FRA är inte problemet

I morgon onsdag ska den nya versionen av FRA-lagen klubbas i riksdagen. Den har blivit ett lapptäcke av eftergifter åt en kraftig opinion, främst bland bloggarna, mot dess kränkning av medborgarnas integritet – men frågan är om den röjt undan de största problemen.

När lagen först kom reagerade jag mest mot att medborgarnas brevhemlighet kränktes av FRA-lagen, som den först utformades. Inte ska en myndighet i fredstid läsa alla brev folk skickar till varandra, oavsett med vilket medium det sker! Det problemet verkar åtminstone delvis kvarstå.

Ett annat och lika allvarligt problem var att FRA-lagen i sin första utformning gav så gott som alla andra myndigheter möjlighet att ta del av det insamlade materialet – och det är ett förfärligt övertramp av den medborgerliga integriteten, speciellt som lagen inte markerade några som helst gränser för vilka myndigheter och vilka fall det skulle gälla.
En sådan vidöppen port leder ofrånkomligen till missbruk och ett monstruöst storebrorsamhälle.

Jag ser inte att denna port har stängts helt i det nya förslaget till FRA-lag. Regeringen är nog ovillig att göra det, eftersom den inte kan motstå att hålla sådana möjligheter öppna när man nu gör sig besväret att läsa av internettrafiken.

Om det bara gällde FRA och dess signalspaning, inkluderande internet, skulle jag vara betydligt mindre orolig. FRA har sedan sin tillkomst varit ett utmärkt instrument för svensk underrättelse med sikte på krigsmaktens beredskap och inget annat. De gör ett glänsande jobb som många andra nationer avundas oss.
Dessutom är deras resurser begränsade och deras arbetsbörda tung nog med det som är på deras agenda, så missbruk av informationsflödet inom FRA är föga sannolikt. Och så vet de ju hur man bevarar hemligheter.

Jag tycker därför att det inte är FRA:s användning av materialet som är det stora problemet, utan hur det kan komma att tillgås och användas av andra myndigheter, med helt andra agendor.

Och så finns förstås problemet kvar med brevhemlighetens helgd. Det påminner oss om att FRA-lagen i stora stycken skjuter högt över målet. Regering och riksdag behöver påminnas om att i politiken måste man ofta välja mellan två onda ting, eller två goda. Kampen mot terrorismen och underrättelseverksamhet i händelse av krig är lovvärda, men den medborgerliga integriteten är betydligt viktigare. Därför får den inte kompromissas bort lättvindigt till förmån för förstnämnda.

Alltså: FRA-lagen och avläsningen av internet borde tas om från början, i en diskussion som inbegriper de medborgerliga rättigheternas värde.

DN skriver här, här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här om FRA-lagen. Expressen verkar märkligt nog inte bry sig.
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, internet. Intressant?

EU värnar om yttrandefriheten på nätet

EU-parlamentet säger bestämt nej till övervakning av medborgarna via internet. Det kanske inte är så dumt att vara med i den Europeiska Unionen i alla fall...

EU-parlamentet beslutade med överväldigande majoritet att begränsa myndigheters möjlighet att övervaka internettrafiken. 481 ledamöter röstade för förslaget, 25 mot, och 21 fegade genom att lägga ner sina röster.

Det är ett radikalt så kallat initiativbetänkande som har antagits, med långtgående skrivningar om yttrandefrihet och integritet på internet. Det går tvärs emot sådana lagstiftningar som t.ex. den svenska FRA-lagen och IPRED.

Betänkandet har också bestämda skrivningar om att man fritt ska få komma med åsikter på internet, utan repressalier, även om dessa är mycket provokativa. Alltså en åsikts- och yttrandefrihet som även ska gälla på nätet.

Makten annorstädes
Tyvärr är det inte parlamentet som bestämmer i EU, trots att det är störst och röstas fram i allmänna val. Av de tre stora institutionerna i EU har parlamentet minst makt. Därför är detta betänkande endast rådgivande.

Den absoluta makten ligger hos Ministerrådet, som helt enkelt är de europeiska regeringarnas ministrar som samlas och beslutar som de har lust. EU-kommissionen är också mäktigare än parlamentet, fast det egentligen är att se som ett kansli av anställda tjänstemän.

Ändå kommer det att vara svårt för Ministerrådet och EU-kommissionen att ignorera detta betänkande, eftersom det röstades igenom med sådan svindlande majoritet. Parlamentet kommer att koka annars, och det kan få följder för hela EU:s framtid.

Så låt oss hoppas att bland annat den svenska regeringen tar sitt förnuft till fånga och börjar respektera åsikts- och yttrandefriheten även på nätet.

Här skriver Svenska Dagbladet och DN om EU-betänkandet.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, internet, yttrandefrihet.

Intellektuell allemansrätt

Bloggaren Stefan Mårtensson har startat en namnlista för vad han kallar Intellektuell allemansrätt, till skydd mot myndigheternas censur och övervakning av internet. Det är ett orostecken i vår tid att detta har blivit nödvändigt.

Här är kraven som den intellektuella allemansrätten innefattar:
- Att fritt kunna ta del av material och förfoga över det för privat bruk på internet. Det är också allas rätt till information, kunskap, bildning och interaktivitet.
- Att fritt kunna röra sig i det virtuella rummet, internet. Intellektuell och interaktiv rörelsefrihet.
- Att fritt kunna vara och verka i det virtuella rummet, ha rätt till att inte ge sig tillkänna och att inte bli registrerad av myndigheter när man vistas där.
- Att få brevhemligheten respekterad oberoende av om den utnyttjas elektroniskt eller på papper.

Alltihop borde vara självklarheter, och var det – före internet. Ett nytt medium som gör dessa rättigheter tillgängliga för fler än någonsin förr får inte vara skäl att begränsa rättigheterna. Det är ju rent vansinne: Rättigheter som beskärs så fort de gäller riktigt många.

Vi måste komma ihåg att de ovanstående kraven inte är några nyheter eller några större rättigheter än allmänheten hade före internet och all den nya lagstiftning som kommit i samband med det.
Därför vore det kanske rimligare att helt enkelt slå fast att alla våra medborgerliga rättigheter också ska gälla på internet, så är den saken klar.

Men Mårtensson visar att det är dags att vi påminner oss om dessa rättigheter, som vi enligt grundlagen med mera egentligen redan har och har haft rätt länge.

I debatten får man ibland intrycket att internet skulle överskrida våra grundläggande rättigheter. Så är inte alls fallet. Det enda som har hänt är att vi genom internet har kunnat använda oss av dessa rättigheter mer än någonsin förr, vilket oroar och irriterar makthavarna. Därför har de steg för steg infört begränsningar av dessa rättigheter, just vad gäller internet.

För att vi inte ska glömma att makthavarna försöker avskaffa rättigheter som vår civilisation kämpat sig fram till genom århundraden, tycker jag det är viktigt att betona vad det egentligen handlar om:
Vi ska ha samma rättigheter på internet som vi har i övrigt.

Här är Stefan Mårtenssons blogg och här är namninsamlingen. På många bloggar kallas det också digital allemansrätt. Och det har bildats en grupp på Facebook. Mattias Bjärnemalm har skrivit en intressant och kunnig historik över hur begreppet digital allemansrätt vuxit fram.
Läs även andra bloggares åsikter om intellektuell allemansrätt, digital allemansrätt.

FRA-motståndet skapades inte av en kampanj med dolda finansiärer

DN avslöjar i ett omfattande reportage att det funnits dolda finansiärer bakom en kampanj mot FRA-lagen, bland annat verksam i bloggosfären och andra media. Må så vara – men det ändrar inget i sak, och det gäller sannerligen inte majoriteten av bloggare i ämnet.

Heder ändå åt DN för att de gjort sig besvär att rota i saken. Riktig journalistik, även om de tillåter sig en del insinuationer och vilseledande påståenden. De vill ge sken av att floden av kritik mot FRA-lagen skulle vara framkallad av PR-byråer med dolda finansiärer, men så lätt är det inte.

Kritiken fanns dessförinnan och vällde fram helt enkelt för att FRA-lagen är ett så monstruöst hot mot yttrande- och åsiktsfriheten, samt människors rätt till sitt privatliv.
Det går inte att avfärda den för att dolda intressenter också önskade hejda lagen.
Det har ju dessutom misslyckats, som det ser ut hittills, så hur snitsig kan denna lobbyverksamhet ha varit?

Lobbying
Lobbyings begränsade förmåga i frågor av det här slaget medger en av kampanjens aktiva, Mattias Söderhielm, när han säger:
”Jag har märkt hur förvånansvärt lätt det är att påverka opinionen och beslutsfattarna om man har bra argument.”

När man har bra argument, ja. Men då är det väl argumenten och inte kampanjen som avgör?

DN kan inte peka ut vilka finansiärerna bakom kampanjen har varit, men de antyder de självklart misstänkta när de låter Söderhielm berätta att argumenten fick han från teleoperatörerna. Särskilt Telia Sonera engagerade sig i frågan och hjälpte Söderhielm med fakta. Han förklarar i DN:
”Alla teleoperatörer är tydliga motståndare till den här lagen. Inte minst för att den hotar att öka deras kostnader kraftigt.”

Självklart är motståndet kompakt från teleoperatörerna, som kommer att få betala för kostnaderna med FRA-lagens datasamlande och dessutom får problem med internationella kunder som inte vill få sin trafik samlad på FRA:s hårddiskar. Och nog har de pengar att betala för en kampanj utan att det ens märks i deras årsredovisningar.
Dessutom är de beroende av väntjänster från regering och riksdag, så det är angeläget för dem att inte skylta i en sådan kampanj.

Bloggosfären självklart kritisk
Det betyder inte att bloggosfären varit lättköpta och viljelösa tjänstehjon i denna kampanj. Själv har jag bara suttit hemma och skrivit vad jag känt och tyckt, utan att ha hört ett dugg från någon kampanj eller fått någon enda krona för det. Detsamma gäller säkerligen så gott som varenda bloggare som kritiserat lagen i sina inlägg.

Det säger sig självt att bloggare är emot myndigheternas kontroll och registrering av det fria ordet på internet. Det ligger i sakens natur.
Därför är jag inte lika säker på att bloggare som tagit FRA i försvar (om de alls finns) skulle ha gjort det utan påtryckningar eller stimulans från den sidans intressen...

En av de kritiska bloggare som i DN-artikeln pekas ut som “köpt” av kampanjen är den berömda politiska bloggaren Henrik Alexandersson, som presenterar sin version här och här.
Alla som läst hans blogg det minsta begriper att han knappast låter sig köpas till att presentera annat än sina egna bestämda åsikter, och knappast tar betalt för att framföra dem heller.
Hans blogg står på egna ben. Dessutom är det just i FRA-frågan som myndigheterna vill sätta honom i fängelse för avslöjanden han gjort om FRA på sin blogg.

Se också vad några andra utpekade bloggare säger: stoppafralagen.nu, Opassande och Odsvall.

Varför nu?
Och så har jag en liten undran: Varför kommer DN:s reportage just nu, när starkt kritiska remissvar på regeringens förslag till ändringar av FRA-lagen börjar dyka upp (se länkarna nedan)?
Det kan bero på att FRA därmed åter är att betrakta som nyheter, men det skulle också kunna bero på att mäktiga intressenter inte vill ha en ny bloggbävning om FRA och därför vill se hela bloggosfären desavouerad.
Eller menar DN att alla dessa kritiker av FRA-lagen också är köpta av kampanjen?

Här skrivs om kritiken av regeringens förslag till modifiering av FRA-lagen: Svenska Dagbladet här, här, här, här och här, DN här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om FRA-lagen, Henrik Alexandersson, bloggosfären.

Bloggarna drev FRA-frågan

I Sydsvenskan skriver den politiska chefredaktören Heidi Avellan att tidningarna minsann var tidiga med att protestera mot FRA-lagen. Men slår hon då inte in öppna portar?

Så här skriver Avellan:
"Inrikespolitiken har handlat om FRA-lagen med uppror i bloggosfären – även om påståendet att gammelmedierna var yrvakna är ren dumhet: den liberala pressen fördömde övervakningslagen redan tidigt 2007."

Vad jag kan minnas är det ingen som har ifrågasatt det. Pressen har skrivit kritiskt om FRA-lagen långt före våren 2008. Här är några exempel från Sydsvenskans arkiv:
Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell varnade för integritetsrisker med lagen redan den 13 januari 2006. Under vinjetten ‘Signerat’ kritiserade Tobias Lindberg den 25 januari 2007 lagförslaget bl.a. med argument lånade från Agrell. Under samma vinjett avfärdade Kennet Andreasson hela förslaget den 8 mars 2007. På kultursidan skrev Anders R Olsson den 8 mars 2007 om FRA-lagens och andra tvångsmedels hot mot demokratin. Nästa dag kom en kort kritisk text i ‘Signerat’ av Per Tedin. Och så vidare.

Däremot hade pressen efter sina protester 2007 somnat om, och blev därför tagna på sängen när bloggosfären i våras alarmerade – och då var det dags för riksdagen att fatta beslut.
För pressen var frågan inte stor, eftersom den för dem redan var gårdagens nyheter, förrän de många bloggprotesterna kom. Det var bloggarna som drev FRA-frågan. Så är det alltjämt.

Nå, dessa hårklyverier kan på sin höjd ha ett intresse för historiker. Vad som dock blev tydligt var att bloggosfären för första gången i Sverige fick ett väldigt och direkt inflytande över den politiska beslutsapparaten.
Det är historiskt.

FRA-lagen på remiss - nedräkningen har börjat

Nu är alliansregeringen klar med den nya FRA-lagen och skickar ut den på remiss. Från 1 januari gäller ändå den gångna sommarens första beslut om lagen, trots den intensiva kritiken. Vad gör regeringen om remissinstanserna spolar lagen? Står fast vid den lag som strax börjar gälla?

Det här är en himla röra, som regeringens prestige har ställt till. Det enda sunda hade varit att dra tillbaka lagen när den massiva kritiken kom, inte att tvinga igenom den och därefter jobba fram en reform som ändå inte går den väsentligaste kritiken till mötes.

Jag fortsätter att undra vad som är anledningen till regeringens brådska. Det kan inte vara behov inom svensk säkerhetspolitik, eftersom det inte finns någon hotbild. Inte heller kan det vara ett sätt att effektivisera svensk utredning av organiserad brottslighet och dylikt, eftersom denna lätt kringgår sådan bevakning.

Det måste handla om regeringens – och hela riksdagens – önskan att skaffa sig kontroll över internet. Och det skrämmer, hur mycket maktmedlen än maskeras av diverse små eftergifter mot medborgarnas integritet.
Och dyrt blir det – för medborgarna.

Här skriver Aftonbladet och DN om lagremissen.

Staten vill spionera på medborgarna

Sydsvenskans ledare framför lika kloka som skarpa protester mot regeringens ambition att spara och läsa alla medborgares epost. Ett vansinne som bara är möjligt för att internet är så nytt att alla inte ser det absurda.

Regeringen kräver att internetleverantörerna ska spara all svensk epost i minst ett halvår och dessutom göra den tillgänglig för myndigheterna "utan dröjsmål". De skyller på den grova brottsligheten – men den marginella effekt en sådan åtgärd kan ha på bekämpningen av brott står inte ett dugg i proportion till det oerhörda intrånget i varje medborgares privatliv.

Det är ett ännu större vansinne än om regeringen hade beslutat att kopior samtliga brev vi skickar per post ska sparas och läsas av myndigheter – ett större vansinne, eftersom datalagring gör det så mycket lättare att både hitta och läsa de sparade breven.

Idén är inte den nuvarande regeringens, utan kommer från Thomas Bodström, som var förra regeringens justitieminister med skrämmande dålig känsla för rättvisa. Då satte sig borgarna emot – men nu vill de ha denna kontroll och till och med skärpa den.

Politikerna i regering och riksdag har ett rabiat kontrollbehov när det gäller den nya informationstekniken, vilket de avslöjar i fråga på fråga. Rättviseprinciperna far ideligen åt fanders när det gäller besluten om internet. Det har nyligen visat sig med FRA-lagen och IPRED.
Det är inget annat än skandal. Jag kunde välja värre ord.

Lapptäcket FRA-lagen

Nu har allianspartierna enats om en reviderad FRA-lag, med ytterligare begränsingar för hur FRA får avlyssna internettrafiken. Viktigast för rättssäkerheten är nog att spaningen uttalat ska gälla yttre militära hot.
Det har också tillkommit diverse skärpt kontroll och möjlighet för drabbade att få avlyssningen prövad i domstol.

Oppositionen klagar med viss rätt på att FRA-lagen med denna förändring blivit ganska grötig och egentligen borde göras om från början. Oppositionen har i och för sig ingen som helst önskan att bli nöjd med regeringens lösning, eftersom hela detta FRA-dilemma blivit ett utmärkt slagträ för den kommande valrörelsen.

Visst måste FRA-lagen vid detta lag vara något av ett lapptäcke. Därmed är det risk för svagheter och hål i integritetsskyddet.
Ändå är mitt första intryck att regeringen denna gång har tagit protesterna på allvar och verkligen försökt reparera de många rättsvidriga brister som lagen dessförinnan hade.
Det torde visa sig med tiden – framför allt tack vare många kunniga bloggares bevakning av frågan – om regeringen har gjort nog.

Jag kan gott förstå att svenskt försvar behöver göra en avlyssning av internettrafiken, eftersom den numera har större betydelse även militärt än radiotrafiken, som är mer och mer stenålder.
Vad som hittills har oroat mig är känslan av att regeringen har velat passa på att skaffa sig en insyn och kontroll över internet, som vida överstiger militära behov – bara för att den och all annan överhet är frustrerad över internets nuvarande anarki, så gott som fri från kontrollapparat och censur.

Själv tycker jag att denna anarki på internet är en stor poäng, om än den förstås också har baksidor. Därför vill jag inte att regeringen ska ens ha tekniken att kunna sabotera detta, oavsett vad det ursäktas med.

Aftonbladet skriver om det nya förslaget här, här och här, DN här, här och här, Expressen här, Svenska Dagbladet här, GP här och Sydsvenskan här.

Grundlagen behöver repareras

I Sydsvenskan skriver Per T Ohlsson kloka ord om FRA-lagen som ett exempel på svenska politikers respektlösa förhållande till grundlagen och dess principer. Denna rättsröta, sedan länge inbyggd i lagboken, är ett betydligt större problem än FRA-lagen, som samtidigt är just ett talande exempel på den.

Sverige har inte en så lysande tradition vad gäller mänskliga fri- och rättigheter som vi vill föreställa oss. Det är fortfarande Gustav Vasas gamla envälde som färgar de styrandes syn på hur Sverige borde fungera.
Jag har för mig att vi var föredömligt tidiga med yttrandefriheten, men sedan gick det i stå. Och yttrandefriheten har blivit ganska beskuren med tiden. Man får säga vad man vill, så länge det inte är för upprörande för opportunismen.

Grundlagen är i det närmaste tandlös för att den tillåter undantag tillkomna på ett ögonblick – och för att det inte ens är möjligt att juridiskt pröva om andra lagar bryter mot den.
Därmed är en regering i praktiken fri att göra som den vill med de mänskliga rättigheterna, och det sker löpande.

FRA-lagen är ett nytt exempel på bristerna i vårt grundlagsskydd. Kanske ger regeringen upp just den här lagen, men allra viktigast – som också Per T Ohlsson konstaterar – är att reparera vår grundlag, så att den verkligen gäller.
Idag är den föga mer än en kuliss.

IT-professor ger upp allt

Samtidigt med att FRA-skandalen om oberättigad avlyssning av oskyldiga svenskar rullas upp, skriver IT-professorn Jan Eric Larsson i Sydsvenskan att vi redan är så avlyssnade på internet att det inte spelar någon roll om FRA också får göra det. Märklig logik.

Med ett sådant resonemang skulle samhället över huvud taget ge upp alla tankar på lag och rättvisa – bara för att överträdelser ändå förekommer.

Visst spioneras det på oss via internet – av enskilda hackare, av företag, av främmande makt. De flesta av dessa har dock ringa intresse eller minimala resurser för att zooma in på enskilda svenska medborgare. FRA och de svenska myndigheter som skulle kunna beställa information därifrån är en helt annan femma.
Dessutom – inte ska vi villigt finansiera sådana integritetskränkningar med våra skattemedel.

Argumenten för FRA-lagen gör mig till en alltmer övertygad motståndare till den.

FRA-chefen är mer än lovligt naiv

I Sydsvenskan intervjuas FRA-chefen Ingvar Åkesson om allt bråk med anledning av den nya lagen. Han är mer än lovligt naiv när han inte visar någon förståelse för kritiken, som om alltihop vore missförstånd:

– Allt tal om att framtida mer illasinnade regeringar kan beordra mass-avlyssning är falskt. Generaldirektören, det vill säga jag, skulle vägra eftersom det bryter mot lagen.

Men herrejösses – skulle inte en illasinnad regering kunna ändra lagen på ett ögonblick? Och dessutom, är det bara chefens goda vilja som står i vägen så är missbruket garanterat. Regeringar tillsätter de chefer de vill ha, alltså de som lyder.

Åkessons förenklingar visar med eftertryck hur farligt det är att ge såväl regeringar som myndigheter alltför omfattande redskap för sin maktutövning. Och då hjälper det inte om samma regering och myndigheter skapar hur många kontrollorgan som helst, eftersom de allihop är inom samma maktapparat.

Och det är inte så att missbruk och övergrepp bara skulle kunna ske – de sker ideligen med de befintliga maktapparaterna och därför med säkerhet också med kommande. Så en demokrati ska helt enkelt vara väldigt restriktiv med att konstruera sådana instrument.

FRA-lagen innebär en annan ändring av rutinerna. Tidigare var det endast FRA som avgjorde vad som skulle avlyssnas och varför. Detta kan nu en rad myndigheter diktera, efter eget gottbefinnande. Det är både svåröverskådligt och riskabelt ur rättssäkerhetssynpunkt, men Åkesson kallar det en förbättring, som om det skulle innebära en tryggare ordning för demokratin.
Återigen mer än lovligt naivt.

Åkesson vill kanske komma med lugnande besked, men åstadkommer inget annat än att berättiga den oro som många känner inför FRA-lagen. I sådana händer som hans är den ett stort hot mot de svenska medborgarnas integritet.

FRA-lagen inget EU-initiativ

Sydsvenskan gissar i sin ledare att FRA-lagen är genomdriven för att EU vill fördjupa sitt underrättelsesamarbete med USA. Dumheter!

Det finns inga motsvarande initiativ inom EU till den svenska FRA-lagen. Snarare undrar man i övriga EU vad vi håller på med.
Och skulle det vara så att EU är på väg mot något liknande bakom kulisserna, då torde regeringen ha avvaktat detta – just för att ha EU att skylla på.

Nej, FRA-lagen är förmodligen tillkommen för att den svenska regeringen går USA till mötes – mycket mer än en självständig nation borde.
Jag tycker att det är på gränsen till landsförräderi. Svenska medborgares integritet och privatliv säljs ut till främmande makt, som dessutom inte har minsta krav på sig att värna om andras rättigheter än USA:s egen befolknings.

Och varför? Säkert är det USA:s maniska terroristjakt och allmänna Storebrorsmentalitet som ligger bakom detta, men förmodligen också amerikansk irritation över fildelning, där svenska aktörer har en framskjuten position i världen – särskilt Pirate Bay.
När FRA väl har byggt upp sin avlyssningsutrustning är det en smal sak för en så oetisk regering som vår att använda den till lite av varje, med hemligstämpel på – och USA torde driva på för att få det till stånd.

I motsats till Sverige är EU inte alls särskilt tjänstvilligt gentemot amerikanska krav. Så skyll inte på EU! Det här har svenska politiker ställt till alldeles själva.

Se också DN:s ledare om FRA. En avslöjande beskrivning av bakgrunden till FRA-lagen och alla turer som ledde fram till den, finns i Aftonbladet. Där skymtar även de utländska intressena.

Mobbning avslöjar skam

I Sydsvenskan berättar folkpartisten Camilla Lindberg, som var ensam bland borgerliga riksdagsmän om att rösta emot FRA-lagen, att hon blivit rent barnsligt mobbad av partikamrater för det.

Deras låga och bittra beteende avslöjar en sak: att de skäms för att de själva lydigt röstade med sin regering. Vad är det för poäng med en riksdag på 349 personer, om de bara fogar sig efter sin ledning? Parlamentarisk demokrati behöver självständigt tänkande politiker.

Så alla borgare utom just Camilla Lindberg bör skämmas – och inte ta ut den skammen över den enda i deras led som vågade följa sin övertygelse.

Förresten är det infantilt att tro att mobbning är något som normalt endast barn håller på med. Vuxna gör detsamma – ofta etter värre.

Riksdagen struntar i grundlagen

Riksdagen har hastat igenom beslutet om total internetavlyssning via FRA. Det var tyvärr ingen överraskning. Gårdagens rockad med skyndsam komplettering var inget annat än en skenåtgärd för att blidka de egna, så att alla riksdagsmän skulle kunna hävda att de gjort allt som kunde begäras av dem.

Men allt är ett hastverk, ett maktmissbruk som skulle göra somliga diktatorer avundsjuka. Har beslutet ens prövats ordentligt mot vår grundlag?

Regeringen är intill förväxling lik George W. Bush: man skyller på terrorismen och sopar undan folkets demokratiska rättigheter som on de vore försumbara.

Och kom inte med att socialdemokraterna är ett dugg bättre. De har samma hobby. Innan de lämnade Rosenbad var deras justitieminister Bodström en rackare på att strunta i demokratiska grunder när han ville öka sitt departements och sina myndigheters befogenheter.

Vad politikerna hela tiden ignorerar är hur deras beslut kan komma att missbrukas. Och lita på den saken: de kommer att missbrukas. FRA har ju redan innan denna nya befogenhet överträtt sina rättigheter så att det visslar om det.

Och så undrar politikerna varför väljarna saknar förtroende för dem...

Läs mer om skandalen i Aftonbladet, DN, Expressen, Svenska Dagbladet, GP och Sydsvenskan.

Hur kan det missbrukas?

FRA ska på tisdag av riksdagen tillåtas avlyssna hela internettrafiken och all email som går till och från Sverige – vilket i praktiken också i hög grad är trafik inom landet, eftersom internet fungerar så.

Det är en väldig övervakning, som skylls på terrorismen – fast risken för terrordåd är försvinnande liten i Sverige. Nej, denna övervakning har en enda orsak i makthavarnas bakhuvuden: Den går att göra, tekniken finns.
Det är omöjligt att inte jämföra med Storebror i Orwells roman 1984.

Visserligen är det så att mycket av oron inför detta baseras på missförstånd. FRA försöker reda ut några av dessa på sin hemsida. Men faktum kvarstår: här sker ett enormt spioneri på svenskar – och sådant måste motiveras mycket övertygande, och granskas ingående. Det har inte skett och kommer inte att ske, eftersom det skulle kräva ungefär lika stora resurser som själva övervakningen.

När maktinstrument införs är den första frågan vi måste ställa oss: Hur kan detta komma att missbrukas? Och vilka skydd har vi mot det?
FRA:s övervakning kan missbrukas något alldeles ofantligt, och vi har i praktiken inget skydd emot detta. Jag har inte ens sett att regeringens förslag innehåller någon betydande åtgärd just för att övervaka FRA:s övervakning och garantera att den inte missbrukas.

I stället kommer alltihop att gömmas bakom hemligstämpeln.
Det är ett större hot mot svenskarna än terrorismen.

Här har Sydsvenskan skrivit utförligt om ämnet, och här DN.

Förresten, varför kallas FRA en "civil" myndighet, när det heter Försvarets Radioanstalt?

Myndigheterna ska tjuvläsa mail

Regeringen vill använda FRA, Försvarets Radioanstalt, till att tjuvläsa samtliga svenska email. De skyller på terrorismen, och som vanligt i sådana sammanhang ryker medborgarnas fri- och rättigheter.
Ändå är terroristhotet nästan noll i Sverige. Osama har ju till och med uttryckligen sagt att al-Quaida inte angriper Sverige.

Nej, terroristhotet är en bluff. Regeringen vill spionera på sina medborgare och ha total kontroll över internet – för att använda “efter behov” framöver.

Precis som Sydsvenskan påpekar i dagens ledare, vore det otänkbart för regeringen att besluta att granska alla vanliga brev som skickas mellan medborgarna – men mail över internet går tydligen hur bra som helst.
Det beror allra mest på att det är tekniskt möjligt. Epost kan scannas av datorer, det är varken svårt eller särskilt dyrt. Därför kan regeringen inte motstå.

Detta gigantiska spionage kommer kanske att användas för att jaga terrorister – om några av dem är dumma nog att använda sådana ord som hör terrorism till – men lita på att regeringen, och diverse myndigheter, snart kommer att hitta på skäl för att använda det till hur mycket annat som helst.

Är medborgarnas integritet inte värd ett dugg?