Internet på väg att bli en medborgerlig rättighet

En förlikningsgrupp inom EU-parlamentet har enats om reglerna i telekom, där allas rätt till internet markeras. Piratpartiets Christian Engström har suttit med i gruppen, vilket garanterar att beslutet är acceptabelt. Skönt att ha honom i EU.

Christian Engström säger att han är nöjd med resultatet, även om det förstås hade kunnat bli ännu bättre. Nu ska alla medborgare garanteras att det kräver en rättslig process där den anklagade får komma till tals, innan någon förbjuds tillgång till internet. Det borde stå att det ska ske i en domstol, men skrivningen är i övrigt sådan att medborgarskyddet ändå är rejält.

Det viktiga ligger i att EU-parlamentet med denna skrivning understryker internets betydelse i medborgarnas liv. Jag tror att det i längden är detta konstaterande som kommer att påverka lagstiftning och praxis mer än själva reglerna för hur processen måste gå till.

I vår moderna tillvaro är internet ett livsvillkor. Att stängas av från det är som att sättas i isoleringscell. Det måste därför tas på yttersta allvar.

Diverse bisarra beslut av regeringar, myndigheter och företag – även i Sverige – har kunnat ske för att samhället ännu inte fullt ut har tagit till sig internets fundamentala betydelse i de medborgerliga livet. När EU-parlamentet är på väg att understryka detta blir det en grundläggande princip för den samhälleliga synen på internet. Då kommer det att bli allt svårare för myndigheter och andra makter att strypa folks tillgång till internet, vare sig det skylls på fildelning eller annat.

Internet är på god väg att omslutas av yttrande- och åsiktsfriheten. Det kommer säkert fler sabotage mot den utvecklingen, eftersom makthavare har en reflex att inte ge upp kontrollen, men för varje år framöver blir deras åtgärder alltmer verkningslösa och svåra att få igenom.

Men vi får se vad som händer på vägen med telekom. Man ska inte ropa hej förrän man är över hindret. Förlikningsgruppens förslag ska upp till beslut hos EU-parlamentet, där det torde gå igenom, men sedan också hos ministerrådet, som är själva makten och härligheten inom EU. De kan vilja krångla till saken – i alla fall de ministrar som inte befinner sig i ett valår.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här och Expressen här om telekombeslutet.
Läs även andra bloggares åsikter om telekompaketet, EU, EU-parlamentet, Christian Engström, piratpartiet, internet. Intressant?

Parodi på demokrati

Irland har röstat en gång till om EU:s Lissabonfördrag. Nu blev det ja. De vet väl att annars hade de bara fått rösta igen och igen och igen. Men den större skandalen är alla länder som inte har fått rösta – inklusive Sverige.

Politikerna är väldigt angelägna om att få igenom Lissabonfördraget – men de är odugliga på att förklara varför. Det beror nog helt enkelt på att det är politikerna som tjänar mest på det. Vanliga EU-medborgare får bara se makten isolera sig i lika avlägsna som ståtliga palats.

Det som lockar EU:s regeringar mest är nog de makalösa titlar som hägrar – med en EU-president i toppen. Det vill de allihop bli.

Landsförräderi
Därför har de drivit på i snälltågstakt för att få igenom fördraget. De allra flesta regeringarna var så fräcka att de inte ens lät sina befolkningar rösta i frågan, trots att det handlar om att ge upp ytterligare delar av nationellt självbestämmande.
Om vanliga medborgare gjort något liknande hade det kallats landsförräderi.

Självklart måste man inte ha folkomröstningar i varje tänkbar fråga, men definitivt om det handlar om hela nationens bindning till överstatlig makt, som i detta fall – i synnerhet om det finns anledning att tro att folket inte odelat är för ett sådant steg.
Våra svenska och många andra politiker har tänkt tvärtom. Just för att de oroar sig för ett nej från folket låter de inte folket rösta.

Irland, som hade den demokratiska rättrådigheten att låta folket rösta, fick ett nej i folkomröstningen 2008. Bara ett år senare görs den om. Det är något gravt fel på alla våra politiker när man över huvud taget måste förklara för dem vilket hån mot demokratin det är.

Aftonbladet skriver om Irlands omröstning här och här, DN här och här, Svenskan här, här, här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Lissabonfördraget, Irland. Intressant?

Spel för gallerierna om bankbonusar

Nu ska bankernas bonusprogram stoppas, lovar Reinfeldt och andra toppolitiker i EU – men inte för att det är groteskt höga arvoden, utan för att de uppmuntrar till riskabel spekulation med bankmedlen. Staten och kapitalet...

Fredrik Reinfeldt förklarar:
”Vi har sett en tendens att man går tillbaka till samma sorts bonussystem som vi såg före krisen. Men det var ett enormt risktagande i finanssektorn som bidrog till finanskrisen, och vi vill inte se att det kommer tillbaka.”

Till skydd för finanssektorn
Sju finansministrar inom EU är ense om detta, vilket de berättar i en egen text på DN Debatt. De nämner något i förbifarten om de höga bonusarnas skymf mot allt fler arbetslösa, men för övrigt handlar det blott om att skydda finanssektorn.

Självklart är det angeläget i en kapitalistisk ekonomi, men samtidigt visar oviljan att kalla gigantiska löneskillnader orättvisa hur det egentligen står till med de höga politikernas moral.

De till och med nämner att de ser en självklar fortsättning på bonusarna, blott med ganska vaga förbehåll om öppenhet och resultatbasering. Ingenting som inte en kreativ bankledning kan snirkla sig runt för att ge sig själv lika groteskt mycket pengar som förr.

Det är ett spel för gallerierna. Självklart kommer vissa regleringar att införas, så att just denna finanskris undviks inom det närmaste – men knappast en tillräcklig genomsyn för att ens snarlika finanskriser ska undvikas i framtiden. Systemet med sina absurditeter och orättvisor tågar på med ministrarnas goda minne.

Personligt ansvar
Trots att ministrarna knappast tar i så det knakar är det troligt att hela processen kan pressa fram vad som framför allt behövs i finanssektorn: personligt ansvar och krav på etik hos aktörerna. Det ska inte vara Ok att göra precis vad som helst bara för kortsiktig profit.

Varje enskild medborgare åläggs ett visst samhällsansvar, som sträcker sig längre än till att blott följa lagarna. Detta måste också krävas av näringslivets ledningar. Finansministrarna snuddar vid detta:
”Eftersom de omfattande och tydliga beslut som regeringar och centralbanker fattade spelade stor roll för att bankerna åter skulle visa vinster, förväntar vi oss att bankerna vidtar lika omfattande åtgärder för att vinsterna ska gynna produktion och sysselsättning i samhällsekonomin.”

Även om detta i realiteten är tomma ord kan de leda till en förändring av samhällsklimatet och tidsandan, så att vi blir allt mindre toleranta mot det röveri och skövlande som näringslivets guldgossar tillåter sig.

Nordeas teater
Nordea passar på att deklarera att de är helt och hållet med på reglering mot bonusar – men de säger det på ett sätt som mellan raderna avslöjar att de är minst sagt halvhjärtade:
”Vi tycker att det vore väldigt bra om det kunde skapas en ordning och en transparens kring det här, så att vi kan fokusera på vår kärnverksamhet i stället för att diskutera bankbonusar.”

Det är bara ett annat sätt att undanbe sig all inblandning. Nordea tycker dessutom att de redan gör helt rätt med sina bonusar.
Om bankerna får råda blir det ingen ändring alls på den skandalösa situationen. Så de bör inte få råda.

Läs även andra bloggares åsikter om bankbonusar, bonusar, finanskrisen, EU, Nordea.

Internet är en medborgerlig rättighet

Det franska författningsrådet sa nej till att folk ska spärras från internet utan domstolsbeslut. De konstaterar att det är en mänsklig rättighet att ha fri tillgång till offentliga tjänster online. Sannerligen!

Skönt att någon juridisk instans har integritet nog att strunta i bolagen och tänka på rättvisan.

Det är ingen struntsak att bli avstängd från internet, som är det medium där hela vår värld passerar revy numera.
Att det skulle kunna ske ens utan domstolsbeslut är en antidemokratisk styggelse, som Frankrikes president Sarkozy har drivit med stor iver – förmodligen mer som representant för den föråldrade överheten än för något slags rättvisas skull.

Nu fick han och det franska parlamentet bakslag i den franska varianten på lagråd, författningsrådet, som alltså slår fast detsamma som EU-parlamentet nyss gjort: att tillgång till internet är en viktig medborgerlig rättighet.

Straffet ska vara i proportion till brottet – det är en annan grundläggande rättviseprincip. Nu är det dags att myndigheter och regeringar medger att obegränsad tillgång till internet har blivit så angeläget i vår värld att det måste betraktas som en mänsklig rättighet.
Det kan inte stoppas med någon summarisk rutin utanför domstolarna, bara för att branschintressens girighet tar sig ton.

Skönt att något alltjämt fungerar i den franska staten, som en gång var vagga för själva upplysningen och därmed liberalismen och den moderna demokratin.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen om det franska beslutet.

En pirat kan kapa ett helt skepp

Piratpartiet kom in i EU-parlamentet. Christian Engström tar plats där, efter att partiet fick över 7% av rösterna. En enda plats i den väldiga församlingen kan verka futtigt, men som det heter i Tao te ching: Ett träd så brett som en mans famntag gror ur ett litet skott.

Christian Engström verkar vara en sansad och genomtänkt person. Han svarar ödmjukt på frågor om vad han kan uträtta i EU, och det är en utmärkt utgångsposition. Men det är en hel del som en enda person kan åstadkomma i en aldrig så stor och seg församling.

Han kommer med vassa och aktuella kunskaper i ett ämne som de flesta EU-parlamentarikerna vet så gott som ingenting om. Därför kommer de att lyssna på honom.

Han representerar en växande rörelse som i synnerhet engagerar mängder av unga människor, alltså framtidens väljare. Så representanterna för de gamla stora partierna, som alltmer tappar greppet om ungdomen, måste lyssna på honom.

EU-parlamentet är ingen maskin, utan en mängd människor som befinner sig i komplex dynamik med varandra och lägger väldig betydelse på det personliga intrycket. Partitillhörighet är bara en faktor, som de ofta ser som sekundär. Därför vill de lyssna på honom.

Dessutom är det i betydande grad personval som leder till EU-parlamentet, så politikerna där tar sig friheten att förhålla sig friare till partilinjen än vad som är brukligt i nationella parlament. De vill göra egna avtryck i EU och drar sig därför inte för att ingå diverse oheliga allianser.

Politik är att trassla sig igenom en tät djungel. De som vill komma någonstans alls behöver samarbeta med andra i ett mönster av ge och ta, men också av uppriktiga diskussioner i avsikt att nå fram till de förnuftigaste ståndpunkterna.

Då kan en enda människa som förstår att beskriva problemet och vet vägen till den enklaste lösningen vinna ett helt parlaments stöd.

Det går inte på ett ögonblick, men det går.

Pressen är förstås sprängfylld av artiklar om EU-valresultatet, t.ex. DN här, här och här, Svenska Dagbladet här och här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Christian Engström, piratpartiet, EU, EU-valet, EU-parlamentet.

Klassamhället i EU-valet

Fram till i fredags hade 750.000 svenskar poströstat i EU-valet. Det är 30% fler än förra året. Detta EU-val lockar fler än någonsin förr – och jag vågar påstå att det huvudsakligen beror på de frågor som piratpartiet har gjort till sina.

I EU-valet 2004 var det totalt 38% som röstade i Sverige. Det är ingen strålande siffra i jämförelse med riksdagsvalet, som brukar ha åtminstone det dubbla. Men det är inte heller konstigt. EU-frågorna har varit snåriga och avlägsna, debatten kryptisk och politikerna har stått för föga annat än skåpmat, oavsett parti.

Denna gång är det annorlunda. Myndigheter i såväl Sverige som andra EU-länder agerar maktfullkomligt mot internets öppenhet och medborgarnas integritet – långt ifrån bara när det gäller fildelning. Denna nya förtryckaranda väcker indignation hos breda folklager, som ser hotet och tar ställning.

Jag hoppas att de också kommer att betyda att ovanlig många unga väljare utnyttjar sin röst, fast de brukar vara svårflirtade på den punkten – säkert beroende på att få politiker bryr sig om ungdomar, annat än med några floskler utan förpliktelser just under valår. Om ens det.

Kanske ska vi även få se en ökad andel väljare från betongförorterna. Där röstas det alltid minst. Mindre än hälften så många i dessa förorter röstar, jämfört med de exklusiva överklassområdena, visar en ny undersökning som Svenska Dagbladet skriver om.
Rinkeby, som låg sämst till i Sverige, hade bara 41,7% som röstade i förra riksdagsvalet. I “fina” områden som Ålsten och Lidingö var siffran 93%. Det är skillnad det.

Och förklaringen är skrämmande tydlig. Det handlar om klassamhället, som så mycket annat. Överklass känner att de har mycket att vinna på vilka de väljer, medan underklass vet av bitter erfarenhet att det gör ringa skillnad för dem vilket parti de röstar på.
De som har, de får allt mer. De som har minst blir ständigt bestulna på det lilla de har.

Men alla har tillgång till internet, och där hägrar en annan värld, jämlik på riktigt – om än i tankeutbyte i stället för kronor och ören.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-valet, klassamhället, piratpartiet.

Leif GW vill rösta på gud

Leif GW Persson må vara junior till såväl Staffan Heimersson som Jan Guillou, men något blåbär är han inte - dessutom i alla fall fysiskt tyngre än sina båda kollegor i mediasvängen. Även denna elefant dansar på valdagen till EU-parlamentet. Men han längtar ända tillbaka till biblisk tid.

I Expressen slår GW ett slag för kristdemokraternas nestor Alf Svensson som EU-kandidat. Han gör detsamma på Newsmill, där han dessutom lierat sig med den gamla ledaren för framstegspartiet Ian Wachtmeister, av alla människor.

GW påstår att det där med senioritet är så himla fint att Alf just i kraft av sin ålder borde ha en plats. Men GW hycklar. Han är i själva verket religiös och kan knappast ha något annat skäl att missionera för den gamle partiledaren, som aldrig varit annat än en reaktionär och självgod pingstvän med ett förföriskt leende.
Apropå falska profeter...

Att Leif GW Persson faller så i farstun för en religiös ledare vittnar om inget annat än att GW förmodligen insett att också han är dödlig, fast han är så förträfflig på alla sätt. Men Leif, jag kan lova dig att Alf inte har några som helst känningar inom det hinsides och dess eventuella styre.

Läs även andra bloggares åsikter om Leif GW Persson, EU-valet, EU, Alf Svensson, kristdemokraterna.

Gammal journalist tänker ungt

Så här på valdagen för EU-parlamentet är massmedias tunga elefanter ute och dansar. Jan Guillou skrev surt om fildelning. Nu kommer Staffan Heimerson, som är betydligt äldre i gården än till och med Guillou – men han röstar på piratpartiet.

Staffan Heimerson är något av en legend i svensk press, speciellt genom sina många år som utrikeskorrespondent. Han har varit verksam journalist sedan 1950-talet, då Guillou kämpade för att hävda sig på en snobbig privatskola.

Idag har han skrivit en krönika i Aftonbladet om varför han röstar på piratpartiet. Argumenten är friska och slående. Det märks att den gamle senioren hänger med och gläds över internet – i motsats till Guillou som verkar tycka att allt inom IT är larvigt, och fortsätter att knattra på sin gamla skivmaskin.

Läs Heimersons skarpa argument mellan champagneklunkarna. Han är ett härligt bevis på att man inte måste vara under 25 för att hänga med.

Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Heimerson, piratpartiet, EU-valet, EU, fildelning.

Manliga miljonärer gillar Gudrun Schyman

Gudrun Schymans parti FI har fått en miljon av Benny Andersson för en annonskampanj, som informerar om hur man röstar på dem där deras valsedlar saknas. En demokratiskt angelägen information – men sannerligen inte bara för FI. Och Gudruns maniska feminism är en återvändsgränd.

Den hemlige givaren är avslöjad. Gudrun kunde inte motstå att mot Benny Anderssons önskan namnge honom. På så vis fick hon massor av mediauppmärksamhet så här strax före valdagen.

Bennys tanke är god. Folk behöver upplysas om hur de kan rösta på ett parti vars valsedlar saknas i vallokalerna – en skamlig brist i rutinerna på vallokalerna, som staten förstås borde rätta till med iver och kraft. Men staten styrs av riksdagspartierna, som inte har det problemet.

Bennys tro på Gudrun Schyman är dock mer än lovligt naiv. Hon gör sig själv till hjältinna genom att hänvisa all världens elände till manssamhället. Sålunda säger hon t.ex. till DN om att hennes parti fått ganska lite mediauppmärksamhet inför detta val:
”Piratpartiet är mansdominerat, liksom Junilistan och Sverigedemokraterna. Partier som det skrivits mycket om.”

Heltokigt. Mediabullret om piratpartiet beror inte på dess könsfördelning, utan på att dess huvudfråga varit heta nyheter hur många gånger som helst det senaste året. Sverigedemokraterna är på frammarsch trots allt, och det ger en del nyheter. Junilistan skrivs det inte särskilt mycket om i år, eftersom det inte är mycket nytt med dem. Sammalunda med FI, som inför tidigare val har fått massor med skriverier, när det var något nytt med dem.
Media tänker nyheter, oavsett kön.

Klassamhället
Gudrun resonerar lika förenklat och felaktigt om snart sagt allting inom politiken. Den sortens feminism är inget annat än ett gynnat borgarskap som mörkar klassamhället och berättigar sina privilegier blott i kraft av sitt kön. Gudrun Schyman blundar för de riktigt stora orättvisorna i samhället, genom att gömma dem bakom betydligt mindre sådana.

Det är kanske därför Benny Andersson gillar hennes politik. Den är inget som helst hot mot hans privilegier och väldiga rikedom. Också vid valet 2006 fick FI en miljon av en manlig miljonär – Claes Decker. Gudrun Schyman utgör inget reellt hot mot mäns pengar och makt. Hennes rabiata feminism är i realiteten ett försvar av klassamhället.

DN skriver här, här och här, Svenska Dagbladet här, Aftonbladet här, här och här, Expressen här, här och här, om Benny Anderssons pengar till FI.
Läs även andra bloggares åsikter om Gudrun Schyman, Benny Andersson, FI, EU-valet.

Marita Ulvskog tar bara gräddfil

Marita Ulvskog ville ha en gräddfil in i EU, berättar Svenska Dagbladet. Ingen överraskning från en så härdad makthavare, inte heller hennes slingriga ursäkter där hon åter leker riddare för rättvisan.

Det är Sveriges Radio som fått tag i uppgifterna och konfronterat Marita Ulvskog om dem.

Först gjorde hon som alla politiker: förnekade allt. Men radion hade bandupptagning från hennes uttryckliga försök att få gräddfil upp i EU, framförd till den socialdemokratiska gruppledaren i EU-parlamentet. Då försökte hon i stället få det att framstå som att hon slet för svenska löner, som om bara hon kunde göra det:
”Däremot har vi pratat om att ordna en enkel rak fil för att göra om det lönedumpningsdirektiv som vi fått genom en EG-dom.”

Ulvskog är första namn på socialdemokraternas lista, fast hon inte suttit i EU-parlamentet förr. Redan där en gräddfil, förstås. Ulvskog sitter i partiets topp och utnyttjar det hämningslöst.

Hon är precis den sorts makthavare vi inte behöver: skryter högt med att vara något slags S:t Göran i kamp mot orättvisornas drake, men är hur orättvis som helst när det gynnar hennes egen ställning.
Jag ogillar speciellt hennes lika ideliga som hycklande indignation, med hårda ord om alla andra som ett sätt att framhäva sin egen förträfflighet.

Ett parti med sådana figurer i toppen behöver saneras.

Läs även andra bloggares åsikter om Marita Ulvskog, gräddfil, EU, EU-valet.

Min röst i EU-valet

Nu har jag röstat i EU-valet. Jag poströstade inne på det nya köpcentret Entré i Malmö, eftersom jag kommer att vara på resande fot på söndag. Det var ingen lätt sak att välja valsedel. Det är det aldrig. De etablerade partierna gör metod av att tycka en sak före valet och agera likgiltigt för det därefter. Man kan inte veta vad man väljer.

Mest är det gamla rutinerade politiker som vill åka ner till EU-parlamentet och glassa i maktens högborg. Jag får ideligen känslan att det handlar mer om att dessa gamla rävar (såväl partier som personer) vill se om sina hus snarare än tillföra något till EU-bygget.

Pampar
Socialdemokraterna har inte varit särskilt socialdemokratiska på väldigt länge. Nu är de blott pampar som ser politik som att lägga pussel, utan någon vision om mål eller ideologiskt innehåll. Allt är tänjbart och förhandlingsbart. Deras drivkraft är föga mer än deras egen välbärgade existens.

Marita Ulvskog, som toppar deras EU-lista, är en särdeles olämplig makthavare, eftersom hon fullständigt saknar ödmjukhet. Hon vräker ur sig kompromisslösa ståndpunkter med ringa täckning och hånfulla angrepp mot alla som inte tycker precis som hon. Hon använder ideologiska floskler för att berättiga sin egen makt, men saknar fullständigt lyhördhet. Sådana människor borde inte ha någon makt alls.

Professionella politiker
Folkpartiet toppas av Marit Paulsen, som kallas författare på valsedeln. Men har hon inte varit professionell politiker hur länge som helst? Hon är lika självgod som Marita Ulvskog, men på ett annat sätt. En präktighetens prästinna. Hon låtsas tala snusförnuft och folklighet, men beräkningen och manipulationerna smattrar.
Vad hon egentligen har att göra i EU är svårt att förstå. Det är väl något med bönderna. Inte precis min kopp te.

Olle Schmidt har gjort intryck på mig som en seriös och hedervärd politiker. Han är för sansad och stillsam för att hamna på löpsedlarna särskilt ofta, men därmed är det också svårt att se vad annat han ska göra i EU än undvika att skaka båten. Jag tror han är en sådan som hellre gör ingenting än något som kan oroa.

Det kan gälla för hela hans parti, när de inte väljer en utpräglat opportunistisk ståndpunkt för att kämpa till sig lite röster i något val.

Bönder
Centerpartiet har jag aldrig riktigt kunnat med, även om jag tycker att deras partiledare ofta är en frisk fläkt i debatten – också när jag inte alls håller med henne, vilket oftast är fallet. Men Maud Olofsson kandiderar förstås inte till EU-parlamentet.

De har inte profilerat sig särskilt, utöver lite miljöfrågor de stulit av miljöpartiet, och så den där bondegrejen.
Jag kan inte låta bli att ana ett bakåtsträvande naturlyriskt drag över hela detta parti. Bondeförbundet sitter kvar i dem. Har de över huvud taget någon ideologisk botten?

Bibeln
Kristdemokraterna är alldeles omöjliga. De velar hit och dit när det inte gäller hjärtefrågorna, där de alltid har en ståndpunkt som de hämtar från en frireligiös tolkning av bibeln. Det medger de aldrig, vilket bara gör saken värre.
Så kan man inte bedriva politik. Det leder rätt åt fanders. Ju större deras inflytande blir, desto mer kommer det att märkas – så det är bara att hoppas att det aldrig sker.

Dessutom saknar deras stelbenta moral varje ansats att tänka förstående och kännande, så i längden kan de inte bli annat än skoningslösa – om de får chansen.

Deras valsedel är underlig. Yrkena som anges på flera av kandidaterna är knappast yrken: fil.kand., opinionsbildare, fil.dr., teologie dr. Jag antar att det betyder att de är professionella politiker, utan att vilja medge det.

Nato är inte EU
Moderaternas lista toppas av Gunnar Hökmark, ännu en gammal ringräv i politiken. Förutom en trånad efter inträde i Nato, vilket inte alls är EU:s bord, vet jag inte riktigt vad moderaterna vill ha ut av EU. Mera ära, förmodligen.
Reinfeldt ska ju snart ordföra hela EU, så hans parti vill säkert bara att allt ska vara frid och fröjd åtminstone det närmaste halvåret.

Jag tror inte att moderaterna har ett dugg ambition att motverka den centralisering och maktkoncentration som EU kan leda till. Snarare tvärtom. För att inte tala om näringslivets inflytande över Europapolitiken.

Moderaterna spelar falskt, eftersom alla deras viktigaste kort ligger utanför det parlamentariska. De vill att marknaden ska sköta sig själv, fast den nyss bevisat att den inte klarar det. Inget bra recept för Europa.

Ingen internationalism
Vänsterpartiet är förstås av så gott som motsatt ståndpunkt. Om jag har fattat det rätt vill de egentligen att vi inte alls ska vara med i EU. Jag förstår inte riktigt varför. En socialist borde väl med automatik vara internationalist?

Jag tror att i EU krockar vänsterns olika ideal med varandra, och de vet inte riktigt hur de ska reda ut saken.
De är i alla fall väldigt uppriktiga med att deras toppkandidater är professionella politiker.

På sjunde plats hittar jag en aikidokamrat: Jöran Fagerlund, som bor i Göteborg. Det står grafisk formgivare på honom men vad jag vet är han något slags politisk sekreterare i kommunen, så där är det lite falsk marknadsföring.
Nå, han är en vettig karl, hur som helst, så det vore frestande att rösta blott och bart på honom – men jag skräms av vänsterpartiets fanatiska rättrådighet och politiska korrekthet, som mycket ofta blir väldigt lomhörd och onyanserad.

En gnutta grönt
Miljöpartiet är vad jag förstår starka motståndare till hela EU-idén, så de har inte mycket att göra i Strasbourg och Bryssel. EU torde inte läggas ner inom det närmaste, och det är ingen poäng med en politik som bara ska begränsa dess spelrum så mycket som möjligt.

Miljöpartiet håller säkert på att utveckla ett slags konstruktiv politik för EU, men deras motsträviga grund gör ett sådant företag näranog utsiktslöst. Annars tycker jag att de ofta har ståndpunkter jag kan både respektera och dela. En frisk röst sådär från sidan, såsom vänstern kunde vara om de inte hade fastnade i sina föråldrade principer.

Och jag är alldeles övertygad om att den gröna rörelsen behövs i europeisk politik. Annars blir allt bara industrialism och accelererad BNP till vilket pris som helst.

EU-fientliga
Junilistan har aldrig lockat mig. De vill ut ur EU, men jag är rätt förtjust i tanken på ett förenat Europa och det suddande av alla möjliga gränser som det kan innebära. Ett krångligt och vanskligt projekt, förvisso, men definitivt värt att fortsätta med.

Faktiskt kan EU-gemenskapen vara befriande gentemot nationella särintressen och maktstrukturer som praktiskt taget kväver sina egna medborgare. Så junilistan är inget för mig.

Sverigedemokraterna kan knappast heller ha något i EU att göra. De vill ju göra Sverige svenskare, vilket inte kan innebära annat än skarpare gränser och isolationism. Det håller inte, och framför allt: det är inget kul.
Sverige utan Europa är ett grådaskigt land.

FI har förstås Gudrun Schyman som förstanamn. I hennes världsbild är alltihop männens fel. Det är så dumt att jag bara kunde ha minsta respekt för ståndpunkten om hon själv vore man och därmed inte kunde förklara sig som hjälte bara på grund av sitt kön.
De har förstås också blott kvinnor på listan. Könskriget som princip. Vart kan det leda?

En viktig fråga
Piratpartiet anklagas för att vara ett enfrågeparti, men riksdagspartierna är med sina murriga ideologier numera närmast att betrakta som nollfrågepartier, och det kan knappast vara bättre.

Och den fråga som sägs vara piratpartiets enda är ingen liten sådan. Informationsfrihet och ett oreglerat internet. I mina ögon är internet första gången i världshistorien som yttrande- och åsiktsfriheten blivit realitet för folkflertalet. Demokratin har fått en arena som faktiskt är demokratisk.
Jag har svårt att se någon fråga i dagsläget som viktigare, eftersom det demokratiska meningsutbytet är en förutsättning för själva demokratin och därmed för politikens framtid.
Det är värt en röst.

Piratpartiet är också cool genom att inte ange några yrken på sina kandidater. Jag antar att flera av dem är arbetslösa...

Pressen
Tidningarna har skrivit massor inför detta EU-val, vad jag kan minnas mer än någonsin förr. Det är förmodligen ett resultat av att internet har gjort oss mer kosmopolitiska än någonsin förr, så tidningarna måste hänga med.
Här är en klase av alla artiklar som har skrivits om EU-valet:

DN här, här, här, här, här, här, här
här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-valet.

Euro gör oss mer europeiska

En ny undersökning visar att en majoritet av svenskarna vill att vi övergår till euro. Det är ändå tveksamt om riksdagspartierna inom det närmaste törs väcka frågan – tyvärr. Jag tror att vi har förlorat rätt mycket på att hålla fast vid kronan.

Novus Opinion (på uppdrag av folkpartiet) ställde denna fråga till 1.000 personer den 5-12 maj: ”Är du för eller emot att Sverige inför euron som valuta?”
Då var 47 procent för och 44 procent emot.

Ganska jämnt ändå, så det är knappast anledning att ställa till med en ny folkomröstning. I och för sig har flera regeringar i EU skyndat till förnyad prövning av sina hjärtefrågor när skillnaderna varit mindre än så, men det är något slags uttröttningstaktik som inte har mycket att göra med demokratins principer.

Jag tycker ändå att vi borde införa euro i Sverige. Vår lilla valuta är för svag när finanssektorn rör om i grytan. Alla möjliga tokigheter kan hända, och det fort. Euro är en världsvaluta med tillhörande tröghet.

Men framför allt: euro gör oss mer europeiska. Då kan vi röra oss mellan länderna än mer obehindrat än nu, köpa och sälja av varandra över gränserna utan den barriär som olika valutor utgör.
Så vill jag ha det.

Den nuvarande situationen är det bara banker och växlingskontor som tjänar på. De har redan pengar så det räcker.

Här skriver DN och Svenska Dagbladet om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, euro, valuta.

Margot Wallström prisas av EU-folket

I höst löper Margot Wallströms mandat ut som första vice ordförande i EU-kommissionen. SVT:s Aktuellt försökte denna kväll att ifrågasätta hennes gärning – men skvallret jag har hört från EU är att hon är prisad som få.

Det är inget lätt jobb att leda EU-arbetet, där oräkneliga viljor krockar och maktstrukturer ständigt befinner sig i konflikt med varandra. Många politiker nöjer sig med att höja sin röst då och då, för att däremellan sussa gott och njuta alla privilegierna.

Men Margot Wallström har ett väldigt gott rykte bland dem som vet lite mer: de anställda på hög nivå i EU-administrationen. Där är berömmen många och ihärdiga.

Jag har stundtals fått lite inblick, eftersom jag har nära kontakt med en f.d. hög chef på EU:s ministerråd. Vi satt en gång på en krog i Bryssel tillsammans med en klase höga äldre ämbetsmän, som mestadels pratade minnen och skrattade åt anekdoter från EU:s brokiga historia.

För min skull leddes samtalet in på Wallström och då blev de luttrade herrarna närmast nostalgiska. De var fulla av beröm för den lilla svenskan som gjorde ett så stort jobb. Hon kämpade ihärdigt och dessutom insiktsfullt, varför hon fick mer gjort än de flesta kommissionärer någonsin drömt om. Och hon vann föga annat än aktning, varhelst man mötte henne.

Så när SVT nu försöker vinkla till det genom att “avslöja” Wallströms brister, då är de ute på tunn is. Vad än EU är värt och kan åstadkomma så är det nog blott med fler som Margot Wallström.
Frågan är om vi har någon av samma kaliber att erbjuda, nu när hon snart lämnar sitt uppdrag.

DN skriver här, här och här, Svenska Dagbladet här och här, Aftonbladet här, här, här och här om Margot Wallström.
Läs även andra bloggares åsikter om Margot Wallström, EU, EU-kommissionen.

Telekom är en dimridå

EU-parlamentet beslutade överraskande att förkasta stora delar av Telekom, ett förslag till principer och reglering för internet, och att anta en stark skrivning om medborgares rätt till internet (paragraf 138). Summan är något oklar, men nog märks att EU-valet närmar sig.

EU-parlamentet har med sina beslut idag tagit avstånd från de kompromisser med EU:s ministerråd som tidigare verkat vara så gott som i hamn.

Parlamentet kontra ministerrådet
Det är i sig ingen överraskning. Mellan parlamentet och ministerrådet finns hur mycket gammalt groll som helst – framför allt beroende på att parlamentet länge behandlats styvmoderligt av ministerrådet, som är den verkliga makthavaren i EU.

Därför fattar parlamentet inte sällan beslut som är i kollisionskurs med ministerrådets intentioner. I synnerhet när det gäller de få frågor och situationer där parlamentet faktiskt har något att säga till om.
Annars är det mest ett spel för gallerierna.

Nu stundar val till parlamentet, vilket gör att dess ledamöter i än högre grad behöver markera positioner gentemot ministerrådet, så att väljarna ska få förtroende för att de agerar med integritet för sina väljares bästa. Vi får se hur stridbara de är efter valet...

Kontrollbehov

Internet befinner sig rent allmänt just nu i en fas där dess snabba tillväxt i omfattning och betydelse har gett alla makthavare stora darren. Därför talar de titt som tätt om nödvändigheten att kontrollera internet – med alla möjliga svepskäl, ofta fulla av affekt och spektakulära ingredienser.

Kontrollåtgärderna som duggar tätt numera skylls på fildelning, terrorism, barnporr och så vidare, men “bottom line” är helt enkelt att makthavarna vill ta kontrollen över internet, eftersom det har blivit en så viktig faktor i medborgarnas vardag – även i den offentliga debatten, samt den politiska och ekonomiska utvecklingen.

Maximerad profit
Dessutom finns ett tilltagande intresse från näringslivet att kontrollera internet för att maximera profiten de själva hoppas kunna klämma ur det.
Detta kontrollbehov är förstås minst lika farligt, eftersom det skulle kunna leda till att det skapas olika grader av tillgång till internet: total tillgång för näringsliv och myndigheter, men begränsad sådan för allmänheten.

Både näringsliv och myndigheter skulle helst se att de hade monopol på att producera material på internet, medan allmänheten blott skulle få vara konsumenter. Som i samhället i övrigt.
Om de skulle lyckas med det torde internet vissna och dö ut – men jag tvivlar på att det längre är möjligt.

Nya generationer
Räddningen från ett sådant skräckscenario är dock varken EU-parlamentet eller politiker som i valtider vurmar för vad de tror är folkviljan, utan de uppväxande generationerna av medborgare som smakat på ett fritt internet och kräver att få behålla det – och expandera det.

Mot den stigande kraften är EU:s alla organ och stenrika lobbyister maktlösa. Men de ger sig förstås inte utan strid. Så räkna med att det under flera år till kommer att dugga tätt av överhetens försök att bakom allehanda tjusiga eller snåriga kulisser snärja och tygla internet.
Då är det viktigt att vi inte förblindas av de manipulativa dimridåerna.

DN skriver här, här, här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här och här om Telekom.
Läs även andra bloggares åsikter om telekom, EU, EU-parlamentet, fildelning, internet.

Sverige har knappast flest våldtäkter

Ny EU-statistik visar att Sverige har flest våldtäkter per invånare i hela unionen. Dubbelt så många som tvåan England. Det kan knappast stämma. Samhällsklimatet och övrig brottslighet borde i så fall antyda det.

Enligt den nya statistiken har Sverige 46 anmälda våldtäkter per 100.000 invånare. England har 23 och de övriga nordiska länderna bara en fjärdedel av den svenska siffran. Syd- och östeuropa har bara tjugondelen.

Redan där står det klart för mig att det handlar betydligt mer om benägenheten att anmäla. Den är onekligen väldigt hög i Sverige. Dessutom rubricerar vi som våldtäkt vad måna andra länder nog skulle kalla sexuellt ofredande eller tvång, eller andra begrepp som vi med tiden övergivit för att i stället allt oftare tala om våldtäkt.

Jag påminns om svensk självmordsstatistik, som var i hetluften i en amerikansk presidentkampanj på 1950-talet, där den republikanske kandidaten varnade för svensk välfärd för att den tydligen ledde till en massa självmord.

Men på den tiden var Sverige ett av de få länder som hade en korrekt statistik på självmord. I andra länder mörkades det eller behandlades inte alls statistiskt. Numera står det klart att Sverige inte alls ligger i topp på självmordsstatistiken.

Det blir nog samma sak med våldtäkterna.

Här skriver DN och Svenska Dagbladet om statistiken.
Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, EU, statistik, sex.

Rätt till döden räcker

EU har förberett en förlängning av upphovsrätt för musikinspelningar till 95 år, men det stannade på 70 – vilket ändå är mer än de 50 år det hittills har varit. Himla röra. Varför baseras det inte på upphovsmännens levnad?

Det är som vanligt skivbolagen som har tryckt på. Med den nuvarande 50-åriga upphovsrätten blir snart 1960-talets stora inspelningar allmängods. Däribland t.ex. Beatles alla skivor. Det vill förstås inte de stora skivbolag som fortfarande (trots fildelningen) gör saftiga pengar på de gamla verken.

När upphovsrätten på dessa verk går ut är inte ens fildelning av dem illegal...

EU har förberett en förlängning upp till 95 år, men det sprack i ministerrådet. De kanske inte ens blir 70 år, utan blott de 50 som det varit hittills – om inte skivbolagen åter får politikerna att dansa efter deras pipa.

Livstidsrätt
Jag förstår inte alls den här matematiken. Varför utgår inte upphovsrätten för inspelad musik från upphovsmännens levnad, som det brukar vara med annan upphovsrätt? Kanske för att det oftast är flera olika upphovsmän inblandade.

Men om det gäller t.ex. alla dessa sånger av Lennon/McCartney, vore det inte rimligt att de fick behålla sin rätt så länge någon av dem lever? Sedan torde det kvitta lika för dem, och då borde det kvitta lika för oss alla.

Författares verk är skyddade under hela deras levnad och dessutom 70 år efter deras död. Det tycker jag är att ta i. För mig räcker det gott med att jag får bestämma över mina böcker så länge jag lever. Därefter kan de gott få bli allmängods, om någon fortfarande är intresserad av dem.
Detsamma borde gälla för musikers verk.

Den enda logiska gränsen är konstnärens dödsdatum. Därefter är det bara släktingar och diverse bolag som kan ha glädje av upphovsrätten – och de har ingen rimlig rätt till den.

DN skriver här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här om upphovsrätten i EU.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, upphovsrätt, copyright.

En glimt av framtidens politik

Äntligen en nyhet att glädjas åt. EU-parlamentets industriutskott håller fast vid de medborgerliga rättigheterna på internet. Även i maktens korridorer vaknar medvetenheten om de demokratiska principerna.

Det skedde med överväldigande majoritet, dessutom. 40 röster för, 2 emot och 4 som avstod från att rösta. Sistnämnda kan man undra över. Ville de slippa sticka ut näsan åt något håll?

Hur som helst, en så kraftig majoritet gör säkert intryck när hela EU-parlamentet ska rösta om saken den 5 maj. Blir det stor majoritet också där kommer EU:s ministerråd, som fattar det slutgiltiga beslutet den 12 maj, att tänka sig för. De kan fortfarande göra som de vill, men det vore politiskt självmål att ignorera en kraftfull markering från parlamentet.

Det är tillägg 138 som har återinförts i utskottets telekompaket, där framtiden för internet och teleteknik skisseras. Tillägget innehåller medborgarskydd för internetanvändning, framför allt den grundläggande principen att alla har rätt att ha tillgång till internet.

Detta tillägg kom som en reaktion på andra förslag till telekompaketet, som nöjesindustrins lobby hade lyckats få in och som ville öka möjligheten att bekämpa upphovsrättsintrång på nätet med burdusa och rättsvidriga metoder – som om internet vore blott ett redskap för näringslivet att sko sig.

Valtider
Politiker här och där har hittills varit skrämmande oförstående för att de medborgerliga rättigheterna måste gälla också internet. Det har drällt av sådana exempel i svenska riksdagsbeslut på sistone.

Men det jäser i folkdjupen, och snart stundar val till EU-parlamentet. Politiker är sällan så lyhörda som i valtider. Det är sorgligt, men alltid något.

Klockan tickar. Fler val kommer och fler unga i internetgenerationen får rösträtt. Gamla politiker med gamla ideal och lojaliteter pensioneras. Det är inte svårt att se vart det pekar.
Frågan är bara hur mycket trassel den gamla ordningen hinner ställa till innan den är utrangerad. Det glädjande beslutet hos EU-parlamentets industriutskott skänker hopp om att vaktavlösningen i maktens korridorer redan är en god bit på väg.

Ska kanske även Sveriges riksdag ta intryck av detta? Eller ska de sitta och tjura tills de blir avlösta? Det är inte långt alls till nästa riksdagsval. Det har nog precis gått upp för dem.

DN skriver här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, här och här om telekompaketet.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, telekom, telekompaketet, internet, fildelning.

EU värnar om yttrandefriheten på nätet

EU-parlamentet säger bestämt nej till övervakning av medborgarna via internet. Det kanske inte är så dumt att vara med i den Europeiska Unionen i alla fall...

EU-parlamentet beslutade med överväldigande majoritet att begränsa myndigheters möjlighet att övervaka internettrafiken. 481 ledamöter röstade för förslaget, 25 mot, och 21 fegade genom att lägga ner sina röster.

Det är ett radikalt så kallat initiativbetänkande som har antagits, med långtgående skrivningar om yttrandefrihet och integritet på internet. Det går tvärs emot sådana lagstiftningar som t.ex. den svenska FRA-lagen och IPRED.

Betänkandet har också bestämda skrivningar om att man fritt ska få komma med åsikter på internet, utan repressalier, även om dessa är mycket provokativa. Alltså en åsikts- och yttrandefrihet som även ska gälla på nätet.

Makten annorstädes
Tyvärr är det inte parlamentet som bestämmer i EU, trots att det är störst och röstas fram i allmänna val. Av de tre stora institutionerna i EU har parlamentet minst makt. Därför är detta betänkande endast rådgivande.

Den absoluta makten ligger hos Ministerrådet, som helt enkelt är de europeiska regeringarnas ministrar som samlas och beslutar som de har lust. EU-kommissionen är också mäktigare än parlamentet, fast det egentligen är att se som ett kansli av anställda tjänstemän.

Ändå kommer det att vara svårt för Ministerrådet och EU-kommissionen att ignorera detta betänkande, eftersom det röstades igenom med sådan svindlande majoritet. Parlamentet kommer att koka annars, och det kan få följder för hela EU:s framtid.

Så låt oss hoppas att bland annat den svenska regeringen tar sitt förnuft till fånga och börjar respektera åsikts- och yttrandefriheten även på nätet.

Här skriver Svenska Dagbladet och DN om EU-betänkandet.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, internet, yttrandefrihet.

Hemligt internationellt avtal mot fildelning

EU, USA, Japan och några till av världens mäktigaste länder håller på att förhandla fram ett avtal mot bland annat fildelning, ACTA – men det är hemligt tills de har kommit överens och godkänt det. Vart tog demokratin vägen?

Ett och annat har ändå läckt ut om avtalet – till exempel kan det ge möjlighet för tullen att kolla vad man har för musik på sin MP3-spelare. Myndigheterna avfärdar det med att ingen tullare har tid med sådant – men inte går det att lita på om tullen har rätt till det.
Det väldiga övergreppet mot medborgarnas integritet borde självklart vara förbjudet!

ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement)ser över huvud taget ut att kunna bli ett dråpslag mot hela internet. YouTube och andra siter måste själva kontrollera att inget material där trotsar upphovsrätten. Det skulle till och med kunna bli så att man måste granskas innan man alls får publicera något på internet.

Jag tvivlar på att en sådan superkontroll går att genomföra – men bara att det utreds och begrundas är illa nog. Dessutom utan någon som helst insyn från allmänheten, inte ens från andra än ett fåtal av riksdagsmännen. Det framgår t.ex. av vad Svenska Dagbladet berättar:
”Att förhandlingarna är hemliga illustreras också av riksdagens näringsutskotts möte i förra veckan. Då stod Acta på dagordningen, men något skriftlig underlag om innehållet i förhandlingarna fick inte ledamöterna. Istället fick de gå till ett kassaskåp för att där läsa hemliga dokument. Ledamöterna har nu tystnadsplikt och får inte uttala sig, samtidigt som de hemligstämplade dokumenten ligger kvar inlåsta i kassaskåpet.“

Och Aftonbladet avslöjar:
”På justitedepartementet ligger förhandlingarna i sin helhet. Men 90 procent av det 35-sidiga dokumentet är överstrukit med svart tusch.”

Överhetens kontrollmani och hat mot det fria ordet har sällan varit tydligare.
Vi måste vara medvetna om att de som har makten vill behålla den, ja utöka snarare än minska den. Internet är i grunden en demokratiseringsprocess, i synnerhet vad gäller det fria ordet – och det är precis vad överheten ogillar mest, fast de skyller på fildelning, grooming, terrorism och allt vad det är.
De vill täppa till internet, så att det blir som gammelmedia – en fejkad åsiktsfrihet filtrerad genom lydiga representanter för överheten.

Kanske tvingar alla dessa kontrollåtgärder allmänheten att gå under jorden med all sin datoranvändning. Det är redan plättlätt, berättar min datorkunniga kamrat. Exempelvis finns för vissa versioner av Windows Vista en snabbkryptering av hela hårddisken,
Bitlocker, som tullen knappast tar sig igenom. Jag gissar att även PGP och andra gamla trotjänare sätta stopp för kontrollerna.
Så som myndigheterna håller på kommer dylika lösningar att bli mer regel än undantag för varje datoranvändare.

Med all rätt! Mänskliga rättigheter är mycket viktigare än myndigheters kontrollbehov. Det är dags för politikerna att inse allvaret och sätta dessa ting i rimliga perspektiv.
Vi slapp 1984 när det året kom och gick. Det vore en tragedi att se det genomföras nu, 2009.

Märkligt nog har DN ännu inte skrivit om ACTA, vilket kan bero på att saken senast uppmärksammades i en debattartikel hos huvudkonkurrenten Svenska Dagbladet, som också har skrivit om det här. Aftonbladet skriver om det här, men Sydsvenskan är hittills lika tysta om saken som DN.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, ACTA.

Kapitalister måste ta ansvar

EU:s ledare har samlats i Berlin för att diskutera finanskrisen. Nu börjar diskussionen bli väsentlig, för den börjar handla om en nödvändig långsiktig förändring.

Frankrikes president har uttryckt det tydligast:
”Krisens våldsamhet, dess djup, kräver verkligt grundläggande förändringar. Vi måste starta om kapitalismen från grunden, göra den mer moralisk.”

Han har alldeles rätt. Vi har sett ett antal finanskriser sedan börskraschen 1929, och de verkar tillta i frekvens. De är också märkligt lika varandra: de beror på skenande spekulation i börserna och bland deras storägare.

Kapitalister anser sig kunna verka för ökade vinster utan minsta samhällsansvar eller ens grundläggande moralisk hänsyn. Det är mer än vad någon annan medborgare tillåts. Och det är absurt, eftersom det är bland dessa gigantiska finanskretsar som skadeverkan är allra störst när de struntar i ansvar och vanlig civil anständighet.

Självklart ska vi begära av alla våra medborgare att agera ansvarsfullt och moraliskt – mer i ju högre grad våra handlingar drabbar andra! Där får den så kallade “marknaden” inte vara något undantag.
Snöd vinningslystnad och spekulation får inte förstöra världens ekonomi och miljö, inte heller drabba miljoner oskyldiga människor.

Av dem som har makt ska också utkrävas ansvar. Annars tar dessa finanskriser och andra kapitalistiska avarter aldrig slut. De lär bara bli värre.

Här skriver Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet om toppmötet.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskris