måndag 24 oktober 2011
Skampålen Idol
I fredagens Idol åkte Emil Elton ut, efter att ha sablats ner totalt av en enig jury inför en miljonhövdad TV-publik. Han är 16 år.
De hårda orden Emil fick stå och ta emot på scenen, inför TV-kamerorna, vore i andra sammanhang självklara att kategorisera som mobbing, eller för den delen ärekränkning. Han var enligt juryn inte vatten värd. Och där måste han stå, rätt upp och ner, och ta emot hånet. Vid skampålen.
Juryn älskar att hävda att det är så det är i showbusiness. Så har de sagt jämt i TV-programmets fleråriga historia. En dålig ursäkt för offentlig mobbing. Dels är det knappast så showbusiness är – vilket märks på juryledamöternas bristande tålamod med kritik mot dem själva. Dels är det hur som helst ingen ursäkt för de personer som själva deltar i hänsynslösheterna.
När det dessutom drabbar en 16-åring, enligt FN:s Barnkonvention fortfarande ett barn, då är det riktigt otäckt.
Jag är övertygad om att det till och med är ännu mer cyniskt. Vad juryn klagade på hos Emil var uppenbart redan från början, under uttagningsomgångarna – alltså att han är ofärdig som artist, vilket inte är ett dugg förvånande med tanke på hans ålder. Han blev inte sämre under sin medverkan i programmet, snarare bättre av träningen han fick.
Så varför ändrade juryn plötsligt sin ton gentemot honom, från kvalomgångens beröm till fördömandena i livesändning? Det kan inte bero på annat än cynisk spekulation – i båda fallen.
Juryn tog med Emil, trots hans oslipade talang, för att de trodde de hade en potentiell flickidol där, en rar pojke som skulle gå hem hos publiken – en ny Johan Palm, som de envist kämpar för att hitta. När så tittarrösterna började trilla in torde de ha funnit att Emil inte hade så många fans som de hade tänkt sig. Då ville de raskt avpollettera honom. Då var han plötsligt något katten hade släpat in på fina mattan.
Nå, den katten var juryn själv.
Det är kusligt med Idols tilltagande förnedrings-TV. Värre torde det bli när det blir alltmer uppenbart att programmet förlorar sitt grepp om den stora TV-publiken. Då blir programmakarna desperata och tillåter sig så gott som vad som helst för att kapa åt sig större tittarsiffror. Ett TV-programs döende är en både utdragen och beklämmande föreställning.
Denna gång är det rekordunga deltagare i Idol, som dessutom har sänkt minimiåldern med ett år till 15. Det beror blott på att juryn och dess skivbolagskumpaner räknar med att nya idoler är lättast att skapa ur denna åldersgrupp. Men de är barn. De ska inte utsättas för offentlig förnedring, även om det är i omständigheter som får dem att själva vilja ställa upp på det – utan att helt och fullt förstå de vidsträckta konsekvenserna.
En jury som bara spelar med i denna cyniska människohandel, dessutom försvarar den med lögnaktiga floskler om hur branschen är, den dömer inte ut någon annan än sig själv.
Se AB. Läs även andra bloggares åsikter om Idol, skampåle, emil elton, showbusiness
fredag 14 oktober 2011
Varken värsta eller enda kålsuparen
Håkan Juholt må ha myglat eller begått en begriplig miss med sitt bostadsbidrag, det är fortfarande svårt att avgöra. Men oavsett dessa turer: varför ska människor med så saftig lön alls ha ett fulltäckande bostadsbidrag? Och det är ändå bara toppen på isberget.
Riksdagsmännen skäms bort med höga löner, vilket de flesta av oss glatt skulle hålla tillgodo med. Därutöver kan de få både bostadsbidrag och traktamenten som är betydligt generösare än vad som gäller för allmänheten. Skattefria pengar, dessutom.
Dessa bidrag tuggar de flesta riksdagsmän glatt i sig, helt enligt regelverket, men det är föga mer moraliskt än vad Håkan Juholt anklagas för. Därmed inte sagt att Juholt borde slippa detta drev, snarare att det borde granska även övriga riksdagsmäns privilegier och hur ogenerat de frossar i dem.
Deras lön är 672.000 kronor om året (56.000/månad). Talmannen och statsministern har 144.000:-/månad. Traktamentet är 360:- per dag vid Sverigeresor, men sedan 2006 110:- om det är fråga om Stockholmsresor, vilket torde vara fallet för det allra mesta.
För bostad gäller att riksdagsledamöter som bor mer än 5 mil från Riksdagshuset (vilket säkert mäts noga) kan få högst 8.000:- mer månad i ersättning för en ”övernattningsbostad” i Stockholm.
Såväl vad gäller bostadsbidraget som traktamentet är den gamla principen att riksdagsmän som är hemmahöriga utanför Stockholm inte ska drabbas ekonomiskt av att sitta i riksdagen. En självklar princip för att inte Sverige ska styras blott och bart av stockholmare.
I praktiken är dock frågan hur ofta det är fråga om ”övernattning” i Stockholm, snarare permanent boende där riksdagsmän ändå väljer att fortsätta vara skrivna på sina ursprungliga hemorter för att på så sätt berättigas till både bostadsbidrag och traktamente.
Vad gäller Håkan Juholt publicerade Aftonbladet den blankett som han fyllde i för sitt bostadsbidrag. Det märkliga är att den saknar en rad för önskat bidrag eller för att notera exempelvis att bostaden delas med någon annan. Sistnämnda står i stället på det hyreskontrakt som Juholt bifogade ansökan. Rimligen hade han därmed all anledning att räkna med att riksdagens kansli justerade ersättningen enligt gällande regler och uppgifter.
Inte för att jag har något särskilt förtroende för Håkan Juholts moral. Han ser ju ut som en begagnad bilhandlare och resonerar ungefär som en sådan. Redan vid hans utnämnande kom jag att tänka på kampanjen mot Richard Nixon – en bild på honom med texten: ”Skulle du köpa en begagnad bil av den här mannen?”
Ändå ska ingen dömas i media, som varken har domstolarnas kompetens eller känner deras ansvar. Ej heller ska våra politiker åläggas någon vag plikt att agera ofelbart, likt påven i Rom anses göra av sin kyrka. Påven klarar det bara på så sätt att vad han än gör anses det ofelbart, som om Gud hade ordnat det så.
Ingen människa är ofelbar. Inte Gud heller, när man tänker efter.
Jag är inte ett dugg förtjust i Håkan Juholt. När han tillsattes som socialdemokratisk partiordförande var det för mig blott ett ytterligare bevis på att partiet styrs av ett gammalt toppskikt, en nomenklatura, som inte släpper ett uns av makten ifrån sig, om det så är det enda sättet att rädda partiet från att tyna bort, likt gamla generaler.
Ändå ska han inte dömas av något slags pöbelmentalitet, utan baserat på kalla fakta. I den här affären är det ont om dem. Förmodligen framgår det med tiden att han varken varit mer eller mindre ärlig än andra riksdagsmän, i alla fall inte vad gäller bostadsbidraget. Då återstår för oss väljare att avgöra om det betyder att han är god nog eller hela riksdagen sorgligt otillräcklig.
Tidningarna har skrivit så mycket i saken att jag inte orkar annat än ett exempel från var och en av de största: AB, DN, SvD, Expressen, GP, Sydsvenskan.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, bostadsbidrag, drevet, riksdagen, socialdemokraterna. Intressant?
Etiketter:
journalistik,
media,
moral,
politik,
rättvisa
onsdag 12 oktober 2011
Ibland blir det helt rätt
En senkommen reaktion: härligt att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur! Dessutom – bra timing av Svenska Akademien. Han har varit på tapeten i många år men då känts som det chauvinistiska alternativet, medan det nu känns som en senkommen nödvändighet.
Ända sedan Akademien 1974 hade det halvdana omdömet att ge ett delat Nobelpris till Harry Martinson och Eyvind Johnson, med efterkommande sorgligheter, har de varit livrädda för att ge priset till en svensk. Tranströmer har nämnts som en kandidat i ett par decennier men avfärdats av denna anledning.
Nu plötsligt vågade Svenska Akademien, och det var verkligen i en situation som kan beskrivas som mogen. Nu eller aldrig. Världspressen håller med. Tranströmer ska inte lämna jordelivet utan Nobelpriset på sin spiselkrans.
Han hör tveklöst till de moderna mästarna. I mina ögon är han zen. Notera dock: inte blott den sublima tomheten, som är zens centrala natur, utan också de ögonblick av kristallklarhet som zen kallar satori och lekfullt avfärdar som bieffekter av korrekt meditation. Tomas Tranströmer kombinerar tomheten och dess sprängfyllda motsats av ljuv kontemplation över tillvarons komplexitet.
Tomas Tranströmer är dessutom en djupt sympatisk person. En pärla. Jag har, vad jag minns, träffat honom blott en gång. Det torde ha varit runt 1980. Orsaken till att jag (med all min självupptagenhet) minns detta möte är att vi presenterades för varandra av en annan poet, som jag vet att vi båda högaktar: Géza Thinsz, ungraren som tyvärr har gått ur tiden och vars minne inte vårdas efter förtjänst därefter.
Géza var min redaktör på Norstedts när jag där gav ut ett par astrologiböcker, för att han visste att jag kunde ämnet och han själv fascinerades av dess metafysiska symbolspråk. Utan hans insisteranden hade dessa böcker aldrig blivit av, vad nu den litterära historieskrivningen kan anse om det.
Jag var ung och burdus på den tiden. Géza ville förstås ha sitt eget horoskop tolkat av mig och roade sig över att jag där pekade ut ögonblicket för vad jag kallade en ”mysig död” för honom. Jag vet inte om jag blev sannspådd på den punkten, men definitivt inte långt därifrån.
Nå, en dag på Norstedts var Tomas Tranströmer där och vi skakade hand med vad jag uppfattade som ömsesidig nyfikenhet. Géza hade redan innan dess flera gånger nämnt sin beundran för poetkollegan – och jag visste hur restriktiv han var med sådana vitsord. Jag kände omedelbart och intuitivt att jag bara kunde hålla med honom. Vid senare läsning av Tranströmer blev det bekräftat.
Det är en skön poet, som kombinerar en förfinad språkhantering Bonniers alla pedantiska kvasipoeter måste avundas honom, med en radikalitet revolutionärer knappt vågar drömma om och en metafysisk närhet varje konstnär måste ha men få vågar sig på. Kan det bli bättre?
Jag rotade i min bokhylla och hittade en pärla till bok, som jag säkert fick av Géza när det begav sig. Den saknar dedikation, vilket inte förvånar eftersom Géza aldrig skulle signera annat än det som flödade fram ur blott och bart hans egen penna.
Boken heter Stigar och gavs ut av Författarförlaget 1973, när proggen inte bara var en ism utan rent och skärt evangelium. Författarförlaget, sedermera uppköpt av multimiljonären Thomas Fischer, var ett intressant men förvirrat experiment i litteratur oberoende av de stora förläggarnas preferenser.
I just denna bok valde Tomas Tranströmer, sparsmakad med egna verk, att kombinera sina dikter med några av Robert Bly och ungraren János Pilinszky, där sistnämnda hade tolkats av Géza och Tomas i samarbete.
Boken med dess tre andar (eller fyra, för att vara mer sannfärdig) är en upptäcktsresa, som man kunde kalla fyrverkeri om inte samtliga inblandade poeter vore så koncentrerade på stillsamhetens och behärskningens språk. Jag hoppas att den ges ut på nytt, när nu en av dem fått Nobelpris, vilket på sätt och vis bör tjäna som premiering av allihop. Den är en skön resa som jag varmt rekommenderar.
Betänk, när ni läser dessa strofer, att de inte är ord frammanade som siffrorna på roulettebordet av kulans upprepade dans över det, utan snarare som Einsteins strävan att ur fysikens alla lagar hitta den samlade, minimaliserade och utkristalliserade förenande fältteorin. Vilka är det minsta antalet ord som förklarar skapelsens inneboende natur – och dess verkan på sina varelser, som kråmar sig runt dess lagar likt masken på kroken?
Jag måste bjuda er ett exempel på Tomas Tranströmers ordkristall, och hämtar detta ur ovannämnda bok:
Längre in
På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den...
Här är några spridda pressfläckar om Tranströmers Nobelpris: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Nobelpriset, litteratur, poesi, Géza Thinsz
Ända sedan Akademien 1974 hade det halvdana omdömet att ge ett delat Nobelpris till Harry Martinson och Eyvind Johnson, med efterkommande sorgligheter, har de varit livrädda för att ge priset till en svensk. Tranströmer har nämnts som en kandidat i ett par decennier men avfärdats av denna anledning.
Nu plötsligt vågade Svenska Akademien, och det var verkligen i en situation som kan beskrivas som mogen. Nu eller aldrig. Världspressen håller med. Tranströmer ska inte lämna jordelivet utan Nobelpriset på sin spiselkrans.
Han hör tveklöst till de moderna mästarna. I mina ögon är han zen. Notera dock: inte blott den sublima tomheten, som är zens centrala natur, utan också de ögonblick av kristallklarhet som zen kallar satori och lekfullt avfärdar som bieffekter av korrekt meditation. Tomas Tranströmer kombinerar tomheten och dess sprängfyllda motsats av ljuv kontemplation över tillvarons komplexitet.
Tomas Tranströmer är dessutom en djupt sympatisk person. En pärla. Jag har, vad jag minns, träffat honom blott en gång. Det torde ha varit runt 1980. Orsaken till att jag (med all min självupptagenhet) minns detta möte är att vi presenterades för varandra av en annan poet, som jag vet att vi båda högaktar: Géza Thinsz, ungraren som tyvärr har gått ur tiden och vars minne inte vårdas efter förtjänst därefter.
Géza var min redaktör på Norstedts när jag där gav ut ett par astrologiböcker, för att han visste att jag kunde ämnet och han själv fascinerades av dess metafysiska symbolspråk. Utan hans insisteranden hade dessa böcker aldrig blivit av, vad nu den litterära historieskrivningen kan anse om det.
Jag var ung och burdus på den tiden. Géza ville förstås ha sitt eget horoskop tolkat av mig och roade sig över att jag där pekade ut ögonblicket för vad jag kallade en ”mysig död” för honom. Jag vet inte om jag blev sannspådd på den punkten, men definitivt inte långt därifrån.
Nå, en dag på Norstedts var Tomas Tranströmer där och vi skakade hand med vad jag uppfattade som ömsesidig nyfikenhet. Géza hade redan innan dess flera gånger nämnt sin beundran för poetkollegan – och jag visste hur restriktiv han var med sådana vitsord. Jag kände omedelbart och intuitivt att jag bara kunde hålla med honom. Vid senare läsning av Tranströmer blev det bekräftat.
Det är en skön poet, som kombinerar en förfinad språkhantering Bonniers alla pedantiska kvasipoeter måste avundas honom, med en radikalitet revolutionärer knappt vågar drömma om och en metafysisk närhet varje konstnär måste ha men få vågar sig på. Kan det bli bättre?
Jag rotade i min bokhylla och hittade en pärla till bok, som jag säkert fick av Géza när det begav sig. Den saknar dedikation, vilket inte förvånar eftersom Géza aldrig skulle signera annat än det som flödade fram ur blott och bart hans egen penna.
Boken heter Stigar och gavs ut av Författarförlaget 1973, när proggen inte bara var en ism utan rent och skärt evangelium. Författarförlaget, sedermera uppköpt av multimiljonären Thomas Fischer, var ett intressant men förvirrat experiment i litteratur oberoende av de stora förläggarnas preferenser.
I just denna bok valde Tomas Tranströmer, sparsmakad med egna verk, att kombinera sina dikter med några av Robert Bly och ungraren János Pilinszky, där sistnämnda hade tolkats av Géza och Tomas i samarbete.
Boken med dess tre andar (eller fyra, för att vara mer sannfärdig) är en upptäcktsresa, som man kunde kalla fyrverkeri om inte samtliga inblandade poeter vore så koncentrerade på stillsamhetens och behärskningens språk. Jag hoppas att den ges ut på nytt, när nu en av dem fått Nobelpris, vilket på sätt och vis bör tjäna som premiering av allihop. Den är en skön resa som jag varmt rekommenderar.
Betänk, när ni läser dessa strofer, att de inte är ord frammanade som siffrorna på roulettebordet av kulans upprepade dans över det, utan snarare som Einsteins strävan att ur fysikens alla lagar hitta den samlade, minimaliserade och utkristalliserade förenande fältteorin. Vilka är det minsta antalet ord som förklarar skapelsens inneboende natur – och dess verkan på sina varelser, som kråmar sig runt dess lagar likt masken på kroken?
Jag måste bjuda er ett exempel på Tomas Tranströmers ordkristall, och hämtar detta ur ovannämnda bok:
Längre in
På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den...
Här är några spridda pressfläckar om Tranströmers Nobelpris: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Nobelpriset, litteratur, poesi, Géza Thinsz
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)