torsdag 30 september 2010

Juryn som föredrar små talanger framför stora

Idoljuryns Andreas Carlsson tog i som om han vore Alex Schulman, när han sågade deltagaren Malin Brännlund i onsdagens Idol. Visst var han onödigt hånfull – men framför allt hade han fel, fullständigt fel. Hans mun brer ut sig så att den täpper till hans öron, förmodligen för att alla ska se hans bländvita tänder givna honom av modern kosmetisk vetenskap.

Malin Brännlund sjöng en innerlig och intensiv låt av Alanis Morissette, Thank you, och framförde den alldeles som sig bör både intensivt och innerligt. Med stor skicklighet dessutom – oktavhopp och allt vad det var. En rik och överväldigande föreställning med trollbindande dramatik, som säkert hade dragit hem stående ovationer från Alanis själv, jämte varenda annan genuint stor sångare och sångerska vår värld har sett.

Men det var långt över huvudena på juryn, som mest verkar inriktad på talanger för Melodifestivalen, Finlandsfärjorna och diverse varuhusgig.

Jag gillar egentligen den här juryn – i alla fall i jämförelse med den förra, som var lika otrevlig som inkompetent – men precis som med den förra har de sin gräns. De hurrar när de stöter på mediokra sångare som ser söta ut, men de spottar och fräser när det kommer en riktig artist och lägger beslag på scenen.

Jag kommer att tänka på Nils Ferlins dikt om när skönheten kom till byn, där han gisslar den fantasilösa självgodhetens hat mot konsten:

När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn, om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.


Se hela Idolavsnittet här.

TV4 skriver om Andreas Carlssons utbrott här, Aftonbladet här, här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

onsdag 29 september 2010

Fackförbund spottar på åsiktsfriheten

Aktiva Sverigedemokrater ska inte få vara medlemmar i facket, menar Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund. Andra fackförbund har liknande tankegångar. Så mycket för åsikts- och yttrandefriheten.

Eklund förklarar sin ståndpunkt så här:
”Att vara sjuksköterska eller barnmorska bygger på att värna om människors rättigheter och lika värde. Man får fundera på att alla kanske inte uppfyller de riktlinjerna.”

Men Sverigedemokrater menar sig nog hävda människors lika värde och även om så inte vore fallet är det fullständigt oförenligt med yttrande- och åsiktsfriheten att människor ska exkluderas från grundläggande skyddsapparater i samhället på grund av sin partitillhörighet.

Det är märkligt hur kvickt det offentliga Sveriges företrädare glömmer de demokratiska grunderna, i sin iver att markera egna politiskt korrekta ställningstaganden. Ska det vara att värna om människors rättigheter?

Eklund säger att det bara gäller Sverigedemokrater som är aktiva i partiarbetet och representerade partiet i valet. Men vilka andra Sverigedemokrater skulle hon kunna avvisa? Vi har hemliga val i Sverige (och nu är det tydligt varför), så fackförbunden kan inte komma åt andra än dem som officiellt verkar för partiet.

Eklund borde förstås sparka sig själv ur Vårdförbundet, eftersom hon med detta agerande visar att hon – i handling och inte bara i ord – vägrar att värna om människors rättigheter och lika värde.
Hela det offentliga Sverige måste läsa på Voltaire – och grundlagen.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om Vårdförbundets utspel, men det är samma TT-meddelande i alla tidningarna – än så länge. Mer kommer nog i ämnet.
Läs även Svensson och andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

torsdag 23 september 2010

Det är politikerna som är personfixerade

Nu diskuteras det vitt och brett i media om Mona Sahlin bör avgå efter socialdemokraternas fiasko i valet, som om hon vore ensam ansvarig för vad som hänt partiet. Men denna personfixering är varken medias eller allmänhetens – det är politikerna själva som håller fast vid den.

Mona Sahlin säger sturskt att hon ska leda sitt parti också i denna tid av motgång, som om hennes roll vore en renässansfurstes. Och partikamrater skyndar sig att förklara sin lojalitet mot henne, likt forna tiders adelsmän svor kungen sin lydnad.

Jag påminns om LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, som envisades med att sitta kvar trots sina yviga styrelseuppdrag och inkomsterna därav (jag skrev en hel del om det i min blogg). LO-ledningen stod upp till hennes försvar som om hon vore mycket viktigare än hela förbundet. Uppenbarligen tyckte också hon det.

Det är framför allt inom politiken och bland politiker som personkulten odlas. Ni såg väl TV-scenerna från socialdemokraternas valvaka, där det jublades utan hejd för Mona när hon klev upp på podiet. Och hon var inte sen att slicka i sig.

Det är gång efter annan partierna själva som envisas med att beskriva och fixera hela partiet via sin ledare, som de också ger orimlig makt över politiken som ska föras. Den demokratiska processen har i stort sett upphört i och med att partiledaren blivit vald. Inte ens partiprogram fastställda av hela kongresser väger särskilt tungt mot partiledarens improvisationer och vändningar efter tycke och omständigheter.

Denna djupt odemokratiska ledarskapsvurm går igen även i Sveriges regering, där först statsministern utses för att sedan helt och hållet själv bestämma vilka andra som ska ingå i regeringen. Och vilka som måste lämna den.

Så går det inte till i några andra styrelser. De väljs i sin helhet av en beslutande församling. Om en styrelseordförande helt själv får avgöra vilka andra som ska ingå i styrelsen, och sedan kan byta ut dem när som helst på ren nyck, då är det helt enkelt fråga om envälde, inte demokrati. Det är ruskigt att detta ska gälla för den högsta och mäktigaste styrelsen i landet.

DN skriver här, Svenskan här, Aftonbladet här och här, Expressen här, här, här, här, här och här,om Mona Sahlins predikament.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Storföretag i kartell gör vad de vill

Svenska Dagbladet berättar att de tre stora energibolagen har korsvis ägande och representanter i varandras styrelser. Det vill de inte ändra på, och staten viker sig. Är det inte längre olagligt med karteller?

Energipriserna dansar – mest uppåt – och det verkar inte hjälpa att de tre stora kraftbolagen, Vattenfall, E-on och Fortum, konkurrerar. Sådant får alltid mig att misstänka karteller, hemliga uppgörelser mellan konkurrenterna för att gemensamt höja priserna. Man anar sådant i många branscher i Sverige, eftersom lagstiftningen emot detta är så flat här.

Och nu visar det sig alltså att de tre kraftbolagen till och med är korsvisa ägare i varandras bolag och har representanter i varandras styrelser. Det är så mycket kartell det kan bli, och därmed vansinnigt olagligt i många länder.

Men i Sverige händer ingenting. Myndigheterna är mycket medvetna om situationen, men eftersom inte kraftbolagen själva vill ändra på situationen gör man ingenting. Så lite bett är det i vår konkurrenslagstiftning. Och konsumenterna får betala, när de tre energibjässarna gemensamt kan sätta vilka priser de vill.

Jag misstänker att ungefär detsamma gäller t.ex. bankerna, som har hysteriskt höga avgifter på allt och varje år hämtar hem rekordvinster. Vi behöver en konkurrenslagstiftning som kan sätta stopp för karteller och andra lömska sabotage av den fria konkurrensen.
Varför bryr sig inte politikerna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

onsdag 22 september 2010

Har Aftonbladet ingen kompis?

Aftonbladet driver hårt sin kampanj Vi gillar olika, med en symbol från förr som de har givit en ny – och sämre – text. De vill ha en egen variant, för att ta hem de politiska poängen, och tillåter sig därmed att förvränga det journalistiska uppdraget.

Handen kommer ursprungligen från den franska antirasistiska kampanjen Touche pas à mon pote från 1980-talet. Den fick en svensk variant med den alldeles korrekta översättningen Rör inte min kompis.

Logiken är uppenbar. Handflatan är en stoppsymbol mot rasismen och dess förgripelser på invandrare. Det blir också något av en ordlek, eftersom att röra är något man gör med handen. En handgriplig signal mot dem som lägger hand på invandrare.

Aftonbladets slogan stämmer inte alls lika bra med handen. Gillar gör man inte precis med handen – dessutom, varför ska den hållas upp i en stoppsignal inför något man gillar? Och frasen är lite väl allmängiltig, som att gilla olika mat, olika sexpartners, olika kläder, olika vad som helst. Den skärpta inriktningen av stöd för invandrarna är försvunnen.

Så varför har Aftonbladet gått från ”kompis” till detta vaga ”gilla”? Har de inga kompisar?

Nej, de vill förstås ha något alldeles eget. Det bästa vore att blåsa liv i kampanjen Rör inte min kompis igen, eftersom det åter har blivit väldigt angeläget – men det kunde inte Aftonbladet bara ta över och göra till sitt. Tidningen vill ha en egen kampanj, inte blott påminna om en framgångsrik rörelse från förr. De vill göra reklam för sig själva. Två flugor i en smäll.

Så de tar handen för att få en flygande start och en etablerad symbol, men byter texten för att alltihop ska bli Aftonbladet. Då är det svårt att övertygas om deras idealism.

Allvarligast med Aftonbladets kampanj är ändå hur den grumlar deras journalistiska uppdrag. De tar ställning på ett sätt som gör det så gott som omöjligt för dem att därefter bedriva saklig och opartisk journalistik. Hur moraliskt motiverat de än anser sitt ställningstagande vara är det ett hinder för en förutsättningslös bevakning av Sverigedemokraterna och deras agenda, liksom hela invandrarfrågan.
Frågan är om de ens bryr sig om det.

Aftonbladet skriver om sin kampanj bland annat här, här, här, här, här, här, här. Och mer blir det varje dag: här senast (och denna gång faktiskt med blogglänkar).
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Mer politisk matematik: 70 x 7

Vänd andra kinden till, heter det i bibeln, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Ett mästerligt prov på detta berättar en f.d. Ku Klux Klan-ledare om. Han mötte en svart pastor som det bara inte gick att hata.



Vi behöver nog ta lärdom av detta i hur vi bemöter Sverigedemokraterna. Just nu brusar landet av hatiskhet, men det gör mer skada än nytta. Den som hatas har svårt att göra annat än att hata tillbaka. Den onda cirkeln måste vi lyfta oss ur.

Sverigedemokraterna är – liksom Ny demokrati före dem – en missnöjesyttring. Sådana ska man inte avfärda och tysta utan att ha lyssnat på dem och försökt finna något slags samförstånd. Det går att nå med de allra flesta människor på vår jord. Inte riktigt alla, tyvärr, men så är det även väldigt ont om sådana som pastorn KKK-ledaren berättar om.

PS: För de måttligt bibelbelästa: Jesus fick frågan hur många gånger man ska förlåta sin nästa. Var t.ex. sju gånger nog? Nej, sjuttio gånger sju, sa Jesus.

DN skriver om Sverigedemokraterna bl.a. här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

tisdag 21 september 2010

20 – 17 = 3

DN har räknat och kommit fram till att Sverigedemokraterna har på tok för få kvinnor. Tidningen formulerar det så att till och med Sverigedemokrater ska kunna hänga med i räkneoperationen. Har fördumningen av den svenska politiken redan satt igång?

Så här skriver DN:
”Av partiets 20 nya riksdagsledamöter är 17 män och endast tre kvinnor.”

Det är lite ”Hej Matematik!” över det hela: 20 – 17 = 3. Förvånande att de inte hade en graf också.
Det kunde räcka med att skriva t.ex. ”Av partiets 20 nya riksdagsledamöter är endast tre kvinnor.” Eller vill DN markera att inga andra kön förekom? Kanske syftar de på transsexuella, vilka knappast kniper riksdagsplatser inom det partiet.

Den långa artikeln förklarar sedan att Sverige i och med detta sjunker till en lägre plats i listan Women in national parliaments, kanske så lågt som till Kubas eller Islands nivå, plats fem eller sex.

Jag beklagar, men jag tycker inte att detta är det mest upprörande med Sverigepartiets inträde i riksdagen. Snarare tror jag att det är just sådan argumentering som vinner väljare åt dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

måndag 20 september 2010

Wetterstrand är ute och cyklar

Miljöpartiets Maria Wetterstrand kritiserar alliansen för att redan under valnatten ha sagt att de fortsätter att regera, fast de har minoritet – men det är fjantigt av Wetterstrand, för det är helt enkelt så det går till.

Mona Sahlin var tydligare på den punkten, genom att genast säga att den största minoritetsgruppen självklart har regeringsansvar. Så hänger det ihop.

När Wetterstrand klagar på detta är det snarare uttryck för hennes frustration över att hon hade kunnat hamna i regering om hon inte hängivit sig så åt det rödgröna blocket. Eller vill hon bara jävlas med Reinfeldt, som en hämnd för att hans parti gick fram till och med mer än miljöpartiet gjorde.

Hur som helst är det ett omoget agerande från en riksdagspolitiker. Reinfeldt agerar precis som han bör i detta läge. Det borde även miljöpartiet göra, även om det svider.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om miljöpartiets reaktion.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Mona Sahlin är inte ensam boven

Nu diskuteras allt intensivare om Mona Sahlin måste sluta som ordförande – men det löser inte socialdemokraternas kris. Politik handlar inte om personer, utan om idéer. Men det är svårare att ompröva sin ideologi än att byta ledare, så det kommer nog inte partiet att orka med.

Tidningarna diskuterar idag vad som ska hända med Mona Sahlin, eftersom socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Men det handlar inte om henne, mer än marginellt. Folk röstar inte på partiledare, utan på partier – och detta beroende på vad de står för, deras politiska program och ideologi.
Det konstaterar t.ex de statsvetare som DN har frågat i en intressant artikel om läget.

Socialdemokraterna har sedan 1980-talet blivit allt mindre socialistiska och alltmer borgerliga. Då är det klart att fler väljare helt enkelt röstar på borgerliga partier i stället, när de bara börjar låta en liten aning socialdemokratiska, vilket samtliga alliansens partier har gjort mer och mer under samma tidsperiod.

Se bara de ”nya” moderaternas fräcka stöld av det som är socialdemokraternas ideologiska fundament, när de i affischer till detta val har kallat sig ”det enda arbetarpartiet”:



Socialdemokraterna heter ju egentligen det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) och anser sig, möjligen jämte kommunisterna, vara mest förtjänta av det epitetet. ”Arbetare i alla länder, förenen eder” heter det i den traditionella socialistiska retoriken. Moderaterna hade aldrig kunnat kalla sig arbetarparti och gå iland med det, om inte såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet börjat lämna sina ursprungliga positioner och blivit lite borgerligare.
Reinfeldt såg att det gamla honnörsordet hade övergivits av sina ursprungliga användare, och var därför snabb att stjäla det.

Inom socialdemokratin finns en vänster- och en högerfalang, där den förra vill ha skärpta ideal och låta dem framträda mer, medan den senare mest ser politik som en företagsekonomisk operation med budgetar, investeringar och så vidare. Nu höjs röster för att skylla valnederlaget på vänsterfalangen, fast den har väldigt lite att säga till om i partiets ledning och framtoning.

Men Mona Sahlin räknas som tillhörig partiets högerfalang, så hon borde i så fall vara helt rätt, likaså borde partiet ha gått uppåt under de decennier de blivit alltmer höger i sin framtoning. Det motsatta har skett, så det är snarare tid för högerfalangen att ödmjuka sig och medverka till att blåsa liv i de gamla idealen.

Märkligt nog har Mona Sahlin själv en tydligt ideologisk framtoning. Hon pratar sällan kronor och ören, som Göran Persson föredrog att göra. Hennes teman är i stället ständigt medkänsla, människovärde, tolerans, öppenhet och förståelse. Där har hon faktiskt i flera fall vågat sig fram tidigare och längre än många av sina partikamrater.

Hon verkar alltså egentligen som en partiledare gjuten för en socialdemokrati som återgår till de ideologiska fundamenten. Men då måste också partiets konkreta politiska arbete gå åt samma håll, och det har vi de senaste decennierna sett rätt få exempel på.

Nej, det är inte partiledaren det står och faller med, utan helt enkelt om socialdemokraterna ska hitta tillbaka till en ideologi som gör deras existens i riksdagen både motiverad och angelägen.

DN skriver här, här, här, Svenskan här, Aftonbladet här, Expressen här och här om Mona Sahlins situation i och med valresultatet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Minoritetsregering har vi haft många gånger förr

Skräckbilden av en minoritetsregering som politiker och media sprider är vansinnigt överdriven. Så har Sverige regerats förr, i mängder av år. Det gick det med.

Särskilt fjantigt är det av Mona Sahlin att tala om det parlamentariska läget som om det vore Harmageddon. Socialdemokraterna har regerat i mängder av år med en minoritet av riksdagen. Länge var de stödda blott av kommunisterna, numera vänsterpartiet, som på den tiden av många – inklusive socialdemokraterna själva – ansågs vara ovärdiga monster i riksdagen, ungefär som Sverigedemokraterna nu.

Socialdemokraterna hade inte minsta samtal eller samförstånd med kommunisterna, utan litade på att de inte kunde medverka till att fälla en socialdemokratisk regering, eftersom det enda alternativet var en borgerlig sådan. I andra sammanhang skulle man kalla en sådan strategi för utpressning.

Så en minoritetsregering är inte i sig en katastrof. Det beror på hur den hanteras. Jag tvivlar på att Sverigedemokraterna kan medverka till att fälla en borgerlig regering, oavsett om de får igenom sina krav eller ej. De befinner sig i samma ställning som kommunisterna/vänsterpartiet har gjort i så många år: deras egna väljare skulle inte acceptera det.

Så regeringen kan nog tåga på, om än haltande – och det är inte nödvändigtvis av ondo. Politiker ska behöva förhandla och kompromissa, annars blir de så lätt överfarna av tendenser som kan bli smått diktatoriska.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om valresultatet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Högervridningen är inget mysterium

Lars Ohly råkade under valnatten röja sitt elitistiska förakt för allmänheten när han skulle förklara Sverigedemokraternas framgång i valet. Han pratade om en tilltagande högervridning i Europa, som om det vore en väderförändring.

Men det är inte vinden som röstar i valet, utan människor som har tänkt sig för. När de röstar mer åt höger beror det inte på att de viljelöst följer något slags trend, varifrån den nu skulle komma, utan de har tänkt och fattat egna beslut allihop. Även om man inte är överens med dem kan man inte påstå att de skulle rösta helt oanandes.

Ohly borde i stället fråga sig varför denna högervridning sker hos väljarna – och några svar är alldeles uppenbara, men förstås inte särskilt lockande för vänsterpartiets ledare.

Till exempel framför allt 1989, när Sovjetunionen föll samman och Berlinmuren raserades. Där föll också kommunismen i det europeiska tänkandet. Det svenska kommunistpartiet bytte 1990 namn till vänsterpartiet, så också de påverkades åt samma håll.

Lars Ohly kan inte vara helt okunnig om detta, som även innebar en djup förändring av hans eget parti. Det riktigt avslöjande är att han skyller ifrån sig genom att försöka fördumma väljarkåren.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om valresultatet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Politikerna duckar för sitt ansvar

Politikerna fortsätter envist att göra det lätt för sig. De gnyr om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och tar demonstrativt avstånd från dem, men de frågar sig inte hur det kunde hända – vilket bara kan bero på misslyckanden i tidigare förd politik.

I synnerhet är det socialdemokraterna som borde inta en ödmjuk och självkritisk attityd, eftersom det är de som har format den invandrarpolitik som råder i Sverige, och som nog är främsta orsak till Sverigedemokraternas framgång. Denna politik grundades i och för sig långt innan Mona Sahlin tog över rodret för sitt parti, men det är beklämmande att hon som ledare för det inte vill medge minsta eftertanke.

Det är förstås ingen lätt sak att integrera stora grupper från andra kulturer med gamla Svedala och dess fordom väldigt homogena befolkning, men när dessa svårigheter blev uppenbara för regering och riksdag föredrog de att avfärda och tabuisera varje diskussion i stället för att förutsättningslöst söka efter bättre lösningar och rätta till gamla missar.

Men det är redan denna valnatt tröttande att så gott som hela den politiska diskussionen nu handlar om Sverigedemokraterna, fast de bara tog dryga fem procent av rösterna (färre om man räknar in blankröster, som tyvärr fortsätter att mörkas även av media). Det är den ofrånkomliga följden av att politikerna har försökt ignorera en växande folklig reaktion, som måste tas på största allvar.

Det betyder inte att Sverigedemokraterna presenterar något slags lösning, snarare motsatsen, men i en demokrati måste alla röster få komma till tals och politikerna måste vara lyhörda för vad som rör sig i huvudena på allmänheten. Annars kommer Sverigedemokraterna att växa sig ännu starkare och allmänhetens politikerförakt att tillta.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om valresultatet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

söndag 19 september 2010

Man ska rösta på, inte mot

Valdagen fyller förstås tidningarna. Både Aftonbladet och Expressen propagerar för att väljarna ska rösta mot Sverigedemokraterna, som om det viktigaste av allt är att detta omstridda parti inte kommer in i riksdagen. Det är ett grumligt sätt att se på demokratin.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin håller på sin blogg ett brandtal mot Sverigedemokraternas invandrarsyn och avslutar: ”Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika. I dag är valet ditt. Gör inte ditt land kallare.”

Expressens Anna Dahlberg skriver för hela ledarredaktionen ungefär samma brandtal, som avslutas: ”Men i dag är ansvaret väljarnas. Än finns chansen att stoppa främlingsfientlighetens intåg i demokratins högborg. Rösta nej till hatet i dag!”

Båda tidningarnas ledare anser alltså att valet inte handlar om vilka som ska regera Sverige de kommande fyra åren, utan om vilket parti som absolut inte borde få ta plats i riksdagen. Inte välja, utan välja bort. Det kan knappast vara ett demokratiskt ideal. Snarare kryper det väldigt nära censurens princip. Somliga åsikter ska inte få göra sig hörda...

Jag tror också att just denna fördömande attityd är en starkt bidragande orsak till Sverigedemokraternas frammarsch. I den delvis inflammerade invandringsfrågan är det många medborgare som frustreras av att diskussion och ifrågasättande verkar vara förbjudet, och söker sig därför till ett parti som konfronterar denna mörkläggning.

Jag kan inte tänka mig att rösta på Sverigedemokraterna, av hur många skäl som helst, men jag vill ändå respektera partiets rätt att presentera sina åsikter och väljares rätt att rösta på dem för att dessa åsikter ska gå fram.

Sverigedemokraternas framgångar beror mer på de övriga partiernas misslyckande och tillkortakommanden än på dess egna förtjänster, som sannerligen är ringa. Då är det tragiskt att de andra partierna samstämmigt förnekar de egna bristerna och dumheterna för att i stället som med en mun fördöma partiet som blott är konsekvensen av deras tabbar – och deras ovilja att ta en diskussion som faktiskt förs med starkt engagemang hos stora delar av allmänheten.

Det offentliga Sveriges förhållande till Sverigedemokraterna är ett oroande bevis på att vår överhet har dåliga insikter om demokratins principer, och ringa tålamod när den egna makten provoceras.

Jag misstänker att Voltaire, det fria ordets främsta filosof, hellre än att rösta emot en åsikt, som om den borde vara förbjuden, skulle insistera på att varje demokratisk handling först och främst ska vara till det fria ordets försvar.

Det betyder inte att man som god demokrat borde rösta på just Sverigedemokraterna, utan på det parti man anser är bäst skickat att förvalta vårt land fyra år fram. Något annat ska valet inte handla om. Och varje röst ska respekteras, oavsett var den läggs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?