Civil olydnad i historien – ingen entydig bild

I Sydsvenskans reportageserie om civil olydnad skriver Olle Lönnaeus en kort historisk sammanfattning, som tyvärr bara landar i samma trånga syn som övriga artiklar i tidningen hävdar. Varken historien eller nutiden är så entydiga.

Det är förstås vanskligt att sammanfatta ett stycke civilisationshistoria, men Olle Lönnaeus har gjort det mer än lovligt lätt för sig – framför allt genom att hasta till generaliseringar. Jag undrar om han har gjort så mycket mer än surfat lite på Wikipedia.

Han börjar med påståendet att Jesus var den förste företrädaren för civil olydnad, “hävdar en del”. Vilka hävdar det? Hur många? Vilka hävdar motsatsen? Det är en klyscha som journalister tar till när de vill påstå något de inte orkar kolla upp. Det säger ju precis ingenting.
“Fast han kallade det inte så”, fortsätter Lönnaeus om Jesus. Vad kallade han det då? Lönnaeus ger ingen som helst förklaring.

På vilket sätt var Jesus civilt olydig? Genom att äta på sabbaten? Genom att välta månglarnas stånd i templet? Knappast genom huvuddelen av sin verksamhet: att tala för sin syn på religionen och kräva av sina lärjungar att vända blicken från jorden till himlen. Han hade inte ens något emot att betala skatt till Rom, och ville inte slå till mot förtryckarna.

Man kan också allvarligt ifrågasätta att han skulle vara först. Vad sägs om t.ex. Sokrates, som flera hundra år dessförinnan “förledde ungdomen” och visade väldigt domstolstrots i rättegången mot honom. Det fanns även en hel del andra olydiga gamla greker.

Lönnaeus fortsätter att slarvigt generalisera när han ger en lista på “den vanligaste” definitionen av civil olydnad. Den vanligaste var? Vilka andra definitioner finns det? Återigen ett påstående som säger precis ingenting.
Och i slutet av artikeln dömer han ut Tobias Billströms skolk med TV-licensen, för att det inte följer “gängse definitioner” på civil olydnad. Vad är gängse? Tomma ord.

Det hade blivit mer substans i Lönnaeus genomgång om han hade intervjuat exempelvis en idéhistoriker kunnig i ämnet, eller valt ut en tänkare, förslagsvis Thoreau, och presenterat hans syn noggrannare. Men det hade förstås varit lite jobbigare än ett nedslag i Wikipedia.

Det olustiga är att han med sin snabba historiska genomgång anser sig kunna formulera vad civil olydnad är och inte är i vår tid. En sådan slutsats är väldigt ohistorisk och alldeles meningslös.

Varför ska man alls sätta sig till doms över vad som är och inte är civil olydnad? Och om man nu ska göra det, då måste man rimligen respektera vad aktivister idag anser om saken. Begrepp förändrar sig genom historien. Det är inget konstigt, inte heller fel på något sätt. Världen förändrar sig ju.

Olle Lönnaeus verkar i och för sig bekänna sin texts brister när han sveper över Jesus, Marx, Gandhi, Mandela med flera, för att landa på Tobias Billström.