måndag 31 mars 2008

Fildelning befriar musiken

Sydsvenskan har en utmärkt artikelserie just nu, där de har intervjuat 100 musiker om fildelning och dess konsekvenser. Även Aftonbladet kommenterar Sydsvenskans undersökning.

Musikerna är inte alls emot fildelning till den grad som skivbolagen, och det är inte konstigt: Det är framför allt skivbolagen som förlorar på det. Musikerna hankar sig fram ungefär som vanligt.

Och skivbolagen - som låtsas bry sig om artisterna - är förstås hur lömska som helst för att tjäna pengar. Numera förekommer det att skivbolag kräver procent av sina artisters inkomster på konserterna. Det är utpressning.

De stora skurkarna i musiken är skivbolagen, och så har det alltid varit.

Fildelningen leder till att musikbranschen förändras - till det bättre, är jag övertygad om. Numera behöver artister inga skivkontrakt för att kunna sprida sin musik över världen, och det är inte skivbolagens smak (eller snarare brist på smak) som avgör vilken musik vi kan lyssna på.
Bättre kan det inte bli.

söndag 30 mars 2008

Böcker är farligast när de förbjuds

Förläggaren Kristoffer Lind skriver kloka ord i dagens Aftonbladet om lagen som gör det möjligt att förbjuda böcker för interner i fängelse. Det är en farlig väg.

Dels tafsar en sådan lag på yttrande- och informationsfriheten, som är grundlagsskyddad - men det skyddet fungerar ganska svagt i praktiken. Så fort riktigt inopportuna åsikter förs fram svajar grundlagsskyddet eller ignoreras fullständigt - som i detta fall.
Vi behöver förstärka detta skydd, inte försvaga det med en eller annan moralpanik som ursäkt.

Dels är det också så att effekten av lagen med säkerhet blir direkt motsatt det önskade, ty inget gör en bok så farlig för ett samhälle som när det förbjuder den.

Yttrande- och informationsfriheten är inte bara en lyx för medborgarna i ett demokratiskt samhälle, utan en nödvändighet för att demokratin ska överleva. Om vi undanhålls information och om vi bara får yttra åsikter som överheten anser lämpliga - då lever vi inte längre i en demokrati.
Sverige spricker ideligen på den punkten. Det är ett mycket större hot mot vårt samhälle än vilka böcker som helst.

Svårt att vara politiskt korrekt

Sydsvenskans ledarsida skriver idag (tyvärr inte på nätupplagan) om Geert Wilders islamkritiska film Fitna. I den offentliga debatten är angrepp på islam en styggelse, men nu vågar Sydsvenskan åtminstone tydligt medge att yttrandefriheten ska gälla även för dylikt.

Dock kan de inte hålla sig ifrån att i nästa andetag förklara vilken skummis Wilders är. De påpekar att det svenska partiet nationaldemokraterna har fått hans godkännande att distribuera filmen i Sverige. "Säg mig vem du umgås med..." avslutar Sydsvenskans ledare så insinuant att det dryper.

Men det är vad amerikanerna kallar "guilt by association". Wilders kan måhända klandras för mycket, men knappast för vilka som stöder hans synpunkter.

Det är svårt att vara politiskt korrekt. Sydsvenskan är lika krystad som resten av svenska debattörer i våra media. De vill så gärna vara rätt att det blir hur fel som helst.

Filmen Fitna finns förstås på YouTube, men man måste ha ett konto där och logga in för att kunna se den. Den är en samling okommenterade klipp med muslimska terrordåd och yttranden från militanta islamister, uppenbart i avsikt att skapa fientlighet mot alla muslimer.

Filmen är djupt olustig och dess retorik lika extremistisk som den extremism den angriper - men den uttrycker en frustration och vrede som tyvärr har blivit verklighet i vårt samhälle. Extremism föder extremism. Det går inte att sopa under mattan.

lördag 29 mars 2008

Sparken för rökare?


Ett fyrtiotal kommuner har infört rökförbud på arbetstid. Fler kommuner och landsting är på gång med samma sak. Det finns skolor där lärarna inte ens får röka på sina raster, för att eleverna ska slippa känna röklukten som fastnar i rökarens kläder. I praktiken betyder det en enda sak: rökare måste lyckas sluta, eller lämna sin arbetsplats för gott.

Det har gått sådan hysteri i detta med rökning. Visst är det en skadlig last, men ska den straffas med arbetslöshet på livstid? Det har förlorat all proportion.

Argumenten för rökförbud gäller inte bara folkhälsa. Det påpekas att varje rökare kostar arbetsgivaren 30.000 kronor om året i rökpauser och sjukdagar. Sådana resonemang gör det fritt fram att inte anställa rökare - något som redan praktiseras av flera företag, kanske också myndigheter.

Jag har ännu inte hört siffror på vad småbarnsföräldrar kostar när de är hemma för sjukt barn eller själva drar på sig virus som barnen plockat på sig från dagis. Eller överviktiga. Eller de med diverse kroniska åkommor.

Nej, den iver med vilken man ignorerar rökares samhälleliga rättigheter bottnar i moral: det är fel att röka, därför får rökare skylla sig själva. Men är det verkligen så fel att de ska vägras arbete och stängas ute från samhället?
Moral är farligt - det har historien bevisat för oss. Den leder så gott som alltid till intolerans och grymhet. Rökare ska också ha mänskliga rättigheter.

Och nu (den 16 april) läser jag i Sydsvenskan att länsrätten gett Halmstads kommun rätt att förbjuda all rökning på arbetstid - vilket i praktiken innebär att inbitna rökare knappast kan jobba kvar, och därmed att de sparkas från jobbet för sin last.
Det är fascistiskt och socialdarwinistiskt tänk: åt skogen med de svaga...

fredag 28 mars 2008

Svenska karteller

Det finns lagar mot kartellbildning. Företag får inte samarbeta för att pressa upp priserna och minska konkurrensen. Det gör de förstås ändå, alldeles hejdlöst – och myndigheterna agerar bara när de måste för att inte skämma ut sig själva.

Senast har det visat sig att svenskt kött är mycket dyrare för konsumenterna än i andra EU-länder, fast det inte är dyrare att producera. Här skriver Sydsvenskan om det.

Prisskillnaden kan knappast bero på annat än att det blott är tre stora kedjor som har 90% av livsmedelsbutikerna (jag antar att det är ICA, Coop och Hemköp). Klart att de lägger sig på ungefär samma höga nivå, för att öka sina vinster.

Samma sak gör de svenska bankerna, som också är ett fåtal med total kontroll över Sveriges bankväsende. Och försäkringsbolagen, och skivbolagen, och byggbolagen, och oljebolagen, och så vidare, och så vidare.
Svenska konsumenter är helt omringade och fjättrade av karteller i de allra flesta branscher – framför allt där de stora pengarna finns.

Vi behöver en regering som tar i på allvar för att motverka detta, men en sådan är inte i sikte. Oavsett om det är socialdemokrater eller borgare som styr, så trivs de utmärkt med att ha ett samlat och enat näringsliv. De gillar monopol, eftersom de i sin regering själva har ett. Allt annat är spel för gallerierna.

Aktiefonder är inte aktier

Ibland blir man glad av att läsa Aftonbladet – som när Dan Josefsson berättar genomskådande om premiepensionerna. De är ett dubbelt lurendrejeri.

Vi ska själva få placera våra pensionspengar. Därmed vill regeringen låtsas att vi har oss själva att skylla om det bara blir smulor när vi går i pension. Dessutom ska vi manipuleras till att dyrka börsekonomin – utan att komma åt dess fördelar, som är förbehållna de redan snuskigt rika.

Alla aktiefonder är bedrägerier. Bankerna spekulerar som de har lust och tar ogenerat betalt för det. Blott vad som eventuellt blir över delas ut till dem som betalat för fonderna.

Det finns bara ett sätt att ha kontroll på aktievinster och stoppa dem i egen ficka: att äga aktier. Inte fonder, vad de än kallas. Det vet förstås bankerna. Det vet också alla stora spelare på börsen.
Fonderna är bara ett sätt att skaffa nya pengar till börsen, för dess storspelare att kamma hem. Det är inte rent spel.

torsdag 27 mars 2008

När slog du din fru sist?

Aftonbladets mångårige kulturchef Håkan Jaensson lämnar jobbet och ersätts av Karin Magnusson och Åsa Linderborg. Denna kvinnliga duo beror säkert en hel del på det nyliga plaskande i ankdammen, som handlade om hur manschauvinistisk Aftonbladets kulturredaktion eventuellt var.

Jag tyckte att den diskussionen var snaskig i sin helhet, med minst sagt infama påhopp och argument som är mycket svåra att värja sig emot. Håkan Jaensson utsattes ungefär för den klassiskt omöjliga frågan: “När slog du din fru sist?”
Hur gör en man för att bevisa att han inte är manschauvinist – och varför ska han behöva göra det?

För mig har Håkan Jaensson i alla fall bevisat sin oskuld. En tid innan bråket kom igång erbjöd jag honom mina tjänster som skribent. Han tackade nej med det huvudsakliga argumentet att redaktionen behöver fler kvinnliga skribenter. Så resonerar inte en manschauvinist.

Jag hoppas att det inte är det där bråket som har fått honom att avgå, men jag misstänker att det har spelat viss roll för honom. Sådant förtal svider nog mer i de oskyldiga än de skyldiga.

Och jag är säker på att bråket ligger bakom valet av hans ersättare. Det vore nobelt om den nya ledningen på kulturredaktionen kunde prisa Håkan Jaensson för hans verk, ungefär som en ny ledamot i Svenska Akademien gör med den förra på stolen. Vi bör hantera varandras heder med vördnad.

torsdag 20 mars 2008

Kris är kaos

Regeringen tillsätter en ny myndighet för att hantera kriser. Det är ett modernt exempel på den uråldriga kampen mellan kaos och ordning, som är tema redan i många skapelsemyter. Världen tillkom just genom att någon eller något skapade ordning i ett ursprungligt kaos.

Sedan dess har samhället ordnats in i minsta detalj – men inte slipper vi kriser för det. Snarare verkar vi bli allt känsligare för varje litet avsteg från den rådande ordningen. Kanske är det just denna skräck inför det oförutsedda som förlamar oss när krisen kommer?

Vid jordbävningen i Lissabon på 1700-talet var det många européer som slutade tro på gud, eftersom den drabbade människor urskiljningslöst. När Titanic sjönk nästan 200 år senare förlorades tron på den mänskliga teknikens ofelbarhet, och ett religiöst perspektiv blev tänkbart på nytt. Nu verkar vår tro – eller brist på den – ligga hos överbeskyddande myndigheter.

Vi sprattlar som masken på kroken, men det finns inget sätt att avskaffa överraskningen. Hur ska man kunna förutse det oförutsedda?

Queer är olika


I Aftonbladet hävdar Athena Farrokhzad och Tova Gerge mångordigt att queer är socialism. Här är deras debattartikel: Queer är socialism

Deras försvar av queerbegreppet och dess betydelse är lovvärd. Ändå undrar jag om de tänjer på det för att passa bättre i den svenska kulturdebatten. Framför allt hävdar de en homogenitet inom queerrörelsen som jag hoppas inte är sann. Queer handlar ju om att vara olika.

Det är kanske det allra svåraste och mest förbjudna i ett samhälle, oavsett om det är höger- eller vänsterstyrt: att avvika från normen. Eller rättare sagt från normerna, för de är flera och skiljer sig mellan olika samhällsgrupper. Queer är att vilja avvika från de normer som gäller där man befinner sig – och att tillåtas det.

Det handlar inte enbart om sexualiteten, även om den är mer central än vi vill medge i hur individerna förväntas foga sig. Det handlar om varje form av socialt beteende. Vad man gillar, vad man tycker, hur man uttrycker sig.

Queerbegreppet hjälper till att avslöja allt det tvång vi utsätts för, så att vi ska passa in. Därför: om någon ger en bindande definition av hur de som är queer ska vara, då är det alltid anti-queer.

onsdag 19 mars 2008

Fildelning drabbar de rika

Björn Ulvaeus beklagar sig över fildelningen i dagens Aftonbladet. Rubriken “Pirater stjäl från fattiga låtskrivare” måste vara ironiskt menad av redaktionen, för dit hör sannerligen inte Ulvaeus, inte heller de som skriver låtar till Britney Spears, Backstreet Boys och Celine Dion, vilka han nämner i sin text.
Björn Ulvaeus debattartikel i Aftonbladet

Det stora antalet gratis nedladdningar av musik drabbar förstås de populäraste artisterna mest, och de tjänar rätt bra ändå. Men allra mest drabbas skivbolagen. De hade förr monopol på att parasitera på musiker.

Frågan är inte lätt. Ska folk ha rätt att ladda ner musik utan att betala för sig? Egentligen inte, om det är emot artisternas vilja – vilket inte alltid är fallet. De flesta musikerna i världen räknar inte med att bli rika – och kommer inte att bli det, oavsett fildelning. För dem är det kul med en teknik som gör det möjligt för dem att nå ut, fast de inte har skivkontrakt.

Men skivbolagen vill inte bara skydda sina satsningar. De vill ha monopol på möjligheten att sprida musik över världen – och blott den musik de har valt ut, vilket förstås mestadels är dynga, eftersom skivbolagen inte har något som helst musikintresse. För dem är det bara fråga om pengar.

Det vore så mycket lättare att ta ställning i frågan om den verkligen handlade om att musikerna ska få betalt för sitt jobb. Jag tror att utvecklingen går dit: skivbolagen har spelat ut sin roll. Nedladdningstekniken gör det möjligt för musikerna att nå sin publik utan mellanhänder.
Ekonomin kommer att se annorlunda ut än nu, men säkert blir det pengar i den också – och en mycket större betalningsvilja hos publiken när de vet att deras slantar går direkt till artisterna.

tisdag 18 mars 2008

Ekonomisk kris igen och igen


Dags för en ekonomisk kris igen, uppenbarligen. USA har lånat vildsint till fastighetsköp, och nu spricker bubblan. Vi var med om detsamma i Sverige i början på 1990-talet. Allt går i repris.

Den kapitalistiska ekonomin bygger inte på stabilitet, utan på ett svajande upp och ner. Det gäller särskilt börsen: om aktiekurserna bara låg kvar på en och samma nivå skulle det inte gå att göra en krona på dem – inte heller om de alla bara sakteliga steg i jämn takt.
Börsen behöver hausse och baisse för att rulla.

Detsamma gäller hela den kapitalistiska ekonomin. Annars har de rikaste svårt att bli ännu rikare. Synd bara att det alltid är de fattigaste som betalar.

Vid den svenska bankkrisen i början på 1990-talet fick bankerna mångmiljardbelopp i stöd – som de skulle betala tillbaka senare, men det tvivlar jag på att de gjorde. Det blir säkert samma sak nu, i såväl USA som resten av världen – bara ännu mer pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om

måndag 10 mars 2008

Bonusbluffen

En undersökning gjord av analysföretaget Nordic Investor Services har visat att företag som ger bonus till sina chefer går sämre än företag som inte gör det – och alla inblandade spelar överraskade.

Men bonus har aldrig varit för företagens bästa, även om det alltid har använts som ursäkt. Det är chefer som skor varandra och sig själva i ett mönster av ömsesidig lojalitet – därför har det kunnat gå så svindlande långt.
Det är rena plundringen, men så högt upp i pyramiden kan dylikt alltid ske ostraffat.

Vi får se om avslöjandet leder till att bonusprogrammen försvinner. Jag tvivlar. De som styr i näringslivet vill fortsätta att roffa åt sig miljoner på alla sätt de kan.
Kanske byter de namn från bonus till något annat och låtsas att det inte alls är samma sak längre.
Men plundringen tar inte slut.

söndag 9 mars 2008

Svart eller kvinna

Duellen mellan Clinton och Obama om presidentposten i USA är en festlig rysare. För första gången en kvinnlig kandidat till posten – likaledes för första gången en svart.

De svenska debattörerna, som är så passionerade med att vara politiskt korrekta, vet inte vilken fot de ska stå på, så de går förbi problemet med tystnad. I stället laddar de säkert för vad de ska säga när demokraternas presidentkandidat är fastställd: Om det blir Obama kommer det att tas som bevis för att kvinnan är mest förtryckt i USA, och om det blir Clinton kommer samma sak att sägas om de svarta.

Men den frågan är inte ett dugg svår att svara på redan nu. Vilka har varit de mest förtryckta i USA genom dess historia: Dess kvinnor eller dess svarta? Det var förstås hudfärgen som gjorde folk till slavar och ända fram till 1960-talet förbjöd dem att vistas i samma lokaler som vita, och så vidare, och så vidare.

Den största sensationen är redan ett faktum: en svart har klivit fram som tänkbar amerikansk president. Det är skrämmande att så få svenska tyckare vågar bekänna det.

lördag 8 mars 2008

Jämställdheten mörkar jämlikheten

Idag är internationella kvinnodagen. En lovvärd tanke som ändå blir lite märklig: är då resten av årets dagar männens? Kanske det.

I Sverige har de flesta av orättvisorna mellan könen slätats ut rätt hyfsat. Till exempel är löneskillnaden mellan kvinnor och män med samma yrke ungefär 10%, vilket är så lite att det kan bero på annat än brister i jämställdheten – såsom att könen själva prioriterar olika.

Jämför med skillnaden i lön mellan olika yrken – den är i väldigt många fall 100%, ibland så mycket som 1000%. Där är det klassamhället som spökar. Vissa yrken värderas löjligt mycket högre än andra – för att de är närmare makten, för att de traditionellt hör överklassen till.

De största orättvisorna i vårt samhälle är inte mellan könen, utan mellan samhällsklasserna. De senaste decennierna har det varit opportunt att stå på jämställdhetens barrikader, men jämlikheten är helt försummad. Det beror förstås på att de som styr den offentliga debatten, både män och kvinnor, hör till de privilegierade grupperna i samhället.
De vill ha en rättvisa som de och deras vänner tjänar på. Då hamnar jämlikheten långt ner.

Feminismen är både rimlig och nödvändig – men den är av ondo när den bidrar till att mörka det verkligt stora problemet i vårt samhälle sedan urminnes tid: bristen på jämlikhet. Vi lever i ett klassamhälle, och det är betydligt värre än manssamhället någonsin varit.

fredag 7 mars 2008

Religion är en privatsak

Vårt samhälle visar särskild hänsyn mot religiösa argument, fast dessa så gott som uteslutande används för att bevara orättvisor, fördomar, förtryck och andra bakåtsträvande dumheter. Det är hög tid att helt enkelt avfärda religiösa argument när det gäller hur vårt samhällsliv ska utformas.

Religion är en privatsak. Det kan man pyssla med hemma, men det ska inte få göra våra demokratiska fri- och rättigheter om intet.
Där det sker leder det enbart till elände. Så fort religionerna kräver hänsyn är det för att förtrycka kvinnor och barn, blåsa upp hat mot sexuella och andra minoriteter, censurera det fria ordet och konsten, förvrida skolundervisning och förneka vetenskapliga rön.

Så kan vi inte hålla på. Vi avstår från de framsteg vårt samhälle har gjort genom århundradena, bara för att vissa grupper påstår att det är oförenligt med deras tro. Det råder inte ens inom en och samma religion ett dugg enighet om saken.

Den enda plats där religionen ska få råda oinskränkt är inne i huvudet på den som är religiös. Allt annat ska regleras av den demokratiska processen – lika för alla.

torsdag 6 mars 2008

Clintons nepotistiska nonsens


Hillary Clinton upprepar med en dåres envishet att Obama saknar den gedigna erfarenhet av hur det är i Washington som en president måste ha. Men då glömmer hon sin egen make, som blev vald till president när han hade än mindre vana vid Washington än Obama redan har.

Det är en särskilt märklig glömska av henne, eftersom hon knappast hade varit tänkbar som presidentkandidat – eller som senator – om hon inte varit president Clintons fru genom hans åtta år i ämbetet.

Jag tycker också rätt illa om de murriga resonemang som gör det till en merit för presidentyrket att ha varit gift med en president. Det är nog med nepotism ändå i vår värld.

tisdag 4 mars 2008

Dans är ingen sport

Danssport är ingen skön upplevelse. Vad för dans de än utför är det med ett överdrivet och onaturligt höftvickande, hysteriska smil och tillkrånglade poser. De blir som robotar på amfetamin.

Pardans är vackrast när den utförs av två människor med intima band, som gör det för upplevelsens skull och inte alls som ett sätt att uppträda. Ju mindre förställning, desto bättre.

Scendans är vackrast när den utförs som ett konstnärligt uttryck, där publiken inte fastnar på ytan, utan halkar in i de känslor som dansen föder och göder.

När dans blir sport så är det inte längre dans.

måndag 3 mars 2008

Idoljuryn dömde ut Idol


Hela juryn i svenska Idol har sagt upp sig. Förra året var det Clabbe som drog, detta år de återstående tre. Jag har verkligen inte imponerats av deras insatser, men här håller jag med dem.

Förra säsongen av Idol var en klar försämring där jönserier tog plats och tid från själva tävlingen, som om den inte vore det vinnande konceptet. Heliga enfald! Sketcher och flams fångar inga tittare i längden. Det är människoödena och de spretande talangerna som är Idols kärna, likaså dramatiken mellan de bräckliga sångarna och den hårda juryn.

Se på Amerikanska Idol, som verkligen förstår att fokusera så gott som uteslutande på just detta. Det programmet görs också med mycket mer hjärta än någonsin den svenska versionen.

Svenska Idoljuryn var inte särskilt kompetent, i alla fall inte till den grad den själv ansåg. Man kan sammanfatta det så att de lyckades känna igen talanger av Melodifestival-typen, men knappast potentiella idoler – de som får varaktiga fans för att de står för något eget och briljant. Sådana talanger sorterades alltid bort redan innan direktsändningarna.

Kanske ska nya juryn, som alla tre är låtskrivare, vara duktigare på att känna igen originalitet och verklig artistisk innerlighet – och kanske inte.
Kanske kommer programmet bara att bli en räcka fåniga sketcher med Idoltävlingen som alibi, och artister som endast klarar att lydigt sjunga andras sånger.

Sist in först utslagen

Jag tycker illa om anställningstryggheten. Den är ett gift i arbetslivet. Folk som blivit fast anställda gör därefter till sin livsuppgift att bara haka sig fast och göra så lite som möjligt, medan yngre människor kämpar mellan arbetslöshet och vikariat.

Det är klart att alla ska ha en ekonomisk trygghet, oavsett om de har jobb eller ej. Men om denna trygghet fungerar via akassa och socialtjänst, då finns ingen anledning att man dessutom ska vara garanterad samma jobb i tid och evighet. Det är en föråldrad ordning som rimmar väldigt illa med vår föränderliga tid.

Dessutom ställer det till ett elände för varje ny generation, som inte får chansen att visa sin förmåga i arbetslivet för att föregående generationer sitter i vägen.

Principen “sist in, först ut” leder i realiteten till att sist inte släpps in över huvud taget.

lördag 1 mars 2008

Malmö

Inte för att jag skriver så mycket lokalt, men för ordnings skull har jag placerat min blogg i
Malmö
på bloggkartan.se.

Melodifestivalen vs. Joe Cocker

Kvällens omgång av Melodifestivalen på SVT1 torde ha hållit merdelen av den svenska befolkningen fången. Grannkanalen erbjöd ändå en riktig godbit för dem som kunde slita sig: lite riktig musik.

Det var pratshowen Parkinson som körde en tillbakablick över 30 år, med korta avsnitt från gästuppträdanden av diverse världsstjärnor. Det hela avslutades med ett live-framträdande av Joe Cocker, som sjöng sin makalösa version av “With a little help from my friends”.

Sådant får alla schlagerlåtar att lösas upp och bli till damm.

Jag hittade tyvärr inte just den versionen på YouTube, men där finns åtskilliga andra – till exempel den från Woodstock 1969:
Joe Cocker 1969

Parkinson tog slut en halvtimme innan Melodifestivalen, och där satte med lyckad timing Kristian Luuk igång ett riktigt poetiskt dansnummer med en uttrycksfull kvinnlig dansare. En innerlig upplevelse, som visar att den där Luuk kan. Jag trodde att luften hade gått ur honom.
Sedan gjorde Björn Gustafsson en härlig fyllesketch.
De två gör stor underhållning när schlagerslafset tar paus.