Det svåraste med politiken är att mycket är lätt att säga men svårt att göra. Politiker går ofta i den fällan – de proklamerar att nu ska allt bli bra, men vet egentligen inte hur.
Lagar är lika hjälplösa: det är lätt att stifta dem, men svårt att få dem efterlevda – och det är inte alls säkert att de löser några problem. Vill det sig riktigt illa kan de i stället skapa nya.
Den klokaste politiken oavsett problemets art är nog helt enkelt att lyssna färdigt. Att grunna ordentligt innan beslut fattas. I alla fall är det absolut så att motsatsen ofta blir fördärvlig.
Därför är nog det bästa förslaget som kom in till Sydsvenskan Ingrid Samuelssons:
”Låt Rosengårdsborna komma med konkreta förslag på vad de skulle vilja ha för förändringar, vad de tror måste till för att kunna få till stånd en dräglig tillvaro.”
Tom Magnusson från MINE (Malmö i Nya Europa, ett samarbetsprojekt för integration) säger något liknande:
”Våga tillvarata den kompetens som finns bland de nya svenskarna.”
Jag är säker på att lösningen ligger i att se Rosengård som en resurs, och inte en belastning. Vill vi ha ett positivt resultat måste vi tänka positivt. Och vill vi förstå situationen måste vi lyssna på dem som befinner sig mitt i den.
Förmodligen kan en enda satsning göra all skillnad i världen - om den är helhjärtad.
Se också mitt förra inlägg om Rosengård.
Läs även andra bloggares åsikter om Rosengård
Jag minns hur du på budomattan lärde oss att ingen situation någonsin är alltför låst. Ingen fasthållning är total - så länge det finns levande krafter med i bilden.
SvaraRaderaJag tror aldrig att du påstod att det är LÄTT att sig ur ett grepp av låt säga fyra starka karlar... men det GÅR. (Och naturligtvis ÄR det lätt... när man har utvecklat den ödmjukhet som första steget kräver: fullkomlig acceptans av situationen.)
Också i samhällslivet uppstår situationer där vi tycks bli gisslan för de våldsamma krafterna. Anna Lindhs mördare, Israel-Palestinakonflikten, våldsverkarna i Rosengård...? Hur kan de ha sådan makt att lamslå, vi har ju inte valt dem...
Jo, självklart har vi det. Vi väljer framsidan men avstår från att ta konsekvenserna av baksidan... tills verkligheten tvingar oss att se den. Och ställer oss inför valet att fortsätta förnekande eller att gå till oss själva och frågade vad som saknades i vår kalkyl.
I fallet Rosengård kommer jag att tänka på Friggebos famösa We shall overcomeattityd. I den episoden lyste oförmågan att lyssna, grundat på högmod, tydligt igenom. Och självklart är det där roten till det onda står att finna.
Att GE, som Sverige har givit en fristad för många utländska medborgare, men att göra det högmodigt, utifrån ideologi, och inte med hjärtat... Det får sådana konsekvenser som nu i Rosengård.
Vi bör vara tacksamma mot dem som ställer hinder i vår väg, som visar bristerna i våra attityder. Som våldsverkare och frustrerade ungdomar i Rosengård.
De ger oss chansen att göra som på aikidomattan... upptäcka att varje låst situation är som ett frö med kraft att spränga asfalt... och bära blomma och frukt.
Ju omöjligare det tycks... desto större är utmaningen, och desto större den möjliga vinsten.
Och det är LÄTT... om man lyssnar, som du säger... Men DET är svårt!
Vackra ord, Mattias. Du har rätt - det där högmodet lurar bakom mycken spelad välvilja.
SvaraRaderaDess ytlighet visar sig alltför ofta när storordade satsningar faller till platt intet, eller avbryts halvvägs när media inte längre bryr sig.
INTE EN STAVELSE OM STADS SNACKANDET! Alltså ingen uppmärksamhet från denne bloggaren, författaren Stefan Stenudd om, den ju uppenbara nazismen/fascismen i den lokala politiska samhällsförvaltningen, i kommunen, i Malmö. Ni vet hitlernazisternas syn att skilja på oss människor, att arier bedömdes som bättre människor än övriga folk.
SvaraRadera-Ni vet dessa, några stycken malmöbor, med inte minst socialdemokraten Ilmar Reepalu, Sydsvenskans Per T. Ohlsson och Heidi Avellan, Anna Bubenko på Radio Malmöhus, Gösta Backlund på Sydnytt, som skiljer på –fina- stadsboende människorna och –skitiga, bön´erna- landsbygdsboende.
Med att benämna Malmö kommun för Malmö ”stad”. Till att vi svenska folk har kommit överens om, lagskrivit, att ALLA våra lokala politiska samhällen av dess respektive invånare, alltså våra kommuner, benämnes ”kommun”.
-Alltså visst finns Malmö ”stad”. Med dess gator, trottoarer, höga hus och trångt.
Där benämningen ”kommun” avser (lokal-) samhället av människorna på platsen, i kommunområdet.
Och det är väl lika uppenbart att om vi svenska folk hävdar demokratin, å så kör man nazism/fascism i kommunhuset på Föreningsgatan (i Malmö), så blir en jädrans dålig samhällsgemenskap. Till rena upploppen!
Observera gärna att jag absolut inte hävdar att denna så kallade kommunreformen från runt 1967, är det bästa för all framtid. Till på köpet ser jag flera skäl för att, den kanske idag bör revideras, något. Med att vi svenska folk diskuterar saken och röstar. –Men inte att en revidering skall köras med våld och terror, som en del nu gör.