I programserien jobbar de tre musikproducenterna med två egna fynd: Janet och Kim, som ska odlas fram till popidoler. Det dräller av uttjatade klichéer om vad det innebär – styling, kändiskult, fånigheter. Allt är plast, plast, plast.
Det påminner väldigt mycket om den enfaldiga och grovt förenklade syn på popmusik och artisteri som programmet Idol envisas med, fast det fungerar rätt dåligt så snart kamerorna slocknar.
Kims revolt
Det kan vara rena TV-dramaturgin, så man vet aldrig hur verkligt detta lilla drama var, men en sak är säker: inga talangfulla artister skulle ha kunnat handla annorlunda.
Artisteri är att blotta sin själ inför offentligheten och släppa ut alla inre våndor till allmän beskådan. Det är en process som ligger så nära det rent självförtärande att artisten åtminstone måste känna ett grundläggande mått av frivillighet, av att kunna stå för sångerna som ska framföras – annars är det inget annat än förnedring på djupet, att sälja sin själ och bara få betalt med hån.
För att inte tala om plågan att spendera ett helt artistliv med att framföra låtar man för varje gång avskyr allt mer.
Nej, när Andreas insisterar på hur det måste vara för att så är det minsann i showbusiness, då handlar det egentligen bara om att han vill utnyttja artisten för sitt eget privata självförverkligande. Han vill bygga artisten från noll, för att kunna hävda att han betyder allt och artisten i fråga närmast ingenting.
Han insisterar på sitt eget omdömes ofelbarhet och ger artisten inget som helst förtroende. Han kunde lika gärna jobba med en robot – och det vore förmodligen idealet för de allra flesta i den genomkorrupta musikindustrin.
Bon Jovi-kopia
Inte för att jag är säker på att Kim är någon stor talang. Det går inte att se, eftersom TV-programmet ger honom så gott som ingen chans att visa upp sig själv och sin egen konst på egna villkor.
I stället finns t.ex. en inspelad låt som ska vara hans förstasingel, och på den är han föga mer än en solosångmaskin. Här är en video med sången, som heter "Three floors down".
En opersonlig låt som alldeles för uppenbart är snickrad för att bli en hit, genom att efterlikna forna hittar. Det blir rätt larvigt, dessutom är den jönsiga texten oavsiktligt komisk – notera t.ex. uttalet av diary (dagbok), som får det att låta mer som diarrhea (diarré).
Den är besvärande lik massor av låtar man har hört förut – även vad gäller produktion och musikaliskt arrangemang. Mest liknar den Bon Jovis hitlåt “Living on a prayer”. Här är de med en näst intill akustisk version av låten, som är rätt mysig:
Här och här är Kim och Janet i Aftonbladet.
Made in Sweden: originalet
De var väldigt långt ifrån den moderna musikindustrins hitmakarfabriker. Riktig musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar