lördag 31 december 2011

Gott nytt år!

Ur led är tiden.

fredag 30 december 2011

Betongförortens magi


Ikaros över Brandbergen gavs ut 1987. Vad jag vet var det första gången livet i en betongförort skildrades i en roman. Nu finns boken i en ny upplaga. Jag tänkte att det kunde behövas, eftersom betongförorterna finns kvar.

Jag hade jobbat med boken sedan 1983, närmare bestämt den 5 november det året. Sällan är mina romaners startskott så tidsbestämda, men det har att göra med hur den här romanen tog form – och hur jag uppfattar betongförortens väsen.

Varde förort!

Själv hör jag till den första generationen att växa upp i det så kallade miljonprogrammets höghusområden, som uppstod ur ängar och skogsmarker runt städerna likt bibelns gud skapade världen med befallningen ”Varde!” Ena dagen lantlig frid, nästa dag en klase av betongkolosser som fylldes med folk från när och fjärran.

Jag flyttade under barndomen allt längre ut, mot allt nyare Stockholmsförorter: Blackeberg, sedan Hässelby Strand, sedan Söderhöjden i Jakobsberg 1965, när området inte ens var helt färdigställt och balkongerna ännu saknade räcken. Då var jag elva år och hade många drömmar om att flyga, kanske som en besvärjelse mot balkongens skrämmande frestelse. Vi bodde på sjunde våningen.

Brandbergens inre lyster

I slutet på 1970-talet hamnade jag i Brandbergen, som vid den tiden var något av en arketyp för allt som sades vara hemskt med betongförorter. Dess arkitekt föreslog i en debattbok att hela området skulle sprängas bort.

Jag störde mig på ensidigheten i medias skildring av dessa förorter: grått, kallt, hopplöst. Men det var bara ytan. Så snart dessa snabba byggen befolkades fylldes de av liv. Ett liv som måste glöda för att stå emot ytans ogästvänlighet.

Hexagram 22 från I Ching.
Jag fann en talande symbol för denna paradox i ett hexagram från I Ching, den gamla kinesiska spådomsboken. Det var nummer 22 av bokens 64 hexagram, kallat pi, som består av begreppen brand och berg. Boken berättar att det symboliserar en hård och karg yta, som inom sig döljer lyster och skönhet. Vi använde hexagrammet som symbol för Brandbergens Aikidoklubb.

Sådan är betongförorten. Arkitekturen må vara skoningslös och kall, men människor blåser liv i den. Eftersom det är en kamp blir livet där särdeles intensivt och verkligheten får drömska motbilder. Utmaningen frammanar magi.

Det ville jag skildra i romanform. Livet i förorten, under betongens missvisande yta.

Hotet från stjärnhimlen

Ämnet krävde sin egen metafysiska infallsvinkel. Den uppenbarade sig ur astrologin, som jag av en slump börjat studera på 1970-talet och skrivit ett par böcker om. I november 1983 skulle Pluto, den yttersta av planeterna, komma in i Skorpionen, det stjärntecken den sägs härska över.

Det händer bara en gång per cirka 250 år och eftersom Pluto inte upptäcktes förrän 1930 var det första gången någonsin vi visste om det. Pluto står för metamorfos och katastrof, vilket Skorpionens tecken också liksom hotar med – under ytan. Dramatik var att förvänta.

Roboten Pershing II.
Dramatik kom. Mest alarmerande var hotet om ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, på grund av att Pershing-robotar skulle placeras ut i Europa och därmed göra det möjligt att bomba Moskva på bara några minuter. Nato hade en övning som simulerade detta, samma vecka som Pluto gick in i Skorpionen, och i Moskva trodde de att kriget var omedelbart förestående. Här skriver Peter Englund om den krisen.

Men Skorpionen är hotet, inte verkställandet. Så det förblev en skräck men stannade under ytan. Inga eruptioner, inte förrän Sovjetunionens sammanfall flera år senare.

Nå, astrologiskt var tidpunkten ändå utmärkt laddad för en skildring av betongförortens magiska undertoner. Det var dessutom i en period då så gott som samtliga solsystemets planeter befann sig inom två stjärntecken, Skorpionen och Skytten, vilket är ytterst sällsynt. Skorpionen är hotet och Skytten är utbrottet. Alla födda i den perioden har enligt astrologin denna krutdurk i sina liv, om än uttryckt på många olika sätt.

Plutos inträde i Skorpionen skedde exakt den 5 november 1983, klockan 22:16 svensk tid. Jag beslöt att med detta ögonblick som utgångspunkt beskriva ett antal scener och händelser i Brandbergen, som skulle förmedla vad jag ville berätta om förortslivets inre natur. Boken skulle heta Novembernatt i Brandbergen och vara en kavalkad av dess vardagslivs märkligheter. Ungefär som en novellsamling, löst sammanknuten till en roman.

Flygturen som inte tog slut

Den första historien jag gav mig på var idén om en grabb som lärde sig flyga – snarare sväva – genom fantasins andliga kraft. Han skulle falla från sitt fönster på sjunde våningen men i ett så drömskt tillstånd att han bara sakta sjönk till marken och landade oskadd. En dröm jag närt sedan flytten till Söderhöjden nästan tjugo år tidigare.

Romaner lever dock sitt eget liv, så snart de har tagit sin början. Berättelsen om ynglingen som lärde sig flyga svällde och svällde. Det blev alltmer uppenbart att den räckte som roman – och som skildring av betongförortens inneboende magi.

Det innebar också att jag kunde avfärda den fantasilösa novembernattstiteln. Boken fick i stället heta Ikaros över Brandbergen – vad annars? Dess huvudperson var onekligen en modern Ikaros – det ungdomliga övermodet som trotsar faran för att nå den stora upplevelsen. Det är så mänskligt, underskönt mänskligt.

Förortshoroskop

Här är hela horoskopet för det ödesmättade ögonblicket när Pluto gick in i Skorpionen, sett från Brandbergen (ett horoskop är inte komplett utan en fastställd plats):


Det är märkligt på flera sätt, till exempel att alla planetpunkter befinner sig under horisonten, i det fördolda. Det är den privata sfären – speciellt umgänge och hem, tredje och fjärde huset, där de flesta planeterna har samlats. Återigen en utmärkt bild av betongförorten, vars fasader skymmer det rika innehållet av mänskligt samkväm.

Förvånande färdig

När jag tidigare detta år bestämde mig för en nyutgivning av boken våndades jag inför den redigering jag aldrig kan motstå att göra. För en tidigare roman, stenåldersskildringen Den siste, visade det sig vara ett mödosamt och frustrerande arbete. Ju kladdigare mitt korrektur blev, desto mer tveksam blev jag inför företaget – ända till slutminuterna.

Men Ikaros över Brandbergen var en helt annan historia. Jag lusläste sida efter sida och fann blott småsaker här och där att fixa. En sådan skillnad mot de tidigare tre romanerna! Den mest radikala ändringen blev omslagets utformning – och även där gör förlagan sig påmind.

Bilden på Ikaros är faktiskt min egen, från en väggmålning vi gjorde i Brandbergens centrum i början på 1980-talet. Den knaggliga bruna bakgrunden är den yta som varje höghus i Brandbergen hade.

Så här är boken igen, återfödd till en värld där mycket har förändrats radikalt och till synes för gott – men inte de miljöer som romanen skildrar.

Här finns den för beställning från internetbokhandlarna AdLibris, Bokus och Bokia. Mer om romanen och utdrag ur den finns på Arriba.

PS

Jag må ha varit den första att skildra betongförorten så att säga metafysiskt i en roman, men inte den sista. Jag känner mig väldigt bekant med den angreppsvinkel som John Ajvide Lindqvist tillämpade i Låt den rätte komma in. Han är yngre än jag men skildrar en äldre förort: Blackeberg. Där har jag också bott, om än i så unga år att det inte är mycket jag minns därifrån.

Johns vampyrhistoria är skräckfylld men också en förortsskildring med både värme och närhet. Förmodligen fann också han att det vore omöjligt utan att använda sig av det absurda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

torsdag 22 december 2011

Storbankerna: de fyras gäng som skinnar oss

Styrräntan har sänkts men bankerna låter sig inte styras. De behåller sina räntenivåer – med diverse tunna ursäkter, medan deras vinster växer. Så kan de göra för att Sverige är helt i händerna på blott fyra storbanker, som tillsammans glatt skinnar oss.

Trots att vi har varit med i EU rätt länge, vilket skulle betyda fri företagsamhet över landsgränserna, är vi alltjämt i händerna på blott fyra banker: SEB, Handelsbanken, Nordea och Swedbank. Deras grepp om svenskarnas plånböcker har snarare tilltagit.

Det innebär bland annat att vi – i samtliga dessa banker – utsätts för absurda avgifter på allt möjligt, erbjuds bottenräntor på egna pengar, om vi har några över, men krävs på orimligt höga räntor på våra lån, vad än Riksbanken gör med styrräntan.

Så går det när konkurrensen har eliminerats och i stället ersatts av en kartell. Storbankerna är de fyras gäng, kamrater som aktar sig noga för att konkurrera på allvar – och aldrig med markant bättre ekonomiska villkor för sina kunder. Annars skulle de inte kunna hålla uppe dessa onaturligt höga marginaler.

Sverige har ett stort problem med karteller, inte bara vad gäller bankerna – men där blir följderna värst för allmänhetens vardagsekonomi. Vi har ett Konkurrensverk som ska motarbeta karteller och annat otillåtet fusk i näringslivet, men bankerna verkar de aldrig våga ge sig på. Säkert inte heller denna gång.

De fyras gäng av banker har blivit som kyrkor: de står över all misstanke. Ändå har det gång på gång visat sig att de agerar med så dålig affärsmoral att det inte kan kallas annat än skurkaktigt.

Vi behöver ett starkare och modigare Konkurrensverk, men framför allt behöver vi konkurrens på riktigt. Fler banker som slåss om kunderna i stället för att likt kumpaner blott dela bytet mellan sig.

Internetbankerna skulle kunna vara en sådan öppning, men de fegar och har bara marginellt bättre villkor än de fyras gäng – fast de lagt upp sin administration så att de kunde minska marginalerna betydligt mer. Utländska banker borde komma och etablera sig på allvar – inte bara krypa ödmjukt på golvet och kalla sig ”din andra bank”, som Citibank gjorde i sin reklam (de gav upp och sålde sin svenska satsning förra året).

Vi måste komma ihåg att näringslivet må hylla den fria konkurrensen i sina läppars bekännelser, men strävar alltid efter karteller och monopol, för att maximera profiten och kontrollen. Det gäller i allra högsta grad även bankerna.

Tidningarna skriver just nu flitigt om bankernas ovilja att sänka boräntorna, trots deras kraftigt ökade marginaler: Aftonbladet här, här och här, DN här, här och här, Svenskan här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

onsdag 21 december 2011

Regeringen vill att oliktänkande förföljs


Immigrationsministern slår till mot ”Vanliga nätmyter om invandrare och minoriteter”. Det är förstås så politiskt korrekt att det snubblar redan på tröskeln. Bara floskler och kringgående manövrer, alltså vad vi normalt kallar desinformation. Inte kan det göra någon nytta mot fördomar.

Regeringen har gjort en hemsida som ska ta död på diverse invandringsfientliga myter. Den är här. Tretton myter som bemöts med lika vaga som fega formuleringar. Det kommer inte att rubba en enda Sverigedemokrat.

Avfärdandet av myterna görs med bräcklig retorik och ohederlig manipulation av fakta. Det är stundtals riktigt komiskt, vilket säkert är oavsiktligt – och det ökar förstås underhållningsvärdet.

Men det är inte det värsta. Man tillåter sig också, på regeringens hemsida, att uttrycka hat mot själva det fria ordet. Se här en av myterna och argumenten mot den:

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.
Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.


Riktigt ruskig attityd. Vad de säger är alltså att om man har ”fel” åsikter får man räkna med att bli fördömd och det är alldeles rätt. Så mycket för det fria ordet. Tycker du fel är det rätt att du utsätts för hat.

Vad har immigrationsministern i huvudet? En uppenbar längtan efter den gångna tid när varje invändning mot maktens ståndpunkt var straffbar i sig. I en sund demokrati skulle det groteska yttrandet ovan inte kunna leda till annat än ministerns omedelbara avsked.

Det är dags för regeringen – förmodligen jämte hela riksdagen – att gå en demokratikurs.

DN skriver om saken här, här och här, Svenska Dagbladet här, Aftonbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

söndag 18 december 2011

Läsa som författaren eller som läsaren

Tomas Tranströmer, mottagare av årets Nobelpris i litteratur, är av sjukdom förhindrad att hålla tal och läsa sina dikter. I stället firade Svenska Akademien med recitationer av andra, mixat med idel högstämd musik. Det blev rätt stelt men framför allt fick det mig att grunna på vad som månde vara den optimala recitationen – poetens eller läsarens?

Det vanliga är att låta skådespelare läsa poesi högt på scenerna, eftersom det är deras hemmaplan och de anses bemästra att göra ordet till kött, som Stina Ekblad vill uttrycka det. Somliga av dem, exempelvis nyss nämnda, gör verkligen detta strålande.

Men jag minns när jag på 1980-talet satt i Författarcentrum Östs styrelse och var med om att arrangera poesifestivalerna på Moderna Museet. Där var det poeterna själva som framförde sina dikter, medan skådespelare i stället var konferencierer. De sistnämnda kunde ändå inte motstå att läsa några verser.

Skillnaden var slående. När poeterna läste sina dikter blev de påträngande verklighet och texternas innehåll spelades upp i oss lyssnares hjärnor och bröst. Skådespelarnas läsning stannade på scenen, nådde oss inte som mer än en ekvilibrism utförd där borta på den upphöjda golvytan.

Då var det ändå fråga om några av våra mest fantastiska skådespelare. De mäktade intet mot hur ordens författare gav dem resonans och gjorde dem genomträngande, verkligt verkliga.

Det berodde på att skådespelarna gjorde misstaget att spela poeter, låtsas att dikterna kom ur dem själva – eller rättare ur deras rollgestalter. De gjorde sig till röster för författarna. Då är det klart att de föll bredvid de autentiska författarna, som saknade tekniken men visste allt om orden – hade levt dem och fött fram dem i utdragen barnsäng.

Det var samma sak i TV-programmet från Svenska Akademiens föreställning med Tranströmers verk, som framfördes av ett par namnkunniga skådespelare: Krister Henriksson och Kristina Adolphson. I synnerhet Kristina blåste en hel del liv i dikterna men de kom ändå till korta mot diktradernas inneboende pricksäkerhet och magiskt meningsfyllda bilder. De försökte göra dikterna till sina, men det gick bara inte. Vem kan bli Tranströmer, så där i ett nafs?

Vi fick också höra inspelade versioner av Tomas Tranströmers egna recitationer, som framfördes rakt, okonstlat, i suverän tillit till och bekantskap med orden i dem. Som om han stod vid trädgårdshäcken och berättade något anspråkslöst anekdotiskt för grannen.

Jag tror att den som inte är poeten ska välja ett annat uttryck: läsarens. Man ska recitera som om man just bekantar sig med dikten, upptäcker och begrundar orden samtidigt som man läser dem högt. Högläsningen blir då självförklarande, som ett alldeles naturligt sätt att närma sig en text packad med mysterier.

Man läser orden, ett efter ett, ömsom förvånad, ömsom förundrad, förfärad, förtjust eller förförd. Som om texten är skriven med osynligt bläck som bara framträder efterhand, rad för rad.

Det råkar dessutom vara det sätt på vilket dikten uppstår i poetens huvud och hamnar på papperet till att börja med. En frammanad överraskning ur poetens inre. Se där!

SVT-programmet är vad jag kan se ännu inte på SVT Play, men det heter Nobel 2011: En kväll på Svenska Akademien och dyker säkert upp där. Jag har skrivit om Tomas Tranströmers välförtjänta Nobelpris här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , . Intressant?

torsdag 8 december 2011

Friskolor fuskar, men det gör TV också

Det är ingen nyhet att den svenska skolan befinner sig i kris. Den har fallit långt ner på den internationella topplistan, från 2:a till 17:e plats om jag minns rätt. Men när UR ger sig på friskolorna – säkert inte utan god anledning – går det väldigt fel, för att svensk TV-journalistik brister om möjligt ännu mer.

UR-reportern Natanael Derwinger gjorde ett entimmas TV-program med få fakta och många insinuationer, i en försåtligt kamratlig ton som om han ledde ett barnprogram. Hans retorik var ofta direkt olustig.

Derwinger påpekade ideligen att ”utländska riskkapitalister” plockat många miljoner i vinst ur svenska friskolor. Han ville få det att låta riktigt ruskigt.

Men vad spelar det för roll att de är utländska? Vi är med i EU och våra företag tjänar pengar utomlands. Det måste ju få vara ömsesidigt. Dessutom handlade det framför allt om ett danskt företag och när man som jag bor i Malmö är det knappast särskilt utländskt.

”Riskkapitalister” är ett annat märkligt uttryck, eftersom det antyder cyniskt åstadkommen profit för några enstaka redan stormrika kräk. Visst kan det ofta vara så – men om det inte fanns kapital berett att ta risker skulle hela vår nuvarande ekonomi kollapsa och samhället upphöra att utvecklas. Själva grunden för aktiemarknaden är just att några som har pengar är villiga att riskera dem på ny företagsamhet eller nya storslagna projekt inom gamla branscher.

Om det gäller stora nya skolsatsningar är det betydligt lättare att genomföra dem med hjälp av stort riskkapital än att försöka bygga denna nya verksamhet från grunden med två tomma händer. Allt kapital som befinner sig i rörelse är riskkapital och det är generellt sett av godo för vårt samhälles utveckling.

Förutom att Derwingers fras är nonsens visade hans eget TV-program att den stora vinnaren inte alls har varit ”utländska riskkapitalister”, utan en svensk kommunalpolitiker, som i sin friskolekoncern genom åren har klämt ut en kvarts miljard kronor. Han kan knappast kallas varken utländsk eller riskkapitalist, eftersom han byggde rörelsen från grunden.

En kvarts miljard är stora pengar, men Derwinger ville inte berätta hur många år det gällde. Min grova uppskattning av ledtrådar som skymtade förbi under programmet är sådär tio års verksamhet. Det är 25 miljoner om året. Fortfarande mycket pengar, men knappast lika alarmerande.

Derwinger undvek också att meddela oss omsättningen hos friskolekoncernen, så vi vet inte vilken procent av omsättningen som var vinst. Det är förstås alldeles avgörande för hur vi ska se på vinstens skälighet. Någon siffra studsade förbi, en dryg miljard om året. Om det är blott denna friskolekoncerns omsättning så är vinsten endast 2,5% om året. Inte mycket att yvas över. Men jag vet inte, för det ville Derwinger inte berätta.

I stället gjorde han som TV-reportrar brukar – stor sak av att makthavare var svåra att få tag på eller inte ville medverka. Inget att förvånas över. Han hade också pratat med elever som spelade dataspel på lektionstid och kände att de kastat bort sina år på dessa gymnasier. Han jagade emotionella argument i stället för kalla fakta. TV-reportrar tycker att det blir så mycket bättre TV.

Jag blir trött på sådant. De som tar till moraliska brösttoner borde, som det heter, först ta bjälken ur det egna ögat. TV-reportrar gör underhållning för att locka tittare och skapa effekter. De är fjärran från ideellt arbetande människor. Så sluta med teatern!

När det gäller friskolorna är det säkert så att många problem finns, även skandaler. Mer kompetenta journalister har på sistone t.ex. visat att pennalism accepteras på flera internatskolor och att i synnerhet friskolor tenderar att betygssätta så generöst de bara kan komma undan med – och det är en hel del. Än ruskigare blir det om man tittar på hur undervisningen ser ut på religiösa friskolor...

Jag tar det där med dataspel på lektionstid med jämnmod. Det är snarare symptom på att skolan fortfarande är dålig på att vara relevant och intressant för en uppväxande generation. Det var den även på min tid, när den var uteslutande statlig och kommunal. Läroplanens författare borde studera Rousseau.

Dessutom: Elever som tränar sig på datoranvändning, även i spelmiljö, lär sig något som tveklöst hör framtiden till. Kanske ska det visa sig att de inte kunde ha använt tiden meningsfullare för sin egen karriär.

Vad som oroar är att friskolorna konkurrerar ut den kommunala skolan – och detta förmodligen delvis genom orent spel. Marknadsföring i stället för pedagogik, populism i stället för kompetens, och så vidare. Å andra sidan – den kommunala skolan blev med åren allt sömnigare, en kvarleva från svunna epoker, illa kapabel att anpassa sig till en snabbt föränderlig tid. Dessutom sargad av ständigt förändrade okunniga regeringsdirektiv.

Det går snett hit och dit, men jag tror att skolan behöver experimenten och misslyckandena för att finna framgångsrika former och innehåll för framtiden. Derwingers program gjorde mig uppmärksam på att det svenska försöket med friskolor som kapitalet vill investera i (för att de får vara vinstgivande) kanske ändå ska få fortgå ett tag till.

Friskt vågat, hälften vunnet. Vi behöver förnyelse och det får vi inte om vi inte vågar förändra villkoren.

Det fina med åtskillnaden mellan stat och kapital är att den förra kan reglera den senare. Staten är förstås dålig på att vakta på sig själv, medan verksamhet den inte själv driver kan granskas hårt och åläggas alla möjliga krav som staten själv skulle ha svårt att leva upp till. På så vis kan friskolorna utvecklas till något värdefullt för svensk utbildning.

Men det förutsätter att myndigheternas kontroll av friskolorna är aktiv, närgången och handfast. Om myndigheterna velar och slappar går det åt fanders, för kapitalismens svaghet är att den obevakad går precis hur långt som helst blott och bart i syftet att maximera profiten. Det har vi sett otaliga exempel på i de senaste århundradenas historia.

Alltså, om friskolor fortlöpande slarvar med plikterna är det framför allt de övervakande myndigheterna som klantar sig. Det kan också vara så att regeringen har gett sina myndigheter alltför svaga verktyg för att ålägga friskolorna skärpning.

Så kan det gå när man prövar något nytt. Det viktiga är att nu när det uppmärksammas – vad gör myndigheterna och regeringen åt saken?

Här är TV-programmets hemsida: Världens bästa skitskola. SVT skriver om programmet här. Aftonbladet skriver om saken här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?