Riv Rosengårds barriärer

Försvarshögskolan berättar i en rapport att Rosengård håller på att radikaliseras, vilket i dess användning av ordet innebär en mentalitet som kan frambringa terrorister. Det må vara att ta i, men de pekar ut problem som kräver politiskt mod att ta itu med – och det är svårt att hitta när alla politiker tävlar om att vara PK.

Vad som enligt rapporten sker i Rosengård är att personer med extrema åsikter – politiskt och religiöst – har alltför stort inflytande över mentaliteten där, så att många boende upplever att de mer eller mindre tvingas in i samma fålla.
Det yttrar sig framför allt i kvinnoförtryck ursäktat med religiösa tolkningar, indoktrinering av barnen i religiösa friskolor och en ökande självpåtagen isolation gentemot det övriga svenska samhället.

Religion är ingen ursäkt
Politikerna har länge valt att blunda för problemen, framför allt av rädsla för att peka ut muslimer och därmed rentav råka göra sig skyldiga till brott mot de nya lagar som gör det olagligt att öppet diskutera komplikationer som hör hemma i en viss etnisk eller religiös grupp.

Religion är en dålig ledstjärna för samhällsliv. Därför är det direkt olämpligt när religiösa seder accepteras så till den grad att de ges företräde framför samhällsregler. Religion får inte vara en ursäkt för att strunta i kvinnors och barns rättigheter.

Spetälskekolonier
Rosengård är ett skriande exempel på segregationen, som förmodligen har tilltagit drastiskt i hela Sverige under de senaste decennierna. I Rosengård är invandrarna i majoritet, medan flera andra områden i Malmö har ytterst få invandrare.

Så ser det ut i de flesta svenska städer idag – och det beror i hög grad på att det gamla miljonprogrammets eländiga bostäder därmed fått hyresgäster som inte har något val – och politikerna tyckte att de fick två flugor i en smäll: snabbt boende för de många invandrarna och hyresgäster till de många tomma lägenheterna.

Självklart är det oändligt svårt att åstadkomma integration och få invandrare att finna sig helt tillrätta i svenskt samhälle, när de i praktiken isoleras till vissa avgränsade delar av det – nästan som forna tiders spetälskekolonier, där de sjuka förpassades till isolerade öar för att inte andra skulle smittas.

I sådana områden är invånarna hänvisade till den lokala sociala strukturen och känner ringa eller ingen möjlighet till hjälp och stöd från samhället utanför. På skolorna är det så många språk som blandas att svenskan bara delvis blir en fungerande gemensam nämnare, och barnen har svårt att utveckla den ledighet och kompetens i det svenska språket som de behöver för att integreras i samhället utanför.

Eftersom politikerna envisas med att blunda för allvaret i situationen ges otillräckliga resurser för att åstadkomma varaktiga lösningar. Man satsar lite mer än på andra håll, men borde självklart satsa mycket mer. I stället låtsas de ansvariga att problemen är överdrivna – och förbjuder en öppen debatt om dem.

Riv barriärerna!
Det har gått så långt och så länge i Rosengård och flera liknande bostadsområden i Sverige att nu krävs stora och genomgripande åtgärder som måste få vara dyra. Om så inte sker kan den hotbild som Försvarshögskolans rapport målar upp bli verklighet.
Och då kan det vara på tok för sent.

Segregationen, som nu har blivit rena isolationen, är det grundläggande problemet. Den måste lösas upp. Barriärer mellan Rosengård och övriga Malmö måste rivas. Trångboddheten är en utmärkt anledning att sätta igång:

Det dräller av stora och lyxiga lägenheter i Malmö – i Västra Hamnen, på Potatisåkern och så vidare. Många av dem står tomma för att ingen har råd med dem. Dit borde stora familjer i Rosengård få flytta, med en hyra som deras inkomster mäktar med – även om den då blir löjeväckande låg för dem och dyr för samhället. Nuvarande situation är i alla fall betydligt dyrare för alla i längden.

Kommunen och MKB behöver nog bygga fler bostäder, vilket i så fall bör ske runt om i Malmö, med hyror som subventioneras till den grad som behövs för dem som flyttar in – i stället för att hela tiden bara välja de hyresgäster som har råd. Men fina bostäder, som om alla hade råd med dem – och inga nya miljonprogram! Och med blandade hyresgäster, så att inte nya Rosengård skapas.

Detta kostar och sticker säkert i ögonen på många, men det är nödvändigt för att inte nuvarande kris ska bli katastrof. När segregationen löses upp kommer också de problem som den medfört att försvinna.

Religiösa friskolor är också ett stort hot, eftersom de samlar och isolerar barn med samma religiösa och etniska bakgrund. Dessutom indoktrineras barnen och fostras att hålla fast vid reaktionära värderingar som vårt samhälle i övrigt har tagit avstånd ifrån.

Eftersom religionsfrihetens princip säger att varje människa själv ska få avgöra sin religiösa hemvist kan vi inte acceptera skolor som propagerar för en enda religion och fostrar barn in i den. De barnen har ingen religionsfrihet, utan tvingas in i föräldrarnas spår. Det bör inte samhället medverka till.
Skolor ska vara religiöst obundna.

De ovanstående två områdena – boendet och skolorna – är ojämförligt viktigast för integrationen, som i sin tur är enda lösningen på de problem som har skapats av segregationen.
Frågan är bara om våra politiker har tåga nog att ta itu med saken, eller om de fortsätter att göra nästan ingenting annat än att ropa ut att de gör allt de kan.

Svenska Dagbladet skriver flitigt om saken: här, här, här och här. Malmötidningen Sydsvenskan skriver här, här och här. Aftonbladet här.
Hela utredningen finns som PDF här. Åtgärderna de föreslår är mestadels pillanden i den befintliga situationen, utan att i grunden förändra den. Det tror jag inte ett dugg på, även om också sådana åtgärder är välkomna. Men det kan inte stanna där.

Läs även andra bloggares åsikter om Rosengård