De som är lärda vet inte

Nu är det fritt fram för elitskolor på gymnasienivå. Skolverket prövar noga ansökningar från skolor som vill vara med, och som måste erbjuda spetskompetens med mera. Lika nödvändigt som uppkäftigt – men ingen lätt sak att garantera. Elit är lika undflyende som geni.

Dessa elitklasser ska erbjudas elever med särskilt goda förutsättningar, och de blir specialiserade på vissa ämnesfält – matematik, naturorienterade ämnen, samhälle eller humaniora. Tidigare har sådan gallring på gymnasienivå bara varit möjlig inom konst- och idrottsutbildning.

Det finns en oro för att det skapar orättvisor när vissa elever får en mer avancerad undervisning än andra, men betydligt värre vore en skola där alla måste bli lika dumma. Elever får olika studieresultat oavsett skolans utformning – och det beror mest på intresse och därmed motivation. vad kan man göra åt det? Vi är olika och måste få leva olika liv – däri ligger ingen orättvisa.

Orättvisorna finns på annat håll – till exempel att vissa yrken respekteras så mycket mer och betalas så ofantligt mycket mer än andra.
En tänkbar ytterligare orättvisa med elitskolor är att de automatiskt ger eleverna större framtidsmöjligheter än elever på andra skolor, oavsett hur det egentligen är ställt med den individuella kompetensen. Så kan lätt ske, dels genom att elitskolorna förutsätts pluppa ur sig enbart elit, och dels genom att dess elever i sin fortsatta karriär har ett tilltagande camaraderie där de gynnar varandra – så som redan sker inom överklassen.

Vi måste ha klart för oss att elitskolor inte är någon garanti för utveckling av elit. De är inte ens en garanti för framstående spetskunskap. Så enkelt fungerar det inte här i världen. Skolor på sådana teman tänker ofrånkomligt traditionellt och konservativt, men vår värld är stadd i hastig och oförutsägbar förändring. Därmed kan elitskolor snart visa sig bli rena museerna, med ringa eller ingen relevans för samhällslivet utanför dem.

Även om de inom sig är föredömligt upplysta och sprängfyllda av värdefulla kunskaper ger det ingen garanti för att deras elever blir detsamma. Det beror dels på hur intaget sker – och där spricker så gott som varje metod på grund av sin ensidighet och stelbenthet – och dels på hur den pedagogiska processen fungerar i realiteten.
Dessutom har de att kämpa mot det enkla faktum som formulerades i Tao te ching för långt över 2000 år sedan:
De som vet är inte lärda, de som är lärda vet inte.

Kunskap är ingen som helst garanti för klokhet, medan dumhet och kunskap är en mycket farlig kombination. Övertro på kunskap befordrar dumhet. Ingen lovande matematik.

Ändå tycker jag att svensk skola gör klokt i att experimentera också i dessa riktningar – för mångfaldens skull, och för att komma bort ifrån Jantelagens krav på allas följsamhet efter den på alla sätt minsta gemensamma nämnaren.

Men sådana experiment bör startas långt före gymnasienivå om de ska ha en chans att göra skillnad. Barn stimuleras nu för tiden intellektuellt i rasande takt, och från allt lägre ålder. När det är dags för dem att söka till gymnasiet har deras hjärnor redan hunnit såväl inspireras till stordåd som tröttnat av brist på värdiga utmaningar.
Redan från förskolan måste vi erbjuda barnen de svindlande perspektiven så fort de efterfrågar dem. Det finns ingen gräns för hur kloka de hinner bli – innan puberteten sätter käppar i hjulen och kroppen mullrar så att tankarna inte längre gör sig hörda.

Tidningarna skriver flitigt och entusiastiskt om elitskolorna: DN här, här, här och här. Svenska Dagbladet här och här. Aftonbladet här och här. Sydsvenskan här, här och här.