I DN Debatt skriver näringslivsforskaren Magnus Henreksson att LAS, Lagen om anställningsskydd, har spelat ut sin roll. Frågan är om den någonsin varit av godo.
LAS infördes 1974 för att skapa trygghet i jobbet med den huvudsakliga regeln “sist in, först ut”. Det var bra för de redan anställda men förfärligt för de unga på arbetsmarknaden. Dessutom innebar det att den tyngsta jobbmeriten inte var kompetens, utan hur länge man höll sig kvar. Och så skapade det en rädsla för att byta jobb, som ledde till att folk hängde kvar där de var, hur illa de än trivdes och hur lite de än passade där.
Hela idén hör till det gamla socialsverige, där det enda viktiga var trygghet.
Det har fört med sig hur många besvär som helst. Arbetsgivarna har i allt högre utsträckning aktat sig för att anställa folk. De kör i stället allt mer med visstidsanställning och med inhyrt folk via Manpower och liknande. Många unga människor hinner bli medelålders innan de får någon fast anställning, om ens då.
Och hela arbetsmarknaden har blivit smått förlamad.
Det har inte ens fungerat. I realiteten är det inte “sist in, först ut” som gäller. Henreksson nämner uppgifter om att i minst 90% av fallen kringgås turordningen. Det beror i hög utsträckning på att hela arbetsplatser läggs ner, så att alla får sparken, men också på diverse undantag och förhandlingslägen.
Jag ser ingen vits med att man ska sitta kvar på samma jobb hela livet. Det är varken roligt eller produktivt – snarare ett livstids fängelsestraff. Det viktiga är att människor ska vara försörjda, oavsett om de har jobb eller ej – men det finns ingen rimlig anledning att de ska ha rätt till precis samma jobb i evighet, amen.
Vår tid är en av drastisk och idelig förändring. Det måste också omfatta arbetsmarknaden. Vi ska vänja oss vid ombyte i stället för att sky det som pesten. Det sker ju, oavsett LAS och andra åtgärder.
Bort med LAS! Men in med en fungerande och tillräcklig arbetslöshetsersättning! Då vågar löntagarna kasta sig in i den rörlighet på arbetsmarknaden som är framtidens melodi. Och de kommer säkert att upptäcka hur uppfriskande det är.
Man lär så länge man lever.
Jag ber att få gratulera till ett gott bildval.
SvaraRaderaDet är inte utan att "Filifjonken som älskade katastrofer" kommer upp i tankarna (Tove Jansson, Det osynliga barnet). Hon gick där och putsade på sitt porslin men längtade innerst inne efter den stora, uppfriskande stormen som skulle befria henne från trygghetens instängdhet och kvalm.
Jag tror att många som med läpparna beskärmar sig över den kris som drar över landet - och världen - någonstans i botten känner en stor befrielse vara på väg.
Man kan tycka att socialdemokrati är hur rätt som helst, men om systemen stagnerar och går i stå - som jag påstår är fallen med alla våra landsting, t ex - ja vad finns det då för alternativ till att vädra ut ordentligt, för att åtminstone kunna börja om på ny kula? Antingen bjuder vi in förändringen, eller så kommer den utifrån. Det är inte frågan om rätt och fel utan om vad som de facto sker, som jag ser det.
Och samma sak gäller givetvis i det privata näringslivet. Frisk luft måste få strömma igenom.
Att det sen kan gå som nu i USA och tippa över åt andra hållet när marknaden får härja för fritt... Tja, lätt är balansgången mellan privat och offentligt förvisso inte.
Mattias, du ska veta hur kul jag har när jag väljer bilder till mina inlägg ;)
SvaraRaderaBeträffande landstingen har jag i decennier hört att såväl riksdag som kommuner egentligen vill avskaffa dem, men jag misstänker att det inte sker för att det försörjer så många politiker.
Intressant inlägg! Jag har luskat på detta ganska länge. Tanken bakom LAS är god. Dessutom ger den lagen ett gott skydd för de anställda som kan bli utsatta för grova orättvisor av sina arbetsgivare som till exempel att bli uppsagd utan någon rimlig orsak bara för att den nya chefen råkar inte ”tycka om en”, tror mig jag vet av egen erfarenhet… jag befinner mig en sådan situation just nu… inte kul alls faktiskt.
SvaraRaderaJag håller dock med att i trygghetsnarkomanernas Sverige så har detta lag gjort mer skada än nytta. Istället, till exempel, för att jag skall säga upp mig, för att chefen inte gillar mig eller jag kom på att jag vill göra något annat och på ett mycket normalt sätt söka jobb någon annanstans måste jag stånga mig blodig med konstiga överenskommelser för att inte förlora min fastanställning för om jag gör det vad händer då? Jo, potentiella arbetsgivare kommer att tycka att jag är konstig i huvudet och undra vad det är för fel på mig för att jag har sagt upp min fasta tjänst innan jag fick en annan. Så på samma sätt LAS skyddar mig, vilket är ju bra och tryggt…, det motarbetar den mig genom att den har skapat någon sorts konstig trygghetskultur hos både arbetsgivare och arbetstagare...
Jag var på en föreläsning en gång som hölls av rekryterare. Det framgick bland annat att till exempel i England är det inget konstigt att man säger upp sig innan man hittat ett annat jobb och går utan att vara anställd en stund. I Sverige däremot är det belagt med skam om man går arbetslös en liten period innan man hittat ett annat, bättre jobb… Det tror jag har vi till största del LAS och sussarnas ”välfärds-”/trygghetssamhälle att tacka för…
Suck! Det var det!
Ciao!
D.
Sorry om mina satsbyggnadsfel m m. Blev lite het om tangentbordet där... :-)
SvaraRaderaHa det!
D.
D, tack för angelägna synpunkter. Ja, anställningstryggheten är del i en svensk mentalitet som säger att man är en god medborgare om man blir vid sin läst och allt det där. Redan Saltsjöbadsavtalet 1938 handlade om att göra löntagarna (ett märkligt uttryck, förresten) till viljelösa robotar, med blott tryggheten som belöning.
SvaraRaderaOch tryggheten är förstås i hög grad en illusion. När den verkligen behövs, då finns den inte där.
Själv har jag många gånger självmant avstått från den där tryggheten och märkt att det utnyttjas hårt av dem som frossar i den.
Så jag förstår att ditt tangentbord hettade till. Det dräller av orättvisor i denna den bästa av världar...
Varför tror vi oss behöva falsk trygghet? Varför tror vi oss inte om att kunna hitta verklig trygghet istället? Den sortens trygghet som låter oss hantera besvärliga livssituationer efterhand som de uppkommer? Varför tror vi inte att problem är till för att övervinnas, och att de ger oss chansen att utvecklas och mogna på kuppen? Varför underskattar vi våra förmågor så? Varför har vi ett så oandligt synsätt?
SvaraRaderaJag har sett hur "roliga" en del arbetsplatser är när LAS har "fungerat" och alla unga, entusiastiska medarbetare har försvunnit och de trötta och likgiltiga är kvar. :-/
SvaraRaderaPseudonaja, det dräller av exempel på just sådana arbetsplatser. Jag har t.ex. hört från hur många unga journalister och mediamänniskor som helst om SVT och SR, som utnyttjar dem i korta vikariat och visstidsanställningar, för att sedan ogenerat dumpa dem - medan en hel hög med gamlingar sitter kvar och gör väldigt lite.
SvaraRadera