lördag 31 januari 2009

Svepskäl för att slippa ta ansvar för Rosengård

Svensk debatt är lika förutsägbar som en Hollywoodfilm. Dagen efter rapporten om faror med utvecklingen på Rosengård diskuterades inte dessa problem, utan frågan om rapporten är korrekt framtagen. Därmed får de ansvariga en ursäkt för att göra ingenting alls. Så vill de förstås ha det.

Rapporten skrevs av två personer på Försvarshögskolan och hade som syfte att sondera risken för framväxt av terroristisk mentalitet i Rosengård. Jag har skrivit om den här. Hela rapporten finns som PDF här. De fann att en sådan risk finns och verkar kunna växa, beroende på Rosengårds utsatta läge – segregationen, trångboddheten, med mera.

Kritiken mot rapporten som exploderade fram med en gång hävdar inte ens att rapporten om Rosengård är missvisande eller drar felaktiga slutsatser. I stället tar kritikerna fasta på formalia.
Rapporten hänvisar inte till vetenskapliga källor, har inte intervjuat tillräckligt många boende i området, spekulerar utan att ha vetenskaplig täckning för det, osv.

Och så kom ett ramaskri för att rapportens författare har kastat enkätmaterialet de använde sig av. Därmed kan ingen annan granska samma material för att se om rapportens slutsatser är rimliga.

Det må vara klantigt av rapportförfattarna att kasta sitt material – det kan å andra sidan också ha varit nödvändigt för att skydda de intervjuades anonymitet, och kanske inget konstigt alls som ett säkerhetstänk inom försvaret.
Det är dessutom alldeles uppenbart i rapporten och hur den har presenterats att den inte är någon akademisk avhandling, utan en sondering genom intervjuer (enligt vad de kallar Delphimetoden) av 30 människor som i sin yrkesroll eller vardag på olika sätt är verksamma i Rosengård.

Men kritiken av rapporten leder tyvärr till att ansvariga politiker och myndigheter tar chansen att svära sig fria från ansvar och fortsätter låtsas att allt är Ok. De skyndar sig att hävda att rapportens bild av situationen är överdrivet negativ. Sedan känner de sig fria att somna om.

Så oansvarigt hanterar de ansvariga Rosengårds problem. De letar inte efter lösningar, utan efter anledningar at slippa ta itu på allvar med problemet.

Sydsvenskan skriver om rapporten här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om

fredag 30 januari 2009

Motdemonstrationer är antidemokratiska


Sydsvenskans Per Svensson skriver om Israel-demonstrationen som var tvungen att avbrytas, på grund av hetsiga motdemonstranter. Han ser en stor fara i detta, och jag håller med honom: demokratin förutsätter att folk ska få demonstrera sin ståndpunkt utan att riskera liv och lem.

Motdemonstrationer har under de senaste decennierna blivit ett vanligt fenomen, och de har ofta målsättningen att hindra en annan åsiktsyttring att visa upp sig, genom att sabotera den demonstration de samlas emot.

Bakom sådant tänkande ligger en ideologi som bara kan beskrivas som åsiktsförtryck. Vissa ska få demonstrera ifred, andra inte. Men en sådan urskiljning gör yttrande- och åsiktsfriheten om intet. Majoriteten kväver minoritetsuppfattningar, eller så blir det bara de starkaste och aggressivaste som når ut med sitt budskap.

Tyvärr har samhället visat en flathet mot detta, eftersom det ofta varit fråga om motdemonstranter med en uppfattning som det offentliga Sverige delar, och de demonstrationer som drabbats har ofta representerat ståndpunkter som offentligheten tar kraftfullt avstånd ifrån – såsom t.ex. sverigedemokrater och andra invandringsfientliga grupper.

Därför har åtgärderna till skydd för demonstranter mot aggressiva motdemonstranter varit snåla eller obefintliga och media har rapporterat nästan skadeglatt om hur demonstrationer på detta sätt gått om intet.

Men det är gräsligt, vilka som än drabbas. Vår yttrande- och åsiktsfrihet är inget värd om den bara gäller de som säger vad det offentliga Sverige gillar, om den bara gäller det som är PK.
Alldeles oavsett vilka politiska yttringar som drabbas, behöver vi se motdemonstrationer för vad de är: odemokratiska aktioner mot mötes- och yttrandefriheten. Mot sådant måste demonstranter skyddas, vilka de än är.

torsdag 29 januari 2009

Riv Rosengårds barriärer

Försvarshögskolan berättar i en rapport att Rosengård håller på att radikaliseras, vilket i dess användning av ordet innebär en mentalitet som kan frambringa terrorister. Det må vara att ta i, men de pekar ut problem som kräver politiskt mod att ta itu med – och det är svårt att hitta när alla politiker tävlar om att vara PK.

Vad som enligt rapporten sker i Rosengård är att personer med extrema åsikter – politiskt och religiöst – har alltför stort inflytande över mentaliteten där, så att många boende upplever att de mer eller mindre tvingas in i samma fålla.
Det yttrar sig framför allt i kvinnoförtryck ursäktat med religiösa tolkningar, indoktrinering av barnen i religiösa friskolor och en ökande självpåtagen isolation gentemot det övriga svenska samhället.

Religion är ingen ursäkt
Politikerna har länge valt att blunda för problemen, framför allt av rädsla för att peka ut muslimer och därmed rentav råka göra sig skyldiga till brott mot de nya lagar som gör det olagligt att öppet diskutera komplikationer som hör hemma i en viss etnisk eller religiös grupp.

Religion är en dålig ledstjärna för samhällsliv. Därför är det direkt olämpligt när religiösa seder accepteras så till den grad att de ges företräde framför samhällsregler. Religion får inte vara en ursäkt för att strunta i kvinnors och barns rättigheter.

Spetälskekolonier
Rosengård är ett skriande exempel på segregationen, som förmodligen har tilltagit drastiskt i hela Sverige under de senaste decennierna. I Rosengård är invandrarna i majoritet, medan flera andra områden i Malmö har ytterst få invandrare.

Så ser det ut i de flesta svenska städer idag – och det beror i hög grad på att det gamla miljonprogrammets eländiga bostäder därmed fått hyresgäster som inte har något val – och politikerna tyckte att de fick två flugor i en smäll: snabbt boende för de många invandrarna och hyresgäster till de många tomma lägenheterna.



Självklart är det oändligt svårt att åstadkomma integration och få invandrare att finna sig helt tillrätta i svenskt samhälle, när de i praktiken isoleras till vissa avgränsade delar av det – nästan som forna tiders spetälskekolonier, där de sjuka förpassades till isolerade öar för att inte andra skulle smittas.

I sådana områden är invånarna hänvisade till den lokala sociala strukturen och känner ringa eller ingen möjlighet till hjälp och stöd från samhället utanför. På skolorna är det så många språk som blandas att svenskan bara delvis blir en fungerande gemensam nämnare, och barnen har svårt att utveckla den ledighet och kompetens i det svenska språket som de behöver för att integreras i samhället utanför.

Eftersom politikerna envisas med att blunda för allvaret i situationen ges otillräckliga resurser för att åstadkomma varaktiga lösningar. Man satsar lite mer än på andra håll, men borde självklart satsa mycket mer. I stället låtsas de ansvariga att problemen är överdrivna – och förbjuder en öppen debatt om dem.



Riv barriärerna!
Det har gått så långt och så länge i Rosengård och flera liknande bostadsområden i Sverige att nu krävs stora och genomgripande åtgärder som måste få vara dyra. Om så inte sker kan den hotbild som Försvarshögskolans rapport målar upp bli verklighet.
Och då kan det vara på tok för sent.

Segregationen, som nu har blivit rena isolationen, är det grundläggande problemet. Den måste lösas upp. Barriärer mellan Rosengård och övriga Malmö måste rivas. Trångboddheten är en utmärkt anledning att sätta igång:

Det dräller av stora och lyxiga lägenheter i Malmö – i Västra Hamnen, på Potatisåkern och så vidare. Många av dem står tomma för att ingen har råd med dem. Dit borde stora familjer i Rosengård få flytta, med en hyra som deras inkomster mäktar med – även om den då blir löjeväckande låg för dem och dyr för samhället. Nuvarande situation är i alla fall betydligt dyrare för alla i längden.

Kommunen och MKB behöver nog bygga fler bostäder, vilket i så fall bör ske runt om i Malmö, med hyror som subventioneras till den grad som behövs för dem som flyttar in – i stället för att hela tiden bara välja de hyresgäster som har råd. Men fina bostäder, som om alla hade råd med dem – och inga nya miljonprogram! Och med blandade hyresgäster, så att inte nya Rosengård skapas.

Detta kostar och sticker säkert i ögonen på många, men det är nödvändigt för att inte nuvarande kris ska bli katastrof. När segregationen löses upp kommer också de problem som den medfört att försvinna.

Religiösa friskolor är också ett stort hot, eftersom de samlar och isolerar barn med samma religiösa och etniska bakgrund. Dessutom indoktrineras barnen och fostras att hålla fast vid reaktionära värderingar som vårt samhälle i övrigt har tagit avstånd ifrån.

Eftersom religionsfrihetens princip säger att varje människa själv ska få avgöra sin religiösa hemvist kan vi inte acceptera skolor som propagerar för en enda religion och fostrar barn in i den. De barnen har ingen religionsfrihet, utan tvingas in i föräldrarnas spår. Det bör inte samhället medverka till.
Skolor ska vara religiöst obundna.

De ovanstående två områdena – boendet och skolorna – är ojämförligt viktigast för integrationen, som i sin tur är enda lösningen på de problem som har skapats av segregationen.
Frågan är bara om våra politiker har tåga nog att ta itu med saken, eller om de fortsätter att göra nästan ingenting annat än att ropa ut att de gör allt de kan.

Svenska Dagbladet skriver flitigt om saken: här, här, här och här. Malmötidningen Sydsvenskan skriver här, här och här. Aftonbladet här.
Hela utredningen finns som PDF här. Åtgärderna de föreslår är mestadels pillanden i den befintliga situationen, utan att i grunden förändra den. Det tror jag inte ett dugg på, även om också sådana åtgärder är välkomna. Men det kan inte stanna där.

Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag 28 januari 2009

Konstgjorda artister


Den nya Idoljuryn Anders, Laila och Andreas har en ny TV-serie, “Made in Sweden”, där de försöker göra artister från ax till limpa. Det går inget vidare. Nöjesfabriker kan inte skapa originalitet, bara kopior av vad vi redan har sett till leda.

I programserien jobbar de tre musikproducenterna med två egna fynd: Janet och Kim, som ska odlas fram till popidoler. Det dräller av uttjatade klichéer om vad det innebär – styling, kändiskult, fånigheter. Allt är plast, plast, plast.
Det påminner väldigt mycket om den enfaldiga och grovt förenklade syn på popmusik och artisteri som programmet Idol envisas med, fast det fungerar rätt dåligt så snart kamerorna slocknar.

Kims revolt
I senaste TV-programmet fick Kim nog av att knuffas runt och inte själv ens få bestämma låtvalet, så han drog (vilket påminner om Lars i senaste Idol). Andreas hade gett honom ett ultimatum som inte gav några andra möjligheter – krypa till korset eller gå. Så vad skulle han göra?
Det kan vara rena TV-dramaturgin, så man vet aldrig hur verkligt detta lilla drama var, men en sak är säker: inga talangfulla artister skulle ha kunnat handla annorlunda.

Artisteri är att blotta sin själ inför offentligheten och släppa ut alla inre våndor till allmän beskådan. Det är en process som ligger så nära det rent självförtärande att artisten åtminstone måste känna ett grundläggande mått av frivillighet, av att kunna stå för sångerna som ska framföras – annars är det inget annat än förnedring på djupet, att sälja sin själ och bara få betalt med hån.
För att inte tala om plågan att spendera ett helt artistliv med att framföra låtar man för varje gång avskyr allt mer.

Nej, när Andreas insisterar på hur det måste vara för att så är det minsann i showbusiness, då handlar det egentligen bara om att han vill utnyttja artisten för sitt eget privata självförverkligande. Han vill bygga artisten från noll, för att kunna hävda att han betyder allt och artisten i fråga närmast ingenting.
Han insisterar på sitt eget omdömes ofelbarhet och ger artisten inget som helst förtroende. Han kunde lika gärna jobba med en robot – och det vore förmodligen idealet för de allra flesta i den genomkorrupta musikindustrin.

Bon Jovi-kopia
Inte för att jag är säker på att Kim är någon stor talang. Det går inte att se, eftersom TV-programmet ger honom så gott som ingen chans att visa upp sig själv och sin egen konst på egna villkor.
I stället finns t.ex. en inspelad låt som ska vara hans förstasingel, och på den är han föga mer än en solosångmaskin. Här är en video med sången, som heter "Three floors down".

En opersonlig låt som alldeles för uppenbart är snickrad för att bli en hit, genom att efterlikna forna hittar. Det blir rätt larvigt, dessutom är den jönsiga texten oavsiktligt komisk – notera t.ex. uttalet av diary (dagbok), som får det att låta mer som diarrhea (diarré).

Den är besvärande lik massor av låtar man har hört förut – även vad gäller produktion och musikaliskt arrangemang. Mest liknar den Bon Jovis hitlåt “Living on a prayer”. Här är de med en näst intill akustisk version av låten, som är rätt mysig:



Här och här är Kim och Janet i Aftonbladet.

Made in Sweden: originalet
Förresten fanns det en svenskt jazzrockband som hette Made in Sweden mellan 1968 och 1977, med bland andra Georg Wadenius på gitarr. Här är en bild på det väldigt tidstypiska omslaget till deras skiva “Snakes in a hole” från 1969.
De var väldigt långt ifrån den moderna musikindustrins hitmakarfabriker. Riktig musik.

Diskrimineringsombudsmannen diskriminerar


DO, Diskrimineringsombudsmannen, ska se till att vi inte blir diskriminerade på grund av ras, religion, kön, sexuell läggning, osv. Men detta arbete leder lätt till annan form av diskriminering. Det hindrar inte DO att braka på med hot och höga straffavgifter, även där lagstödet är väldigt tveksamt. DO gör sig därmed skyldig just till diskriminering.

Det är inte i alla samhällssituationer som diskriminering kan förekomma. DO har en lista på tänkbara instanser, företag och institutioner som lagarna mot diskriminering gäller. Dit hör inte, enligt DO:s lista, ideella föreningar.
Ändå driver DO flera fall mot föreningar för att skrämma dem att betala saftiga ersättningar för diskriminering, som alltså enligt DO:s egen tolkning inte kan äga rum i föreningslivet.

DO räknar med att föreningarna inte ska förstå det, utan bli rädda för hot om rättegång och betala avgifterna för att komma undan.
Men DO är en myndighet. Därför förväntar sig allmänheten – med all rätt – att dess utövning ska vara neutral och korrekt, inget tjuv- och rackarspel för att lura pengar av folk.

Vad DO förmodligen ursäktar sig med är att lagarna i fråga är en smula vaga och flera tolkningar av dem har inte prövats i domstol. Men det är inte DO:s sak att försöka driva lagarna åt annat håll än deras syfte ger skäl att antaga – och framför allt inte som ett utpressningsmoment mot en godtrogen allmänhet.
Dessutom har DO på sin egen hemsida visat vad de själva anser att lagarna gäller, och dit räknar de inte ideella föreningar.



Slöja
Inom de idrotter där jag är verksam, kampkonsterna, känner jag till två fall där DO på detta lömska sätt driver skadeståndskrav mot föreningar, för att de inte tillåter att man tränar med slöja på. Det kan verka som en struntsak, men det finns minst två viktiga skäl till detta:

1 Säkerhet: Kamsport är inte ofarligt, så det måste utövas under stort ansvar och med flera försiktighetsåtgärder som det hålls hårt på. Därför har kampsporterna väldigt få skador. Slöja på träningen utgör en väldig riskfaktor – till exempel för att det ger skymd sikt, för att det är ett plagg som kan fastna på många olika sätt, och för att eventuella skador inte ögonblickligen syns. Därför är varje form av huvudbonad uttryckligen förbjuden i flera internationella tävlingsreglementen inom kampsporterna.

2 Klädsel: De flesta kampkonsterna har regler för enhetlig klädsel, som bottnar i vad de står för historiskt och vad plaggen symboliskt och traditionellt representerar. Det är inte religion, men djupt förankrad sed. Och varför ska man inte ta seden dit man kommer? Det ska inte i första hand vara kampsportens sak att foga sig efter andra seder, som gäller i helt andra sammanhang. Den kan välja att göra det, men det är kampsportens godtycke som ska gälla inom dess egen verksamhet – inte andra intressen som ej är hemmahöriga där.

Observera att ovanstående invändningar mot slöja inte utgör någon diskriminering på grund av religion, utan regler av helt andra skäl.

När DO väljer att se slöjan som en religiös rättighet, vilken enligt DO alla andra ska foga sig efter – då förvägrar DO alla andra sina rättigheter. Det är en prioritering och värdering som i allra högsta grad kan ifrågasättas.

Pengar
Dessutom är det så att i båda nämnda anmälningar mot kampsportklubbar kräver DO stora skadestånd av föreningarna – pengar som delvis (men bara delvis) ska tillfalla de personer som vägrades träna med slöja på.

Det handlar alltså om pengar, i vanlig ordning. DO tar en stor andel av sådana skadestånd, och personerna som de driver saken åt gör sig också en hacka. I ett av de nämnda fallen (kanske båda) har det ekonomiska intresset uppenbart varit drivkraften för DO-anmälan.

Därför riskerar mängder av idrottsföreningar att lycksökare går runt och kammar in storkovan genom att kräva skadestånd för att de inte får ha slöja på träningarna – utan att de alls är intresserade av att faktiskt delta i dessa träningar, eller ens att bli medlemmar i föreningarna.

Föreningsfriheten
Föreningsfriheten innebär att människor fritt ska kunna bilda sammanslutningar där de själva bestämmer reglerna för hur deras verksamhet ska se ut. Det är en väldigt viktig rättighet, som inte ska kullkastas utan noga överväganden.
Framför allt ska föreningarna inte skrämmas till att betala pengar för krav som är ytterst tveksamma, och DO ska inte vilseleda föreningar om detta bara för att lyckas pressa av dem pengar.

Kvinnoförtryck
När det gäller slöja finns ett till problem, som är av ännu större betydelse: Vad för religiösa skäl som än förs fram till stöd för slöja är det ett klädtvång som endast drabbar kvinnor, och som dessutom bottnar i den oacceptabla tanken att kvinnor ska skyla sig för att inte fresta män till sexuella närmanden.

Det är en föråldrad syn på könen – inget annat än ett flagrant kvinnoförtryck. Vårt samhälle ska inte stifta lagar som stöder – till och med uppmuntrar – sådant.

Slöja, burka och liknande kvinnoförtryck behöver avskaffas, precis som en del kristna uttryck för kvinnoförtryck har förpassats till historien.

DO:s tillämpning av diskrimineringslagarna är inget annat än ett stöd för diskriminering av kvinnorna, eftersom den stöder och uppmuntrar ett klädtvång som endast gäller kvinnor.
Därmed bryter DO mot lagen om könsdiskriminering.

Motsägelser
Det finns många absurditeter bland diskrimineringslagarna, eftersom de är tillkomna i en politiskt opportun hast. Det här är komplicerade ting, där vi egentligen måste börja med att fråga oss vad samhället ska sträva efter och hur olika intressen ska vägas mot varandra. Som det nu är riskerar DO och diskrimineringslagarna att direkt motarbeta de syften som både DO och lagarna ämnades för.

För några dagar sedan mailade jag till DO en fråga om varför de ger sig på ideella föreningar på detta sätt. Jag har ännu inte fått något svar. Jag meddelar förstås här om det kommer, och vad det i så fall innehåller.

Expressen har publicerat en mycket intressant debattartikel av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt i ämnet. De har skrivit en bok som belyser problemet med det överdrivna diskrimineringstänkandet.

Prins Valiants stolta kvinnor

DN skriver om skillnader mellan vår tids kvinnliga och manliga serietecknare. Fordom var det mest män som tecknade serier, men det var stora skillnader på hur de skildrade kvinnor.

Jag skrev en delvis lekfull betraktelse över det i den idéhistoriska tidskriften Ugglan för ett antal år sedan, där jag använde serierna Blixt Gordon och Prins Valiant som exempel.

Fast serierna jag jämförde var ungefär samtida, var deras kvinnoskildring så gott som motsatt. Blixt Gordon i Alex Raymonds utförande omgavs av kvinnor som allihop blev som vax i hans famn. Det framgick både i berättelserna och i bilderna som illustrerade dem.



Kvinnorna omkring Hal Fosters prins Valiant var däremot framfusiga, rentav busiga, och svårflirtade även för seriens hjälte. Ofta framstod de som starkare och mer handlingskraftiga än männen, som inte sällan blev lite löjliga i jämförelse.



Starka och självständiga kvinnor dräller det av i litteraturhistorien, ända sedan de gamla grekerna. Hos Shakespeare är det mer regel än undantag. I seriernas värld finns det också gott om exempel, men där har dock kvinnor av den typ som flockades runt Blixt Gordon varit de ojämförligt vanligaste. Det låg i tiden.

Så heder åt de konstnärer som vågar göra avsteg från tidsandan, även om de nästan aldrig får annat än förakt av sin samtid för det.

tisdag 27 januari 2009

Debatt önskas – men på olika villkor


Sydsvenskans ledarredaktion bjuder in till debatt på sina sidor – såväl i papperstidningen som på webben. En levande debatt med repliker. Men fortfarande är redaktionens egen blogg avstängd för kommentarer. Hur går det ihop?

Ledarskribenten Magnus Jiborn ska sköta avdelningen Aktuella frågor i Sydsvenskan och uppmanar läsarna att skriva debattinlägg dit. Han skriver friskt och bejakande om den nya öppna mediasituation och vill ha de friska fläktarna även på Sydsvenskan:
”På Sydsvenskan.se kan debatten föras vidare och fördjupas genom repliker och repliker på repliker, och genom att länkas samman med den debatt som förs i andra medier.”

Därför är det pinsamt att samma ledarredaktion på sin egen blogg Snällposten har stängt av såväl kommentarer som Twingly-länkning till andra bloggar.
Jag har berättat om det förr, men här var en solklar anledning att påminna om det. Sydsvenskans ledarredaktion vill glatt skicka ut sina läsare i hetluften men gömmer sig själva bakom solida murar. Deras blogg består blott av egna monologer.
Det är lite väl räddhågset.

George Bush tog farväl med ett evigt tjat om terrorismen

Nu när Obama varit president i några dagar är det frestande att bara låta hans föregångare George W. Bush sjunka in i glömskan – men vi behöver ständigt lära oss av historien och därför minnas den. Bush summerar själv upp sina åtta år som president i sitt avskedstal – och det handlar nästan bara om terrorismen.

Här är första delen av hans avskedstal den 15 januari:



Här är andra delen av talet (3 minuter).

Som han ser det har allt blivit bara bättre – men han medger en bit in i sitt tal att det råder delade meningar om saken. För övrigt tjatar han envist om terrorismen och 9/11.
Det enda han oomtvistligt har lyckats med är att undvika en ny terroristattack på amerikansk mark sedan 2001. Det har i och för sig gjorts till ett pris som varit väldigt högt vad gäller rättviseprinciper, medborgarnas integritet och så vidare.

I sitt avskedstal kan inte Bush lämna ämnet eftersom det är där han har satsat all sin heder, och det är detta han har skyllt många av sina mest olämpliga beslut på. Han kan därför inte ens avstå från att varna för framtida terroristattacker och i förtäckta ordalag nästan hota med dem, som om hans politik vore den enda tänkbara för att undvika dem.

Snarare har hans politik varit en garanti för att terrorister ska ha en fortsatt önskan att slå till mot USA. Det måste han ana, och vill därför med sina formuleringar på förhand förklara sig oskyldig till sådana eventualiteter.

Bushs retorik och resonemang är inte demokratins röst, hur ofta han än tar ordet i sin mun. Hans lösning är skoningslöst hårt mot hårt. Han talar inte som en president, utan som en fältmarskalk – en som önskar att kriget är evigt, för att därmed kunna härska oinskränkt.

“Den yttre fienden” är en av de äldsta metoderna för härskare att göra folket följsamt. Bush har använt den så mycket att han till slut inte hade någon annan möjlighet kvar. Och vid det laget stod det alltmer klart för det amerikanska folket att den verkliga fienden var han.
Så brukar det gå när härskare spelar för hårt på detta enda kort.

måndag 26 januari 2009

Stormen i vattenglaset


Direkt efter att Jonas Gardells drama klingat ut i rutan är det dags för ett nytt, denna gång inspirerat av forna års hårda stormar. Dess löjligt lättfunna namn Stormen antyder dess främsta brist: den på fantasi.

Jag trodde först att namnet skulle visa en koppling till Shakespeares formidabla pjäs med samma namn, men knappast. Det handlar helt enkelt om en storm och olika människoöden i densamma.
Och det är – i ännu högre grad än Jonas Gardells drama – inget annat än ett staplande av ytliga stereotyper på varandra. Dessutom, i motsats till Gardell, med rent bedrövlig dialog.
Alla karaktärer i dramat är dumbommar, ingen säger något som är det minsta intressant, tankfullt eller häpnadsväckande. Resultatet är erbarmligt tråkigt, trots ovädret.

Det är ett så bedrövligt dåligt manus bakom denna dramaserie att jag inte förstår hur SVT med alla sina resurser har mage att sända det. Är de både döva och blinda?

Nej, problemet är att varken SVT eller svensk film har någon levande konkurrens, där talang och förmåga får en chans. Det är en liten skara som får göra film i TV och för filmbolagen (som dessutom samarbetar intimt redan i initialskedet). Ett litet gäng som kliar varandras ryggar och låtsas att de skapar konst. De få nya som kommer in där tar bakvägen – i själva verket släpps de bara nådigt in av dem som redan är på plats.

Den trånga krets som håller hårt i kontrollen gör en intressant utveckling av svensk dramatik på film i det närmaste omöjlig. Då och då kan det blixtra till, av ren olyckshändelse – däremellan är det bara eländigt. Som i Stormen.

SVT måste brytas upp så att denna slutna familj spricker. Detsamma kan sägas om filmbolagen, som är lika slutna. Likaså Filminstitutet, den stora finansiären, som med sina pengars makt blott konserverar den bestående ordningen.
Det gäller också Dramatiska Institutet, Sveriges enda rejäla utbildning för filmregissörer med mera – dess trånga urval av enstaka elever gör att man även där har bäst chans genom att gå bakvägen, bli insläppt i branschen via någon släkting eller vän som redan befinner sig i den.

Stormen är bara ännu ett bevis på att något är väldigt unket i svensk TV och film. Upp med fönster och portar, ruska om och se vad som händer! Släpp kontrollen!

Här skriver Sydsvenskan, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om Stormen.

Gravida missbrukares integritet


Sydsvenskan har ett märkligt förhållande till integritet. De ger inte mycket för den på internet, men slåss med näbbar och klor för att gravida mödrar ska få alkoholisera sig ifred.

Folkhälsoministern vill kunna tvångsvårda gravida som sitter fast i ett missbruk av alkohol eller narkotika. Det får Sydsvenskans ledarredaktion att gå i taket. De skriver:
"Det kränker individens integritet och kvinnors rätt till sin egen kropp. Respekten för individens frihet får inte göra halt inför missbruket."

Men Sydsvenskan glömmer att det är två personer inblandade: modern och barnet i hennes mage. Missbruk under graviditeten kan lätt leda till livslånga skador på barnet. Även om Sydsvenskan tycker att man inte har mänskliga rättigheter förrän man är född, så handlar det alltså i detta fall om skadeverkan också på den födda människan – ofta livslång och kanske förödande.

Det är märkligt att Sydsvenskan inte nämner barnets rätt med ett enda ord, som om det vore alldeles likgiltigt. Det som spökar i tidningens ställningstagande är nog att dess skribenter själva är föräldrar och ser rött inför tanken på att myndigheterna skulle granska dem i denna egenskap, alldeles oavsett anledningen.

Men vakna, Sydsvenskan. Det dräller av så dåliga föräldrar att deras barn – födda eller ofödda – behöver all hjälp mot dem. Man ska inte kunna äga andra människor. Det betyder också att man inte ska kunna göra som man vill med sina barn.
Eftersom barnen har ytterst små egna resurser behöver samhället gå in till deras försvar. Det kan förstås också gå för långt och bli fel – men det blir mycket värre om samhället helt låter bli. Mycket värre.

Påven har konto på YouTube


Påven och hans Vatikan har skaffat konto på YouTube. Det berättar DN idag, men besvärar sig inte ens med att ge en länk dit. Men här är det: youtube.com/vatican

Vatikanen är en flitig församling. De har redan 18 egna videosnuttar uppe, allihop med påve Benedictus XVI. Inga favoriter, inga prenumerationer. Det är inte lätt att vara påvekyrkan – hellre ingenting än något som kan diskuteras.

De har snart 8.000 prenumeranter och betydligt fler lär det bli. Som hemland anges Holy See (Vatican City State), och kategorin är director (regissör). Det går ju inte för påven att använda kategorin guru fast den med YouTube-logik vore mer passande.

De har haft YouTube-kontot sedan 21 november 2005 – alltså sedan YouTubes barndom, men började lägga upp videofilmer där blott för fyra dagar sedan.
Den mest sedda videon är bara en pampig introduktion till Vatikanens videosatsning och har visats 90.000 gånger. Den avslutas med ett citat av påven om att de nya teknikerna kan vara en stor tillgång för mänskligheten om de används rätt. Jaha :)

Man kan inte göra “embed” på påvens videofilmer, alltså så att de skulle kunna ses på andra hemsidor. Inte heller kan man lämna några kommentarer eller sätta betyg på dem.
Det är fegt och inte särskilt internet-hipt. Inte heller oväntat.

Så här säger påven i en annan video om Vatikanens YouTube-satsning:
”Undoubtedly, wise use of communications technology enables communities to be formed in ways that promote the search for the true, the good and the beautiful, transcending geographical boundaries and ethnic divisions. To this end, the Vatican has launched a new initiative which will make information and news from the Holy See more readily accessible on the world wide web.”

Pretentiöst så det förslår. Vatikanen ska komma och visa hur internet bör användas – utan kommentar, utan dialog, utan chans till genmäle. Samma gamla kyrkliga monolog från ovan. Predikan utan att ens lyssna på mottagandet.
Inget nytt under den solen.

lördag 24 januari 2009

Skumma ideal i idrottens skrymslen


Sydsvenskan behandlar i två artiklar homofobin inom idrottsrörelsen. Det är kanske så att inom “grabbiga” världar odlas machoideal – såsom i sport och i lumpen. Det är nog inte lika enahanda inom kvinnlig idrott. Men homofobi är långt ifrån det enda som behöver belysas och bearbetas i idrotten. Där ryms många olustigheter.

Sydsvenskans sportchef Anja Gatu har intervjuat skådespelaren Mårten Svedberg, som i sin enmansföreställning Fotbollsbögen belyser problemet med mansroll och homofobi inom idrotten. Fast han erbjuder föreställningen gratis till idrottsklubbarna är det hittills bara en som har nappat.
Redan det säger en hel del om hur det är fatt med idrottens vilja till självkritik...

Anja Gatu har också skrivit en tankfull krönika där hon resonerar om inställningen till homosexualitet i idrotten, speciellt vad gäller damfotboll, som enligt henne har många homosexuella spelare och just därför betraktas med minst sagt underliga ögon av omvärlden.

Kampsport
Jag har tränat aikido i 36 år och därmed även haft flitig kontakt med flera kampsporter och kampkonster. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någon enda gång inom dessa idrotter sett några flagranta exempel på homofobi. Snarare tvärtom. Ganska nyligen förklarade en kamrat som tränar MMA skämtsamt att där fick man minsann inte vara homofob, eftersom det är halvnakna karlar som kravlar runt varandra på golvet.

Man skulle kanske tro att kampsport med så mycken närkontakt mellan utövarna skulle vara speciellt “allergisk” mot homosexualitet, men snarare verkar det dämpa sådan skräck. Man kan inte hålla på och bry sig om det på träningen – varken att oroa sig över motståndarens sexualitet eller vara angelägen om att inte ge tvetydiga signaler om sin egen. Då kan man inte koncentrera sig tillräckligt på själva träningen och den egna utvecklingen.

Dessutom tränar män och kvinnor tillsammans i de allra flesta kampsporterna, vilket säkert gör en hel del för att lösa upp överdrivna könsrollstankar. Grabbar kan inte uppträda lika macho under mixad träning som de ibland gör när man klumpar ihop dem för sig.

Lagsport
Eventuellt är det också skillnad på individuella sporter och lagsport. I de sistnämnda sker omedvetet ett slags samgående, där man letar sig fram till ett gemensamt sätt att vara som lätt kan bli stereotypt och överdrivet.
Individuella sporter tenderar i stället att framhäva det individuella, vilket i förlängning torde ge högre tolerans mot alla sorters olikheter.

I lagsporter finns också en hård utslagningsmekanism. Man ska platsa i laget – och det kan lätt gå på tok för långt.



Tävling
Idrottsrörelsen har en del synnerligen tveksamma inslag, även homofobin förutan. Den förfaller lätt till något slags socialdarwinism, det vill säga de starkas rätt över de svaga. Det är tävlingen mer än själva idrottandet som riskerar att skapa sådana obehagliga ideal. Som Abba sjöng: “The winner takes it all.”

Tyvärr är det så illa ordnat att bara en kan vara bäst, bara en vinnare – så alla andra är i högre eller mindre grad förlorare. Det är ingen bra matematik, precis.

Återigen ser jag en fördel inom kampsporterna. Där är nämligen tävling inte så dominerande. Många tränar kampsport år efter år utan att tävla, och får ändå ut allt de behöver av sin träning. Inom t.ex. de österländska kampsporter där tävling alls förekommer brukar det inte vara mer än sisådär 5% som faktiskt tävlar. Dessutom finns några arter helt utan tävling.

De flesta andra idrotter har så gott som ingenting utöver tävlandet. De går ofta inte ens att utöva utan ett dominerande tävlingsinslag – det gäller särskilt lagsporterna. Träningen är så gott som lika med tävling.

Det finns många faror med den mentalitet som sådant föder och göder. Därför borde idrottsrörelsen ta ett mycket större ansvar och försäkra sig om inslag som motverkar det negativa i tävlandets mentalitet.
Annars kan det urarta till rena gladiatorspelen, dessutom läktarvåld, intolerans eller rentav hat gentemot det avvikande, och utslagningsmekanismer som skadar självkänslan hos alla utom de största vinnarna.

Idag är det alltför många klubbar och idrottsförbund som bara nöjer sig med att göra vad de kan för att vinna, och tycker att den inställningen är den föredömliga. Därmed trissar de upp och stöder utslagningstänkandet. Homofobi är bara en av riskerna med det.

Lite väl blåögt om lag mot fildelning


På Sydsvenskans ledarsida har Mats Skogkär uttryckt sitt stöd för Polismetodutredningens förslag om minskat integritetsskydd på internet, som jag skrev om här. Skulle han vara lika benägen att exempelvis minska pressens meddelarskydd?

Det är så tydligt att hans likgiltighet för internetanvändarnas integritet har mest att göra med gammelmedias ogina attityd mot internet som en scen där alla kan få komma till tals. Han ställer helt upp på utredarens ursäkt att det inte bara skulle vara för att komma åt fildelare, utan också för att motverka trakasserier, olaga hot, ofredande och förtal på internet.
Skogkär skriver:
”Förhoppningsvis får rättsväsendet nu de verktyg som behövs för att stävja de värsta avarterna.”

Men de värsta avarterna måste vara sådana som betingar hårdare straff än böter, och därmed redan med rådande lagar kan spåras upp. Utökade befogenheter kan knappast ha med dem att göra, utan siktar förstås på fildelningen, där skivindustrin och andra branscher trycker på.
Det övriga är blott svepskäl.

Och kostnaden för allmänheten är hög: åklagare ska själva få besluta om spårning, och gränsen vid möjlighet till bötesstraff betyder vilka struntsaker som helst.
När det stiftas lagar är det alltid väldigt viktigt att begrunda hur de skulle kunna komma att missbrukas. Medborgarna behöver skydd mot maktmissbruk. Därför ska myndigheters rättigheter till intrång i privatlivet begränsas hårt – även om det leder till att vissa skurkar går fria.

Mats Skogkär borde läsa de kunniga och sakliga artiklar om fildelning som skrivs av Alexander Kuprijanko på hans egen tidning. Till exempel artikeln om just det nya lagförslaget.
Texten från TT i samma ämne är dock lika blåögd som Skogkärs ledare.

200 år av fred i Sverige


Detta år har Sverige haft fred i 200 år. Det är lite beroende på hur man räknar, men historikerna brukar vara ense om att det var 1809 som Sverige befann sig i sitt sista “ordentliga” krig. Inte illa. Jag kan inte komma på något bättre att fira.

Sveriges sista stora krig var mot Ryssland (som så många gånger förr) och handlade om Finland. Freden tecknades den 17 september 1809 och innebar bland annat att Sverige gav ifrån sig Finland.
Den 10 december samma år slöt Sverige fred med Danmark (även om det blev en kort stridighet om Norge 1813) och den 6 januari 1810 med Frankrike (även om det var en del skärmytslingar 1812-13). Och så var det ett kort fältslag mot Norge 1814...

Hur som helst, det sista stora kriget var med Ryssland och tog slut i augusti, med fredsfördrag den 17 september. Men en så stor sak som en tvåhundraårig fred kan vi kosta på oss att fira hela detta år, allraminst.
Kanske helst med fyrverkerier – det ursprungliga fredliga användandet av krutet.

fredag 23 januari 2009

Grooming eller bara vanlig flört


En undersökning har visat att 62% av tjejer mellan 15 och 18 år har varit med om att personer på nätet försökt få dem att prata sex mot deras vilja. Det låter förfärligt, men uppgifterna väcker en mängd frågetecken.

Svenska Dagbladet gör i sin artikel om undersökningen inget försök att besvara nödvändiga frågor – i stället framställs det som att alla dessa tjejer drabbats av grooming, alltså vuxna som inlett dialog i avsikt att förföra dem.
Kristdemokraternas Göran Hägglund kastar sig förstås över frågan och kräver ökad övervakning av internet, och möjligheter att censurera.

Vuxna?
Men vänta, tjejerna har inte ens tillfrågats om dessa sexkontakter var från vuxna. Det kan alltså lika gärna ha varit fråga om jämnåriga tonåringar som försökt sig på en flört. Förmodligen i de allra flesta fallen. Hormonstinna tonåringar kämpar förstås för att få till det. Sådant är inget att bli upprörd över.
Se t.ex. Johanna Sjödins sansade blogg om saken.

Vidare gäller undersökningen tjejer mellan 15 och 18, alltså i den ålder då även lagen medger sexuell aktivitet. Och vid 18 ska man så vitt jag begriper betraktas som vuxen. Är verkligen begreppet grooming relevant då?

Själva undersökningen är inte alls vetenskapligt genomförd, utan endast en enkät på internet. Jag tvivlar därför på att det ens har kontrollerats att de som svarat verkligen var tjejer i rätt ålder, eller ens tjejer. Inte heller om samma person svarade flera gånger, och så vidare.

Den ingår i Ungdomsbarometern, som görs årligen.

Undersökning?
Något som verkligen ger anledning till misstänksamhet är att inte ens Socialstyrelsen, som är involverad i undersökningen, ger de nödvändiga upplysningar som behövs för att avgöra dess trovärdighet i sin rapport. De visar inte hur frågorna ställdes, hur svaren kontrollerades, och så vidare – de ger i stort sett bara resultaten.
Det är inte information, utan desinformation. Och uppenbart vill de ändå att vi ska dra större slutsatser av resultatet än det förtjänar.

Ungdomsbarometern utförs av kommunikationsföretaget Cosmos, som specialiserar sig just på “ungdomskommunikation”. De har bland annat en reklambyrå för att nå fram till ungdomar och “som hjälper dig att ta dig förbi den reflexmässiga försvarsskölden som unga bär på”. Med andra ord en kallhamrat kommersiell verksamhet, sannerligen inte något forskningsinstitut.

Ungdomsbarometern har de gjort sedan 1991 för att “kartlägga attityd- och beteendemönster bland unga”. De gör också i samband därmed “kundanpassade målgruppsanalyser” med mera. Deras kunder är såväl privata företag som den offentliga sektorn.
De berättar på sin hemsida inte ett dugg om hur Ungdomsbarometern genomförs, så det är en hemlighet mellan dem och deras kunder. Trist att Socialstyrelsen, som är en av dessa kunder, inte heller vill avslöja så viktiga fakta.

En så oseriös undersökning ska helt enkelt ignoreras, för inget av dess resultat är ett dugg tillförlitliga. Den verkar bara vara tillkommen för att skapa lite rubriker i pressen och ge Socialstyrelsen ytterligare anledningar att finnas till och få statsbidrag för sin verksamhet, genom att peka ut problem som kanske inte ens existerar.

Tidningarna borde hålla sig för goda för att bara återupprepa sådant nonsens, utan minsta ifrågasättande. Svenska Dagbladet bör skämmas.

Sexualmoral
Vi befinner oss i en tid där stora delar av den offentliga debatten vill skruva oss tillbaka till en snäv och fientlig sexualmoral som mest liknar den i det victorianska England. Detta görs ofta med dylika “undersökningar” och annat vårdslöst hanterande av fakta som argument, framförda med indignerade brösttoner.

Varför ska sex åter vara något hemskt och fult? Vad är det för bitter oginhet som döljer sig bakom detta? Jag har svårt att släppa misstanken att det i grunden är 40-taliserna som ligger bakom det hela. De hade hur kul som helst på sina ungdomsår under 1960-talets sexuella revolution, och av ren svartsjuka vill de förhindra att senare generationer får det lika skoj.

Läs även andra bloggares åsikter om

Fildelning är en blek ursäkt för kontrollsamhället


Nu ska fildelare kunna spåras även om brottet inte kan leda till mer än böter, enligt förslag från Polismetodutredningen. Hittills krävs domstolsbeslut och att det kan vara fråga om fängelsestraff. Så obekymrat tänjs det i folkrätten.

Medborgarnas skydd mot myndigheters snokande i privatlivet skjuts åt sidan när det handlar om pengar. Men så kan man inte hålla på, för då ryker själva rättsstaten.
Principen att den personliga integriteten blott ska kränkas i fråga om allvarliga brott är viktig och nödvändig. Den ska få kosta.

Varför envisas myndigheter och politiker med lösningar som saboterar den medborgerliga integriteten? Det går inte att tolka annorlunda än att staten vill skaffa sig total kontroll över internet, en kontroll som redan genom hur den införskaffas är ett belägg för att den kommer att missbrukas.

Det finns andra lösningar på de ekonomiska problemen med fildelning – och branschen håller äntligen på att försöka realisera dem. Därför är ytterligare överloppsgärningar från myndigheterna inget annat än ett hån mot våra grundläggande fri- och rättigheter.

Vad är sanning?


Nu lämnar vi Liza Marklunds begreppsförvirring och återvänder ända till Pontius Pilatus, som när Jesus sa sig ha kommit till världen för att vittna för sanningen, svarade: “Sanning – vad är sanning?” Det finns ofta skäl att ställa den frågan. Så gör också den kristna tidningen Dagen, när de får “sanningen om Jesus” från telefontjänsten 118 800.

118 800 är en telefontjänst som påstår sig ha svar på allt. En pastor ringde och frågade “Vem är Jesus?” Han fick följande svar:
"Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig."

Det var företagets VD som själv skrivit just detta svar och därmed ansåg sig uttrycka en vetenskaplig sanning som alla vet. Men det går förstås att resa mängder av invändningar mot hans svar, som är så enfaldigt att det inte ens kan kallas infantilt.

Vad då “påhittad religion”? Självklart är religioner i sig inte fakta, utan konstruktioner runt något slags gudstro med mera. Man skulle kunna tala om påhittad gud eller påhittat paradis, men knappast påhittad religion. Dessutom, påståendet förutsätter att det finns något sådant som religioner som inte är påhittade. Vilka skulle de vara?

Vidare dryftar de lärde om huruvida Jesus har funnits eller ej, men “saga” förutsätter att alla återberättare är överens om att det är blott saga, påhitt, som inte ska tas för verkligt. Men vi vet att många miljoner människor genom nästan 2000 år har uppfattat Jesus som en verklig gestalt, och det är långt ifrån omöjligt att han har existerat som person.
En saga är han därför inte. Dock kan man kanske säga att det har skapats många sagor om honom, eller snarare legender.

Dagens sanning
Den kristna tidningen Dagen skriver roat om den dumma teletjänsten, men inte utan ett stänk av det fördömande alla kristna måste känna inför sådan blasfemi, som fordom omedelbart ledde till dödsstraff. Dagen har förstås sin egen sanning, om än framförd med viss svensk måtta.

Jag har intrycket att Dagen är en av vinnarna i mediaövergången från papperstidningars herravälde till internets anarki. Ovannämnda artikel är det just nu 37 bloggar som länkar till, vilket är en mycket hög siffra. Dagen hamnar ofta högt när det gäller antalet länkade bloggar till dess artiklar – ofta långt före mycket som skrivs i de stora drakarna Aftonbladet och DN.

Före internet var Dagen en ganska marginell tidning med låg upplaga (idag 19.000 ex), som grundades av Pingströrelsen 1945. Den gjorde ytterst lite väsen av sig utanför de egna leden av framför allt pingstvänner och några andra frireligiösa samfund.
Religionsfrågan var inte heller särskilt mycket på tapeten, ungefär från samma tid – andra världskrigets slut.

Men det har ändrats med internet. Nu är religion något som framkallar heta känslor åt alla håll, vilket ideligen visar sig i bloggosfären. Det har också inneburit att Dagen, som med sin hemsida kan nås av alla som inte skulle komma på tanken att prenumerera, numera ofta befinner sig i händelsernas mitt.
Dess hemsida genererar säkert betydligt fler läsare än den tryckta tidningen någonsin haft.

Dagen har seglat fram som en av de viktiga portalerna för debatten på internet, i frågor som berör religiösa perspektiv. Det hade varit svårt att förutsäga.
Det är dess specialisering som är främsta förklaring till framgången. Dagen skriver utifrån ett frireligiöst kristet perspektiv, och det deklarerar de tydligt. Därmed är Dagen ett tacksamt mål för surfare, just när kristna synpunkter söks.

De stora drakarna, som skriver om allt i en påstådd saklighet och därför är mycket svårtolkade i sin rapportering, har sämre framtidsutsikter på internet. De gör som hunden i Aisopos fabel: de gapar efter mycket och mister därför hela stycket.

Internet handlar inte om megalomani, fast dess omfattning kan fresta därtill, utan om specialisering. I stället för att försöka fånga alla, bör media på internet våga vara så profilerade att de lockar till sig vissa målgrupper och vinner auktoritet inom vissa klart avgränsade fält.
Annars drunknar de i det väldiga överflöd av information som de aldrig kan mäta sig med.

Obama öppnar djärvt


De första distinkta besluten Barack Obama fattade som USA:s president gällde nedläggning av Guantanamo, fängelset i strid mot alla internationella lagar, där påstådda terrorister hålls fångna under plågsamma former. Det är djärvt: en gest av behärskning mot terrorismen. Han är sannerligen ingen opportunist.

För oss i resten av världen må en sådan handling vara både rimlig och brådskande, men amerikanska presidenter brukar tänka helt annorlunda. De vill visa de mest konservativa amerikanerna lojalitet – ofta genom att excellera i grymhet mot nationens inbillade eller verkliga fiender.

Obama gör tvärtom. Hans första handling som president är att visa mildhet mot vad hans eget folk betraktar som den lede fienden, den enda de haft på över 50 år som verkligen slagit hårt mot dem.
Inte för att Guantanamo verkar vara befolkat av idel verkliga terrorister, men gesten är ändå tydlig. Obama ämnar vara nobel och sansad även inför det fasansfulla, och hålla på humanistiska principer även när hans nation är som blodtörstigast.

Genast under hans första dagar som president ger han omisskännliga tecken på förändring. Dessutom i motvind och uppförsbacke.
Det kändes overkligt när han blev vald, och den känslan återvänder när han på detta sätt begynner sitt ämbete.

När hade vi en svensk statsminister med motsvarande civilkurage?

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om Obamas beslut.

Halvt dolda – helt ömkliga

Nu har jag sett sista delen av Jonas Gardells drama De halvt dolda. Det var inte någon enda munter sekund under hela seriens fyra timmar. Mörker från början till slut. Vad var poängen? Så gör alltför många svenska dramatiker när de vill visa sig seriösa och djupsinninga – bara elände.

Serien var gripande, vilket kommer med automatik när allt är infamt tragiskt. Den var också skickligt regisserad och filmad. Även skådespelarna – speciellt de unga – imponerade med en intensitet och närvaro som stundtals var närmast kuslig.
Men hela historien föll platt. Allt hände som man väntade sig. Klyschorna fortsatte att hagla genom hela serien och föll på plats utan minsta förändring eller nyansering. Strängt taget, och med dramaturgiska mått: inget hände.
Bara elände från början till slut.

Jag tvivlar på att detta är en sann återgivning av Jonas Gardells egen världsbild. Här känns det mer som att han ställt till det för oss andra genom att erbjuda blott detta kompakta mörker.
Och det är en förfalskning av verkligheten – inte som Liza Marklunds när hon påstod att en djupt förvanskad historia är helt och hållet sann, utan en konstnärlig förfalskning som ger sken av att konstnärens öga ser blott mörker i tillvaron. Icke. Därför är det förställning.

Allt det som hjälper oss att fördra tillvarons mörka stunder var så gott som raderat: lustan, njutningen, kärleken, inspirationen, förtjusningen, hänförelsen, och så vidare i all oändlighet. Jonas Gardell bjöd bitterhet i stället för kärlek, skam i stället för lust, självtuktan i stället för njutning, depression i stället för inspiration, fundamentalism i stället för hänförelse.
Det är falskt, även i fantasins värld.

Sexualiteten var också bannlyst från Gardells skildring. Det var nödvändigt för dysterheten, eftersom sexualiteten har förmåga att lysa upp det mest kompakta mörker. Kom en enda kyss i hela serien?
De två tonårspojkarna som faktiskt fann varandra i slutet fick inte göra mer än ångestladdat hålla handen i smyg i mörkret. En vacker liten scen i och för sig, men också en beklämmande manifestation av hur feg den svenska kulturen har blivit med att skildra kärleken som den egentligen är – och därför låtsas att den är något helt annat, närmast blodlöst. Gardell, om någon, borde ha krävt mer.

Dramat var egentligen inget drama, utan vad man inom filmen brukar kalla episkt berättande – inget förändras, allt är detsamma från början till slut. Därför kan man klippa runt i tiden och mellan olika människoöden bäst man vill. Om ingen genuin förändring sker saknar tidsperspektivet och ordningen på scenerna betydelse.

Det hade varit mycket intressantare om t.ex. skinheadgrabben hade upptäckt att den beskyddande värme han kände för sina småsyskon faktiskt längtade efter att sprida sig till resten av världen. Eller om barnen som växte upp med en fanatiskt fundamentalistisk kristen far helt vände kristendomen och honom ryggen.
Det hade också varit sannare. För när saker och ting kommer till sin spets kan man vara säker på att därefter är allt förändrat i grunden.

Jag kan inte låta bli att börja undra om Jonas Gardell egentligen har lärt sig så mycket om livet sedan 1980-talet, när han stod fram som en härligt frisk och kompromisslös skildrare av tillvarons stackare. Nu har han så länge hört till en helt annan grupp i vårt samhälle att han kanske måste gå till dessa överdrifter och förvanskningar för att ge sken av fortsatt empati.

Jag skrev om första avsnittet här.
Alla fyra avsnitt av serien finns att se på SVT:s hemsida.

Här är hela serien som DVD på CDON.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om serien.

torsdag 22 januari 2009

Obamas ed – andra tagningen

Det blev lite rörigt när Barack Obama skulle sväras in som president på den offentliga högtiden i tisdags. Därför togs det hela om på onsdagen, stillsamt och närmast humoristiskt inne i Vita Huset.

Här är den offentliga “generalrepetitionen” där både Obama och Högsta Domstolens ledare kommer av sig:



Presidenteden gjordes om på onsdagkvällen inför en liten skara på Vita Huset. Jag har tyvärr bara hittat en ljudupptagning från den, som uppvisar en skämtsam, kanske också lite generad stämning.
“Very slowly”, säger Obama innan de ska börja, men HD-chefen John Roberts mal ändå på ganska raskt. Tungan rätt i mun! Det gick som en dans.
Här är ljudupptagningen av presidenteden i repris.

Kyrkornas svepskäl för sin intolerans


De religiösa samfunden kommer med krystade förklaringar på varför de inte ska viga homosexuella. Fördomarna haglar, såväl öppet som än mer fördolt. Det blir alltmer tydligt att kyrkor, med sin reaktionära agenda, har spelat ut sin roll.

Romersk-katolska kyrkan i Sverige meddelar genom sin pressektererare att: “Äktenskapet är ett sakrament, som bygger på att paret kan få barn.”
Men fertilitet har aldrig varit ett krav för deras äktenskap, så det är rent nys. Lika ohederligt argument som dem man brukar höra från kristdemokraterna, som heller aldrig vill bekänna att det är deras förstockade människo- och samhällssyn som är den egentliga agendan.

Ordföranden i Sveriges Muslimska förbund säger att samkönad vigsel aldrig skulle accepteras i muslimska kretsar: “Det är inget som politiker kan ändra på, det har gud bestämt.”
Men vad gud bestämt – också enligt muslimerna – vet bara gud. Den som påstår sig ha guds vilja klar för sig råkar därmed bara bekänna sitt hybris, vilket i alla tider varit vad gudarna föraktat allra mest.

Men de ovanstående samfunden utför blott 300 respektive cirka 100 vigslar om året.
Den svenska trenden är tydligen att allt fler gifter sig borgerligt. År 2007 var det för första gången fler som gifte sig borgerligt än kyrkligt, enligt statistik från Svenska Kyrkan.

Här hittade jag lite mer statistik: År 2005 var det 44.000 par som gifte sig, vilket var cirka 10.000 fler än tio år tidigare. 1995 skedde 63% av vigslarna i Svenska Kyrkan, men knappa 49% 2007. Återstoden gifte sig antingen borgerligt eller (i betydligt mindre grad) i andra samfund – men för sistnämnda saknas statistik.

Här har SCB statistik över bland annat giftermål och skilsmässor sedan år 1749 (för skilsmässor endast från 1831). År 1749 skedde 15.000 vigslar, allihop i Svenska Kyrkan, eftersom andra samfund inte fick viga förrän 1873, och borgerlig vigsel inte kom förrän 1915. Det är en hög siffra med tanke på att den svenska folkmängden var betydligt mindre då.
Flest vigslar skedde under andra världskriget med över 60.000 om året, med undantag för rekordåret 1989 som hade 109.000 vigslar för att nya regler för änkepension infördes. Annars har vigslarna sjunkit i ojämna perioder sedan andra världskriget – i synnerhet om man beaktar befolkningsökningen.

Det är definitivt tradition mer än religiositet som gör att ändå nästan hälften av alla vigslar sker i kyrkan. Men för varje gång kyrkor visar intolerans torde allt fler välja bort dessa, såväl för bröllop som andra högtider. Ja, som ett inslag i deras andliga liv över huvud taget.

Den rätte har kommit igen


Jag köpte Låt den rätte komma in när jag skulle ta tåget till Stockholm, och blev överraskad av hur berättarglad John Ajvide Lindqvists bok är. Och så slog det mig – jag har ju träffat honom, för många år sedan. Han var minnesvärd redan då.

Han var en av de två pionjärerna i modern svensk standup. Det var han och Charlie Häckner, göteborgaren som fortfarande trollar och skojar på scen. I slutet på 1980-talet drog de igång standup på någon scen i Stockholm, och jag intervjuade dem för DN med anledning av det.
På den tiden fanns vad jag minns inte standup alls – kanske inte ens Jonas Gardell hade dragit igång sina enmansshower, men det är jag osäker på.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur två ynglingar på knappa 20 hade hittat till standup. De gjorde det från trolleriet. Båda hade sedan ännu yngre år uppträtt som trollkarlar och kände att de behövde ta det hela vidare, få in något mer, göra sina framträdanden än mer påträngande.
John var den mest definierade och extreme. Han ville bort från trolleriet, medan Charlie tyckte att en blandning var det bästa.

Jhon
Jag minns att John var en udda karaktär, med mycket märkligt som simmade runt innanför pannbenet. Han insisterade på att jag skulle stava hans namn Jhon. Jag försökte antyda att det inte var det bästa sättet att lansera sig i pressen, med en stavning som såg ut som ett tryckfel, men han gav sig inte.
Det har han gett upp sedan dess, men så har han också fått ett mellannamn som inte är så mycket mindre kryptiskt: Jag antar att han gift sig med en Ajvide.

John och Charlie var okända då, men det var hur tydligt som helst att båda var såväl begåvade som sprudlande av energi, så jag räknade med att de skulle låta höra talas om sig.

Men snart blev standup inne och diverse stora elefanter började dansa. John och Charlie trängdes undan från scenen av folk som redan var välexponerade kändisar i tidningsspalterna. Det var trist att se.
Charlie klarade sig i och för sig rätt hyfsat, men John hörde jag inget mer om.
Då och då genom åren har jag undrat vad det kan ha blivit av honom, men inte hört något. Jag letade väl efter Jhon.

Och så denna plötsliga författarkarriär – med skräckhistorier. Mot strömmen förstås, för sådan minns jag honom. Alla andra skriver deckare. John kastar sig över en genre som anses än mindre litterärt värdig.
Det kan jag bara applådera. Skräckhistorier har plats för mer än deckare, eftersom de inte backar för mystiken och det okända, och inte behöver ha logiska svar på allt – precis som den verklighet våra upplevelser förmedlar.

Vampyrer
Han började med en vampyrhistoria – på 400 sidor. Handlingen är förlagd till Blackeberg, där han växte upp. Jag har också bott där några barndomsår, på Ibsengatan, om än sådär decenniet före Johns entré i världen.

Låt den rätte komma in är ganska spretigt skriven men med definitivt berättarsug. Han ger sig lustfyllt in i sin kusliga historia, och det känner man som läsare. Då halkar ögat nedför raderna.

Temat är djärvt, både i att det där med vampyrer kan verka så uttjatat och i hans hantering av temat, som med ett fast grepp behåller en kärv realism mellan märkligheterna. Som alla goda sagor handlar det egentligen om den profana verkligheten.

Jag har själv skrivit en vampyrhistoria för några år sedan, och det hade jag aldrig gissat om mig själv. Endast som filmmanus, åtminstone hittills.
Nåväl, genom den processen bekantade jag mig med vampyrernas eländiga villkor och kom delvis till samma slutsatser som John har gjort i sin bok. Summa summarum: det är rätt synd om dem.

Hur som helst är det kul att John har dykt upp igen, och med besked. Vad är det de säger i USA, som vanligtvis är betydligt generösare mot talanger än vårt land: You can’t keep a good man down.
Här är en rolig hemmansnickrad video där John presenterar en annan av sina böcker, Människohamn, på ett sätt som tydligt visar hur bångstyrigt egensinnig han är:

onsdag 21 januari 2009

Religionen som slagträ för unken moral


Redan från 1 maj ska samkönade par kunna ingå äktenskap – borgerligt. Kyrkorna är en helt annan historia, och därmed går det ännu inte att säga att frågan har fått sin lösning. Homofobin får fortsatt spelrum.

Det är tre av alliansregeringens partier som enats om en lösning, som går ut på att äktenskapslagstiftningen görs könsneutral. Borgerliga vigselförrättare ska åläggas att viga även samkönade par. Om de inte vill det, så får de inte viga någon alls.

Helt rimligt. Man ska inte ha rätt till en samhällsfunktion om man gör snäva urval i utövningen som går på tvärs mot samhällets avsikt med denna funktion.

Men kyrkorna får göra som de vill, och behåller ändå vigselrätten. Ännu ett exempel på politikernas tilltagande flathet mot religionerna.

Bakom allt tal om heliga skrifter och lydnad inför gud döljer sig så gott som alltid ett rabiat försvar av föråldrade och ofta omänskliga attityder.
Kyrkornas härförare gör märkliga urval ur sina heliga texter att leva efter, likaså när de väljer vad som ska tolkas bokstavligt och vad som ska förstås symboliskt.

Men kejsaren är naken. Bakom påstådda religiösa krav ligger blott unkna moralkakor. Så kallat religiösa människor tar till sin religion för att försvara det lägsta i sin människosyn, men sällan när det gäller självuppoffringen, som predikas mest och högst i så gott som alla världsreligioner.
Ett pinsamt urval.

De enda som en kyrka borde ha rätt att vägra viga är personer som inte hör till den kyrkan.

Här skriver DN, Aftonbladet, Dagen (den kristna tidningen som med sin internetupplaga fått ett större genomslag än någonsin förr), Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om den nya äktenskapslagen.

Xbong på X2000


I första klass på SJ:s snabbtåg X2000 kan man köpa en särskild middag för lite under hundralappen, som heter Plusmeny och ger sken av att vara trerätters. Men det var bättre förr.

När SJ introducerade detta alternativ slog de på stort. Kända kockar komponerade menyn och såg till att det blev aptitligt trots att det handlade om uppvärmd mat på bricka. Det såg läckert ut och smakade nästan därefter. Synnerligen prisvärt.

Man fick också ett litet kort på brickan som med lustfyllda ord beskrev menyns tre rätter utförligt. Det var nästan som att sitta på krogen.

Men nu har ekonomerna slagit ner på denna lilla oas, rivit palmerna, fyllt igen vattendraget och lämnat blott öken. Av njutningen och lyxen är inget kvar, men priset är detsamma.

Jag sitter just på tåget hem från en stockholmsresa. Såväl på uppresan som denna nedresa fick jag i Plusmenyn något slags köttfärsgrej, som det inte är någon större mening att ge ett namn. Förrätten var i båda fallen en simpel och måttligt fräsch bönsallad, desserten något slags pudding – återigen knappast meningsfull att namnge.

Det är tur att de har alkoholhaltiga drycker – faktiskt till priser som i alla fall inte är oförskämda.
Bistron på X2000 är inte heller något glädjeämne, men kanske att jag ändå väljer den nästa gång?

tisdag 20 januari 2009

Världshistorien stakar sig


Barack Obama höll på att snubbla på mållinjen. Han kom av sig ett par gånger när han skulle sväras in, men sedan höll han ett felfritt och flammande tal som - på ett engagerat sätt - fick med så gott som varenda retorisk fras i amerikansk politik. Ändå blev en hel del sagt.

Märkligt nog hade jag de senaste dygnen då och då slagits av tanken att Obama skulle staka sig när han svors in - och undrat om det skulle skapa en förnyad hatiskhet hos den reaktionära del av amerikanska folket som djupt ogillar att han blev vald. De letar efter halmstrån, och då är denna snubblande symbolhandling rena lottovinsten.
Säkert kommer de att vägra glömma fadäsen, och ta den som argument i framtida utbrott mot Obama.

Nå, New York Times tog det hela med munter ro. Vad andra amerikanska media har gjort av denna "bleep" vet jag inte, eftersom jag befinner mig på resande fot och inte har kunnat skumma av internet lika smidigt som annars.

Jag såg i stället ceremonin på SVT24:s föredömligt generösa sändning, som de var hänsynsfulla att inte hacka sönder med några fåniga svenska kommentarer. Bara snabba ord mellan inslagen i festligheten.
Ändå slog det mig hur fattiga våra nyhetsflöden var före internet. Förvisad till några TV-kanaler kände jag mig närmast isolerad. Det räcker sannerligen inte att vara hänvisad till TV:s trubbiga urval av nyheter och rapportering, dessutom alltid okunnigt och lamt kommenterade.

Obamas tal, till exempel, beskrevs som tamt och utan några signaler på en ny och egen kurs. Inte alls. Han yttrade sig förvisso med politikers retoriska floskler, men valde dem så finurligt att en hel del blev sagt om vilka nyheter han vill införa i USA:s politik och politiska perspektiv.

Exempelvis nämnde han tydligt utbyggnad av infrastrukturen, som ska sättas i finanskrisens sammanhang - med andra ord i högsta grad en keynesiansk finanspolitik. Det bådar gott.
Han var också angelägen om att inte måla upp utrikespolitiken som ett slags "vi mot dom" eller som Bushs närmast messianska retorik: "den som inte är med oss är mot oss". I stället talade han om att mötas med ömsesidig förståelse och att genast välkomna en knuten näve som öppnas.

Och han gav det bästa argument jag hört gentemot terrorismens och konfrontationens idé: Folket ska bedöma er efter vad ni lyckats bygga upp, och inte efter vad ni har förstört.

Obama fortsätter att ge hopp om en stor ljusning i amerikansk politik, och därmed i världspolitiken. Det går knappast att överskatta det radikala fritänkande som det amerikanska folket har visat upp genom att välja sin första svarta president - i tävlan mot vita, hyllade och trygga kandidater. Dessutom en uppenbart intellektuell, som inte brydde sig om att mörka det genom populistiska flörter, och en politiker som vågade skildra politiken som både svår och krävande.
Obama krävde mogna väljare och fick dem.

Jag är inte säker på att ett svenskt riksdagsval skulle klara en lika stor utmaning.

Carl Bildt påpekade i KG Bergströms program senare på kvällen att Obama har ett enormt politiskt kapital tillgodo, med vilket han kan uträtta storverk. Så sant. Den amerikanska presidenten befinner sig plötsligt på barrikaderna, inte alls bara med sin hudfärg, efter åtta år av en man helt och hållet hängiven den gamla ordningen och dem som profiterat mest på den.

Att förre vicepresidenten satt i rullstol blev en lika talande symbol som Obamas stakning i presidenteden - den gamla maktsfärens högsta hade missbrukat sin övermakt så till den grad att de förlorat den. De har slagit undan benen på sig själva.

Nu är det bara att hålla tummarna för att Obama har såväl modet som uthålligheten och stödet att verka i den riktning som han i sitt tal tydligt visade. Det är inte alls säkert, hur många som än var där och hurrade vid ceremonin.
När röken lagt sig efter fyrverkerier brukar världen visa sig vara densamma.

Han kan knappast hoppas på att ändra annat än periferin - men det märkliga med civilisationens utveckling är att just i periferin föds det som leder till de allra största omvälvningarna. En president som agerar noga och genomtänkt i det lilla ska med tiden åstadkomma storslagna förändringar. Bara så.

söndag 18 januari 2009

Kosmos hälsar på när jag är hemifrån

Typiskt att jag ska vara hemifrån när kosmos kommer och hälsar på i Malmö. Det mystiska ljusskenet som lyste upp den aftonsvarta Skånehimlen igår gick mig helt förbi, för jag var på resande fot.

Jag får trösta mig med att jag i alla fall var på plats vid jordskalvet i Skåne för någon månad sedan. Jag vaknade av att hela min säng skakade till - trots att det är en vattensäng på flera hundra kilo. Jag trodde yrvaket att någon granne tappat något tungt i golvet.
Sedan somnade jag om.

Kanske skulle jag ha varit lika oförstående inför det mystiska ljusskenet, eller rentav missat allt för att jag envist stirrade in i datorskärmen och knappade på min blogg.

Hur som helst, för dem som upplevde ljusskenet hoppas jag att dess mystik inte helt och hållet får sin vetenskapliga förklaring. Det är förstås roligare.

Liza Marklunds indignation

Jag såg söndagsmorgonens TV4-intervju med Liza Marklund, och slogs av den ohöljda indignation hon visade - som om det vore något oerhört att hon över huvud taget ifrågasattes. Vad för luftslott lever hon och andra mediakändisar i?

Liza Marklund var som vanligt envis med att det enda fel hon gjort var att kalla sin bok "en sann historia" i stället för "baserad på en sann historia". En semantisk struntsak - om det vore så enkelt.
Sedan passade hon på att fara ut i kategoriska och hatiska yttranden om sina mesta kritiker - och där fanns ingen som helst välvilja eller sans hos henne.
Märkligt att hon som nu begär förståelse är så ovillig att bjuda på detsamma.

Hon hade säkert sett det orimliga i sin attityd om det vore vem som helst annan som gav uttryck för den. Varför är hon nu plötsligt blind? Åtminstone borde hon ju som erfaren journalist begripa att hon med detta rabiata beteende slår ner spikarna i sin egen kista.

Hennes blindhet i detta krisögonblick måste bero på den gynnade och skyddade ställning hon haft och vant sig vid, som en av landets mest bemärkta journalister och populära författare - i synnerhet det förstnämnda. Jag ser det hos flera av hennes kollegor som sitter på höga positioner i gammelmedia: de har vant sig så vid makten att de inte ens kan tänka sig att de skulle kunna missbruka den. De tror sig ha rätt till den, och till att bruka den helt efter egen lust. Som något slags påvlig ofelbarhet.
Därför tar denna privilegierade klick varandra i omedelbart försvar - återigen med sådan inbilsk retorik att de uppenbart tror sig vara såväl ofelbara som osårbara.

Kanske är fallet med Liza Marklund intressantast för att det är så sällsynt att någon i gammelmedias "aristokrati" skakas om och ifrågasätts, förmodligen i och med detta också detroniseras. Det var inte möjligt före internet, för då styrde de helt över vad som kom fram och vilka som drevet skulle drabba.

Det är skönt att internet finns - och det är lustigt hur gamla hierarkier gång på gång skakas av det, för att de är så ovilliga att anpassa sig till denna nyordning, där de varken har första eller sista ordet.

Läs även andra bloggares åsikter om

lördag 17 januari 2009

Vad för slags bok menar Liza Marklund att Gömda är?


Nu har Per Svensson på Sydsvenskans kulturredaktion gett sig in i diskussionen om Liza Marklund – men han repeterar väldigt ordrikt vad andra mediamänniskor har försökt att vilseleda med: en diskussion om hur “sann” en roman med verklighetsbakgrund behöver vara. Men det är ovidkommande här, eftersom Marklund ända fram till nu har hävdat att hennes bok är helt sann.

Redan i rubriken ställer Per Svenssons text frågan: “Vad för slags bok är Gömda?” Och så ägnar han en flod av ord åt att dryfta den frågan hit och dit – men det är nonsens eftersom problemet hela tiden har varit vad Liza Marklund själv har hävdat: att boken är helt sann. Hade hon inte gjort det, och hade inte boken såväl i undertitel som på flera andra sätt gjort det gällande, då skulle detta inte vara något att prata om.
Det hade räckt med att hon kallat den “baserad på en sann historia”. Men det har hon inte gjort. Per Svensson citerar henne från 1999, där hon rent ut kallar sin bok en fackbok.

Med alla sina ord och vindlingar om vad för slags bok Gömda kan vara, deltar Per Svensson i den desinformation och medvetna begreppsförvirring som Liza Marklunds försvarare ägnar sig åt. Han följer deras spår, och det leder förstås åt fanders.
Varför gör han det? Kan det spela roll att han varit kulturchef på Expressen i många år, fram till för bara några månader sedan? Samma tidning som Liza Marklund är krönikör i, och som länge vägrade att ta i kritiken mot henne.
Det är i alla fall tydligt i hans långa text att han undviker en direkt konfrontation med Liza Marklunds märkliga förhållande till sanningen.

Om jag förstår det rätt kommer en fortsättning på hans text i morgon. Vi får se om han då skärper tonen – eller fortsätter att halka iväg på vilseledande stickspår.

Läs även andra bloggares åsikter om

fredag 16 januari 2009

Plötsligt är allt bara en melodram

Nu har Tiina Rosenberg, stridsglad professor i genusvetenskap, trätt in i försvar av Liza Marklund, genom att hävda att hennes kritiker går vilse i sitt eget skådespel. Som om fakta i saken vore helt irrelevanta.
Rosenberg är lika trångsynt som alltid.


Hon skriver på Newsmill att Liza Marklund är offer för en förföljelse som kan liknas vid en melodram och följer dess dramaturgiska principer. Sakfrågan ger Rosenberg inget för. Hon anser att den inte alls har med kritiken mot Marklund att göra.

Därmed sällar hon sig till DN:s ledarskribent Hanne Kjöller, som också avfärdade sakfrågan för att i stället hävda att Markund förföljs av avundsjuka män.

Tiina Rosenberg säger så här:
”Själva sakfrågan har kommit bort för länge sedan. Och vem bryr sig förresten om detta med en "sann historia". Hur många Hollywoodfilmer har inte haft denna underrubrik? Det skulle väl aldrig falla någon in att betrakta Hollywoodfilmer som dokumentära?”

Men Hollywood gör alltid så som Liza Marklund har medgivit att hon borde. De skriver inte “en sann historia” om de ämnar tänja i den, utan “baserad på en sann historia”. Så Hollywood ger ytterligare ett argument åt Marklunds kritiker, inte hennes försvarare.

Tiina Rosenberg argumenterar medvetet vilseledande och falskt, i synnerhet genom att själv vägra befatta sig med sakfrågan – men ändå klandra Marklunds kritiker för att vara osakliga, fast de i motsats till Rosenberg verkligen håller sig just till sakfrågan.

Rosenberg avslöjar att hon är samma skrot och korn som Marklund. Det här blir bara bättre och bättre. Svenskt kultur- och medialiv avslöjar sig på löpande band. Och allt är bloggosfärens förtjänst, som satte igång processen och inte gav sig trots medias korrupta tystnad.
I Aftonbladet slår medieexperten Paul Ronge fast (om medias långa tystnad):

”Storyn om fejken med ”Gömda” har allt. Den är oväntad, den rör en känd person, den innehåller konflikt och drama och inte så litet skandal och den berör eftersom människor har farit illa. Att det inte blev löpsedlar handlar om vänskapskorruption.”

Läs även andra bloggares åsikter om