Niccolo Machiavelli, som levde runt år 1500, har gått till historien för sin bok Fursten, som är något av en bibel för den hänsynslösa maktutövningen. En handbok för ledare utan några som helst skrupler, vars enda strävan är att bevara sin makt – och är beredda att offra precis allt och alla för det.
Staffan Valdemar Holm ville väl uttrycka sin likgiltighet för modern managementlitteratur, men bland klassikerna finns så mycket bättre böcker för en ledare att läsa och ta till sig. Den bok jag skulle rekommendera Holm är utan tvekan Tao te ching, den kinesiska klassikern, som predikar det mjuka och följsamma ledarskapets ideologi – och överlägsenhet.
Den förnämsta härskaren handlar enligt Tao te ching så att ingen efteråt tror annat än att allt löste sig av sig självt. Det borde också vara ledstjärna inom kulturens ledarskikt, som tyvärr tillåter sig alltför mycket Napoleonfasoner.
Kulturchefer av alla de slag tror att konsten berättigar ett dominant och självcentrerat ledarskap. Inte alls. Det leder till föga mer än inbilskhet och därmed fördumning.
Holm hävdar säkert att hans val av favoritlitteratur är ironiskt menad. Men i intervjun avslöjar sig att han har en del gemensamt med Machiavellis furste. Exempelvis slår han fast att kärnan i gott ledarskap är:
– Att man tycker att det är helt naturligt att man bestämmer.
Med en sådan attityd har man i ett slag förlorat all förmåga till empati och inlevelse. Man må vara en handlingskraftig ledare, men man upphör att vara konstnär.
Nu blandar du samman äpplena med päron, Stefan, tycker jag. Nog kan man vara icke-demokrat, totalitär, rentav fascist, men likväl konstnär, och till och med konstnär av rang.
SvaraRaderaInte finns det väl någon koppling mellan synen på ledarskap och konstnärlig begåvning - vad jag vet.
Att sedan Holms ledarfilosofin verkar särdeles torftig, för att inte säga andefattig, är en annan sak. Kanske menade han att en ledare måste våga bestämma, alltså ha sista ordet - men dels sa han tydligen inte det, och dels är det väl knappst kärnan i gott ledarskap.
SvD hade en artikel i helgen om en kvinna som äger förmågan att kommunicera med djur. Såhär säger hon a propos ledarskap:
"Det Emelie Cajsdotter lärt är att flockdjurens hierarkier är en myt. Den ordning som finns baseras på att varje individ använder sin maxkapacitet vid rätt tidpunkt. Alltså finns ingen ledare som är bäst på allt.
–Den ordningen kan du som ägare upprätta med ditt djur. Men inte genom att gå där och bossa hela dagarna utan genom att fråga vad ni båda bidrar med till flocken?
–Säg att du vill att din hund ska gå fot. Då funkar det inte att du gör det för att grannarna ska tycka du är en duktig matte, eller för att du annars får för stor ångest själv. Kan du däremot övertyga hunden om att det är bäst för er båda, att ni då har lättare att överblicka situationen – då kan hunden förstå det."
Artikeln har du här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2248893.svd
Det verkar som om vi egentligen är överens.
SvaraRaderaInom kulturen odlas en myt om den enväldige mästaren - typ Bergman osv. Där odlas också myten om att umbäranden ska vara utvecklande i sig själva - såsom i Idols eviga tjat om att "så är showbiz",när deltagarna pressas med omöjliga krav och dessutom en hysterisk agenda. Än värre är det på många högre utbildningar i allehanda performing arts.
Men den självupptagenhet som dylikt ledarskap förutsätter medför ofrånkomligen en brist på sensitivitet - och vad är konst utan sensitivitet?
Jodå, egentligen är vi väl det.
SvaraRaderaDet du skrev om glorifierandet av lidande och konkurrens fick mig att reflektera över hur det står i Chile där jag bor (för de oinvigda) bygger all undervisning på konkurrens och rädsla. Det antas finnas ett fåtal priviligierade poster som alla måste slåss om. The winner takes it all, the looser´s standing small...
Gissa om barnen pluggar och glömmer bort att odla sin själar!
En produkt av Pinochet- och Milton Friedmanåren givetvis.
Behöver jag säga att det chilenska kulturlivet är synnerligen utarmat? De enda tre större kulturpersonligheter som har kommit fram efter 1973 är - subjektivt bedömt nu - Isabel Allende, Tito Beltran och tja, DJ Mendez; och alla tre har sprungit ur exilens mylla!
Före kuppen däremot... Gabriela Mistral, nobelprisbelönad diktare, Violeta Parra ("Jag vill tacka livet"), Inti Illimani och andra kända sånggrupper, Claudia Arrau (pianist), Pablo Neruda (inte i min smak, men dock nobelprisbelönad), Victor Jara... För att nämna de flesta av de största. Flera av dem älskades jorden över.
Det är alltså inte Chile det är fel på, snarare är det skrämselpedagogiken (och bristen på nationellt självförtroende, som förstås hänger ihop därmed).
Vad nu Holm än må ha sagt bör man alltid komma ihåg att det står i en tidning. Särskilt du Stefan som ju är journalist vet att man måste vara på det klara med att vad som verkligen sagts (enligt den intervjuade)kan ha försvunnit i redigering, felcitering mm. (samma gäller i radio, film eller tv)
SvaraRaderaSamtidigt filtreras det genom såväl skribent som läsare, så vi skriver/läser även det vi förväntar oss att skriva/läsa baserat på vår egen historia, vem vi skriver/läser om, ämnet, vem som skriver/skriver, var det är publicerat osv. i oändlighet.
Jag har själv blivit intervjuad vid ett flertal tillfällen och oftare än inte blir det lite märkligt att notera att det där sa jag faktiskt inte!
SpiritSings, du har alldeles rätt i att tidningars citat inte alltid är att lita på - det märkte vi nyligen med påvens tal, som blev grovt felåtergivet i tidningarna.
SvaraRaderaI min text om intervjun med Holm har jag på flera sätt antytt osäkerheter.
Framför allt måste man påpeka varifrån man fått ett citat, så att läsaren har en chans att bedöma trovärdigheten.
Jag förstår att sådana saker ifrågasätts. Som skribent uppfattar jag det ändå i det närmaste som en oförskämdhet... Till saken hör att jag alltid låter mina intervjuobjekt läsa hur de citeras före publicering; särskilt viktigt när man arbetar med formen fråga/svar - som ju självklart inte är en exakt samtalsavskrift, utan ett redigerat samtal.
SvaraRaderaAndreas, jag tycker inte att det är oförskämt av läsare att reservera sig för att den intervjuade kan ha blivit felciterad eller fått en kommentar ryckt ur sitt sammanhang. Det händer, och det kan knappast du som journalist vara omedveten om.
SvaraRaderaAtt du låtit den intervjuade kontrolläsa texten kunde vi inte veta något om förrän du nu berättade det. Någon absolut garanti är det inte heller, eftersom många journalister som gör så ändå fuskar eller slarvar med synpunkterna de då får.
Beträffande din intervju med Holm uppfattade jag den som pålitligt genomförd, varför jag vågade resonera om hans syn på ledarskap utifrån den - men jag nämnde källan och länkade till den, för att denna bloggs läsare själva ska kunna kolla och dra egna slutsatser om trovärdigheten.
Bra intervju, förresten - och "En enda grej" är ett underbart tema!
Förresten är jag inte riktigt glad i intervjuformen fråga/svar, eftersom den ger ett falskt intryck av att vara en ren avskrift av ett samtal.
SvaraRaderaJag tycker också att formen ofta (men inte i Holm-intervjun) ger intryck av en slapp väg till en lång text.
Jag är själv hemskt förtjust i formen, jag märker att den blir mer läst och den tvingar mig att bli väldigt koncis i det lilla jag får utrymme att "skriva fritt". Den förskjuter också arbetet på så vis att 80 procent av jobbet görs före intervjun i stället för tvärt om. Researchen blir viktigare, så jag kan lägga upp några olika tänkbara spår med förberedda frågor etc.
SvaraRaderaI den här lilla serien är fem delar planerade, två återstår alltså. Men vi kanske återkommer med fler delar!
Andreas, jag förstår din poäng. Du kan nog ha rätt - i synnerhet vad gäller vältaliga och genomtänkta intervjuobjekt ;)
SvaraRaderaGärna fler intervjuer än de fem! Jag tycker att serien öppnat för en gedigen och fördjupad intervjuform, som jag innerligt önskar en fortsättning på.