söndag 27 december 2009
Namnet Skarsgård är ingen garanti
Jag hör inte till Björn Ranelids beundrarskara, utan anser att han mest staplar kladdiga adjektiv på varandra och kallar det aforismer. Men nu har han sagt en viktig sanning om nepotismen: Skarsgårdar och andra har sina berömda fäder att tacka för sina karriärer. Det luktar.
Vi lever i ett klassamhälle, och dess främsta mekanism är att barnen följer i föräldrarnas fotspår. Därför får en Skarsgård genväg till Hollywood, eftersom hans far redan etablerat sig där, och en Alfredsson och en Bergman har halkat in i filmens värld utan att behöva gå den långa vägen med låga odds.
Det är ett elände. Ibland har dessa barn till storheter en viss talang, men sällan så till den grad att de förtjänar den genväg de får – eller så att andra, utan berömda föräldrar, ska skuffas undan. Men så är det ideligen. Och kontentan är solklar: Till den grad vårt samhälle prioriterar släktskap framför genuin talang, till samma grad vittrar vår kultur sönder.
Vi måste komma förbi nepotismen för att kunna berika vår värld med den sällsynthet som bländande begåvning utgör. Annars lyfter vi aldrig ur det mediokra, som är maximum av vad nepotismen kan ge.
Läs även andra bloggares åsikter om nepotism, Björn Ranelid, Skarsgård, Bergman, Alfredsson.
lördag 26 december 2009
Blodigt allvar i snön
Aftonbladet berättar att ett snöbollskrig i den lilla byn Rhuddlan, Wales, slutade med ett dödsfall. Det 20-åriga offrets 19-åriga bane är häktad för mord, men än så länge är det oklart hur det kunde sluta så illa.
Kan det verkligen vara blott en snöboll som ledde till döden? Den måste i så fall ha kramats hård som is och kastats med väldig snärt. Kanske var det i stället så att en upphetsade motståndare kvävde offret med ett bestialiskt envetet mulande?
Lek blir ibland blodigt allvar, men också motsatsen sker. Bilden ovan (klicka på den för att se en förstoring) är från ett snöbollskrig i USA 1863, mitt under det amerikanska inbördeskriget. Över 10.000 sydstatssoldater passade på vid ett ymnigt snöfall att förbyta allvar i lek och utkämpa ett muntert snöbollskrig i dagar.
Men det var på lek hela tiden. Soldater mitt i krigets fasor förstår skillnaden.
Läs även andra bloggares åsikter om snöbollskrig.
fredag 25 december 2009
Pressen prostituerar sig
Aftonbladet publicerar erotiska noveller – men de går bara att läsa om man prenumererar på deras Plustjänst, som kostar 29 kronor i månaden. Pressens prostitution blir alltmer uppenbar.
Erotiken är ett ämne så gott som något att behandla skönlitterärt, men i de politiskt korrekta kretsarna är det tabu. Enligt dem får sex bara behandlas faktamässigt och moraliserande, där kontentan ska vara att sex får vara nyttigt men knappast kul och aldrig äventyrligt.
När Aftonbladet öppnar dörren för erotiken (om än i en via prenumeration sluten kammare) är det en bekräftelse på att de blivit så desperata att de gärna försöker sig på säljknep som de på andra ställen i sin tidning skulle kalla skandal. De horar för att de kämpar mot tidningsdöden. Nöden har ingen lag.
Jag vägrar att prenumerera på Plus, som på alla punkter är vulgär spekulation, så jag har inte läst novellerna i fråga. Någon som gjort det och har en kommentar om dem?
Min erfarenhet är annars att svenska författare har oändligt svårt att skriva erotik, eftersom de ständigt brottas med dåligt samvete när de försöker. Också de sitter fast i den absurda vanföreställningen att det skulle vara fult att njuta av erotiken.
Det är ett under att det blir några barn gjorda i vårt land. Inte så många, visserligen, vilket talar sitt tydliga språk.
Läs även andra bloggares åsikter om erotik, sex, erotiska noveller, Aftonbladet, moral.
torsdag 24 december 2009
Julglädje: fett ger inte fetma
DN kommer med glädjebud på själva julafton: fet mat leder inte till fetma. Fritt fram för en god jul.
En stor statistisk undersökning med 90.000 deltagare visar ingen skillnad i viktökning beroende på hur mycket fett man får i sig. Det finns alltså ingen bevisbar anledning att sky julbordet.
Kostråd kommer och går, så än är säkert inte sista ordet sagt. Kanske är det så enkelt att man måste röra sig för att hålla vikten, oavsett vad man stoppar i sig, och kanske är det så tragiskt att fetma precis som så mycket annat beror på medärvda egenskaper.
Mitt stalltips är att vilken mat man väljer spelar ringa roll i jämförelse med hur mycket av den man stoppar i sig.
Men på julen är det fritt fram, för att inte säga obligatoriskt, att gå upp i vikt. Så njut julbordet med hedonistisk hämningslöshet. Det är en hel vecka kvar till de goda föresatsernas stund. Tills dess kan vi lika gärna frossa och fröjdas.
God jul!
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa, jul, julbord, diet, fetma, fett.
tisdag 22 december 2009
Musse Pigg Reinfeldt
Nu skrockar bildredaktionen på DN förnöjt. De har en bild på Reinfeldt med Musse Pigg-öron – se ovan. Dessutom en julgran. “From all of us, to all of you...”
Bildredaktörer ser världen och nyheter med andra ögon än journalisterna. När de hittar en bild de gillar önskar de inget högre än att någon nyhet ska göra att de kan använda den – hur krystat det än blir.
Jag förstår dem. Vad är viktigare i livet än att försöka ha lite kul?
Här har någon fångat Fredrik Reinfeldt när han har huvudet mitt emellan två svenska EU-symboler, som blir till Musse Piggöron runt hans hjässa. Ett verkligt Kodak moment. Bilden är ytterligare tossig genom julgranen som helt upptar dess högra halva. Disney och julen – det är för varje svensk en given kombination, som har ingenting alls med EU att göra.
Inte mycket med Reinfeldt heller, fast han såhär inför nästa års val gärna vill bli hela svenska folkets jultomte.
Bilden finns på DN.se:s förstasida just nu, men förmodligen inte så länge till. Tyvärr är den inte på den sida som själva artikeln finns på, vilken ganska passande handlar om hur EU hävdar sig mot USA.
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Musse Pigg, DN, foto.
söndag 20 december 2009
Regeringen tar inte tåget
Klimatkonferensen i Köpenhamn bidde ingenting och Fredrik Reinfeldt suckar i media. Men menar regeringen allvar med sin kamp mot den påstådda koldioxidfaran för klimatet? SJ är bevis på motsatsen.
Jag såg uppgifter i Stockholms kommuns “Miljökalender” om olika resors koldioxidutsläpp. En resa på 100 mil producerar 180 kilo koldioxid per person vid en flygresa, samma vid en bilresa om man kör ensam, men bara 0,8 kg för ett helt tåg på samma sträcka.
Det verkar lite väl glada siffror, som förmodligen förutsätter att den elkraft som tåget förbrukar har framställts utan någon som helst koldioxidproduktion, vilket säkert går att ifrågasätta. Men helt säkert är att tåget ger betydligt mindre koldioxid än något annat färdmedel.
Då borde förstås en regering som menar allvar med kampen mot koldioxiden göra allt den kan för att stimulera tågtrafiken i konkurrens med övriga färdmedel.
Så sker inte.
Regeringen har ingen som helst progressiv satsning på tågtrafik. I stället begär de av SJ att maximera profiten, som vilket privat företag som helst, och snålar med finansieringen av Banverket.
SJ utvecklar sig hastigt till rena skandalen, med försämrad trafik och service, höjda priser och tåg fulla av fel som får förfalla för att det inte är lönsamt att reparera eller byta ut dem. Det är som om SJ vill pressa allmänheten till att ta flyget i stället. Det är ofta billigare och håller en mycket högre nivå av service och teknisk tillförlitlighet.
Jag färdas ganska ofta mellan Malmö och Stockholm, en av de mest trafikerade sträckorna för både tåget och flyget. Sistnämnda fungerar hur smidigt som helst och detta till ibland skrattretande låga priser. Tåget blir allt dyrare fast X2000 består av vagnar som är slitna och dräller av tekniska fel som ingen på SJ verkar bry sig om. Förseningar är mer regel än undantag, men framför allt är resorna alltmer besvärande eftersom tågen helt enkelt har tjänat ut.
Ändå är tågen ofta fulla med passagerare, förmodligen bland annat för att många medborgare av miljöskäl tar tåget i stället för flyg eller bil. SJ tycker uppenbarligen inte att de behöver göra ett bättre jobb, utan satsar allt på att klämma mesta möjliga vinst ur verksamheten. Och regeringen tittar åt ett annat håll.
Men det håller inte. Om regeringen verkligen menar att det är livsviktigt med en satsning på miljövänliga transporter, då borde den satsa intensivt på tågtrafik, utveckla och förbättra den, så att den konkurrerar ut flyget – åtminstone på alla måttliga sträckor. När de inte lyfter ett enda finger i den riktningen säger de i själva verket högt och tydligt att de struntar blankt i miljön. Allt annat är valfläsk.
Jag tvivlar starkt på de skräckscenarier om koldioxiden och klimatkrisen som trumpetas ut av politiker och media, men de som påstår sig vara övertygade om dessa teorier borde bevisa det i handling.
Dagens skörd i tidningarna om klimatkonferensen och de svenska politikernas reaktioner: DN här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatkrisen, koldioxid, SJ, klimatkonferensen. Intressant?
fredag 18 december 2009
Gud har humor
Just när klimatkongressen i Köpenhamn satte igång på allvar och experter varnade för en framtida brist på is och snö, drabbades hela Norden av sträng vinter med massor av snö. Kongressdeltagarna måste ha rodnat om kinderna – inte bara av vinterkylan. Gud har humor.
Kritiken av klimatkristänkandet är fortfarande så gott som frånvarande i både kongressen och mediabevakningen av den. Det är en skam. Den plötsliga, stränga vintern måste vara väldigt pinsam för denna skygglappsmentalitet. Vädret är en storhet som mänskligheten bara i väldigt begränsad omfattning kan göra något åt – eller för den delen förstöra.
Om det finns en gud, vilket också går att diskutera, är det i alla fall uppenbart att detta suveräna majestät har humor. FN:s klimatpanel och alla dessa offentliga personer som försöker göra sig till hjältar genom att skria om annalkande katastrof måste svära över varje snöflinga. Det var en vinter som visste när den kom.
För övrigt är det som vanligt i politiken. Förhandlingarna strandar för att de flesta egentligen bara drivs av egna behov och agendor. Alla vill vara hjältar, men inte på egen bekostnad.
USA har slagit på stort, med både Hillary Clinton och Barack Obama dessa senaste två dagar. Men de har samma bistra budskap. Bara om Kina gör likvärdiga uppoffringar är USA beredda till dem. Kina vill inte ifrågasättas och USA vill inte göra några åtaganden utan att vara säkra på att Kina gör detsamma.
Vilket visar att ingen av dessa stormakter egentligen vill.
Det ser så illa ut att vi bara kan hoppas att klimatkrisen är nys. Climategate och många andra uppgifter antyder att det kan vara så. Är det därför inte på tiden att dessa uppgifter granskas på allvar – såväl av politikerna som media?
Nu har det gått så långt att både politiker och media inget högre önskar än att klimatkrisen är faktum, annars avslöjas hur godtrogna och lättlurade de har varit, som helt ställt upp på kristänkandet fast många experter har argumenterat emot det.
Politik – och mediabevakning av densamma – sker i hög grad i sandlådan.
Bland de senaste skriverierna om Klimatkongressen finns DN här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatkongressen, Köpenhamn, klimatkrisen, climategate. Intressant?
Författarna betalar sina egna stipendier
Jag har nyss fått besked från Sveriges Författarfond om att jag inte får något stipendium den här gången. Det är flera år sedan jag senast fick pengar därifrån, men det som gör mig tveksam till fonden är snarare hur konservativt och konventionellt den tänker i sina beslut - och varifrån pengarna kommer.
Författarfonden fördelar stipendier utifrån den biblioteksersättning som staten betalar för att författarnas böcker lånas ut på biblioteken. Från staten kommer en ersättning som är ungefär 1,28 kronor per boklån. 60% av detta (77 öre) betalas direkt till författarna, medan 40% stannar hos fonden och bildar pott till författarstipendierna som finns i olika storlek och långvarighet.
Fonden får in uppemot 1000 ansökningar varje halvår och beviljar sådär 15-20% av dem. Den här gången var det 928 ansökningar och 166 beviljades. Urvalet gör fonden med hjälp av diverse referensgrupper, men fondens styrelse fattar sedan beslut om alltihop. Där finns representanter för bl.a. Författarförbundet.
Författarnas egna pengar
Riksdag och regering pekar glatt ut dessa stipendier som exempel på statens generositet mot författarna, men stipendierna betalas faktiskt blott av författarna själva. Pengarna kommer ju från den ersättning de i enlighet med sin upphovsrätt ska ha för att deras verk lånas ut på biblioteken – och som redan från början är rätt snål om man jämför med vad de tjänar på sålda böcker.
Stipendier till författarna borde rimligen komma från andra källor än deras egna plånböcker. Det är inte klokt att av den redan dåliga ersättningen för boklån ska de bara få 60%, för att sedan tigga om återstoden via stipendier.
Som jämförelse kan nämnas att Statens Kulturråd delar ut många miljoner kronor direkt från staten i Litteraturstöd – till bokförlagen. Förlagen får alltså fräscha bidrag från statskassan, men författarna betalar sina stipendier själva.
Med andra ord gäller här detsamma som redan Jesus konstaterade: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Matteus 13:12)
Vad är kvalitet?
När Författarfonden fördelar stipendierna gör de en kvalitetsbedömning av författarskapen. “God” litteratur ska premieras. Men vad är det?
Jag gjorde för några år sedan en undersökning av hur stipendierna fördelas och det visade sig – föga överraskande – att de författare som fick ojämförligt generösast tilldelning var poeter utgivna på Bonniers förlag, fast det inte är någon stor skara. Poeter över huvud taget var överrepresenterade gentemot andra författare, likaså författare utgivna på framför allt Bonniers, sedan Norstedts.
Samma sanning gäller så mycket i den svenska litteraturen: poeter på Bonniers får alla möjliga priser och stipendier, de recenseras flitigare och större än några andra författare, och så vidare.
Men Bonniers har sannerligen inte patent på den “goda” litteraturen, och poeter är inte nödvändigtvis bättre författare än andra. Det är bara en gammal förlegad kultursyn som hänger kvar, och Bonniers enorma grepp om den svenska litterära marknaden.
Därför är jag ytterst tveksam gentemot Författarfondens stipendier, oavsett om jag får dem eller ej. De är exempel på en föråldrad och konserverande kultursyn och en kulturpolitik som stinker av överhetstänkande.
Om inte Författarfonden kan ta sig ur denna trångsyn är det bättre att författarna får hela summan av biblioteksersättningen och stipendierna går i graven.
Som det nu ser ut är Författarfonden bara ännu en institution som motverkar den nödvändiga förnyelsen i litteraturen.
Läs även andra bloggares åsikter om Författarfonden, stipendier, litteratur, författare, upphovsrätt. Intressant?
tisdag 15 december 2009
Miljö är makt
Klimatkonferensens lilla minidrama fortgår i Köpenhamn. Jag tvivlar på att den leder till något särskilt. Snarare verkar den vara ett skådespel för folket. Vår påverkan på klimatet är osäker, men vår skövling av miljön är ett faktum som handlar om vilka som har makten.
Det pratas ideligen om hur allmänheten borde ändra sina vanor för att rädda miljön. Men vi är så gott som helt maktlösa, vilka ansträngningar vi än gör. Produktionen och rovdriften på naturen är helt i händerna på en överhet som har helt andra målsättningar än jordens väl.
De exploaterar människorna så långt de bara kan komma undan med, så de gör obehindrat samma sak med naturen. Miljömedvetna blir de blott om de kan tjäna ännu mer på det, och sådan miljövård är ytterst opålitlig.
Vi kan inte komma tillrätta med miljöproblemen utan att ge oss på makten och dess mekanismer. Myndigheter och debattörer tjatar om att allmänheten måste bli miljömedveten och ta sitt ansvar – men vi är i det närmaste hjälplösa om inte de som verkligen styr också gör det. Det har de inga planer på.
Lönsamma energikällor
Exemplen på maktmissbruket är oräkneliga.
Oljebolagen har intensivt bekämpat alternativa energikällor, bara för att de var för lata för att förändra sin egen produktion. Nu vill de i stället kontrollera och framhäva blott sådana energikällor som de kan tjäna stora pengar på: de som innebär förbrukning och därför fortsatt högt beroende av deras försäljning – t.ex. biobränsle, gas och kärnkraft.
De bekämpar fortfarande energikällor som inte konsumerar naturen, framför allt solenergi, och lyckas bearbeta regeringarna i världen till att tänka likadant, maskerat bakom “expertomdömen”. Varför ingen utveckling av och storsatsning på solenergi? För att det inte går att ta betalt för solsken.
Ökade avstånd
Transporter är energikrävande och inverkar på flera sätt menligt på miljön. Men vad kan allmänheten göra åt det? Gods transporteras hit och dit – lokalt, regionalt och globalt – för att industrin går mot storbolag som rationaliserar och därför i allt högre grad transporterar.
Allmänhetens resor till och från jobb, köpcentra och så vidare är exempel på detsamma. Näringslivet rationaliserar och koncentrerar sin verksamhet, vilket tvingar folk till alltmer resande för de dagliga behoven. För att i allt detta resande spara någon tid är man tvungen att ha bil, eftersom kollektivtrafiken på de flesta håll är sorgligt underutvecklad.
Och bilen har under sin drygt hundraåriga existens varit föga annat än en vinstmaskin för storindustrin, som har dyvlats på oss och som vi gjorts alltmer beroende av i ett samarbete mellan industri och samhällsplanerare. Om allmänheten ska kunna välja bort bilen måste först och främst våra samhällen byggas om för att fungera bilfritt, eller i alla fall med minskat bilberoende.
Begränsad valfrihet
De allra flesta och mesta miljögifterna är kemikalier och processer som industrin och den storskaliga produktionen tar till för att effektivisera och för att maximera profiten. Allmänheten har väldigt lite med saken att göra.
Vi kan välja varor framställda på annat sätt, vilket vi också gör i hög utsträckning när vi har chansen – men vi är beroende av att de finns att tillgå, och det är åter något som storbolagen råder över. Vi kan bara välja det som finns att välja på, och det är i de allra flesta fall alldeles för lite och alldeles fel.
Vatten på flaska
Den här texten kunde bli hur lång som helst, men jag stannar med ett exempel till: buteljerat vatten, som är ett enormt slöseri på naturresurser, i synnerhet i alla de länder som har fullgott kranvatten i alla bostäder.
Allmänheten har inte självmant valt flaskvatten. Det har lanserats i intensiva reklamkampanjer och bearbetningar av folks vanor, där väldiga resurser lagts på att få oss dit. Reklam är en välutvecklad vetenskap som inte är lätt att stå emot.
De mäktiga har i vanlig ordning varit först med missbruket. På vilket sammanträdesbord och i vilken konferenslokal står det inte en skog av Ramlösa? Mineralvatten har genom en lång tids indoktrinering blivit en symbol för framgång och dessutom – ironiskt nog – hälsosamhet.
Men det är förstås inte bara mineralvatten som är miljöförstörande dryck på flaska. Det gäller i lika hög grad alla läskedrycker. Coca-Cola har i sådär hundra år lagt miljarder och åter miljarder på att varje ny generation ska frossa i smaksatt och kolsyrat vatten. Några få fabriker tillverkar läsken, som sedan transporteras runt i världen i löjligt naturresurskrävande förpackningar.
Mineralvattnet har blivit ett slags Coca-Cola för vuxna, och industrin jublar.
Vår värld styrs uppifrån, inte nedifrån. Därför fungerar inget miljötänkande som inte också förankras där uppe. Allmänheten kan inte leva mer miljömedvetet än makten medger, och det är fortfarande inte mycket.
Här är något av vad tidningarna just nu skriver om klimatkonferensen: DN här, här, Svenskan här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatkonferensen, Köpenhamn, miljö, klimat. Intressant?
måndag 14 december 2009
Fusk med läkemedel
Läkemedelsbolagen lurar Apoteket genom att sänka priserna när prismätningarna görs och sedan höja dem drastiskt direkt efter. Det är gangsterfasoner, som så mycket läkemedelsindustrin gör. Den har blivit ett monster.
Vi är i hög grad i händerna på den stenrika multinationella läkemedelsindustrin, som helt saknar moral och bara vill optimera profiten. Vi har haft flera exempel på detta på sistone – t.ex. märkligheterna med vaccinet mot svininfluensan, de omfattande ansträngningarna att patentera delar av den genetiska koden, deras manipulationer av socialstyrelsen, mutor till läkare, och så vidare.
Nu senast tar de sig runt Apotekets prisdämpande åtgärder genom att luras med sin prissättning på ett sätt som är rena bedrägeriet. Det kostar statskassan massor. Kanske hittar myndigheterna ett sätt att täppa till denna lucka i rutinerna, men då tar nog läkemedelsbolagen till nya knep.
Hellre vore det dags att avkräva dessa företag anständighet och en högre affärsmoral.
Framför allt måste vi vakna upp och förstå att de må arbeta med den mänskliga hälsan, men deras målsättning är en helt annan – och den innebär egentligen att vi ska vara så sjuka som möjligt, så länge som möjligt, för att svälja en maximal dos dyra piller.
Detta är för viktigt för att bara överlämnas åt hejdlös kapitalism. Myndigheterna måste in och granska läkemedelsföretagens arbetssätt, universiteten måste få resurser till en medicinsk forskning oberoende av dessa korrupta jättar. Vi behöver motkrafter för att inte mänsklighetens framtida välmående ska avgöras i läkemedelsbolagens styrelserum.
Vi är förfärligt naiva om vi inte ser hotet.
Aftonbladet skriver om läkemedelsföretagens fusk här, DN här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Apoteket, läkemedel, medicin. Intressant?
Tystnad talar inte jämt
Jag har nyss sett Låt den rätte komma in – på DVD, som jag så gott som alltid gör numera. Biosalonger är bara bökiga. Filmen hade sina små poänger men också sina pinsamma brister – framför allt, som så ofta med svensk film, i dialogen.
Svenska regissörer lever enligt principen ju färre ord som sägs desto bättre – i synnerhet när allvarliga stämningar ska förmedlas. Det blir väldigt tystlåtet, och en massa så kallade talande miner i stället. Effekten blir lätt parodisk.
I Låt den rätte komma in följer regissören Tomas Alfredsson sannerligen den mallen. Massor med tystnader fyllda av “talande” minspel. Har svenska regissörer inte hört talas om Shakespeare? Eller för den delen Bergman, som inte heller var rädd för ord, ord, ord.
De få ord som sägs blir i denna stora tysthets inramning viktigare än de klarar av att leva upp till. Ty när något äntligen sägs i en svensk film är det sällan särskilt klokt, intressant eller signifikativt. Bara platta fraser, som mest verkar till för att motivera de mellanliggande sjoken av tystnad.
John Ajvide Lindqvists roman med samma namn har ganska många poänger – också i dialogen (jag skriver om boken här). Boken låtsas vara en vampyrhistoria men är egentligen en förortsskildring som visar på dessa miljöers karghet men också glödgade hemliga liv.
Ungefär detsamma är Stephen Kings recept – hans skräckromaner är framför allt skildringar av “white trash”, en fattig, vit amerikans underklass i småstadsmiljö.
Filmen har kvar en hel del av dessa poänger. Blackeberg är definitivt en av de bärande karaktärerna i filmen (även om en hel del scener i själva verket filmades i Luleå). Den kalla 1980-talsvinter är en annan central gestalt. Filmens stora tillgång är den påträngande skildringen av dessa två. Den lyckas också – framför allt under andra halvan – med nerv skildra prepubertal barndoms våndor.
Men även dessa förtjänster hade vunnit snarare än förlorat på en rikare dialog. Måtte svenska regissörer skyndsamt komma över denna noja. De är ju i regel väldigt talföra själva, så varför ska det ständigt hållas käft i deras filmer?
Å andra sidan, i DVD:ns kommentarsspår, där regissören och författaren kommenterar filmen, blir inte särskilt mycket sagt – och sällan något tankeväckande. Är alla dessa tystnader måhända uttryck för inget annat än att filmmakarna saknar ord?
Här är filmen som DVD på CDON.
Läs även andra bloggares åsikter om film, låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, Tomas Alfredsson.
Svenska regissörer lever enligt principen ju färre ord som sägs desto bättre – i synnerhet när allvarliga stämningar ska förmedlas. Det blir väldigt tystlåtet, och en massa så kallade talande miner i stället. Effekten blir lätt parodisk.
I Låt den rätte komma in följer regissören Tomas Alfredsson sannerligen den mallen. Massor med tystnader fyllda av “talande” minspel. Har svenska regissörer inte hört talas om Shakespeare? Eller för den delen Bergman, som inte heller var rädd för ord, ord, ord.
De få ord som sägs blir i denna stora tysthets inramning viktigare än de klarar av att leva upp till. Ty när något äntligen sägs i en svensk film är det sällan särskilt klokt, intressant eller signifikativt. Bara platta fraser, som mest verkar till för att motivera de mellanliggande sjoken av tystnad.
John Ajvide Lindqvists roman med samma namn har ganska många poänger – också i dialogen (jag skriver om boken här). Boken låtsas vara en vampyrhistoria men är egentligen en förortsskildring som visar på dessa miljöers karghet men också glödgade hemliga liv.
Ungefär detsamma är Stephen Kings recept – hans skräckromaner är framför allt skildringar av “white trash”, en fattig, vit amerikans underklass i småstadsmiljö.
Filmen har kvar en hel del av dessa poänger. Blackeberg är definitivt en av de bärande karaktärerna i filmen (även om en hel del scener i själva verket filmades i Luleå). Den kalla 1980-talsvinter är en annan central gestalt. Filmens stora tillgång är den påträngande skildringen av dessa två. Den lyckas också – framför allt under andra halvan – med nerv skildra prepubertal barndoms våndor.
Men även dessa förtjänster hade vunnit snarare än förlorat på en rikare dialog. Måtte svenska regissörer skyndsamt komma över denna noja. De är ju i regel väldigt talföra själva, så varför ska det ständigt hållas käft i deras filmer?
Å andra sidan, i DVD:ns kommentarsspår, där regissören och författaren kommenterar filmen, blir inte särskilt mycket sagt – och sällan något tankeväckande. Är alla dessa tystnader måhända uttryck för inget annat än att filmmakarna saknar ord?
Här är filmen som DVD på CDON.
Läs även andra bloggares åsikter om film, låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, Tomas Alfredsson.
lördag 12 december 2009
Ingen överraskning
En ny undersökning visar att artisterna tjänar allt mer pengar – trots fildelning, kanske till och med tack vare den. Enbart skivbolagen förlorar på den. Ingen överraskning.
Två forskare på KTH har gått igenom ekonomin i musikindustrin under åren 2000 till 2008. Trots fildelningen har inkomsterna ökat med 35% för artisterna – framför allt genom konserter men också ökad upphovsrättsersättning. Det är endast skivbolagen som har minskade inkomster, eller rättare sagt en minskad andel av den ganska konstanta summa pengar som genereras i musikbranschen.
Det är alldeles utmärkt att pengarna flyttar från skivbolagen till artisterna. Precis så ska det vara. De förra har parasiterat på artister – ofta med rena gangstermetoder – genom hela 1900-talet. Dags för en förändring, som internet och fildelning hjälper till att åstadkomma.
Ju mindre inflytande skivbolagen har över musiken, desto bättre blir den. Och desto bättre blir det för musikerna – för att inte tala om publiken. Alla musiker har inte förstått det ännu, men det kommer att bli allt tydligare. Den ljusnande framtid...
Här skriver DN och Aftonbladet om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, musik, upphovsrätt, skivbolag, artister. Intressant?
Etiketter:
ekonomi,
fildelning,
musik,
upphovsrätt
måndag 7 december 2009
Tove hade inte en chans
Jag har haft aikidoläger under helgen och därför inte hunnit se senaste Idolavsnittet förrän nu. Tove, den ojämförligt intressantaste av årets omgång deltagare, åkte ut precis vid tröskeln till stora finalen. Man kan lita på en sak med Idol: det blir fel.
Tove hade två hopplösa låtar emot sig – båda juryns val. En hade de valt för henne att glänsa i, Kylie Minogues Can’t get you out of my head. En trist popdänga nästan utan melodi, eftersom Kylie knappt kan sjunga. Därför ett entonigt malande, som inte någon artist kan klämma särskilt mycket ur.
Den andra låten, som skulle vara en utmaning, blev Whitney Houstons The greatest love of all. I och för sig en utmaning, eftersom Whitney sjunger lika tonsäkert som en stämgaffel – men tillsammans med Kylie-låten kan man inte annat än undra över hur stelbent och fördomsfullt juryn tänker.
Juryn är verkligen bara hemma i topplistornas snäva värld, och originellt kvinnligt artisteri har gått dem helt förbi. Kylie och Whitney? Töntigt. Att det alls måste vara två kvinnliga artisters låtar för Tove är redan det enfaldigt. Att dessutom välja sångerskor som sticker ut så lite från hitfabriksmallen är ett hån mot Tove, som genom hela tävlingshösten visat att hon har mycket mer personlighet än så.
Hon kämpade med de två platta låtarna och gjorde så gott hon kunde, men hon hade förlorat redan vid juryns val av dem. När hon omgavs av lättklädda tjejer i Kylie-låten kändes det dessutom gubbsjukt regisserat. Varför fick hon inte omges av dansare av det motsatta könet, såsom Calle under en av sina låtar? Och när hon sjöng Whitney-låten fick hon ett ackompanjemang som var riktigt dammigt karaoke-dröl. Hon hade inte en chans.
Men det ska Tove vara tacksam för. Nu får hon utveckla sin artistkarriär i lugn och ro. Frågan är dock om den frestar henne tillräckligt. Hon kanske föredrar att bli hjärnkirurg.
Bland alla Idolskriverierna på sistone är Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, Svenskan här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol 2009, Idol, Tove. Intressant?
onsdag 2 december 2009
Exhibitionister och voyeurer
Det slog mig att om man vill använda ett retsamt språkbruk går det att beskriva konstnärskap som perversion, i och för sig ett begrepp som verkar gå ur tiden. Konstnärer är antingen exhibitionister eller voyeurer, beroende på det konstnärliga uttryck de favoriserar.
Scenkonst i alla dess former – skådespelare, musiker, dansare och så vidare – har sin nerv i exhibitionismen, i fröjden att visa upp sig inför en mängd okända människor. Artister brukar också prata hänfört om det rus de känner när de står på scenen, och hur futtigt livet utanför scenen blir. När de kommer upp på scenen är det som de fattar eld – ofta så att de framstår som helt andra varelser än de är privat.
Skapande konstnärer – författare, kompositörer, målare, skulptörer, regissörer osv. – frossar i stället i voyeurism. De tittar ogenerat på andra människor och njuter mer ju privatare inblickar de får. Det egna livet är satt på undantag i jämförelse med spioneriet på hur det går till i andras hjärnor och hjärtan.
Jag hör själv närmast till den senare sorten och förvånas själv över hur mina sinnen ständigt snokar efter andras upplevelser. När främlingar passerar förbi på gatan anar jag livsöden och fascineras av deras historia, föreställer mig vad för demoner som rider dem eller lyckosamheter de har välsignats med, och det är som om mitt eget liv duplicerades därigenom.
Begreppen exhibitionism och voyeurism brukar mestadels användas om sexuella preferenser. Så hur sexuella är konstnärernas böjelser? Man ska nog vara bra pryd för att påstå att de saknar erotik.
Jag tror inte att drivkraften bakom är strikt sexuell, snarare att sexualiteten sugs in i denna törst och dess uttryck. Det kanske inte är sexuellt, men i hög grad blir det även det.
Och visst är det så att konst som känns könlös eller lidelsefri knappast fångar någon publik? Konstnärer blottar sig, oavsett om det är på scen eller boksidor. Om detta görs kyskt, med ett skamgrepp om genitalierna för att hålla dem på plats, då förlorar det sin essens.
En konstnär måste våga konstatera att kanske är alltihop en fråga om sublimering. So what? Sublimering kan vara stor konst, om bara det som sublimeras är tillräckligt brännande.
Tyvärr verkar just etablissemangets konst, den som prisas mest av de styrande och ställande i samhället, sakna sådana skälvningar. Där är det mest form, som om innehåll och passion vore blott föroreningar.
Läs även andra bloggares åsikter om exhibitionism, voyeurism, sublimering, konst, artister, konstnärer. Intressant?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)