Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:

Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.

Eurovisionsrusigt Malmö

Eurovision Song Contest 2013 ägde rum i Malmö, vilket var omöjligt att undgå i staden. Den tapetserades med ESC:s slogan "We are one" och på Gustav Adolfs Torg var det rena festivalen. Här är några bilder jag tog där.

TV-sändningarna från Eurovision Song Contest visades på ett par storbilds-TV på samma torg. Under finalkvällen var det packat med folk och flaggor:

(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

Extremt ensidig jury

I detta års Eurovision Song Contest vägde publikrösterna lika med jurygruppernas i slutresultatet. Miljontals röstande mot 195 ”professionals” från de 39 deltagarländerna. Den svenska juryns sammansättning visar på en beklämmande ensidighet.

Tre av de fem i juryn är jämnåriga och lika många har ett förflutet som deltagare i just schlagerröran. Det är en jury tillsatt som om den populärmusikaliska mittfåran vore den enda möjliga musikformen.

Här är den svenska jury vars röster alltså vägdes lika med alla de svenska tittarrösterna:

Den svenska juryn i Eurovision Song Contest 2013.

Monica Starck, 39 år, musiker och låtskrivare som bl.a. deltog i kören bakom Loreen vid förra ESC.

Erik Rapp, 16 år, popsångare som deltog i Junior Eurovision Song Contest 2011 som 15-åring, där han kom 9:a.

Ralf Gyllenhammar, 46 år, hårdrockare från Mölnlycke som medverkade i Melodifestivalen 2013 med ett tävlingsbidrag, där han kom på 7:e plats.

Karin Gunnarsson, 37 år, musikläggare på P3, med inriktningen nyutkommen populärmusik.

Daniel Breitholtz, 36 år, f.d. A&R på Sony Music, f.d. Idoljurymedlem, f.d. programledare på Mix Megapol.

ESC:s regler säger att juryn ska ha en bred sammansättning vad gäller ålder och andra kriterier, samt att de på inget sätt får vara involverade i några av de låtar som tävlar. Så här skriver de på ESC:s hemsida:

”The jury consists of a variety of members in terms of age, gender, and background. They are all citizens of the country they are representing. None of the jury members are connected with any of the participating songs or artists, in order that they can vote independently. All jury members have made signed declarations stating that they will vote independently.”

Den svenska juryn visar ingen större variation i ålder, inte heller i bakgrund. De tre artisterna har samtliga medverkat i schlagertävlingar. De två övriga är specialiserade på popmusik, för att inte säga schlager.

Musik innehåller så mycket mer – och det torde ha varit ESC:s tanke med regeln att få in en större del av denna spännvidd. Sådan är ju också allmänheten, som denna musiktävling förväntas underhålla. Med så mycket makt åt en så enahanda jury är det inte konstigt om musiken i ESC blir alltmer likriktad.

Jag har inte sett någon information om hur dessa jurygrupper tillsätts (det är mycket som mörkas i schlagerdjungeln) men ett rimligt antagande är att varje land självt får avgöra detta. I så fall är det mycket troligt att Christer Björkman i praktiken stått för tillsättandet av den svenska juryn. Och hans musiksmak är knappast den bredaste.

En kategori som saknas i juryn är musikjournalister, som har till jobb att göra oberoende beskrivningar och bedömningar av musiklivet. Det borde meritera dem väl för juryuppgiften. Till skillnad från artister, radiofolk och skivbolagsputtar är musikjournalisterna så att säga experter på att vara publik. Deras perspektiv är publikens, inte producenternas.

Att låta branschfolket ensamt bedöma musiken är som att låta kockarna skriva krogrecensioner och filmregissörerna dela ut guldbaggar mellan sig.

Mest av allt störs jag dock på den gräsligt odemokratiska grundsyn som väger 195 röster lika med de miljoner tittare som till och med betalade för att göra sin röst hörd på Eurovision Song Contest. Blandar man in den demokratiska processen, vilket man bör därhelst det är möjligt, ska man vara den trogen. Då ska folkflertalet bestämma, punkt slut. Man kan inte låta ”experter” snedvrida resultatet utifrån något slags föreställning om att allmänheten har fel – en omöjlighet i synnerhet i fråga om de subjektiva upplevelser som är all konsts natur.

En sådan procedur är förrädisk och antidemokratisk. Det är som att backa filmen till den skamliga tid i vårt land när man hade olika antal röster i de allmänna valen beroende på hur rik man var.

Nu hoppas jag att de åtminstone offentliggör jämförelsesiffror på hur jurygrupperna och tittarna röstade. Skulle Danmark vinna även om tittarnas röster ensamt avgjorde? Vilka andra skillnader i smak skulle framträda? Det är jag nyfiken på. Och det borde ha visats upp redan under direktsändningen – eller i alla fall publicerats samtidigt. Valresultat ska vara omedelbart offentliga i sin helhet.

I Sveriges Melodifestival hade Yohio vunnit om tittarna fick avgöra – med råge, dessutom. Jag undrar hur han hade placerat sig i Eurovision Song Contest – även där under förutsättning att tittarna fick avgöra. Jag är inte särskilt intresserad av branschfolkets musiksmak, för det har alltid varit uppenbart att den är bedrövlig.

Här namnger SVT den svenska juryn. Jag har ännu inte sett andra media göra detsamma, men kanske kommer det under dagen. Skriver om ESC gör de förstås en hel del, t.ex. här: AB, AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om eurovision song contest, ESC, jury. Intressant?

Fusk i Eurovision Song Contest

När granskande journalistik uteblir går saker snabbt överstyr. Så har skett med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, som ogenerat tillämpar ett fascistiskt beslutsförfarande.

Hur skulle det vara om de allmänna riksdagsvalen hade en liten hemlig jury vars röster räknades som 50% av valresultaten – som om det krävdes experter för att valet skulle bli ”rätt”? Så sker i Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest.

I sistnämnda, som har sin final ikväll, finns 39 jurygrupper i lika många länder, var och en om fem personer, alltså totalt 195. Dessa 195 personers röster väger lika tungt som allmänhetens, fast de sistnämnda utgör miljontals röstande. Ett större hån mot de demokratiska principerna går knappast att uppbringa i nationer som kallar sig själva demokratiska.

När det sägs att dessa juryledamöter är professionella kan knappast annat menas än att de tillhör musikindustrin – skivbolag, musikförlag osv. Det gör dem partiska från början, uppfyllda av egenintressen, men knappast mer kompetenta att hitta en hit. Ty vad är en hit, annat än en låt som en stor del av allmänheten gillar? Därför är självklart inget proffs pålitligare än sagda allmänhet.

I stället handlar det om vad dessa professionella tycker vi borde gilla, av diverse obskyra skäl. Ett slags smakråd – fast i denna genre mest en envishet med dålig smak.

Det här förfarandet mörkas förstås, eftersom det är djupt skamligt. SVT nämner inget om jurygruppernas sammansättning eller regelverk på sin hemsida, som annars stolt förklarar att årets Eurovision Song Contest har mottot ”We are one”. Somliga, dock, räknas långt mer än som en...

Sångtävlingens officiella hemsida är inte mycket bättre på att informera om jurygrupperna, hur de tillsätts och varför de ska ha så absurt stort inflytande över resultatet. Vad som nämns i Eurovisions FAQ är:
”You will shortly be able to download the Rules of the 56th Eurovision Song Contest in the About 2012 section of this website.”
Notera att de fortfarande pratar om förra årets tävling – och fortfarande har de reglerna inte publicerats.

Något mer om juryn nämns på denna sida: Time now for the all important Jury Final. Där avslöjas att juryn i motsats till allmänheten fått se en generalrepetition på fredagen, på vilken de baserar sin röstning – dagen innan den direktsända finalen. Där står också att jurymedlemmarnas namn offentliggörs under finalen, vilket återstår att se...

Jag har för mig att det under de närmast föregående åren var allmänhetens röster som gällde till 100%. Med modern röstningsmetod via telefon och SMS är det både genomförbart och därmed det enda rimliga. Varför backar Eurovision Song Contest från detta?

Kan det vara den svenska modellen som tränger igenom för hela Europa? Sveriges Melodifestivalgeneral Christer Björkman sitter som en av blott sex personer i tävlingens referensgrupp, så nog har han haft möjlighet att trycka på för sin modell. Det är också uppenbart att Christer Björkman lider av ett sådant hybris att han tror sig veta bättre än allmänheten vad för musik den gillar.

Det är mycket skumrask i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så varför förbigås detta med fullständig tystnad av pressen och alla andra nöjesjournalister? De låter sig uppslukas helt av glitter och skvaller, men gör inte ett enda handtag för att granska underligheterna.

Det är en förfärlig journalistisk slapphet, som är precis vad som gör det möjligt för de här musiktävlingarnas ledningar att vara hur lumpna och korrupta som helst. När pressens granskning uteblir växer vansinnet.

Förmodligen anser redaktionerna med viss snobbism att dessa schlagertävlingar inte ska tas på allvar, bara ses som jippon. Men det är riktiga pengar i omlopp och riktig makt missbrukas, samtidigt som en stor del av allmänheten engagerar sig.

Då borde det vara alldeles självklart för journalisterna att bry sig på riktigt, i stället för att bara glassa sig med en kader uppklädda figurer som får sina femton minuter i rampljuset.

Mer i pressen om Eurovision Song Contest (men utan journalistisk granskning): AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om eurovision song contest, ESC, melodifestivalen, Christer Björkman. Intressant?

Idol i repris, hur kul är det?

Idol återkommer på TV4, efter ett års bortovaro. Det blir samma programledare och samma jury (dock en man kort). TV4 talar om kontinuitet men man får hoppas att de i alla fall har försökt åstadkomma förnyelse. En flopp blir inte bättre i repris.

Senaste finalprogrammet för Idol, år 2011, sågs av färre tittare än något föregående (1.470.000 mot 2.000.000 vid rekordåret 2006). Det var med den programledare och jury som nu ska upp igen.

Märkligt att TV4 ska vara så blinda för den dramaturgi TV-mediet kräver. En renässans ska kännas just som en pånyttfödelse och kan därför inte komma dragande blott med de figurer som sågs senast – i synnerhet inte som de blott figurerade ett år, det år programmet hade minst genomslag.

Programledaren Pär Lernström fick inte till det, så vid en renässans kunde de väl åtminstone ha försökt återfå Peter Jihde, som praktiskt taget blev Mr. Idol under de år han ledde programmet. Kanske försökte de med honom, men i så fall utan att förstå att betala honom vad det är värt.

Juryns tre medlemmar blir Alexander Bard och de två Baggarna. Sistnämnda figurerade flera år med vissa poänger – framför allt ett klart lyft i lyhördhet från den första svenska Idoljuryn. Bard, som uppenbarligen har Simon Cowells elaka roll, är onekligen kapabel den – men det börjar bli riktigt tydligt att han alltmer hör till en svunnen era inom populärmusiken. Så vad vet han egentligen?

Nå, det kan även sägas om såväl jurykamraterna som hela Idolkonceptets fördomar om vad musik är och vad som utgör en idol.

Nu kommer det att vara svårt för tittarna att inte se årets Idol som en blek repris på föregående triumfer. Det räcker inte i en medievärld där varje år konkurrensen om publiken stegras så gott som exponentiellt.

De borde ha tänkt utanför boxen, för att skapa ett verkligt intryck av nytändning. En programledare från oväntat håll. SVT förstår att använda de många ståuppkomiker som växt fram det senaste decenniet och får därmed garanterad underhållning. Det är lite uttjatat. Men visst vore det väldigt lockande om t.ex. Magnus Betnér ställde upp och tilläts vara hela sitt elaka jag? Eller en återkomst som bräcker Idols om Björn Gustafsson accepterade jobbet. Det skulle garantera rekordtittarsiffror.

Men det skulle kosta TV4 och jag misstänker att producenterna tror sig kunna snåla på budgeten i överdriven tillit till konceptets egen styrka, fast den är tynande. Snålheten bedrar visheten.

För juryn kräver onekligen dramaturgin en elaking, en snäll och en mittemellan. Bard kan knappast spela annat än den förstnämnda rollen, men har han Simon Cowells trovärdighet? Paret Bagge är oklarare. Ofta är Anders den snällaste medan Laila velar lite hit och dit. Det är en svaghet men inte så noga med dem, för den viktiga rollen har förstås elakingen – så att säga skurken, fienden, som alla i Idol kämpar emot med väldigt dåliga odds.

Vem skulle vara en starkare skurk i dramat än Alexander Bard, som egentligen fyller måttet med undantag för hans falnande auktoritet? Det behöver vara någon som alla vet kan sin sak, som själv vet det och aldrig darrar på läppen. Någon som vet hur populärmusiken ser ut idag, inte på 1990-talet – förhoppningsvis äntligen också någon som förstår att det inte handlar om att sjunga rent eller traggla sig igenom karaoke i diverse olika genrer.

Det skulle vara en sådan som Håkan Hellström, om han hade lust att vara elak, eller Max Martin, som skapat en väldig mängd av de senaste decenniernas världshittar. Men ingen av dem behöver Idol. Jag tvivlar på att de ens har mycket tilltro till programidén.

Idol behöver mest av allt just en riktig idol i juryn. I USA begrep de det och satte in såväl Jennifer Lopez som framför allt Steven Tyler för ett par år sedan. Tylers tyvärr sparsmakade kommentarer var värda att invänta. I Sverige skulle det motsvaras av sådana som Per Gessle, ovannämnda Håkan Hellström, Ola Salo, som använts av TV3 i ett liknande program, eller en gammal elefant som Benny Andersson. Jag gissar dock att ingen av dem är särskilt sugen på att medverka.

I brist på stora kanoner borde Idol både i Sverige och andra länder åtgärda en allvarlig brist i hur juryn komponeras: det är bara folk från musikbranschen, som har sina fördomar om den och intressen i den, men ingen som så att säga representerar publiken.

Det skulle vara en rockrecensent, hävdar jag möjligen partiskt eftersom jag själv varit det. Recensenternas kompetens är att se musiken från det andra hållet, publikens, och de lär sig förhoppningsvis därigenom hur musikbranschens vanföreställningar kraschar mot verkligheten.

Recensentens jobb är att vara så att säga professionell publik och förhålla sig till hur ett artisteri mottas och upplevs av publiken. Det är faktiskt musikbranschens intressenter rätt dåliga på.

Hur som helst, Idol är ett TV-program och handlar därför egentligen om TV-dramatik, inte alls musik. Men premissen gör det nödvändigt att alltigenom låtsas att det handlar om musik, för att dramat ska engagera och bli trovärdigt. Så i praktiken är skillnaden liten.

Aftonbladet berättar om den nya Idolomgången här och här. Läs även andra bloggares åsikter om idol, alexander bard, TV4. Intressant?

Ingen granskning av Melodifestivalen

Jag har sett stumpar här och där av Melodifestivalen, vilket inte är något jag direkt skryter med. Men det måste påpekas igen: svensk journalistik fallerar fullständigt inför detta spektakel. Ingen granskning alls, bara pladder och joller. Ändå finns det så mycket att undersöka.

Inte ens Uppdrag granskning, TV-programmet som anser sig så tufft, gjorde minsta ansträngning när de förra året behandlade Melodifestivalens general Christer Björkman. De nöjde sig med att parasitera lite på hans kändisskap. Jag skrev om det här.

Övriga media gör ingenting annat än glitterreportage och skvaller från efterfester. All riktigt journalistik är som bortblåst. Det bottnar måhända i att ingen reporter med självaktning vill ta Melodifestivalen på allvar – men vad har de då i yrket att göra? Och varför går de i så fall med på att sjunga med i kören, som om allt vore frid och fröjd?

Det stinker om Melodifestivalen. Hur tas låtarna ut, varför ständigt några få återkommande och dominerande låtskrivare, skivbolag och framför allt musikförlag, doldisarna som hela evenemanget kretsar runt, för att inte säga betjänar?

Melodifestivalen har ett minimum av transparens, fast den är i statliga televisionen SVT, som ska vara befriad från kommersiella intressen. Och journalisterna tar det med ro.

Jag såg denna lördagkvälls återkvalsprogram, som var samma lömska soppa som föregångarna, förstås. Röstsiffrorna hölls hemliga – också för dem som röstades ut. Ännu underligare: kriterierna för vilka låtar som skulle duellera mot varandra av de fyra i kvällens semifinal nämndes det inte heller något om.

Självklart kan en producent i hög grad styra vilka låtar som går vidare till den stora finalen, genom hur de ställs mot varandra. Det är en baggis när man har röstsiffrorna från föregående omgång. Så varför inte ett ord om hur duellanterna kombinerades? Det är bara ytterligare ett exempel på mörkläggningen som är Melodifestivalens främsta kännetecken.

Den mest alarmerande mörkläggningen är förstås den som gäller när de tusentals inkomna bidragen ska reduceras till de 32 som väljs att framföras i TV. Där får inte tittarna rösta, vilket förstås skulle vara komplicerat – men urvalsprocessen borde vara fullständigt genomlyst. Det bryr sig inte pressen ett dugg om att ens efterfråga.

Efter kvällens program tittade jag till DN:s bevakning av programmet. Den tunga draken är inte ett dugg bättre än andra media. Bara glam och blaj, skrivet av deras särskilda Melodifestivalskribent Hanna Fahl, som i artiklar och blogginlägg är lika ytlig och obekymrad som Christer Björkman själv. Så här avslutar hon sin rapportering från kvällens avsnitt:

“Dags att packa ihop och dra till efterfesten nu. Gissningsvis kommer både Ewald och Stjernberg att riva dansgolvet. Fahl på festival ska äta buffé och dricka en drink. Hörs snart!”

Där gör hon ett flagrant övertramp gentemot pressetikens regler. Och skryter med det. Hon ämnar låta sig bjudas på party av festivalledningen. Inte undra på att hon struntar i den kritiska granskningen.

Jag har själv jobbat på DN som rockrecensent för ett stort antal år sedan, så det smärtar mig att se detta förfall. Visst kämpar DN som alla andra tidningar mot det tynande som Internet innebär för pressen – men inte är journalistiskt förfall någon räddningsplanka. Tvärtom.

Så när kommer en riktig journalistisk granskning av det korrupta spektaklet Melodifestivalen? Och vad är det för fel på svenska nöjesjournalister, som aldrig ens kommer på tanken att göra en sådan granskning?

Det har jag efterlyst i flera blogginlägg genom åren, t.ex. här, här och här. Jag skrev även i skråets egen facktidning Journalisten om det. Men väntar alltjämt. Det är svårt att ta pressen på allvar när den inte tar sitt eget jobb på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om meldoifestivalen, pressen, journalistik. Intressant?

U-u-u-u-u-u-up

SVT har alla Melodifestivalens låtar online fram t.o.m. 9 april. Där finns även sångtexterna, som utgör en underhållande läsning och ett talande dokument över vår tid.

Tävlingen är sitt eget universum: låtarna som deltar är skrivna enkom för den och det är si och så med deras liv utanför den. Det blir något av ett cirkelbevis: låtarna ska låta som de ska för att hävda sig bland de andra som låter likadant. Goddag yxskaft.

Några undantag medges, jokrar i leken, för att mörka den andefattiga lathunden. Lustigt nog på sistone representeras de av gestalter som snarast hör hemma i den så kallade finkulturen. Det hjälper föga.

Texterna är allra oftast på engelska, vilket är så gott som nödvändigt för att ha minsta chans i Eurovisionsfinalen – likaså för att erövra juryrösterna, som numera allihop är utländska i ett desperat försök att hitta något som slår i Europa. Inte blir det många röster därifrån för sånger på vårt perifera tungomål.

Som skrivande människa blev jag nyfiken på vad det egentligen sjungs om i Melodifestivalen. Själva musiken är närmast outhärdlig i sin monotoni – men kanske är det bättre ställt med texterna?

Nja...

Vinnarlåten Euphoria beskriver lyckan i att vara kär. Här är hela texten:

Why, why can't this moment last forever more
Tonight, tonight eternity's an open door
No, don't ever stop doing the things you do
Don't go. In every breath I take I'm breathing you

Euphoria
Forever, ‘til the end of time
From now on, only you and I
We’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria
An everlasting piece of art
A beating love within my heart
We’re going u-u-u-u-u-u-up

We are here, we are alone in our own universe
We are free, where everything's aloud and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We're higher and higher and higher, we're reaching for divinity

Euphoria...

Forever, we sail into infinity
We're higher, we're reaching for divinity
Euphoria
Euphoria
We’re going u-u-u-u-u-u-up

Euphoria
An everlasting piece of art
A beating love within my heart
We’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria
Euphoria
We’re going u-u-u-u-u-u-up

Titelordet nämns nio gånger under låtens tre minuter, vilket är långt ifrån rekord i denna genre. Det är ett skönt ord, eufori, välfunnet för att skapa positiva känslor och sätta sig i minnet. Det brukar varje schlagerlåt ha som första och främsta komponent, ungefär som affärsprojekt numera brukar börja med att skaffa ett domännamn, som också blir produktnamnet.

Det är inte heller nytt. Betänk Yesterday, som Paul McCartney kallade Scrambled Eggs innan han skrivit texten. Eller slogans à la Springsteen, såsom Born in the USA. Eller det klassiska svenska exemplet Waterloo. Ett välkänt begrepp som låten så att säga ockuperar. Det tjatas i låten för att ockupationen ska bli fullständig.

Euphoria är en lustig text för att den snappar alla möjliga megalomaniska uttryck: forever more, eternity, end of time, everlasting, universe, everything, ever, infinity, divinity. Mestadels synonymer som ska beskriva hur evig denna kärlek och lycka är, i en ton av science-fiction. En Star Wars-schlager.

Eller en berusning, ungefär som Baudelaires uppmaning i den berömda dikten Berusa er! Förälskelsens första svindlande fas.

Men, som inte så sällan i förälskelse, är det inte föremålet för den utan känslan i sig som besjungs. Kontentan är ungefär: Nu mår jag bra, så ändra ingenting!

Det blir förstås lite anonymt, vilket ger en annan och dystrare ton åt raden ”we are alone in our own universe”. Fast de har varandra är de ändå ensamma, för det är den egna berusningen de fångas av – och då är partnern diffus, på sätt och vis oändligt avlägsen. Eller med Hjalmar Söderbergs ord: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.”

Det är sant att stor poesi oftare kommer från melankoli än från eufori, men här verkar det oavsiktligt, implicit. Det gör att textraderna inte biter. Snarare ringer de av desperation: måtte det vara så här! Det är ett medgivande av att så inte är fallet. Texten skulle nog lyfta betydligt om detta medgivande också fanns invävt i raderna.

Här skrivs det om vinnarlåten: DN, AB, Expressen, SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, loreen, euphoria, lyrik, sångtext. Intressant?

Christer Björkman är inte den största skurken

Äntligen görs tillstymmelsen till grävande journalistik om Melodifestivalen. Det har jag längtat efter i åratal. Men Uppdrag granskning på SVT siktar in sig på Christer Björkman, som om han vore diktatorn. Nej, han är bara den lakej som profitörerna funnit följsam nog.

År efter år är det samma lilla gäng av låtskrivare som ligger bakom så gott som alla bidrag till Melodifestivalen och inga särskilt stora överraskningar var gäller artisterna heller.

Men kärnan ligger i låtskrivandet, precis som tävlingen också hävdar: nyskrivna låtar tävlar – inte deras artister eller scenshower, även om det förstås betyder mycket för att värva tittarröster. Det är de som skrivit låtarna som äger dem, jämte deras musikförlag och skivbolagen som ger ut dem. Där ligger makten och pengarna.

Det handlar förstås om pengar bakom kulisserna. Stora pengar, bekänner Bert Karlsson ogenerat i Uppdrag gransknings program – och ändå håvar han bara in en bråkdel av dem. Mer forsar in i form av STIM-ersättningar och liknande, eftersom bidragen till Melodifestivalen pluggas hårt i etermedia såväl under som i än högre grad efter TV-tävlingen.

Det blir stora pengar, i synnerhet för de låtar som är med i finalomgången – för att inte tala om vinnaren där.

Så en liten kartell av skivbolagsbossar, musikförlagsdoldisar och schlagerkompositörer håller hela Melodifestivalen i ett hårt grepp, närmast en befästning, där ingen släpps in – utom några alternativ som är så utflippade att de ytterst sällan hävdar sig i tävling och därför får medverka som alibi.

Så har det varit väldigt länge – redan innan Christer Björkmans tid i ledningen. Det är så svenskt. I denna lilla ankdamm är det mesta kontrollerat av små karteller och oheliga allianser. SVT är fullständigt infekterat av det sedan sådär 50 år tillbaka: nepotism och kamaraderi.

Uppdrag granskning är SVT-programmet som kittlar men knappast bits. De ”granskar” Melodifestivalen när den just pågår, men aktar sig för att följa pengarna längre än till Bert Karlsson, för han är ju redan en pajas, och de ser ingen annan eventuell maktmissbrukare än Christer Björkman, som förmodligen inte tjänar ett öre mer än sin reguljära lön för jobbet och inte skulle kunna rubba den korrupta ordningen om han så ville.

Det vill han inte, för han lever i den förvridna föreställningen att tro sig veta hur Melodifestivalen ska skötas för att vara bäst, fast det är länge sedan den svenska finalisten gjorde väsen av sig internationellt. Om han vore det minsta resultatorienterad skulle han säga upp sig efter alla dessa fiaskon i Eurovisionstävlingen.

Men hans perspektiv är blott det svenska. Eurovisionen trånar inte efter hans tjänster eller böjer sig för hans vilja. General är han bara för den svenska tävlingen, så mer förstår han sig inte på.

Att peka ut honom som den eventuella skurken är Uppdrag gransknings sedvanliga populism: de vill locka tittare genom att fokusera på det mest spektakulära – i detta fall den mest omtalade nunan i sammanhanget.

Den dolda eminensen i Melodifestivalen är musikförlagen. Bidrag måste vara representerade av något musikförlag för att få medverka. Det är företag som lever gott i skuggan. Att inte ens Uppdrag granskning snappar detta avslöjar hur lite de egentligen är ute efter att exponera myglet. De vill, som Christer Björkman, göra ett underhållande TV-program.

Inte för att någon av dem lyckas. Uppdrag granskning är pinsamt med sina brösttoner och sin fuskjournalistik där de aldrig drar sig för slag under bältet och alla möjliga melodramatiska knep. Melodifestivalen är en utdragen smet av riktigt dålig och fullständigt förutsägbar musik framförd av falskt smilande, konstlösa artister i en smaklös dekor belamrad av desperata visuella effekter.

Med andra ord: Melodifestivalen blir mer och mer som Idol, frid över dess minne. Bara ännu plastigare. Men samma lumpna mygel och kommers i bakgrunden. Musiken äger rum någon helt annanstans.

Här skriver Uppdrag granskning om sitt TV-program. Här behandlar Aftonbladet programmet sedvanlig ytligt och slarvigt med blott klipp ur det. Här gör Expressen pyttelite mer. Inte heller morgontidningen Svenskan orkar längre. De pratar förstås också blott om Christer Björkman. Så mycket för journalistiken.
Läs även andra bloggares åsikter om Christer Björkman, Melodifestivalen, Uppdrag granskning, musikförlag. Intressant?

Läsa som författaren eller som läsaren

Tomas Tranströmer, mottagare av årets Nobelpris i litteratur, är av sjukdom förhindrad att hålla tal och läsa sina dikter. I stället firade Svenska Akademien med recitationer av andra, mixat med idel högstämd musik. Det blev rätt stelt men framför allt fick det mig att grunna på vad som månde vara den optimala recitationen – poetens eller läsarens?

Det vanliga är att låta skådespelare läsa poesi högt på scenerna, eftersom det är deras hemmaplan och de anses bemästra att göra ordet till kött, som Stina Ekblad vill uttrycka det. Somliga av dem, exempelvis nyss nämnda, gör verkligen detta strålande.

Men jag minns när jag på 1980-talet satt i Författarcentrum Östs styrelse och var med om att arrangera poesifestivalerna på Moderna Museet. Där var det poeterna själva som framförde sina dikter, medan skådespelare i stället var konferencierer. De sistnämnda kunde ändå inte motstå att läsa några verser.

Skillnaden var slående. När poeterna läste sina dikter blev de påträngande verklighet och texternas innehåll spelades upp i oss lyssnares hjärnor och bröst. Skådespelarnas läsning stannade på scenen, nådde oss inte som mer än en ekvilibrism utförd där borta på den upphöjda golvytan.

Då var det ändå fråga om några av våra mest fantastiska skådespelare. De mäktade intet mot hur ordens författare gav dem resonans och gjorde dem genomträngande, verkligt verkliga.

Det berodde på att skådespelarna gjorde misstaget att spela poeter, låtsas att dikterna kom ur dem själva – eller rättare ur deras rollgestalter. De gjorde sig till röster för författarna. Då är det klart att de föll bredvid de autentiska författarna, som saknade tekniken men visste allt om orden – hade levt dem och fött fram dem i utdragen barnsäng.

Det var samma sak i TV-programmet från Svenska Akademiens föreställning med Tranströmers verk, som framfördes av ett par namnkunniga skådespelare: Krister Henriksson och Kristina Adolphson. I synnerhet Kristina blåste en hel del liv i dikterna men de kom ändå till korta mot diktradernas inneboende pricksäkerhet och magiskt meningsfyllda bilder. De försökte göra dikterna till sina, men det gick bara inte. Vem kan bli Tranströmer, så där i ett nafs?

Vi fick också höra inspelade versioner av Tomas Tranströmers egna recitationer, som framfördes rakt, okonstlat, i suverän tillit till och bekantskap med orden i dem. Som om han stod vid trädgårdshäcken och berättade något anspråkslöst anekdotiskt för grannen.

Jag tror att den som inte är poeten ska välja ett annat uttryck: läsarens. Man ska recitera som om man just bekantar sig med dikten, upptäcker och begrundar orden samtidigt som man läser dem högt. Högläsningen blir då självförklarande, som ett alldeles naturligt sätt att närma sig en text packad med mysterier.

Man läser orden, ett efter ett, ömsom förvånad, ömsom förundrad, förfärad, förtjust eller förförd. Som om texten är skriven med osynligt bläck som bara framträder efterhand, rad för rad.

Det råkar dessutom vara det sätt på vilket dikten uppstår i poetens huvud och hamnar på papperet till att börja med. En frammanad överraskning ur poetens inre. Se där!

SVT-programmet är vad jag kan se ännu inte på SVT Play, men det heter Nobel 2011: En kväll på Svenska Akademien och dyker säkert upp där. Jag har skrivit om Tomas Tranströmers välförtjänta Nobelpris här.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, poesi, skådespelare, recitation, poeter, Svenska Akademien, Nobelpriset, litteratur. Intressant?

Friskolor fuskar, men det gör TV också

Det är ingen nyhet att den svenska skolan befinner sig i kris. Den har fallit långt ner på den internationella topplistan, från 2:a till 17:e plats om jag minns rätt. Men när UR ger sig på friskolorna – säkert inte utan god anledning – går det väldigt fel, för att svensk TV-journalistik brister om möjligt ännu mer.

UR-reportern Natanael Derwinger gjorde ett entimmas TV-program med få fakta och många insinuationer, i en försåtligt kamratlig ton som om han ledde ett barnprogram. Hans retorik var ofta direkt olustig.

Derwinger påpekade ideligen att ”utländska riskkapitalister” plockat många miljoner i vinst ur svenska friskolor. Han ville få det att låta riktigt ruskigt.

Men vad spelar det för roll att de är utländska? Vi är med i EU och våra företag tjänar pengar utomlands. Det måste ju få vara ömsesidigt. Dessutom handlade det framför allt om ett danskt företag och när man som jag bor i Malmö är det knappast särskilt utländskt.

”Riskkapitalister” är ett annat märkligt uttryck, eftersom det antyder cyniskt åstadkommen profit för några enstaka redan stormrika kräk. Visst kan det ofta vara så – men om det inte fanns kapital berett att ta risker skulle hela vår nuvarande ekonomi kollapsa och samhället upphöra att utvecklas. Själva grunden för aktiemarknaden är just att några som har pengar är villiga att riskera dem på ny företagsamhet eller nya storslagna projekt inom gamla branscher.

Om det gäller stora nya skolsatsningar är det betydligt lättare att genomföra dem med hjälp av stort riskkapital än att försöka bygga denna nya verksamhet från grunden med två tomma händer. Allt kapital som befinner sig i rörelse är riskkapital och det är generellt sett av godo för vårt samhälles utveckling.

Förutom att Derwingers fras är nonsens visade hans eget TV-program att den stora vinnaren inte alls har varit ”utländska riskkapitalister”, utan en svensk kommunalpolitiker, som i sin friskolekoncern genom åren har klämt ut en kvarts miljard kronor. Han kan knappast kallas varken utländsk eller riskkapitalist, eftersom han byggde rörelsen från grunden.

En kvarts miljard är stora pengar, men Derwinger ville inte berätta hur många år det gällde. Min grova uppskattning av ledtrådar som skymtade förbi under programmet är sådär tio års verksamhet. Det är 25 miljoner om året. Fortfarande mycket pengar, men knappast lika alarmerande.

Derwinger undvek också att meddela oss omsättningen hos friskolekoncernen, så vi vet inte vilken procent av omsättningen som var vinst. Det är förstås alldeles avgörande för hur vi ska se på vinstens skälighet. Någon siffra studsade förbi, en dryg miljard om året. Om det är blott denna friskolekoncerns omsättning så är vinsten endast 2,5% om året. Inte mycket att yvas över. Men jag vet inte, för det ville Derwinger inte berätta.

I stället gjorde han som TV-reportrar brukar – stor sak av att makthavare var svåra att få tag på eller inte ville medverka. Inget att förvånas över. Han hade också pratat med elever som spelade dataspel på lektionstid och kände att de kastat bort sina år på dessa gymnasier. Han jagade emotionella argument i stället för kalla fakta. TV-reportrar tycker att det blir så mycket bättre TV.

Jag blir trött på sådant. De som tar till moraliska brösttoner borde, som det heter, först ta bjälken ur det egna ögat. TV-reportrar gör underhållning för att locka tittare och skapa effekter. De är fjärran från ideellt arbetande människor. Så sluta med teatern!

När det gäller friskolorna är det säkert så att många problem finns, även skandaler. Mer kompetenta journalister har på sistone t.ex. visat att pennalism accepteras på flera internatskolor och att i synnerhet friskolor tenderar att betygssätta så generöst de bara kan komma undan med – och det är en hel del. Än ruskigare blir det om man tittar på hur undervisningen ser ut på religiösa friskolor...

Jag tar det där med dataspel på lektionstid med jämnmod. Det är snarare symptom på att skolan fortfarande är dålig på att vara relevant och intressant för en uppväxande generation. Det var den även på min tid, när den var uteslutande statlig och kommunal. Läroplanens författare borde studera Rousseau.

Dessutom: Elever som tränar sig på datoranvändning, även i spelmiljö, lär sig något som tveklöst hör framtiden till. Kanske ska det visa sig att de inte kunde ha använt tiden meningsfullare för sin egen karriär.

Vad som oroar är att friskolorna konkurrerar ut den kommunala skolan – och detta förmodligen delvis genom orent spel. Marknadsföring i stället för pedagogik, populism i stället för kompetens, och så vidare. Å andra sidan – den kommunala skolan blev med åren allt sömnigare, en kvarleva från svunna epoker, illa kapabel att anpassa sig till en snabbt föränderlig tid. Dessutom sargad av ständigt förändrade okunniga regeringsdirektiv.

Det går snett hit och dit, men jag tror att skolan behöver experimenten och misslyckandena för att finna framgångsrika former och innehåll för framtiden. Derwingers program gjorde mig uppmärksam på att det svenska försöket med friskolor som kapitalet vill investera i (för att de får vara vinstgivande) kanske ändå ska få fortgå ett tag till.

Friskt vågat, hälften vunnet. Vi behöver förnyelse och det får vi inte om vi inte vågar förändra villkoren.

Det fina med åtskillnaden mellan stat och kapital är att den förra kan reglera den senare. Staten är förstås dålig på att vakta på sig själv, medan verksamhet den inte själv driver kan granskas hårt och åläggas alla möjliga krav som staten själv skulle ha svårt att leva upp till. På så vis kan friskolorna utvecklas till något värdefullt för svensk utbildning.

Men det förutsätter att myndigheternas kontroll av friskolorna är aktiv, närgången och handfast. Om myndigheterna velar och slappar går det åt fanders, för kapitalismens svaghet är att den obevakad går precis hur långt som helst blott och bart i syftet att maximera profiten. Det har vi sett otaliga exempel på i de senaste århundradenas historia.

Alltså, om friskolor fortlöpande slarvar med plikterna är det framför allt de övervakande myndigheterna som klantar sig. Det kan också vara så att regeringen har gett sina myndigheter alltför svaga verktyg för att ålägga friskolorna skärpning.

Så kan det gå när man prövar något nytt. Det viktiga är att nu när det uppmärksammas – vad gör myndigheterna och regeringen åt saken?

Här är TV-programmets hemsida: Världens bästa skitskola. SVT skriver om programmet här. Aftonbladet skriver om saken här.

Läs även andra bloggares åsikter om friskolor, skola, UR, journalistik, kapitalism. Intressant?

Så mycket annat än bara bättre

Flera av mina vänner har berättat hur mycket de uppskattar TV4-programmet Så mycket bättre. Inte för pladdret och det uttjatade kändismötet på något ståtligt gods i naturskön miljö, utan för den sköna musik som ofta uppstår när artister framför andra artisters låtar. Nu har jag äntligen tagit mig tid att se några avsnitt och kan bara hålla med.

Förresten, inte bara. Man anar även annat i programmen, såsom flera artisters ogina eller avundsjuka ögonkast när någon kollega hamnar i rampljuset eller kameraobjektivet. Showbiz är en strid på kniven. Det glöms inte bort för att man dricker vin ihop.

Bakom breda leenden skymtar tidvis dunkla tankar. Någon artists karriär är i sluttning, en annans i stigande, någon stapplar i sina tolkningar medan en annan triumferar. Sådant biter på artisters självkänsla. Leendena är ibland mycket ansträngda.

När de framför sina versioner av andras låtar skvallrar de många ögonkasten mot samma punkt i vänster nederkant om att de har fusklapp, för att de inte gitte lära sig texterna utantill. Ändå vet de allihop att innan dess kan man aldrig göra en sång full rättvisa.

TV-programmets koncept måste bestå av en massa fusk, för normalt är det en mycket lång och mödosam process för en artist att göra en låt till sin. Urvalet är ytterst noga, instuderingen tidsödande och arrangemanget ett omständligt trial-and-error. Inget som man får till på någon dag med material som passar en annan likt hand i handske.

Ändå blir det spännande TV och rutinerade artister kan leverera trots de många hindren. Mot alla odds. Det är prestationer som kan jämföras med idrottsliga bragder. Här vaskas eliten fram.

Två i denna säsongs omgång framträder med särskild skärpa och lyster. Först och främst Laleh (mer om henne här), den underbart egensinniga och innerliga trubaduren. Hon är ett svart hål som slukar vilken låt som helst. God tvåa är Tomas Ledin, den gamle räven, som trots den längsta karriären tacklar utmaningarna så energiskt som om han vore purfärsk i landslaget. Han tänder på uppdragets orimlighet – och det han inte klarar maskerar han bakom gamla beprövade knep.

Tomas Ledin ger – kanske genom sin oblyga rad av hits och radioplågor – ett intryck av lättviktighet. Må så vara för en hel del av hans alster. Men jag glömmer aldrig vilket intryck hans andra skiva, Hjärtats rytm, gjorde på mig när den kom 1973. Där fanns en magnetisk sprödhet och en skön vånda som är central i konstens väsen. Han var 20 år.

Ett av spåren där var Blå blå känslor, hans allra mest gripande sång, som näranog dränktes när den många år senare blev ölreklam. Mikael Wiehe hade den stora klokheten att välja just denna låt då det var hans tur i TV-programmet att tolka Ledin. Däremot missade han att dess stora laddning ligger i vers och inte refräng.

Tomas själv förstod nog inte den sångens skönhet. När jag var rockskribent på DN intervjuade jag honom med anledning av ett samlingsalbum där också Blå blå känslor var med, men i en nedkortad version. Jag frågade varför den beskurits och möttes av blott förvåning och några ord om att den ju var så lång annars. Hela den intervjun är här.

Något liknande har han inte förmått sedan dess, men det finns ändå ständigt en rytm i honom som kommer från hjärtat. Det visade han också i detta TV-program när han med sådan lust gav sig i kast med andras låtar. I gruppen var han väl också den som hade minst anledning att vara avundsjuk. Det hjälper.

Förresten slår det mig att jag nog aldrig har hört hans första skiva, Restless mind från 1972. Någon som har gjort det?

Att TV-programmet är populärt bevisas av kvällspressens intresse. Senaste avsnittet har Aftonbladet fyra artiklar om: här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om tomas ledin, laleh, så mycket bättre, tv, musik. Intressant?

Björn Gustafssons uppgång, fall och saktmodiga återkomst

Det är inte lätt att leva, ens om man får hela världen öppnad för sig. Det hände komikern Björn Gustafsson när han var 22 år och gjorde succé i Melodifestivalen. Sedan gömde han sig under en sten i några år. Nu har han tittat fram i Skavlan och visar med sin bekännelse om svårmodet precis varför han är en så anmärkningsvärd talang. Det är inte över för Björn Gustafsson.

Skavlan gör ett infernaliskt TV-fredagsnöje, där han till synes lättsamt intervjuar diverse kändisar men ändå lyckas klämma ur de flesta av dem vad de hittills lärt sig på sin livsresa. Och det är blodigt allvar, alltid.

Björn Gustafsson, gossen som sprattlade oefterhärmligt i Melodifestivalen och Parlamentet, var första gäst i denna fredags Skavlan. Intervjun i TV-programmet hade klippts ner till under tio minuter – vilket ändå är en väldig massa för att vara på TV – men här är den i sin helhet, nästan 20 minuter:



Det är en innerlig människa som framträder – kännande, lidande, undrande, kämpande. Björn Gustafsson försökte allt vad han orkade att göra vad vi får för oss att man borde, för att inte säga måste, när framgången öppnar sin famn. Men det är en björnkram (om han ursäktar ordvalet). Man kvävs, man riskerar att förgås.

Bara de härdade – eller känslokalla – pallar trycket utan vånda. De tänker väl på allt guld i slutet på regnbågen. Vi andra skärras och våra tankar hamnar i gatlopp som inte verkar ta slut.

Jag har verkligen inte behövt göra Björn Gustafssons resa men har ändå genom åren fått möjligheter, eller med ålderdomligt språk frestelser, där det inte gått att hålla huvudet kallt men inte heller att bara fnysa och vända ryggen till, utan att känna att man försitter sin chans i livet – som om bara en chans gavs.

Det jag har lärt mig är en sak, en formel som skapar lä även i de värsta stormar: Jag har tillåtit mig att när som helst, oavsett vad, säga nej. Vägra och vända ryggen till. Om man ett enda ögonblick föreställer sig att det finns något så viktigt eller storslaget att man inte kan säga nej till det, då är man nog rätt körd.

Björn Gustafsson verkar ha gjort samma upptäckt, för tidigt i intervjun berättade han om sin ungdomliga oförmåga att säga nej. Då blir man överkörd, utnyttjad och förbrukad på nolltid. Otaliga artister har råkat ut för det. Men han föll ihop och fann i sitt fall kraften att vägra.

Det skvallrar om hans särart. Hur många hade i hans situation av att vara den mest omtalade människan i hela nationen gjort detsamma – krupit under en sten och gömt sig tills hysterin lade sig?

Men Björn, du måste förstå att just din förmåga att göra detta och därmed ombesörja din egen renässans, är ett säkert symptom på att den kommer. Du kan inte bli lagom, det är du inte byggd för. Kliver du fram i rampljuset blir det samma spektakel. Kanske är du rustad att klara det denna gång, men inbilla dig inte att det blir mer sansat. Kom bara ihåg att du alltid kan säga nej.

Se också Aftonbladet och Expressen. Morgontidningarna är fortfarande så konservativt snobbiga att de inte skriver om saken förrän den är passé, vilket är när de äntligen kommer till skott med en egen intervju.
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Gustafsson, Skavlan, Melodifestivalen, Parlamentet, TV, standup.

Tiden går på TV

Ibland blir man golvad av minnenas anstormning, den flod av dagar som flödar bakom en medan man traskar mot framtiden. Det kommer oförhappandes, en överraskningsattack bakifrån. Senast jag fick den smällen var via TV-testbilden som syns ovan. Man kan inte välja vad som väcker nostalgin.

Den här testbilden var vad SVT (fordom kallat Sveriges Radio eftersom det i TV:s barndom fortfarande var radio som var huvudsaken) visade under de många och långa stunder inga program visades på den enda kanalen, svartvit och rar i sin nybörjartafflighet.

Televisionen var på den tiden – vi pratar sent 1950-tal och tidigt 1960-tal – en statlig angelägenhet och staten hade under den epoken ingen som helst brådska. Vi lydiga svenskar hade ingen aning om vad vi gick miste om.

I den stora vida världen tog televisionen sjumilasprång, medan vi fick hålla tillgodo med några timmar per kväll av välartade herrar och damer som talade om för oss vad vi borde vara nöjda med – vilket var dem, förstås, och deras tafatta lek med mediet. En liten skara kamrater som råkade vara först och råkade vara kompis med varann.

Ändå fick vi oss en del små pärlor till livs. Jag minns skäggen, en bunt finurliga herrar med en humor som inte var särskilt anständig, och en minst lika finurlig Ulf Thorén med räven som raskade över isen. Och så Disneys julshow, förstås, innan pedagogisk och politiskt korrekt ängslighet censurerade Kalle Anka och de andra djuren med kläder blott från midjan och upp – men å andra sidan helt befriade från genitalier.

Det var ett nutida TV-program med kavalkader över mediets svenska barndom som använde denna testbild som ett slags vinjett. Den skapade en omedelbar känslomässig reaktion i mig. Jag blev plötsligt varse alla år som gått – vart tog de vägen? Det blev i ett huj uppenbart för mig hur länge jag har levat. Som om ett långt måttband plötsligt lindades upp framför mig.

Tid är ett mysterium. Vanligtvis bekymrar man sig inte om den, är knappt ens medveten om den. Livet levs i nuet. Men så kommer en doft, ett ljud eller en bild som kastar dig tillbaka genom decennierna och mäter upp avståndet mellan förr och nu. En vidunderlig sträcka.

Det är inte sceneriet jag beskådat under mitt färdande genom den som kommer för mig, utan alla känslor som då och då på vägen har väckts, virvlat, brunnit och sakteliga tynat. Jag känner att jag har levat.

Vad förnuftet än predikar är det känslorna som fyller livet, likt rödvin fyller glaset när kyparen är beredvillig, likt ogräs fyller trädgården när man har viktigare saker för sig. Det är uppenbart närhelst man får en glimt av vad man har bakom sig.

Vi lever inte för minnena men det är de som uppfyller oss. Känslornas kavalkader blåser upp en ballong, som ändå gör de mest banala ting till väckarklockor. Allt stort och makalöst man varit med om är ett töcken, men pausbilden från barndomens TV är knivskarp, mer så än TV-bilden i själva verket var på den tiden.

Här är en till trigger, för er som råkade vara med då. Denna gång en testbild, vilket är en helt annan sak men ändå samma, samma. Ungefär lika gammal. Känner ni årens hastiga flykt?

Läs även andra bloggares åsikter om TV, pausbild, testbild, minne, tid. Intressant?

Skampålen Idol

I fredagens Idol åkte Emil Elton ut, efter att ha sablats ner totalt av en enig jury inför en miljonhövdad TV-publik. Han är 16 år.

De hårda orden Emil fick stå och ta emot på scenen, inför TV-kamerorna, vore i andra sammanhang självklara att kategorisera som mobbing, eller för den delen ärekränkning. Han var enligt juryn inte vatten värd. Och där måste han stå, rätt upp och ner, och ta emot hånet. Vid skampålen.

Juryn älskar att hävda att det är så det är i showbusiness. Så har de sagt jämt i TV-programmets fleråriga historia. En dålig ursäkt för offentlig mobbing. Dels är det knappast så showbusiness är – vilket märks på juryledamöternas bristande tålamod med kritik mot dem själva. Dels är det hur som helst ingen ursäkt för de personer som själva deltar i hänsynslösheterna.

När det dessutom drabbar en 16-åring, enligt FN:s Barnkonvention fortfarande ett barn, då är det riktigt otäckt.

Jag är övertygad om att det till och med är ännu mer cyniskt. Vad juryn klagade på hos Emil var uppenbart redan från början, under uttagningsomgångarna – alltså att han är ofärdig som artist, vilket inte är ett dugg förvånande med tanke på hans ålder. Han blev inte sämre under sin medverkan i programmet, snarare bättre av träningen han fick.

Så varför ändrade juryn plötsligt sin ton gentemot honom, från kvalomgångens beröm till fördömandena i livesändning? Det kan inte bero på annat än cynisk spekulation – i båda fallen.

Juryn tog med Emil, trots hans oslipade talang, för att de trodde de hade en potentiell flickidol där, en rar pojke som skulle gå hem hos publiken – en ny Johan Palm, som de envist kämpar för att hitta. När så tittarrösterna började trilla in torde de ha funnit att Emil inte hade så många fans som de hade tänkt sig. Då ville de raskt avpollettera honom. Då var han plötsligt något katten hade släpat in på fina mattan.
Nå, den katten var juryn själv.

Det är kusligt med Idols tilltagande förnedrings-TV. Värre torde det bli när det blir alltmer uppenbart att programmet förlorar sitt grepp om den stora TV-publiken. Då blir programmakarna desperata och tillåter sig så gott som vad som helst för att kapa åt sig större tittarsiffror. Ett TV-programs döende är en både utdragen och beklämmande föreställning.

Denna gång är det rekordunga deltagare i Idol, som dessutom har sänkt minimiåldern med ett år till 15. Det beror blott på att juryn och dess skivbolagskumpaner räknar med att nya idoler är lättast att skapa ur denna åldersgrupp. Men de är barn. De ska inte utsättas för offentlig förnedring, även om det är i omständigheter som får dem att själva vilja ställa upp på det – utan att helt och fullt förstå de vidsträckta konsekvenserna.

En jury som bara spelar med i denna cyniska människohandel, dessutom försvarar den med lögnaktiga floskler om hur branschen är, den dömer inte ut någon annan än sig själv.

Se AB. Läs även andra bloggares åsikter om Idol, skampåle, emil elton, showbusiness

Sådan sång är meningen med livet

Alla blir lyckliga inför stor talang. Fordom kallades det en gudagåva och det är en träffande beskrivning på hur det känns att bevittna en sådan. Idol fick en redan i säsongens första program – den obegripligt brådmoget snitsige 17-åringen André.

Det var som en blixt från klar himmel. André Zuniga-Asplund satte sig med gitarren och förklarade att han skulle gå från reggae till Från och med du, varvid Anders Bagge gjorde en min som sa att det lät både omöjligt och osmakligt.

Det dröjde inte en takt in i låten förrän hela juryn var trollbunden. Jag också. Hur kan en 17-åring ha mognaden att leka så spirituellt med musiken och glida både självklart och sensuellt från något slags calypso-reggae till modern svensk pop, utan att tappa greppet en enda mikrosekund?

Dessutom med en gnista i den hesa rösten som borde kunna bota cancer och en teddybjörnscharmig liten brytning på vad jag uppfattade som norska. En fullvuxen artist i en pojkvasker.

Alexander Bard for upp ur stolen för att göra en alldeles egen våg med sitt jubel, men innan dess visade jurymedlemmarnas ansiktsuttryck att de knappt trodde sina ögon och öron.

I den stund då André så mjukt gick från det svängiga introt till popsången var det omöjligt att föreställa sig någon värdigare vinnare av Idol.

Sådant blir man lycklig av och det är en välsignad reflex vi människor har. Vad än elaka tungor påstår är vi bevisligen osjälviska, välmenande varelser. Vi gläds över andras storslagenhet, för vi njuter av den – ofta mer än de själva förmår. Glimrande talang skänker ett stänk av vad som måste vara meningen med livet.

Här skriver Expressen om André Zuniga-Asplund. Det går fort nu för tiden. Han har redan över 3.000 fans på FaceBook. En tidigare inspelning av Från och med du på YouTube har spelats 45.000 gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, talang, musik, TV, André, André Zuniga-Asplund. Intressant?

Sångare blir inte idoler

Så är jag tillbaka till min guilty pleasure, Idol. Jag var särskilt nyfiken på hur Alexander Bard skulle bete sig. Han är rätt burdus. Redan i första avsnittet demaskerade han hela grejen.

Knappt halvvägs in i programmet vräkte han ur sig att Idol inte alls handlar om att hitta sångare, utan artister. Det räcker inte långt att bara kunna pricka tonerna och waila lite.

Han har förstås alldeles rätt. Hur långt skulle t.ex. Håkan Hellström ha kommit om det hängde på skönsång? Thåström? Ulf Lundell? Praktiskt taget vem som helst som verkligen blivit idol?

Det handlar om artisteri, en helhet där sångrösten blott är en skärv. Om det alls går att precisera en viktigaste egenskap – och det är tveksamt, eftersom det finns så många olika typer av idoler – är det förmodligen förmågan att väcka känslor. Eller helt enkelt karisma, den oförklarliga utstrålningen.

Alexander Bard kommer att hinna vräka ur sig en bunt oförblommerade yttranden innan säsongen nått sitt slut. Säkert retar han gallfeber på sådär halva TV-publiken, likaså på jurykamraterna. De tävlande deltagarna kommer dock förmodligen att uppskatta honom alltmer.

Han är ingen dumbom och han förstår sig på den så kallade branschen, fast han sedan sitt uppdykande i den envist har ägnat sig åt vad jag skulle kalla eurodisco, hjärntvätt maskerad till musik. Och bakom all vresighet är det en snäll kille, tro det eller ej.

I alla fall var han det när vi sågs en del på 1980-talet. Innan han blivit legend. Han vräkte ur sig många kluriga plumpheter redan då, men med en hel del generös självironi. Och nog var han besk, men aldrig bitter.

Jag känner betydligt större tveksamhet när det gäller den andra nykomlingen i juryn, skivbolagsmannen Pelle Lidell. Det är folket på skivbolagen som allra minst förstår sig på musik och hur idoler blir till, för de envisas med vanföreställningen att de kan skapa dem.

Lidell verkar inte skilja sig från sina kollegor på den punkten. Han litar på sitt öra och sitt öga, fast han uppenbart sitter fast i någon gubbig hipphet från sådär 1970-talet. Den var inte kul då heller. Hans språk och åthävor är rena parodin. Hur gott kan hans omdöme då vara? Och ändå är det han som sitter inne med veto.

Juryn hävdar att de denna gång söker originalitet. Men man måste nog vara ett original själv för att inte avskräckas av den första reaktionen på originalitet, som är att kalla den underlig och därmed avfärda den.

Det blir en del skriverier i framför allt kvällspressen, som vanligt. Aftonbladet skriver om Idol här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här. Och mer lär det snabbt bli. Idol och kvällspressen befinner sig i symbios.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Alexander Bard, musik, TV. Intressant?

Röster är bäst på radio

True Talent är TV3:s variant på Idol och andra karaoketävlingar. Den egna varianten är att den röstande studiopubliken inte får se sångaren förrän de röstat. Det ska bara vara sångrösten som avgör. Men då borde det ju vara på radio.

Juryn har gjort det första urvalet – också de utan att få se sångarna förrän de valt dem. I studion får sedan publiken rösta om saken – från läktare vända bort, så att de inte ser ens en skymt av sångarna.

Den sköna dramatiken uppstår när de cirkulära läktarna lyser upp och skruvas runt, vilket inte sker förrän 50% av publiken på dem röstat för sångaren i fråga. Det är också dramatik när läktarna inte svänger, eller snarare tragedi.

Annars är det karaoke precis som vanligt. Sångarna gör gamla hits och det är dessa låtar mer än sångrösterna som avgör publikens val.



Att inte få se, bara höra, det är ju radio det. Skulle inte programidén bli så mycket bättre på radio? Kanske.

Men radio är numera så gott som aldrig mer än skivspelande varvat med programledarnas pladder, SR i viss mån undantaget. De andra radiokanalerna har ingen aning om hur man gör dramatik på radio. En förlorad konstart.

Det är trist, eftersom radio är ett underbart dramatiskt medium, just för att det överlämnar så mycket åt publikens fantasi. Ungefär som böcker gör. Och det är precis i publikens inre all konst ändå måste frodas.

Aftonbladet skriver om True Talent här, här, här, Expressen här, här.

Läs även andra bloggares åsikter om true talent, musik, tv3, karaoke, radio, musiktävling. Intressant?

Bronset var guld

Idol är karaoke. Så också den amerikanska varianten. Men pärlor dyker upp ändå. I senaste omgången av American Idol var Haley Rinehart i särklass. Hon kom trea. Ettan och tvåan var sömnpiller i jämförelse. Det verkar vara en naturlag med Idol att de största talangerna aldrig vinner.

Haley Rinehart är bara 20 år men sjunger som om hon stått på scen ett helt långt liv. Hennes röst har resurser och en laddad busighet som leder tankarna till Christina Aguilera. Samma humor och självdistans under framträdandena verkar hon också ha.

Under Idoltävlingen vågade hon ta sig an riktigt stora utmaningar, som Michael Jacksons Earth Song och Animals version av gamla House of the Rising Sun – sånger som är knepiga på olika vis men framför allt genom att de blivit kända med så makalösa sångare.

Där skymtade små sprickor och otillräckligheter i Haleys kapacitet. Nå, hon har åratal på sig och ska nog fylla håligheterna.

Det dräller av hennes sköna sångprestationer på YouTube. Jag fastnade för hennes lediga ad lib på Elton Johns gamla Benny and the Jets, som hon framförde under Idolgängets turné efter avslutad programserie, något som har blivit tradition i USA – och görs med en helt annan ambitionsnivå än de eländiga uppträdanden på köpcentra som svenska Idol låter sig nöja med.

Haley leker med låten och med publiken. Det är musik i praktiken, en ysterhet och bekvämlighet med musiken som förklarar varför den är så väsentlig för oss alla i att ge mening med livet.



Hon har redan skivkontrakt och så vidare, men för hennes fortsatta karriär gäller bara en sak: hon måste ha starka låtar. Annars sjunker hon snart tillbaka in i anonymiteten. Oavsett hur det går med den saken är det uppenbart att hon aldrig kommer att sluta sjunga.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, American Idol, Haley Reinhart, musik, TV. Intressant?