måndag 31 augusti 2009

Nöjesguidens nya bimbo är ingen bimbo


Det kan vara dags att racka ner på Nöjesguiden igen. De har skaffat en ny ung tjej som spelar bimbo – men för henne blir det en omöjlig förställningsakt. Hon kan både skriva och tänka.

Förra året skrev jag ett blogginlägg om Nöjesguidens nya chefredaktör Margret Atladottir, där jag hävdade att hon uppträdde som en bimbo och det var precis vad tidningen ville ha – sin egen Blondinbella.

Det ledde till en del debatt såväl på min blogg som på Nöjesguiden. Andra diskuterade också saken. Här är mina inlägg i ämnet, med diverse länkar till andra ställen.

Falsk marknadsföring
Nu har Malmöredaktionen för Nöjesguiden fått sin egen blondin i de tidiga 20-åren, Isabelle Ståhl, som också hon gör allt för att framstå som en bimbo, när hon presenteras i senaste numret (den texten hittade jag tyvärr inte på deras hemsida).

Hon påstår att hon läser litteraturvetenskap för att verka intellektuell, spyr galla över indie och annan kvalificerad kultur för att i stället prisa E-type och osubtila amerikanska filmer. “Jag äter hellre än läser”, säger hon – något märkligt sagt av en litteraturvetare – och nämner öl två gånger i sin “kostcirkel”.
Men hon landar i att vilja ge läsarna “både elitistiska trender och smärtsamt ohippa lokala företeelser.”

Hon är uppenbart kluven. Det är spännande. Dessutom kan hon verkligen skriva, vilket märks i hennes krönika om kvinnlig rädsla på nästa sida i tidningen (tyvärr finns ej heller den på nätupplagan). Hennes språk är rikt och sprudlande, och det är uppenbart att hon tänker djupt på vad hon säger.
Det märks i ännu högre grad på hennes blogg, som dessutom är fyndigt illustrerad.
Hon har även ett konto på Twitter, där hon också stundtals visar upp en viss ekvilibrism med språket.

Lilla Augustpriset
Hon kom fram i svenska media när hon år 2005 nominerades till Lilla Augustpriset för en artikel om sexismen i TV-kanalen MTV. Hon skriver själv om saken här.

Nöjesguidens ägare verkar sträva efter en tjejtidning som så mycket som möjligt ska likna Blondinbellas blogg. Där tror jag att Margret Atladottir är mitt i prick, men hur Isabelle Ståhl än må försöka kommer hon inte att passa in där – och väl är det.

Om hon får utrymme att sätta sin prägel på åtminstone Malmöupplagan kan den nog utvecklas till något spännande och tänkvärt – vilket förmodligen är rena blasfemin i ägarnas ögon, men en bättre strategi för tidningens överlevnad än den där bimbofördumningen som de annars så envetet satsar på.

Förresten, den mesta bimbon på Nöjesguiden är och förblir Carl Reinholdtzon Belfrage. Han gör den macho-manliga motsvarigheten, en snobbism och arrogans som inte känner några gränser för sin egen förträfflighet. Vilken krasch det kan bli om han och Isabelle Ståhl vågar ta en diskussion om vad som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Massvaccinering är onödig den här gången


Svininfluensan fortsätter att härja som en riktig farsot på tidningarna, fast det fortfarande bara är en flunsa. Det handlar inte om hälsa, utan om ekonomi.

Medicinskt sett är svininfluensan ett virus som sprider sig väldigt raskt och förmodligen kommer att leda till att många insjunknar – men flunsan som sådan är ganska mild.

Det betyder inte att den är ofarlig, det är ingen flunsa. Några få drabbas av följdsjukdomar som lunginflammation och hjärninflammation. Barn kan få krampanfall. EU:s smittskyddsmyndighet beräknar att dödsrisken ligger mellan 0,1% och 0,2%. Illa nog, men inte värre än med alla andra flunsor.

Immunsystemet tränas
Det är i hög grad unga som drabbas. Hittills i Sverige är över 70% av de insjuknade under 30 år. Det beror på att deras immunsystem inte har stött på denna typ av virus förr. Vi äldre har kroppar som så att säga har härdats genom kamper med virusets föregångare.

Där ligger en ytterst viktig läxa, som cellbiologen Ann-Cathrin Engwall betonar i Svenskan. Om vi massvaccinerat hela befolningen får inte vårt eget immunförsvar chansen att lära sig hantera dess eventuella framtida former, som kan visa sig bli mycket allvarligare. “Immunsystemets funktion förbättras av att tränas”, konstaterar hon.

Det kan på sätt och vis jämföras med vårt överdrivna bruk av antibiotika även mot bakterier som inte utgör något större hot. Därmed ökar risken för att resistenta bakterier utvecklas, vilket redan är verklighet.


Pandemrix
De årliga flunsorna är säkert en följd av att vi är ett resande folk numera, som till och med åker till andra sidan jordklotet för en veckas semester. Den virusflora vi får kontakt med är en helt annan än om vi allihop stannade hemma.
Med tiden kommer våra kroppar att lära sig hantera även detta, om de får den träning Engwall efterfrågar.

Men svininfluensan ska bekämpas med ett vaccin, som har fått det fjantiga namnet Pandemrix. Vår smittskyddsmyndighet vill att vi alla tar sprutan. De medger dock att det inte är för hälsoriskens skull, utan för att skydda dem som är extra känsliga och för att inte samhället ska få så många sjukskrivningar att det har svårt att fungera.

Produktionen ska skyddas
Sistnämnda är nog det tyngsta argumentet bland politiker och andra makthavare. De ser framför sig ett Sverige där produktionen nästan avstannar i månader, för att många ligger hemma i flunsan. Den är i regel över på en vecka, men det torde bli utdraget ändå, eftersom alla inte blir sjuka samtidigt.

Det är allra mest därför det läggs väldiga pengar och resurser på att vi alla ska vaccineras. Det där med skydd för de känsliga, genom att vaccinet minskar virusets spridning, skulle knappast sätta igång massaktionen – speciellt som risken med denna flunsa inte är större än med alla de andra som drabbar oss årligen, och inte föranleder myndigheterna att ropa på massvaccinering.

Jag är väldigt tveksam till denna överloppsgärning. Om samhället är så känsligt för sjukskrivningar, är det då inte dess infrastruktur som skulle behöva reformeras? Exempelvis har nog de ständiga neddragningarna på personal gjort minsta sjukfrånvaro akut, eftersom många arbetsplatser är underbemannade.

Arbete för fler
Det finns fler åtgärder som skulle öka samhällets förmåga att hantera influensor, som ju ändå kommer varje år. Arbetsplatser borde göra sina anställda kapabla att klara flera uppgifter än de egna, så att de kan ersätta varandra. Det skulle dessutom göra arbetet mer varierat och intressant.
Och de borde ha beredskap med vikarier att sätta in, såsom på skolorna. Det finns en mängd arbetsföra människor att tillgå – arbetslösa, deltidsarbetande, barnlediga, pensionärer och så vidare.

Sådana strategier mot risken för pandemi har massor med positiva bieffekter. Det minskar stressen och ökar stimulansen på våra arbetsplatser, det ger möjligheter för arbetslösa och pensionärer. Därmed blir vi även motståndskraftigare mot framtida sjukdomar, eftersom stress, vantrivsel och tristess ökar sårbarheten mot varje virus och bakterie.

Fast jag själv fortfarande tvekar allvarligt när det gäller att ta vaccinet, kan jag se ett gott syfte med den nationella vaccineringen. Därmed tränar vårt samhälle på en sådan åtgärd, så att vi ökar chanserna att lyckas när det verkligen behövs – när ett riktigt elakt virus dyker upp. Och det är mycket sannolikt.

Aftonbladet skriver om vaccinet här, här, här, här och här, DN här och här, Svenskan här och här. Expressen verkar inte bry sig särskilt.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Bloggaren Röda Malmö skriver sansat om svinflunsan.

söndag 30 augusti 2009

Porr för att utforska vår sexualitet

Den 3 september släpps filmen Dirty Diaries, en samling kortfilmer på temat kvinnlig porr. Det kan bli både kul och intressant – om filmerna verkligen vågar vara pornografiska. Oddsen är goda, för det är numera blott kvinnor som vågar utmana tabuer och dubbelmoral inom sexualiteten.

Filmens egen undertitel säger att det är feministisk porr, vilket verkar lite väl politiskt korrekt och aningen missvisande, eftersom det bara är fråga om kvinnliga regissörer. Det finns ju även manliga feminister, säkert också bland våra filmregissörer.

Hur som helst är experimentet intressant. Sexualiteten har hur många angreppsvinklar som helst, medan pornografin alltför länge skapats så gott som uteslutande runt förenklande fördomar om hur manlig sexualitet ser ut, vad män förmodas tråna efter.

Självkännedom
Så enkelt är det förstås inte – det dräller av olika aptiter bland män, precis som bland kvinnor. Vi kan allihop uppskatta porr när den berör oss, vilket skiljer från person till person oavsett kön, sexuell läggning, kulturell bakgrund och så vidare.

Åtrån går innanför sådana indelningar, varför egen utforskningen av den – “in real life” eller via porr – är en viktig ingrediens i processen mot självkännedom, som är en av de viktigaste livsuppgifterna.

Därför kan Dirty Diaries omöjligen vara mer än de tolv kvinnornas utforskande av sin egen sexualitet – men just därför, om den görs djärvt, kan den ge oss allihop insikter och perspektiv för egen bearbetning. Som med all god konst – det riktigt personliga blir just därigenom allmängiltigt.

Alla möjliga olika lustar
Om vi bara kan släppa lite på tidens hysteriska förhållande till sexualitet och dess fröjder kanske det kommer alla möjliga likartade temafilmer, som fördjupar och vidgar vår förståelse av den mänskliga sexualiteten – inte som den ser ut, utan som den upplevs.

Män borde göra något liknande, fast det då säkert genast kommer en flod av feministiska anklagelser om att all vanlig porr är just männens, vilket är helt fel. Porrindustrin ger kommersialismens förvridna syn på männens sexualitet, och det är en helt annan sak.

Men det finns mer att göra. Gamlas sexualitet har berörts försiktigtvis på sistone, men knappast pornografiskt. Hur skulle åldringar skildra sin lust och vad för sexualitet längtar de allra mest efter?

Ungdomars åtrå och snåriga förhållande till sin sexualitet har vad jag vet bara skildrats genom vuxna glasögon. Jag gjorde det själv i romanen Tao Erikssons sexliv, om en ynglings mödosamma väg till ett slags sexualitet. Alla dessa ungdomsböcker som berör frågan är också skrivna av vuxna, med de filter och vanföreställningar som hör därtill. Ungdomars egna skildringar saknas så gott som helt.

Jag skulle också gärna se porr utifrån olika kulturella och sociala bakgrunder. Har t.ex. lantisar andra lustar än storstadsbor? Allra nyfiknast borde vi vara på arbetarklassen, vars sexualitet oftast har skildrats väldigt fördomsfullt av intellektuella konstnärer som på sin höjd har mött knegare när de fått sina paradvåningar på Söder renoverade. Om arbetarklassen odlar vårt samhälle de allra flesta fördomarna.

Åtrån behöver utforskas
Ja, det kunde göras porr på väldigt många teman, med väldigt många olika utgångspunkter. Vi behöver se hur vitt skilda våra önskemål och lustar är. Säkert finns det inom sexualiteten ungefär lika många “sorter” som det finns människor.

Men då är det nödvändigt att själva lusten och åtrån utforskas. Det är vi rädda för, förmodligen beroende på någon gammal unken moral som ligger och spökar i våra bakskallar. Vi tenderar därför att förenkla och fly, så fort det kommer till de brännande erogena zonerna i våra sinnen.

Bara genom att våga göra pornografi kan vi åstadkomma ett närmande till dem. Bara så kan vi ta oss igenom våra egna hämningar och självcensuren, som alltid gör sexskildringar till halvdana kompromisser, sällan särskilt sexiga för någon.

Här är de tretton kortfilmerna i Dirty Diaries:
"Skin"- Regi: Elin Magnusson
"Fruitcake"- Regi: Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark
"Night Time" - Regi: Nelli Roselli
"Dildoman" - Regi: Åsa Sandzén
"Body Contact" - Regi: Pella Kågerman
"Red Like Cherry" - Regi: Tora Mårtens
"On Your Back Woman" - Regi: Wolfe Madam
"Phonefuck" - Regi: Ingrid Ryberg
"Brown Cock" - Regi: Universal Pussy
"Flasher Girl On Tour" - Regi: Joanna Rytel
"Authority" - Regi: Marit Östberg
"For the Liberation of Men" - Regi: Jennifer Rainsford
"Come Together" - Regi: Mia Engberg

Här är filmen som DVD på CDON.

DN skriver om filmen här, här och här, Svenskan här och Sydsvenskan här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

fredag 28 augusti 2009

Musikmaskin från en svunnen tid


I Malmö finns en karaktärsfull liten restaurang med amerikanskt tema, Southern Kitchen, som bland sina roliga inredningsdetaljer har en ståtlig gammal jukebox – enbart laddad med 78-varvsskivor, så kallade stenkakor. Skön krydda till vilken mat som helst.

Southern Kitchen öppnade för sådär ett år sedan, om jag minns rätt. De serverar sydstatskäk och amerikansk öl, bland annat, och på helgerna en populär brunch med amerikanska pannkakor, grillad majs, cornflakespanerade kycklingklubbor och så vidare.

Det är ett charmigt ställe med sin alldeles egen karaktär. Sydsvenskans krogrecensent Bong behandlade dem lite väl surt vid sitt besök där i våras – och verkade inte alls förstå poängen med dess tema och atmosfär.

Musik förekommer där på flera sätt. I baren har de en skivspelare som de trakterar med udda vinyler från 1970-talet. På lokalens piano spelar då och då inbjudna artister i all anspråkslöshet. Och så har de en konungslig gammal Wurlitzer, en jukebox från tiden då det begav sig, proppad med idel stenkakor, 78-varsskivor från 1900-talets första halva.



Det är en fröjd att lyssna på det mjuka ljudet från dessa gamla jazz- och evergreeninspelningar med diverse storband – och att se den intrikata mekaniken som ömt hanterar skivorna. Njut av videon ovan, som visar hur det går till och ger några takter på en av de många pärlorna från en gången tid, långt före MP3, fildelning och CD-teknik.

Man måste förstås slänga en slant i jukeboxen för att sätta igång den, men det räcker med en krona för att den ska spela tre låtar. Också priset är från en svunnen tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Vi behöver förnyelse mer än långvarighet


Reinfeldt deklarerade på moderaternas stämma att de ska bli långvariga i regering. Ska det ses som ett hot eller ett löfte – och vad får väljarna ut av det? Det är inget självändamål.

Reinfeldt fick applåder av partikollegorna när han sa:
”Det är dags för Moderaterna att erbjuda svenska väljare ett långvarigt statsbärande regeringsansvar.”

Det betyder helt enkelt att de vill behålla regeringsmakten så länge som möjligt. Vilket parti vill inte det? Och vad bryr sig väljarna om en sådan strävan?
Det handlar i stället om vad de ämnar göra om de sitter kvar vid makten. Det dömer väljarna bäst efter vad de hittills gjort – och inte gjort.

Räkneoperationer
Moderaterna envisas med en fördelningspolitik som man tjänar mer på, ju mer man tjänar. Ingen överraskning. Men de rör inte om i den gryta av gamla tröga socialdemokratiska ordningar för samhällsliv och arbetsmarknad som verkligen kunde behöva nya tag. Det törs de inte – för moderaterna vill vara de nya socialdemokraterna och locka över de väljarna.

Då kan man flytta pengar, för det går att gömma bakom diverse räkneoperationer, men man aktar sig för att skaka om det gamla trygghetssystemet – även där det håller på att ruttna.

När Reinfeldt vräker ur sig en så meningslös harang som den ovanstående, och tycker att han har sagt något sensationellt – då vet man som väljare att därifrån kommer inget nytt. Bara på sin höjd nya förpackningar på den gamla skåpmaten.

Gammelpolitik
Politikerna lider nog av samma idétorka som stora delar av näringslivet blottar när de bara härmar varandras affärskoncept och för hundrade gången ska sälja konserverad gröt. Det behövs kreativitet i politiken, speciellt i vår tid när så mycket av det gamla förändras radikalt omkring oss. Vi är på väg mot en ny värld. Det klarar inte gammaldags politiker.

Det talas numera om gammelmedia. Lika relevant är att tala om gammelpolitik. Det gäller för hela riksdagen, med bara några enstaka undantag som tyvärr har alldeles för lite inflytande. Gubbarna och gummorna är i vägen. Och politiker blir gubbar och gummor väldigt fort.

Aftonbladet skriver om moderaternas stämma här, här och här, DN här och här, Svenskan här och här, Expressen här.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

torsdag 27 augusti 2009

Bloggrekord eller bloggfusk


Det är svårt att hänga med på internet. När Aftonbladet publicerade en text om att Kissie gått förbi Blondinbella i besökssiffror var det inte längre sant. Däremot är det hög tid att granska dessa fantasisiffror.

Igår skrev Aftonbladet att bloggaren Kissie hade fler besökare än Blondinbella – men samtidigt visade Aftonbladets egna Bloggportalen att det inte var så. Kissie låg en bit under 600.000 besökare senaste veckan, medan Blondinbella låg en bit över 600.000. När jag skriver detta är siffrorna 582.230 respektive 637.505. Kissie är inte ens tvåa, det är Kenza med 627.217.

Men den viktiga nyheten att rota fram är hur pass pålitliga dessa siffror egentligen är. De tre tjejerna har dubbelt så många besökare som de nästkommande på listan. Det är inte trovärdigt.
Det finns metoder att fuska med besökssiffror – man kan t.ex. köpa ökade besökartal från diverse servrar på nätet, som pingar bloggar allt vad de orkar mot betalning.
När är det någon journalist som gräver i det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Ner med LAS och upp med A-kassan


Moderaterna vill locka fler ungdomar att rösta på partiet – men de rör inte LAS, som gör det hopplöst för unga människor att komma in och ta plats i arbetslivet. Där borde de lyssna på sitt eget ungdomsförbund. Hur ska de annars ha chansen att locka unga väljare?

LAS, lagen om anställingsskydd, är på flera sätt en propp i flaskan för arbetsmarknaden. Det är väldigt svårt att avskeda människor, därför drar sig företagen för att anställa – och passar på med massavsked när det är finanskris, för då går det lättare.

Det är väldigt svårt att byta och flytta på personal, vilket gör att arbetsplatserna snart hamnar i en Törnrosasömn. Många biter sig fast i sina anställningar och gör i stort sett inget mer. De behöver inte. Nya, ivriga – ofta unga – arbetssökande kommer sällan in, och när de gjort det åker de ut lika fort, på grund av regeln “sist in, först ut”. Däremellan kommer de ingenstans.

I vår snabbt föränderliga värld är detta förödande – och det förpassar de unga till avbytarbänken, tills de blivit lika trötta och resignerade som sina föregångare. Det håller inte.

LAS är föråldrad. Lagen håller bara fast i en gammal människofientlig syn på personal som boskap, utan individuella skillnader, utan egen potential – bara maskiner som ska göra ett bestämt jobb på vissa intervaller tills de rasar ihop och inte längre lönar sig att reparera.

Tårta på tårta
Självklart ska samhället ha fungerande trygghetssystem för all medborgare, så att ingen ska svälta om man förlorar jobbet. Men att dessutom in absurdum sitta fastkedjad vid en och samma anställning – det är tårta på tårta. Två skydd som dubblerar varandra, utan särskild nytta.

Det är inte viktigare för gammal personal att kunna bli kvar vid sin läst, än det är för nya krafter att släppas in på arbetsmarknaden. Det gör bara livet tråkigare och generationsklyftorna mer brännande.

LAS borde avskaffas – men arbetslöshetsersättningen borde vara på en sådan nivå att ingen ska känna panik för att förlora jobbet.
Då får vi den dynamik och djärvhet på arbetsmarknaden – bland både arbetsgivare och anställda – som vår föränderliga tid behöver. Roligare blir det också.

DN skriver om moderaternas partistämma här, här, här och här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här och Expressen här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

Böckernas inbillade fiender


Mer plask i den svenska litteraturens ankdamm. För bara några dagar sedan skrev sex författare ett manifest i DN, som i princip gick ut på att skriva bättre böcker (jag bloggade om det här). Nu har 32 andra författare skrivit ett slags motmanifest i samma tidning. De vill skriva ännu bättre böcker.

De kallar sitt manifest ett för “olovlig” litteratur, där de försäkrar att de ska välkomna just de sorters böcker som det förra manifestet tog avstånd ifrån. De menar helt enkelt att man inte ska ställa upp några formella kriterier på vad som är bra eller dåliga romaner.

Det kan de ha rätt i, men de är väldigt yviga när de framför detta. Som om de stod på barrikaderna och kämpade för friheten. Ingen hindrar dem, ingen blir upprörd.

Alltihop är en lek i sandlådan. En grupp författare slår ett slag för berättandet i romankonsten, som om det vore tabu i vår tid – nästa grupp slår ett slag för alla andra former av romankonst, som om dessa plötsligt hade blivit tabu blott genom det föregående manifestet.

Ingen analys, bara floskler och grova förenklingar från båda håll – som om författarkåren hade ont om hjärnceller. Jag kommer osökt att tänka på en litterär gestalt: riddaren av den sorgliga skepnaden, med lansen riktad mot väderkvarnar. Bara luft.

Det finns riktiga drakar i litteraturens värld, det finns tabuer och kvävande ordningar, makter som förtrycker och likriktar det fria ordet – men inte där dessa manifest siktar in sig. De båda författargrupperna bedriver skenstrider mot låtsade motståndare, vilket knappast kan vara av något annat skäl än att de medvetet aktar sig för att utmana skönlitteraturens verkliga fiender.
Dem vill de i stället hålla sig väl med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

onsdag 26 augusti 2009

Rökare blir paria


Knappt hinner Folhälsoinstitutets undersökning om kostnaden för rökande kommunalanställda komma (se mitt blogginlägg om det här) förrän Stockholms stad slår till och förbjuder rökning under arbetstid. Klarar man inte det får man helt enkelt säga upp sig. Hårt straff för något som inte ens är ett brott.

Förföljelsen av rökare tar groteska proportioner. Med skydd av nyttans evangelium förpassas rökare från arbetslivet. Det beslutas fullständigt obekymrat av opportunistiska politiker och chefer, inför knäpptysta fackförbund.
Det är skrämmande med vilken bekymmerslöshet samhället visar en fascistoid sida, blott med åberopande av nyttan.

Rökning är skadlig, därför ska rökare inte visas någon pardon. Snart är det enda som återstår avrättning. Ansvariga ursäktar sig med att de erbjuder rökarna avvänjningsprogram, som om det vore mirakelkurer. Vad för program kan garantera att man verkligen lyckas sluta röka? Om man inte gör det finns ingen nåd – då är det bara att gå ut i arbetslösheten.

Varför dessa stenhårt skoningslösa tag? För bara några år sedan har det ju redan ordnats så att man måste lämna lokalerna för att röka. Borgarrådet Eva Samuelsson (kd) förklarar:
”Föräldrar med barn i förskolan har reagerat på att det sitter röklukt i personalens kläder.”

Är det verkligen så illa att folk ska behöva lämna sina jobb? Dessutom, det är ju fortfarande tillåtet att röka på lunchen, som inte är betald arbetstid – så röklukten kommer ändå att finnas där. Tills också det blir förbjudet...

Detta har gått fullständigt överstyr. Vårt samhälle visar på andra punkter en långtgående tolerans, för det är det enda medmänskliga. Men rökare har blivit fredlösa, och då skyndar sig ansvariga att bli hur grymma som helst – fullständigt obekymrade, fullständigt befriade från medkänsla.

Där ligger det stora hotet. Om ansvariga människor i vårt land med sådan lätthet agerar så förfärligt intolerant, vad för samhälle är vi på väg emot?
Den som inte förstår detta hot hör bäst hemma rasbiologins guldålder.

DN skriver om förbudet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Domstolen röjer gamla dolda orättvisor


Rättvisans ivriga kamp mot The Pirate Bay blir mer och mer absurd. Nu har de tvingat internetoperatören Black Internet att stänga TPB – fast rättsprocessen inte är avslutad. Det är inte rättvisa, det är krigföring.

Black Internet, som är huvudsaklig operatör för TPB:s nätaccess, hotades av domstolen med 500.000 kronor i vite om de inte omedelbart stängde ner TPB. De lydde, för en halv miljon är en väldig massa pengar – och rättviseprinciperna har i denna historia gått och gömt sig, så företaget kunde inte räkna med rim och reson.

Det här har sedan länge lämnat rättvisans värld. Domstolen har från första början gjort sig till verktyg för skiv- och filmbolagens intressen. Hur länge ska detta fortgå innan vårt så kallat demokratiska rättssamhälle sätter ner foten och kallar saker vid deras rätta namn?

Domaren var jävig så det skrek om det, och just därför fick han jobbet att döma i ärendet. Domen var inget annat än en partsinlaga för bolagen, utan minsta sans och måtta. Nu mal domstolen på genom att föregå den fortsatta rättsliga hanteringen av ärendet och försöka slakta TPB före slutligt rättsligt avgörande.

Det har inte ens prövats rättsligt om en internetoperatör är ansvarig för vad den huserar. Ej heller har det fastställts några belopp för vad sådant ansvar kan vara värt. Varifrån får då domstolen stöd för detta väldiga vite om en halv miljon, tillräckligt mycket för att få även ett rikt företag att dra öronen åt sig? Varifrån får den stöd för att över huvud taget utdöma vite?

Rättvisans korruption
Denna affär blottar steg för steg rättvisans korruption så fort mäktiga företagsintressen är involverade. Det handlar inte alls om artisters och konstnärers rättigheter. Många av dem är djupt tveksamma till hela affären. Det handlar bara om att parasiterna på dem ska kunna fortsätta att parasitera.
Som jämförelse, hur tror ni att det går med anklagelserna om skivbolagens olagliga kartell?
Medborgarrätt heter pengar.

Internet inte bara förvandlar hela vår mediavärld – det blottar också djupt rotade orättvisor, som gammelmedia fordom knappast ens har snuddat vid, eftersom de också hör till de privilegierade. Nu kommer det fram.
Ingen skön syn.

TPB har förstås redan återkommit till internet via annan operatör. Den gamla “rättvisan” har problem med den nya verkligheten. Det är där skon klämmer.

DN skriver här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här, IDG här, om saken. Kvällstidningarna är märkligt tysta om detta. Aftonbladet skriver här om sabotaget mot Black Internet, och det är allt. Expressen verkar inte ha skrivit något alls. Varför då?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

tisdag 25 augusti 2009

Skoningslöst mot rökarna


Rökning på arbetstid kostar kommunerna 2,6 miljarder kronor, har Folkhälsoinstitutet räknat ut. Kommunerna skyndar att förbjuda rökning på arbetstid och tycker att det är en välgärning för alla. Men människosynen de därmed avslöjar är ruskig.

Aftonbladet berättar om undersökningen, som konstaterar att de pauser som rökande kommunalanställda tar kostar 45.000 kronor om året per anställd. Kommunala löner betalas med skattepengar, så valet av just dessa yrkesgrupper är säkert ämnat att uppröra desto mer.

Beräkningen av rökpauser under arbetstid är enkel matematik – men säkert på tok för enkel. Är det bara rökare som tar paus i arbetet? Jag hade för mig att alla anställda hade rätt till fem minuters rast per arbetstimme – men det kanske är avskaffat?

Dessutom, rökpauserna är ett resultat av att anställda numera måste lämna arbetsplatsen för att röka. Förr rökte folk i regel vid sin arbetsplats eller i omedelbar anslutning till den, och kunde därför jobba på medan de rökte eller i alla fall ta kortare raster.

Som vanligt är alltihop urskuldrat med att man inte borde röka och de flesta som gör det vill sluta. Men i praktiken innebär det att de som inte vill eller kan sluta helt enkelt får sparken. Få rökare kan hålla upp hela arbetsdagarna (även om de får blossa på lunchen).

Övermänniskoideal
Övermänniskoideal spökar här: om du inte kan sluta röka förtjänar du ingen hänsyn. Det hade varit hederligare av samhället att helt enkelt förbjuda tobak helt – men det skulle förstås leda till smuggling och annan kriminalitet. Det skulle förmodligen inte fungera.
Men att fördöma rökare och bit för bit utesluta dem från samhällslivet är ett hänsynslöst substitut.

Människor blir sällan så intoleranta och skoningslösa, som när de anser sig förmer än andra. Dessa ideliga slag mot rökarna hämtas just därifrån – en av de mörkaste egenskaperna i vår art. Om sådant tänkande uppmuntras torde det knappast stanna vid rökningen, utan även slå allt hårdare mot varje vana som majoriteten anser osund eller undermålig. Och det är en hel del, det.

Läs även andra bloggares åsikter om .

måndag 24 augusti 2009

En skröna kan också ha ett korn av sanning


Senaste stormen i vattenglaset är israeliska höjdares upprördhet över en artikel i
Aftonbladet om stulna organ från palestinska offer. Allt har gått i affekt, från alla håll. Inget är att lita på.


En sak är säker, alldeles oavsett hur det är med sanningshalten i Aftonbladets artikel: svenska regeringen har ingen som helst skyldighet att agera mot Aftonbladet. Det vore ett övertramp mot grundlagen. Dessutom absurt. Inte kan regeringen ta ansvar för alla dumheter som skrivs i svenska tidningar.

Vad som också verkar oomtvistligt är att Sveriges ambassadör i Israel har tagit parti för värdlandet på ett sätt som inte går an för en ambassadör. Förr i tiden skulle det rentav betraktas som landsförräderi och den hemkallade amabsssadören skulle kanske inte ens få behålla huvudet.

Att hon dristat sig till detta väldiga övertramp beror nog på den inflammerade situationen i konflikten mellan Israel och Palestina, vilken också har delat Sverige i motsvarande läger. Hon har sett sitt ambassadörskap i den ena av staterna som intyg på att hon skulle ta ställning för den, vilket är uppåt väggarna. Hennes jobb är att alltid och på alla sätt ta ställning för Sverige.

Normalt fungerar skandalartiklar i pressen så att om de är felaktiga kommer kvickt dementier och har de substans blir det belagt. I regel avgörs det av om flera källor upptäcks eller ej.
Det är den normala processen i pressen och nyhetsflödet. Tokigheter reder ut sig. Inget skäl för politisk åtgärd, speciellt som obekräftade nyheter i alla fall har ringa trovärdighet hos allmänheten.

Israel vill ha dementier och omedelbar presstystnad i detta inledande skede, vilket snarare får en läsare att undra om det kanske ligger något i påståendena om organstöld. Varför annars denna häftiga reaktion, om nyheten är rent ljug och nonsens?

I kriget mellan israeler och palestinier förekommer hur mycket ljug som helst – från båda parter. Det är massmediakriget, PR-kriget, som sedan starten löper parallellt med vapenskramlet.

Alltså, Israels hetska reaktion får mig att ana ugglor i mossen, speciellt när de skyndar sig att peka på antisemitism, vilket Aftonbladet har aktat sig för sedan andra världskrigets slutfas. Svensk dagspress aktar sig noga för att vara det minsta antisionistisk. Det har genom åren räddat Israel från en del befogad kritik.


Partisk artikel
Men den Aftonbladetartikel som bråket började med är definitivt pro-palestinsk, så till den grad att jag inte ger den särskilt hög trovärdighet. Den är skriven med uppenbar avsikt att ge läsaren intrycket av bestialiska israeliska soldater mot en oskyldig palestinsk civilbefolkning.

Två citat ur artikeln visar detta hur tydligt som helst. De handlar om en 19-årig stenkastande palestinier, som hållit sig undan i bergen men blir skjuten när han gör ett kort besök i hemmet.
Det där med stenkastare låter som pojkstreck, men i så fall skulle han varken behöva gömma sig i bergen, eller skjutas utan pardon av väntande soldater från en specialstyrka. Redan där måste en kritisk läsare säga ifrån. Och så här skildras dödsskjutningen:

"Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen."


Att de rökte och drack Coca-Cola är ett sätt att amerikanisera dem, vilket inom vänsterrörelsen är ett gammalt sätt att peka ut skurkarna. Den överciviliserade överheten mot den hjälplösa landsortsbefolkningen.
Cynismen hos soldaterna understryks med att de siktade “i lugn och ro”, grymheten blottas genom att de skjuter offret i vardera benet och sedan i magen, vilket är smärtsamt men inte omedelbart dödande. Varje jägare vet att så delar man inte ut nådaskott.

Reportern bevittnade inte skotten själv och vet därför ingenting om cigaretter, Coca-Cola och “lugn och ro” – det är rent ljug i avsikt att manipulera läsaren.
Vad gäller skotten förlitar han sig på vad “bybor” sagt, och dessa är förstås inget annat än part i målet. Det faller egentligen på sin egen orimlighet. Om offret redan har skjutits i bröstet är han redan död, i alla fall garanterat immobiliserad, förmodligen redan fallen. Varför skulle han då skjutas i benen?

Lite senare berättas om hur israelerna återkommer med liket (efter att det berövats på organ) för att begrava det i skydd av mörkret:
"Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra."

Återigen en skildring som bara är till för att peka ut de israeliska soldaterna som särdeles hänsynslösa. Stod reportern bredvid och lyssnade? Knappast.

Nej, Donald Boström litar jag inte på för fem öre. Substansen i historien – israeliska organstölder från palestinska offer – kan fortfarande vara sann, men hans artikel duger inte alls som källa.

Den är publicerad på tidningens kultursida. Jag antar att det aldrig hade skett på nyhetssidorna. Aftonbladets kulturredaktion behöver ha en repetitionskurs i pressetik och källkritik.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här, Expressen här och här om bråket.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Michael Jackson återuppstod vid sin död


DN:s kulturchef Maria Schottenius verkar vara oförmögen att säga något intelligent och originellt. I Kultursöndag framför hon tre snabba ståndpunkter, varav två är lånade från andra tyckare – ändå blir det fel.

Om upphovsrätt talar hon med egna ord, som ändå bara är repriser på allmängods. Hon tycker att upphovsmän ska få betalt för sitt arbete men att det inte bör ske genom för hög övervakning på internet. Goddag yxskaft.

Om Aftonbladets kontrovers med Israel citerar hon blott förre Israelambassadören Sven Hirdman, som påpekar att nuvarande ambassadören gjort ett övertramp och att Sverige är det minst antisemitiska landet i Europa.

Och så reflekterar hon kort om Michael Jackson, som om hon också där hade några insikter att komma med – men åter blott med citat från annat håll, en artikel i New York Review of Books:
”Michael Jackson dog för länge sedan och det har tagit åratal att lägga märke till.”

Men det är alldeles bakvänt. Världen hade betraktat Michael Jackson som död rätt länge innan han verkligen lämnade jordelivet, så då blev det snarast som om han väcktes till liv igen. Michael Jackson återuppstod när han dog, vilket borde ha varit särskilt uppenbart för en mediamänniska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Allt som bubblar är inte Champagne


Jag prövade ett italienskt mousserande vin, Rotari, som har hyllats trots sitt blygsamma pris på 99 kronor. Men det är förrädiska bubblor.

Mousserande viner får bara kallas Champagne om de kommer från detta distrikt i Frankrike. Det ligger något i den regeln, för i resten av världen är det svårt att hitta lika ljuva bubblor och intrikata drycker.

Rotari Brut Riserva från Italien frestar med sitt låga pris men är inte värt en krona till. Smaken är nästan lika platt som i en läskedryck – och bubblorna är nästan lika banala.

Champagne ska vara en fröjd att dricka i stora klunkar och ändå känna att man ägnar sig åt hög kultur. Dessutom ska bubblorna vara ett skådespel värt att sjunka in i. Små, envisa och på välordnad kurs mot ytan. Denna pelare av små bubblor ska vara intakt en god stund – helst så att man druckit ur glaset innan de bedarrat, vilket är en smal sak om drycken smakar som den ska.

Men Rotaris bubblor var vulgärt stora och for omkring lika oordnat som soldater på flykt från fronten, och de tynade bort så fort att jag inte hann fotografera dem. Inte särskilt muntert.
Man får allt kosta på sig några kronor till om det ska bli värt pengarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

söndag 23 augusti 2009

Viktiga sanningar från Falkenberg


DN:s bilaga Kultursöndag har ett långt reportage om en ny film från Falkenberg. Jag blev gripen av Farväl Falkenberg, så jag är lika nyfiken som DN på ett fortsatt flöde därifrån.

Jag vet redan att det är något visst med Falkenberg. Jag har besökt staden flera gånger för att hålla aikidoläger i den lokala klubben, som med sin entusiasm och energi inspirerat mig minst lika mycket som jag hoppas ha inspirerat dem. En av klubbens markanta talanger, Johan Hellström, har en blogg med alltför sällsynta inlägg, som jag prenumererar på. Det är något med den där stan, och inte bara den helt anständiga öl de producerar där.

Farväl Falkenberg var något så ovanligt som en egensinnig film utanför normerna. Några grabbar som skildrade sorgen i att vuxenlivet obönhörligen skiljer oss från kamraterna och det vällustiga ungdomslivet vi då tog för givet. Ungdomens glöd och avskedets kalla död.

Nu kommer en ny film från samma ort, delvis gjord av samma gäng: Man tänker sitt. Reportaget om fenomenet Falkenberg och filmens kreatörer är mycket begåvat skrivet av Alexandra Sundqvist. Hon fångar en del underbara så kallade pratminus. Till exempel:
”Vi har använt Sebastian som ett medium. Han är elva år och på randen till puberteten. Då har man inte utvecklats till en sexuell varelse ännu, man har en ren blick. I barn i den åldern finns ett slags vilande geni.”

Att man inte blivit en sexuell varelse vid 11 är nonsens, blott ett uttryck för vår tids neurotiska förhållande till sexualiteten. Alla vetenskapliga erfarenheter säger i stället att människor har en sexualitet från mycket tidig ålder, även om den förstås måste lämnas ifred.

Men det vilande geniet i elvaåringen är så sant att man kan tala om en underdrift. Barn i den åldern befinner sig mitt i omnipotensen, där allt är möjligt. Det är sagolika personliga perspektiv som ännu inte har snöpts av ett förtryckande och nivellerande samhälle.

Jag har skildrat det i en av mina böcker, Om Om, som handlar just om en omnipotent elvaåring, som kröker universum och utmanar gud själv. Vid elva har vi hela världen öppen för oss. Tyvärr sluts den gradvis av passagen in till vuxenlivet.

Det andra spännande citatet är från Falkenbergs kommunalråd Mari-Louise Wernersson, som inviger filmvisningen och då kastar ur sig:
”Tänk vad lite långtråkighet kan göra för kreativiteten!”

Så sant så! Barn ska numera hållas sysselsatta och roade varje vaken timme, likaså vi vuxna, oavsett hur meningslös underhållningen är – men det är i trista, döda mellanrum som hjärnan har plats att vara riktigt kreativ. Då flödar det inifrån i stället för utifrån.

Vi hade fått ytterst få – om några – konstnärliga storverk i mänsklighetens historia, om det inte funnits stunder av tristess och sysslolöshet i tillvaron.

Här är filmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

DN:s boklördag är grå vardag


Nu har jag, en dag sen, läst igenom
DN:s
bilagesatsning Boklördag, som jag skrev om här. Jag får citera visan: Det var ingenting särskilt med det.


Bilagan innehåller bland annat en stor intervju med Kerstin Ekman, en av författarkårens mest etablerade gestalter sedan decennier. Hon kommer med en bok baserad på Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas, vilket är ett trist sätt att hämta krut till den egna boken – dessutom nyligen genomfört av Bengt Ohlsson, skribent på DN.

Oförarglig pytt i panna
Tidningen har också korta intervjuer med några av debutanterna i årets bokflod, en DN-medarbetares lista på böcker i höstens kommande utgivning som hon rekommenderar (utan att ha läst dem), en artikel om NE, som kommer med en ny upplaga – med särskilt erbjudande till DN:s prenumeranter, en intetsägande text av DN:s kulturchef Maria Schottenius om olika sorters bokläsare och en uppmaning til läsarna att tipsa om hur de avsätter tid för bokläsning, det författarmanifest jag skrivit om tidigare, diverse bokrecensioner och notiser.

En oförarglig och väldigt konventionell pytt i panna om litteratur som vi är allra mest bekanta att få den serverad för oss. Inget nytt, inga idéer, inga krafttag. Standardarbete av en väldigt trött och självgod kulturredaktion på en tidning som fortfarande tycks tro att den är bäst bara för att den är mest uppblåst.


Uppstickare
Jag ser en tendens bland nämnda förlag. Förr brukade det vara Bonniers i sådär nio fall av tio. Dess böcker har fortfarande en rejäl andel av nämnda titlar och författarskap – men upp sticker lilla trendiga “finförlaget” Modernista, som uppmärksammas för ett oproportionerligt antal av sina titlar.

Inte för att det innebär någon som helst litterär förnyelse. Modernista följer troget finkulturens standardmall.

Annars är det som alltid Bonniers som dominerar, vilket är extra bestickande för DN, som har samma ägare. Exempelvis är fyra av de tio böcker som tidningens litteraturskribenter rekommenderar på Boklistan från Bonniers.

Överens med Bonniers
DN och Bonniers är rörande överens om vilken litteratur som är fin och viktig. Om tidningen vågade slänga dessa skygglappar skulle de kunna hitta de böcker som går mot strömmen och som kan släppa in frisk luft i de unkna litterära salongerna.

Odsen är små, för tidningens redaktörer är själva djupt involverade i denna stelbent reaktionära litteratur, på många sätt, och har inte i sig förmågan att se bortom den. Det är ett gytter av kotterier, där alla klappar varandra på ryggen och visar taggarna mot allt som inte stämmer helt överens med deras gemensamma syn, den förtorkade.
Litteraturen behöver bli mycket mer rock’n’roll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Författare som lovar att skriva bra romaner


I DN har sju författare skrivit ett både retsamt och angeläget manifest om hur de lovar att skriva framgent – i princip helt enkelt bra romaner. Lätt att lova, svårt att hålla.

Deras manifest är framför allt en skarp kritik av hur den svenska litterära scenen ser ut idag, med konventionella deckare, spekulativa historiska romaner, snustorra formexperiment, skvallriga nyckelromaner och så vidare.

Svensk skönlitteratur både säljer och blir läst i glädjande omfattning, men detta till priset av att i hög grad ha blivit banaliserad och topplisteinriktad. Själv är jag innerligt trött på alla dessa deckare, som skrivs med fattigt språk, förfuskade intriger och dessutom har mage att låtsas vara riktiga återgivningar av verkligheten.

Jag har också i sådär 25 år varit less på formexperimenterande prosa, som gör sig svår och likställer det med fin. Lika less är jag på historiska monografier i romanens form, som inte är ett dugg bättre än den kolorerade veckopressens kändishistorier och skulle ignoreras fullständigt om inte de valda historiska gestalterna vore kändisar från förr.

Ja, det är mycket som lämnar mig fullständigt likgiltig i den svenska prosan. Numera läser jag mest klassiker – och facklitteratur.

Sju författare i trettioåren
De sju författarna som skrivit på manifestet är Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff. De flesta av dessa namn är fullständigt okända för mig, men jag är dålig på namn.

De är allihop i trettioåren, med ringa utgivning bakom sig. När jag gör ett googlat svep genom gruppen ser jag egentligen inte så mycket som avviker från den gängse uppfattningen om författarskap och litteratur. Där skymtar varken vildhjärnor eller levnadskonstnärer, inte heller anar jag någon gemensam röd tråd i deras författarskap.
Det är nog framför allt en grupp relativt unga författare som själva vill bli herre på täppan.

De har rätt ändå om det åsidosatta berättandet i dagens romaner (vilket det i och för sig har klagats på sedan 1960-talet och progglitteraturens entré). Men när de i sitt manifest lovar så mycket om vad de alltid eller aldrig ska skriva, undrar jag om de i längden kommer att hålla sina ord.

Frestelser
När feta förskott, bestsellerlistor och TV-soffor hägrar, eller för den delen redaktörsposter på morgontidningarnas kultursidor – då är det nog flera av dem som hittar ursäkter för att tänja på principerna.
Det är stor risk att de blir som alla andra, om det inte redan är sant.

De riktiga revolutionerna – i såväl kulturen som samhället i stort – kommer underifrån. Och de brinner från början.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , .

fredag 21 augusti 2009

Skivbolagen har alltid haft en kartell


De stora skivbolagen har anmälts till Konkurrensverket för att ha en kartell, vilket är olagligt. Den anmälan är sannerligen inte en dag för tidig. Skivbolagens oetiska samarbete är en visa.

Bakom anmälan står Chilirec, ett företag med en laglig nedladdningslösning som konkurrerar med Spotify. De har också försökt få en överenskommelse med de stora skivbolagen, som dock allihop avfärdat dem i samma ögonblick som de kontrakterade och köpte in sig i Spotify.

Visst agerar Chilirec i eget intresse, sura över att helt ignoreras när skivbolagen satsar på Spotify – men deras anmälan är ändå befogad. Så långt tillbaka jag kan minnas har de stora skivbolagen samarbetat för att maximera sin profit och minska konkurrensen mellan dem, vilket i lagens mening är att ha en kartell.

Det är olagligt, men det är ingen garanti för att skivbolagen blir fällda. Vår så kallade rättvisa verkar rätt inställd på att ta parti för bolagen även mot sådana väsentliga ting som medborgarrätt, så den blundar nog för diverse kartellbildningar.

Samma pris
Annars är det uppenbart att skivbolagen har en massa barn ihop. Hur skulle annars CD-skivor (och LP dessförinnan) ligga på samma pris, oavsett från vilket skivbolag eller av vilka artister.
Jämför med bokförlagen, som har individuell prissättning på varje boktitel (med undantag för pocket, som det ändå är flera olika prisnivåer på).

När skivbolagen gick över från LP till CD och därmed så gott som fördubblade priserna per album, var det också uppenbart att de hade en kartell, eftersom de inte alls priskrigade med varandra. I stället höjde de samtidigt sina priser till en gemensam, absurt hög nivå.
Om inte det är kartell så har lagstiftningen ingen som helst mening. Vi får se om Konkurrensverket har modet att konstatera detsamma.

Här skriver DN om Chilirecs anmälan. Andra tidningar är märkligt tysta om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Finkultur är ful


DN satsar på kultur. Lördagar blir det en hel bilaga om böcker och söndagar presenteras utförligt den kommande veckans kulturevenemang. En djärv men samtidigt rätt förutsägbar satsning.

Kultur säljer, det är en sanning som våra dagstidningar motvilligt tagit till sig under de senaste decennierna. Alla vet att nöje – termen för populärkultur – lockar läsare, men finkulturen betraktas envist av alla självutnämnda experter som marginellt intressant för läsarna.

Men det beror på hur den presenteras. Finkultur brukar behandlas svårtillgängligt och elitistiskt, som själva samlingsbegreppet antyder: en mycket finare kultur än allt annat, för en exklusiv skara nogräknade. Allt annat behandlas som om det vore fulkultur.

Finkultur är en skyddad verkstad
Det är en löjlig uppdelning. Finkultur kan sannerligen vara banal och talanglös, liksom populärkultur kan vara briljant och nyskapande. Faktiskt är det vanligare än motsatsen.
Det beror på att finkulturen lever i ett slags skyddad verkstad, i överhetens bakficka och på generösa statsbidrag. Populärkultur hanteras i stället styvmoderligt, ibland pennalistiskt.

När nu DN satsar på kultur är det tydligt vilken kultur de har i sinnet. Lördagarnas bokbilaga kommer att fyllas av ännu mer ordrika betraktelser över diktsamlingar och kryptiska romaner, nästan allihop från Bonniers förlag. Varför poesi automatiskt ska anses viktigare än prosa, fast den har så få läsare, förblir ett av överhetens mysterier. Sammalunda med den diffusa gränsdragningen mellan fina och andra romaner.


Jag skulle bli överraskad – och förtjust – om DN dristade sig att tänja på dessa gamla konventioner i stället för att förstärka dem.
De kunde i alla fall börja med att vidga bokintresset förbi blott Bonniers och några andra stora förlags utgivning.

Inget nytt
Samtidigt som jag i alla fall tycker om satsningen på kultur, tvivlar jag på att det blir något nytt som kan locka tillbaka läsarna till papperstidningen. Just DN:s särdeles konservativa syn på fin och annan kultur gör det omöjligt.

Världen är inte längre så enkel (om den någonsin var det) och behöver inte längre följa DN:s och andra gammelmedias snäva urval. Därför blir DN och dess likar alltmer perifera för den kulturintresserade allmänheten – och det är egentligen så gott som hela allmänheten, när inte begreppet blott innefattar den sekteristiska del som missvisande brukar kallas fin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Johan Palm kan fortfarande bli mycket mer


Jag såg första konserten på Johan Palms turné, i Malmö. Nu har jag sett den sista, på Gröna Lund i Stockholm. Utvecklingen är tydlig – och lovande. Men han är fortfarande bättre än han själv vågar tro. Nå, hellre det än motsatsen.

Premiären i Malmö skrev jag om här. Där var det en del orutinerade skavanker och ofärdigheter. Konserten på Gröna Lund var en helt annan sak.

Bandet är mycket mer tight, vilket är A och O i rock’n’roll. Det är också vad det mer och mer blir: ren rock, även de mest poppiga låtarna från skivan. Johan är säkrare och vågar leva ut mer, ta ut svängarna med större auktoritet och suga på föreställningens karameller.
Det börjar bli ett riktigt rockband.

De hade en del bus för sig. Johan gjorde entré i en gul kreation som bara en mor skulle kalla vacker. Efter första låten konstaterade han ungefär detsamma och tog den av sig. Det visade sig vara bökigare än det var tänkt, men hela grejen blev ändå en rolig kommentar till idolskapet och allt det där.


Vid ett annat tillfälle under konserten råkade Johan rycka loss mikrofonen från sladden, men kopplade kvickt ihop den igen – utan att missa mer än kanske en ton eller två. Proffsigt.

Det fick mig ändå att grunna på varför de har sladdar i stället för sladdlöst. Det har en poäng – vintage rock’n’roll, som när jag var ung. Då var varje konsert ett evinnerligt trasslande med sladdar, i synnerhet när sångare och gitarrister ville röra sig över scenen, vilket de inte kunde motstå.
Sammalunda med gossarna i Johan Palms band. De får hela tiden hålla uppsikt på sladdarna, och det håller dem vakna, ger en glimt av källarrock före TV-kändisskap och annat artificiellt utanverk. Rätt skönt.

De har inte haft så särdeles många spelningar på sin turné. Visserligen har utvecklingen gått fort, men det märks att de skulle få en förlösning om de haft sisådär 30 spelningar till. Gärna ett par per natt, som Beatles i Hamburg.

De flesta rockband har en sådan bakgrund med otaliga oavlönade spelningar på fritidsgårdar och lokala rockfester, där de själva fått släpa sin utrustning hit och dit. Ett sådant harvande är musikers gym och jogging, en uppvärmning som förbereder för framgångens exponering.

Johan Palm och hans band har inte riktigt samma kämpande bakgrund, även om man aldrig får tro att de kom ur ingenstans bara för att Johan blev känd genom TV. Såväl han som de andra har gjort några mil på det oglamorösa sättet i musikens värld.

Men de behöver kompensera de mil de gick miste om. Det gör man med ideliga livespelningar, men det är svårt när man redan är idoler. Då säger strategin att det ska hushållas med konserterna, så artisterna får ständigt kämpa mot ovanan.


Johan Palm och hans band har ändå klarat kampen ganska galant. Deras grepp om såväl konsert som publik var något helt annat än i Malmö för bara drygt två månader sedan. Och de visste hur deras låtar fungerade på publiken, så spelordningen kändes mycket mer befogad och förhöjande, som ett effektivt drama.
Bara en sådan sak som att extranummer var den lite banala Emma-Lee, som vore ett snöpligt slut på konserten, men sedan en innerlig final med Satellite, den starkaste och mest känslosamma låten på skivan. Och där lät de publiken sjunga låten till sitt slut, vilket blev ett vackert erkännande av det starka bandet mellan Johan Palms band och deras fans.

Det var också uppenbart i den långa, tålmodiga kön som efter konserten väntade på att få en kram och en autograf av Johan – samtidigt som såväl hans bror som de andra bandmedlemmarna med samma uthålliga förtjusning vänslades med fansen runtom.

Det har nog blivit så att signeringarna, fotograferingarna och kramarna efter konserterna är naturliga komplement till dem, ofrånkomliga i sin nödvändighet. De andas dröm och längtan, lika mycket som någon powerballad. Det är vackert.
Och Johan står kvar tills hela långa ringlande köns alla fans har fått sitt. Också vackert.

Trots all charm och skönhet i det ovanstående vore Johan Palm blott ännu en dagslända om detta vore allt. Men det finns mer att hoppas på. Det märktes under konserten att han fortfarande inte har modet att tänja ut effekterna så mycket som de förtjänar och han faktiskt förmår – fast han kanske inte tror det.

De stora artisterna vet att slösa på tid, rentav hejda den, när de har publiken i garotten. Johans band har börjat smaka på det – som i den utdragna frysta tystnaden när han sjungit “Stop!” i en låt – men om de vågar ännu mer på andra håll ska de märka att publiken går från förtjusning till extas.
De skulle klara det, bara de själva vågar tro – som i sagan.


Johan själv är kluven mellan ett ständigt vaket intellekt med tillhörande självdistans, och sin synnerligen intensiva förmåga till inlevelse. Han har därför en tendens att alltför tidigt retirera från inlevelse och patos, för att hans intellekt annars skulle förlöjliga honom. Men han bär den där våndan och svindeln som finns i varje stor artist, så han måste släppa taget och låta det ta över. Då sker mirakel.

Han är i färd med att skriva egna låtar. Måtte han då våga skriva dem från sitt eget inre, inte från någon föreställning om hur poplåtar borde vara och vad de borde handla om. Vågar han hämta dem ur sitt inre så kommer säkert hans fallenhet för inlevelse att ta över på konserterna och allt löser sig av sig självt.
Då blir han den där riktigt stora artisten jag och många andra hela tiden har anat i honom.

Andra tror att han just nu lever sina “fifteen minutes of fame”, men släpper han loss så kommer den här perioden och hans nyliga medverkan i Idol att förblekna. Då blir han en artist som bara måste ha blivit idol, oavsett hur det gick till i början.
Något helt annat än det öde som drabbar de andra från TV-programmet.

Å andra sidan:
Samma kväll spelade Thåström på Malmöfestivalen. En kamrat skickade mig några MMS med glimtar från den makalösa konserten. Där är en artist som tagit betydligt fler och betydligt längre steg mot konstens existensberättigande och himmelska skärseld.
Fröjder, precis som olyckor, kommer aldrig ensamma – men det är frustrerande när de krockar.

Och ett litet PS: Skylten vid scen som annonserade Johan Palms konsert hade någon busat med. Några omkastade bokstäver. Jag tog förstås en bild på det också.


(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Här skriver Expressen om konserten. De har också några videosnuttar från den.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

torsdag 20 augusti 2009

Ovåld är våld, Storebror är Storasyster

I Aftonbladet hävdar Malin Wollin att “våldtäkt utan våld ÄR våld”. Somliga debattörer har sin egen logik – förmodligen det enda sättet för dem att vinna en diskussion.

Hon anspelar senare i sin text på Gertrude Steins berömda tautologi om rosen genom att hävda att “en våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt”.
Jag kommer dock snarare att tänka på det nyspråk som George Orwell introducerade i sin roman 1984: frihet är ofrihet, och så vidare. Enda skillnaden är att nu kommer det inte från Storebror, utan från Storasyster.
Samma skillnad...

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

onsdag 19 augusti 2009

Allt är inte våldtäkt


Kammaråklagaren Rolf Hillegren, som jämförde vissa våldtäkter med ordningsförseelser, förklarar sig i Svenskan. Han medger sin klumpighet men påpekar också några tänkvärdheter i lagens syn på våldtäkt.

Han återkommer till exemplet med det äktenskapliga paret där hustrun säger nej men låter mannen fullborda akten. I ett sådant fall blir det förstås märkligt att tala om våldtäkt. Jag tycker det är sammalunda med de koketta nej som kan förekomma under en förförelseakt, såsom ofta sker i ungdomars parningsakter.

Regeringen begrundar en lag om uttryckligt samtycke, som om sex vore en förhandlingsfråga eller ett ingånget avtal. Så tydligt är det oftast inte, ej heller mellan makar. Varje sexualakt innehåller någon grad av förförelse, där en eller båda är mer eller mindre drivande, på olika vis och i olika grad. Enda undantaget skulle väl vara ett rent köpförfarande, som vid prostitution.

Därför blir det absurt om lagstiftningen ska kräva att något slags muntligt avtal ingås initialt. Dessutom berövar det båda parter möjligheten att ångra sig i efterhand. Eller menar en sådan lag att avtalet ska bekräftas, säg, varje minut eller vid varje ny fas av akten?

När ska avtalet ingås? Vid första kyssen, första handpåläggningen vid en erogen zon, eller just som penetrering ska till att ske? Det hela är rent nonsens. Ett opportunistiskt försök att göra formalia av något som trotsar rationalitet och vägrar att följa en på förväg uppgjord plan.

Det finns också andra problem med vår nuvarande syn på våldtäkt. För några år sedan vidgades begreppet till att omfatta sådana gärningar som dessförinnan beskrivits som sexuellt ofredande och allt vad det var. Man ville skärpa straffskalan och synen på ensidigt sexuellt närmande genom att göra i princip allt till våldtäkt.

Men löper inte en sådan omskrivning risken att göda ett förråat sexualklimat i stället för ett skonsammare? Om män som tränger sig på uppfattar att detta automatiskt gör dem till våldtäktsmän, frestas de inte då att gå hela vägen och bli våldsamma – eftersom de uppfattar att det gör ingen eller ringa skillnad?

Och hur krystat ska inte domstolarna behöva resonera för att med rim och reson jämställa en förförelseakt med tveksamt samförstånd med en ren och skär våldtäkt?

Hillegren anser att våldtäkt, som namnet visar, måste innehålla ett mått av våld. Annars är det helt enkelt inte våldtäkt. Det kan fortfarande vara brottsligt och straffbart, men det behöver annan rubricering.

Opportunister, vulgärfeminister och populistiska politiker håller på att vattna ur begreppet våldtäkt – och rättvisan i samband därmed. Det är i sin absurditet ett hot mot kvinnofriden och mot de medborgerliga rättigheterna. Dessutom riskerar det att göra rättsprocessen till en fars.

Vi måste återföra förnuftet och eftertänksamheten till juridiken. Det kräver att våra politiker slutar att hysteriskt hosta fram lagar som reaktioner på feta tidningsrubriker.
Sexualiteten är en djungel av oklarheter och gränsdragningsproblem. Då behöver vi en juridik som håller huvudet kallt och är djupt förankrad i rättviseprinciperna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Zombies vill nog mest dö på riktigt


Kanadensiska forskare har räknat på hur mänskligheten skulle klara ett krig mot zombies. Det låter som en groda men är ett seriöst – om än spektakulärt – sätt att forska i effekten av dödliga farsoter. Oddsen för mänskligheten är inte lysande, men det beror på att matematiken bara bitvis stämmer på verkligheten.

Om vi angrips av zombies, levande döda, är vårt stora problem att de är så svåra att ta kål på. De reser sig på nytt. Dessutom blir varje människa de biter också zombie, så de förökar sig med en helt annan hastighet än människornas nio månader efter akten.

Det är förstås en träffande allegorisk bild av dödliga farsoter, men låt oss stanna vid zombien. Forskarna förutsätter att det finns varelser som fungerar rent mekaniskt. Knappast. Precis som människor handlar irrationellt och kluvet i sina liv, torde zombies göra det i sina icke-liv.

Säkert brottas de med existentiella våndor och längtar efter att bli riktiga levande människor med hel hy och det lustfyllda sättet att föröka sig. Kanske längtar de så pass bort från sina icke-liv att de egentligen önskar förlora kriget och förpassas till en förandligad evighet eller det oändliga tomrummet.

Människorna, å andra sidan, står inför fasan att förvandlas till zombies, vilket verkligen vore ett öde värre än döden, så deras kamp skulle besjälas såsom aldrig annars. Och inget gör en soldat så svårövervinnerlig som den absoluta övertygelsen om att kämpa mot något oomtvistligt ont.

Det skulle nog visa sig att de verkligt seglivade inte var de odöda, utan de levande människorna med bultande hjärtan och flammande vilja.
Men det har säkert redan sagts i en och annan Hollywoodfilm.

Här skriver Svenskan och Aftonbladet om zombieundersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

tisdag 18 augusti 2009

Pojkar lider också


Tonåringar lider. Somliga av dem möter själslig smärta med fysisk, och skadar sig själva medvetet. En ny undersökning visar att det gäller båda könen. Hur dum måste man vara för att ha trott något annat?

En svensk undersökning visade att 40% av tillfrågade ungdomar i åldrarna 14-15 skadat sig medvetet minst en gång. 12% hade gjort det fem eller fler gånger. Av alla de tillfrågade hade 4,4% skadat sig så allvarligt att de behövde medicinsk behandling (vilket förmodligen innebär att det var så allvarligt att de inte kunde hålla sig undan från den).
Pojkar och flickor använde delvis olika metoder att skada sig, men skilde sig obetydligt i antal.

Det är skrämmande siffror, tydliga alarmsignaler om att det är orimligt hårt för tonåringar i vårt samhälle. Det har det alltid varit. Möjligen har blott vår tid inbillat sig något annat – till exempel att pojkar skulle ha det lättare än flickor.

Varifrån kommer en så dum förutfattad mening? Är det feminismens mest banala yttringar som skapat den ogrundade uppfattningen att pojkar är så priviligierade i vårt samhälle att de knappast kan lida lika mycket som flickorna?
En sådan vanföreställning kan bara leda till ökat lidande för pojkar, eftersom de då förväntas må prima och signaler om motsatsen ignoreras.

En medmänsklig värld
Vi tror att vi lever i den bästa av världar, för att tala med Voltaire, men det är lika osant nu som det var på hans tid. Vägen till en verkligt medmänsklig värld är fortfarande lång. Ibland får jag känslan att vi går i zigzag, där framsteg i nästa ögonblick byts mot bakslag. När samhället mjuknar på en punkt verkar det genast hårdna på andra.

Det går inte att skapa ett medmänskligt samhälle på idel formler och vetenskapliga rön. Vi måste utgå från själva medmänskligheten, önskan inom oss att alla ska få det bra, inte bara vi själva – och inte bara lite för några och mer för andra.

Det enda civiliserade är att vi allihop uppfylls av allas lika värde och de självklara förlängningarna av detta. Det går inte an att acceptera tanken på att vara sig själv närmast, eller ens att begränsa sitt ansvar till sina närmaste. Alla eller ingen.
Bara då kan vi göra varaktiga framgångar i medmänsklighet.

Här skriver Svenskan, Aftonbladet och DN om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Lätt att ta lätt på andras död

Verkligheten envisas med att överträffa dikten – också i hemskheter. En domare i Texas stängde kontoret klockan 5 fast en överklagan mot en avrättning var på väg. Avrättningen genomfördes. Fick domaren en god natts sömn?

Domaren Sharon Keller höll hårt på stängningstiden fast hon kände till ärendet och fast det är självklart brukligt när det gäller en förestående avrättning att visa tillmötesgående. Därmed genomfördes avrättningen samma kväll.

Det är svårt att förstå hur en sådan människa tickar, vad som rör sig i hennes huvud när hon ska berättiga sitt handlande. En människas liv offras för några minuter. Måhända fick det George W Bush att applådera (det hände 2007, när han fortfarande var president).

Men nu granskas domarens handlande av en förvaltningsjury. En biblisk rättvisa vore förstås att hon behandlades lika strängt som hon hanterat den dödsdömde. Men det troliga är att de visar det förnuft och den behärskning som rättvisan ska kännetecknas av.
Om hon inte har otur och får en lika hårdhudad domare emot sig.

Hur som helst, det är uppenbart att ondska existerar på båda sidor om lagen.

Här skriver DN om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

måndag 17 augusti 2009

En till Shakespeare


Nu ska en kista från 1600-talet öppnas, med förhoppningen att hitta bevis på att den som vilar där var författare till Shakespeares pjäser. Varför denna envisa vägran att acceptera att Shakespeare skrev sina egna verk?

Svaret är enkelt: Shakespeare var en “nobody” från en avlägsen småstad. Den akademiska världen vill inte acceptera att någon utan gedigen, dokumenterad utbildning kunde vara så klok och vältalig. Helst borde han ha varit adel också.

Så de har prövat ideliga namn genom åren, utan att hitta minsta belägg för annat än att Shakespeare själv skrev Shakespeares verk.

Kistan de nu ska öppna är så stor att den förutom liket kan innehålla gamla manuskript. Den tillhör Fulke Greville (1554-1628), en engelsk ämbetsman med ett föga uppmärksammat författarskap. Han kallade sig själv Master of Shakespeare, oklart varför, men det har bidragit till att nästan 400 år senare sätta honom på listan över tänkbara upphovsmän till Shakespeares texter.

Återigen är det mest den akademiska motviljan mot att acceptera en man av folket som källa till så skön litteratur som Shakespeares – men faktiskt har Greville ett litet övertag över de andra kandidaterna.

I USA gjordes 1990 en dataundersökning av språkmönstren i Shakespeares texter, som jämfördes med mönstren i andra samtida författares verk. Resultatet visade att samtliga utmanare utom just Greville kunde avfärdas, eftersom deras litterära språk avvek så mycket från Shakespeares. Grevilles texter, dock, visade för stora likheter för att kunna avfärdas på samma sätt. Här är en tidningsnotis om saken, som jag hittade på nätet.

Jag vill fortfarande med eftertryck hävda att Shakespeare måste få chansen att stå för sina egna verk, men jag medger att jag är lite nyfiken på vad de hittar i Grevilles kista.
Deras porträttlikhet har dock mer att göra med bildkonstens konventioner vid tiden för målningarna, än någon delad identitet.

Här skriver DN och Svenskan om Greville. Det är i och för sig samma TT-artikel. Om några fynd görs i kistan torde mediauppmärksamheten tillta, milt uttryckt.

Läs även andra bloggares åsikter om , .