torsdag 28 mars 2013

All forskning är inte vetenskap


Gentemot astrologi och horoskop ska man förhålla sig skeptiskt, eftersom vetenskapliga belägg saknas – men det betyder inte att allt kan avfärdas innan det har prövats på vederhäftigt vetenskapligt sätt. Avfärdar astrologin gör ändå ideligen självutnämnda förnuftets profeter, som så gott som alltid begår misstaget att hasta till slutsatser på väldigt svaga grunder.

Generellt tenderar dessa att kräva betydligt mindre (för att inte säga obefintligt) vetenskapligt stöd för att avfärda astrologin än de skulle behöva för att acceptera den. Därför sprider de okritiskt påstådda fakta utan att göra sig besväret till det minsta källkritik. Inte särskilt vederhäftigt.

Tyvärr är det ett mönster som återfinns överallt där etablerade paradigm existerar. De accepteras okritiskt medan anomalierna mot dem avfärdas alldeles för lättvindigt. Just denna attityd gör att vetenskapens stora landvinningar alltid först måste ta sig igenom en mur av fördomar och motvilja.

Jag stötte nyss på ett typiskt exempel på denna okritiska hållning till argument mot astrologin, i en text av vetenskapsreportern Tomas Lindblad: Paranormala fenomen. Där ger han exempel på vad han anser är vetenskapliga belägg för att avfärda bland annat astrologin.

Tomas Lindblad har ägnat sig åt vetenskapsjournalistik på flera tidskrifter om forskning, Sydsvenskan och Sveriges Radio. Han har också varit journalistlärare på Skurups folkhögskola. Så han borde ha god kläm på källkritik och granskande reportage.

Men när han ska visa hur vetenskapliga undersökningar har bevisat att astrologi är nys, då snubblar han redan från starten:
”I januari 2011 åstadkom en astronomiprofessor i Minneapolis en viss uppståndelse när han räknade ut att de datum som anger vilket stjärntecken en person är född i ligger ungefär en månad fel i tiden.”

Tomas Lindblad är dåligt bevandrad i elementär astronomi när han tror att detta var en upptäckt som gjordes 2011. Det handlar om precessionen, som har varit känd av astronomer och astrologer i sådär två tusen år. Den används i astrologin vid talet om tidsåldrarna – att vi går från Fiskarnas till Vattumannens tidsålder.

Det har långt före 2011 förekommit astrologer som justerar zodiaken i sina horoskop efter precessionen. De flesta västerländska astrologer gör dock som astronomerna – betraktar zodiaken som ett fixt koordinatsystem i rymden, oavhängigt stjärnbilderna.

Därmed råkar Tomas Lindblad röja att han inte bara är illa bevandrad i astronomi, utan ej heller har bemödat sig att ta reda på särskilt mycket om astrologi.

Nästa vetenskapliga undersökning han hänvisar till är en studie över ”tidstvillingar” (människor födda ungefär samtidigt), som ska ha visat att inga särskilda likheter förelåg mellan dem:
”Kanadensarna Dean och Kelly vid Universitetet i Saskatchewan beskrev i en rapport 2003 de studier av tidstvillingar som gjorts, och bidrog med en egen, där 2.101 personer födda i London i mars 1958, med i genomsnitt 4,8 minuters intervall deltog. De här personerna beskrevs vid tre punkter i livet – 11, 16 och 23 års ålder – med 110 olika egenskaper, inklusive IQ, läsförmåga, matematikkunskaper, personlighetstyp, längd, vikt, syn och hörsel. Dessutom fick de berätta om sina intressen, hobbyer, yrkesval, val av partner, olyckor och andra viktiga händelser i livet.”

Några saker i det ovanstående borde Lindblad själv ha reagerat på, såsom att personer mellan blott 11 och 23 års ålder tillfrågas om yrkesval, partnerval och viktiga händelser i livet. Vad vet en 11-åring om yrkesval, eller för den delen en 23-åring? Det där med IQ är också något som i sig allvarligt kan ifrågasättas. För att inte tala om det vaga begreppet personlighetstyp.

Över huvud taget blir man nyfiken på en så oerhört omfattande undersökning över så lång tid. Bara att IQ-testa över 2.000 personer är så tidskrävande och dyrt att få utöver statliga myndigheter mäktar med det. Att även t.ex. matematikkunskaper och läsförmåga ingår indikerar att det torde vara fråga om ett undersökningsmaterial från skolans värld, som alltså sammanställts i helt andra syften. Redan därmed är det mycket tveksamt om det går att använda för en studie om astrologins trovärdighet, som är något helt annat.

Rapporten från 2003 som Lindblad hänvisar till heter Is Astrology Relevant to Consciousness and Psi? Den siktar egentligen på frågan om astrologer använder sig av extrasensorisk förmåga och i så fall om det ger resultat. Där refereras till undersökningen av tidstvillingar, som dock ej är inkluderad. I stället anges den som ”forthcoming”, vilket betyder att den ännu är opublicerad. Att den ändå refereras till i denna text beror på att den ska vara genomförd av den ene författaren till rapporten, Geoffrey Dean.

Geoffrey Dean är en engelsman som huvudsakligen skrivit om astrologi – initialt som astrolog, senare som skeptiker. Det är oklart vad han har för akademisk bakgrund, kanske geolog eller kemist men inget sägs om hans meriter, ej heller i ovannämnda rapport. Hans opublicerade undersökning anges i litteraturförteckningen som: Dean, G. (forthcoming), ‘Does birth induction affect the subsequent life?’.

Det är ett märkligt förfarande att i en vetenskaplig rapport förlita sig på en opublicerad undersökning, eftersom den därmed inte har kunnat granskas av sakkunniga (peer review) och ej heller kan synas av rapportens läsare. Undersökningen verkar fortfarande tio år senare vara opublicerad, om det inte bara är så att den är ogooglebar, vilket är osannolikt för en publicerad vetenskaplig text. Andra källor på nätet (dock pro-astrologiska) säger detsamma – att varken undersökningen eller materialet den ska vara baserad på har publicerats.

Därmed är den ingen trovärdig källa, vilket borde vara uppenbart för varje vetenskapsjournalist.

Även titeln som Geoffrey Dean har angivit för sin opublicerade undersökning är märklig. Den ger snarare intryck av att vara något slags medicinsk studie. ”Birth induction” är inte något etablerat begrepp men leder tankarna till ”labor induction”, att påskynda förlossning. Vad astrologi har med det att göra är svårt att avgöra, likaså vad för kompetens Dean besitter i en sådan undersökning.

Man behöver inte vara granskande journalist för att ana en anka.

Slutligen använder Tomas Lindblad en test av astrologers förmåga som argument mot astrologin:
”I ett holländskt test från 1996 tävlade 44 erfarna astrologer om 5 000 holländska gulden i uppgiften att para ihop sju stjärnkartor med rätt individ.”

Testen presenteras av Rob Nanninga, som också lett genomförandet av den, här: The Astrotest. A tough match for astrologers. Den har ursprungligen publicerats i Correlation, Journal of Research into Astrology men återges på en webbplats för holländsk kritik av s.k. pseudo-vetenskap och det paranormala, där Nanninga ingår i styrelsen. Han är också redaktör.

Nanninga publicerade 1988 en bok med kritik mot det paranormala, men mycket mer har jag inte lyckats utröna om honom. Han är en av de ledande skeptikerna i Holland och det verkar vara hans yrke. Hur det är med hans forskarmeriter är oklart.

Det kan verka tjurigt att begära att han ska ha vetenskapliga meriter för att hans Astrotest ska vara trovärdig – men eftersom han både utformat och lett den blir det ofrånkomligt, om han vill hävda dess vetenskapliga värde, att han genomfört den kompetent. Det är ingen lätt sak.

Det visar sig när Rob Nanninga redogör för den – ytterst ofullständigt och delvis rent missvisande, såsom när han vill belägga hur erfarna och kunniga de 44 astrologer var som genomförde testen:
”Half of the participants had read at least fifty books on astrology. Three quarters had taken a course in astrology and one quarter was training others. At least half of the participants had analyzed over a hundred astrological charts and one-third was frequently paid for its services. One quarter was member of the Dutch Society of Practising Astrologers (NGPA).”

Dessa siffror är ointressanta om de inte jämförs. Förmodligen är det den fjärdedel som är medlemmar i NGPA som också är den fjärdedel som hållit kurser och merdelen av den tredjedel som får betalt för att tolka horoskop. Det kan också vara så att den fjärdedel som inte gått någon kurs ej heller har läst 50 böcker eller analyserat mer än hundra horoskop – och vad har de i så fall i undersökningen att göra?

Rob Nanninga är lika vag vad gäller urvalsprocessen för astrologerna, som verkar ha ett besvärande inslag av slump och improvisation. Sammalunda med de sju personer vars horoskop används.

Mest besvärande är att han inte redogör för de frågor som de sju hade att besvara. Mycket verkar vara rent nonsens, framkommer i förbifarten:
”Ten respondents complained that the answers of the subjects were often similar. For instance, in reply to a multiple choice question about their job, all subjects claimed to be reliable workers. But again, there were many more differences than similarities. Moreover, even in those cases when most subjects expressed a similar opinion, there were usually dissenters. For example, although four subjects had a vivid imagination and were fond of aesthetic experiences, there was one subject who showed not the slightest appreciation for such experiences. Why didn't his chart stand out from the others?”

Pålitlig arbetskraft, livlig fantasi, estetiska upplevelser – vad är det för gegga? Om frågeformuläret hölls på den nivån vore det ett under om svaren gick att skilja åt, vad Nanninga än påstår.

Hans försvar må vara att astrologerna själva godkänt frågorna – men där är den springande punkten för hela undersökningen. Den förutsätter inte bara att astrologers kompetens är bevis för eller emot astrologin som sådan, utan också att astrologer ska vara kapabla att utforma en rättvisande test av deras förmåga. Varför skulle de klara det? Så som testen är utformad jobbar de ju aldrig normalt.

Liknande tester av astrologer har gjorts förr och senare, vad jag vet med för dem föga smickrande resultat. Inte konstigt, eftersom det inte finns formella utbildningar och krav för astrologer. De är ett brokigt släkte av mer eller mindre autodidakta, med vitt skild syn på astrologin och dess verktyg.

Intressantast i Ninningas undersökning var jämförelsen av de 44 astrologernas resultat, som visade att de gissade hur olika som helst. Men Ninninga misstolkar detta som bevis på att astrologi inte fungerar, fast det i stället är just ett bevis på att astrologer inte har en homogen uppfattning om astrologin.

Det råder ringa samstämmighet om astrologin bland dess utövare, så hur ska den kunna granskas med dem som försökskaniner?

Tomas Lindblad faller i en liknande fälla som den där Rob Nanninga fastnat. När han försöker belägga att vetenskapen avfärdat astrologin råkar han med sina exempel i stället visa att astrologin inte prövats på ett vederhäftigt vetenskapligt vis. Därmed röjer han också sin okritiska syn på det som ger sken av vetenskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

måndag 18 mars 2013

Idol i repris, hur kul är det?

Idol återkommer på TV4, efter ett års bortovaro. Det blir samma programledare och samma jury (dock en man kort). TV4 talar om kontinuitet men man får hoppas att de i alla fall har försökt åstadkomma förnyelse. En flopp blir inte bättre i repris.

Senaste finalprogrammet för Idol, år 2011, sågs av färre tittare än något föregående (1.470.000 mot 2.000.000 vid rekordåret 2006). Det var med den programledare och jury som nu ska upp igen.

Märkligt att TV4 ska vara så blinda för den dramaturgi TV-mediet kräver. En renässans ska kännas just som en pånyttfödelse och kan därför inte komma dragande blott med de figurer som sågs senast – i synnerhet inte som de blott figurerade ett år, det år programmet hade minst genomslag.

Programledaren Pär Lernström fick inte till det, så vid en renässans kunde de väl åtminstone ha försökt återfå Peter Jihde, som praktiskt taget blev Mr. Idol under de år han ledde programmet. Kanske försökte de med honom, men i så fall utan att förstå att betala honom vad det är värt.

Juryns tre medlemmar blir Alexander Bard och de två Baggarna. Sistnämnda figurerade flera år med vissa poänger – framför allt ett klart lyft i lyhördhet från den första svenska Idoljuryn. Bard, som uppenbarligen har Simon Cowells elaka roll, är onekligen kapabel den – men det börjar bli riktigt tydligt att han alltmer hör till en svunnen era inom populärmusiken. Så vad vet han egentligen?

Nå, det kan även sägas om såväl jurykamraterna som hela Idolkonceptets fördomar om vad musik är och vad som utgör en idol.

Nu kommer det att vara svårt för tittarna att inte se årets Idol som en blek repris på föregående triumfer. Det räcker inte i en medievärld där varje år konkurrensen om publiken stegras så gott som exponentiellt.

De borde ha tänkt utanför boxen, för att skapa ett verkligt intryck av nytändning. En programledare från oväntat håll. SVT förstår att använda de många ståuppkomiker som växt fram det senaste decenniet och får därmed garanterad underhållning. Det är lite uttjatat. Men visst vore det väldigt lockande om t.ex. Magnus Betnér ställde upp och tilläts vara hela sitt elaka jag? Eller en återkomst som bräcker Idols om Björn Gustafsson accepterade jobbet. Det skulle garantera rekordtittarsiffror.

Men det skulle kosta TV4 och jag misstänker att producenterna tror sig kunna snåla på budgeten i överdriven tillit till konceptets egen styrka, fast den är tynande. Snålheten bedrar visheten.

För juryn kräver onekligen dramaturgin en elaking, en snäll och en mittemellan. Bard kan knappast spela annat än den förstnämnda rollen, men har han Simon Cowells trovärdighet? Paret Bagge är oklarare. Ofta är Anders den snällaste medan Laila velar lite hit och dit. Det är en svaghet men inte så noga med dem, för den viktiga rollen har förstås elakingen – så att säga skurken, fienden, som alla i Idol kämpar emot med väldigt dåliga odds.

Vem skulle vara en starkare skurk i dramat än Alexander Bard, som egentligen fyller måttet med undantag för hans falnande auktoritet? Det behöver vara någon som alla vet kan sin sak, som själv vet det och aldrig darrar på läppen. Någon som vet hur populärmusiken ser ut idag, inte på 1990-talet – förhoppningsvis äntligen också någon som förstår att det inte handlar om att sjunga rent eller traggla sig igenom karaoke i diverse olika genrer.

Det skulle vara en sådan som Håkan Hellström, om han hade lust att vara elak, eller Max Martin, som skapat en väldig mängd av de senaste decenniernas världshittar. Men ingen av dem behöver Idol. Jag tvivlar på att de ens har mycket tilltro till programidén.

Idol behöver mest av allt just en riktig idol i juryn. I USA begrep de det och satte in såväl Jennifer Lopez som framför allt Steven Tyler för ett par år sedan. Tylers tyvärr sparsmakade kommentarer var värda att invänta. I Sverige skulle det motsvaras av sådana som Per Gessle, ovannämnda Håkan Hellström, Ola Salo, som använts av TV3 i ett liknande program, eller en gammal elefant som Benny Andersson. Jag gissar dock att ingen av dem är särskilt sugen på att medverka.

I brist på stora kanoner borde Idol både i Sverige och andra länder åtgärda en allvarlig brist i hur juryn komponeras: det är bara folk från musikbranschen, som har sina fördomar om den och intressen i den, men ingen som så att säga representerar publiken.

Det skulle vara en rockrecensent, hävdar jag möjligen partiskt eftersom jag själv varit det. Recensenternas kompetens är att se musiken från det andra hållet, publikens, och de lär sig förhoppningsvis därigenom hur musikbranschens vanföreställningar kraschar mot verkligheten.

Recensentens jobb är att vara så att säga professionell publik och förhålla sig till hur ett artisteri mottas och upplevs av publiken. Det är faktiskt musikbranschens intressenter rätt dåliga på.

Hur som helst, Idol är ett TV-program och handlar därför egentligen om TV-dramatik, inte alls musik. Men premissen gör det nödvändigt att alltigenom låtsas att det handlar om musik, för att dramat ska engagera och bli trovärdigt. Så i praktiken är skillnaden liten.

Aftonbladet berättar om den nya Idolomgången här och här. Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?


söndag 17 mars 2013

Många är värda åtta miljoner – men ingen vd


SAS vd har åtta miljoner kronor i årslön. Då är den ändå sänkt med 20% på grund av flygbolagets kris. Bara några månader efter sänkningen talas det om att höja den igen (DN). Han är värd varken åtta eller tio miljoner. Det är ingen vd.

Det är särskilt tydligt i SAS, som gått från kris till djupare kris de senaste åren, fast de betalat sin företagsledning så rundhänt. Det finns inget samband mellan höga vd-löner och företagsframgångar. Snarare det motsatta, eftersom extremt uppskruvade löner och bonusar tuggar kraftigt på företagens inkomster.

Det finns inte ens någon som helst garanti för att dessa groteska löner och bonusar säkrar att företagen får de bästa krafterna i sina ledningar. Deras skenande ersättningar har blivit norm, så de gynnar lika mycket de många inkompetenta krafter som sätts att styra företagen. Idag är det svårt att hitta en vd som inte först och främst anstränger sig för att öka sin egen inkomst in absurdum, vad det än kostar företaget.

Det finns folk som är värda fantastiska ersättningar, men de sitter inte i företagens ledningar. De skapar vinster i stället för att tära på dem. Dit hör företagsledare som grundat egna företag och lett dem från ingenting till gigantiska framgångar – såsom Steve Jobs på Apple och Bill Gates på Microsoft, Ingvar Kamprad på IKEA (vad man än anser om honom), och så vidare. De förtjänar (och erhåller) ännu större ersättningar, mestadels helt enkelt genom deras andelar av den vinst de själva åstadkommit.

Det finns andra som är värda åtta miljoner om året och mer än så. Tänk bara på Zlatan. Han levererar och det leder bland mycket annat till stort klirr i alla möjliga kassor. Förmodligen får han bara en spottstyver av vad han är värd, fast han samlar miljonerna på hög. En annan svensk som verkligen själv varit instrumentell i sina och andras digra inkomster är Per Gessle, vars skivor sålts i mängder, för att inte tala om konsertbiljetter och alla möjliga royalites.

Det är faktiskt inom kulturen det är lättast att hitta människor tveklöst förtjänta av sina inkomster – oavsett hur stora de är, eftersom dessa bara kommer sig av den omsättning de själva genererar med populariteten hos sitt artisteri. Madonna, Lady Gaga, till och med den där spelevinkern Justin Bieber – de är själva anledningen till sina framgångar och utan dem skulle dessa inkomster försvinna.

Sammalunda med författare som J. K. Rowling, vars Harry Potter har sålt vidunderligt mer än något bokförlag skulle förmå att föreställa sig ens i sin våtaste dröm. Och filmerna på det. Vilket leder oss in på skådespelarskrået, där det finns många som i högsta grad genom sin medverkan bidrar till kassasuccéerna. Daniel Radcliffe hör säkert dit. Det gör onekligen även t.ex. Brad Pitt och hans actionpackade sambo Angelina Jolie. Deras gager må vara astronomiska, men oftast betalar de sig ändå med råge i filmintäkter.

Varför ringa framgångsrika företagsledningar roffar åt sig så orimliga andelar av företagens intäkter beror inte alls på någon rätt därtill. Det beror bara på att de kan. De tjänar varandra i styrelser och ledningar i en stigande spiral av ersättningar, eftersom de är satta att hålla i kassorna. De styr över pengarna och kan därför roffa åt sig oförskämt stora portioner av dem – med stöd av varandra i ett nätverk av kumpaner som kliar varandras ryggar.

Jag har svårt att se dem som annat än rövare.

Låt dem pröva att sparka boll i en fotbollsmatch eller spela in en poplåt eller svinga en trollstav i en Harry Potterfilm – eller för den delen ratta en Boeing 737 från Arlanda till Heathrow. Sedan kan det vara dags för löneförhandling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

söndag 3 mars 2013

Ingen granskning av Melodifestivalen


Jag har sett stumpar här och där av Melodifestivalen, vilket inte är något jag direkt skryter med. Men det måste påpekas igen: svensk journalistik fallerar fullständigt inför detta spektakel. Ingen granskning alls, bara pladder och joller. Ändå finns det så mycket att undersöka.

Inte ens Uppdrag granskning, TV-programmet som anser sig så tufft, gjorde minsta ansträngning när de förra året behandlade Melodifestivalens general Christer Björkman. De nöjde sig med att parasitera lite på hans kändisskap. Jag skrev om det här.

Övriga media gör ingenting annat än glitterreportage och skvaller från efterfester. All riktigt journalistik är som bortblåst. Det bottnar måhända i att ingen reporter med självaktning vill ta Melodifestivalen på allvar – men vad har de då i yrket att göra? Och varför går de i så fall med på att sjunga med i kören, som om allt vore frid och fröjd?

Det stinker om Melodifestivalen. Hur tas låtarna ut, varför ständigt några få återkommande och dominerande låtskrivare, skivbolag och framför allt musikförlag, doldisarna som hela evenemanget kretsar runt, för att inte säga betjänar?

Melodifestivalen har ett minimum av transparens, fast den är i statliga televisionen SVT, som ska vara befriad från kommersiella intressen. Och journalisterna tar det med ro.

Jag såg denna lördagkvälls återkvalsprogram, som var samma lömska soppa som föregångarna, förstås. Röstsiffrorna hölls hemliga – också för dem som röstades ut. Ännu underligare: kriterierna för vilka låtar som skulle duellera mot varandra av de fyra i kvällens semifinal nämndes det inte heller något om.

Självklart kan en producent i hög grad styra vilka låtar som går vidare till den stora finalen, genom hur de ställs mot varandra. Det är en baggis när man har röstsiffrorna från föregående omgång. Så varför inte ett ord om hur duellanterna kombinerades? Det är bara ytterligare ett exempel på mörkläggningen som är Melodifestivalens främsta kännetecken.

Den mest alarmerande mörkläggningen är förstås den som gäller när de tusentals inkomna bidragen ska reduceras till de 32 som väljs att framföras i TV. Där får inte tittarna rösta, vilket förstås skulle vara komplicerat – men urvalsprocessen borde vara fullständigt genomlyst. Det bryr sig inte pressen ett dugg om att ens efterfråga.

Efter kvällens program tittade jag till DN:s bevakning av programmet. Den tunga draken är inte ett dugg bättre än andra media. Bara glam och blaj, skrivet av deras särskilda Melodifestivalskribent Hanna Fahl, som i artiklar och blogginlägg är lika ytlig och obekymrad som Christer Björkman själv. Så här avslutar hon sin rapportering från kvällens avsnitt:

“Dags att packa ihop och dra till efterfesten nu. Gissningsvis kommer både Ewald och Stjernberg att riva dansgolvet. Fahl på festival ska äta buffé och dricka en drink. Hörs snart!”

Där gör hon ett flagrant övertramp gentemot pressetikens regler. Och skryter med det. Hon ämnar låta sig bjudas på party av festivalledningen. Inte undra på att hon struntar i den kritiska granskningen.

Jag har själv jobbat på DN som rockrecensent för ett stort antal år sedan, så det smärtar mig att se detta förfall. Visst kämpar DN som alla andra tidningar mot det tynande som Internet innebär för pressen – men inte är journalistiskt förfall någon räddningsplanka. Tvärtom.

Så när kommer en riktig journalistisk granskning av det korrupta spektaklet Melodifestivalen? Och vad är det för fel på svenska nöjesjournalister, som aldrig ens kommer på tanken att göra en sådan granskning?

Det har jag efterlyst i flera blogginlägg genom åren, t.ex. här, här och här. Jag skrev även i skråets egen facktidning Journalisten om det. Men väntar alltjämt. Det är svårt att ta pressen på allvar när den inte tar sitt eget jobb på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?