måndag 10 juni 2013

Där nutid möter det förgångna

S:t Petri kyrka i Malmö har gratiskonserter på onsdagar, ett generöst sätt att göra bruk av den vackra lokalen och dess överväldigande akustik, som ställer distinkta krav på välljud hos instrumenten. Inget digitalt göre sig besvär.
Onsdagen som var spelade kammarmusikensemblen Concertino Internazionale, en kvartett bestående av tre gamla rutinerade ryssar med mycket gemensamt i sitt förflutna och en ung svensk med ringa förflutet men en lovande framtid.
Svetlana Orlova, som är bosatt i Malmö, spelade fiol med oantastlig säkerhet. Tonernas träffsäkra renhet skulle kunna beskrivas som saklig. Viktor Kozodov från Moskva spelade den ena cellon med myndighet men också med en tidvis uppdykande busighet. En spjuvers sinnelag bakom den klassiska musikens nogsamma fasad, en buspojke i behåll genom åren.
Den andra cellon höll Simon Bång, ung stockholmare som studerar både till solist och dirigent på Malmö Musikhögskola. Han har just den passion och det ungdomliga övermod som kan leda hur långt som helst – såväl till höjder som bråddjup. Jag känner honom sedan några år och tror nog att han förstår att navigera sig fram. Han måste ha gjort ett gediget intryck på de tre rutinerade ryssarna för att inkluderas i deras lilla utvalda skara.
Dmitri Klimov spelade piano med den försiktighet som är nödvändig för detta ganska påflugna instrument i kyrksalen, vars akustik har en märklig egenskap att röja ljuds later och tillkortakommanden. Stråkarna smekte väggarna och smektes av dem, medan flygeln fick hålla sig i bakgrunden för att inte irritera samma väggar. Några av styckena spelade Klimov elektrifierat på en Roland, vars ljudbild skamset föll platt till kyrkgolvet.
Kyrkor kräver det absolut analoga, som de är byggda för – mästerligt, efter många århundradens snille och förfining. För en mindre fullgången pianist än Klimov hade det rasat.
De kallade sin konsert Where the Past Meets the Present, eftersom den bestod av såväl klassiska verk från klassiska sekel, som några från det sena 1900-talet. Dock var de nyare styckena komponerade i arkaiserande stil, så titeln borde ha varit den omvända: där nutid möter det förgångna.
Det är en svaghet hos den så kallade konstmusiken (märklig term, dessutom) att den sällan lyckas förhålla sig nyskapande till traditionen – med mindre än att den halkar in i absurditeter och uppenbara artefakter. Mozart, Schubert och alla de andra giganterna vilar alltför tungt på musikernas axlar. De mäktar inga skutt.
Å andra sidan ljuder det gott om denna musiktradition, i synnerhet på så ömhänt hanterade instrument och i en präktig kyrksals omfamning.

Vad gäller bilderna tog jag sviten när Simon Bång brottades med att arrangera sina notblad på notstället. Han får förlåta, men det var ett muntert litet mellanspel.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Intressant?

torsdag 6 juni 2013

Ny musik på gammalt vis

I lördags var jag på dataspelskonsert, ett festligt samtidskoncept med film- och spelexperten Orvar Säfström vid spakarna. Mest slående är att den ultramoderna spelvärlden har musikideal som framför allt är arkaiserande.

Orvar Säfström
Evenemanget är passande döpt till Joystick, denna gång mer specifikt Joystick 5.0, eftersom det är femte versionen och året för denna turnerande uppsättning. Musik från diverse dataspel framförs av symfoniorkester. Populär- och finkultur i ystert möte.

Här var det Malmö symfoniorkester som spelade i stadens konserthus, med förträfflig akustik. Redan där är man hemma: att få lyssna på mästerligt konstruerade och spelade instrument helt analogt – direkt från resonanskropp till öra – är i sig ren erotik. Blott efter en tid vaknar kräsenheten för kompositionerna.

Och dessa var märkligt traditionella. Age of Conan, Tomb Raider, Halo 4 och andra dataspel har musiksatts med tydlig lojalitet till klassiska kompositörer à la Mozart och Strauss. Sammalunda gäller förstås John Williams musiksättning av filmen Star Wars, som är det moderna paradigm spelmusiken verkar inom. Den mest sentida (men inte precis mest avantgardistiska) kompositör vars inflytande skymtade tydligt i verken var Leonard Bernstein.

Sistnämnda var särdeles sant för de två spelmusikstycken av Jason Graves som framfördes – ett av dem med honom som dirigent, eftersom han var på plats i Malmö konserthus. Jag skulle kunna slå vad om att det som en gång i barndomen väckte drömmen att bli kompositör var West Side Story.

Fullt begripligt i så fall. Den musiken satte även tidiga spår i mig, genom skivan med filmmusiken som mamma ofta spelade på resegrammofonen i bakelit. Min musiklärarinna i fjärde klass på Maltesholmsskolan i Hässelby Strand var en skolad operasångerska som tog oss på lika fascinerande som krävande resor i musikens värld. Hon spelade West Side Story för oss – men Broadwayuppsättningens inspelning. När det gick upp för henne att jag hade filmskivan insisterade hon på att jag skulle ta med den så att vi kunde jämföra. Vi var överens om att teaterversionen var den överlägsna.

Nå, det var en avvikning. Jason Graves förhöll sig lika lekfullt som kärleksfullt till inflytandet från Bernstein. Därutöver var hans musik såsom övriga stycken under konserten förvånande trogna ett städat klassiskt musikideal. Mer Tjajkovskij än Stravinskij, om man säger så. Experimentell konstmusik lyste med sin frånvaro, likaså blues, jazz och rock.

Det kanske är något amerikanskt, ungefär som att de på den sidan Atlanten har svårt att ta till sig modernare konst än impressionismen – i alla fall i de breda lagren och de högtidliga sammanhangen.

Inom detta paradigm, dock, fyllde Malmö symfoniorkester – frejdigt och mustigt dirigerad av Charles Hazlewood – bägarna till bredden. Det var rikt och mäktigt, nyanserat och klangdjupt, allt vad en fullödig symfoniorkester mäktar. Dessutom i några av styckena gedigen sång av sopranen Sabina Zweiacker, som hade den sällsynta förmågan att obekymrat och smakfullt glida mellan pop- och operaröst.

Starkast intryck gjorde andra stycket, Uncharted Trilogy av Greg Edmondson, som framfördes ytterligt dämpat, likt en viskning, rakt igenom. Det stegrade den dramatiska effekten enligt principen ”less is more”.

Orvar Säfström var en ledig konferencier som närmast konverserade publiken om numren mellan dem. En stor del av åskådarna var uppenbart ungefär lika bevandrade i denna subkultur som han. Det smälte ihop till en frejdig stämning, som ibland tog ensemblen med häpnad.


Utanför konsertsalen var det en del utställningar på temat dataspel, samt ett antal uppkopplade datorer för besökarna att spela på. Det gjordes i hög grad, såväl före som efter konserten. Kanske några även gjorde det under konserten, vilket är hur det kan gå när samma frestelse dyker upp i två gestalter.

Man kan inte annat än älska när populärkultur släpps in i finrummen. Det måste till. Jag slår vad om att varken Mozart eller någon av hans kollegor från förr spinner i sina gravar. När de skapade sin musik var den i högsta grad populärkultur, om än framförd oftare i slott än i koja. Idag skulle Mozart ha kastat sig över uppgiften att musiksätta Tomb Raider.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?