Den rätte har kommit igen

Jag köpte Låt den rätte komma in när jag skulle ta tåget till Stockholm, och blev överraskad av hur berättarglad John Ajvide Lindqvists bok är. Och så slog det mig – jag har ju träffat honom, för många år sedan. Han var minnesvärd redan då.

Han var en av de två pionjärerna i modern svensk standup. Det var han och Charlie Häckner, göteborgaren som fortfarande trollar och skojar på scen. I slutet på 1980-talet drog de igång standup på någon scen i Stockholm, och jag intervjuade dem för DN med anledning av det.
På den tiden fanns vad jag minns inte standup alls – kanske inte ens Jonas Gardell hade dragit igång sina enmansshower, men det är jag osäker på.

Jag kommer ihåg att jag undrade hur två ynglingar på knappa 20 hade hittat till standup. De gjorde det från trolleriet. Båda hade sedan ännu yngre år uppträtt som trollkarlar och kände att de behövde ta det hela vidare, få in något mer, göra sina framträdanden än mer påträngande.
John var den mest definierade och extreme. Han ville bort från trolleriet, medan Charlie tyckte att en blandning var det bästa.

Jhon
Jag minns att John var en udda karaktär, med mycket märkligt som simmade runt innanför pannbenet. Han insisterade på att jag skulle stava hans namn Jhon. Jag försökte antyda att det inte var det bästa sättet att lansera sig i pressen, med en stavning som såg ut som ett tryckfel, men han gav sig inte.
Det har han gett upp sedan dess, men så har han också fått ett mellannamn som inte är så mycket mindre kryptiskt: Jag antar att han gift sig med en Ajvide.

John och Charlie var okända då, men det var hur tydligt som helst att båda var såväl begåvade som sprudlande av energi, så jag räknade med att de skulle låta höra talas om sig.

Men snart blev standup inne och diverse stora elefanter började dansa. John och Charlie trängdes undan från scenen av folk som redan var välexponerade kändisar i tidningsspalterna. Det var trist att se.
Charlie klarade sig i och för sig rätt hyfsat, men John hörde jag inget mer om.
Då och då genom åren har jag undrat vad det kan ha blivit av honom, men inte hört något. Jag letade väl efter Jhon.

Och så denna plötsliga författarkarriär – med skräckhistorier. Mot strömmen förstås, för sådan minns jag honom. Alla andra skriver deckare. John kastar sig över en genre som anses än mindre litterärt värdig.
Det kan jag bara applådera. Skräckhistorier har plats för mer än deckare, eftersom de inte backar för mystiken och det okända, och inte behöver ha logiska svar på allt – precis som den verklighet våra upplevelser förmedlar.

Vampyrer
Han började med en vampyrhistoria – på 400 sidor. Handlingen är förlagd till Blackeberg, där han växte upp. Jag har också bott där några barndomsår, på Ibsengatan, om än sådär decenniet före Johns entré i världen.

Låt den rätte komma in är ganska spretigt skriven men med definitivt berättarsug. Han ger sig lustfyllt in i sin kusliga historia, och det känner man som läsare. Då halkar ögat nedför raderna.

Temat är djärvt, både i att det där med vampyrer kan verka så uttjatat och i hans hantering av temat, som med ett fast grepp behåller en kärv realism mellan märkligheterna. Som alla goda sagor handlar det egentligen om den profana verkligheten.

Jag har själv skrivit en vampyrhistoria för några år sedan, och det hade jag aldrig gissat om mig själv. Endast som filmmanus, åtminstone hittills.
Nåväl, genom den processen bekantade jag mig med vampyrernas eländiga villkor och kom delvis till samma slutsatser som John har gjort i sin bok. Summa summarum: det är rätt synd om dem.

Hur som helst är det kul att John har dykt upp igen, och med besked. Vad är det de säger i USA, som vanligtvis är betydligt generösare mot talanger än vårt land: You can’t keep a good man down.
Här är en rolig hemmansnickrad video där John presenterar en annan av sina böcker, Människohamn, på ett sätt som tydligt visar hur bångstyrigt egensinnig han är: