Den äktenskapliga plikten

DN berättar att en fransk kvinna tilldömdes 10.000 Euro i skadestånd från sin exman, för att han haft sex med henne för sällan. DN har hämtat nyheten från The Telegraph.

Det väcker två frågor:
1) Skulle domstolen ha fattat samma beslut om rollerna varit omvända?
2) Hur mycket sex är för lite, och finns i så fall för mycket sex?

På den första frågan vågar jag lova att svaret är nej. I våra föråldrade och verklighetsfrämmande könsroller förväntas mannen vara den oändligt trånande, som alltid tar initiativet, medan kvinnan ska vara den motvilligt medgivande. Domstolen dömde som om sex var hans ansvar och skyldighet. De dömde utefter hans könsroll.

Om i stället mannen klagat på att kvinnan ”släppt till” för sällan, skulle domstolen avfärda hans skadeståndskrav och i stället klandra honom med en mängd invektiv.

Svensk lag och dess tillämpning är än mer tydlig med dessa könsroller. En gift man kan dömas för att vara för klåfingrig mot sin fru, även när det inte är fråga om våld – som om de vore främlingar. Har det någonsin hänt att en kvinna dömts för detsamma?

Denna syn på könen är en kvarleva från viktorianska ideal. Inget av könen gynnas av den, hur det än kan tyckas. Utom monetärt då, såsom i det franska skadeståndsfallet. Men det har sitt pris för hela jämställdheten.

Den andra frågan är mer komplicerad. Det franska paret hade varit gift i 21 år. Det är besynnerligt att kvinnan efter så lång tid kan framföra ett retroaktivt klagomål.

Om mannens avoghet gällde för merdelen av äktenskapet, varför dröjde hon så länge med att reagera? Räckte det för henne med samlag sisådär vart tjugonde år och därför gick hon i taket när det inte blev något ens då? Om hon önskade en tätare frekvens borde hon rimligen ha sagt ifrån tidigare.

Man undrar hur många kärleksstunder domstolen ansåg rimligt. Skadeståndet på 10.000 Euro bör ju ha beräknats på en sådan uppskattning. Vilket styckepris per uteblivet samlag ligger bakom beloppet – tio samlag à 1.000 Euro, hundra à 100 Euro, eller tusen à 10 Euro?

Rent nonsens alltihop, som det så lätt blir när fördomar är utgångspunkten.

Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, rättvisa, sex, jämställdhet, skadestånd. Intressant?

Tonåringar straffas för sex med varandra

Tonåringar som har sex helt frivilligt med varandra riskerar ändå att dömas som brottslingar, om de är på varsin sida 15-årsstrecket. Det är en bestialisk konsekvens av en tokig lag, som grundar sig på att människans sexualitet inte vaknar förrän just vid 15, vilket helt enkelt är fel.

Vi har de senaste decennierna klampat tillbaka in i en unken sexualmoral som kunde vara hämtad ur 1800-talets viktorianism. Det är den nog också. Sex ses som något fult och hemskt, där det oftast är ena parten (nästan uteslutande mannen, i heterosexuella förbindelser) som vill ha och kvinnan blott har större eller mindre lust att ge.

Det har ingenting med vetenskapliga rön att göra. Snarare är det tvärt emot dem. I stället hämtar denna syn sin näring ur gammal religiös moralism och en grovt förenklad syn på skillnaden mellan könen.

När det gäller barnen passar denna moralism på att bli än mer tillknäppt – och ovetenskaplig. Man har bestämt sig för att barn inte har någon sexualitet och inte ska ha det. Ändå måste ju var och en av oss minnas hur fjärran från verkligheten detta är. Forskningen är också tydlig med att vi är sexuella varelser så gott som från födseln.

Empati i stället för matematik

Det är förstås angeläget att barn och ungdomar – precis som människor i alla andra åldrar – skyddas så att de kan utforska sin sexualitet på egna villkor och i egen takt. Men det måste också betyda att om de vill så ska de få, under förutsättning att partners rättigheter inte kränks. Alltså i grunden samma villkor som för vuxna.

När åldersskillnaden är markant och det i ena fallet är fråga om ett barn, då är förbudsregler nödvändiga eftersom barn befinner sig i beroendeställning till vuxenvärlden. Det är också långt ifrån säkert att barn känner till sina rättigheter och i så fall har styrkan att hävda dem.

Men när det är fråga om ett par som är näranog jämnårigt – den ena strax under 15-årsstrecket och den andra strax över – då måste lagen förstå att göra skillnad. Det är knappast barnarov. Det stämmer ju inte heller med FN:s barnkonvention som säger att man är barn tills man är myndig, det vill säga till 18. Kan barn begå barnarov?

Fällan ligger i att vårt samhälle behöver fastställda gränser, exakta tal, fast tillvaron är ett töcken av gränsdragningsproblem. Där människor – i synnerhet barn – kommer i kläm måste vi göra avsteg från matematiken i vårt rättssystem och i stället praktisera empati.

Det är svårt nog ändå att gå igenom puberteten utan att behöva riskera rättegång och straffpåföljd – i synnerhet som det är så vagt och varierande hur man kan drabbas. Nu verkar det vara upp till varje domstols godtycke.

Det tycks också vara så att könen bedöms olika, vilket påminner om det gamla nonsens dessa lagar bygger på. Pojkar som är äldre än flickor de haft sex med tenderar oftare att straffas för det, medan flickorna blir friade även när omständigheterna är rätt graverande.

Lagen bygger på fördomar, så det är klart att den tillämpas fördomsfullt.

Pressen gömmer sig

DN visar en annan räddhågsenhet i artikeln på sin nätupplaga. De har tagit bort såväl kommentarer som blogglänkar. Vad är de rädda för?

Det är en beklämmande tendens att tidningarna försöker kväva debatten just i frågor där åsikterna är många och vitt skilda. Engagemang är tecken på angelägenhet. Just då är den fria debatten allra viktigast.

Svenskan är modigare, som i sin korta notis om saken har länkar till bloggarna. Å andra sidan är deras korta notis så gott som intetsägande.

Läs även andra bloggares åsikter om barnarov, tonåringar, sex, rättvisa, moral. Intressant?

Blodigt allvar

Myndigheter och experter tar avstånd från råd till kvinnor att sticka sig för att blöda under bröllopsnatten. Det är förstås absurt att någon ska behöva göra det för att tillmötesgå trångsyn och okunskap om oskuld. Men det är en realitet som inte så få kvinnor ställs inför – och det är blodigt allvar.

DN och Svenskan redogör för gynekologers tips till kvinnor i den svåra situationen att med blod i bröllopsbädden behöva ”bevisa” sin oskuld. De rekommenderas att sticka sig med en nål och får förklarat hur det sker riskfritt och i smyg.

Mot detta råd protesterar – helt begripligt – en lång rad experter och myndigheter. Det är förfärligt att kvinnor ska behöva stympa sig för att gå inhumant nonsens om oskuld och mödomsblod till mötes.

Men det är så. Många kvinnor befinner sig i den situationen och det är blodigt allvar. Konsekvenserna om de inte ”levererar” kan vara ödesdigra för dem. Och mot det har vårt samhälle idag inga fungerande garantier.

Då kan inte myndigheterna bara fnysa och vägra att var tillhands, så att säga två sina händer likt Pontius Pilatus. Något måste de göra och något har de i praktiken gjort för att ge dessa kvinnor en räddningsplanka, om än det är skandal att detta ska behövas.

Förr i tiden och i andra länder där denna sed för att försäkra sig om brudens oskuld har stor omfattning, har förstås andra lösningar utvecklats för blod i bröllopsbädden. Den svenska, hårt kritiserade rådgivningen har försökt att ge kvinnorna en säker och smidig variant på dessa knep. Det kan till och med rädda liv.

DN citerar Juno Blom, som arbetar mot hedersbrott hos en myndighet:
– Att kvinnor tidigare har tvingats till sådana här lösningar kan jag förstå, men det är inte förenligt med principen om mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Riktlinjerna strider mot kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet.

Det är klart att hon har rätt men vad för tröst är det när en ung brud ensam ska möta make, föräldrar, svärföräldrar och övrig släkt på bröllopsnattens morgon? Det är lätt att ha principer när man inte behöver efterleva dem själv.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är lika kategorisk:
– Flickor som söker hjälp ska få stöd som bygger på korrekt kunskap. Svensk sjukvård ska inte ägna sig åt att upprätthålla myter.

Jag tvivlar på att sjukvårdspersonal upprätthåller myter om sexualiteten, snarare bidrar de till att rasera dem genom att informera kvinnorna korrekt. Men en bister verklighet har lärt dem att också ge kvinnorna små knep för att klara sig i den akuta situationen.

Vad gör ministern? Hennes principer må vara alldeles korrekta men de hjälper inte de utsatta kvinnorna ett dugg. Vad Sabuni i själva verket säger är att det är dessa utsatta kvinnor som ska ta striden mot trångsyntheten. Sabuni vill inte ens ta i det med tång.

Hon säger också, med en lättvindighet som i bästa fall kan kallas naiv:
- Handlar det om reella hot mot flickan så bör ju socialtjänsten kopplas in och förövaren tas om hand.

Som om den möjligheten har fungerat hittills...

Märk också att Sabuni inte preciserar vem som ska koppla in socialtjänsten, som om det skedde av sig självt. Det är förstås ingen annan än den utsatta kvinnan som den lotten faller på – och det är sannerligen ingen lätt sak för henne, ej heller särskilt säker.

I Sverige på det tjugoförsta århundradet är det fortfarande så att många kvinnor är dubbelt övergivna.

Läs även andra bloggares åsikter om oskuld, mödom, äktenskap, bröllop. Intressant?

Löjeväckande censur på Google

När jag som bäst höll på att lägga upp mina bloggbilder på nytt (se mitt förra blogginlägg) stötte jag plötsligt på patrull. Google vägrade att acceptera min illustration till inlägget om RFSU:s Onanipraktika, fast den bara var en bild av bokens omslag. Google är smittat av en hycklande amerikansk sexualmoral.

Censuren verkar vara i tilltagande, eftersom jag inte hade några problem att lägga upp bilden när jag ursprungligen skrev blogginlägget i april 2009. Men när jag ska ladda upp bilden på nytt, eftersom den blev raderad av misstag tidigare – då är det stopp. En varningsbild dök upp, som förklarade att bilden inte accepteras.

Det måste vara ordet onani som skapar denna reaktion i Googles dator. Ska det då vara så farligt? Onani måste väl vara den mest ofarliga och oskadliga form av sex man kan tänka sig.

Många stora webbplatser har automatiserade funktioner för att stoppa porren – märkligt nog ringa motsvarigheter för att stoppa våldsskildringar, uppvigling, rasism och allt vad det kan vara. Där är det inget annat än den hysteriska amerikanska dubbelmoralen om sex som kommer till uttryck, vilket är djupt olyckligt om det inverkar på vad övriga världen har möjlighet att kommunicera och diskutera.

Vi borde inte tvingas in i den trångsynta moralism som stora grupper i USA förespråkar och som räddhågsna amerikanska storbolag fegt följer. Internet är världstäckande och ska därför inte på något sätt lyda under en enda nations konventioner.

För att inte tala om hur fel det blir närhelst censur tillämpas. Det är en läxa åt alla censurivrare. Allt som berör sexualiteten är inte porr. Eller menar Google att vi allihop ska leva i absolut celibat?

Situationen är onekligen ironisk, eftersom jag i mitt blogginlägg om RFSU:s informationshäfte påpekade hur fegt häftet var utformat – utan några som helst illustrationer, av samma rädsla för att råka snudda vid det pornografiska som Google tydligen uppfylls av.

Denna tämligen nyvaknade rädsla för sexualiteten är rent löjeväckande.

Bilden ovan på RFSU-skriftens omslag är en länk från deras egen hemsida. Det är alltså detta omslag – på några blommor – som Googles dator bedömde vara otillbörligt.

Läs även andra bloggares åsikter om censur, sex, Google, RFSU, onanipraktika, bloggar. Intressant?

Naturen kan inte vara onaturlig

En ny studie visar att zebrafinkar i homosexuella relationer kurtiserar varandra och är trogna på samma sätt som heterosexuella par. Det är ingen nyhet i naturen, utan i vårt betraktande av den. Vi ser vad vi kan tänka oss – eller kan acceptera.

DN berättar om den amerikanska undersökningen, som har publicerats i tidskriften Behavioral Ecology and Sociobiology. Zebrafinkar som lever i samkönade par visar samma kurtiserande och trogna beteende som de av olika kön.

Undersökningen visade också att det blir fler samkönade par när det är ont om det motsatta könet, men att dessa par ändå består när fler fåglar av det motsatta könet är tillgängliga.

Zebrafinkar är monogama och tenderar att hålla ihop – även när relationen frestas på. Det visar en annan undersökning om samma fågel, presenterad i juli av DN och Svenskan. Både honor och hanar kan vara otrogna, men de håller ändå ihop i sina ursprungliga par. I många andra monogama arter brukar i stället otrohet leda till uppbrott.

Det är först under de senaste decennierna som biologerna har konstaterat och kartlagt homosexuellt beteende hos olika djurarter, något som är vanligt förekommande. Dessförinnan kunde man inte föreställa sig att djur hade den förmågan. De betraktades som absolut heterosexuella, eftersom det ansågs vara det ”naturliga” och bara människan var kapabel till det ”onaturliga”.

Vi behöver alltid vara medvetna om de skygglappar som vår världsbild ger oss, utan att vi är medvetna nog att ifrågasätta den. Vi ser vad vi förväntar oss, upptäcker vad vi letar efter, men har väldigt svårt att ta oss ur dessa självuppfyllande profetior. För att klara det måste vi inte bara tänka, utan även tänka på hur vi tänker och hur det gör oss trångsynta.

Det är till och med förhastat att tala om biologernas upptäckt av homosexualitet i djurriket som en seger för det gränslösa förnuftet. Snarare är det resultatet av en växande social acceptans av homosexualitet. Först när vi började bli tillfreds med homosexualitet bland människor kunde vi upptäcka den bland djuren.

Religiösa fundamentalister torde ändå fortsätta att envisas med sin intolerans mot homosexualitet. De hävdar ofta att den är ”onaturlig”, vilket faller på sin egen orimlighet när det visar sig att naturen dräller av den. De kommer väl att hävda att även zebrafinkar kan vara ”perversa” och ”onaturliga”.

Vid närmare granskning visar det sig att naturen inte är särskilt ”naturlig”. Det är förstås inte en anomali hos naturen, utan i vår syn på den. Vi har ett slags antropomorft synsätt, som vill se vår värld på samma sätt som vi vill se oss själva. Som om hela världen verkligen vore skapad blott för oss, vilket hävdas i bibelns andra skapelseberättelse (Genesis 2).

Därmed röjer naturen vid förutsättningslös beskådan inte bara att vi haft fördomar om den, utan också om oss själva när vi utifrån denna vrångbild påstått det ena och det andra om vad som är naturligt för människan. För att se världen som den är, i stället för hur vi vill ha den, behöver vi först och främst se klart på vad som är vår egen natur.

Läs även andra bloggares åsikter om homosexualitet, sex, naturen, zebrafink, genesis, vetenskap, antropomorf. Intressant?

Mannen har alltid varit sexobjekt

DN har en artikelserie om mannen och mansrollen, där de pekar på moderna trender i attityder och forskning – men det är inte mycket som är nytt. I synnerhet inte synen på manlig skönhet och hur den har exponerats.

DN-artiklarna i serien handlar om mannen ur lite olika vinkel: pro och kontra i dagens mansroll, mannens genetiska bräcklighet och mannen som sexobjekt.

Sistnämnda pekar ut vår tids idrottsmän som mansideal, halvnaket exponerade i idol- och modebilder. Vältränade män i tjugoåren, komfortabla med att posera som sexobjekt. Men det är inget nytt. Mannen som ståtlig modell, avklädd och åtråvärd, har funnits i konsten allraminst sedan de gamla grekerna. Skulpturen ovan är från 300-talet före Kristus, samtida med Aristoteles. Det är inte mycket som skiljer denna atlet från vår tids fotbollsstjärnor.

Faktiskt har det manliga skönhetsidealet varit så gott som detsamma genom årtusendena. Statyn ovan är föregångare till Michelangelos David och till David Beckham. Atletiska ynglingar som kunde vara kusiner tvärs igenom epokerna. De har till och med så gott som identiska proportioner, vilka återgavs av Leonardo i hans berömda cirkel.

Detta skönhetsideal för män har det alltid drällt av exempel på. Det är inget nytt för vår tid. Vi blir lätt hemmablinda när vi ska rota fram tendenser och trender. Det mesta vi hittar är i själva verket skåpmat.

Det är också ytterst tveksamt om velourmannen och den moderna kännande familjefadern är särskilt nya fenomen. Olika ideal för manligt beteende har existerat jämsides förr, precis som de gör nu. Det avslöjar både bildkonsten och litteraturen genom seklen. Där har män varit sturska och veka, hårda och blödiga, likgiltiga och trånande, grymma och ömmande, om vartannat. Sällan har någon enda mansroll varit dominerande, om vi bara tränger igenom våra egna fördomar om gångna epoker.

Intressantast av DN-artiklarna är den om mannens genetik, som berättar om de manliga medfödda svagheterna som också är styrkor. Där förklarar sig en hel del manligt beteende som biologiskt betingat, fast vi föredrar att se det som sprunget ur medvetna val eller social fostran.

Å andra sidan är genetiken en vetenskap som knappast hunnit växa ur sina barnsjukdomar, av vilka en del har haft gruvliga yttringar. Naturvetenskaperna är inte oberoende av det sociala sammanhang där de frodas. Därför bör vi inte ha för bråttom med att rätta vår världsbild efter dem. Även mycket av vetenskapen tenderar att slitas ner av tidens tand.

Genetiken är på modet nu, men det återstår att se vart den leder. Eftersom vi vet varifrån den kommer bör vi vara särdeles vaksamma.

Jag är mer nyfiken på det mänskliga än på det manliga och kvinnliga. Könsuppdelningen är oss av naturen given, om än inte alltid med så enhetliga avgränsningar som vi brukar göra gällande. Vi tenderar ändå att ge den alla möjliga betydelser som det inte alls är säkert att den innefattar. Män och kvinnor har betydligt mer likheter än skillnader. Detta självklara faktum har vi knappt börjat utforska.

Läs även andra bloggares åsikter om mansrollen, könsroller, mannen, sexobjekt, genetik.

Otrohet är mänsklig, inte manlig

DN har en artikelserie om otrohet, där de frågar sig varför framgångsrika män är mer otrogna än andra. För att de kan?

Svenskt hyckleri vad gäller könsroller och relationer har inga gränser. Framgångsrika personer – vare sig de är män eller kvinnor – har betydligt fler tillfällen till lockande otrohet, eftersom det dräller av människor som gärna lägger sig för dem.

Annars vore de knappast mer eller mindre otrogna än andra. Det är inte så att framgång i sig väcker åtrå utanför äktenskapet – men tillfället gör tjuven. Frestelserna är fler, för att så många människor gärna hoppar i säng med en kändis, en rik, en makthavare. Wikileaks Julian Assange är ett aktuellt exempel.

De experter DN har pratat med är mycket mer nyanserade och insiktsfulla än DN:s rubriker och ingresser ger vid handen. Otrohet är inte ett manligt fenomen, utan ett mänskligt. Vår gamla tvåsamhetsmodell är en rest från ett annat samhälle med andra villkor och behov,och även där var otrohet vanlig. Läs till exempel Decamerone och Canterbury Tales, båda från 1300-talet.

DN skriver om otrohet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, Julian Assange, sex, relationer. Intressant?

”God hates Sweden”

Detta är i och för sig gamla nyheter, men en knasig kyrka i USA anser att gud hatar Sverige – för vår liberala lagstiftning när det gäller homosexualitet. Enligt denna kyrka hatar gud även USA och resten av världen, av ungefär samma skäl.

Det är Westboro Baptist Church i Kansas, USA, och dess rabiate pastor Fred Phelps som står för allt hatet. De har även hemsidor på dessa teman: God hates Sweden och God hates fags. Dessutom demonstrerar de med skyltar och slagord som man trodde hade gått och gömt sig i historien för flera decennier sedan.

Hatet mot Sverige grundar sig på att homosexualitet blev laglig här redan 1944, men framför allt beroende på att pingstpastorn Åke Green år 2004 åtalades för hets mot folkgrupp när han fördömde homosexuella.

Westborokyrkan och dess pastor är förstås en klase nippertippor, men de spelar på en retorik och ett synsätt som ganska många religiösa grupper delar.

Fördömandet av homosexualitet är mer lag än undantag i religiösa rörelser, om än det inte alltid blossar ut i rent hat. Särskilt märkligt är det hos kristna, eftersom den religionen baseras på budskap om att man ska älska och förlåta varandra. Det hindrar inte en lång rad kristna från att ogenerat hata medmänniskor av diverse skäl.

Än mer förvånande är med vilket hybris monoteistiska troende gör sig till uttolkare av sin guds budskap. Man brukade fordom säga att guds vägar är outgrundliga, men så icke för Fred Phelps och hans likar. De anser sig till och med ha pejl på guds känsloliv.

Högguden i monoteistisk religion är till sin natur ensam om att veta allt och om att kunna sätta sig till doms. Människor som tror på en sådan gud borde därför akta sig för att uttrycka sig bestämt om vad denna gud menar och anser, i synnerhet när det inte bara är fråga om att citera solklara yttranden i urkunden – och sådana är det ont om.

Det är länge sedan jag läste evangelierna, men som jag minns dem pratade Jesus ofta om allt vad gud älskade – i synnerhet människorna, även om de var eländiga syndare – men aldrig om vad gud eventuellt hatade. Den kristna bilden är snarare att gud är just kärlek och inget annat.

De som predikar hat har därför en besynnerlig läsning av de texter de själva påstår är heliga. De står närmast för vad man brukar kalla ”som fan läser bibeln”.

Läs även andra bloggares åsikter om god hates sweden, fred phelps, westboro baptist church, homosexualitet, religion. Intressant?

Aftonbladet har skrivit en del om Phelps och hans kyrka genom åren: här, här, här, här, här, här, här.

Lider tecknade barn?

En man har dömts för barnpornogafibrott för att han hade japanska teckande seriebilder med nakna barn – och han är översättare av just japanska serier. En absurd lag leder ofrånkomligt till absurda domslut.

När den långtgående lagen mot barnpornografi infördes 1980 sades det vara till skydd för barn, vilket är hur rimligt som helst när det gäller fotografier och film, som onekligen måste ha använt barn. Men tecknade bilder? Vilka barn lider då, om de inte har tvingats att stå modell åt tecknarna?

Nej, när även tecknade bilder förbjuds är det inte fråga om skydd av barn, utan försvar för en gammal unken syn på sexualiteten, erotiken och nakenheten i sig. Som om det är något i grunden fult och hemskt.

Även barn har en sexualitet, vet varje psykolog, och de ska självfallet få utforska den på egen hand och i egen takt – men vi gör det omöjligt för dem om vårt samhälle helt förnekar att deras sexualitet kan finnas. Än värre när vi fördömer den. Själva ämnet har blivit så tabu att jag undrar om föräldrar, lärare och andra välvilliga vuxna i barnens omgivning ens vågar diskutera det med barnen.

Deras sexualitet ska plötsligt uppstå när de fyller 15, eller om det är 18 vad gäller barnporrlagen. Hur ska de på ett rimligt och sunt sätt kunna förbereda sig för det, och hur ska de förhålla sig till egna sexuella känslor och behov dessförinnan?

Barnen kommer nog till skada av den lagstiftning och moralpanik som påstår sig vara till deras skydd, för den förhåller sig inte till barnen sådana de är, utan till hur dessa moralister anser att de borde vara.

Det aktuella fallet, som gäller tecknade seriebilder från Japan, är alldeles absurt. Men det är även lagen, när den inkluderar tecknade bilder där inga verkliga barn har utnyttjats. Det är lika absurt som att förbjuda barnsexskildringar i text. Men ett sådant förbud kanske också kommer?

Lagstiftarna har till favoritsysselsättning i vårt moderna samhälle att bekämpa problem genom att förbjuda att de visas upp. Det blir ingenting bättre av, men mycket blir värre eftersom det inte blir belyst.

Här skriver DN, Expressen (även här) och Aftonbladet om domen.
Läs även andra bloggares åsikter om serier, barnpornografilagen, manga, yaoi.

Miss Transsexual och Miss Transvestit

Vid årets Pridefestival i Stockholm kommer Miss Transsexual att utses. Vinnaren får åka på VM i Bangkok. Jag minns vad jag fått berättat för mig om 1960-talets skönhetstävlingar för transvestiter, som hölls i New York med Andy Warhol som domare. Who else?

Miss Transsexual har blott åtta kandidater, och av dessa faller jag definitivt mest för Agneta som syns på bilden ovan. Sammalunda gör den översvallande majoriteten av röstande på Aftonbladets artikel i ämnet. Hon kommer att skåpa hem det, utan tvekan.

Nå, för några decennier sedan berättade en god vän för mig om de skönhetstävlingar för transvestiter som hölls i New York med Andy Warhol som domare. Det var på det glada 1960-talet. Vännen, som bevistade åtminstone en av dessa tävlingar, berättade att det var två kategorier på deltagare – vanliga transvestiter från varsomhelst, och de som hörde till gänget på Andy Warhols Factory.

Sistnämnda var i särklass. De försökte inte som de andra klä ut sig till paranta kvinnor, utan till transvestiter, denna fantasifulla hybrid eller inverterade arketyp eller vad man ska kalla det. Ett tredje kön. “Queer” skulle man väl säga numera.
Historien förtäljer inte om de vann, men det var tydligt att min vän ansåg det som det enda rimliga.

Vi har nog av könsroller, så vad vi behöver är inte främst män som trånar efter att bli kvinnor eller det omvända, utan människor som vägrar att fastna i könsstereotyper. Helst ska de busa med dem, eller ignorera dem fullständigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Miss Transsexual, Pride, Andy Warhol. Intressant?

Inget annat än hyckleriet att yvas över

Så det var sexköp Littorin hade gjort sig skyldig till och som fick honom att fly fältet. Ärligt talat, jag förmår inte bli upprörd. Det var en konstig lag till att börja med – men han borde nog ha verkat för dess avskaffande, om han vågade. Det har sina avigsidor att vara opportunist.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skyllde på pressens förföljelse när han skyndade sig att avgå, men hans verkliga orsak hade inte ens nått tidningssidorna när han tog beslutet. Det var en preventiv uppsägning, om än i vårt politiska klimat säkert alldeles nödvändig. En sexköpande politiker kan inte vara minister.
Hans tabbe var att skylla ifrån sig, i stället för att bara hålla tillgodo med ett avsked av personliga skäl.

Sexköpslagen må ha goda intentioner men den är absurd: det är olagligt att köpa något som är lagligt att sälja. Hur stämmer det med rättviseprinciperna? Det är också uttryck för en föråldrad, moraliserande syn på sexualiteten, som bara ibland stämmer överens med verkligheten.

Sexköpslagen bottnar i en syn på lust som något lågt och intimitet som acceptabel under blott vissa bestämda och oftast hycklande betingelser. Det är mycket sådant numera, i vår märkligt nog tilltagande moralkonservativa kultur, med flera återgångar till ett viktorianskt tankesätt.

Visst finns stora problem inom prostitutionen, men de flesta av dessa kan nog spåras till just förbud och tabuisering. Därav kriminalitet, beroenden och missbruk på alla håll och kanter. Att förbjuda sexköp i lag är blott att dra åt dessa tumskruvar ytterligare, vars sociala följder förmodligen mörkas intensivt av politiker och myndigheter som vill försvara sin trångsyn och sin lata åtgärd.

Littorin faller på eget grepp, eftersom han inte alls motsatt sig sexköpslagen och liknande trångsyntheter, vad jag vet. Men det vore i dagens offentliga samtal rena självmordet för en politiker att ta sig ton i en annan riktning. Denna betvingande opportunism och likriktning är betydligt större hot mot demokratin än att en minister spenderat 2000 kronor på en stunds sängkammarlek med en främling.

Det bästa som skulle kunna komma ut ur denna politiska storm i vattenglaset är en omprövning av sexköpslagen och de reaktionära resonemangen bakom den. Men det tror jag inte mycket på. Vår offentliga debatt består av föga mer än en massa karriärister som tävlar med varandra i att vara mest politiskt korrekta och med brösttoner låtsas att de därmed är idealister.

Tidningarna har förstås glada dagar. Aftonbladet, som avslöjade Littorins sexköp, skriver här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Sven Otto Littorin, sexköp, sexualmoral, politik, Littorin. Intressant?

Statsbidrag till intolerans

Radioprogrammet Kaliber avslöjar att flera religiösa organisationer får statsbidrag fast de förnekar alla människors lika värde. Ingen överraskning. Ju mer man rotar i religiösa organisationer, desto mörkare blir det. Detta måste upp till ytan.

Kaliber har hittat fem religiösa ungdomsorganisationer som fördömer bland annat homosexualitet: Pingst ung, Sveriges unga muslimer, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, EFK Ung bidragsspåret och Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet. Där finns ofta ren hatiskhet och beteenden som ibland kommer snubblande nära exorcism à la Hollywood, fast på största allvar.
Det är särskilt beklämmande att detta sker i organisationer för ungdomar.

Statliga Ungdomsstyrelsen ger dem miljoner i bidrag, fast reglerna för dessa bidrag kräver respekt för människors lika värde oavsett sexuella preferenser. Ungdomsstyrelsen har helt enkelt inte frågat dessa organisationer hur de ställer sig till exempelvis homosexualitet – vilket är rent förfärligt nonchalant av denna myndighet, som ju ska värna om ungdomars rättigheter och möjligheter.

Det kan knappast komma som en fullständig överraskning för Ungdomsstyrelsen att dessa reaktionära religiösa organisationer har dylika fördomar. Snarare har jag svårt att tänka mig annat än att myndigheten har undvikit frågan just för att den är kontroversiell. De vill slippa konflikter med de religiösa förbunden och offrar därför gladeligt ungdomarna.

Det är hög tid att på allvar ifrågasätta religionerna och de värderingar de när och sprider i sina organisationer, i synnerhet när de vänder sig till barn och ungdom, vilket de gör ogenerat och energiskt. Med religiösa föräldrars stöd utövar många religiösa rörelser rena hjärntvätten mot barnen och det dräller av ytterst tragiska konsekvenser av detta. Det är hemskt nog i sig. Ännu otäckare är att detta sker med myndigheternas stöd.

Det är också viktigt att dessa rörelser granskas innanför kulisserna, eftersom många av dem talar så att säga med kluven tunga – låtsas fördomsfria offentligt men pressar på inom leden för intolerans och fördömanden.
Finns det en gud så gråter hon.

DN skriver här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här om de religiösa organisationernas attityder och deras bidrag från Ungdomsstyrelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomsstyrelsen, religion, homosexualitet. Intressant?

Innan hon blev jungfru

Norge får en ny bibel där Messias mor inte längre måste vara jungfru. det får en del kristna där att “rasa”. Men i den ursprungliga bibeltexten angavs bara att hon var ung. Huruvida hon också skulle vara oskuld lämnades därhän. Och ungdom var näppeligen någon garanti för oskuld ens i biblisk tid.

Jag kommer osökt att tänka på Groucho Marx kommentar om den blonda och rosenkindade filmstjärnan Doris Day: “Henne kände jag redan innan hon blev jungfru.”

Det var evangelisten Matteus som menade att Jesus var en jungfrufödsel, för att så hade siats i Gamla Testamentet – men han läste sin bibel galet. Profetian i fråga säger blott att Messias ska födas av en ung kvinna. Ingenting anges om hennes sexuella erfarenheter. Matteus var över huvud taget svag för symboliska underverk och diverse förvirrade anspelningar på Gamla Testamentet (som förstås var hela bibeln på den tiden).

Samma ambivalens finns också i vårt svenska ord “jungfru”, som även det egentligen blott betyder ung kvinna. Att det skulle innebära brist på sexuell erfarenhet är en senare tillämpning av ordet.

Ett annat ord för människor som inte haft sin sexuella debut är oskuld, vilket pyr av trångsynt sexualmoral. Man ska alltså vara utan skuld innan man haft sex, och därmed skyldig genast därefter. Det stämmer inte ens med den kristna dogmen, fast det oftast är kristna som insisterar på denna sexualsyn. Men i kristen tro är människan syndare redan från födseln och kan inte bli “oskuld” förrän hon har fått syndernas förlåtelse. Alltså är oskuld något man blir, inte något man var från början.

Jag har alltid tyckt att Marias jungfrufödsel varit en fullständigt meningslös poäng i kristendomen, för att inte säga oavsiktlig komik. Bara två av de fyra evangelisterna hävdar detta, och ingenting i Gamla Testamentet kräver det av Messias. Jesus kallade sig själv “Människosonen”, vilket var ett uttryck vid hans tid som kan skrivas “människa, son av människa” – alltså ett sätt att understryka att han var precis som vi andra.

Bildkonstnärer har roat sig med den där jungfrufödseln. I många tavlor som skildrar bebådelsen, när ängeln meddelar Maria att hon är havande fast hon ännu inte haft sex med någon, har denna ängel en busig glimt i ögonen – som om meddelandet egentligen framfördes på annat sätt än muntligen.

Jag tror att kristendomen snarare förlorar än vinner på att göra Jesus övermänsklig, annorlunda, som ett slags abnormitet. Hans medmänskliga lära vinner i trovärdighet och kraft till den grad han själv skildras som mänsklig. Men det är klart att vill man bygga kyrkor och befolka dem med ett mäktigt prästerskap, då behöver Jesus förandligas – även om det betyder att hans lära kommer i skuggan av ritualerna.

Här skriver DN om den norska bibelöversättningens nya ordval.
Läs även andra bloggares åsikter om jungfru Maria, religion, bibeln, sex, oskuld, Jesus. Intressant?

Pressen prostituerar sig

Aftonbladet publicerar erotiska noveller – men de går bara att läsa om man prenumererar på deras Plustjänst, som kostar 29 kronor i månaden. Pressens prostitution blir alltmer uppenbar.

Erotiken är ett ämne så gott som något att behandla skönlitterärt, men i de politiskt korrekta kretsarna är det tabu. Enligt dem får sex bara behandlas faktamässigt och moraliserande, där kontentan ska vara att sex får vara nyttigt men knappast kul och aldrig äventyrligt.

När Aftonbladet öppnar dörren för erotiken (om än i en via prenumeration sluten kammare) är det en bekräftelse på att de blivit så desperata att de gärna försöker sig på säljknep som de på andra ställen i sin tidning skulle kalla skandal. De horar för att de kämpar mot tidningsdöden. Nöden har ingen lag.

Jag vägrar att prenumerera på Plus, som på alla punkter är vulgär spekulation, så jag har inte läst novellerna i fråga. Någon som gjort det och har en kommentar om dem?

Min erfarenhet är annars att svenska författare har oändligt svårt att skriva erotik, eftersom de ständigt brottas med dåligt samvete när de försöker. Också de sitter fast i den absurda vanföreställningen att det skulle vara fult att njuta av erotiken.
Det är ett under att det blir några barn gjorda i vårt land. Inte så många, visserligen, vilket talar sitt tydliga språk.

Läs även andra bloggares åsikter om erotik, sex, erotiska noveller, Aftonbladet, moral.

Exhibitionister och voyeurer

Det slog mig att om man vill använda ett retsamt språkbruk går det att beskriva konstnärskap som perversion, i och för sig ett begrepp som verkar gå ur tiden. Konstnärer är antingen exhibitionister eller voyeurer, beroende på det konstnärliga uttryck de favoriserar.

Scenkonst i alla dess former – skådespelare, musiker, dansare och så vidare – har sin nerv i exhibitionismen, i fröjden att visa upp sig inför en mängd okända människor. Artister brukar också prata hänfört om det rus de känner när de står på scenen, och hur futtigt livet utanför scenen blir. När de kommer upp på scenen är det som de fattar eld – ofta så att de framstår som helt andra varelser än de är privat.

Skapande konstnärer – författare, kompositörer, målare, skulptörer, regissörer osv. – frossar i stället i voyeurism. De tittar ogenerat på andra människor och njuter mer ju privatare inblickar de får. Det egna livet är satt på undantag i jämförelse med spioneriet på hur det går till i andras hjärnor och hjärtan.

Jag hör själv närmast till den senare sorten och förvånas själv över hur mina sinnen ständigt snokar efter andras upplevelser. När främlingar passerar förbi på gatan anar jag livsöden och fascineras av deras historia, föreställer mig vad för demoner som rider dem eller lyckosamheter de har välsignats med, och det är som om mitt eget liv duplicerades därigenom.

Begreppen exhibitionism och voyeurism brukar mestadels användas om sexuella preferenser. Så hur sexuella är konstnärernas böjelser? Man ska nog vara bra pryd för att påstå att de saknar erotik.
Jag tror inte att drivkraften bakom är strikt sexuell, snarare att sexualiteten sugs in i denna törst och dess uttryck. Det kanske inte är sexuellt, men i hög grad blir det även det.

Och visst är det så att konst som känns könlös eller lidelsefri knappast fångar någon publik? Konstnärer blottar sig, oavsett om det är på scen eller boksidor. Om detta görs kyskt, med ett skamgrepp om genitalierna för att hålla dem på plats, då förlorar det sin essens.

En konstnär måste våga konstatera att kanske är alltihop en fråga om sublimering. So what? Sublimering kan vara stor konst, om bara det som sublimeras är tillräckligt brännande.

Tyvärr verkar just etablissemangets konst, den som prisas mest av de styrande och ställande i samhället, sakna sådana skälvningar. Där är det mest form, som om innehåll och passion vore blott föroreningar.

Läs även andra bloggares åsikter om exhibitionism, voyeurism, sublimering, konst, artister, konstnärer. Intressant?

Åtråns återvändsgränd

Det skulle kunna vara en sedelärande berättelse från någon frikyrklig väckelsepredikant: den ilskne maken överraskar kärleksparet och älskaren flyr ut på husfasaden, spritt språngandes naken. I vår tid sker sådant inte odokumenterat. Det hindrar inte att det kommer att ske igen och igen och igen.

Den här gången skedde det i Kina. Älskaren ställde sig på ett luftkonditioneringsaggregat (en riktig miljöbov, förresten). Längre kom han inte, utan blev stående i sin skam – androm till varnagel, som det hette förr i tiden. Åtråns återvändsgränd.

Självutnämnt goda medborgare skyndar sig säkert att moralisera, menandes att mannen fick sitt rättmätiga straff, för där stod han ju med rumpan bar. Kanske mumlar de även något om gudomlig rättvisa.

Jag tycker bara att det är roligt och inte har ett dugg med moral att göra. Åtrån har sin egen logik och vad vuxna gör i samförstånd med varandra – oavsett deras formella band till annan part – är bara som det är. Genom hela världshistorien har inga lagar eller tabuer lyckats förhindra det, så den ambitionen skulle vi göra klokast i att helt sonika ge upp.

Snarare vill jag se den nakna figuren på den hårda huskroppen som ett slags staty, en symbol för den mänskliga naturens ständiga triumf över civilisationens pålagor. Naken hud halkar ur förtryckets bojor, särskilt när den smörjts med älskogssvett.
Eros lever.

Hur det gick för kvinnan förtäljer inte historien. Jag hoppas att hon inte fick mer klander än Jesus hade för äktenskapsbryterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, otrohet, åtrå, moral. Intressant?

Analsex som ursäkt för en förstockad sexualmoral

Manne Forssberg, som är sexualupplysare i skolorna, förklarar i Expressen att han inte är ute efter att förleda ungdomen, utan bara svarar sakligt på deras frågor. Klart som korvspad. Det obegripliga är att han i detta sekel ska behöva försvara sig.

Han pratar förstås också om analsex, för att skolungdomarna frågar om det. Det upprör några gubbiga debattörer, Roland Poirier Martinsson, som med ringa ödmjukhet kallar sig filosof, och den f.d. vänsterradikalen, numera kristet konservativa Göran Skytte. De har skrivit varsin debattartikel i Svenska Dagbladet om att de vill ha hejd på sexualupplysningen i skolorna.

Martinsson anser att skolan kraftfullt bör verka för sexuell avhållsamhet före 15 års ålder och även predika restriktion därefter. Han påstår att “skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet”, vilket är en absurd överdrift för att de får svar på sina frågor om det.

Göran Skytte tar fasta på detsamma – påståendet att skolbarn lärs “teknik för analsex”, som om det något djävulskt syfte med sexualupplysningen. Han tjatar detta i sin artikel, dessutom med spelad fasa det faktum att sexualupplysarna använder ord som kuk och fitta.

Man undrar om det är drottning Victorias 1800-tal som har kommit i retur. Alla undersökningar visar att sexualupplysning minskar veneriska sjukdomar och oönskade graviditeter bland ungdomar – men även om det inte vore så måste vi väl äntligen slå fast att ungdomen har rätt till sin sexualitet och all tänkbar kunskap om den!

RFSU har svarat helt kort i Svenskan med sådana självklarheter som att sexualundervisning inte ökar ungdomars sexualvanor, men får dem att skydda sig bättre. Hade vi inte det klart för oss redan för flera decennier sedan. Vad är det för bakåtsträvande moralpanik som kommer krypande?

De debattörer som är motståndare till sexualupplysning för ungdom brukar numera skria just om analsex, vilket inte bara är ett fördömande av manlig homosexualitet utan också ett lömskt sätt att vädja till det mest trångsynta hos konservativa och puritanska delar av allmänheten. De försöker medvetet skandalisera, för att förmå samhället att dra åt snarorna så mycket det går.

De vill att sex ska vara fult, helst förbjudet – speciellt för ungdomar – utan att ett enda ögonblick fråga sig varför.
Det är pinsamt att Svenskan glatt – och två gånger på raken – låter sådana föråldrade synsätt komma till uttryck på deras tidningssidor med sitt begränsade utrymme. Tala om gammelmedia...

Läs även andra bloggares åsikter om analsex, RFSU, sexualundervisning. Intressant?

Kärleken i stället för hatet

Svenska kyrkan har beslutat att starta med homovigslar från 1 november. Beslutet är så självklart för en religion byggd på kärleksbudskapet att det knappt borde vara en nyhet. Men det kommer säkert att väcka en hel del ont blod. Och andra trossamfund vägrar.

Om det är något som kännetecknar gestalten Jesus och hans budskap, så är det välviljan, medkänslan och den villkorslösa kärleken. Därför har det varit märkligt att kyrkor byggda på hans lära stretat emot särdeles intensivt när det varit fråga om att bejaka kärleken, människors rätt att älska varandra.

Kristna som är fientliga till samkönad kärlek krafsar bland obskyra argument. De rotar fram perifera bibelställen medan de obekymrat ignorerar andra, de hänvisar till “naturen” fast den dräller av homosexualitet, de säger sig värna om barnen fast de annars mest slåss för föräldrarnas rätt över dem, och så vidare.

Alltihop är nonsens, eftersom de i sin argumentation alltid utgår från viljan att kunna fördöma samkönad kärlek, utan att de frågar sig själva varför detta ska vara utgångspunkten. De börjar i en ogenomtänkt antipati, som de vill berättiga.
Fast de kallar sig kristna väljer de hatet framför kärleken.

Det måste få ett slut. Hat, fördömanden och förakt får inte kväva kärlek och medkänsla. Det kan inte leda till annat än helvetet på jorden. Svenska kyrkan har tagit ett stort steg i rätt riktning. Det borde ha skett redan när den kristna kyrkan byggdes i det forna Rom, men bättre sent än aldrig.

DN skriver om Svenska kyrkans beslut här, Svenskan här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, Expressen här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, samkönade äktenskap, homovigsel, homosexualitet, religion. Intressant?

Be om lov att ejakulera?

Johanna Sjödin är en djärv och skarptungad bloggare med sexualiteten som huvudämne. I sitt senaste inlägg resonerar hon om att man inte ska ejakulera i någon, utan att ha fått tillstånd. God ton, förstås, men inte helt utan komplikationer.

Först och främst blir jag alltid tveksam när sexualiteten behandlas utifrån ett moraliskt perspektiv. Sex har ganska lite med moral att göra egentligen, men har kommit att bli så mycket av en moralfråga att känslorna kvävs. Då är det knappt sex längre, i alla fall inte särskilt tillfredsställande.

Men det är klart att det ändå finns massor av moraliska aspekter på sexualiteten, så fort det inte är fråga om en soloakt. Vi har förpliktelser gentemot varandra, även när det kommer till sex. Men det betyder absolut inte att sex i förstone är en moralfråga, ej heller att sex skulle vara moraliskt tveksamt till att börja med – vilket är vad vårt kulturklimat ofta tycks utgå ifrån.

När det gäller ejakulationen tycker Johanna att man ska försäkra sig om tillstånd innan man ejakulerar inuti en annan människa. Eftersom det är något män är ensamma om att kunna göra blir Johannas ställningstagande enkönat – männen har en plikt som kvinnorna klarar sig utan.

Är det riktigt rättvist? Borde det inte också vara den penetrerades (oavsett om det är en kvinna eller en man) ansvar att säga ifrån hur man vill ha det på den punkten, om man har en bestämd uppfattning om saken?

Sexualakten är så att säga djurisk, på så vis att man är känslors och lustars rov. Det går inte att jämföra med en sittning vid förhandlingsbordet. Därför bör man hjälpas åt att få till det så att båda (eller alla) blir nöjda. Ingen är hjälpt av att en part inväntar fullbordat faktum och sedan protesterar.

När vi resonerar om sex bör vi alltid ha klart för oss att det är en helt annan sak att prata om det än att göra det. Därför kräver det i praktiken ett annat tänkande än resonemangets. Ömsesidig lyhördhet, till exempel, vilket ju också råkar vara vägen till den bästa upplevelsen för alla inblandade.

Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Sjödin, sex, ejakulera, moral.

Tecknat naket i Playboy

Marge från den tecknade TV-serien Simpsons blir utvikningsbrud i nästa nummer av Playboy. Fågan är hur djärva nakenbilder tidningen vågar sig på.

Jag har inte sett andra bilder än den på omslaget ovan, men jag vågar slå vad om att det blir måttligt djärva bilder i Playboy – fast de är tecknade. Förmodligen kommer de att vara mindre exponerande än på de verkliga flickor som normalt fotograferas och blir mittuppslag i tidningen.

Varför då?
Kanske för att tecknad film fortfarande räknas som underhållning för barn, fast just Simpsons är hur vuxet som helst. Kanske för att tecknade bilder, i alla fall när de är i humoristisk stil, får nakenhet att framstå som mer påfluget oanständig än när det gäller verkliga kroppar av kött och blod.
Eller kanske blott för att tecknade figurer aldrig brukar vara särskilt anatomiskt explicita.

En annan tanke som faller mig in är att vi i Sverige knappast skulle få vara med om något liknande. Här tas allt på alltför stort allvar. Så var det inte på 1960- och 70-talet, men det har i allt högre grad blivit svensk tidsanda att all sexualitet ska vara terapeutiskt motiverad, annars är det porr.
Den svenska synden har på några decennier blivit den svenska sordin.

Vilka svenska tecknade figurer skulle vi behöva klä av, för att få lusten i retur i vårt samhällsklimat?

Här skriver DN och Aftonbladet om Marge i Playboy. Och här är Playboy Magazine.
Läs även andra bloggares åsikter om Marge Simpson, Playboy, sex, moral. Intressant?