tisdag 30 september 2008

Marknadens måttlöshet


När det är kris i marknaden förväntas staten släppa till väldiga belopp. Annars anser samma marknad att staten och dess skatter bara är en förbannelse. Det håller inte ett dugg, förstås, men marknadsekonomin vilar på principer som är tämligen principlösa.

Finanskrisen just nu har ett eko av dot-kom-kraschen i början på detta millennium, av den svenska bankkrisen i början på 1990-talet, och så vidare tillbaka till börskraschen 1929.
Kapitalistisk ekonomi är så hejdlös att den då och då krisar. Staten får betala räkningarna, eftersom de gigantiska vinster som gjordes under de måttlösa åren är försvunna.

När kongressen sa nej till räddningsplanens 700 miljarder dollar var det knappast bara med det stundande valet i åtanke. Den amerikanska traditionen hyllar vars och ens möjligheter att bli rik – men hävdar därmed också risken att bli fattig.
Kongressen är klok som visar stor ovilja att skänka en massa statliga medel till en finansbransch som utan minsta eftertanke strött pengar omkring sig i hopp om att de för alltid ska växa – fast en enkel analys för länge sedan kunde berätta att det måste spricka.

Förmodligen har det gått så långt att staten ändå måste släppa till medel – såväl i USA som i många andra länder. Men den borde göra det med sträng urskiljning och varaktiga krav på ett större framtida ansvar hos marknadens aktörer.

Kommunism fungerar inte. Ej heller en renodlat kapitalistisk ekonomi. Vi lever i en värld som bara överlever med en sansad blandekonomi.
Men staten kan inte bara betala räkningarna. Den måste också ställa krav, för att detta inte ska upprepas igen och igen, med vidunderliga kostnader för statskassorna och därmed medborgarna.
Marknadens aktörer måste avkrävas ansvar och ett långsiktigt handlande som inte bara ser till den omedelbara snöda vinningen.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Sydsvenskan om finanskrisen.
Läs även andra bloggares åsikter om

måndag 29 september 2008

Nånting-Bunnies


Regnbågsfestivalen i Malmö avslutades på lördagen med ett tåg från Stortorget till Folkets Park, där diverse tal och underhållning tog vid. Jag hade träning, så jag missade allt utom sista artisterna. De hette visst Nånting-Bunnies. Eller kanske Nånting-Rabbits? Någon som vet?

Jag försökte hitta dem på RFSL:s hemsida och informationen om festivalen, men fick tji.

De var i alla fall en fröjd att beskåda. Sprakigt utklädda, hejdlöst uppträdande, skickligt kakofoniska låtar med skojsamma texter. Underhållning i ordets bästa bemärkelse. Det märks nog på bilderna.

Jag kom att tänka på Frank Zappa, som också hade vansinnigt roliga och musikaliskt idérika framträdanden.
Och mitt i all busigheterna visade tjejerna upp en tonsäkerhet på både röster och instrument, dessutom ett väldigt stöddigt driv.



På kvällen tog jag mig runt på Gallerinattens konstutställningar, men de var inte alls lika inspirerande. Konsten har svårt att frigöra sig från pretentionen, som verkar vara hur den definierar sig. Är något tillräckligt pretentiöst så är det säkert konst...

Xbong på Nesta


Jag har på sistone rätt ofta hamnat på den utmärkta espressobaren Nesta, på Södergatan i Malmö. Förutom det oklanderliga kaffet har de förföriskt läckra bakverk, några av dem så små att de knappast kan störa en dietist.

På bilden ovan syns bredvid den dubbla macchiaton två varianter på de små rackarna: blåbär respektive hallon. Visst blir man sugen?

Om du trånar efter mer behöver du bara klicka på bilden för en förstoring.

Det var faktiskt Nöjesguidens krogrecensent Mattias Kroon som gjorde mig uppmärksam på bakverksminiatyrerna. Vi har setts där några gånger och pladdrat längre än vi hade tid med. Några omgångar espresso brukar det också bli, så man håller sig vaken.
Vid ett tillfälle pratade vi på vid utomhusborden fast det regnade, vilket vi inte lät oss störas av.

lördag 27 september 2008

Den envisa intoleransens kyrka

Det är bara 50 år sedan kvinnliga präster tilläts i Svenska Kyrkan, 1958. Och så sent som 1982 upphörde möjligheten för manliga präster att vägra arbeta med kvinnliga kollegor. Numera bråkar i stället prästerskapet om vigning av homosexuella.

Det är beklämmande att en kyrka byggd på Jesus, som var kärlekens och förlåtandets profet framför andra, ska vara så envist intolerant.

Läs Sydsvenskans intressanta reportage om kvinnliga präster, och det motstånd som de har utsatts för genom åren.

fredag 26 september 2008

Ännu en rockad i Bonnierpressen


Expressens kulturchef Per Svensson flyttar till Sydsvenskans kulturredaktion, där han inte ska chefa utan vara “senior columnist”.

Per Svensson har ett gediget rykte i pressen och svenskt kulturliv – vilket egentligen är anledning till oro: Månde har han varit lite väl opportunistisk? Även när han tar till de harmfyllda brösttonerna är det i regel för att säga precis vad man just då bör tycka.

Han är duktig, skriver hyfsat, resonerar tänkvärt – men det är så att säga mer Heidenstam än Strindberg. Jag har också sett honom förfalla till ganska gruvlig spekulation i sentimentalitet, hårsmånen från hur man försöker locka fram en pöbel.

På Sydsvenskan vill han framför allt skriva lokal teaterkritik – men det är nöjeschefen Maria G. Franckes bord, och hon vill inte ha en gammal teaterkritiker. Det berättade hon för mig när vi dryftade vad jag kunde tänkas skriva åt Sydsvenskan då jag slutat som Bong ;-)

Ett barn döms för sex med ett barn

I Lund har en pojke på 15 år dömts för att han hade sex med sin flickvän på 14 år – och det kallades sexuellt utnyttjande av barn. Men hallå, de är ju i praktiken jämngamla! Kan verkligen barn dömas för sexuellt utnyttjande av andra barn?

Det vore en annan sak om det var fråga om våldtäkt, men det är inte fallet här. Pojken och flickan sov över i samma säng och hånglade. Han ville gå längre, men det ville inte hon, han fortsatte att insistera och då gav hon med sig.
Efteråt ångrade hon sig, gjorde slut med honom och gick till polisen. Han dömdes till samhällstjänst och 30.000:- i skadestånd till flickan.

Det är alltid vanskligt att skaffa sig en uppfattning om rättsfall utifrån hur pressen återger dem, men detta måste väl ändå vara ett utslag av den närmast viktorianska sexualneuros som vårt samhälle numera lider av.

Den enda läxan pojkar kan dra av detta är avhållsamhet. Och flickors läxa är att sex lönar sig.

Här är Sydsvenskans artikel om domen.

torsdag 25 september 2008

Prince bättre som cover?


I Sydsvenskan skriver recensenten Jonas Grönlund att Prince är en av de mest överskattade artisterna. Sedan ägnar han resten av sin text åt att prisa de coverframföranden som gjordes av svenska artister under en Prince-kväll på Debaser i Malmö.

Menar Grönlund att Prince är oduglig med sina egna låtar, men att de förvandlas till guld i andras munnar?
Över huvud taget är det lika trist som vanligt att recensenter kallar den ena eller andra legenden överskattad. De tror sig därmed markera integritet, men eftersom det är en så vanlig åkomma bland recensenter visar det egentligen bara motsatsen.
Han kunde åtminstone ha förklarat sin ståndpunkt något mer specifikt än att bara kalla stora delar av Princes produktion “olyssningsbar”.

Lapptäcket FRA-lagen


Nu har allianspartierna enats om en reviderad FRA-lag, med ytterligare begränsingar för hur FRA får avlyssna internettrafiken. Viktigast för rättssäkerheten är nog att spaningen uttalat ska gälla yttre militära hot.
Det har också tillkommit diverse skärpt kontroll och möjlighet för drabbade att få avlyssningen prövad i domstol.

Oppositionen klagar med viss rätt på att FRA-lagen med denna förändring blivit ganska grötig och egentligen borde göras om från början. Oppositionen har i och för sig ingen som helst önskan att bli nöjd med regeringens lösning, eftersom hela detta FRA-dilemma blivit ett utmärkt slagträ för den kommande valrörelsen.

Visst måste FRA-lagen vid detta lag vara något av ett lapptäcke. Därmed är det risk för svagheter och hål i integritetsskyddet.
Ändå är mitt första intryck att regeringen denna gång har tagit protesterna på allvar och verkligen försökt reparera de många rättsvidriga brister som lagen dessförinnan hade.
Det torde visa sig med tiden – framför allt tack vare många kunniga bloggares bevakning av frågan – om regeringen har gjort nog.

Jag kan gott förstå att svenskt försvar behöver göra en avlyssning av internettrafiken, eftersom den numera har större betydelse även militärt än radiotrafiken, som är mer och mer stenålder.
Vad som hittills har oroat mig är känslan av att regeringen har velat passa på att skaffa sig en insyn och kontroll över internet, som vida överstiger militära behov – bara för att den och all annan överhet är frustrerad över internets nuvarande anarki, så gott som fri från kontrollapparat och censur.

Själv tycker jag att denna anarki på internet är en stor poäng, om än den förstås också har baksidor. Därför vill jag inte att regeringen ska ens ha tekniken att kunna sabotera detta, oavsett vad det ursäktas med.

Aftonbladet skriver om det nya förslaget här, här och här, DN här, här och här, Expressen här, Svenska Dagbladet här, GP här och Sydsvenskan här.

onsdag 24 september 2008

Polisen gjorde en Gandhi


Under demonstrationerna vid ESF-forumet i Malmö fanns polisen på plats med hur många konstaplar som helst, men var ändå så gott som helt passiv – även när några demonstranter kastade stenar. Ledningen förklarar själv i Sydsvenskan att det var helt avsiktligt. De ville undvika att provocera fram större oroligheter.

Detta är något nytt hos polisen – en passiv närvaro och observation, för att senare jaga upp eventuella lagöverträdare. Lite Gandhi: passivt motstånd, som med själva tålamodet som vapen leder till seger.

En strålande taktik, speciellt som vissa demonstranter har den medvetna avsikten att provocera fram en reaktion hos polisen. Oftast är det en liten minoritet av demonstranterna som önskar tumult, men det brukar de kunna åstadkomma på ett ögonblick när hundratals poliser står och väntar på en startsignal för att slå till.
Nu kom nog dessa anstiftare alldeles av sig.

Frågan är väl vad som sker nästa gång och nästa. Ska polisen behålla tålamodet även om provokationerna blir med envetna?
Hur som helst var det ett intressant nytt blad i den polisiära bibeln. Det är nog så sant: för att bevara ordningen måste man tillåta en viss oordning.

söndag 21 september 2008

Omvänd fördelningspolitik


Jag är alltid nyfiken på vad Per T Ohlsson ska skriva om i sin söndagskrönika på Sydsvenskan. Det är allt han gör för tidningen numera, och han förvaltar tiden han har på sig synnerligen väl.

Idag handlar hans text om de ökande ekonomiska orättvisorna i vårt samhälle. Klyftan mellan rika och vanligt folk bara ökar. Det är i sig ingen mardröm – men nu är det en väldigt stor del av svenska folket som har det så knapert att de har så gott som inga ekonomiska marginaler.
Tell me about it...

Den ökande klyftan är ett resultat av de senaste decenniernas politiska kurs, förstås – inte bara i Sverige. Det började väl med Reaganomics på 1980-talet. Det var plötsligt Ok att tänka kapitalistiskt, och låtsas att alla som vill kan bli rika.
Att en moderat regering tänker så är vad man kunde förvänta sig, men att socialdemokraterna dansar med är skandal. De har slutat med fördelningspolitiken och kastat strävan efter jämlikhet till förmån för jämställdhet: kvinnliga miljonärer ska minsann ha det lika bra som manliga miljonärer. Manliga sjuksköterskor ska minsann tjäna lika lite som kvinnliga sjuksköterskor.

Per T Ohlsson pekar ut en stark orsak till att svenska löner knappast räcker till: den hårda beskattningen. Svenska skatter och avgifter på arbete är cirka 50% över genomsnittet i EU.
Nå, mycket av detta går tillbaka till befolkningen i form av bidrag, samhällsservice osv. Av de 6,8 miljoner som genomsnittssvensken betalar i skatt under sin livstid går 5,6 miljoner tillbaka. Det är 82%.

Alltså är det inte ens en femtedel av våra skatter som helt går vår egen näsa förbi. Det kan väl ingen klaga på?
Den stora orättvisan ligger i att skattetrycket står i omvänd proportion till människors privata ekonomi: Ju mindre man tjänar, desto större andel av sina inkomster betalar man i skatt.
De rika kommer undan, utan att ens behöva anstränga sig särskilt. Det må vara dem väl unt, men inte på bekostnad av en stor majoritet som knappt lyckas få lönen att räcka till mat och de månatliga räkningarna.

Det är hög tid att blottlägga klassamhället.

lördag 20 september 2008

Bruno K Öijer lever!


Poesi brukar vara litteraturvetares knep för att både på ett pretentiöst och ändå bekvämt sätt leka författare. Dessutom är dessa så kallade poeter ofta kritiker, som i tidningarna skriver spaltmeter av högtidliga hyllningar till varandra.

Men det finns några enstaka undantag. Ett av dem är Bruno K Öijer, som av livsnödvändighet skriver en poesi som brinner, skimrar, skrämmer, svider och berusar. Hans sprakande ordflöden är hypnotiserande, kanske för att de är än mer sprängfyllda mellan raderna.
För att inte tala om hans besatta scenframföranden av dem.

Med modernt ordval kanske han kan beskrivas som EMO. I så fall super-EMO.

Han har just kommit ut med en ny diktsamling. Det sker inte ofta. Sedan debuten 1973 har han bara fått ur sig en handfull böcker – en snålhet som inte bara visar mödan med vilken de tillkommer, utan också allvaret med vilket han håller orden tillbaka, fast de flödar så lätt för honom.

Den nya diktsamlingen heter Svart som silver. Smaka på det.
Kan du se det? Den kalla svärtan i silvrets blänk, döden i den skönaste inramning. Inte guld – det är vulgärt, likaså dess svärta. Silvrets svärta är stramt renlärig, en ordning som inte tillåter avvikelse, och ändå – eller just därmed – en glimt av kaos.

Livet svider och alla ytor, oavsett hur sköna, är förrädiska. Då är det en tröst att sådana som Bruno K Öijer fortfarande mäktar att se igenom dem. Så låt dig förföras, rentav våldtas av Bruno K Öijers poesi. Det är katarsis. Skuggorna blir därefter faktiskt mjukare. Ibland blir de till och med musik.

Bokreleasen har med all rätt uppmärksammats i media. I Sydsvenskan har dess nya kulturchef Rakel Chukri gjort en intervju med Öijer, som märkligt nog inte finns på deras hemsida. Där ser jag dock en gräns för hennes annars imponerande klarsyn. Hon frågar om han är en outsider, om hans posei är politisk eller feministisk – men hon frågar sig inte vad hans dikter säger bortom sådana ytliga kategorier. De måste läsas för sin egen skull, inte genom någon mall.

I samma tidning har Andreas Brunner recenserat boken och påstår att Öijer med åren har tonat ner knytnävsviftandet – men kanske har näven i stället hårdnat? I DN är det Åsa Beckman som skrivit en skälvande och närmast lyrisk recension av boken. Här är DN:s intervju med honom, som handlar mer om hans civilisationssyn än hans bok, men det är sannerligen också läsvärt. Här är Svenska Dagbladets recension och intervju.
Boken hittar du till exempel här.

Sd vinner på falsk kritik

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan ondgör sig med viss rätt över sverigedemokraterna och Danmarks invandringspolitik – men hennes argument är minst sagt krystade.

Hon menar att en befolkningsökning är bra för landets ekonomi, men avfärdar argument om invandringens höga kostnader med att det inte går att sätta prislappar på människor.

Och hon är riktigt otäck i sin demokratisyn när hon menar att de övriga partierna är skyldiga att isolera sverigedemokraterna, även om de väljs in i riksdagen – som om vår rösträtt bara ska gälla när vi röstar på “rätt” partier. Det motiverar hon med:

“Sd har en värdegrund helt olik andra partiers. Oavsett problemet är lösningen ‘stoppa invandringen’ – eller värre: det är inte invandringen Sd är emot, utan invandrarna. En sådan människosyn måste varje anständigt parti ta avstånd ifrån.”

Hon har fel på båda punkterna: Sd har förstås åsikter (oroande reaktionära sådana) även om helt andra frågor än invandringen, och de har många gånger uttryckt att de är emot invandringspolitiken och inte invandrarna.
Inte för att jag kan föreställa mig att jag någonsin röstar på dem, men Avellans avfärdande på felaktig grund av såväl ett politiskt parti som alla röster de får, är ett minst lika allvarligt hot mot demokratin.

Dessutom är det just hennes opportunistiska indignation och vägran att tackla de frågor Sd gjort till sina, som är skälet till att Sd för varje år får allt fler sympatisörer.
När medborgare upplever att deras oro ignoreras eller till och med fördöms av överheten, då vänder somliga av dem sig till ytterlighetsrörelser. De tvingas till det.

Så Heidi Avellan och hennes likar bidrar till att värva röster åt sverigedemokraterna. Jag tror inte att hon bryr sig om det. Hon och många andra med samma retorik vill först och främst visa att de själva tar avstånd från invandringsmotståndet – men har inget intresse av att diskutera de bakomliggande politiska och sociala problem som faktiskt finns.
Det är inte bara ansvarslöst. Det är rätt korkat också.

fredag 19 september 2008

Kan själen lämna kroppen?

Nu ska engelska och amerikanska sjukhus i en stor undersökning testa om människor som är tillfälligt döda uppfattar något, fast de saknar hjärnaktivitet – alltså om de har något slags medvetande som kan lämna kroppen.

Sjukhusen har satt upp bilder som bara kan ses från taket, och ska kontrollera om patienter som väcks till liv har sett dem. Därmed undersöker de vad som inom parapsykologin brukar kallas ut-ur-kroppen-upplevelser, eller astralresor.

Inom medicinen talar man om nära-döden-upplevelser hos patienter som så att säga varit döda en stund men sedan väckts till liv igen. En del av dem har berättat att de har betraktat sig själva ovanifrån, som om deras själ lämnat kroppen.

Detta ska nu kontrolleras vetenskapligt. Det är förvånande. Naturvetenskaperna brukar inte vara särskilt ivriga att pröva övernaturliga ting – bland annat för att sådana upptäckter skulle rasera den naturvetenskapliga världsbildens paradigm.
Kanske räknar de i stället kallt med att en gång för alla kunna avfärda föreställningen att något i människan överlever döden.

Många har också ut-ur-kroppen-upplevelser utan att behöva dö en liten stund. Thomas Karlsson har skrivit en instruktiv och fascinerande bok om ämnet: Astrala resor ut ur kroppen.

Rakel Chukri lyfter kulturen


Idag meddelar Sydsvenskan att dess nya kulturchef blir Rakel Chukri. Strålande! Jag har lystet läst hennes texter i Sydsvenskan och ständigt imponerats av deras friskhet, integritet och skärpa.

Hon är den skribent i Sydsvenskan som har imponerat klart mest på mig. När Daniel Sandström gick från kulturchef till chefredaktör bloggade jag en önskan om att hon skulle ta över kulturen efter honom – på villkor att hon ändå har tid att fortsätta skriva själv.
Jag hoppas att hon får tid för det, annars kan detta lyft ske till ett alltför högt pris.

Här är en kort intervju med henne. Även här. Se också hennes chat med läsarna.

SVT är byggt på incest


Peter Jihde, programledare på TV4:s Idol, skräller till i den mediala ankdammen genom att klaga på förra arbetsplatsen SVT. Spräng den, tycker han – och syftar bara på själva lokalerna, som är risiga och trista.

Men hur risiga lokalerna än är, så skiner de i jämförelse med SVT:s personalpolitik. Sedan begynnelsen är det nepotism och kompisskap. Alla är släkt eller i säng med alla, och ingen utanför familjen och vänkretsen släpps in – annat än på korta vikariat och illa betald frilansbasis.

Det är riktigt unket på SVT, och då talar jag inte om luftkonditioneringen. Men mot det har Peter Jihde inga invändningar – för han har släppts in i värmen, han har fått ta plats ibland de privilegierade. Snart har vi hans släkt och kompisar där – det gäller SVT och TV4 tämligen likvärdigt.

Här kan du läsa om Peter Jihdes ord, SVT-ledningens svar, SVT-medarbetarnas svar och TV-personligheter tycker till

onsdag 17 september 2008

Ännu roligare


Efter onsdagens Idol-uttagning på TV4 kan jag bara konstatera: ännu roligare. Min respekt för den nya juryn växer och växer. De har allt som den gamla juryn saknade. De kan lyssna och höra förbi det omedelbara. De ger varje sökande en rejäl chans. De hänger inte upp sig på för snäva (eller föråldrade) definitioner av hur en idol ska vara.

De påminner mig om hur det var att vara rockrecensent. Man måste lyssna förutsättningslöst. Alltför få kan det – i gamla Idoljuryn ingen.
Den här juryn har verkligen potential att gräva fram riktiga idoler, som funkar internationellt – inte bara de där svensktoppsartisterna och dagsländorna som gamla juryn hela tiden fastnade för.

Och så en undran: Isak framförde en egen låt, “My Moma Said”, som jag vet att jag har hört förut, i ungefär det framförandet. Har jag sett Isak live utan att komma ihåg det, eller något annat? Här är den:
My Moma Said
Den är kanske lite mer än lovligt lik Lenny Kravitz låt ”Always on the run”, men sånt dräller det ofrånkomligt av i musikens värld.

Läs om onsdagens program i Aftonbladet.

Coolt ocool


Tisdagens avsnitt av uttagningarna till Idol gjorde mig än mer förtjust i nya Idol-juryn. De är inte bara kunniga och förutsättningslöst lyhörda – de är också muntra laxar. Och de är befriande avspända.

Gamla juryn var hela tiden så tröttande angelägen om att vara cool och leka gudar i branschen. Deras egen image var alltid mycket viktigare än artisterna. Med nya juryn är det tvärtom. De nynnar med spontant, vägrar att sätta sig på höga hästar, blir genuint förtjusta när sökande imponerar och är inte rädda för att ha roligt, även om det är åt sig själva. De är coolt ocool.

I motsats till sina föregångare vägrar de att sätta sig på höga hästar, utan behandlar artisterna som jämlikar. Det är uppfriskande, och det blir bra TV. Jag är också övertygad om att det är bästa utgångsläget för att hitta nya talanger.

Den gamla juryn lyssnade mest på sina egna ord, medan denna faktiskt lyssnar på artisterna.

Se referatet om programmet i Aftonbladet eller hela avsnittet på TV4:s web.

tisdag 16 september 2008

Att inte be om ursäkt


Programmet Debatt på SVT ber på sin hemsida om ursäkt för att de inte respekterade Peter Sundes krav, när han ställde upp i deras program för att diskutera The Pirate Bay och obduktionsrapporten på nätet.

TV-folk är maktfullkomliga och offrar utan att blinka individers integritet för att göra “bra TV”. Ursäkten är därför förvånande – men vid en närmare läsning märks att det inte är någon ursäkt alls.
De låtsas att allt var en ren olyckshändelse, vilket är kvalificerat nonsens, och avslutar med att förmätet sätta sig till doms över Peter Sundes krav:

"Offentlighetsprincipen och etiken på nätet är en viktig samhällsfråga som varken Pirate Bay eller andra aktörer på nätet kan väja för. Den debatten måste föras och då måste samtliga berörda få komma till tals."

Självklart har varken Peter Sunde eller The Pirate Bay vänt sig emot offentlighetsprincipen eller att etiken på nätet dryftas. Det är ännu ett övertramp av Debatt-redaktionen att i sin “ursäkt” insinuera annorlunda.

Här är Sydsvenskans artikel om saken, där diverse TV-folk framför fler krystade "ursäkter".

Och här är Peter Sundes egen rapport om händelsen, och om hur oetiskt massmedia har hanterat The Pirate Bay i hela denna historia.

lördag 13 september 2008

Skenhelig pressetik


Sydsvenskans nye chefredaktör Daniel Sandström slår sig för bröstet i en text om pressetik i dagens Sydsvenskan. Men det är en skenhelighet som motsägs av hans ogenerade desinformation. Han ljuger för läsarna och kallar det etik. Rena 1984.

Daniel Sandström fördömer The Pirate Bay för att obduktionsbilder på de mördade barnen i Arboga spritts genom dem. Han säger: “När anhöriga till de mördade barnen bad The Pirate Bay att ta bort länken blev svaret: ‘Det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej.’”

Illvilligare sammanfattning får man leta efter. Han kunde åtminstone ha medgivit vad hans citat påvisar: The Pirate Bays kategoriska svar hade föregåtts av tjat – en lång mailväxling som i början innehöll betydligt mer sansade svar från dem.

Han kunde också ha ifrågasatt varför domstolen i Arboga offentliggjort hela materialet. Och så kunde han nämna att det inte alls bara är fråga om dessa bilder, utan ett material på några tusen sidor. Likaså att det var en enskild person som publicerade materialet på internet, och att det bara hade setts av några få innan massmedia – bland annat Sydsvenskan – gjorde skandal av saken.

Om han verkligen vore en etisk publicist borde han också seriöst diskutera de principer om fri information som The Pirate Bay har till grund för sitt agerande. I stället vill han bara skandalisera dem, i en avsikt som bara kan leda till krav på censur och på att journalister ska få all information och sedan själva bestämma vad allmänheten ska få veta.

Nej, Sandström är inte etisk när han skryter med att vara det. Tvärtom vilseleder han medvetet sina egna läsare. Och hans syften är mörka:
Han gillar inte att internet gjort det möjligt för information att spridas via andra kanaler än etablerade massmedia. Och han kämpar tillsammans med alla dessa media för att återta den dominans i informationssamhället som de hade före internet – och de prenumeranter de förlorat sedan dess.

Pressen befinner sig i kris. De tappar köpare och läsare, framför allt i den unga generation som hittar smidigt på internet i stället, och som inte uppskattar att självgoda redaktörer väljer vad för information de ska få.

fredag 12 september 2008

Cynisk spekulation i självmord


Jag såg Uppdrag Granskning, SVT:s undersökande program som letar skandaler i folkhemmet. Karin Mattisson gjorde allt vad hon kunde för att skylla självmord på så kallade självmordssiter, där folk chattar självmord med varandra och tipsar om säkra metoder att ta livet av sig. De hejar på varandra att ta steget.

Visst är det makabert, och garanterat att få TV-publiken att spärra upp ögonen. Men ett samhällsprogram på TV måste också låtsas att de inte alls jagar sensation och tittarsiffror, utan gör någon moralisk samhällsnytta. Då måste de framställa självmordssiterna som om de driver människor till självmord. Det återstår att bevisa.

Karin Mattisson gjorde inget som helst försök att bevisa det, fast hon ägnade hela programmet åt att på det mest infama vis hävda det. Naturligtvis tog hon sörjande och förfärade föräldrar till hjälp.
Allvarligt talat – föräldrarna är alltid de första att desperat hitta skyldiga utanför hemmet och familjen.

Men man tar inte livet av sig för att man råkat hamna på en självmordssite. Sådana lockar bara människor som allvarligt överväger saken, och det gör de förstås av helt andra skäl – ofta just kopplade till hem, familj och privatliv.

I den vackraste av världar skulle självmordssiter i stället vara hängivna åt att försöka övertyga besökare om att inte ta livet av sig. Frågan är dock om de då alls skulle få samma besökare. Vårt samhälle har många resurser för att hjälpa folk förbi svårmod och självmordstankar. Ändå sker självmord.

Vill Karin Mattisson hävda att självmorden ökat sedan självmordssiterna kommit? Annars faller hela hennes försök att klandra dem. I själva verket har självmorden i Sverige minskat i stadig takt de senaste decennierna, vilket Karin Mattisson förstås aktade sig för att gå in på.

Jag undrar också om hon besvärat sig med att undersöka om självmördarna besökt siter som försökt tala dem ur det, och som misslyckats med den saken. Det vore ju självklar undersökande journalistik, om hon alls vore ute efter sanningen i ärendet. Förmodligen snokar potentiella självmördare lite överallt på internet efter sidor om självmord – oavsett deras inriktning.

Hon struntade förstås också i att prata med de många självmordsbenägna som besökt självmordssiter och ändå inte tagit livet av sig.

Hon har inga som helst belägg för att självmordssiter leder människor att begå självmord. Hon är bara ute efter en skandal att röra upp och förgylla sig själv som journalist. Hon spekulerar i självmord, mycket mer än de som driver självmordssiter – för hon är inte på minsta sätt själv upptagen av tanken. Hon bara gottar sig över att göra TV om ett brännande ämne. Cynisk spekulation.

Alltför många journalister tar till moraliska brösttoner men är i själva verket fullständigt nattsvart cyniska i sitt arbete, med enda uppsåt att skapa sensation och därmed göra sig ett namn.
Karin Mattisson visade med detta TV-program prov på det allra sämsta i journalistiken, när hon tänjde, trixade och filtrerade för att förvränga verkligheten till vad som passade hennes spekulativa syfte. Vedervärdigt.

Här och där kunde hon inte hålla skadeglädjen borta från sitt ansiktsuttryck, när hon snärjde en självmordschattare som var naiv nog att ställa upp på en intervju, eller när hon med sina försåtliga frågor fick sörjande föräldrar att säga precis det hon ville.

Självmord är en stor tragedi, som det talas alltför lite om och som ingen vill ta ansvar för. I detta tabu tror jag att självmordssiter nog kan råka knuffa en och annan vankelmodig till handling – men betydligt oftare hjälpa en ohjälplig självmördare till det avslut som han eller hon helst önskar sig, och många många fler till ett läkande katarsis, så att de efter att ha umgåtts med tanken så konkret faktiskt kan lämna den bakom sig.

torsdag 11 september 2008

Var ligger ondskan?


I dagens Sydsvenskan besvarar dess politiska chefredaktör Heidi Avellan en insändare om The Pirate Bay med ett citat från den tyske författaren Thomas Mann – men återgivet på engelska: "Tolerance becomes a crime when applied to evil."

Varför på engelska? Klarade hon inte av att översätta det till svenska, eller kan hon inte stå ut med tanken att kloka ord sägs på andra språk än engelska?

Citatet används hur många gånger som helst på Internet, och mycket ofta som försvar för förtryck och militära insatser mot oliktänkande. Jag kan gott tänka mig att George W. Bush älskar det.

Haken är ju vem som ska avgöra vad som är ondska. I de flesta konflikter odlar båda sidor övertygelsen om motståndarnas ondska, och den egna rätten att förfasas däröver.

I fallet The Pirate Bay är citatet minst sagt drastiskt. Ska The Pirate Bay vara onda bortom rätten till andras tolerans, för att de inte censurerar sin egen hemsida? Definitivt i Avellans ögon. Hon kallar dem: “skandalsökande hyenor”.

Men det är inte The Pirate Bay som har gjort väsen av att obduktionsbilderna på de mördade barnen, utan massmedia – däribland Avellans egen tidning. Dessförinnan var det knappt en själ som hade hittat bilderna. De skandalsökande hyenorna är i detta fall solklart pressen.

onsdag 10 september 2008

Olagligt att vara laglig?


The Pirate Bay får massor av kritik just nu, för att deras server inte tar bort obduktionsbilderna på de mördade barnen i Arboga. I Sydsvenskan formulerar Peter Sunde från detta nätverk ett sansat försvar.

Det är egentligen väldigt enkelt. Domstolen har inte hemligstämplat materialet, så det är offentligt. Därmed kan det inte vara fel att göra materialet tillgängligt för dem som är intresserade av det. Möjligen kan man ifrågasätta att domstolen inte har agerat.

The Pirate Bay klandras för något som må verka motbjudande, men ändå varken är förbjudet eller illvilligt. De har som princip att tillåta allt material som är lagligt. Det är en fin princip.

Massmedia, som naturligtvis är drevet i detta, gör urval som är betydligt mindre moraliska, blott i avsikt att sälja lösnummer och skapa sensation. De borde ta lärdom av The Pirate Bays enkla grundprincip om att information ska vara fri och tillgänglig för alla. Det är också internets sköna logos.

Rökare rättslös paria


Jag trodde inte att jag någonsin skulle hylla en text av Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär, som jag på andra ställen i min blogg närmast skrattat åt. Men i dagens tidning skriver han klokt och eftertänksamt om förföljelsen av rökare.

Så sant så. Numera är rökare rättslös paria. Jag vet, för jag hör till den fördömda skaran. Visst är det en last man skulle klara sig bättre utan, men det berättigar inte dessa absurda förföljelser. Rökare exkluderas från lediga jobb och tvingas säga upp sig från andra, där de rökfria kraven gått på tok för långt.

Den självgoda människan är ett monstrum, som skadeglatt och utan betänkligheter förföljer dem med laster hon själv har turen att sakna. Det är socialdarwinism, strävan efter ett samhälle där bara de allra dugligaste och lämpligaste ska beredas plats. Det är också fascism, i den meningen att svaghet ska bestraffas och intolerans prisas.
Det är otäckt. Ett mycket värre gift än det som döljer sig i cigarrettröken.

måndag 8 september 2008

Kyskhetslöfte - rena medeltiden


MTV:s prisgala skojade komikern Russell Brand upprepat om pojkbandet Jonas Brothers, som har avgivit kyskhetslöfte: inget sex före äktenskap. Det är en fluga i USA sedan några år, ivrigt påhejad av bibelbältet och George W. Bush.

Tusentals amerikanska tonåringar skriver kontrakt och bär en speciell ring som bevis (se bilden). Det påstås att detta är deras eget val, men föräldrar, kyrka och skola trycker på. De tonåringar som står på sig och vägrar, riskerar därmed fördömanden och pennalism från den rabiata vuxenvärlden.

Dessutom har dessa löften visat sig leda till en ökning av tonårsgraviditet och könssjukdomar, eftersom det ingår i hela den där propagandan att tonåringar inte ska behöva "utsättas för" sexualupplysning, och knappast törs ha en kondom i fickan. Sex har de förstås ändå, med eller utan ring.

Det är skrämmande att denna rörelse fått fäste, och förmodligen redan har små satellitförsök även i vårt lands frikyrkokretsar. Rena medeltiden – med det undantaget att på medeltiden fick man inte för sig att sex i sig skulle vara av ondo.

Det bestialiska i denna attityd till sexualiteten visar sig skrämmande tydligt i att dessa högröstade predikare inte har någon enda invändning mot att tonåringar görs till soldater.
Dags att väcka liv i hippierörelsens gamla slogan:
Make love, not war!

söndag 7 september 2008

Religiöst om vetenskap


Mediabevakningen av vetenskapens utveckling är fullständigt okritisk. Journalisterna behandlar forskningen inom fysik, teknik, medicin och andra naturvetenskaper med religiös respekt – som om dessa vetenskaper vore ofelbara gudsord och journalisterna deras prästerskap.

Ett slående exempel är dagens stort upplagda artikel om Cerns partikelaccelerator i Sydsvenskan. Idel lyriska ord om det storslagna projektet och vad det kan leda till för upptäckter.

Den enda kritik som journalisten refererar till – och bara hånfullt, i förbifarten – är en anmälan till Europadomstolen om en oro för att experimentet ska råka skapa ett svart hål. En av forskarna får avfärda saken som nonsens, och så är det bra med det.

Det berättas i en faktaruta att projektet kostar “minst 30 miljarder kronor” men inget om var pengarna tas och vad annat som därmed resurser tas ifrån. Vad gäller nyttan av hela projektet mumlas om att hitta nya partiklar och att det torde leda till nya Nobelpris för inblandade forskare.

När Öresundsbron skulle byggas blev det en väldigt omfattande granskning och debatt i pressen, likaså t.ex. varje gång försvaret vill satsa på nya flygplan. Varför är det knäpptyst om Cern, som slukar pengar i samma storleksordning?

Vetenskapsjournalister ser sig inte som granskare, utan som predikare av vetenskapens evangelium. De tror på allt som forskarna säger – även på argumenten forskarna använder till försvar av sina projekt.
Men allt går att ifrågasätta och bör ifrågasättas. Annars är det inte journalistik, utan bara PR.

lördag 6 september 2008

Andra öron, annan dövhet


Jag var mer nyfiken på nya Idol-juryn än min stolthet ville medge. De är skojiga och de är onekligen duktiga på en annan och relevantare dimension av populärmusiken än förra juryn låtsades behärska.

Framför allt har jag kul åt att de inte kan hålla tyst vid auditionerna. De trummar på sin bänk och sjunger små falsettstumpar i kör – det märks att de liksom tänker en hel skivproduktion när de lyssnar, även om sångaren i fråga gör en ganska blek insats. De lyssnar uppenbarligen efter mer än blott förmågan att kunna sjunga rent, som förra juryn var dum nog att hela tiden haka upp sig på – som om det någonsin spelat roll i popmusiken.

Men jag blir också förbryllad av vad de låter gå sig förbi. TV4 lägger upp samtliga provsjungningar på sin Idol-hemsida, och där botaniserade jag under de nattliga timmarna. Några guldkorn var det alldeles obegripligt att juryun inte lät gå vidare – medan flera som fick guldbiljetten var både färglösa och alldeles för vanliga.
Kolla t.ex. denna innerliga version av "Ain’t no sunshine", framförd av Simon Sahlström. Han ser dessutom ut som en Idol – i alla fall enligt TV-programmets estetik...

Kanske hör de något som mina öron inte registrerar, eller är de precis lika osäkra som alla andra i branschen på vad som egentligen slår an. Det finns inga fungerande recept för idoler. Alla som påstår annat bara bluffar. Branschen innehåller hur många bevis som helst på det.
Till exempel det kalla faktum att ingen av de svenska Idol-vinnarna har blivit någon varaktig framgång.

Rundgång på Bonnierpressen

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan flyttar till DN, där hon får motsvarande jobb om än med annan titel.
Bonnierkoncernen verkar vara väldigt inne på internrekrytering numera. Nyss fick Sydsvenskans kulturchef jobbet som tidningens chefredaktör. Ska de båda vakanserna också tillsättas internt, måntro?

Det är alldeles för slappt i en mediavärld stadd i den mest dramatiska förändringen på århundraden. Stofiler med många år av trygg fast anställning i gamla papperstidningar kan knappast vara optimala för att föra dem in i en medievärld där internet inte bara bestämmer spelreglerna, utan också utgör en stor del av de faktiska nyheterna.

Heidi Avellans skriverier på Sydsvenskans ledarsida imponerade inte på mig. Förutsägbart, opportunistiskt och sällan mitt i de verkligt brännande frågorna, utan strax bredvid. Och framför allt: varken särskilt välskrivet eller tankeväckande.
Jag vet inte vad – utom traditionen – som hon kan tänkas ta med till DN. Det är rundgång på Bonnierpressen.

Inte undra på att bloggosfären alltmer tar över den politiska debatten.