Läsa som författaren eller som läsaren

Tomas Tranströmer, mottagare av årets Nobelpris i litteratur, är av sjukdom förhindrad att hålla tal och läsa sina dikter. I stället firade Svenska Akademien med recitationer av andra, mixat med idel högstämd musik. Det blev rätt stelt men framför allt fick det mig att grunna på vad som månde vara den optimala recitationen – poetens eller läsarens?

Det vanliga är att låta skådespelare läsa poesi högt på scenerna, eftersom det är deras hemmaplan och de anses bemästra att göra ordet till kött, som Stina Ekblad vill uttrycka det. Somliga av dem, exempelvis nyss nämnda, gör verkligen detta strålande.

Men jag minns när jag på 1980-talet satt i Författarcentrum Östs styrelse och var med om att arrangera poesifestivalerna på Moderna Museet. Där var det poeterna själva som framförde sina dikter, medan skådespelare i stället var konferencierer. De sistnämnda kunde ändå inte motstå att läsa några verser.

Skillnaden var slående. När poeterna läste sina dikter blev de påträngande verklighet och texternas innehåll spelades upp i oss lyssnares hjärnor och bröst. Skådespelarnas läsning stannade på scenen, nådde oss inte som mer än en ekvilibrism utförd där borta på den upphöjda golvytan.

Då var det ändå fråga om några av våra mest fantastiska skådespelare. De mäktade intet mot hur ordens författare gav dem resonans och gjorde dem genomträngande, verkligt verkliga.

Det berodde på att skådespelarna gjorde misstaget att spela poeter, låtsas att dikterna kom ur dem själva – eller rättare ur deras rollgestalter. De gjorde sig till röster för författarna. Då är det klart att de föll bredvid de autentiska författarna, som saknade tekniken men visste allt om orden – hade levt dem och fött fram dem i utdragen barnsäng.

Det var samma sak i TV-programmet från Svenska Akademiens föreställning med Tranströmers verk, som framfördes av ett par namnkunniga skådespelare: Krister Henriksson och Kristina Adolphson. I synnerhet Kristina blåste en hel del liv i dikterna men de kom ändå till korta mot diktradernas inneboende pricksäkerhet och magiskt meningsfyllda bilder. De försökte göra dikterna till sina, men det gick bara inte. Vem kan bli Tranströmer, så där i ett nafs?

Vi fick också höra inspelade versioner av Tomas Tranströmers egna recitationer, som framfördes rakt, okonstlat, i suverän tillit till och bekantskap med orden i dem. Som om han stod vid trädgårdshäcken och berättade något anspråkslöst anekdotiskt för grannen.

Jag tror att den som inte är poeten ska välja ett annat uttryck: läsarens. Man ska recitera som om man just bekantar sig med dikten, upptäcker och begrundar orden samtidigt som man läser dem högt. Högläsningen blir då självförklarande, som ett alldeles naturligt sätt att närma sig en text packad med mysterier.

Man läser orden, ett efter ett, ömsom förvånad, ömsom förundrad, förfärad, förtjust eller förförd. Som om texten är skriven med osynligt bläck som bara framträder efterhand, rad för rad.

Det råkar dessutom vara det sätt på vilket dikten uppstår i poetens huvud och hamnar på papperet till att börja med. En frammanad överraskning ur poetens inre. Se där!

SVT-programmet är vad jag kan se ännu inte på SVT Play, men det heter Nobel 2011: En kväll på Svenska Akademien och dyker säkert upp där. Jag har skrivit om Tomas Tranströmers välförtjänta Nobelpris här.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, poesi, skådespelare, recitation, poeter, Svenska Akademien, Nobelpriset, litteratur. Intressant?

Bob hund spelar allegorisk teater

Torsdagskvällens höjdpunkt på Malmöfestivalen var konserten med bob hund (det ska skrivas med små bokstäver, som om de vore ödmjuka). Sångaren Thomas Öbergs frenesi kamouflerar eftertanken i texterna och låtsas lätta upp den blytunga musiken. Det är verkligen ett förklätt band.

Masken Thomas Öberg bär är ”dead giveaway”. Bob hund förställer sig. De låtsas att deras låtar är slagdängor och att musiken är spontanpop. Men de gräver sig djupt in i såväl de egna som publikens själar.

Det är metakonsert, ett uppträdande som förhåller sig ironiskt till hela scenkonsten som sådan. Bara en sådan sak som att Thomas Öberg envisades med en lång sladd till sin mikrofon i stället för trådlöst – och som tvang honom till ett ständigt neurotiskt lindande, med skyndsam assistans av en kostymklädd roddare. Det är allegorisk teater.

Det framträder förstås också i texterna. Synbart enkla fraser upprepas igen och igen, så att vi måste kontemplera deras undertext. De kommenterar vår moderna värld, litteraturvetare skulle kanske kalla det postmodernistiskt, men samtidigt vägrar de att ge upp självdistansen, självironin, så all denna pretention blir ändå prestigelös.

Skojig också. Vilka sanningar som än ska ventileras – man måste få ha kul.

(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, bob hund, musik, teater, allegori. Intressant?

Ja så sensuellt

Kvarterskrogen visade Victorias och Daniels bröllop på stor-TV, och där fastnade jag till min egen förvåning. Man vill se vad man anar att alla andra tittar på, men det var också riktigt underhållande – särskilt det sätt på vilket Victoria sa ja.

Den obligatoriska frågan ”Tager du...” skyndade Daniel att svara på, medan Victoria gjorde en raffinerad liten konstpaus, där hon hade ett finurligt, nästan busigt intryck i ansiktet, innan hon med överraskande innerlig och sensuell röst sa sitt ja.

Det var skickligt som av en tränad skådespelerska och rösten hade ett djup som påminde om Greta Garbos. Här är SVT:s film från den delen av vigselceremonin: ”Jaaaa!”

Jag hade inte alls räknat med att Victoria, i synnerhet i denna stunds allvar och anspänning, kunde leverera en så raffinerad one-liner. Hon lyckades också i det längre bröllopslöftet som kom därefter fylla sina ord med mening och oförställd innerlighet.

Monarkins representanter är förstås skådespelare på en scen där allt har blivit ritualer, men det är få av dem som bär sina roller med sådan bravur.

Under tiden fram till detta bröllop har monarkin ifrågasatts av diverse figurer i den offentliga debatten, inte sällan med upprördhetens patos, som om det gällde liv och död. Jag har svårt att engageras i den diskussionen, som jag anser vara en av de minst angelägna i fråga om samhällets många orättvisor. Ofta får jag snarare intrycket att debattörerna vill ta del av strålglansen i denna stund av förhöjd flärd.

Jag tycker snarare att det är rätt kul med kungligheter, särskilt som de inte längre styr politiken. De är museala kvarlevor, som handlar mer om vårt behov av att förgylla vår tillvaro, allas vår tillvaro, än om realpolitik eller ideologiska värderingar.
Och när det blir så skön teater som i detta sensuella ”Ja!”, då är det uppenbart att det handlar om underhållning, inte storpolitik.

Aftonbladet skriver bland annat här och här, Expressen här, här och här, DN här och här, Svenskan här, här och här om bröllopet.
Läs även andra bloggares åsikter om victoria, daniel, kungabröllop, monarki. Intressant?

Benefits för bloggare

Jag har just fått min första benefit som bloggare: fribiljett till en teaterföreställning. Moomsteatern i Malmö inbjuder lokala bloggare. De säger inte uttryckligen att de hoppas att vi skriver om dem, men det är nog tanken.

De säger i sin inbjudan att de har valt ut de “mest intressanta” Malmö-bloggarna, men inget om hur många det är. Bloggkartan listar 76 aktiva bloggar i Malmö men det finns förstås betydligt fler. Bloggportalen hittar 1.023 i regionen, som dock innefattar Lund, Trelleborg, med mera.
Hur som helst, om det inte är en jättesatsning ska jag känna mig utvald.

Moomsteatern är en flitigt omtalad teatergrupp i Malmö bestående av utvecklingsstörda skådespelare, som i över tjugo år genomfört en rad föreställningar – ofta ambitiösa och konstnärligt intensiva.
De är duktiga på att marknadsföra sig, vilket den här satsningen på bloggare bekräftar. Konst sprids framför allt genom “grapevine”, mun-till-mun-metoden, och var odlas den mer än i bloggosfären?

Recensionsex
Har jag nu blivit en Blondinbella, som börjar skriva om allt jag bjuds på? Nja, inte riktigt. Inom kulturen har dylika gratiserbjudanden länge varit en lika självklar som ofrånkomlig del av marknadsföringen. Tidningarna får fribiljetter till föreställningar, gratis recensionsex av böcker, skivor, DVD-filmer och så vidare – med förhoppningen att de ska skriva recensioner.
Jag var så bortskämd med det efter mina år på DN att det sedan tog emot att betala för att gå på konsert, i stället för att få betalt (av tidningen) för det.

Den självklara förutsättningen är förstås att recensenterna inte ska vara särskilt vänligt inställda bara för att det är gratis – det är det ju alltid för dem.

Bloggare är normalt annorlunda på den punkten. De blir förmodligen sällan erbjudna teaterbiljetter och sådant, så de kan råka bli förtjusta bara därför. Då blir det fel.
På grund av mina många år som recensent av allt möjligt känner jag mig säker på att inte gå i den fällan, så jag betraktar inte Moomsteaterns fribiljett som någon muta eller frestelse. Det är bara business as usual.

Nej tack
Så tänker jag gå på föreställningen och skriva om den i min blogg?
Nej. Av två skäl:

1 - Min blogg recenserar normalt inte teaterföreställningar, så om det sker ska det inte bero på att jag har fått fribiljetter – utan för att jag på helt eget initiativ beslutar mig för det, av en eller annan anledning. Och då skulle jag nog hellre betala biljetten för att slippa teaterns nyfikenhet på förhand.

2 - Moomsteatern har visserligen gjort många gedigna föreställningar, men det är inte en professionell teater i normal mening, utan en projektverksamhet med amatörskådespelare (som visserligen med tiden blivit väldigt rutinerade). De är utvecklingsstörda, vilket bidrar till att jag anser det mycket tveksamt om de ska recenseras på samma sätt som professionella skådespelare.
De har recenserats av lokal press, en hel del, och vad jag kan minnas alltid i varmt positiva ordalag. Jag undrar om recensenterna känt sig särskilt välvilligt inställda – inte för att de fick fribiljetter, utan för att ensemblen består av utvecklingsstörda. Hur ska man kunna skriva ner föreställningen då?
Då blir det falskt med en recension, eftersom den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv.

Självklart kan ändå publiken få ut hur mycket som helst av Moomsteaterns föreställningar. Men det får de avgöra utan mig som smakråd.

Läs även andra bloggares åsikter om Moomsteatern, bloggar, fribiljetter.

Shakespeares nuna enligt samtiden

Ett porträtt som målats cirka 1610 sägs nu föreställa William Shakespeare, som då var 46 år. Det är i så fall det enda kända porträttet på honom som gjorts under hans livstid. Men det betyder inte att vi nu vet hur han såg ut.

Porträtt i konsthistorien ska inte ses som fotografiska avbildningar, ens när de gjordes med levande modell. De är representationer av personen i fråga – och av hans eller hennes tid.
Eftersom penseln styrs av viljan, och viljan som rådde när fint folk målades var deras egen, kom dessa porträtt mest att likna de porträtterades idealbilder av sig själva – hur de ville se ut.

Shakespeares porträtt är inget undantag – tvärtom. Han var en teaterman, så han visste allt om förställning. Det låter sig anas i vad bilden berättar.
Den pråliga klädseln kan gott vara teaterns rekvisita, skägget och frisyren var vad tidens mode påbjöd, likaså den höga pannan och de rosiga kinderna, samt vinkeln i vilken han betraktar oss.

Vad som lockar oss att tänka särskilt på Shakespeare är finurligheten och vakenheten i blicken, likaså munterheten som lurar runt ögonen – nästan som om han i nästa sekund ska utbrista i gapskratt – medan munnen är aningen spänd som för att hålla emot det.
Nog hade Shakespeare humor – in abundance.

Så jag är frestad att tro att porträttet verkligen föreställer honom, och att han själv regisserade konstnärens arbete – lika noga och mästerligt som någon av sina pjäser.

Här skriver DN om porträttet, Svenska Dagbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare.

Halvt dolda – helt ömkliga

Nu har jag sett sista delen av Jonas Gardells drama De halvt dolda. Det var inte någon enda munter sekund under hela seriens fyra timmar. Mörker från början till slut. Vad var poängen? Så gör alltför många svenska dramatiker när de vill visa sig seriösa och djupsinninga – bara elände.

Serien var gripande, vilket kommer med automatik när allt är infamt tragiskt. Den var också skickligt regisserad och filmad. Även skådespelarna – speciellt de unga – imponerade med en intensitet och närvaro som stundtals var närmast kuslig.
Men hela historien föll platt. Allt hände som man väntade sig. Klyschorna fortsatte att hagla genom hela serien och föll på plats utan minsta förändring eller nyansering. Strängt taget, och med dramaturgiska mått: inget hände.
Bara elände från början till slut.

Jag tvivlar på att detta är en sann återgivning av Jonas Gardells egen världsbild. Här känns det mer som att han ställt till det för oss andra genom att erbjuda blott detta kompakta mörker.
Och det är en förfalskning av verkligheten – inte som Liza Marklunds när hon påstod att en djupt förvanskad historia är helt och hållet sann, utan en konstnärlig förfalskning som ger sken av att konstnärens öga ser blott mörker i tillvaron. Icke. Därför är det förställning.

Allt det som hjälper oss att fördra tillvarons mörka stunder var så gott som raderat: lustan, njutningen, kärleken, inspirationen, förtjusningen, hänförelsen, och så vidare i all oändlighet. Jonas Gardell bjöd bitterhet i stället för kärlek, skam i stället för lust, självtuktan i stället för njutning, depression i stället för inspiration, fundamentalism i stället för hänförelse.
Det är falskt, även i fantasins värld.

Sexualiteten var också bannlyst från Gardells skildring. Det var nödvändigt för dysterheten, eftersom sexualiteten har förmåga att lysa upp det mest kompakta mörker. Kom en enda kyss i hela serien?
De två tonårspojkarna som faktiskt fann varandra i slutet fick inte göra mer än ångestladdat hålla handen i smyg i mörkret. En vacker liten scen i och för sig, men också en beklämmande manifestation av hur feg den svenska kulturen har blivit med att skildra kärleken som den egentligen är – och därför låtsas att den är något helt annat, närmast blodlöst. Gardell, om någon, borde ha krävt mer.

Dramat var egentligen inget drama, utan vad man inom filmen brukar kalla episkt berättande – inget förändras, allt är detsamma från början till slut. Därför kan man klippa runt i tiden och mellan olika människoöden bäst man vill. Om ingen genuin förändring sker saknar tidsperspektivet och ordningen på scenerna betydelse.

Det hade varit mycket intressantare om t.ex. skinheadgrabben hade upptäckt att den beskyddande värme han kände för sina småsyskon faktiskt längtade efter att sprida sig till resten av världen. Eller om barnen som växte upp med en fanatiskt fundamentalistisk kristen far helt vände kristendomen och honom ryggen.
Det hade också varit sannare. För när saker och ting kommer till sin spets kan man vara säker på att därefter är allt förändrat i grunden.

Jag kan inte låta bli att börja undra om Jonas Gardell egentligen har lärt sig så mycket om livet sedan 1980-talet, när han stod fram som en härligt frisk och kompromisslös skildrare av tillvarons stackare. Nu har han så länge hört till en helt annan grupp i vårt samhälle att han kanske måste gå till dessa överdrifter och förvanskningar för att ge sken av fortsatt empati.

Jag skrev om första avsnittet här.
Alla fyra avsnitt av serien finns att se på SVT:s hemsida.

Här är hela serien som DVD på CDON.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om serien.

Pris till nepotismen

Sydsvenskan delar varje år ut ett kulturpris med skånsk anknytning. Denna gång går det till ett gift par: Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller. Ett oblygt pris till nepotismen.

Teaterregissören Staffan Valdemar Holm hittade sin Bente redan på teaterskolan i Köpenhamn på 1980-talet och har sedan dess så gott som alltid använt henne som scenograf till sina föreställingar. Han gjorde det som chef på Malmö Dramatiska Teater, och han fortsatte med det som chef för Dramaten i Stockholm.
Säkert trivs de ihop och allt det där, men nepotism är det lik förbannat. Det är en väldig massa scenografer han därmed inte har jobbat med, eller ens prövat.

Kulturen är proppad med nepotism. Det vore intressant med en socialantropologisk kartläggning av mönstret av släkt och nära vänner inom samtliga kulturinstitutioner. Man skyller på konstnärlig kvalitet, vilket är så vagt att det är svårt att motbevisa, men i realiteten fördelas de kulturella gracerna inom en snäv krets av människor med mycket mer gemensamt än en konstnärlig anda.

Det är tråkigt att Sydsvenskan deltar i hyllandet av denna ordning genom att ge sitt pris till detta gifta par. Dessutom är det en rejäl slant de får i pris: 70.000 kronor. De är knappast de mest behövande inom konsten.

Det har också blivit en visa: Generösa konstnärliga priser går till de redan hundrafalt uppmärksammade och rikligt avlönade. Vad är poängen med ännu ett pris till dem som hyllats till leda?
En tidningsredaktion bör väl hellre titta på nyheter – också inom konsten?

Halvt dolda – halvt verkliga

Svenskt drama på TV och film är mestadels pinsamma besvikelser, framför allt på grund av en tunn soppa på bara schabloner. Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda består också av ganska grova schabloner – men han förmår ändå göra deras öde gastkramande.

Jag har just sett första avsnittet, och fast jag retade mig på ett och annat zappade jag vid ovanligt få tillfällen iväg till andra kanaler och återkom ovanligt snabbt till dramat. Det bet tag. Säkert djupnar bettet under de kommande avsnitten.

Några tragiska människoöden, mestadels ur några tonårspojkars perspektiv. De flesta äger rum i början på 1970-talet, som jag minns och känner igen, men där är också vad som verkar vara ett sent 1990-tal eller rentav nutid. Det sys väl ihop framöver.

Jonas Gardell har byggt dramat på ett antal nästan karikerade typer, såsom en bitter skinhead med alkoholiserad morsa, en konservativt religiös familj och församling som tonårssönerna försöker undvika att helt kuvas av, ett vuxet par som kämpar för att behålla sina könsroller, en pojke som söker kärleken i chat på internet. Varje karaktär i dramat och varje händelse är lika bekanta som balladernas A-mollskala.

Ändå bränner det. Inte för att dessa konventionella ingredienser skulle vara särskilt sanna, för det är de inte, utan för att Gardells patos, regins stramhet och de unga skådespelarnas orädda djupdykningar bildar en suggestiv helhet som vi sällan ser maken till i svensk produktion.
Bara att våga hänga upp flera riktigt starka scener på tonåriga skådespelares förmåga till inlevelse och utlevelse är rent hjältemodigt – och det sker med bravur.

Därför stör schablonerna i dramats struktur desto mer. Och de går i högsta grad att ifrågasätta.
Även i ett drama bör karaktärerna hänga ihop såsom verkliga människor. Blir man hatisk skinhead på stan för att man har en alkoholiserad mor, i synnerhet om man ända förmår ta hand om sina syskon kärleksfullt? Gör en far – om än uppslukad av sin mission i fjärran land – den tabben att han mer än en gång ger skridskor till en son som inte har minsta intresse av dem? Kan en vuxen man bara förhålla sig till livets små förtret genom att gorma åt dem? Blir en tvivlande tonårspojke på ett ögonblick förledd till tårfylld bön av en jämnårig självgod predikare? Ger en särling till gosse, som dessutom stammar, sitt telefonnummer till en främling i ett chatrum efter att bara ha växlat några få ord med honom?

Med ganska små medel kunde dramat ha blivit mycket mer solitt och därmed kunna fördjupas. Det största problemet med användningen av schabloner i dramatiken är att de enda sanningar som kan sägas med dem också är schabloner. För att hitta fram till mer måste karaktärerna få vara unika och händelserna som drabbar dem oväntade. Så nås det verkligt allmängiltiga.

Ändå kommer jag med nyfikenhet att se de återstående avsnitten, och säkert åter bli gastkramad.

Här är hela serien som DVD på CDON.

Hela det första avsnittet finns på SVT:s hemsida. Där kommer också följande avsnitt att finnas från och med att de har sänts. Här skriver Sydsvenskans Maria G Francke inspirerat om dramat, och det märks att även hon är gripen. Här är en fyllig recension i DN.

Machiavelli är inget föredöme för en teaterchef

Sydsvenskan har en serie intervjuer om ledarskap med makthavare inom kulturen. Dramatens chef Staffan Valdemar Holm kallar Machiavelli den enda ledarskapslitteraturen man behöver. Det må vara ett skämt, men det säger kanske mer om Holm än vad som var avsikten.

Niccolo Machiavelli, som levde runt år 1500, har gått till historien för sin bok Fursten, som är något av en bibel för den hänsynslösa maktutövningen. En handbok för ledare utan några som helst skrupler, vars enda strävan är att bevara sin makt – och är beredda att offra precis allt och alla för det.

Staffan Valdemar Holm ville väl uttrycka sin likgiltighet för modern managementlitteratur, men bland klassikerna finns så mycket bättre böcker för en ledare att läsa och ta till sig. Den bok jag skulle rekommendera Holm är utan tvekan Tao te ching, den kinesiska klassikern, som predikar det mjuka och följsamma ledarskapets ideologi – och överlägsenhet.

Den förnämsta härskaren handlar enligt Tao te ching så att ingen efteråt tror annat än att allt löste sig av sig självt. Det borde också vara ledstjärna inom kulturens ledarskikt, som tyvärr tillåter sig alltför mycket Napoleonfasoner.
Kulturchefer av alla de slag tror att konsten berättigar ett dominant och självcentrerat ledarskap. Inte alls. Det leder till föga mer än inbilskhet och därmed fördumning.

Holm hävdar säkert att hans val av favoritlitteratur är ironiskt menad. Men i intervjun avslöjar sig att han har en del gemensamt med Machiavellis furste. Exempelvis slår han fast att kärnan i gott ledarskap är:
– Att man tycker att det är helt naturligt att man bestämmer.
Med en sådan attityd har man i ett slag förlorat all förmåga till empati och inlevelse. Man må vara en handlingskraftig ledare, men man upphör att vara konstnär.

Bruno K Öijer skojar i Malmö

Bruno K Öijers poesi är så glimrande att den kunde läsas upp i flygplatshögtalare och ändå förtrolla. Det är svårt att föreställa sig hur den kunde förhöjas ytterligare – tills man hör Bruno själv framföra den. Skoj är det också.

Jag är just hemkommen från hans tvåtimmarsföreställning på sirligt ornamenterade Palladium i Malmö. Tiden flög förbi men minnet är ristat på ett bestående vis.
Den där magra gestalten, en skugga som av liemannen, ensam på scenen med ett stilla strålkastarljus som enda scenografi, spretade med fingrarna, knyckte med huvudet och läpparna kysste mikrofonen. Han uttalade varje ord med skärpan hos katana, det japanska svärdet, och samtidigt innerligt som Julia inför Romeos döda kropp.

Varje dikt fick vara sin alldeles egen juvel, slipad för att till det yppersta stänka runt omkring av sitt eget inre ljus. Det syntes i hans korta uppladdning före varje start, med högerfoten brant vinklad upp från golvet och blicken stirrande mot någon punkt i rummet, som om Bruno hade sin musa just där och inväntade hennes klartecken.
Och han medgav det villigt i varje avslutning, där han gjorde en triumfatorisk gest med knytnäven och väste ur sig ett "Yes!"

Dessa inramningar var rituella och förmådde allt vad de ämnats för. Sålunda fick han varje dikt att framstå bländande klart med sina högst egna förtjänster, och vi kunde följa honom genom detta radband, som om vi vore ballast på hans själsliga resa. Och vilken resa!

Bruno K Öijers poesi är drömmens möte med den så kallade verkligheten. Var det än börjar glider Bruno snart in i den hypnagoga värld som är varken eller och därför både och. Han använder inte metaforer på poeters vis som ett sätt att strö glitter över tillvarons grå. Nej, han bestiger och rider dem, bit för bit längre in i deras parallellvärld, en förtydligande spegling av vårt universum – i all dess utsträckning och genom alla dess underliggande syften, villkor och våndor.

Och denna hisnande resa är skoj. Humorn i det hela är ständigt påtaglig. Med minimala medel förhöjer Bruno den, kanske framför allt genom att påvisa vardagens absurditeter, som ideligen får de drömbilder han målar upp att verka både rimligare och mer normala.
Med skrattet bubblande uppför strupen kan man bara konstatera att det är nog så egentligen.

Här är Sydsvenskans recension av föreställningen.

Institutet var mer än Malmö tålde

Nu har Malmö kommun bestämt att den vildsint djärva teatergruppen Institutet ska vräkas från sin lokal. Gruppens utmanande manifestationer var mer än Malmö kulturnämnd tålde. Men just det borde vara skäl nog att låta Institutet fortsätta experimentera. Kultur ska inte vara lagom.

Det är ytterst sällan en stad av Malmös storlek får en så skarp och kompromisslös kulturyttring som Institutet. Jag kommer att tänka på Rooseum, när konsthallen var som mest djärv och utmanande under Lars Nittves ledning. Det satte Malmö på världskartan.

Rooseum ska bli ett annex till Moderna Museet, vilket vi förmodligen ska tacka sagde Lars Nittve för. Han är ju numera chef där uppe. Annars hade det nog blivit platt intet av Rooseum.
Ska kanske Institutet räddas av Staffan Valdemar Holm, som en liten tid till är chef på Dramaten i Stockholm? Vad säger du, Staffan – en filial i Malmö för experimentell teater?
Tyvärr är ju Malmös ansvariga fullständigt omogna uppgiften.

Här skriver Sydsvenskan om Institutets vräkning, och här kommenterar Per Svensson saken i en krönika. Här är Institutets egen hemsida.

Institutet bekräftas oanandes

Den provokativa teatergruppen Institutet måste skratta gott när de läser Mats Skogkärs kritik av dem i Sydsvenskan. Han är provocerad och förstår inte att det är själva vitsen.

Vilken annan teatergrupp skrivs det om på tidningars ledarsidor? Skogkär tjänstgör omedvetet i deras föreställning, som naturligtvis inte begränsar sig till teaterlokalen på Norra Vallgatan i Malmö.
Så gör förstås också kommunens beslutsfattare, som minskat teaterns bidrag och ämnar slänga ut den ur lokalen.

Mellan politik och konst råder en naturlig motsättning, som bara är skandal när den är frånvarande. Konst ska provocera, annars är det på sin höjd underhållning – och hur tråkigt som helst i längden.
Institutet är uppenbart mycket mer än så. All heder åt dess gärning.

En undran till Institutet, dock: Är det inte på tok för lätt att provocera trångsynta politiker och politiska skribenter av Mats Skogkärs ynkliga kaliber?

Plask i ankdammen

I DN var det Leif Zern som recenserade Lars Noréns dagböcker, fast han själv har kritiserats skarpt i dem. Zern ger igen i sin recension, och Aftonbladet ger sig på Zern för detta.
Allmän pajkastning torde följa.

För övrigt har Norén varit märkligt petig med vilka som skulle få intervjua honom med anledning av boken, och på vilket sätt. Han har ordnat det för sig. Jag såg nyss en intervju i SVT där reportern var drypande inställsam och vördnadsfull, som inför en uppenbarad gudom.

Svenskt kulturliv är en nepotistisk soppa, där alla är släkt eller på annat sätt innästlade med varandra, och svensk kulturdebatt är en ankdamm, där man leker ‘Herre på täppan’ och maniskt bevakar förgyllningen av sin egen gärning. Det är sorgligt trångt och kvavt, som om allt ägde rum i en garderob.
Jag bryr mig lika lite som jag blir överraskad.

Inuti filmstjärnorna

Välgjorda intervjuprogram på TV får man leta länge efter. Egentligen är inte heller Inside the Actors Studio välgjort. Dess programledare James Lipton är rent groteskt pompös och teatral. Men skådespelarna som gästar programmet bjuder så generöst på sig själva att det blir prima TV ändå.

Förmodligen klappar deras hjärtan för de skådespelarelever på teaterskolan som de låter sig intervjuas inför. De vill verkligen förmedla sina erfarenheter och insikter. Det är ofta en hel del. De stora filmstjärnorna i Hollywood är inga dumbommar. Pärlor trillar ur deras munnar, trots Liptons oftast retoriska och dessutom banala frågor.

Svensk TV tog alltför många år på sig att ta hit programserien, förmodligen för att alla kanaler – inklusive de statliga – bara letar efter fånigheter. Men numera sänds serien i kanal 9, fredagar kl. 19, med repris på söndagar. Många avsnitt finns också på YouTube. Sök bara på "Actors studio".