söndag 4 januari 2009

Civil olydnad är en lyx


Sydsvenskan har idag inlett en serie om civil olydnad – när medborgare bryter mot lagar som de anser är felaktiga. Det är hälsosamt för ett samhälle att medborgarna ifrågasätter dess ordning, men detta kan lätt bli ett uttryck för skumma elitistiska ideal.

I Sydsvenskans första reportage berättas om en aktion mot vapenindustrin genomförd av Ofog, en grupp inom Plogbillsrörelsen, som har kristet ursprung. Ofogs medlemmar verkar också vara kristna.
Visst är det lätt att tolka Jesus så att krig ska fördömas och därmed alla dess verktyg motarbetas. Och svensk krigsindustri behöver ifrågasättas. Annars riskerar den att bli precis hur cynisk och katastrofal som helst.
Ofogs aktion var dessutom väldigt fridsam. De bröt sig in på en fabrik och repade några vapen i lagret, sedan ringde de polisen och lät sig villigt arresteras.

Ändå undrar jag vad för ideal som gömmer sig bakom en sådan aktion. Uppenbart anser sig aktivisterna ha rätt att låta sin övertygelse råda över lagen och en eventuell demokratisk majoritet i landet. I detta fall är följden av deras självsvåldighet bagatellartad, men denna grundsyn kunde lika gärna leda till vilka förfärligheter som helst.
Det är alltid farligt när människor anser sig stå över lagen. Jag undrar om de har begrundat den saken ordentligt.

Och så undrar jag vilka aktioner de kan tänka sig. Plogbillsrörelsen grundades av jesuiter, en kristen rörelse med synnerligen militant bakgrund. De är t.o.m. militärt organiserade. Vad för värld kämpar de att nå? Kan Ofog tänka sig att agera mot dem, eller mot andra styggelser med kyrkligt ursprung? Det finns en hel del att välja på...

Många aktivister, med ett angeläget budskap som de tar sig rätt att genomföra i trots mot lagarna, hör till en välbärgad borgarklass, stinn med privilegier i vårt samhälle. Deras aktioner handlar ofta om att berättiga de egna privilegierna, mer än att förbättra världen för alla dess invånare. Därför brukar de inte ha några betänkligheter inför att deras aktioner kan försämra situationen för mängder av andra människor.

En mycket stor del av 1960- och 70-talets vänsterradikaler var exempel på detsamma: borgarklassungdomar som ansåg sig veta vad som var bäst för folket – oavsett vad folket tyckte. Lenin kallade det avant-garde, de som går före och visar vägen. En kuslig människosyn, som de förstås delade med vilken överhet som helst.

Problemet med aktivism och sådana exempel på civil olydnad är just överhetstänkandet, elitismen: de som deltar i sådant anser sig ha rätten att göra det, för att de vet bättre än andra, och därför inte behöver bry sig om vad andra tycker.
Det är därmed att vänta att de några år senare glatt går in i maktfunktioner inom etablissemanget och inte skäms ett dugg för det.
Så gick det med 1960-talets vänsterrörelse.

Jag föredrar en civil olydnad som är mindre ideologiskt uppbyggd, utan mer spontan och individuell. T.ex. fildelning som sabotage av skivindustrin, eftersom den förstör musiken och bedrar såväl musiker som publik på pengar. Eller hackarna, som under 1980-talet genom att visa på bristerna räddade medborgarna från att bli totalt datorkontrollerade av överheten. Eller de som vägrar att betala TV-licensen för att SVT varken är ensamma på arenan eller någonsin har försökt vara rimlig leverantör av betalda tjänster. Eller vapenvägrare. Eller en svart kvinna som i bussen sätter sig på en plats reserverad för vita.
Listan kan göras lång.

20 kommentarer:

  1. Hej!
    Rosa Parks vägran att flytta sig på grund av apartheid-liknande lagar i USA 1955 skulle inte blivit känd om den inte hade inspirerat den medborgarrättsrörelse som föddes i och med hennes olydnad. Hennes olydnad var inte planerad men det var sannerligen medborgarrättsrörelsens och det var denna rörelse som förändrade USA:s rasistiska lagar. Olydnad måste organiseras för att den ska vara effektiv i längden.

    Det finns mycket annat intressant att kommentera på i detta inlägg men jag håller där så länge. Om ni vill ha lite mer insyn i hur vi i Ofog resonerar så ta gärna en titt på www.avrusta.se eller min blogg http://avrusta.blogspot.com/.

    allt gott, Martin Smedjeback

    SvaraRadera
  2. Det är sant som du skriver, att det kan leda till vilka förfärligheter som helst när människor anser sig stå över lagen. Men det resonemanget kan ju också appliceras på människor som följer lagen. Att människor väljer att lyda lagen kan leda till allt från mindre övergrepp till utförande av eller medhjälp till anfallskrig och massakrer. Det har vi sett massor med exempel på genom historien. Ett aktuellt exempel är när människor bidrar till svensk vapenexport...

    SvaraRadera
  3. Är det nån som tillhör en priviligerad borgarklass så är det väl ändå Stefan Stenudd.
    Sitter och flummar loss i DN, Sydsvenskan mm.
    Skulle gärna se hans "spontana aktivism" nu istället när folk blir sönderbombade i Gaza, Irak och Afganistan!

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Den springande punkten är vem man representerar. Om man själv är direkt berörd av det saken gäller - som Gandhi, som Rosa Parks - ja, då må man agera. Men att gå in och försöka ta ansvaret för andras beteende - som att sätta käppar i hjulet för vapenindustrin, det är att göra sig till gud. Det finns ett starkt inslag av hybris i sådana aktioner, och det kan inte komma något gott ut av dem.
    Överhuvudtaget finns inom kristendomen en stark vurm för martyrskap. Att till synes ödmjukt böja sig inför övermakten, låta sig bäras bort av polisen och hanteras illa av rättssystemet... Men denna ödmjuk är spelad. Om man oinbjuden lägger huvudet på stupstocken är man inget offer, annat än för sitt eget högmod.
    Annorlunda är det när verkligheten ger sig på en och man har naturliga orsaker att säga ifrån mot orättvisorna. Då är den civila olydnad både motiverad och effektiv.
    Jag inser att jag i stort sett repeterar det du redan skrivit Stefan, men jag gör det med lite andra termer. Du skriver elitism, jag använder den andliga termen hybris, eller högmod som det heter på svenska. Man behöver nämligen inte komma från borgarklassen för att besitta den egenskapen, även om det underlättar.

    SvaraRadera
  6. Intressant artikel Stefan. Håller fullständigt med det stycket om det elitiska tänket i den komunistiska ideologin. Jag och min familj har upplevt det själva genom vårt liv i Rumänien. Jag kan inte låta bli att tycka det är rätt komiskt att se vänster-folk när de är ute och demonstrerar. Vet de vad de står för? Många hade nog inte fått gå runt i sina Convers skor och tajta jeans om de hade levt i en komunistisk diktatur/samhälle...Kul att läsa din blogg!

    Till Anonym 2: Lär dig ge konstruktiv kritik istället för att skriva bittra kommentarer och absoluta påståenden som inte går att argumenterar mot...

    Ciao!
    D.

    SvaraRadera
  7. Samma beteende går för övrigt igen på vardagsnivå, när vi försöker att ta ansvar för andra människor, genom att acceptera en alkoholists oansvariga beteende, en respektlös livskamrat och så vidare. Det ser ut som att dygderna tålamod och tolerans är i farten, men bakom det hela gömmer sig högmodet: VI är skickade att rädda dessa stackare, och som de supermänniskor vi är står vi ut med glåpord och förnedring... (Att vi inombords gnisslar tänder bryr vi oss inte om.)
    Åkomman kallas medberoende och bör tas på allvar. Den skadar samtliga inblandade, också dem vi försöker hjälpa. För vad är vårt budskap med vår kristna inställning: Jo "du kan inte, men du har tur, för jag kan!" Inte så kärleksfullt.

    SvaraRadera
  8. Till Martin Smedjeback: Medborgarrättsrörelsen var en proteströrelse, inte civil olydnad på det sätt jag argumenterar emot i mitt inlägg.

    Till översta Anonym: Du har en stor poäng! Lydnad kan vara minst lika farlig som olydnad. Vi är aldrig utan ansvar - varken när vi följer förordningar eller när vi bryter mot dem.

    Till andra Anonym: Det ska medges att jag hör till de få som arvoderats för att skriva i diverse stora tidningar, dessutom fått böcker publicerade osv. Jag är nog privilegierad. Men desto större anledning att jag varnar för attityden att anse sig berättigad till sina privilegier och försvara dem med avant-garde-tänkande.

    Till D: Tack för de vänliga orden, och för de viktiga påpekandena om kommunismens elitism i praktiken.

    SvaraRadera
  9. Till Mattias: ordet hybris i stället för elitism - det är en utmärkt parallell. De gamla grekerna kunde sin sak. Mycket av vad de tänkte fram är lika giltigt nu.

    SvaraRadera
  10. Ja... och fördelen med begreppet hybris, eller högmod om man föredrar den svenska varianten, är att det är allmänmänskligt. Jag ger inte många slantar för kristendomen, men de sju dödssynderna tycker jag är en briljant sammanfattning av det som skadar oss känslomässigt: vrede, högmod, lusta, likgiltighet, avund, girighet och frosseri. (Eller är det en grekisk, pro-kristen beskrivning?)
    Det enda ställe där vi verkligen kan lösa problemen är ju i oss själva. Allt annat är bara projektioner. Därför vänder jag mig lite mot ditt sätt att kategoriindela oss i elit och icke-elit, eftersom det gör resonemangen mindre allmängiltiga. Det flyttar fokus från där det bör ligga: på var och en. Den som inte tillhör eliterna kan luta sig tillbaka i trygg förvissning om att vara passivt offer... Det är ju DOM som är dumma...
    I själva verket är det ju just denna uppdelning som eliterna lever på! Folkhemmets elit vill gärna ha ett passivt folk som betraktar sig själva som offer; då kan de vara aktiva adminstratörer.
    Så jag rekommenderar dig att se över ditt språkbruk därvidlag. Klassbegreppen kan nog visa ett och annat, men de kan skymma bort mycket också.

    SvaraRadera
  11. Mattias, problemet jag talar om är att det finns en överhet som betraktar sig som elit. Jag menar sannerligen inte att de är det.

    Visst kan mycket spåras till individen, men långt ifrån allt. Vi lever i samhällen som har cementerat långtgående orättvisor, där somliga är förtryckare och andra är förtryckta.
    När alla verkligen har samma möjligheter, då kan vi kanske glömma det kollektiva perspektivet - men inte innan dess.

    SvaraRadera
  12. Överhet, elit, kallar det vad du vill, det där är bara en lek med ord som inte förändrar något.
    Det centrala är att du definierar folk som offer och förtryckare, istället för att fokusera på vars och ens ansvar. Som i aikidon, Stefan: var och en har tillräckliga instrument för att komma loss, alltid. Det betyder inte att det är lätt, men fokus bör ligga på möjligheten, på utmaningen. Istället för att säga "ta dig loss!" säger du "de låter dig inte vara fri!".
    Och du förfrämlingar förtryckaren. Endast genom att omfatta motståndaren med kärlek, genom att inse att du är han och han är du, att vi alla är detsamma, kan du göra dig fri. Så fungerar det ju i dojon, varför då inte utanför densamma???
    Vi befinner oss på denna planeten för att var och en utveckla våra egna talanger och förmågor. Fokus måste ligga på det; på den egna rikedomen och på det egna ansvaret. Inte på det som står i vår väg.
    Det handlar inte om huruvida du har rätt eller fel i din beskrivning, det handlar om vilken hållning som är produktiv och relevant. Att stämpla någon som förtryckare endast stärker motsättningen och ökar hans impuls att förtrycka. Men också offret berövas sin värdighet, då det fråntas ansvaret för sina handlingar. Kategorierna är kontraproduktiva!
    Titta på Dogville av Lars von Trier, som genialiskt belyser detta. Ta inte ifrån människor deras ansvar, det är det som förlänar oss vår värdighet. Genom att dela ut ursäkter till folk förminskar du dem. Det är inte kärleksfullt.

    SvaraRadera
  13. Efter att ha badat en timme eller så Pseudonajas blogg börjar jag tro att både ditt och mitt problem är att vi tar saker på alltför stort allvar, Stefan......... Svaret är 42, typ.

    SvaraRadera
  14. Mattias, nog är Pseudonajas blogg skön läsning :)

    Vissa saker tar jag på stort allvar. Det finns förtryck. Att förneka det är att klandra människor för att de är förtryckta, som om det är deras fel.
    Det betyder inte att de är kuvade, att de är passiviserade. Sannerligen inte. Men förtrycket finns, klassamhället finns, orättvisorna finns.
    Och de borde inte finnas.

    SvaraRadera
  15. Mm... Det må vara. Men frågan är vad som löser problemet.
    Klasskampsretoriken bjuder på sköna gömställen för opportunister. Vilket också är vad som har skett genom vänsterns historia: bara man säger rätt saker så kommer man undan.
    Politik utan andlighet lyckas inte. Och andlighet är per definiton något indivuellt (till skillnad från religion).
    Må vara att klasskampsretoriken kan belysa problemen ur en vinkel. Men det räcker inte.

    SvaraRadera
  16. Självklart finns inte bara ett sätt att se på världen, inte heller en enda lösning på alla problem.
    Det finns nog inte heller några perfekta lösningar, bara förbättringar eller försämringar.

    Jag är inte alldeles säker på att andlighet är något individuellt till sin natur. Kanske behöver man komma ut ur sig själv för att hitta riktigt djupt in i sig själv.

    Däremot är jag helt säker på att politik utan något som helst andligt perspektiv är förkastlig - dessutom dömd att misslyckas, eftersom den bygger på en människosyn som inte stämmer.

    SvaraRadera
  17. Som avslutande reflektion på den här sortens diskussioner kan man alltid ta till första avsnittet av Tao Te Ching, om du hört talas om den boken... eh... du har visst det ja...
    Vi må orda, och ju säkrare vi slår fast våra slutsatser, desto säkrare kan vi vara på att vi missar det väsentliga.
    Rätt tolkat?

    SvaraRadera
  18. Jag vet inte om första versen säger det precis, men definitivt sista versen:
    "De som vet är inte lärda, de som är lärda vet inte."

    Första versen kan man säga mycket om, men det har du kanske sett i min bok? Den får ett särskilt (och långt) kapitel i senare upplagors kommentardel. Jag har funderingar på att skriva en hel bok om blott Tao Te Chings första vers.

    SvaraRadera
  19. Nope... Bra att du påminde mig, din bok hör till dem jag vill ha med mig tillbaka i bagaget när jag besöker Sverige om en månad! Jag har tao te ching på spanska, men en så subtil text förstår man såklart bäst på det egna modersmålet.
    Jag läste de delar av texten som ligger på din tao-hemsida, och det var verkligen njutbart. Och lärorikt, men det törs jag knappt säga - det antyder att jag skulle ha begripit något. Möjligen har jag begripit något av hur lite jag begriper, och det är ju dock en början.

    SvaraRadera
  20. Hey very nice website!! Guy .. Beautiful .
    . Superb .. I will bookmark your website and take the feeds additionally?
    I'm glad to find numerous helpful info right here within the post, we'd like work out extra strategies on this regard,
    thanks for sharing. . . . . .
    My web-site : quick weight loss diets

    SvaraRadera