Djur har också kul

Allt är inte bara nytta. Forskningen visar att djurs lek inte bara handlar om att lära sig färdigheter. Ofta handlar det helt enkelt om att ha lite kul. Det säger fundamentala saker om livet.

Alltsedan Darwin har biologin i allt högre grad beskrivit tillvaron som en närmast mekanisk värld, där allt har ett syfte som alltid är nytta. Förnuftigt, måhända, men också rätt tråkigt.

Leken, som annars sticker ut och ger intryck av nöje i stället för snöd nytta, har förklarats som träning av de färdigheter alla djur – inklusive människan – behöver för att klara sig igenom den hårda tillvaron och få arten att föröka sig.

När forskare granskar denna tes, dock, visar den sig inte hålla. Såväl människor som djur har mängder av lekar för sig som inte är ett dugg nyttiga – bara roliga.

Det är skönt att det är så. Annars vore jordelivet bra dystert och vi levande varelser föga mer än maskiner. Vi finns till en kort stund i evigheten – det är klart att vi vill njuta av den utmätta tiden, så gott det går.

Nyttans evangelium växte fram ur den naturvetenskapliga revolutionen, redan innan Darwin dök upp. Världen blev ett urverk, en väldig maskin, och dess varelser blott kuggar däri. Som robotar utan egen vilja.

Det är inte sant. Det känner var och en av oss intuitivt. Att forskarna dröjt så länge med att upptäcka detta beror på den vetenskapliga grundsyn som härskat de senaste århundradena. I den är fantasi, inspiration, lek och glädje närmast styggelser.

Måtte denna förkrympta syn på tillvaron nu avfärdas – gärna med ett skratt – för att både människor och djur hädanefter ska få roa sig, utan att det ska behöva vara någon annan poäng med det än just nöjet i sig självt.

Här skriver DN om dessa rön, som de hämtat från Forskning & Framsteg.

Läs även andra bloggares åsikter om djur, natur, lek, biologi. Intressant?

Den sistes återkomst

Nu är jag klar med den reviderade nyutgåvan av min roman från 1982, som också bytt namn från Evigheten väntar till Den siste. Jag hade en hel del våndor i arbetet med boken – såväl när jag först skrev den, som vid denna omarbetning.

Jag skrev den första versionen under fem månaders intensivt arbete 1976, då jag var så gott som begravd i den fjärran stenålder som är romanens miljö. Jag kunde svära på att utanför fönstret sken en fullmåne hela tiden. Det såg jag varje gång jag tittade upp från skrivmaskinen.

Det dröjde till 1982 innan boken publicerades. Den gjorde inget särskilt väsen av sig. Det förvånade mig inte, för med tiden fick jag själv en alltmer tveksam inställning till den. Dess högstämda språk och melodramatiska handling passerade i mina ögon ofta gränsen till pekoral.

Därför var jag också väldigt tveksam till att ge mig på boken på nytt, trettio år senare. Om den redan i min rusiga ungdom hade känts övermaga, hur skulle den inte kännas nu?

Mycket riktigt led jag alla möjliga kval under redigeringsarbetets gång och min penna ristade rena spindelnätet av rättelser över manussidorna. Flera gånger var jag nära att slänga manuset i papperskorgen och strunta i saken. Det var bara tjurig envishet som hindrade mig.

Sedermera blev jag ändå klar med redigeringen och monterade texten som boksidor i PageMaker. Jag utformade också ett omslag jag blev rätt förtjust i, med en flintkniv som ett dramatiskt utropstecken mot svart bakgrund. Formgivningen av en bok brukar jag alltid ha skoj med. Så även här – men jag fortsatte att känna stor tveksamhet inför innehållet.

Jag gjorde en pappersutskrift av den färdiga layouten för att göra en sista genomläsning. Denna slutredigering brukar jag göra på restauranger och caféer, för att äntligen komma ut ur lägenheten.

På det lokala stamlokuset var det en annan stammis som blev nyfiken på manuskriptet. Han läste de första raderna högt och då hörde både han och jag att, faktiskt, det var en skön text. Dess högtravande språk var en rimlig poesi, som förklarade sig nödvändig för bokens innehåll. Han läste också korta stumpar på andra sidor i boken. De gav samma goda intryck.

Jag var förvånad. Min tvekan var bortblåst på ett ögonblick. Jag hörde och kände att jag kunde stå för boken. Den var som den måste vara, och det var utmärkt.

Det kan låta som rena storhetsvansinnet men jag behöver alltid känna att böckerna jag skriver är fantastiska för att jag ska vilja ge ut dem. Utan denna författarens speciella hybris är författeriet så gott som meningslöst. Förmodligen är det något jag delar med alla skapande konstnärer. Jag behöver vara förvissad om att just denna bok är unik och nödvändig, med ett innehåll som världen på något sätt, möjligen helt omedvetet, törstar efter.

Detta kände jag nu plötsligt med min stenåldersroman. Så självklart måste jag ge ut den.

Under det avslutande arbetet med boken tog jag en titt på de gamla recensionerna den fick 1982, när den gavs ut första gången. Mitt minne hade sagt mig att de var negativa men också här blev jag överraskad. Det visade sig att de så gott som samtliga var övervägande positiva – också vad gällde romanens högtravande språk, som de imponerades av och förstod var nödvändigt.
Minnet är inte att lita på.

Nå, romanen är fortfarande högtidlig i stilen, ibland övermåttan, och berättelsen snuddar då och då vid pekoralen. Det är dock en ofrånkomlig följd av dess tema och dess berättarröst.

Men titeln behövde ändras. Evigheten väntar låter som en kristen väckelseskrift. Dessutom är det passivt. Hur kul kan det vara med en bok om väntan? Det var inte heller någon sann titel på den händelserika berättelsen, full av betydligt mer rörelse än väntan. Den siste föll mig betydligt mer i smaken. Den titeln antyder ett händelseförlopp mot ett slut. Jag är också rätt förtjust i kontrasten mellan titeln och det faktum att boken snarare handlar om mänsklig gryning än dess final, åtminstone sett till vår art och dess utveckling utifrån vårt nuvarande perspektiv.

Jag var mycket klar över vad jag var ute efter med romanen, redan när jag satte igång med den på 1970-talet. Jag ville med författarens fantasi som farkost ta mig tillbaka till den mänskliga civilisationens gryning för att utröna vad vår art då tänkte och tyckte om världen, livet och alla deras mysterier. Vår hjärna var minst lika stor då, så den kan knappast ha varit overksam. Vad fick den för sig när ingen vetenskap hade formulerat alla svar?

I hög grad tror jag att vårt förhållande till såväl oss själva som vår värld är kvar i de föreställningar människorna hade då. Vi skapar vår värld inifrån vår upplevelse av den, från vårt födelseögonblick till vår sista suck, och det är en helt annan sak än vad laboratorierna redovisar. Varje ny människa tar det från början. För att förstå oss själva idag behöver vi ha kontakt med våra idéer och uppfattningar från förr – helst så långt tillbaka som möjligt. Annars fortsätter vi bara att gå från en förvirring till nästa.

Vi behöver undersöka och begripa vårt subjekt, vår introverta startpunkt, i stället för att blott se oss själva som objekt, komplicerade maskiner, vilka aldrig riktigt fungerar som de ska i en värld inrättad för maskiner.

En av recensenterna 1982, Gunder Andersson på Aftonbladet, hade en huvudsaklig invändning mot boken. Han trodde inte att stenåldersmänniskor kunde förhålla sig medvetet till abstrakta begrepp: ”En sådan här historia uthärdar inte alltför synbara symboler eller abstrakta resonemang.”

Gunder är en utmärkt recensent, som även anmält någon annan av mina romaner med begåvade ord därom, men här tycker jag att han gick helt vilse. Snarare var det just abstraktioner som den forntida hjärnan frossade i.

Man märker det på mytologier och religiösa föreställningar, som är betydligt mer avancerade och så att säga teoretiska ju längre tillbaka de har sin uppkomst. Först med jordbrukarsamhället kom de konkreta och rustika föreställningarna, som snarast var ämnade att skapa laga ordning i dessa samhällens vardag. Dessförinnan kunde människor spåna friare och kom därför till mindre verklighetsförankrade slutsatser.

Det var också vad jag kände när jag borrade mig ner i stenåldersgestalterna. De var tänkare och drömmare, klämda mellan en hårdhänt jord och en obegriplig himmel. Snarare än att gräva sig ner i förstnämnda sträckte de sina nackar och lyfte ansiktena mot sistnämnda. Och jag tror att vi skulle må bättre om vi även nu vågade göra det. Varje människa behöver dricka djupt av sina drömmar.

Boken är billigast att köpa via Internetbokhandlarna. Här är den på AdLibris och Bokus. Mer om boken och ett par utdrag ur den finns på Arriba.

Läs även andra bloggares åsikter om stenåldern, roman, den siste, evigheten väntar, litteratur.

Allt är föränderligt, så lösningen är anpassning

Livet har en väldig ovana att riskera sin egen utrotning, konstaterar några forskare som kallar detta Medeateorin, efter den grekiska myten – och för att bilda motpol till Gaiahypotesen, som antar att liv verkar för att bevara liv. Teorierna avlöser varandra i ett förlopp som har mer med tidsandan än med vetenskaplig saklighet att göra.

Flera gånger sedan livets uppkomst på jorden har det riskerat att släckas helt, oftast beroende på en förökning i vansinnestakt som lett till abnormiteter i miljö och klimat – alltså ungefär detsamma som sägs hota oss nu. Därför är det knappast en slump att Medeateorin dyker upp just i dessa dagar.

Dessförinnan favoriserades av många Gaiahypotesen, som antar att jorden är så funtad att den med ett slags skön automatik strävar efter sådan balans som mest gynnar livets utveckling.

Båda hypoteserna behöver ses med kritiskt öga, eftersom de låter mer som religion än vetenskap och passar så väl in i de tankeströmningar som råder. Gaiatanken är den ekologiska idealismen, som framför allt omhuldats inom miljörörelsen. Medeateorin kommer nu när en stor del av vetenskapssamfundet målar upp undergångsstämningar.

Vetenskap är beroende av tidens strömningar. Det är svårt att vara objektiv när vår kultur studsar som en pingpongboll mellan paniker.

Det handlar i båda fallen om en övertolkning av Darwins teorier. Han såg mekanismer i evolutionen, men ingen plan eller enhetlig riktning. Arter förändras för att mutationer som är mer framgångsrika än föregångarna har lättare att fortplanta sig. Det är matematik, inte etik.

Följsamhet
Det gör att vi hellre ska se efter hur vi kan anpassa oss efter en föränderlig värld i stället för att försöka rätta till den. När vi gör det sistnämnda är risken stor att vi bara förvärrar situationen.

Följsamhet är livets nyckel. Människan är kanske det djur som är bäst rustat för att anpassa sig, men vi saknar ofta viljan att göra det. I stället vill vi tänja och bända naturen för att den ska passa oss som vi just nu lever. Det är dömt att misslyckas.

Jag tänker på Hermann Hesses roman Siddharta, där bokens hjälte konstaterar att det enda vi säkert vet är att allt förändras. Föränderligheten är också nyckeln i den gamla kinesiska spådomsboken I ching, som just betyder ungefär Föränderlighetens bok.

Om vi vill vara säkra på att finnas kvar i framtiden måste vi ge upp världshärskardrömmarna och i stället bli virtuoser i anpassning, vilket vi har alla förutsättningar för.

Läs även andra bloggares åsikter om Medeateorin, Gaiahypotesen, evolution, Darwin.

Tummarna är inte svaret

Vetenskapens landvinningar är ibland obskyra. En fossil av vad som verkar vara något slags ödla – med undantag för motställda tummar – ska vara mänsklighetens ursprung. Jaha.

Man tittar på det ovanligt detaljerade skelettet, som har döpts till Ida, och frågar sig: Är detta det signifikanta steget i utvecklingskedjan som utgjorde den fabulösa människans gryning? I så fall är det tummarna som är grejen med oss.

Kanske det. Intelligensen verkar skapa såväl succéer som katastrofer, men de motställda tummarna gör oss fenomenalt kapabla att använda verktyg. Därmed kunde vi med tiden behärska jorden – åtminstone tills något virus dyker upp, som har den exakta kombinationen av 100% dödlighet med en timing så att det hinner spridas men vi inte hinner hitta botemedlet.

Eller tills våra överutvecklade hjärnor uppfinner ett vapen som kan ta kål på oss allihop och samtidigt lockar oss så till den grad att vi inte kan motstå att använda det.

Mot dessa hot framstår klimatkrisen som rena semestern.

Nå, jag tvivlar på att tummarna är hela hemligheten. Jag vill ändå slå ett slag för hjärnan, trots baksidan på dess mynt. Som Janusansiktet är dess baksida på sätt och vis dess framsida, och tvärtom.
Man måste knäcka några ägg för att göra omelett. Det kostar att vara med. Men det är värt priset. Vi gör en sagolik resa, vi människor, och det är just vår hysteriskt utvecklade hjärna som gör oss förmögna att ta in hela baletten.

Så jag längtar efter den dag då antropologerna kan förklara hur den kunde uppkomma, fast den var så stor att människobarn måste födas på tok för tidigt i fostrets utveckling och ändå på grund av denna bamseskalle riskera livet på sina mödrar.
Hur kunde evolutionen alls mala på i den riktningen, när det skulle dröja hundratusentals år innan denna resurskrävande gråa massa började betala sig på allvar?

Tummen i all ära, men det är hjärnans evolution vi behöver kartlägga.

Förresten passar Aftonbladet på med en enkätfråga om hur många som tror på evolutionen. Just nu har 31.000 svarat och över 16% av dem tror inte på evolutionsteorin. Det antyder att hjärnan fortfarande inte är färdigutvecklad.

DN skriver här, Svenska Dagbladet här, här, här och här om fyndet.
Läs även andra bloggares åsikter om Ida, fossil, människan, evolution.

Darwin mot gud

I USA är det en majoritet, 60% som inte tror på Darwins evolutionslära – i alla fall när det gäller människans utveckling. Det berättar Aftonbladet, som också har en enkät på sin hemsida. Den visar att 14% inte tror på evolutionen. Vad tror de då på?

Aftonbladet ställer frågan “Tror du på evolutionsläran?” och där har hittills drygt 20.000 personer svarat – 82% JA och 14% NEJ, medan 3% inte har någon uppfattning alls.
Det är förstås inte representativt för hela svenska folket – bara för den grupp som valt att svara på enkätfrågan.

Den amerikanska Gallupundersökningen är mer alarmerande: 60% tror inte att människan utvecklats enligt evolutionsläran (“från aporna”, säger Aftonbladet, vilket är en aningen felaktig formulering). Bland de amerikaner som regelbundet går i kyrkan är det 79% som inte tror på människoartens evolution.

Svenskarna är förnuftigare, eller i alla fall bättre skolade. Ändå blir man fundersam. De 14% som inte tror på evolutionen – vad tror de på? Adam och Eva? En mänsklighet planterad på jorden av rymdgubbar? Ett jordklot som enligt forna tiders kristna tänkare bara är 6.000 år gammalt?
Tror de kanske att jorden är platt och att man ska vara försiktig vid segelturer för att inte trilla över kanten?

Det är något lurt med dessa siffror. Jag gissar att de flesta som inte tror på evolutionen helt enkelt har en annan tro som står i vägen – en religiös övertygelse av något slag, enligt vilken de förväntas ta avstånd från Darwin, som om annat vore ett hån mot deras gud.

Det är egentligen inget att förvånas över. Religionerna har fram till för bara några decennier sedan fått ha sina världsbilder relativt ifred. I viss mån fortfarande.
Religionsfriheten och respekten för folks övertygelse har gjort att stora fält av samhället och dess vetande respektfullt har fått träda tillbaka för att inte stöta alla dessa troende. I USA är det på vissa håll nästan lika oanständigt med Darwin som med offentliga kärleksbetygelser.

I Sverige är det återigen inte lika illa – därför inte lika skrämmande siffror – men med fler religiösa friskolor och religiösa rörelser som undkommer den offentliga insynen och debatten kanske vi går dithän.

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, evolution

Darwin är farlig!

Idag är det exakt 200 år sedan Charles Darwin föddes. Hans teorier om arternas ursprung och evolution förde vetenskapen ett väldigt kliv framåt, men hans upptäckter har också missbrukats förfärligt i såväl vetenskap som politik. Vetenskaplig sanning är sannerligen inte ofarlig.

Inte nog med att Darwin själv jubilerar i år, det gör också hans omvälvande bok On the Origin of Species som publicerades för första gången den 24 november 1859 – alltså för 150 år sedan.
Den var inom biologin lika revolutionerande som t.ex. Newtons celesta mekanik i slutet på 1600-talet och Einsteins relativitetsteorier i början på 1900-talet.

Men Darwins teorier fick snart konsekvenser som visade sig bli rent ohyggliga. I början på 1900-talet växte rasbiologin fram, stödd på Darwins teorier. Den började kvickt att sortera mänskliga raser i bättre och sämre, vilket var vad nazismen använde som argument för sina koncentrationsläger – de ville ha ett stort Tyskland befolkat av enbart den ariska rasen, som de ansåg överlägsen alla andra. De kallade det rashygien.

Nazisterna utformade en politik baserad på rasbiologin – eller snarare med den som ursäkt. Men Darwins teorier om “survival of the fittest” fick även andra uttryck i politiken vid samma tid – och inte bara i Tyskland.
Allehanda mer eller mindre fascistiska ideologier började förespråka en renodling av “goda” arvsanlag genom att t.ex. sterilisera människor som inte ansågs lämpliga att fortplanta sig – så skedde i stor utsträckning även i Sverige, som dessutom var “framstående” inom rasbiologin, på den tiden betraktad som en seriös och tillförlitlig vetenskap.

Socialdarwinism
Detta tänkande spred sig långt utanför biologin i vad vi brukar kalla socialdarwinism, en utveckling av samhället där starka tilläts stöta undan svaga, och de som slog sig fram till toppen ansågs som de mest kompetenta just för att de hade lyckats med det.
Machiavelli skulle ha jublat.

De socialdarwinistiska tankarna ligger fortfarande och puttrar i vårt samhälle - varje gång en makthavare hyllas för sin “styrka”, varje gång “marknaden” tuggar sig fram över oräkneliga offer för att tjäna en krona till, varje gång vi säger till medborgare i trångmål att de får skylla sig själva, varje gång genetiker hjälper blivande föräldrar att skaffa barn med “bättre potential”, och så vidare, och så vidare.

Vårt samhälle är långt ifrån fulländat, och när det baserar sin politik på en eller annan sorts darwinism – då slutar det oftast i tragedi. Darwin är väldigt farlig.
Därför, när vi firar honom i år – låt oss göra det med eftertanke och en medmänsklig vilja att gå honom emot:

Vi vill inte ha ett samhälle befolkat blott av “de mest lämpade”, eftersom vi egentligen inte vet vilka de är och vilket samhälle det leder till – men historien lär oss att det förmodligen är vedervärdigt.
Vad Darwin har lärt oss finns det alltså anledning för oss att bekämpa. Även om han hade rätt om det naturliga urvalet vill vi göra det enda medmänskliga urvalet: så gott som inget alls.

Här skriver Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om Darwins jubileum.
Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, evolution

Biologin är livsfarlig – i synnerhet Darwinismen

Judiska barn som utsatts för medicinska experiment på förintelselägret i Auschwitz.

Evolutionsbiologin skyddar oss från diskriminering, påstår Birgitta Forsman, som är docent i forskningsetik. Helt uppåt väggarna! I stället är det just evolutionsbiologin som har använts som motiv för de allra grymmaste utrensningarna under förra århundradet. Vetenskap är bevisligen inget skydd mot omänsklighet.

Birgitta Forsmans artikel i Sydsvenskan är så missledande att jag inte begriper hur hon kan vara docent i just forskningens etik. Kanske anser hon sig därmed stå över den, ungefär som en del jurister anser sig stå över lagen.

Hon hävdar att ett biologiskt synsätt ska skydda oss mot diskriminering av främmande folk och andra raser, men historien bevisar snarare det motsatta.

Ur Darwins teori om evolutionen och det naturliga urvalet växte rasbiologin, som fram till andra världskrigets slut ansågs som exakt vetenskap – och biologi förstås. Sverige var särskilt “framstående” och gjorde många kartläggningar av olika folkslag, såsom samer och zigenare, vilka forskarna ansåg vara betydligt mindre utvecklade än “den ariska rasen”, som var svenskarna och andra nordeuropéer.

Ur en bok om människoraser från 1930-talet.

Detta var vad nazisterna tog fäste på när de skulle renodla den ariska rasen hos det tyska folket, utrota judar, zigenare och andra som de ansåg underlägsna raser. De baserade detta på “vetenskapen” rasbiologi – alltså på biologi.
I Sverige gick man inte lika långt, men tillät sig ändå t.ex. en stor mängd tvångssteriliseringar för att inte “undermåliga” anlag skulle spridas.

När rasbiologin dog var det inte för att vetenskapen avslöjade den, utan för att koncentrationslägren i Tyskland visades upp för världen efter krigsslutet. Det var alltså allmänhetens indignation och fasa som räddade oss från “vetenskapen”.

Vart tog då alla rasbiologer vägen när deras “vetenskap” över en natt blev omöjlig? Många av dem gick över till genetiken, som också gärna sysselsätter sig med olika metoder för hur människoarten ska “förbättras”. Vi kallar det inte ras längre, utan anlag – men tanken att rensa bort oönskade former och uttryck fortsätter att vara stark. Och denna tanke utgör ett av de argument som med särskild förtjusning odlas inom rasismen.
Rasism tar stöd i biologin, i synnerhet Darwinismen. Det är andra ideologier och inte vetenskapen som utgör motvikten.

Darwin är fortfarande livsfarlig att basera samhälle och människosyn på. Hans teori om “survival of the fittest” saknar all medmänsklighet, utan betraktar allt liv som en kamp till döds mot alla andra livsformer, framför allt inom den egna arten.
Man behöver inte vara docent för att förstå vart ett sådant tänkande leder – men det är obegripligt att en docent i forskningsetik inte ser det.
Hem och läs på, Birgitta Forsman!

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, evolution

Darwin hade åtminstone ganska rätt

Den 12 februari är det 200 år sedan Charles Darwin föddes. Hans evolutionsteori blev en vetenskaplig revolution – men ifrågasätts fortfarande ihärdigt av framför allt religiösa grupper. Vi vill inte vara släkt med aporna.

Det är inte bara Darwins födelse som jubilerar i år. Det gör också boken med vilken hans teorier presenterades, On the Origin of the Species, som publicerades den 22 november 1859, alltså för snart 150 år sedan.

Tror du på Darwin?
Aftonbladet skriver om Darwin och jubileet. Där har de också en enkätfråga, som hittills fått nästan 50.000 svar: “Tror du på Darwins evolutionsteori?” 14% har svarat nej.

En minoritet – men inte så liten som man kunde tro i vårt sekulariserade land med saklig och sansad undervisning för alla medborgare. Det kan väl ändå inte vara så många som 14% av oss som tror mer på bibelns Adam och Eva?

Gudomligt urval
Under Darwins levnad var det faktiskt inte hela prästerskapet som protesterade mot hans teorier. Det fanns också präster som i det naturliga urvalet och arternas utveckling såg en något som liknade en gudomlig plan. Utvecklingsläran blev för dem ett exempel på vad vi kallar “intelligent design”, alltså en medveten ordning bakom jordelivet.

Dessutom innebar hans teorier knappast att det inte kunde finnas en gud bakom världens skapelse – de kunde lika gärna sägas visa hur finurligt gud skapade världen, genom att göra den i hög grad självgående – som ett urverk. Tanken att gud i sin skapelse bara satt igång processerna, som när man skruvade upp en klocka, hade spritts redan under 1700-talets upplysning.

Annars utsattes Darwin för väldigt mycket hån, som i sin oförskämdhet kunde tävla med hur det kan se ut ibland på internet. Tidningarnas karikatyrtecknare var särskilt elaka. Men hans teorier fick ändå kvickt fäste – framför allt för att det drällde av belägg för dem och de förklarade så mycket av vad som hade observerats i naturen.

Anomalier
Det går knappast att förkasta Darwins teorier, annat än möjligen i vissa detaljer. Vi har samlat på oss en närmast oändlig mängd bevis på dem. Å andra sidan betyder inte det att hans förklaringar är de enda, eller att de förklarar allt.

Det finns anomalier. Exempelvis verkar vissa utvecklingar gå fortare än det naturliga urvalet och mutationer borde kunna leda till. I alla fall kan det diskuteras. Likaså är det märkligt att vissa anlag fortsätter att leva vidare hos människorna och andra djurarter, fast de knappast befrämjar fortplantning.
Min favoritanomali är homosexualiteten, som verkligen inte befrämjar fortplantning och därför sedan länge borde ha sorterats bort av evolutionen. Varför har så inte skett?

Exemplet Newton
Darwins teorier behöver kompletteras. Det kan rentav vara så att de kan ersättas med någon annan teori som bättre och exaktare förklarar såväl bevisen för Darwins teorier som anomalierna mot dem.

Så gick det för Newton. Hans celesta mekanik överväldigade den vetenskapliga världen, men ersattes av Einsteins teorier efter sådär 200 år. Einsteins förklaringar på himlakropparnas rörelser var i grunden helt annorlunda än Newtons, och visade sig fungera mycket bättre på beräkningar av dem – i synnerhet vid höga hastigheter och för de största himlakropparnas inverkan.

Det finns flera sätt att förklara ett och samma fenomen. Vilken förklaring som är den sanna är så gott som omöjligt att avgöra innan vi känner till alla förklaringar som över huvud taget är möjliga.
Men vi kan fira Darwin ändå – framför allt för att hans förklaring på evolutionen är så lyckad att den har fört vetenskapen ett stort steg fram.

Rasbiologi
Däremot har Darwins teorier tyvärr också använts inom politiken, där de har visat sig vara katastrofala. Nazismens judeutrotning och annan politik baserad på rasbiologin strävade efter att “effektivisera” det naturliga urvalet. Det är farligt att tänka “vetenskapligt” om medmänskliga ting.

Rasbiologin är en annan skamfläck, som under första halvan av 1900-talet faktiskt kallades vetenskap, och baserades på Darwins teorier. Sverige var särskilt “framstående” inom rasbiologin och gjorde förfärligt kränkande undersökningar av bland annat samer och zigenare.
De som hyllar vetenskapen som en ofelbar räddning för mänskligheten behöver läsa på om rasbiologin. Även inom vetenskapen kan det gå alldeles ohyggligt fel.

Kanske också vetenskapens utveckling ska ses med Darwins ögon, som en ständig kamp mellan det svagare och det starkare, där sanning bara indirekt har med saken att göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, rasbiologi, evolution

Idrottens mörka ideal

Per T. Ohlsson på Sydsvenskan skriver i en ledare om de Olympiska spelens politiska sida och konstaterar att det sannerligen inte är någon nyhet. Nationalistisk yra har rått sedan starten i antika Grekland.

Han vill ändå hävda en särskild likhet mellan OS i Kina och det i Berlin 1936, varvid han tar till ett minst sagt vagt argument: “Den här gången, precis som 1936, är det värdlandets interna förhållanden som står i fokus.”
Goddag yxskaft.

Antingen är han för naiv eller för räddhågsen för att i stället granska de ideal som idrotten i sig innehåller och propagerar – och de stämmer alldeles utmärkt med nationalistisk förhävelse. Därför används alla sorters idrottsevenemang – ja, hela idrottsrörelsen – med särskild förtjusning av varje nation som strävar efter att prisa sig själv. Se bara hur de svenska idrottarna skildras i svensk press – som om de vore kämpar för själva svenskheten.

Vad annat är att vänta av en rörelse som baseras på att en ska bli vinnare och alla andra förlorare? Och förskönar atletiska ideal, som ligger mycket nära rasbiologins principer. Och som vardagsmat kräver att unga människor ska tuktas till en självdisciplin och ett självuppoffrande slit som man inte ens begärd av soldater. Och tillämpar en skoningslös utslagning redan på barn som knappt hunnit lära sig läsa ännu.

Det finns förstås en anledning till att just idrott används med sådan iver av mörka politiska krafter. Idrottens ideal bör granskas ingående och ifrågasättas på allvar. Men det törs nog ingen ledarskribent, särskilt inte mitt under ett OS, var det än hålls.