onsdag 29 juni 2011

Billiga buteljer från Bordeaux

Systembolaget är inte vad det en gång var. Att hitta sköna viner som har nått mogen ålder är inte lätt, speciellt om de ska vara från t.ex. Bordeaux, och det får de mycket gärna vara. Lösningen på dilemmat finns inte i butikerna, utan i Beställningssortimentet.

Fram till för några decennier sedan lagrade Systembolaget (eller dess systerkompani Vin & Sprit) alltid vinerna tills det var dags att dricka dem, innan de ställdes fram i butikerna. Någon ekonom kom väl på att det var kostsamt, så det har man upphört med.

Upphört har också det omfattande sortiment av fina franska viner till rimliga pengar som förr gick att hitta i Systembolagets butiker. Kanske var det samma ekonom som tyckte att de var för dyra i inköp, vad vet jag. Trist är det i alla fall.

Beställningssortimentet är en mängd viner som svenska handlare importerat, men som inte bereds plats i Systemets butiker, av en eller annan anledning. Där finns flera fynd och ofta till förvånande låga priser – i vissa fall för att importörerna hoppas få in dessa viner i Systembolagets ordinarie sortiment, vilket leder till betydligt större omsättning.

Jag botaniserade och fann bland annat de två slottsviner från Bordeaux som syns på bilden ovan och som har nödvändig ålder för dylika drycker (minst åtta år men gärna tio): Château Baulos la Vergne från 2001 och Château Peybonhomme Les Tours från 1998. De kostar blott 86 respektive 160 kronor! Normalt kostar denna typ av buteljer, dessutom vid mogen ålder, sisådär 500 kronor och uppåt – långt uppåt.

Baulos (nr 82488) visade sig vara den enklare av dem, helt klart, men ändå en njutning med sitt djup, sin balans och fyllighet. Jag anade att det tål ytterligare några års lagring, så man borde köpa på sig en klase buteljer och sedan pröva sitt tålamod.

Peybonhomme (nr 83103) är några år äldre och dubbelt så dyr, men med god marginal värd prisskillnaden. Detta vin har nått sin höjdpunkt, vilket märks både på färgen och den sofistikerade smaken. Jag tvivlar på att det är någon poäng att samla på sig något större antal flaskor, om man inte räknar med att tömma dem i någorlunda rask följd, för detta vin håller på att tappa myndigheten och styrkan i sin kropp. Men än så länge är det en skön upplevelse, värd långt mer än sina 160 kronor.

Beställningssortimentet har fram till nu publicerats i särskilda häften, men de har nog kvar den där ekonomen på Systembolaget, för nu är det slut med det.

Man hänvisas till Systemets hemsida, där detta sortiment tyvärr (föga överraskande) inte listas separat, utan man får klicka sig fram till urvalet i hemsidans otillfredsställande menysystem. Det är också online, och framöver enbart där, man kan beställa dessa flaskor framgent – men det är å andra sidan ganska smidigt, när man väl har hittat dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

söndag 19 juni 2011

Tystlåtet 1970-tal

Jag såg Hannes Holms film Himlen är oskyldigt blå från i fjol, om Sandhamn och knarklangning på 1970-talet i en kompott av komik och tragedi. Den fick en del beröm i recensionerna men jag led för varje minut alltmer av bristen på dialog – ack så typisk för svensk film.

Jag minns 1970-talet och det var långt ifrån tystlåtet, vilket bevisar sig i filmer från den tiden. Men sedan dess har det blivit alltmer ordfattigt på vita duken, i synnerhet när det är drama. Himlen är oskyldigt blå följer den stumma trenden.

I stället för samtal fick man ett antal talande miner, som om det skulle förmedla både känslor och tankar så mycket bättre. Som om det var stumfilm.

Det är en korkad vanföreställning som odlats inom svensk film de senaste decennierna. Filmmakarna verkar tro att dialog förringar upplevelsen, vilket förmodligen beror på att de själva är usla på att knåpa ihop en sådan. I stället kommer känsloladdade händelser slag i slag, för att engagera publiken.

Men utan monologer och dialoger får vi ringa grepp om karaktärerna, därmed inte heller mycket till medkänsla för dem. De blir föga mer än spratteldockor, som kastas mellan sorg, glädje och ett knippe andra basala känslor under det att de rycks fram genom handlingen, som i sin tur sällan bygger på annat än ytterst förutsägbara sammanträffanden.

Det är lika ont om gedigna manus i svensk film som det är gott om regissörer övertygade om att det ändå går att göra fascinerande rullar. Men uppemot två timmar utan ett enda vettigt samtal, det blir riktigt trist.

Vi människor lär känna varandra genom ord. Det gäller även för skådespel.

Här är filmen som DVD på CDON.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

lördag 11 juni 2011

Mannen har alltid varit sexobjekt

DN har en artikelserie om mannen och mansrollen, där de pekar på moderna trender i attityder och forskning – men det är inte mycket som är nytt. I synnerhet inte synen på manlig skönhet och hur den har exponerats.

DN-artiklarna i serien handlar om mannen ur lite olika vinkel: pro och kontra i dagens mansroll, mannens genetiska bräcklighet och mannen som sexobjekt.

Sistnämnda pekar ut vår tids idrottsmän som mansideal, halvnaket exponerade i idol- och modebilder. Vältränade män i tjugoåren, komfortabla med att posera som sexobjekt. Men det är inget nytt. Mannen som ståtlig modell, avklädd och åtråvärd, har funnits i konsten allraminst sedan de gamla grekerna. Skulpturen ovan är från 300-talet före Kristus, samtida med Aristoteles. Det är inte mycket som skiljer denna atlet från vår tids fotbollsstjärnor.

Faktiskt har det manliga skönhetsidealet varit så gott som detsamma genom årtusendena. Statyn ovan är föregångare till Michelangelos David och till David Beckham. Atletiska ynglingar som kunde vara kusiner tvärs igenom epokerna. De har till och med så gott som identiska proportioner, vilka återgavs av Leonardo i hans berömda cirkel.


Detta skönhetsideal för män har det alltid drällt av exempel på. Det är inget nytt för vår tid. Vi blir lätt hemmablinda när vi ska rota fram tendenser och trender. Det mesta vi hittar är i själva verket skåpmat.

Det är också ytterst tveksamt om velourmannen och den moderna kännande familjefadern är särskilt nya fenomen. Olika ideal för manligt beteende har existerat jämsides förr, precis som de gör nu. Det avslöjar både bildkonsten och litteraturen genom seklen. Där har män varit sturska och veka, hårda och blödiga, likgiltiga och trånande, grymma och ömmande, om vartannat. Sällan har någon enda mansroll varit dominerande, om vi bara tränger igenom våra egna fördomar om gångna epoker.

Intressantast av DN-artiklarna är den om mannens genetik, som berättar om de manliga medfödda svagheterna som också är styrkor. Där förklarar sig en hel del manligt beteende som biologiskt betingat, fast vi föredrar att se det som sprunget ur medvetna val eller social fostran.

Å andra sidan är genetiken en vetenskap som knappast hunnit växa ur sina barnsjukdomar, av vilka en del har haft gruvliga yttringar. Naturvetenskaperna är inte oberoende av det sociala sammanhang där de frodas. Därför bör vi inte ha för bråttom med att rätta vår världsbild efter dem. Även mycket av vetenskapen tenderar att slitas ner av tidens tand.

Genetiken är på modet nu, men det återstår att se vart den leder. Eftersom vi vet varifrån den kommer bör vi vara särdeles vaksamma.

Jag är mer nyfiken på det mänskliga än på det manliga och kvinnliga. Könsuppdelningen är oss av naturen given, om än inte alltid med så enhetliga avgränsningar som vi brukar göra gällande. Vi tenderar ändå att ge den alla möjliga betydelser som det inte alls är säkert att den innefattar. Män och kvinnor har betydligt mer likheter än skillnader. Detta självklara faktum har vi knappt börjat utforska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

fredag 10 juni 2011

Döden gäckar även med sitt inträde

Döden må vara ofrånkomlig för oss alla, men det blir allt svårare att avgöra när den inträder. Medicinsk vetenskap skjuter på gränserna samtidigt som den gör alltmer förfinade mätningar av tynande liv. Går vi mot en framtid där döden blir evigt undflyende – som om vi fick evigt liv?

I Svenska Dagbladet diskuteras vårt dödsbegrepp, av en idéhistoriker och sedan en läkare. Båda gör det utifrån problemet att hitta organdonatorer, eftersom den svenska definitionen med hjärndöd dröjer så länge att en del organ hinner förstöras före dödförklaringen.

Det finns anledning till oro när ivern att få organ för transplantation ska vara utgångspunkt för dödsbegreppet. Där måste väl ändå den döendes rätt prioriteras? Världen har redan problem med den illegala organmarknaden. Vi ska inte spä på monstrositeterna genom att otåligt trumma med fingrarna vid sjukbäddar.

Döden är en vidunderligt betydande passage, blott överträffad av födelsen. Nyttoperspektiv väger lätt mot nödvändigheten att låta döden ta sin tid och ske helt och fullt på den döendes villkor. Visst kräver fortsatta medicinska framsteg att vi omprövar dödsbegreppet, men inte utefter andra behov än just att veta när människor är oåterkalleligt döda – om nu ett sådant ögonblick alls går att fastställa med visshet.

Kanske är det enda som gäller obönhörligt vad Jesus illustrerade när han befallde en synbart död att resa sig, ta sin säng och gå. Den som inte klarar det torde vara och förbli död, åtminstone om ingen medicinsk assistans ges. Och där skymtar en förfärlig orättvisa som vi i hög grad redan har och riskerar att se förstorad i framtiden: Långt ifrån alla människor har tillgång till den avancerade vetenskap som skulle kunna hålla dem vid liv, även väcka upp dem ur vad som fordom betraktades som döden.

Läkaren i Svenskan hänvisar faktiskt till påvens syn på döden: ögonblicket när själen lämnar kroppen. Inte för att läkaren bekänner någon tro på själens existens, utan som ett symboliskt uttryck för att man är att betrakta som död när hjärnan inte längre förmår uppleva och förnimma. Jag tvekar, för hur vet vi när denna oförmåga är irreversibel?

Döden är och förblir ett mysterium som vi bör betrakta ödmjukt och med den eftertankens kranka blekhet som var Hamlets.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

onsdag 8 juni 2011

Jämställdheten letar fortfarande efter lösningar

Riksidrottsförbundets (RF) stämma här om veckan beslutades om en ny jämställdhetsplan, som i princip går ut på att man ska tänka på jämställdhet jämt och att styrelser och tränare inom idrotten ska vara minst 40% av vardera könet. Det må vara lovvärt men också en komplikation – dessutom konserverar det könsrollerna.

RF:s nya policy bygger på en utvärdering gjord av Gertrud Åström, där hon har granskat några av RF:s verksamhetsberättelser och policydokument. Hon har struntat helt i den praktiska verkligheten och ändå slutit sig till vad RF borde göra. Det handlar förstås därför mest om vad RF borde skriva...

Här är hennes utredning.

Gertrud Åström är en jämställdhetsdebattör och före detta ensamutredare åt förra regeringen i samma ämne. Då föreslog hon en ny myndighet just för jämställdhet, fast hon menar att separerade jämställdhetsorgan inte gynnar saken. Kanske hoppades hon på att bli dess generaldirektör?

Hon agiterar för jämställdhetsintegrering, ett begrepp hon själv lanserat och som innebär att man i varje del av den ordinarie verksamheten lägger in ett jämställdhetsperspektiv – i motsats till att utse en kommitté eller liknande för saken och sedan tåga på som vanligt. Det är inte så dumt tänkt av henne men det torde vara realitet på de flesta håll i Sverige, förvisso även idrotten. Få ansvariga ignorerar jämställdhetsperspektivet.

Det visar sig också i siffror. Idrottsrörelsen har under de senaste åren fått en tilltagande andel kvinnor i beslutande organ – just nu en tredjedel (33% år 2009), och kurvan pekar uppåt. Det är totalt dryga 40% kvinnor i idrotten, så andelen kvinnliga beslutsfattare är inte långt från det rimliga målet. Det finns all anledning att tro att det löser sig av sig självt inom några år.

Det visar sig bland annat i det faktum att av ovanstående styrelseledamöter inom idrotten var det bland dem under 30 år 71% kvinnor, medan det för gruppen över 60 år var 95% män. Ge det några år...

Andra problem kvarstår. Kvinnor får allt större plats bland ledare, såväl utom som inom idrotten. Men könsrollerna består – faktiskt verkar de på sistone bli ännu mer cementerade än för några decennier sedan. Könskvotering och jämställdhetsarbete av den sort RF och Gertrud Åström förespråkar bidrar faktiskt till detta, eftersom det pekar ut könen och ställer dem mot varandra.

Queer

Inom genusvetenskaperna har på senare år alternativa strategier växt fram. De handlar framför allt om queer-perspektivet, alltså granskningen av könet som en social konstruktion.

Det råder förstås rent biologiska skillnader mellan könen men det som i mycket högre grad formar vårt samhälles könsroller är grumliga uppfattningar om skillnaderna mellan män och kvinnor, som skapar sociala könsroller – förväntningar och krav på människor utefter vilket kön de har.

Det är där könsrollerna har sitt fäste och åstadkommer störst skada, eftersom de hindrar människor från att vara individer som själva väljer attityd och livsinriktning. I vårt sociala liv är vi i hög grad slavar under det kön vi råkar ha, alldeles oavsett hur vi trivs med det eller passar i mallen.

Queerforskningen har kommit långt i förståelsen av dessa mekanismer. Den politiska kamp som görs utifrån queerperspektiv presenterar många möjligheter att rasera själva könsrollerna, i stället för att ideligen blott hantera symptomen på dem.

Detta berör dock varken Gertrud Åström eller RF. De stannar vid ett föråldrat perspektiv på jämställdhet, som genom sitt fokus på könen knappast gör annat än att bevara könsrollerna. Inte heller ger de någon som helst plats för en könsöverskridande människosyn. Därför är de rena stenåldern.

Kampsport är könlös

Inom Svenska Budo & Kampsportsförbundet har vi de senaste decennierna haft en stigande andel ytterst framgångsrika kvinnliga utövare, som håvar hem mängder av medaljer i internationella mästerskap och är framstående tränare ute på klubbarna. Tidvis har det varit bland kvinnorna de största och flesta framgångarna har rönts.

Ändå finns jämställdhetsproblem även i våra led. En del medlemmar och fans värdesätter inte kvinnliga segrar lika högt som manliga och berättigar detta med minst sagt murriga argument. Vi kan också se att det bland tränare och andra ledare fortfarande är en oproportionerligt stor andel män. Det är tydligare ju högre upp man kommer i graderna hos de idrotter som tillämpar graderingar.

Lösningen är knappast att införa ett antal kvoteringar, eftersom problemet inte bottnar i kvantiteter, utan i attityder och kultur, som i sin tur leder till kvantiteter. Det är könsrollerna – de sociala könen och den sociala synen på dem – som är orsaken. Så det är dem vi behöver komma åt.

I SB&K:s förbundsstyrelse är det vår vice ordförande Raili Bükk som ansvarar för både jämlikhets- och jämställdhetsarbetet. Hon håller som bäst på att både granska situationen och tillsammans med andra engagerade aktiva leta efter lösningar.

Det är ingen lätt uppgift, eftersom det i hög grad handlar om att plöja ny mark. Men nog ska det gå att hitta vägar lämpade just för våra idrotter och hur de utövas, som stimulerar en sant jämställd utveckling. Det kan vi bara vinna på.

Jag tror också att våra idrotter är nära de insikter som nåtts inom queerforskningen, eftersom vi vardagligdags tränar tillsammans med ringa eller ingen tanke på kön, och våra idrotter lockar såväl kvinnor som män ungefär likvärdigt. Hos oss spelar helt enkelt könet sällan någon roll alls. Det är så det ska vara.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 6 juni 2011

Ingen idrott är svensk

Riksidrottsförbundet (RF) har en satsning på gång där den samlade svenska idrottsrörelsen marknadsförs under en slogan: Svensk idrott – världens bästa. Det går att ifrågasätta.

Tanken bakom satsningen är utmärkt – den svenska idrottsrörelsen behöver presenteras med samlad front för att tillvarata sina intressen effektivt i Sverige. Vi ska stå enade närhelst sådant som berör oss alla kommer på tapeten.

Den slogan man valt, dock, har jag varit tveksam till. ”Världens bästa” är ett luddigt uttryck. Bäst på vad? Dessutom är det på många punkter inte sant. Vi är inte bäst i världen på idrott, att döma av hur det ser ut på VM-prispallarna. Däremot har vi i Sverige ett välutvecklat ideellt föreningsliv som driver idrotterna och det är kanske inte unikt men ändå utmärkande för hur vi gör saker i vårt land.

När det gäller den första delen av RF:s slogan, ”Svensk idrott”, blev jag med tiden mer positivt inställd. Något ska det ju heta och detta begrepp är så att säga minsta gemensamma nämnare. Det vore inte dumt om Riksidrottsförbundet följde efter och bytte namn till Svenska Idrottsförbundet eller liknande. Det där med ”riks” känns lite unket.

Å andra sidan, det finns ju ingen idrott som är svensk. Så gott som samtliga idrotter i RF har sina ursprung i andra länder. I vårt förbund, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, är det bara glima som kommer i närheten men dess ursprung är snarare nordiskt än just svenskt. Likadant ser det ut i övriga idrottssverige. Idrotterna har utländskt ursprung och utövas dessutom internationellt på samma sätt. Idrott är till sin natur internationell, inte nationell.

Det är förstås en väldigt stor poäng med idrotten. Den är, som man sa förr, förbrödrande – skapar kontakter och gemenskap över alla nationsgränser. Då blir det lite udda när just den svenska idrottsrörelsen vill särskilja sig med nationellt förtecken – även om det i sammanhanget är aldrig så oskyldigt.

Vi behöver hitta slagkraftiga uttryck för den svenska idrottsrörelsens gemenskap, men helst inte så att nationalitet ges en huvudroll i förhållande till omvärlden. Det är knepigt. Kanske skulle vi helt enkelt nöja oss med att byta namn på Riksidrottsförbundet – till Svenska Idrottsförbundet – och låta det räcka som gemensam nämnare?

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

1,7 miljarder utan budget

Riksidrottsförbundets (RF) stämma, som ägde rum den gångna helgen, hade förstås också att besluta om de kommande årens verksamhet och ekonomiska plan – men ingen budget presenterades och det var bara vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet som efterfrågade en sådan.

RF erhåller totalt 1,7 miljarder kronor i statsanslag. Det är inga småpengar. Ändå presenterades ingen budget för hur de ska fördelas under de kommande två årens verksamhet. Allt vi fick var två enkla diagram, som sa så gott som ingenting. Det var RF:s ekonomiska plan.

Vi var det enda förbundet som efterlyste en budget, vilket Riksidrottsstyrelsen ignorerade. RS ville inte ens gå med på vårt förslag att behandla den ekonomiska planen som en egen punkt på dagordningen. Tyvärr var det inte heller något annat ombud på stämman som uttryckte samma önskemål, så det rann ut i sanden. Stämman avslutades utan att någon som helst budget ens hade presenterats.

Det hade aldrig varit möjligt, eller ens tillåtet, på vår egen förbundsstämma, förhoppningsvis inte heller på något annat specialidrottsförbunds stämma.

Regleringsbrev

Förr om åren fick RF sitt statsbidrag tillsammans med ett regleringsbrev från regeringen, som angav hur bidraget skulle fördelas mellan olika instanser och verksamheter inom idrottsrörelsen. Det gjorde förstås att en budget inte kunde stuvas om särskilt fritt av RF-stämman, annat än inom varje anvisad pott. Inte för att det ursäktade den kompletta bristen på budget men det förklarade saken nödtorftigt.

Sedan något år har regeringen så gott som avvecklat regleringsbrevet. Nu kan idrottsrörelsen själv avgöra hur statsbidraget ska fördelas mellan de olika verksamheterna. Då är en budget alldeles nödvändig, i synnerhet som det handlar om så stora pengar: 1,7 miljarder kronor!

Jag har svårt att förstå varför budget saknades och varför den inte efterfrågades av fler än oss. Mitt intryck är att det handlar om en auktoritär mentalitet inom idrottsrörelsen, där dess medlemmar förväntas foga sig efter Riksidrottsstyrelsens beslut som om den vore en kung under enväldets tid.

Det är nog också så att många av de mindre förbunden är rädda för att sticka upp huvudet, av rädsla för repressalier av någon sort. De är alltför beroende av RS och RF-kansliet, så de tiger stilla och lyder.

Föråldrade ideal

Idrottsrörelsen har en hel del föråldrade attityder och ideal i sitt bagage, som den inte förmår göra upp med – eller ens verkar intresserad av att ifrågasätta. RF är en hierarki av den gamla sorten, med en ledning som pratar maktspråk och en auktoritär arbetsordning som alltför mycket bygger på pondus och prestige. Inte att förvånas över hos en rörelse som växt fram i det tidiga 1900-talets idéströmningar, särskilt som den aldrig på allvar tagit itu med dem.

Inom RF talas det vackert och ofta om demokrati och transparens, men för att dessa begrepp inte bara ska vara honnörsord måste de tillämpas i verkligheten. Där brister det ideligen. Jag undrar hur idrottsrörelsen skulle klara den ihärdiga granskning som till exempel politikerna och kultursektorn ständigt utsätts för. Vi borde välkomna den.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Fördomar i idrottsrörelsens topp

Nu är Riksidrottsförbundets (RF) stämma över, efter tre dagars möte med över 700 deltagare allt som allt. Det har varit konstruktivt på flera punkter, ändå är eftersmaken bitter. Både Riksidrottsstyrelsen och styrelsen för SISU, idrottsutbildarna, visade sig kallsinniga mot självklara önskemål om likabehandling inom idrottsrörelsen. Varför då?

På deras förra stämmor, 2009, beslutades att en likabehandlingsplan skulle utarbetas och presenteras 2011. Ändå beslöt båda styrelserna att strunta i det, trots stämmobesluten. De motiverade detta på samma sätt: de har fått för sig att den nya diskrimineringslagen inte gäller för ideella föreningar.

Mot detta kan man resa två självklara invändningar: dels är det inte alls så enkelt som att föreningslivet är undantaget från diskrimineringslagen, och även om så vore – det betyder inte att det är fritt fram att diskriminera.

Det har dessutom visat sig att idrottsrörelsen inte alls är fri från diskriminering av olika grupper, så RF och SISU borde ivrigt ta sig an dessa frågeställningar och leta efter lösningar.

Diskrimineringslagen säger att man inte får diskrimineras på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. RF:s stadgar har en snarlik skrivning.

Detta är förstås väldigt viktiga frågor. Diskriminering förekommer bevisligen i vårt samhälle – även inom idrotten. Därför behöver RF och SISU i allra högsta grad arbeta för likabehandling. Jag begriper inte hur de båda styrelserna kan vara så ovilliga till det.

Om inte vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet hade lyckats få igenom förnyade direktiv om saken på de båda stämmorna skulle både RF och SISU i realiteten ha tagit avstånd från ett samlat och aktivt arbete mot diskriminering. Det hade varit skamligt.

Religion och etnicitet

På ännu en punkt har Riksidrottsstyrelsen agerat mycket märkligt utifrån diskrimineringsperspektivet. De föreslog stämman en särskild skrivning om att förbund baserade på en viss religion eller etnicitet inte ska tillåtas i RF. Det är egentligen självklart och är redan angivet i RF:s stadgar. Det gäller förstås även kön, sexualitet, och så vidare.

Varför då ett särskilt beslut om saken på RF-stämman – och varför bara om religion och etnicitet? Det är ett sätt att peka ut några grupper i samhället, som om de utgjorde ett akut problem. Det är inget annat än ett uttryck för fördomar.

Vi påtalade detta på stämman och yrkade på att formuleringen skulle strykas, men det ville inte Riksidrottsstyrelsen gå med på. Tyvärr ej heller stämman. Nu har denna besynnerliga och insinuanta skrivning fastställts och kommer att ingå i RF:s regelverk. Utan att ens något skäl presenterades för varför denna skrivning skulle behövas.

Det är djupt olustigt. Sammantaget – oviljan mot en likabehandlingsplan samt detta utpekande av religion och etnicitet – är detta svårt att tolka på annat sätt än som ett uttryck för envisa fördomar inom svensk idrotts ledning och en ovilja att komma tillrätta med dem.

Runt om i idrottsrörelsen ser vi ofta tendenser till fördomar och avoghet gentemot vårt förbunds idrotter, från människor som vet inget eller ytterst lite om dem. De verkar ändå anse sig berättigade att stå fast vid sina fördomar. RF-stämman har tyvärr blottlagt att detta inte är ett fenomen isolerat till hur de ser på olika idrotter, utan verkar vara en utspridd attityd inom idrottsrörelsen. Vi vet att den innehåller en del föråldrat gods, men vi var före denna stämma inte medvetna om att det gäller i så hög grad och så högt upp i idrottsrörelsen.
Det är sorgligt. Det är också oacceptabelt.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

RF och häcklare på YouTube

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Här om veckan hölls Riksidrottsförbundets stämma i Uppsala, där svensk idrott samlades och fattade beslut om framtiden. Det spelar inte så väldigt mycket roll för den vanliga träningen på klubbarna, men desto mer för förbundets möjligheter att verka för våra idrotter. Så vi var där och kämpade som om det vore SM-final.

Hela materialet till stämman var uppemot två kilo papper. Som Hamlet sa: Ord, ord, ord.

Genom hela läsningen påmindes jag ideligen om vad jag uppfattar som grundproblemet med RF: Det har blivit en stor byråkratisk apparat som slukar massor av pengar för att skriva en massa opportunistiska dokument och sedan insistera på att de blir katekes för våra idrottare. Ni har ingen aning om hur mycket det är, men det får vårt stackars kansli brottas med dagligen och vi i förbundsstyrelsen när vi inte kan undgå det.

Tjänstemännen på RF – och tyvärr även stora delar av RF:s valda ledning från idrottsrörelsen – befinner sig långt från själva idrottsutövningen men har ingen självinsikt på den punkten. De tror att de kan sitta på sina kontor och räkna ut hur idrott ute i klubbarna ska bli bättre. Och det kostar pengar när de gör det. Dessutom har de inte sällan en mästrande ton när de predikar för oss i förbundet om hur vi borde göra.

Jag känner igen det från många organisationer. När administrationen växer blir den ett självändamål och ord ersätter handling. Dessa många ord uttrycker vad som är gångbart i tiden men inte lika omsättbart i praktiken. RF formulerar visioner, värdegrunder och idéprogram på löpande band. So what? I de österländska kampkonsterna får man lära sig att ingen filosofi är något förrän den kan omsättas i praktik. Filosofi är inte att tala, utan att göra.

Det vet varenda idrottare. RF borde buga och ödmjukt lyssna på de erfarenheter som görs på träningsgolvet i själva idrotterna. Det är verkligheten. Vad RF håller på med är i alltför hög grad ett tyckande från kontorsstolen.

Jag känner igen det från YouTube, där jag har en del aikidovideor upplagda. Mängder av häcklare skriver föraktfulla kommentarer om att det där minsann inte funkar i ”verkligheten” eller att jag skulle få så mycket stryk av den och den. På deras YouTube-konton finns förstås inga som helst egna kampsportsvideor. De vet allt, fast de aldrig själva prövat.

Nå, det finns både på YouTube och RF många vettiga människor också. De vettiga på YouTube är förstås de som skriver smickrande om mina videor... På RF är det de förtroendevalda och anställda som envetet verkar för idrottens själ och mening, som söker de vettiga lösningarna och aldrig glömmer att idrott är inte att prata, utan att göra. De som gör det sistnämnda må vara sparsamma med orden men det är dem vi behöver lyssna på.

Om ni blev nyfikna är detta mitt YouTube-konto:
Aikidostenudd
Välkomna att häckla! Om det kommer från utövare är det alltid uppskattat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .