onsdag 7 juli 2021

Folkhälsomyndighetens sena svar väcker fler frågor

 


I slutet på januari skickade jag två frågor till Folkhälsomyndigheten om det dåvarande alkoholstoppet för krogarna kl. 20. Efter fem påminnelser kom äntligen deras svar den 24 juni – fem månader senare. Det väckte fler frågor...

Här är de två frågor jag ställde angående alkoholstoppet för krogarna kl. 20, som hade införts på julafton 2020:

1    Kommer initiativet till regeln från Folkhälsomyndigheten eller regeringen?
2    Vilka är de vetenskapliga beläggen för att åtgärden har en märkbar effekt på smittspridningen?


Jag ställde samma frågor till statsministern i början på februari och fick svar på tolv dagar. Det har jag skrivit om här:  Svar från regeringen, men inte på frågorna


Här är Folkhälsomyndighetens senkomna svar, anonymt från vad de kallar sin Svarstjänst:



Hej,
Tack för ditt mejl. Vi får börja med att be om ursäkt för att du har fått vänta på svar.

Den första inskränkningen i serveringstiderna gjordes genom regeringens förordning i november 2020, och avsåg då serveringstillståndens giltighet, inte öppettiderna.
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/forbud-mot-alkoholforsaljning-fran-klockan-22/

Därefter fick FoHM den 1 mars 2021 bemyndigande att reglera öppettiderna på serveringsställen:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-2020527-om-tillfalliga_sfs-2020-527

Detta har FoHM använt för att först reglera att serveringsställen måste stänga 20:30 och sedan den 1 juni senast 22:30.

Generellt kan man säga att det finns en nära dialog mellan regeringen och FoHM avseende alla regleringar som avser smittskydd, reglerna om öppettider inkluderat.

Som exempel på vetenskapligt belägg bifogas en rapport som sammanställer forskning om alkohol och corona.  Det är SFAM (Svensk förening för allmänmedicin) som gjort den vetenskapliga sammanställningen.

Vänliga hälsningar
_______________________
Svarstjänst kring covid-19
Folkhälsomyndigheten


 

Rapporten som bifogades var en PDF som också finns t.ex. här:
Alkohol och coronapandemin: om människor, samhälle och politik

Deras svar missade båda mina frågor. Min första fråga gällde  begränsningen till kl. 20, införd julafton, men de svarade om den tidigare begränsningen till kl. 22, som infördes i november. De har läst frågan slarvigt, fast de haft så god tid på sig.

Den andra frågan gällde vetenskapliga belägg för beslutet om kl. 20, men rapporten publicerades i januari 2021 och kan därför knappast ha legat till grund för ett beslut under 2020.

Dessutom innehåller den inga vetenskapliga belägg för att denna regel skulle minska spridningen av covid-19. Snarare är rapporten att beskriva som en partsinlaga om alkoholens allmänna skadeverkningar, vilket inte är att förvåna då flera av organisationerna bakom den är nykterhetsrörelser.

Jag såg ingen annan råd än att svara på deras svar med nya frågor. Vi får se hur länge det dröjer innan jag får svar på dem. Alltså, fortsättning följer...

Här är min nya email till dem, skickad den 29 juni:



Hej Svarstjänst kring covid-19, FoHM!

Tack för ert svar, om än senkommet efter flera påminnelser. Svaret föranleder några frågor, som följer nedan. Jag ber om ursäkt för mångordigheten. Å andra sidan skickade ni mig en tätskriven rapport på 48 sidor :)

Jag ställde mina frågor den 28 januari och koncentrerar mig därför på vad som gällde dittills, samt på att ni enligt egen utsago haft en nära dialog med regeringen om alla regleringar. Jag tolkar det som att ni varit involverade också i beslut fattade före den 28 januari.

Nu till mina följdfrågor:

1. Först en ordningsfråga: Jag har förstått det så att myndighetsutövning inte ska vara anonym, vilket också borde gälla svar på frågor från allmänheten. Om det även är er uppfattning önskar jag veta namn på den som svarat nedan och den som svarar på dessa följdfrågor. Om det inte är er uppfattning vill jag veta på vilken grund.

2: Ni svarade att beslutet i november 2020 om begränsning av servering av alkohol till kl. 22 var regeringens, men min fråga gällde begränsningen till kl. 20 från och med julafton 2020. Var detta beslut på regeringens eget initiativ eller ert? Jag syftar alltså på initiativet, inte på beslutsgången. Med andra ord: Hade FoHM gett regeringen rekommendation att stänga alkoholservering kl. 20, före regeringens beslut i frågan?

Angående er bifogade rapport ”Alkohol och coronapandemin: om människor, samhälle och politik”:

3: Vad jag kan utröna publicerades rapporten den 26 januari 2021. Det betyder att den inte kan ha varit underlag för regeringens beslut under 2020. Vilka vetenskapliga belägg låg till grund för beslutet som trädde i kraft julafton 2020?

4: Bland organisationerna bakom rapporten finns flera som har ett uttalat nykterhetsprogram, framför allt IOGT-NTO, Stiftelsen Ansvar för Framtiden och SAFF (med dess åtta ingående organisationer). Det riskerar att leda till partiskhet i ett forskningssammanhang. Har ni vägt in det i er bedömning av rapporten?

5: Rapporten innehåller ingen egen forskning. Inte heller är den en metastudie eftersom den inte väger likartade undersökningar mot varandra. Jag hittade bland referenserna blott två som rör serveringsställen direkt (57 och 58, båda länkarna är nu döda), vilka är från utländska nyhetsmedia. Finns det ingen forskning relevant för besluten om serveringsställen, applicerbar på svenska förhållanden?

Med vänlig hälsning,
Stefan Stenudd


måndag 19 april 2021

Astra Zencas vaccin är det sämre alternativet


 Jag börjar bli innerligt trött på myndigheternas brist på empati gentemot folk som känner tvekan inför Astra Zenecas vaccin mot covid-19. Det är inte så att denna tvekan är helt obefogad – och den dämpas sannerligen inte av myndigheternas intoleranta agerande.

Visst är det så att risken för blodkomplikationer är minimal – ungefär en på miljonen som tagit Astra Zenecas vaccin har dött därav, och det är inte alldeles säkert att det berodde på vaccinet. Å andra sidan – med varken Pfizers eller Modernas vaccin har det skett. Så varför skulle folk inte föredra något av dessa?

Dessutom är det så att Astra Zenecas vaccin har betydligt sämre skydd mot covid-19, och nu pratar vi inte en på miljonen. EU:s European Medicines Agency (EMA) ger följande siffror för de olika vaccinens skyddseffekt:

Astra Zeneca (Vaxzevria)           60%
Pfizer/BioNTech (Comirnaty)    95%
Moderna                                       94%


Det betyder att de två mRNA-vaccinen har nästan 60% bättre skyddseffekt än Astra Zenecas. Alltså: 4 av 10 personer som vaccinerats med Astra Zenecas smittas ändå, medan färre än 1 på 10 gör det med de andra vaccinen. Så det är inte konstigt att EU har bestämt att framtida inköp bara ska vara mRNA-vaccin.

"Nyttan större än riskerna"

Ändå fortsätter EU att rekommendera även Astra Zenecas vaccin. Detsamma gör WHO (World Health Organization) och den svenska Folkhälsomyndigheten. De använder allihop samma argument: ”nyttan är större än riskerna”.

Inte för dem som dör av det, hur få de än är.

Argumentet ”nyttan större än riskerna” är svagt. Det beror så på. Exempelvis, hur mycket behöver nyttan överväga riskerna – är förhållandet 51-49 nog? Och hur mäter man det? Nytta för vem, risker för vem?

Dessutom är det i fallet covid-19 falskt, eftersom det finns alternativ till Astra Zenecas vaccin. Valet står alltså inte mellan att ta eller inte ta vaccinet, utan mellan att ta detta vaccin eller ett annat.

De som vill få Pfizers eller Modernas vaccin i stället för Astra Zenecas gör en fullt rimlig kalkyl mellan nytta och risker, inte bara för att undvika den minimala risken för blodkomplikationer, utan också för att Astra Zenecas skydd mot covid-19 är så pass mycket sämre.

Men det vill inte våra myndigheter veta av. I Sverige ska man inte tillåtas att välja vaccin. Tonen i dessa besked är mästrande på gränsen till oförskämdhet. Socialministern sa tidigt ifrån att vaccinerna inte är något "smörgåsbord". Ingen som helst förståelse för folks oro eller för det faktum att skyddet mot covid-19 är sämre med Astra Zeneca.

Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida: ”Om du väljer att inte vaccinera dig med det vaccin du erbjuds, kan du behöva vänta.” Det verkar ändå öppna för ett val, möjligen. Hårdare är tonen i somliga regioner. Så här skriver Region Skåne, där jag själv bor:

”Du kan inte välja vilket vaccin som du kommer att få. Om du väljer att inte vaccinera dig mot covid-19 när du får erbjudandet, så kan du ändå vaccinera dig längre fram. Men du kan inte heller välja vaccin då.”

Ord och inga visor.

Region Stockholm är mer diffus, men syns ha samma princip att inte tillåta något val:

”När du är på vaccinationsmottagningen eller vårdcentralen får du reda på vilket vaccin du erbjuds. Det kan variera från vecka till vecka. Det går inte på förhand att få reda på vilket vaccin som används. Du får information om vaccintyp innan du tar din spruta. Alla vaccinationsmottagningar och vårdcentraler använder de godkända vacciner som levereras till Stockholm.”

Samma Region Stockholm har gått ut med direktiv om att inte meddela patienterna vilket vaccin det är förrän precis innan de får sprutan. Det är absurt, en åtgärd med enda syfte att sätta patienterna på pottkanten. Då är det sannerligen ingen anledning att anklaga dem som säger nej för att de hindrar andra från att få vaccinet – en anklagelse som myndigheterna ofta upprepar. Det problemet skapas av inget annat än deras eget hemlighetsmakeri.

Transparens är alltid bäst

Svenskarnas förtroende för sina myndigheter är stort men inte orubbligt. Ju mer nonchalant myndigheterna hanterar oro och betänksamhet hos allmänheten, desto större misstro väcker det. Bara transparens bevarar förtroendet, men när det gäller verkar myndigheterna vara betydligt mer inriktade på manipulation.

När jag letade efter tillförlitliga uppgifter om de olika vaccinens skyddseffekt lyckades jag inte hitta dessa på Folkhälsomyndighetens eller Läkemedelsverkets hemsidor. Där tjatas i stället om att alla godkända vaccin ger ett utmärkt skydd. Det är inte transparens, snarare dimridå. Betydligt tydligare var det privata vårdbolaget Kry, som i början på sin sida om covid-19-vaccin gav siffrorna för de olika vaccinens skyddseffekt.

När det gäller Astra Zenecas vaccin har buden på kort tid varit motstridiga. Den 2 februari sa Folkhälsomyndigheten att det inte skulle ges till personer över 65, den 4 mars att det skulle ges till alla åldrar, den 16 mars att det inte skulle ges till någon ålder, och den 25 mars att det bara skulle ges till personer över 65.

Skälen må varje gång ha varit goda, men nog måste mydigheten ha förståelse för att allmänheten förbryllas. Det är svårt att inte se alltihop som panikåtgärder, även sistnämnda nu gällande beslut. Om dödsfallen varit så få som ett på miljonen, hur kan man alls lita på en åldersgräns för dem? Det är ett missbruk av statistik.

Man borde definitivt ha någon medicinskt baserad förklaring för åldersgränsen, innan man använder de hittillsvarande enstaka dödsfallen för att släppa vaccinet fritt i en åldersgrupp som annars brukar betraktas som den bräckligaste. De har all rätt att vara oroliga.

Minns svininfluensan

Vi minns hur det gick med vaccineringen mot svininfluensan, som regeringen insisterade på att vi allihop borde ta, trots den milda sjukdomen och trots att vaccinet inte hade testats tillförlitligt – varken vad gällde eventuella skadeverkningar eller ens om det skyddade tillfredsställande mot svininfluensan. Jag skrev några blogginlägg när det begav sig 2009.

Vi vet hur det gick. Några hundra barn och ungdomar drabbades av narkolepsi, mot vilket ingen bot finns. De blev styvmoderligt behandlade av överheten och ålades i stort sett att själva bevisa att deras narkolepsi var en följd av vaccinet. Ersättningen för de drabbade dröjde åratal och var knappast i nivå med skadan.

Denna gång har regeringen i förväg utlovat att alla som tar skada av covid-19-vaccin ska ersättas – vad nu det löftet kan vara värt, med tanke på hur de agerade med narkolepsin.

När överheten i barska ordalag kräver tillit finns det alltid anledning för allmänheten att bli misstänksam.

PS:

Ett sammanträffande som verkar vara ödets ironi: medan jag skrev på denna text damp ett brev från min vårdcentral ner i lådan – det är dags för mig att boka tid för vaccinering mot covid-19. Det tål att tänka på.

fredag 9 april 2021

Är trumpet hittepå?


 

På DN:s ledarsida skriver Susanne Nyström att trumpetspel är hittepå, inget sommarjobb för ungdomar. De bör i stället ägna sig åt grönsaksodling eller skogsplantering, ”ett riktigt jobb” som ”verkligen rustar tonåringar för arbetslivet.”

Hon avslutar med att hävda:

”Där utförs arbetsuppgifter som kräver flit och disciplin. Inte kreativitet och entreprenörsanda.”

Förutom den oavsiktliga ironin i att hennes eget jobb är så fjärran från naturen man kan komma, röjer hon en samhällssyn som är minst sagt föråldrad, dessutom en föraktfull syn på ungdomar. De behöver fostras med hårt arbete, minsann.

Som om att lära sig spela trumpet inte krävde hårt arbete, flit och disciplin. Hon kan ju försöka själv.

Kommunerna ska inte ”trolla fram saker som egentligen inte behöver utföras” – men vad behövs mer än kreativitet och entreprenörsanda? De är framgångsrecept som gång på gång i nutid och historien har visat sig åstadkomma underverk.

För många år sedan frågade jag bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, som då var en av näringslivets giganter, om han hade något ord för vad som var allra viktigast och värdefullast i näringslivet. Han svarade utan minsta betänketid: ”Kreativitet!”

Jag blev överraskad för att jag dittills trott att det var något som konstnärer, inte företagare, förstod värdet av. Icke så. För honom var det en ledstjärna och han visste vad han pratade om. Det kunde jag även konstatera när blickade runt på hans imponerande konstsamling.

Han skulle absolut hävda att vi behöver kreativitet – ju mer desto bättre.

Entreprenörsanda är ett snarlikt begrepp, kreativitet i affärer. De största framgångarna kommer av djärvt och innovativt tänkande, inte av att låta sig nöja med att påta i jorden, hur idylliskt och grönt det än må verka.

Det är förvånande hur lite Susanne Nyström begriper dessa två begrepp. Lika förvånande är hennes fördomar om musiken. Det är ju en gigantisk industri där massor av pengar cirkulerar. Långt ifrån alla blir stenrika – men väldigt många kan försörja sig på det, även ett antal trumpetare. Just nu i coronatider är branschen särdeles tuff, men ändå fungerar den och kommer sannerligen inte att dö ut. Vi behöver musik!

De som söker sitt levebröd där kan inte ligga på latsidan. De visar i stället en formidabel envishet och energi, år efter år – först med att lära sig värvet, sedan slita genom magra år innan det leder till inkomster, och många når inte dit. Vår värld är rätt njugg mot musikerna, fast vi inte skulle stå ut utan dem – inte så njugg som Susanne Nyström, förstås, men hennes drapa gör ju inte saken bättre.

En sak är säker: hon skulle inte själv stå ut i den värld hon propagerar för.

lördag 3 april 2021

Evigt liv ingen nyhet


Visst handlar journalistik om dagsaktuella ting, men det är ingen ursäkt för historielöshet. Skildringen av nuet haltar om den saknar det förflutnas perspektiv. Ändå är det ack så vanligt i media.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för att få reda på vad som hänt i Sverige och världen, dessutom gratis. Men den har sina journalistiska brister, såsom lite väl många språk- och sakfel, ofta till och med i rubrikerna. Jag kan slå vad om att skribenterna där inte ens själva korrekturläser sina texter.

Det kan bli oavsiktligt komiskt, som när Marcus Andersson skriver om attityder till odödlighet. Han börjar med att citera poplåten Forever Young av Alphaville från 1984: ”Vill du verkligen leva för evigt?” Sedan konstaterar han: ”Men trots att det var längesedan 80-talsdängan skrevs är frågeställningen fortfarande högintressant.”

Frågan om evigt liv är förstås betydligt äldre än så. Alphaville var sannerligen inte först att begrunda den. Så långt tillbaka i historien vi kan blicka har evigt liv varit  ett kärt ämne.

Mytologi och religion svämmar över av föreställningar om odödlighet, inte blott för gudar. I kristendomen är idén om den odödliga själen fundamental, likaså i islam och många andra religioner. Det är fullt tänkbart, rentav troligt, att mänsklighetens grubblande över sin dödlighet och längtan efter att undkomma den utgör religionens främsta attraktionskraft.

Även en utsträckt jordisk existens har det spekulerats om hur länge som helst. Redan eposet om Gilgamesh, som är cirka 4000 år gammalt, berättar om metoder att bli odödlig. Legenden om Ahasverus, som vägrade låta Jesus vila mot hans vägg på vägen till Golgata och därför dömdes att evigt vandra över jorden, kan spåras tillbaka till 1200-talet. Modernare myter ger diverse väsen odödlighet, exempelvis vampyrerna.

Sistnämnda figurer har jag själv skrivit om i en av mina romaner: Ever Young, där titeln förstås är inspirerad av Alphavilles sång. Jag tog med ett annat citat från den, som är mer drastiskt: ”Let us die young or let us live forever.”

Haken med evigt liv – såväl i jordisk som utomjordisk gestalt – är förstås kvaliteten på det. Att vara odödlig med stigande ålderskrämpor är knappast lockande. Man vill vara det i ungdomlig spänst och med ungt sinnelag.

Bob Dylan släppte 1974 en sång med samma titel som Alphavilles, ett slags vaggvisa för sonen Jesse, där han sjunger: ”May you stay forever young.” Han syftar just på det ungdomligt obekymrade och uppriktiga sinnelaget, med glädjen i att se ett rikt och lyckligt liv framför sig. Odödlighet är det inte tal om.

Egentligen gäller detsamma för Alphavilles sång. Snarare än evigt liv handlar den om att bevara ungdomen hela livet, att slippa åldrandets våndor: ”It's so hard to get old without a cause, I don't want to perish like a fading horse.”

Även Queens låt på temat, Who Wants to Live Forever från 1986 (som skrevs för filmen Highlander), talar mer om att leva livet än att nödvändigtvis göra det långt. Den slutar: ”Forever is our today. Who waits forever, anyway?”

Inte heller ett evigt liv efter detta är med säkerhet en välsignelse. Många gamla mytologier föreställde sig ett förfärligt dödsrike, såsom kristendomen tänker sig helvetet. Det är en historiskt vanligare föreställning än den om ett paradis.

I den välkända vara-monologen gick Shakespeares Hamlet så långt som att förklara rädslan för döden som en bävan för att den inte skulle vara ett utslocknande, utan en evig fortsättning i något okänt tillstånd man aldrig kom ur:

”To die, to sleep, to sleep, perchance to Dream; aye, there's the rub, for in that sleep of death, what dreams may come, when we have shuffled off this mortal coil, must give us pause.”

Problemet är detsamma vare sig odödligheten är i jordelivet eller hinsides. Vad för evighet blir det?

Marcus Anderssons artikel berättar om en undersökning som visade att 70% av de tillfrågade inte ville bli odödliga. De hade flera olika skäl för detta. Många var oförmögna att komma upp med något särskilt skäl. Kanske var det för dem, liksom för Hamlet, ett alltför stort okänt att kasta sig in i.

Vampyrerna i min roman betalade dyrt för sin odödlighet. Allting har ett pris. En lång följd av år är inte i sig skäl nog att betala. Det beror på vad de innehåller.

En helt annan form av odödlighet är i andras minne. Den fornnordiska ordspråkssamlingen Havamal säger (i Björn Collinders översättning): ”Ett vet jag som aldrig dör; domen som fälls om den döde.” Lao Tzu uttryckte det snarlikt för en bra bit över 2000 år sedan i Tao te ching: ”Den som dör utan att glömmas får ett långt liv.”

Det är den enda odödlighet vi hittills har till förfogande och det borde räcka.

lördag 27 februari 2021

Svar från regeringen, men inte på frågorna


För några veckor sedan skickade jag två frågor till Folkhälsomyndigheten och regeringen om deras agerande mot spridningen av covid-19. Bara regeringen svarade - men inte på frågorna.

Frågorna gällde alkoholstoppet kl., 20, som infördes på julafton 2020 och fortfarande gäller. Här är de:

1    Kommer initiativet till regeln från Folkhälsomyndigheten eller regeringen?

2    Vilka är de vetenskapliga beläggen för att åtgärden har en märkbar effekt på smittspridningen?

Från Folkhälsomyndigheten har jag, trots påminnelse, ännu inte fått något svar, men regeringen svarade efter två veckor via Gabriel Estenberg, departementssekreterare på Socialdepartementet. Min mail var egentligen sänd till statsminister Stefan Löfven, men eftersom det gällde Socialdepartementets ansvarsområde gick den vidare till dem, vilket är helt rimligt.

Estenbergs svar är imponerande utförligt - men svarar inte på någon av mina frågor. Här är hans svar i sin helhet:

 

Hej Stefan,

Tack för ditt brev till statminister Stefan Löfven. Då frågorna du ställer relaterar till Socialdepartementets ansvarsområden får du svar från oss. Jag är tjänsteman i Regeringskansliet och hjälper socialministern att svara på brev.

Det övergripande målet med regeringens arbete under covid-19-pandemin är att minska takten på smittspridningen samt att sätta in rätt åtgärder vid rätt tillfälle för att få så stor effekt som möjligt i syfte att värna människors liv, hälsa och jobb. De åtgärder som regeringen vidtar för att minska takten på smittspridningen behöver sedan balanseras mot vilka effekter det får på samhället och folkhälsan i stort. Vilka åtgärder som vidtas är något som hela tiden omprövas i takt med att lägesbilden ändras.

I förra veckan lämnade regeringen besked om att gällande restriktioner med anledning av covid-19 pandemin behöver ligga fast. Smittspridningen är fort­satt kvar på en hög nivå och Sverige befinner sig fortfarande i en extra­ordi­när situation. Det är inte möjligt att med säkerhet förutse hur pandemin kommer att utvecklas eller hur länge den kommer att pågå och de virusmuta­tioner som sprids innebär en ökad risk.

Serveringsställen är särskilt riskfyllda ur smittskyddssynpunkt då för varandra okända personer samlas och till­bringar en längre tid i varandras fysiska närhet på en begränsad yta vilket ökar risken för att viruset som orsakar covid-19 förs vidare till olika delar av samhället och skapar en ny smittspridningskedja. Regeringen har därför bedömt att det tillfälliga förbudet mot servering av alkohol vid vissa tidpunkter fortsatt ska gälla. Avseende beslutet om förlängning har regeringen inhämtat en förnyad bedömning från Folkhälsomyndigheten som säger att nuvarande restriktioner bör ligga fast i ytterligare minst 3–4 veckor.

Det är svårt att säga vilken effekt som enskilda åtgärder har på smitt­spridningen men den samman­tagna effekten av åtgärderna kan förväntas bidra till minskad smittspridning på såväl regional som nationell nivå.

Med vänlig hälsning,

Gabriel Estenberg, Departementssekreterare Socialdepartementet

 

Mina frågor var förvisso inte oskuldsfulla. Sverige har en myndighet med expertis för vetenskaplig bedömning av lämpliga åtgärder mot pandemin. Den ska, som alla myndigheter, utifrån sin egen sakkunskap formulera rekommendationer, som sedan de politiskt ansvariga har att genomföra eller avfärda. Men den sprängande frågan är om beslut fattas på myndighetens initiativ. Om så inte är fallet finns ingen gartanti för att det sker på vetenskaplig grund och kan därför bli missriktat eller rentav motverka syftet.

Regeringen är inte experterna, utan har myndigheter som Folkhälsomyndigheten för att försäkra att besluten blir relevanta och verkningssamma. Annars är de föga mer än gissningar och chansningar.

Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten har mer än en gång betonat att restaurangerna inte är en smittohärd, för de sköter sina åtaganden föredömligt. Myndigheten säger också på sin hemsida att de allvarligaste smitthärdarna är hemmen och arbetsplatserna. Det kan nog också antas att dit hör åldringsvårdens brister, som har lett till väldigt många dödsfall.

Men just restaurangerna har drabbats av restriktioner som är fullständigt förödande för deras verksamhet och överlevnad. Då krävs onekligen solida vetenskapliga stöd för åtgärden, men något sådant har jag inte sett till. Därav min andra fråga.

Om inte beslutet gentemot restaurangerna har stöd av tydliga vetenskapliga rön är det på alla sätt oförsvarligt.

Jag erkänner villigt att jag misstänker att så är fallet, och Estenbergs svar styrker mig i den uppfattningen. Han refererar inte till några vetenskapliga rön. På det sättet får man inte utdela dödsstöten åt en hel bransch.

Men det finns fler faktorer i detta som bekymrar mig allvarligt.

Estenbergs svar består av diverse lösa påståenden som avslöjar en underskattning av allmänheten. Tror han verkligen att vi går på detta svammel och inte förstår att mina frågor fortfar att vara obesvarade? I så fall har de höga herrarna fördomar om Sveriges befolkning som gör dem synnerligen olämpliga att regera den.

Oviljan att rakt och uppriktigt besvara frågor av detta slag visar också på en ohederlighet som strider mot deras demokratiska uppdrag. Det klagas nu för tiden på alla möjliga konspirationsteorier som frodas på Internet och menar att makthavarna har hemliga agendor. De är förstås oftast rena fantasifoster. Men när makthavare envisas med att hemlighålla de verkliga bevekelsegrunderna för sina beslut och maskerar sitt handlande med falska floskler - då bekräftar de vad konspirationsteoretikerna misstänker. Det gör allvarlig skada på vår demokratiska ordning, och det är enbart makthavarnas fel.

Min uppfattning är att regeringen (såsom hela riksdagen) numera agerar utifrån partipolitisk strategi - inte ifrån vad som är optimalt för folkhälsan och pandemihanteringen. De fattar beslut som ska ge sken av hur mycket på allvar de tar och hanterar problemet, oavsett om det är konstruktivt eller destruktivt för detta problem. De är med andra ord ögontjänare. Och deras reaktioner på mina två frågor stärker detta mitt intryck.

torsdag 24 december 2020

Ingen god jul på krogen

 

Julen är inte god för alla. Idag, på själva julafton, träder regeringens nya direktiv för restauranger i kraft – de får bara servera alkohol till kl. 20. Det innebär också, enligt alkohollagen, att de måste stänga senast en halvtimme därefter.

Det går inte att driva en krog på de villkoren. Man ska inte stressa sig igenom en middag. Det är varken bra för matsmältningen eller trivseln. Följden kan bli katastrofal – så gott som inga gäster alls.

När pandemin började härja i våras minskade krogbesöken drastiskt, och än mer drastiskt under senhösten. Det är inte ovanligt att krogars omsättning har gått ner med 70%. Än värre blir det med de nya reglerna. Därmed är det stor risk att en mängd krogar går i konkurs och att hundratusentals människor står utan arbete.

Regeringen har vaga formuleringar om att kompensera företag ekonomiskt för förluster på grund av pandemin, men för restaurangerna är det hittills mest tomma löften. Finansministern sa i samband med att de nya reglerna presenterades att man snabbt ska utreda saken, men hittills är ingen lösning presenterad.

Det enda rimliga vore förstås att regeringen hade en färdig lösning för ersättning till krogarna samtidigt som de nya restriktionerna presenterades för en vecka sedan. Hur ska dessa annars kunna fatta ekonomiskt hållbara beslut om sin verksamhet – och kunna genomföra dem?

Den 18 november beslutade regeringen att begränsa alkoholserveringen till kl. 22, och har inte sedan dess kommit med någon kompensation för detta. De lär inte vara angelägnare denna gång. Så krogarna kan inte lita på något mer än de grundläggande allmänna företagsstöden i form av permitteringar och omställningsbidrag, vilka sedan länge har visat sig vara djupt otillräckliga.

Dessutom tar behandlingen och utbetalningen av dessa åtskilliga månader, så mängder av krogar torde gå i graven dessförinnan.

Så vårdslöst får inte en regering hantera en så utbredd näringsverksamhet. Jag misstänker att regeringens slapphet beror på att de allra flesta krogarna är småföretag. De har inte mycket att sätta emot. Men politik borde ju alltid – i synnerhet om den påstår sig vara socialdemokratisk – först av allt värna om de svagaste och mest utsatta. Dit hör krogarna.

De går på knäna, för att inte säga kravlar sig fram som maskar över motorvägen, med ringa chans att korsa den utan att bli överkörda.

Så här skriver Visita, krogbranschens intresseorganisation:

”Inskränkningarna vad avser alkoholförsäljning innebär i praktiken att företag med serveringstillstånd enligt alkohollagen fått ett direkt näringsförbud under de delar av dygnet då den absoluta merparten av försäljningen normalt sker. Således behöver det införas ett direkt stöd till företag med serveringstillstånd enligt alkohollagen där dessa ges 100 procents ersättning för de intäktsbortfall som skett med anledning av förbudet mot alkoholförsäljning från klockan 22.00 respektive klockan 20.00. Ett sådant stöd bör gälla retroaktivt från den 20 november, börja betalas ut omgående och finnas kvar under hela den period då begränsningarna kring alkoholförsäljning gäller.”

Det är inte bara rimligt, utan nödvändigt. Och det måste ske nu, innan krogarna tvingas att stänga för gott.

Krogarna är bland de värst drabbade av regeringens regleringar, vilket i hög grad beror på att alkohollagstiftningen gör det möjligt. Andra näringar, som t.ex. butiker, gym, kollektivtrafik, vanliga arbetsplatser och så vidare, ger inte samma utrymme till förbud. Men är det berättigat?

Vi har alla sett hur glest det mestadels har blivit på krogen under pandemin. De allra flesta krogarna har dessutom gjort berömvärda ansträngningar för att skapa avstånd och hygien, enbart servera sittande gäster, med mera. Jag har inte sett att Folkhälsomyndigheten skulle ha pekat ut krogarna som en särskild riskfaktor – med undantag för nattklubbarna, som mer än väl blockerades i november när kl. 22 blev gräns för servering.

Tvärtom ser jag krogarna som en viktig faktor för folkhälsan på väldigt många och väldigt viktiga sätt, som är kända sedan länge av politiker och experter. Där sker social samvaro under kontrollerade former och är lätt att hålla inom rim och reson. Alkoholpolitiskt är krogarna en välsignelse.

Om alkoholkonsumtionen förpassas till enbart hemmen blir effekterna förmodligen i längden lika allvarliga som covid-19. Dessutom är isoleringen i kärnfamiljen långt ifrån tillräcklig för att vi som sociala varelser ska få vårt essentiella behov av umgänge tillfredsställt.

Därför bör regeringen omedelbart ändra sig på två punkter: Dels måste krogarna skyndsamt och fullständigt ersättas för sitt inkomstbortfall, och dels bör servering tillåtas till åtminstone kl. 22, och varför inte 23, för att krogarnas verksamhet ska kunna fortgå. Det gör ytterst ringa skillnad för pandemin. Kanske att det till och med bidrar till att hejda den.

onsdag 21 augusti 2019

Mina oljemålningar

År 2014 började jag måla tavlor igen, med en intensitet som jag inte haft på flera decennier. Och det är underbart tillfredsställande!

På 1970-talet, när jag fyllt 20 år och lämnat gymnasiet, var det måleriet jag koncentrerade mig på. Men efter några år blev det mer och mer litteraturen som tog över. Och så har det varit, trots att jag hela tiden längtade tillbaka till måleriet - fram till 2014.

Här nedan är några av mina tavlor från dessa senare år. Klicka på dem för att se förstoringar. Betydligt fler tavlor finns på min hemsida:


Alla mina tavlor är till salu. Några är redan sålda. Är du intresserad av att köpa en tavla kan du gå till mitt konto på konst.se för att begrunda saken och göra en beställning:












fredag 3 oktober 2014

Regering med förhinder

Stefan Löfvén har presenterat den nya regeringen. Därmed säger han en hel del om dess prioriteringar och inriktning på politiken. Det lär inte bli några revolutioner, snarare en försiktighet på gränsen till handlingsförlamning.
    Den nya regering har 24 ministrar. Här är hela listan: De nya ministrarna.
    Det självklara namnet är Margot Wallström som utrikesminister. Ingen kan ifrågasätta hennes kompetens efter alla år i EU-kommissionen och FN. Förmodligen trivs hon betydligt bättre på den posten än som partiordförande och statsminister, så Stefan Löfvén behöver inte uppleva henne som ett hot mot hans egen position.
    Valet av henne är också en intressant parallell till Reinfeldts val av Carl Bildt på samma post – en gestalt som med sin omfattande bakgrund var svår även för en statsminister att tygla. Både Reinfeldt då och Löfvén nu gjorde debut i regeringssammanhang, så de bara måste liera sig med åtminstone någon gammal ringräv.
    I det sammanhanget är jag förvånad över att inte Mona Sahlin bereddes en plats i regeringen. Kanske är även hon det?

De tyngsta posterna är socialdemokratiska
Socialdemokraterna samregerar med miljöpartiet, så ett antal ministerposter måste tillfalla dem. I vanlig ordning, också praktiserad av den förra regeringen, är det inte någon av de traditionellt tyngsta: utrikesminister, finansminister (Magdalena Andersson) och justitieminister (Morgan Johansson).
    Försvarsministern Peter Hultqvist är i den förnyade oron för den lede fi i öst också socialdemokrat. Likaså är arbetsmarknadsministern, en tung funktion för socialdemokratin, hemmahörig i det partiet, dessutom en av de mest luttrade: Ylva Johansson. Också posten som näringsminister tar partiet med en av Löfvéns förtrogna: Mikael Damberg, som även kallas innovationsminister. Det ska vräkas pengar över forskning och utveckling, för att Sverige ska knipa andelar av den internationella handeln.
    En gammal ministerpost gör comeback: inrikesminister, som också blir socialdemokratisk genom Anders Ygeman. Frågan är dock vad som kan ingå i detta departement, med tanke på hur många gamla inrikesfrågor som ligger på andra bord i regeringen.

Mer än miljö för miljöpartiet
Så det är digert med socialdemokrater i regeringens toppskikt. En miljöpartist blir visserligen vice statsminister, men det hör till spelreglerna.
    Den ministern, Åsa Romson, blir också ansvarig för klimat och miljö, inte särskilt överraskande. Därmed markeras hur viktiga dessa frågor är – och ställningstagandet att klimatkrisen är högt på agendan som den angelägnaste miljöfrågan.
    Gustav Fridolin, det andra språkröret för miljöpartiet, blir utbildningsminister men får ett komplicerat departement. Det är fler ministrar med liknande portfölj: Aida Hadzialic blir gymnasie- och kunskapslyftsminister, Helene Hellmark Knutsson blir högre utbildning- och forskningsminister, båda socialdemokrater. Ansamlingen av ministrar torde ha att göra med den senaste tidens brännande debatt om den svenska skolans förfall.
    Men tanken att göra gymnasiet obligatoriskt, som de båda partierna gick ut med gemensamt för några dagar sedan, är nog bara att ge upp. Dum idé hur som helst – det hade snarare gjort grundskola av alltihop, vilket knappast befrämjar utvecklingen av svensk bildningsnivå.
    Mest bullrar det om tillsättandet av Alice Bah Kuhnke som kulturminister. Det kom som en överraskning, speciellt som hon blev medlem i miljöpartiet för blott några dagar sedan, när hon tillfrågades om ministerposten. Och det har redan idag visat sig att hon tidigare i livet varit medlem i Moderaternas ungdomsförbund.
    Hon blir också demokratiminister, vad det nu kan innebära och hur det ska kombineras med kulturarbetet. Man får ju hoppas att varje minister verkar för demokratin, oavsett departement. Kanske är det något hon själv har föreslagit, med idéer om vad hon vill göra av jobbet.

Signifikativa rockader
Tidigare låg idrotten under kulturdepartementet, men har nu flyttats till en minister för folkhälsa, sjukvård och idrott: socialdemokraten Gabriel Wikström. Idrott är självklart kultur, men också en hälsofråga.
    Den nya regeringen vill med detta betona sistnämnda som angelägnast i idrottspolitiken. Gärna det. Därmed ställs skarpare krav på hur idrott utförs – förhoppningsvis ska det också innebära ett erkännande av värdet med idrott även för vuxna, som ofta har ett betydligt mer stillasittande liv än barn och ungdom.
    Jämställdheten får en minister som också ska ansvara för barn och äldre. Det är socialdemokraten Åsa Regnér. Sammantaget antyder det en bild av hur samhällets orättvisor hänger ihop, som är svår att reda ut. På vilket sätt är behandlingen av barn och äldre besläktad med könsfrågorna?
    Kanske är tanken ett slags diskrimineringsdepartement,  eftersom det med denna regering inte längre finns en integrationsminister. Man får innerligt hoppas att den nya regeringen inte anser integrationen av mindre vikt, vilket vore att spela Sverigedemokraterna rätt i händerna.

Svårskötta pastorat
Den nya regeringen har en miljöpartistisk finansmarknads- och konsumentminister i Per Bolund. Det är nog i första hand för att ge miljöpartiet något reellt inflytande i utformningen av den ekonomiska politiken, som ligger mycket högt på dagordningen i varje regering.
    Kopplat till konsumentfrågorna blir detta dock förmodligen en lättviktare, speciellt som regeringen också har ett tungt socialdemokratiskt namn som näringsminister.
    Vi har en civilminister i socialdemokraten Ardalan Shekarabi. Vad är det numera, när det finns såväl en inrikesminister som en näringsminister, med mera? Främst handlar det nog, som i regeringen Reinfeldt, om kommuner och landsting. I synnerhet sistnämnda är i skriande behov av reformer – rentav avskaffande.
    Vi får också en energiminister i socialdemokraten Ibrahim Baylan, som torde behöva samarbeta följsamt med klimat- och miljöministern om inte hela regeringssamarbetet ska krascha.
    Förmodligen är det inte så lite för att värna om kärnkraften som socialdemokraterna viker denna post åt sig. En miljöpartist skulle säkert reformera energipolitiken på ett behövligt sätt, men socialdemokraterna har alltid haft en minst sagt konservativ syn på denna fråga.
    Det är en smula förvånande att landsbygdsministern inte är en miljöpartist, utan socialdemokraten Sven-Erik Bucht. Kanske är det angeläget för miljöpartiet att inte framstå som lantisar...
    Det är ett svårt jobb att blåsa liv i landsbygden, men en norrbottning som Bucht är åtminstone införstådd med problemet.

Heta potatisar
Biståndsminister är miljöpartisten Isabella Lövin. Ett ganska anonymt uppdrag. Vi har ett bistånd och det fördelas över världen. Hur mycket nytta det gör är en annan femma, men ingen har den perfekta lösningen.
    Betydligt hetare är det med den gigantiska kassa som socialförsäkringsministern Annika Strandhäll, socialdemokrat, ska råda över. Och mer ska det bli, har utlovats. Ändå är det kanske i högre grad än biståndet blott att fördela pengar efter diverse tariffer. Och ingen blir nöjd.
    Minst lika hett om öronen kan infrastrukturminister Anna Johansson, också socialdemokrat, få det. Jag antar att det åligger henne att fixa den bedrövliga järnvägstrafiken. Infrastruktur är något varje politiker skyr – det handlar mest om dyrbart underhåll, som sällan ger applåder men omedelbart skapar agg när det fallerar.
    Socialdemokraten Mehmet Kaplan blir bostads- och stadsutvecklingsminister. Sistnämnda allraminst tangerar infrastrukturen. Bostadsbyggandet är en regelbundet återkommande Akilleshäl, eftersom bostäder byggs oregelbundet och sällan i tillräckligt antal. Det är nog dags för ett nytt miljonprogram, men vilken politiker vågar sig på det?

Regering med käppar i hjulet
Sammantaget ger det en ganska splittrad bild. Departement krockar med varandra och förhindrar nödvändig handlingskraft, i synnerhet i så angelägna framtidsfrågor som miljön, skolan, integrationen och att bygga om och ut vårt samhälle efter en värld stadd i radikal förvandling.
    Riksdagens sammansättning kräver förstås kompromisser mer än något annat, men det betyder inte att en regering i sitt dagliga arbete måste hålla tillgodo med det. Jag tvivlar också på att Sverige kan fega sig fram i fyra år utan att det får allvarliga konsekvenser.
    Därför måste en regering ha modet att komma med förslag som den tror på, även om de stöter på patrull i riksdagen. Den måste vara fri att tänka fritt.
    Det verkar som att Stefan Löfvén med denna regeringsbildning duckar för några riktigt stora frågor och även sätter käppar i hjulet för en del skriande behov av förändring.
    Socialdemokraterna är med sin politik och sin samhällssyn alltmer besläktad med moderaterna, vilket inte är osynligt i ovanstående regeringsbildning. Jag undrar om miljöpartiet i längden har tålamod med det.

måndag 15 september 2014

Valet handlade om vilket parti man inte skulle rösta på


Det svenska valresultatet kom att handla om 13% av rösterna i stället för övriga 87%. Det är föga överraskande, eftersom även valrörelsen hade ungefär samma snedfördelning. Den handlade mycket mer om faran med Sverigedemokraterna än nyttan med övriga partier.

Det var inte partiernas talespersoner som skapade den snedfördelningen, även om de allt som oftast sjöng med i kören. Det var media – såväl etablerade massmedier som sociala media – som stod för den omfattande och upphetsade fokuseringen på Sverigedemokraterna. Valet kom att handla om vilket parti man inte skulle rösta på. På så vis blev det ett slags anti-val.

Våra massmedier går så gott som alltid i den fällan. De behöver sensationer och skandaler, för att motivera de fetaste rubrikerna och därmed locka läsare och tittare. De gjorde sammalunda med Ny demokrati inför valet 1991 och de gör det då och då med Fi trots dess marginella plats i politiken. Pressen söker alltid efter spektakel.

Sociala media har i hög grad ungefär samma mekanism. Brösttoner gör sig mer hörda än sansade samtal, undergångsstämningar blir vardagsmat. I denna de sociala mediernas barndom är ilskan om inte kung så i alla fall trendsättare.

Sverigedemokraterna tjänade på det. De mer än fördubblade sina röster från förra valet. Från 5,7% till 12,9%. Denna enorma framgång ledde till ett regeringsskifte, eftersom det framför allt var moderaterna som backade (från 29,9% till 23,2%). Övriga riksdagspartier hade blott marginella skillnader från 2010.

Så Sverigedemokraterna avgjorde valet.

De står ensamma i riksdagen med sin syn på invandringen, som utan tvekan är den fråga de profilerar sig med. I sin första TV-intervju på valnatten förklarade deras partiledare Jimmie Åkesson deras framgång: ”Vi är väldigt profilerade i invandringspolitiken. Det har blivit en fråga för fler, eftersom invandringen har varit så stor.”

Stärkta av framgången tar de genast till ett skarpare tonläge. Det gör de med viss triumf, eftersom deras framgång skett trots att övriga partier tagit kraftigt avstånd från dem, rentav fördömt dem.

Och kanske har just alla dessa fördömanden bidragit till deras framgång. Det är svårt att belägga, men uppenbart är att de inte har förlorat röster på de övriga partiernas avståndstagande. Den stora valframgången har skett detta till trots.

Strängt taget – Sverigedemokraterna har betraktats som ren paria av alla utom deras egna väljare. Så skarpa skiljelinjer är det sällan i politiken. Inte undra på att Sverigedemokraterna spelade huvudrollen i detta val och fick röster därefter.

onsdag 4 juni 2014

Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:


Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.

onsdag 25 september 2013

Maktmissbruk i liten skala mot stor skara

Överheten skämmer allt som oftast bort sig själv med maktmissbruk av rena bekvämlighetsskäl. Särskilt utsatt är den breda allmänheten, förmodligen för att den fogligt tar det. När gör Svensson revolt?

Den breda allmänheten, så kallat vanligt folk, utsätts för ständiga övergrepp – alltifrån kollektiv bestraffning till rättslöshet inför godtycklig myndighetsutövning. Ett exempel på sistnämnda är hur parkeringsavgifter hanteras.

De kallas böter, så att vanliga regler för näringsliv inte ska gälla för dem – fast de utdelas på ytor avsedda för parkering i vad som måste anses som ett merkantilt förhållande: betala så är det fritt fram att parkera.

Men vore det en normal affärsverksamhet skulle de löjligt höga straffavgifterna för utebliven betalning eller utgången parkeringstid inte vara möjliga. Ej heller det sätt på vilket de drivs in.

Vare sig man anser sig vara felaktigt bötfälld eller ej, ska man betala inom åtta dagar (!) och därefter protestera till i praktiken samma myndighet som utdelat parkeringsavgiften. Sedan är det bara att invänta deras bedömning – och hur stor är chansen att de ska tycka att de själva gjort fel? Skulle de mot all förmodan medge eget fel, först då betalas avgiften tillbaka – på öret.

Så mycket är fel med detta. Åtta dagar att betala en räkning medges inte i lagen utan särskild överenskommelse mellan parterna därom. Så i praktiken kan de inget göra förrän 30 dagar har gått – utom att som myndighet hota med vad som i själva verket är ett olagligt krav.

Beloppet som krävs är också rättsvidrigt. Det står inte i minsta proportion till den ursprungliga parkeringsavgiften, som är några tior i timman. När jag senast drabbades av detta var straffavgiften 400 kronor på en boendeparkering som kostar 20 kronor om dagen där jag bor. Vi pratar alltså 2000%! Ingen ockrare i världshistorien har haft mage till något liknande.

Att tvingas betala fast det föreligger tvist om skulden är också fullständigt absurt. Det betyder att man straffas innan skuld är belagd. Det vore något slags rättvisa om myndigheten å sin sida ålades att betala tillbaka ett större belopp om den visade sig ha felat – ett straff för den som orättmätigt utdömde straff, alltså. Helt normalt. Men det anser sig myndigheterna inte alls skyldiga till.

Rimligast är förstås att ingen betalar innan tvisten är löst. Stat och kommun är giriga, det vet vi – men de är allmänhetens tjänare, så de ska inte försäkra sig om snabba eventuellt orättmätiga pengar på enskilda medborgares bekostnad. Myndigheterna har mycket mer råd att vänta på pengarna än medborgarna har att ligga ute med dem.

Att myndigheterna själva ska utreda om de gjort rätt eller ej är förstås förkastligt ur rättvisesynpunkt och har så varit sedan Hedenhös. Inte nog med det. De tar god tid på sig.

När jag nyss råkade ut för saken berodde det på datafel hos kommunen. De hade tappat bort att min bil var berättigad till boendeparkering, en avgift jag hade betalat. I vilken rättsprocess värd namnet som helst skulle därmed deras straffavgift ogillas. Hur deras egen bedömning går vete tusan, men jag ger besked när jag fått det.

Håll inte andan i väntan på det, för myndigheten har meddelat mig i en bekräftelse på mitt överklagande att handläggningstiden är cirka 6-8 månader. Mer än ett halvår! Och inte ens det är något löfte. ”Cirka” kan betyda lite vad som helst.

Man har alltså mage att låta det hela dra ut på tiden så in i norden – och inte undra på, eftersom man med sitt rättsvidriga regelverk redan har fått in pengarna. De skulle hantera saken betydligt kvickare om de inte fick betalt förrän saken var avklarad.

Jag vet varför dessa absurditeter fortgår. Myndigheterna vill göra det smidigt att hantera avgifter som det är så många av. Men mängd är inget skäl att ignorera rättvisa – snarare tvärtom. Ju fler som drabbas av orättvisa, desto angelägnare är det att komma tillrätta med den.

De kanske också ursäktar sig med att det handlar om relativt små pengar. Kanske var det en gång i tiden fråga småpengar, men det har höjts friskt genom åren. 400 kronor är inte fy skam i de flesta medborgares budget – dessutom när man ska betala så fort och ligga ute med pengarna så pass länge.

Nej, det finns ingen ursäkt för detta slappa myndighetsmissbruk. Dessutom – det är symptomatiskt: tillåter de sig dessa övertramp har de säkert inga problem med andra, som kan drabba medborgare etter värre. Är det bara jag som blir förbannad?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , Intressant?

måndag 10 juni 2013

Där nutid möter det förgångna

S:t Petri kyrka i Malmö har gratiskonserter på onsdagar, ett generöst sätt att göra bruk av den vackra lokalen och dess överväldigande akustik, som ställer distinkta krav på välljud hos instrumenten. Inget digitalt göre sig besvär.
Onsdagen som var spelade kammarmusikensemblen Concertino Internazionale, en kvartett bestående av tre gamla rutinerade ryssar med mycket gemensamt i sitt förflutna och en ung svensk med ringa förflutet men en lovande framtid.
Svetlana Orlova, som är bosatt i Malmö, spelade fiol med oantastlig säkerhet. Tonernas träffsäkra renhet skulle kunna beskrivas som saklig. Viktor Kozodov från Moskva spelade den ena cellon med myndighet men också med en tidvis uppdykande busighet. En spjuvers sinnelag bakom den klassiska musikens nogsamma fasad, en buspojke i behåll genom åren.
Den andra cellon höll Simon Bång, ung stockholmare som studerar både till solist och dirigent på Malmö Musikhögskola. Han har just den passion och det ungdomliga övermod som kan leda hur långt som helst – såväl till höjder som bråddjup. Jag känner honom sedan några år och tror nog att han förstår att navigera sig fram. Han måste ha gjort ett gediget intryck på de tre rutinerade ryssarna för att inkluderas i deras lilla utvalda skara.
Dmitri Klimov spelade piano med den försiktighet som är nödvändig för detta ganska påflugna instrument i kyrksalen, vars akustik har en märklig egenskap att röja ljuds later och tillkortakommanden. Stråkarna smekte väggarna och smektes av dem, medan flygeln fick hålla sig i bakgrunden för att inte irritera samma väggar. Några av styckena spelade Klimov elektrifierat på en Roland, vars ljudbild skamset föll platt till kyrkgolvet.
Kyrkor kräver det absolut analoga, som de är byggda för – mästerligt, efter många århundradens snille och förfining. För en mindre fullgången pianist än Klimov hade det rasat.
De kallade sin konsert Where the Past Meets the Present, eftersom den bestod av såväl klassiska verk från klassiska sekel, som några från det sena 1900-talet. Dock var de nyare styckena komponerade i arkaiserande stil, så titeln borde ha varit den omvända: där nutid möter det förgångna.
Det är en svaghet hos den så kallade konstmusiken (märklig term, dessutom) att den sällan lyckas förhålla sig nyskapande till traditionen – med mindre än att den halkar in i absurditeter och uppenbara artefakter. Mozart, Schubert och alla de andra giganterna vilar alltför tungt på musikernas axlar. De mäktar inga skutt.
Å andra sidan ljuder det gott om denna musiktradition, i synnerhet på så ömhänt hanterade instrument och i en präktig kyrksals omfamning.

Vad gäller bilderna tog jag sviten när Simon Bång brottades med att arrangera sina notblad på notstället. Han får förlåta, men det var ett muntert litet mellanspel.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Intressant?

torsdag 6 juni 2013

Ny musik på gammalt vis

I lördags var jag på dataspelskonsert, ett festligt samtidskoncept med film- och spelexperten Orvar Säfström vid spakarna. Mest slående är att den ultramoderna spelvärlden har musikideal som framför allt är arkaiserande.

Orvar Säfström
Evenemanget är passande döpt till Joystick, denna gång mer specifikt Joystick 5.0, eftersom det är femte versionen och året för denna turnerande uppsättning. Musik från diverse dataspel framförs av symfoniorkester. Populär- och finkultur i ystert möte.

Här var det Malmö symfoniorkester som spelade i stadens konserthus, med förträfflig akustik. Redan där är man hemma: att få lyssna på mästerligt konstruerade och spelade instrument helt analogt – direkt från resonanskropp till öra – är i sig ren erotik. Blott efter en tid vaknar kräsenheten för kompositionerna.

Och dessa var märkligt traditionella. Age of Conan, Tomb Raider, Halo 4 och andra dataspel har musiksatts med tydlig lojalitet till klassiska kompositörer à la Mozart och Strauss. Sammalunda gäller förstås John Williams musiksättning av filmen Star Wars, som är det moderna paradigm spelmusiken verkar inom. Den mest sentida (men inte precis mest avantgardistiska) kompositör vars inflytande skymtade tydligt i verken var Leonard Bernstein.

Sistnämnda var särdeles sant för de två spelmusikstycken av Jason Graves som framfördes – ett av dem med honom som dirigent, eftersom han var på plats i Malmö konserthus. Jag skulle kunna slå vad om att det som en gång i barndomen väckte drömmen att bli kompositör var West Side Story.

Fullt begripligt i så fall. Den musiken satte även tidiga spår i mig, genom skivan med filmmusiken som mamma ofta spelade på resegrammofonen i bakelit. Min musiklärarinna i fjärde klass på Maltesholmsskolan i Hässelby Strand var en skolad operasångerska som tog oss på lika fascinerande som krävande resor i musikens värld. Hon spelade West Side Story för oss – men Broadwayuppsättningens inspelning. När det gick upp för henne att jag hade filmskivan insisterade hon på att jag skulle ta med den så att vi kunde jämföra. Vi var överens om att teaterversionen var den överlägsna.

Nå, det var en avvikning. Jason Graves förhöll sig lika lekfullt som kärleksfullt till inflytandet från Bernstein. Därutöver var hans musik såsom övriga stycken under konserten förvånande trogna ett städat klassiskt musikideal. Mer Tjajkovskij än Stravinskij, om man säger så. Experimentell konstmusik lyste med sin frånvaro, likaså blues, jazz och rock.

Det kanske är något amerikanskt, ungefär som att de på den sidan Atlanten har svårt att ta till sig modernare konst än impressionismen – i alla fall i de breda lagren och de högtidliga sammanhangen.

Inom detta paradigm, dock, fyllde Malmö symfoniorkester – frejdigt och mustigt dirigerad av Charles Hazlewood – bägarna till bredden. Det var rikt och mäktigt, nyanserat och klangdjupt, allt vad en fullödig symfoniorkester mäktar. Dessutom i några av styckena gedigen sång av sopranen Sabina Zweiacker, som hade den sällsynta förmågan att obekymrat och smakfullt glida mellan pop- och operaröst.

Starkast intryck gjorde andra stycket, Uncharted Trilogy av Greg Edmondson, som framfördes ytterligt dämpat, likt en viskning, rakt igenom. Det stegrade den dramatiska effekten enligt principen ”less is more”.

Orvar Säfström var en ledig konferencier som närmast konverserade publiken om numren mellan dem. En stor del av åskådarna var uppenbart ungefär lika bevandrade i denna subkultur som han. Det smälte ihop till en frejdig stämning, som ibland tog ensemblen med häpnad.


Utanför konsertsalen var det en del utställningar på temat dataspel, samt ett antal uppkopplade datorer för besökarna att spela på. Det gjordes i hög grad, såväl före som efter konserten. Kanske några även gjorde det under konserten, vilket är hur det kan gå när samma frestelse dyker upp i två gestalter.

Man kan inte annat än älska när populärkultur släpps in i finrummen. Det måste till. Jag slår vad om att varken Mozart eller någon av hans kollegor från förr spinner i sina gravar. När de skapade sin musik var den i högsta grad populärkultur, om än framförd oftare i slott än i koja. Idag skulle Mozart ha kastat sig över uppgiften att musiksätta Tomb Raider.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

onsdag 22 maj 2013

Tonårskamrater

Jag har så smått börjat scanna in mina gamla negativ. Där var förstås många bilder på kamrater från ungdomstiden. Dessa nunor från det tidiga 1970-talet må ha begränsad relevans för bloggens nutida besökare, men de har kanske en anda av det tidlösa i "den tid som flytt". Så här är några av dem.
























(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)