Halvt dolda – halvt verkliga

Svenskt drama på TV och film är mestadels pinsamma besvikelser, framför allt på grund av en tunn soppa på bara schabloner. Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda består också av ganska grova schabloner – men han förmår ändå göra deras öde gastkramande.

Jag har just sett första avsnittet, och fast jag retade mig på ett och annat zappade jag vid ovanligt få tillfällen iväg till andra kanaler och återkom ovanligt snabbt till dramat. Det bet tag. Säkert djupnar bettet under de kommande avsnitten.

Några tragiska människoöden, mestadels ur några tonårspojkars perspektiv. De flesta äger rum i början på 1970-talet, som jag minns och känner igen, men där är också vad som verkar vara ett sent 1990-tal eller rentav nutid. Det sys väl ihop framöver.

Jonas Gardell har byggt dramat på ett antal nästan karikerade typer, såsom en bitter skinhead med alkoholiserad morsa, en konservativt religiös familj och församling som tonårssönerna försöker undvika att helt kuvas av, ett vuxet par som kämpar för att behålla sina könsroller, en pojke som söker kärleken i chat på internet. Varje karaktär i dramat och varje händelse är lika bekanta som balladernas A-mollskala.

Ändå bränner det. Inte för att dessa konventionella ingredienser skulle vara särskilt sanna, för det är de inte, utan för att Gardells patos, regins stramhet och de unga skådespelarnas orädda djupdykningar bildar en suggestiv helhet som vi sällan ser maken till i svensk produktion.
Bara att våga hänga upp flera riktigt starka scener på tonåriga skådespelares förmåga till inlevelse och utlevelse är rent hjältemodigt – och det sker med bravur.

Därför stör schablonerna i dramats struktur desto mer. Och de går i högsta grad att ifrågasätta.
Även i ett drama bör karaktärerna hänga ihop såsom verkliga människor. Blir man hatisk skinhead på stan för att man har en alkoholiserad mor, i synnerhet om man ända förmår ta hand om sina syskon kärleksfullt? Gör en far – om än uppslukad av sin mission i fjärran land – den tabben att han mer än en gång ger skridskor till en son som inte har minsta intresse av dem? Kan en vuxen man bara förhålla sig till livets små förtret genom att gorma åt dem? Blir en tvivlande tonårspojke på ett ögonblick förledd till tårfylld bön av en jämnårig självgod predikare? Ger en särling till gosse, som dessutom stammar, sitt telefonnummer till en främling i ett chatrum efter att bara ha växlat några få ord med honom?

Med ganska små medel kunde dramat ha blivit mycket mer solitt och därmed kunna fördjupas. Det största problemet med användningen av schabloner i dramatiken är att de enda sanningar som kan sägas med dem också är schabloner. För att hitta fram till mer måste karaktärerna få vara unika och händelserna som drabbar dem oväntade. Så nås det verkligt allmängiltiga.

Ändå kommer jag med nyfikenhet att se de återstående avsnitten, och säkert åter bli gastkramad.

Här är hela serien som DVD på CDON.

Hela det första avsnittet finns på SVT:s hemsida. Där kommer också följande avsnitt att finnas från och med att de har sänts. Här skriver Sydsvenskans Maria G Francke inspirerat om dramat, och det märks att även hon är gripen. Här är en fyllig recension i DN.