tisdag 29 juni 2010

Pausunderhållning


Idag åker jag till Tjeckien för mitt årliga aikidoläger där, så resten av denna vecka blir det nog inga fler blogginlägg. I stället bjuder jag nu på lite underhållning, att glädja bloggens läsare under tiden: den lika skicklige som lustige standup-pianisten Tim Minchin.

Här framför han en kärlekssång som måste kallas krass:



Normalt sitter han vid en långsträckt flygel, som han spelar flyhänt och ytterst musikaliskt, medan han sjunger sina spirituella och skojfriska sångtexter. Humorn är ramverket, men essensen – i alla fall den mest genomträngande kryddan – är hur ekvilibristiskt Tim Minchin låter fingrarna fladdra över klaviaturen. Se t.ex. hur elegant och synbart obekymrat han ackompanjerar detta ”beat poem”:



Tim Minchins humor är förstås full av bistert allvar, såsom varje god komikers. Och när han insisterar på att tas på mörkaste allvar, är det sagt med massor av humor:



Det var en aikidokamrat som tipsade mig om Tim Minchin. Så gott som hela dagen efter satt jag och surfade Minchin-videos på YouTube. Det var ytterst svårt att slita sig. Pröva själva, så kommer ni nog att märka att veckan utan nya blogginlägg från mig fladdrar förbi i ett jehu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 27 juni 2010

Praktikplatser är inga nya jobb


Socialdemokraterna har en radioreklam där Thomas Bodström säger att en tredjedel av de som tar studenten hamnar i arbetslöshet och därför ska de rödgröna fixa 20.000 nya praktik- och studieplatser. Men är inte det en droppe i havet, och dessutom bara en förhalning av arbetslösheten?

Jag har inget som helst förtroende för Thomas Bodström, som verkar vilja både ha kakan och äta den, när han jobbar moraliskt tveksamt som advokat samtidigt som han är riksdagsman, och skriver dåliga deckare han marknadsför på moraliskt tveksamma vis – för att inte tala om hur han talat med kluven tunga när det gäller integritetsfrågor på internet med mera. Det är beklämmande att socialdemokraterna fortsätter att satsa på honom, för att de tror att han är populär – eller bara för att han är snygg.

Just den här radioreklamen är särdeles beklämmande. Arbetslösheten drabbar en stor andel av de unga när de ska ut i arbetslivet, och som det ser ut kommer mängder av dem aldrig att få något riktigt jobb. Då kommer Bodström och skryter med 20.000 praktik- och studieplatser. Det räcker ju ingenstans. Dessutom ändrar det ingenting, eftersom det knappast är annat än dold arbetslöshet. Det skapar inga nya jobb.

Socialdemokraterna måste våga göra upp med sin egen trångsynthet och inte bara slösa skattemedel på ren kosmetika. Praktikplatser och ytterligare studietid är inget annat än att sopa problemen under mattan. Den omfattande arbetslösheten är ett av våra största problem, framför allt för att den förvisar en stor del av vår befolkning till ett utanförskap som båda blocken dessutom gradvis ger allt sämre levnadsvillkor.

Jag är övertygad om att exempelvis ett skrotande av LAS, Lagen om anställningsskydd med den destruktiva principen ”sist in, först ut”, skulle sätta fart på företagens lust att anställa – även små och mellanstora företag, som drabbas värst av LAS och därför har störst rädsla för att anställa ny personal.
Det är nog också så att utan LAS är storföretagen inte lika ivriga att friställa tusentals så snart det ekonomiska läget ger dem anledning.

Vår tid är mer och snabbare föränderlig än någonsin i vårt samhälles historia, så det duger inte med regler som envist kämpar emot. Vi bör hellre räkna med att folk flyttar kvickt mellan olika jobb och arbetsuppgifter – bara de har en fungerande social trygghet däremellan.

Våra politiker måste släppa dynamiken i vår tids näringsliv fri, så att inte de nödvändiga förändringarna blir mer kostsamma och tröga än nödvändigt. Tyvärr är det något som inget av de politiska blocken vågar sig på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

lördag 26 juni 2010

Helt hundra

Reklam älskar vi att hata. Ibland är det riktigt kul, som nummerupplysningen 118100, med sin kampanj av reklamfilmer: ”Är du helt hundra?” Mitt i prick. Konkurrenterna får svårt att bräcka det.

Det dräller numera av nummerupplysningar som alla börjar på 118, så det har vi lärt oss sedan länge. Men hur få oss att minnas vilka siffror vi ska slå därefter? Eniro har 118118, som nog lett på poäng hittills. Men så kom den här reklamkampanjen, vars poäng är just det tal som firman vill lansera: är du helt hundra?

Det är bara att konstatera – slagkraftigare kan inte reklam bli. Dessutom har det lett till en räcka roligt absurda reklamfilmer. Här är min favorit, som leder tanken till den spinkige hjälten i Christina Aguileras video Beautiful (observera grabbens slutord, som nog inte kom med i den slutgiltiga TV-reklamen):



De har lagt upp alla sina reklamfilmer på YouTube.

Nu verkar övriga 118-nummer närmaste desperata att med att hitta lika fyndig reklam för att inte helt komma i skuggan av 118100. De lyckas inte något vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

onsdag 23 juni 2010

Sysselsättning för framtiden


Två ekonomer skriver på DN Debatt att sedan 1960-talet har antalet privatanställda i Sverige inte ökat ett dugg, medan de offentliganställda har fördubblats. Det är något helt annat än hur jag föreställde mig de senaste decenniernas utveckling.

Debattörerna, med förankring i näringslivet, argumenterar för att göra det lättare för näringslivet – märkligt nog utan några tydliga konkreta förslag. Mest upprepar de den uttjatade retorik som känns igen från näringslivet, i synnerhet under valår.

För mig var den enda överraskningen i deras text siffrorna om offentligt och privat anställda. Jag trodde att de senaste decenniernas synbara nedrustning av det offentliga och förflyttning av pengar till den privata sektorn skulle innebära en markant ökning av privatanställda på de offentliganställdas bekostnad. Men så här ser det ut:

Antalet privatanställda har varit ungefär detsamma sedan 1960-talet, cirka tre miljoner (som mest var de 3,3 miljoner – år 1964). Antalet offentliganställda har sedan 1960-talet ökat från cirka 750.000 till 1,5 miljoner – en fördubbling. Denna utveckling visas också i statistik hos Ekonomifakta.

Under samma period har Sveriges befolkning ökat från 7 till 9,3 miljoner, alltså med en tredjedel. Trots den betydande ökningen av befolkningen har det inte blivit fler jobb i den privata sektorn. I stället har den offentliga sektorn svällt, men bara så att den delvis fångar upp befolkningsökningen. Konsekvensen måste rimligen bli en ökande massarbetslöshet.

Det är inte riktigt sant, eftersom tydligen egenföretagare inte räknas med i ovannämnda statistik. De är enligt Ekonomifakta dryga 400.000. Denna siffra har minskat marginellt mellan 1995 och 2009 (jag trodde den var i ständig tillväxt), men Ekonomifakta meddelar tyvärr inte hur det såg ut innan dess.

Hur som helst, varken ökningen av offentliganställda eller andelen egenföretagare kompenserar helt för befolkningsökningen, så den stora arbetslösheten ser idag ut att vara rent matematiskt ofrånkomlig. Det är inte heller rimligt att en större ökning av offentliganställda ska sluka arbetslösheten, för detta skulle då helt finansieras av en privat sektor med måttlig eller ingen tillväxt – i alla fall på personalsidan.

De senaste decennierna har sett en ökad automatisering och datorisering inom alla samhällsfält. Vi behöver allt mindre mänsklig arbetskraft för att uträtta allt mer. Och inom de fält där arbetskraft är av nöden flyttas ofta produktionen till länder med betydligt lägre lönekostnader.

Det kräver onekligen en långsiktig strategi att möta denna utveckling, men jag ser inte att något av de politiska blocken presenterar någon sådan. De pillar i stället i små skattejusteringar hit och dit och blundar för det stora hela.

Vi kan inte slå oss till ro med en gigantisk grupp evigt arbetslösa, som vi faktiskt har idag. Det är ett liv i limbo. I stället bör vi förmodligen bryta upp den gamla ordning, som möjligen fungerade rätt bra före 1960-talet, då storföretag förväntades svälja all arbetskraft och staten kunde sopa upp resterna med diverse bidragssystem.

Jag tror att rörlighet måste till. Det nuvarande ekonomiska systemet är trögt och konserverande, fast världen förändras i rasande fart. Vi har definitivt råd att investera i en friare, experimentell framtid, för näringslivet genererar alltjämt gigantiska överskott, som numera mest används till att göra de rika ännu mer absurt rika.

Jag grunnar också på det egentliga jobb vi moderna samhällsvarelser har, vilket är att konsumera. Hela den globala ekonomin bygger på ett stigande antal konsumenter, där det spelar ringa roll om de har något annat för sig eller ej – bara de konsumerar mer och mer av de varor och tjänster som erbjuds. Annars slutar hjulen rulla.

Det är en udda världsordning, som ändå kanske innehåller ledtråden till hur en framtida arbetsmarknad måste se ut. Ekonomisk politik måste nog handla mer om konsumtion än produktion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

söndag 20 juni 2010

Ja så sensuellt


Kvarterskrogen visade Victorias och Daniels bröllop på stor-TV, och där fastnade jag till min egen förvåning. Man vill se vad man anar att alla andra tittar på, men det var också riktigt underhållande – särskilt det sätt på vilket Victoria sa ja.

Den obligatoriska frågan ”Tager du...” skyndade Daniel att svara på, medan Victoria gjorde en raffinerad liten konstpaus, där hon hade ett finurligt, nästan busigt intryck i ansiktet, innan hon med överraskande innerlig och sensuell röst sa sitt ja.

Det var skickligt som av en tränad skådespelerska och rösten hade ett djup som påminde om Greta Garbos. Här är SVT:s film från den delen av vigselceremonin: ”Jaaaa!”

Jag hade inte alls räknat med att Victoria, i synnerhet i denna stunds allvar och anspänning, kunde leverera en så raffinerad one-liner. Hon lyckades också i det längre bröllopslöftet som kom därefter fylla sina ord med mening och oförställd innerlighet.

Monarkins representanter är förstås skådespelare på en scen där allt har blivit ritualer, men det är få av dem som bär sina roller med sådan bravur.

Under tiden fram till detta bröllop har monarkin ifrågasatts av diverse figurer i den offentliga debatten, inte sällan med upprördhetens patos, som om det gällde liv och död. Jag har svårt att engageras i den diskussionen, som jag anser vara en av de minst angelägna i fråga om samhällets många orättvisor. Ofta får jag snarare intrycket att debattörerna vill ta del av strålglansen i denna stund av förhöjd flärd.

Jag tycker snarare att det är rätt kul med kungligheter, särskilt som de inte längre styr politiken. De är museala kvarlevor, som handlar mer om vårt behov av att förgylla vår tillvaro, allas vår tillvaro, än om realpolitik eller ideologiska värderingar.
Och när det blir så skön teater som i detta sensuella ”Ja!”, då är det uppenbart att det handlar om underhållning, inte storpolitik.

Aftonbladet skriver bland annat här och här, Expressen här, här och här, DN här och här, Svenskan här, här och här om bröllopet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

tisdag 15 juni 2010

Cheap Love Stockholm


Inför lördagens bröllop firar Stockholm i två veckor med festivalen Love Stockholm, som är riktigt cheap: sponsorerna brer ut sig skamlöst. Bröllopsfirandet har blivit föga mer än en reklamkampanj.

Kungsträdgården är nedlusad med reklamtält, som bland annat täckt in så gott som hela dammen (se bilden ovan). All underhållning styrs av sponsorer, som ogenerat gör påflugen reklam för sig själva. Annars hör det till god ton i reklambranschen att vara diskret med sin sponsorroll när det gäller högtidliga offentliga evenemang, dit nog Victorias bröllop får räknas. Men här har dammarna brustit.

Gårdagskvällens konsert på Skeppsbron betalades av Cloetta, som struntade i smaken när det gällde att skrika ut sin närvaro. Bland annat fick alla artister i slutet paradera med tokstora snaskförpackningar i famnen då de tog emot publikens applåder. Det var så förnedrande för dem att jag inte förmådde ta någon bild.


Alcazar kvittade det nog lika. De är själva föga mer än en reklamsnutt, likaså deras musik – för att inte tala om deras kostymering, som matchade Cloettas förpackningar. Pianisten Patrik Jablonski må ha reagerat på spektaklet, eftersom han spelade både burdust och vulgärt, förhoppningsvis i ett slags protest. En duo i pojkbandsstil, som förmodligen heter New Street, gjorde ett blekt intryck som stämde med den menlösa inramningen.


Men Fernando Fuentes lyckades blåsa liv i alltihop med sin lustfyllda och energiska tolkning av några Michael Jacksonlåtar. Och Eric Gadd, som avslutade konserten, lyckades skapa en intim stund med publiken, trots att den förvisats onödigt långt från scenen av kravallstaket. Eric var ensam om att gå hela landgången ner från den båt som hyste scenen, för att få närkontakt. Och där de andra uppträdde som påfåglar var han uppenbart angelägen om att skapa den kontakt som för både artister och åhörare är scenkonstens existensberättigande.

Han har också ett intressant sätt att sjunga eller snarare tolka sina låtar. Han går in i dem på ett sätt som ger intryck av att han komponerar dem på nytt, vid varje framförande. Lyhört, lekfullt, liksom nyfiket. Det gör att det spritter i sångerna och att man som publik har öronen på skaft, fast man hört dem många gånger förr.
För mig hade han gärna fått hålla på betydligt längre än de utmätta sådär tio minuterna, men trots den korta tiden hann han ge oss den näring vi trånat efter.


Alla artister ackompanjerades av Stockholm Concert Orchestra, som tyvärr var obegripligt nedmixad, så att den knappt hördes över de konventionella rock- och popinstrumenten. Det hade varit så mycket mer givande om arrangemangen gjorts med symfoniorkestern framhävd och styrande. Nu fick man i stället leta efter de sköna instrumentens välljud.
Det märktes också att orkesterns inspiration pendlade väldeliga – och förståeligt – mellan de olika framträdandena.

Senare hann jag se Darins sista låtar i Kungsträdgården. Gossen har blivit man men har åtminstone en del av gosselynnet kvar. Han hedrade också Michael Jackson, med en gedigen och innerlig medley efter inropet. Kul att Jackson fortsätter att bränna i så många artister. Inte oförtjänt. På många sätt fortsätter han att vara angelägen och omvälvande för mängder av artister och deras fans.
Själv skulle han nog ha tyckt att det på firandet av ett prinsessbröllop var helt rimligt med audiens hos the King of Pop.

DN skriver här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här om Love Stockholm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Intressant?

måndag 14 juni 2010

Ett parti att rösta på


Det dräller av opinionsundersökningar, som pekar hit och dit vad gäller höstens val. Men när jag frågar mig hur jag idag skulle svara på frågan är jag vilse – inget av partierna lockar mig särdeles. Vettiga val fattas.

De två blocken skapar program som är kostsamma kompromisser, där man har väldigt svårt att ana hur det blir i längden. Dessutom stjäl de friskt av varandras idéer, över blockgränserna, så att skillnaden mellan dem blir allt svårare att utröna. Det är mest same-same.

Vad gäller varje parti för sig är moderaternas prioriteringar djupt orättvisa, fast de numera kallar sig arbetarparti. Folkpartiet har tappat sin socialliberala grund, så frågan är vad som återstår. Centern gömmer på en ganska unken konservatism och Kristdemokraterna ännu unknare ideal bakom sminket. Socialdemokraterna har sedan länge flytt sina ideal och blivit ett rent utilitaristiskt karriärparti. Vänstern dras med gamla övertygelser som rimmar dåligt för annat än en oppositionell roll och Miljöpartiet må ha flera friska poänger men också kategoriska ställningstaganden som är både reaktionära och religiösa. Sverigedemokraterna mobbas förbi de demokratiska principernas rättesnöre men har en strävan som är svår att beskriva som annat än isolationistiskt reaktionär. Piratpartiet var kul i ett EU-perspektiv men verkar inte ha särskilt mycket att säga om annat än den egna begränsade hjärtefrågan. Och FI lever i en löjligt förenklad och förfalskad syn på samhället.

Då frågar jag mig i stället vad för slags politiskt parti jag tveklöst skulle rösta på. Det måste vara humanistiskt – men inte i meningen att bekämpa religionerna och andliga världsuppfattningar. Det skulle göra världen grå, kall och trång, även om det förvisso är sant att religionerna numera tillåts skövla vår värld. Men andlig undran är en vital del av den mänskliga naturen, som alla forskningsresultat i världen inte kan undanskuffa. Det är också konstens essens, och konst i alla dess uttryck är något som ger livet mening.

Jag menar i stället den gamla idén om humanism som ett värnande om människorna, deras rättigheter och välmående. Alla människor – inte vi mot dem eller mig mot dig. Vi är medkännande djur av naturen, så vi strävar dit så gott vi kan. Därför borde politik vara inget annat än att sträva mot realiserandet av detta. Ett samhälle som värnar om allas lika rätt och lika möjligheter att leva inte bara drägligt, utan lyckligt och inspirerat.

I en humanistisk värld ska inte somliga vara absurt privilegierade på bekostnad av andra människors utsatthet. Även i ett internationellt perspektiv. Barn ska behandlas efter vad de längtar till, inte vad en vuxenvärld anser att de borde bli. Snålhet ska inte sätta stopp för hälsa och välmående, tillväxt ska inte ursäkta skövling. Svaghet och misstag ska inte straffas som om de vore uttryck för ondska. Ordning ska inte vara glädjens fiende, kontroll ska inte kväva improvisation.

Det samhällsbygge vi befinner oss i gör själva samhällskroppen angelägnare än de människor som ska bebo den. Det kan inte leda till något gott. Ett humanistiskt parti måste vara välvilligt, tillmötesgående och lyhört för mänskliga behov och önskemål. Vi har ingen anledning att bygga ett samhälle på annat sätt än det som passar oss alla bäst, vilket är något av anarkismens devis: alla ska få göra allt de vill, som inte inkräktar på alla andras rätt att göra vad de vill.

Det låter som en omöjlighet men jag tror att när det kommer till glädje och välmåga är vi minst så lika som vi är vad gäller sorg och plåga. Så det finns en lösning. Det går att fatta politiska beslut utifrån principen att alla som berörs av dem ska gynnas, inte missgynnas. Vi måste bara lämna den föråldrade och hänsynslösa grundsyn som hävdar att somliga människors lycka kräver – och berättigar – andras olycka.

Finns det något sådant parti?

Här presenteras den senaste opinionsundersökningen i DN, Svenskan och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

torsdag 10 juni 2010

Prislapp på rättvisan


Justitieminister Beatrice Ask vill avskaffa domstolsförfarandet för en del brott, så att rättsapparten ska löpa smidigare. Hon har inte mycket fingertoppskänsla för rättviseprinciperna, vilket hon tidigare har råkat bevisa. Detta förslag är rena mörkret.

Hon menar att enklare fall med föga komplikationer ska kunna avgöras av polis och åklagare, utan ett domstolsförfarande. Därmed sparas resurser och domstolarna kan komma ikapp sina långa väntelistor.
Men dessa väntelistor beror på inget annat än att regeringen snålar på resurser till rättsväsendet. Och ekonomiska argument får inte väga över rättvisekraven.

Det är redan så att många klammerier med rättvisan som den breda allmänheten drabbas av, såsom trafikböter och inkasso, avgörs tämligen summariskt av ämbetsmän i stället för att nå domstolarna – och det går inget vidare. Medborgarna har föga chans mot sådan rapsodisk bedömning, fast den ofta bör ifrågasättas.

Den enda orsaken till att diverse böter delas ut utan rättegång är att de annars inte skulle löna sig för staten, men det är ett argument som stinker. Rättvisan är inte bara en bunt paragrafer, utan en anda som behöver genomsyra samhället och dess invånare – då går det inte an med några ekonomiskt motiverade kompromisser.

Regeringen och myndigheterna törstar efter rationaliseringar som sparar pengar, men de har bevisligen inte tillräcklig respekt för rättvisans principer för att låta denna snålhet ersätta medborgarnas rätt att få sin sak rättsligt prövad. I annat fall blir vi allihop hjälplösa livegna i vad som kommer allt närmare en utilitaristisk diktatur.
På många punkter är vi tyvärr redan där. Dags för kursändring. Låt rättvisan kosta – det förtjänar den.

Märkligt nog går detta förslag från justitieministern tidningarna förbi. Jag hittar inget om det i DN, Svenskan och Aftonbladet. Däremot finns det behandlat på TV4:s Nyhetskanalen. Pressen sover en Törnrosasömn av blott prinsessbröllop.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

måndag 7 juni 2010

Statsbidrag till intolerans


Radioprogrammet Kaliber avslöjar att flera religiösa organisationer får statsbidrag fast de förnekar alla människors lika värde. Ingen överraskning. Ju mer man rotar i religiösa organisationer, desto mörkare blir det. Detta måste upp till ytan.

Kaliber har hittat fem religiösa ungdomsorganisationer som fördömer bland annat homosexualitet: Pingst ung, Sveriges unga muslimer, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, EFK Ung bidragsspåret och Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet. Där finns ofta ren hatiskhet och beteenden som ibland kommer snubblande nära exorcism à la Hollywood, fast på största allvar.
Det är särskilt beklämmande att detta sker i organisationer för ungdomar.

Statliga Ungdomsstyrelsen ger dem miljoner i bidrag, fast reglerna för dessa bidrag kräver respekt för människors lika värde oavsett sexuella preferenser. Ungdomsstyrelsen har helt enkelt inte frågat dessa organisationer hur de ställer sig till exempelvis homosexualitet – vilket är rent förfärligt nonchalant av denna myndighet, som ju ska värna om ungdomars rättigheter och möjligheter.

Det kan knappast komma som en fullständig överraskning för Ungdomsstyrelsen att dessa reaktionära religiösa organisationer har dylika fördomar. Snarare har jag svårt att tänka mig annat än att myndigheten har undvikit frågan just för att den är kontroversiell. De vill slippa konflikter med de religiösa förbunden och offrar därför gladeligt ungdomarna.

Det är hög tid att på allvar ifrågasätta religionerna och de värderingar de när och sprider i sina organisationer, i synnerhet när de vänder sig till barn och ungdom, vilket de gör ogenerat och energiskt. Med religiösa föräldrars stöd utövar många religiösa rörelser rena hjärntvätten mot barnen och det dräller av ytterst tragiska konsekvenser av detta. Det är hemskt nog i sig. Ännu otäckare är att detta sker med myndigheternas stöd.

Det är också viktigt att dessa rörelser granskas innanför kulisserna, eftersom många av dem talar så att säga med kluven tunga – låtsas fördomsfria offentligt men pressar på inom leden för intolerans och fördömanden.
Finns det en gud så gråter hon.

DN skriver här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här om de religiösa organisationernas attityder och deras bidrag från Ungdomsstyrelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

lördag 5 juni 2010

IQ säger inget om människans förutsättningar


Karolinska Institutet konstaterar att män med låg IQ oftare tar livet av sig. Det finns så mycket att opponera sig emot i det påståendet att jag knappt vet var jag ska börja. Men slutsatsen är en enda: sådan forskning skrämmer.

Forskaren bakom detta rön, Finn Rasmussen, som är professor i socialmedicin vid Karolinska Institutet, konstaterar: ”Det verkar som att de som har lägre begåvning har lägre kapacitet att hantera svåra livssituationer.”

Men IQ mäter inte begåvning, utan blott en viss specifik förmåga att lyckas med vissa teoretiska knep och knåp. Det är inte annorlunda än att ge folk poäng efter hur kvickt de löser Rubiks kub eller söndagskorsordet eller tusenbitspussel. Det är inte en giltig måttstock för mental kapacitet, snarare ett lika unket som förlegat försök att sortera människor på en vertikal skala ungefär som dess föregångare rasbiologin passionerat ägnade sig åt.

I detta fall, där så många som en miljon män är underlaget, handlar det om testerna som ynglingar genomgått vid mönstring till värnplikten, vilka är förenklade former av den djupt ifrågasatta IQ-testen. Det är inget vetenskapligt tillförlitligt sätt att mäta mental kapacitet av något slag.

Dessutom är det skrämmande att forskaren genast sluter sig till att de som fått lägre poäng i denna skumma test i högre grad begår självmord av inget annat skäl än egen otillräcklighet. Rasmussen röjer därmed blott sin egen elitistiska människosyn. Det är minst lika troligt att hans urval är detsamma som vårt klassamhälle så glatt gör med sina medborgare, varför de med sämre resultat i just denna form av tester (oftast beroende på mindre vana vid dem) är förvisade till betydligt mindre privilegierade livsvillkor och därför helt enkelt – och tragiskt – möter betydligt fler svårigheter i livet. Forskarna påstår att de har exkluderat denna faktor, men hur då?

Att undersökningen snubblar på sig själv bevisas av att de samtidigt har funnit att bland personer med psykos är förhållandet det omvända – högre IQ har högre självmordstal. Det har de ingen förklaring på.

Nej, IQ är en återvändsgränd som borde ha övergivits sedan länge. Dess bas är en människosyn som har växt fram ur rasbiologins perspektiv och principer om överlägsna och underlägsna människor.

Ändå snuddar forskarna vid en smärtande angelägen realitet: Antalet självmordsförsök – särskilt bland ungdomar – har ökat markant de senaste decennierna. Det har knappast med IQ att göra, utan med de allt kärvare framtidsutsikter som ungdomarna ställs inför, där de knappt ens kan räkna med att få jobb efter avslutade studier.

Karolinska Institutet har akut behov av en intern granskning av sin människosyn och sitt humanvetenskapliga paradigm. Det stinker. Visst frestar det att använda Värnpliktsverkets gigantiska statistiska material, men man får inte glömma att det är samlat i avsikt att hitta soldater. Vad kan det lära om den civila människans livsvillkor?

Här skriver DN och Svenskan om undersökningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

fredag 4 juni 2010

Lagen som inte fungerar


Nu kan frågan om Ipredlagens tillämpning komma att prövas i EG-domstolen. Det har vår egen Högsta Domstol beslutat, och medger därmed att lagen rör sig i en ytterst osäker gråzon. Onekligen ett underkännande av den.

När inte ens vår allra högsta domstol är säker på hur lagen ska tolkas och tillämpas, eller ens om den är legitim, hur ska den då kunna gälla för den breda allmänheten? Det är lagstiftarnas grundläggande skyldighet att stifta lagar som har förutsägbarhet – man ska veta när man bryter mot dem eller ej. Självklart ska lagar också vara sådana att deras egen legitimitet är utom all tvivel.

Men det gick fort när Ipred sjösattes, trots många och kunniga protester. Nu kommer den bistra praktiken – domstolarna vet inte hur de ska hantera saken. Det står därmed redan klart att lagen var ett partiskt hastverk som inte fungerar.

I det första Ipredmålet, mot telekombolaget Ephone och en användare med ljudböcker på sin domän, fälldes Ephone av tingsrätten, men i hovrätten friades de med minsta möjliga marginal. Och nu bollar HD frågan vidare till EG-domstolen.
Oavsett vad EG-domstolen må säga om saken – och det kan ta några år – står det klart att Ipredlagen är ett fiasko, vilket inte kan överraska med tanke på hur den tillkom.

Här skriver DN, Svenskan och Sydsvenskan om HD:s beslut i Ipredmålet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

torsdag 3 juni 2010

TV svämmar över av karaoke


Jag har tittat igenom ett antal avsnitt av den amerikanska TV-serien Glee, med sång och dans och diverse instant drama. Den är populär nu, hör jag, och det är lätt att förstå – men inte lika lätt att försvara.

Det handlar om en showkör-grupp på highschool, bestående av vad elaka tungor kallar geeks, som försöker hävda sig mot fotbollsspelare och cheerleaders på samma skola – men mest är det sång- och dansnummer löst sammanfogade av diverse tårdrypande drama i snabbtempo.

Ganska bedrövligt, om man ser det som teater. Den allvarligaste dramaturgiska missen, frånsett de sedvanliga stereotyperna, är att många inslag är rent absurt satiriska och sedan ska ändå karaktärerna agera och reagera som om det vore realism. Det kraschar ideligen på sin egen orimlighet.

Glee kan närmast beskrivas som en lite mer kinky och frank variant av High School Musical, filmmusikalerna om tonåringar som deras föräldrar skulle vilja ha dem. Samma fjantdramatik interfolierad med karaoke, alltså halvdana försök att göra covers och inbilla sig att man därmed blir Aretha Franklin, Madonna eller Freddie Mercury. Men det konceptet var inte High School Musical först med – det kom med Idol, som fortfarande leder TV-ligan med detta enkla recept, dessutom med den enklaste dramaturgin: i slutet har alla utom en förlorat.

Idol har verkligen impregnerat de senaste årens TV-underhållning – och topplistor. För att inte säga förgiftat. Produktionsapparaten och dess herrar lever på plagiat, varför denna framgång snabbt har lett till hur många epigoner som helst. Grunden är egentligen vacker. Ur folkdjupen kan en stjärna stiga. Tiggarpojken kan bli prins. Men i denna värld är prinskronan ingen väg ut ur slaveriet. Dessutom hamnar den så gott som alltid på fel huvud.

Sammalunda i Glee. De som lyfts fram i gruppen och får göra så gott som alla solonummer är de mest slätstrukna figurerna. Producenterna måste vara både blinda och döva, vilket händer när man egentligen bara ser dollartecken och lyssnar efter klirret i kassakistorna. Det är bland birollerna de intressanta karaktärerna och rösterna gömmer sig. Men de får bara vara med som alibi och förgyllande inramning åt de slätstrukna huvudrollerna. Varför är det alltid så?

Däri ligger denna programidés största begränsning, oavsett hur man tänjer nödtorftigt i den. Karaoke kan få de mediokra att skina, men de genuina originalen, de stora konstnärskapen, klingar falskt i sådana arrangemang – om de alls deltar i dem. Karaoke är att kopiera. Där fastnar inga original.

Glee har ändå några poänger. Dramatiken visar ett tydligt mönster, som är sant även utanför USA: de vuxna är egentligen bara upptagna av sitt eget självförverkligande, som de skoningslöst utnyttjar ungdomarna till att försöka genomföra. En avslöjande sanning som förtjänar att upprepas.
Dessutom får de till en del roliga scener, såsom denna lilla pärla från det allra frejdigaste avsnittet av serien (dessutom det ojämförligt populäraste klippet från serien på YouTube):



Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?