Så ska man inte skriva

 Ord som inte gör någon skillnad ska man stryka. Ett ord detta ofta gäller är ”så”. I talspråk halkar det in lite här och där som något slags utfyllnad. Det må vara hänt. Men i skriftspråk är det en styggelse.

Det är lätt att se var ”så” används fel: där det går att ta bort utan att meningens betydelse ändras. Då ska man inte skriva ”så”.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för kvicka nyheter men det är gott om språkfel i texterna, ibland även i rubrikerna. De har nog lite bråttom och verkar inte lägga tid på korrekturläsning. Därför har det inte överraskat mig att även hitta den felaktiga användningen av ”så” där.

Här är några exempel därifrån. Klicka på citaten för att komma till artiklarna på Omni. Jag har markerat felaktigt använda ”så” med fetstil.

I EU:s nya och dyrare vaccinavtal med Pfizer och Moderna så ingår ett ”antal förbättringar och modifieringar”.

Jämförelsevis så hade Sverige mer än 40 000 nya fall per vecka under tredjevågens topp.

I takt med att talibanernas blodiga avancemang i Afghanistan forsätter så flyr nu hundratusentals människor landet i rädsla för sina liv, skriver New York Times.

Och nu ett exempel på när ”så” används rätt, om än det är osnyggt att ordet inleder två meningar i följd:

Så nära att tarmarna vrider sig. Så beskriver Sportbladets krönikör Frida Fagerlund känslorna inför damlandslagets semifinal i OS-fotbollen.

Är trumpet hittepå?

 

På DN:s ledarsida skriver Susanne Nyström att trumpetspel är hittepå, inget sommarjobb för ungdomar. De bör i stället ägna sig åt grönsaksodling eller skogsplantering, ”ett riktigt jobb” som ”verkligen rustar tonåringar för arbetslivet.”

Hon avslutar med att hävda:

”Där utförs arbetsuppgifter som kräver flit och disciplin. Inte kreativitet och entreprenörsanda.”

Förutom den oavsiktliga ironin i att hennes eget jobb är så fjärran från naturen man kan komma, röjer hon en samhällssyn som är minst sagt föråldrad, dessutom en föraktfull syn på ungdomar. De behöver fostras med hårt arbete, minsann.

Som om att lära sig spela trumpet inte krävde hårt arbete, flit och disciplin. Hon kan ju försöka själv.

Kommunerna ska inte ”trolla fram saker som egentligen inte behöver utföras” – men vad behövs mer än kreativitet och entreprenörsanda? De är framgångsrecept som gång på gång i nutid och historien har visat sig åstadkomma underverk.

För många år sedan frågade jag bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, som då var en av näringslivets giganter, om han hade något ord för vad som var allra viktigast och värdefullast i näringslivet. Han svarade utan minsta betänketid: ”Kreativitet!”

Jag blev överraskad för att jag dittills trott att det var något som konstnärer, inte företagare, förstod värdet av. Icke så. För honom var det en ledstjärna och han visste vad han pratade om. Det kunde jag även konstatera när blickade runt på hans imponerande konstsamling.

Han skulle absolut hävda att vi behöver kreativitet – ju mer desto bättre.

Entreprenörsanda är ett snarlikt begrepp, kreativitet i affärer. De största framgångarna kommer av djärvt och innovativt tänkande, inte av att låta sig nöja med att påta i jorden, hur idylliskt och grönt det än må verka.

Det är förvånande hur lite Susanne Nyström begriper dessa två begrepp. Lika förvånande är hennes fördomar om musiken. Det är ju en gigantisk industri där massor av pengar cirkulerar. Långt ifrån alla blir stenrika – men väldigt många kan försörja sig på det, även ett antal trumpetare. Just nu i coronatider är branschen särdeles tuff, men ändå fungerar den och kommer sannerligen inte att dö ut. Vi behöver musik!

De som söker sitt levebröd där kan inte ligga på latsidan. De visar i stället en formidabel envishet och energi, år efter år – först med att lära sig värvet, sedan slita genom magra år innan det leder till inkomster, och många når inte dit. Vår värld är rätt njugg mot musikerna, fast vi inte skulle stå ut utan dem – inte så njugg som Susanne Nyström, förstås, men hennes drapa gör ju inte saken bättre.

En sak är säker: hon skulle inte själv stå ut i den värld hon propagerar för.

Valet handlade om vilket parti man inte skulle rösta på

Det svenska valresultatet kom att handla om 13% av rösterna i stället för övriga 87%. Det är föga överraskande, eftersom även valrörelsen hade ungefär samma snedfördelning. Den handlade mycket mer om faran med Sverigedemokraterna än nyttan med övriga partier.

Det var inte partiernas talespersoner som skapade den snedfördelningen, även om de allt som oftast sjöng med i kören. Det var media – såväl etablerade massmedier som sociala media – som stod för den omfattande och upphetsade fokuseringen på Sverigedemokraterna. Valet kom att handla om vilket parti man inte skulle rösta på. På så vis blev det ett slags anti-val.

Våra massmedier går så gott som alltid i den fällan. De behöver sensationer och skandaler, för att motivera de fetaste rubrikerna och därmed locka läsare och tittare. De gjorde sammalunda med Ny demokrati inför valet 1991 och de gör det då och då med Fi trots dess marginella plats i politiken. Pressen söker alltid efter spektakel.

Sociala media har i hög grad ungefär samma mekanism. Brösttoner gör sig mer hörda än sansade samtal, undergångsstämningar blir vardagsmat. I denna de sociala mediernas barndom är ilskan om inte kung så i alla fall trendsättare.

Sverigedemokraterna tjänade på det. De mer än fördubblade sina röster från förra valet. Från 5,7% till 12,9%. Denna enorma framgång ledde till ett regeringsskifte, eftersom det framför allt var moderaterna som backade (från 29,9% till 23,2%). Övriga riksdagspartier hade blott marginella skillnader från 2010.

Så Sverigedemokraterna avgjorde valet.

De står ensamma i riksdagen med sin syn på invandringen, som utan tvekan är den fråga de profilerar sig med. I sin första TV-intervju på valnatten förklarade deras partiledare Jimmie Åkesson deras framgång: ”Vi är väldigt profilerade i invandringspolitiken. Det har blivit en fråga för fler, eftersom invandringen har varit så stor.”

Stärkta av framgången tar de genast till ett skarpare tonläge. Det gör de med viss triumf, eftersom deras framgång skett trots att övriga partier tagit kraftigt avstånd från dem, rentav fördömt dem.

Och kanske har just alla dessa fördömanden bidragit till deras framgång. Det är svårt att belägga, men uppenbart är att de inte har förlorat röster på de övriga partiernas avståndstagande. Den stora valframgången har skett detta till trots.

Strängt taget – Sverigedemokraterna har betraktats som ren paria av alla utom deras egna väljare. Så skarpa skiljelinjer är det sällan i politiken. Inte undra på att Sverigedemokraterna spelade huvudrollen i detta val och fick röster därefter.

Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:

Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.

Idol i repris, hur kul är det?

Idol återkommer på TV4, efter ett års bortovaro. Det blir samma programledare och samma jury (dock en man kort). TV4 talar om kontinuitet men man får hoppas att de i alla fall har försökt åstadkomma förnyelse. En flopp blir inte bättre i repris.

Senaste finalprogrammet för Idol, år 2011, sågs av färre tittare än något föregående (1.470.000 mot 2.000.000 vid rekordåret 2006). Det var med den programledare och jury som nu ska upp igen.

Märkligt att TV4 ska vara så blinda för den dramaturgi TV-mediet kräver. En renässans ska kännas just som en pånyttfödelse och kan därför inte komma dragande blott med de figurer som sågs senast – i synnerhet inte som de blott figurerade ett år, det år programmet hade minst genomslag.

Programledaren Pär Lernström fick inte till det, så vid en renässans kunde de väl åtminstone ha försökt återfå Peter Jihde, som praktiskt taget blev Mr. Idol under de år han ledde programmet. Kanske försökte de med honom, men i så fall utan att förstå att betala honom vad det är värt.

Juryns tre medlemmar blir Alexander Bard och de två Baggarna. Sistnämnda figurerade flera år med vissa poänger – framför allt ett klart lyft i lyhördhet från den första svenska Idoljuryn. Bard, som uppenbarligen har Simon Cowells elaka roll, är onekligen kapabel den – men det börjar bli riktigt tydligt att han alltmer hör till en svunnen era inom populärmusiken. Så vad vet han egentligen?

Nå, det kan även sägas om såväl jurykamraterna som hela Idolkonceptets fördomar om vad musik är och vad som utgör en idol.

Nu kommer det att vara svårt för tittarna att inte se årets Idol som en blek repris på föregående triumfer. Det räcker inte i en medievärld där varje år konkurrensen om publiken stegras så gott som exponentiellt.

De borde ha tänkt utanför boxen, för att skapa ett verkligt intryck av nytändning. En programledare från oväntat håll. SVT förstår att använda de många ståuppkomiker som växt fram det senaste decenniet och får därmed garanterad underhållning. Det är lite uttjatat. Men visst vore det väldigt lockande om t.ex. Magnus Betnér ställde upp och tilläts vara hela sitt elaka jag? Eller en återkomst som bräcker Idols om Björn Gustafsson accepterade jobbet. Det skulle garantera rekordtittarsiffror.

Men det skulle kosta TV4 och jag misstänker att producenterna tror sig kunna snåla på budgeten i överdriven tillit till konceptets egen styrka, fast den är tynande. Snålheten bedrar visheten.

För juryn kräver onekligen dramaturgin en elaking, en snäll och en mittemellan. Bard kan knappast spela annat än den förstnämnda rollen, men har han Simon Cowells trovärdighet? Paret Bagge är oklarare. Ofta är Anders den snällaste medan Laila velar lite hit och dit. Det är en svaghet men inte så noga med dem, för den viktiga rollen har förstås elakingen – så att säga skurken, fienden, som alla i Idol kämpar emot med väldigt dåliga odds.

Vem skulle vara en starkare skurk i dramat än Alexander Bard, som egentligen fyller måttet med undantag för hans falnande auktoritet? Det behöver vara någon som alla vet kan sin sak, som själv vet det och aldrig darrar på läppen. Någon som vet hur populärmusiken ser ut idag, inte på 1990-talet – förhoppningsvis äntligen också någon som förstår att det inte handlar om att sjunga rent eller traggla sig igenom karaoke i diverse olika genrer.

Det skulle vara en sådan som Håkan Hellström, om han hade lust att vara elak, eller Max Martin, som skapat en väldig mängd av de senaste decenniernas världshittar. Men ingen av dem behöver Idol. Jag tvivlar på att de ens har mycket tilltro till programidén.

Idol behöver mest av allt just en riktig idol i juryn. I USA begrep de det och satte in såväl Jennifer Lopez som framför allt Steven Tyler för ett par år sedan. Tylers tyvärr sparsmakade kommentarer var värda att invänta. I Sverige skulle det motsvaras av sådana som Per Gessle, ovannämnda Håkan Hellström, Ola Salo, som använts av TV3 i ett liknande program, eller en gammal elefant som Benny Andersson. Jag gissar dock att ingen av dem är särskilt sugen på att medverka.

I brist på stora kanoner borde Idol både i Sverige och andra länder åtgärda en allvarlig brist i hur juryn komponeras: det är bara folk från musikbranschen, som har sina fördomar om den och intressen i den, men ingen som så att säga representerar publiken.

Det skulle vara en rockrecensent, hävdar jag möjligen partiskt eftersom jag själv varit det. Recensenternas kompetens är att se musiken från det andra hållet, publikens, och de lär sig förhoppningsvis därigenom hur musikbranschens vanföreställningar kraschar mot verkligheten.

Recensentens jobb är att vara så att säga professionell publik och förhålla sig till hur ett artisteri mottas och upplevs av publiken. Det är faktiskt musikbranschens intressenter rätt dåliga på.

Hur som helst, Idol är ett TV-program och handlar därför egentligen om TV-dramatik, inte alls musik. Men premissen gör det nödvändigt att alltigenom låtsas att det handlar om musik, för att dramat ska engagera och bli trovärdigt. Så i praktiken är skillnaden liten.

Aftonbladet berättar om den nya Idolomgången här och här. Läs även andra bloggares åsikter om idol, alexander bard, TV4. Intressant?

Tidningarna dör hellre än att tänka om

Pressens kris diskuteras alltmer öppet – och ensidigt. Det handlar mest om att hålla liv i tidningarna med statsbidrag. Som museer.

Kulturminstern intervjuas i DN om presstödet, som är under utredning. Några chefredaktörer tillfrågas om lägets allvar. I båda fallen står den gamla tryckta tidningen i centrum, som om god journalistik blott kunde räddas genom bevarandet av den. Det är förnekelse.

En betydligt mer nyanserad och eftertänksam syn står presstödsutredaren Åke Wredén för. Han grunnar också läsvärt på långsiktiga konsekvenser av Internets ökande betydelse.

Vi måste hålla isär teknik från innehåll. Den tryckta tidningen håller på att förlora sin betydelse, men inte den kompetenta journalistiken. Internet har gjort vår värld än mer globaliserad och mediaintensiv. I denna smältdegel är det klart att behovet av seriös journalistisk bevakning och rapportering växer fram med förnyad angelägenhet. Det kommer också att generera intäkter, som gör sådan journalistik såväl möjlig som lönsam.

Men det kräver nya idéer, nya utformningar och nya vägar till läsarna.

Reklamen, som länge varit den tryckta pressens huvudsakliga inkomst, kommer självklart att flytta sina pengar till Internet. Den är bara långsam med det, eftersom de flesta tidningarna fortfarande trycks och knycker det mesta av reklambudgetarna.

Pressens gny om bristen på reklamintäkter för nätupplagorna är bara girigt, eftersom de fortfarande håvar in reklampengar för papperstidningarna och inte vill att de ska minska. De drömmer om en fördubbling av reklamintäkterna och denna trånad förblindar dem.

I och med att de fortsätter att måla in sig i detta hörn blir jag alltmer tvivlande på att nuvarande bamsar bland pressens aktörer har en chans att överleva. Framtiden hör snarare till de nydanande äventyrare som inte släpar med sig ett gammal bagage. De som oreserverat vågar satsa nytt är bättre rustade för Internet, där det hör till vardagen.

Alltså: i stället för att försöka både bevara den gamla tynande täckningen för tryckta tidningar och breda ut måttligt omsminkade versioner på nätet, borde satsningar göras på nyhetsmedia helt skapade för nätet och därför formbara efter dess förutsättningar och behov. Och den dominans som ett fåtal tidningsbolag hittills haft på nyhetsrapporteringen är bara att glömma. Äntligen.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningskris, presstöd, internet. Intressant?

Fyra grader till Ragnarök

Världsbanken ger sig in i klimatfrågan med en skrämmande rapport om 4° temperaturökning under detta sekel. Det har de inget solitt vetenskapligt stöd för, så de resonerar vagt om hur hemskt det vore om det skulle ske. Och svensk press jönsar med. Inte undra på att klimatkrisen ifrågasätts – annat vore aningslöst.

Här är Världsbankens rapport 4° Turn Down the Heat De koncentrerar sig förstås på världsekonomiska konsekvenser, men det är ändå märkligt att de utgår ifrån en sådan anmärkningsvärd prognos, som strider mot det mesta som hittills sagts – även bland klimatkrisförespråkare.

Svenska tidningar kastar sig glupskt över saken. Heidi Avellan på Sydsvenskan använder rapporten fullständigt okritiskt som ett argument mot klimatskeptiker, som hon menar är ovetenskapliga fast hon själv uppenbarligen inte gör hemläxan.

Svenska Dagbladet publicerar som flera andra media en text från TT om saken, där den framställs som kalla fakta (om uttrycket tillåts i sammanhanget). De har också intervjuat en professor i fysisk geografi, Lennart Olsson, som hävdar att det finns än värre scenarier i vissa studier (6-7° ökning på hundra år). Han hoppar dock över deras sannolikhet.

DN är ändå roligast. Där har deras vetenskapsreporter Karin Bojs tagit sig friheten att anonymt intervjua sig själv, som om hon vore en av experterna. Hon sväljer rapporten med hull och hår, som om den vore gudsord. Det gör hon i och för sig med allt vetenskapligt material hon får i händerna. Hon ser sin roll mer som predikare av naturvetenskapens ofelbarhet än som granskande journalist. Bedrövligt.

DN har också återgett ovannämnda TT-artikel i sin helhet. Där tillfrågas ”miljöprofessorn” Johan Rockström om rapportens betydelse. Lika lite som geografen Olsson är han någon meteorolog. Han är agronom.

Pressen måste lära sig att när de ska ha uttalanden från experter bör det vara experter på ämnet i fråga. De tänker ungefär som med kändisarna: de tillfrågas om allt mellan himmel och jord, som om de begåvats med särskild visdom just för att de blivit kända nunor. Men ansiktet räcker inte in till hjärnbarken.

Sveriges Radio och dess Ekoredaktion, som ska vara saklighetens försvarare i svenska media, går allra längst i sina många artiklar om Världsbankens rapport. Där framställs det som att 4° temperaturökning är ett ofrånkomligt faktum, fast det inte ens hävdas av rapporten i fråga. Här är två citat från SR:s hemsida: ”Världsbanken kom igår med nya siffror som visar att jordens medeltemperatur stiger med fyra grader.” ”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader.” De har inte läst på ett enda dugg.

Genomgående är att den intressanta läsningen i ämnet inte ges i ovannämnda artiklar, utan i kommentarerna under dem. Där är det gott om pålästa inslag. Ytterst pinsamt för en mediabransch i djup kris, som hela tiden hävdar sig vara så viktig just för att den enligt egen utsago har saklig och oberoende journalistik. Knappast i detta fall, eller närhelst det blir häftigare rubriker om man slarvar med granskningen.

Så hur ser det egentligen ut? Man kan ju åtminstone fråga en meteorolog. Här är en av de mest meriterade vi har i Sverige, Lennart Bengtsson, professor i meteorologi. I denna debattartikel i UNT meddelar han till exempel att uppvärmningen sedan år 1900 varit 0,7°. Att den skulle skutta iväg till 4° under de kommande 50 åren eller så blir därmed minst sagt osannolikt. Grönlandsisen, som är ett annat återkommande skrämskott i klimatdebatten, har minskat med blygsamma 1%. Det betyder knappast att den håller på att försvinna.

Lennart Bengtsson irriteras begripligt av okunnigheten i debatten och därmed hos allmänheten, speciellt som det får till följd att felaktiga beslut fattas och galna prioriteringar görs.

Det har de senaste åren kommit otaliga larmrapporter om ett klimat som ger intryck av att skena. De gedigna vetenskapliga rapporterna är förstås mycket mer sansade och försiktiga i sina slutsatser, men det hjälper inte när media tolkar dem som ovan – i synnerhet som politiker och andra beslutsfattare just läser tidningarna i stället för de vetenskapliga rapporterna.

Fördomarna och missuppfattningarna snubblar på varandra i en salig röra. Exempelvis är det ingen som ifrågasätter temperaturökningen. Den har hållit på sedan lilla istiden på 1600-talet. Däremot är det tveksamt om den accelererar eller i vilken grad den beror på mänsklig miljöpåverkan. Likaså är det ingen som ifrågasätter en ökning av koldioxidnivån – däremot åter hur alarmerande det är och vad det betyder för klimatutvecklingen.

Självklart är mänsklig påverkan (och åverkan) på naturen omfattande. Man behöver bara ta en flygtur för att förstå det. En så gigantisk civilisation kan inte gå spårlöst förbi. Men det gäller inte bara klimatet (där dessutom vår påverkan är särdeles svårbevisad och därför mestadels perifer), utan även mängder av andra faktorer. Vi gallrar skoningslöst i naturens bestånd. Vi förgiftar den och oss själva med en hel kemilåda i massproduktion. Vi skapar en värld som på hur många sätt som helst ogenerat kittlar sin egen plötsliga undergång.

Om det går åt fanders misstänker jag att det sker innan klimatet hinner göra det åt oss. Men jag är en så obotlig optimist att jag tror det löser sig innan det går så långt, vad hotet än är.

Katastrofer kommer, det är alldeles säkert, men Ragnarök lär dröja. Utom i pressen, där det sker hela tiden. Men de lever på sensationer och måste därför ständigt hitta på dem, precis som finansekonomin lever på kriser och därför alltid skapar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om världsbanken, klimatkrisen, klimatskeptiker, pressen. Intressant?

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, journalistik, tidningar, tidningsdöden, DN. Intressant?

Pressens framtid är på nätet, annars har de ingen

Newsweek, den stora amerikanska veckotidningen, upphör vid årsskiftet med sin pappersupplaga. Därefter ska den bara finnas på nätet. Det är ett drastiskt steg, som de allra flesta tidningarna knappast kan undgå, förr eller senare.

I och med Internets framväxt sitter pressen i en lustig rävsax. De lever på annonsintäkter, som beräknas på upplagorna – men dessa minskar på grund av att det mesta går att hitta på Internet.

I sina nätupplagor får tidningarna dock inte lika bra betalt för sina annonser som i tryckt form, så de vågar inte stänga tryckpressarna. Därmed befinner de sig i ett slags limbo, där de tryckta upplagorna dalar accelererande och inkomsterna tar samma väg. Det slutar illa, om de inte vågar göra vad verkligheten kräver av dem.

I stället jönsar de. Newsweek ska från 2013 bara finnas i en nätupplaga som man måste prenumerera på. Varför skulle någon större skara göra det, när nyheter är gratis på hur många webbsidor som helst?

Det är gratissidorna på Internet som får de stora besökartalen och därmed kan ta ordentligt betalt för annonser där. Betalsajter kan knappast leva på annonser, så de måste få ihop ekonomin på blott prenumeranter.

Det har tidningar aldrig lyckats med. Även under den tryckta pressens glansdagar var det annonserna som utgjorde lejonparten av inkomsterna. Prenumerationer och lösnummerförsäljning stod för smulor i kassakistan. Så hur kan de inbilla sig att det ska gå bättre på nätet?

Ändå är det i samma riktning de flesta tidningar tänker sig framtiden, också i Sverige. De hoppas kunna ta så pass betalt för sina nätupplagor från prenumeranter att det ska gå ihop, fast annonsintäkterna knappast kan bli så tilltagna som de varit förr.

Det handlar om dominans. Före Internet dominerade tidningarna nyhetsflödet så gott som fullständigt – även i jämförelse med radio och TV, som saknade såväl bredden som djupet. Dessutom var det även etermedia inräknat ganska få aktörer som delade på kakan. Det är slut nu.

Eftersom tidningarna inte längre har samma dominans över nyhetsflödet kan de inte räkna med samma inkomster – vad de än hittar på. Det är enkel matematik. De måste göra vad så många andra branscher redan gjort: dra åt svångremmen och anpassa sig.

Vad de inte vill kännas vid är att de är sina egna värsta konkurrenter om annonspengarna. Deras nätupplagor har minimala annonsintäkter för att reklampengarna går till de tryckta tidningarna, där annonspriserna fortsätter att vara orimligt höga.

I den grad de för över sin verksamhet till nätet – om de fortsätter att låta nätupplagorna vara gratis – kommer också annonspengarna att slussas dit. Då blir det mer, men bara under förutsättning att de fortsätter att nå riktigt många människor.

Ändå är ofrånkomligen matematiken sådan att pressen inte kan räkna med samma resurser som i fornstora dagar. De måste dra ner. En hel del av snålandet kommer med automatik: produktion och distribution är betydligt enklare och billigare när man slipper trycka tidningarna. Kostnaden som återstår är den journalistiska, som det borde gå för en driftig tidning att få ihop med annonsintäkter när inte papperstidningarna längre tar för sig av dem.

Men, som sagt, det kräver mod att ta steget. Svenska tidningar avvaktar och tittar oroligt på varandra. Ingen vill börja. Så jag misstänker att framtidens nätbaserade press kommer att utgöras av nya företag, som från början jobbar på det viset och därmed lär sig hur man gör, utan att streta emot i varje vrå.

Saxat ur pressen (nätupplagorna, förstås) om Newsweeks metamorfos: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om newsweek, internet, pressen, media, nätupplagor, tidningar. Intressant?

Tårta på tårta på tårta

Kulturministern skar i en tårta på en av Moderna museets utställningar och nu krävs hennes avgång. En ruskig tårta i och för sig – men det var ju precis vad konstnären avsåg och det kan inte undgå någon. Men reaktionerna är fullständigt blinda för det.

Konst är provokation. Den ska få oss att studsa till och uppleva något, ompröva något, begrunda något. Det går inte med små rara landskap i solnedgång.

Konstnären Makode Linde gjorde en installation, är väl vad man kan kalla det, på Moderna museet. En svart kvinnokropp som var en tårta, med hans eget huvud som stönade smärtsamt varje gång någon skar en bit av tårtan – vilket förstås museipubliken uppmanades att göra, för att installationen skulle kunna äga rum.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en av de många som tog en bit av tårtan. Månde roat, månde generat på svenskars vis inför något som bullrar och märks. De deltog för att verket handlade om att belysa kvinnlig omskärelse och svarta kvinnors särskilda utsatthet sedan århundraden, och vem vill inte visa sympati med en manifestation mot sådana ruskigheter? Och eftersom de är så ruskiga är det svårt att belysa dem utan att det också blir ruskigt.

Men därefter har bland andra Afrosvenskarnas riksförbund krävt kulturministerns avgång. Det kan de endast göra om de också menar att vissa hemskheter är så hemska att de ska sopas under mattan. Hur ska man då någonsin kunna komma tillrätta med dem?

Med deras logik ska t.ex. varje krucifix förbjudas, eftersom det visar hur en jude avrättas av en perverterad, imperialistisk rättvisa. Och den som dristar sig att hänga ett runt halsen kan med samma logik inte vara annat än antisemit.

Konsthistorien har alltid innehållit provokationer av alla de slag. Se bara hur retsamt renässansens målare tog sig an motivet Maria bebådelse, där ängeln allt som oftast har ett spjuveraktigt uttryck som antyder hur befruktningen egentligen gick till. Se århundraden av karikatyrer och satirer. Jonathan Swifts anspråkslösa förslag hade i dagens hysteriska klimat framkallat hur många raserier som helst.

Vad konsten vet är att missförhållanden måste visas upp, annars förblir de för evigt. Det är en av konstens uppgifter. Om det blir förbjudet förlorar vårt samhälle all självdistans och därmed all möjlighet till reform.

Ramaskriet mot Moderna museets tårta är ett sorgligt symptom på ett förhållningssätt som närmast kan jämföras med myten om strutsen: att den sticker huvudet i sanden för att slippa se vad den inte vill veta av och därmed tror att det försvinner. Ifall någon undrar: det funkar inte.

Det här är riktigt löjligt. Och tyvärr är det kanske just därför det har blivit en så stor affär. Ur DN, som annars berömmer sig om att vara en sansad tidning, forsar artiklar om saken: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här. Hittills. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, kulturministern, Makode Linde, tårta, moderna museet, Afrosvenskarnas riksförbund. Intressant?

Om inte...

Nätupplagorna av dagstidningarna må vara pigga men de är inte alltid vakna. Med anledning av den avblåsta strejken bland Handels medlemmar puffar DN på sin förstasida för två artiklar om vad som skulle han hänt om det blivit strejk. Om inte om hade varit...

Se bilden från nätupplagan ovan. Huvudnyhet är att strejkvarslet avblåstes. Men därunder puffas för två artiklar som gjorts i ett slags beredskap för den tänkbara strejken: De här 34 butikerna skulle ha berörts och Så skulle strejken ha slagit – fast de är helt överspelade.

Kanske var det någon nätredaktör som tyckte att det vore synd att inte använda materialet när det nu var framtaget. Kanske är det DN:s sätt att uttrycka besvikelse över att strejken – som skulle ha genererat många sköna rubriker – ställdes in.

Men effekten är snarast en övertydlig bild av massmedia på deken. Man gör nyheter av vad man redan vet varken har hänt eller kommer att hända. Det ligger i tiden.

Fordom gnydde media över att verkligheten allt som oftast var nyhetsfattig. Sedan kom redaktionerna på att de kunde lika gärna hitta på egna nyheter, så att de alltid hade något att uppmärksamma. Då blev det en nyhet i sig att media uppmärksammade något – en perpetuum mobile, fullständigt oberoende av den så kallade verkligheten, som media ändå alltid har varit obekväma med.

Men dokusåpakändisar och TV-skvaller har till och med pressen tröttnat på. Då kläcker DN reportaget om vad som inte kommer att hända. Det är mycket det, så hädanefter råder aldrig nyhetstorka.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, nyheter, media. Intressant?

Varken värsta eller enda kålsuparen

Håkan Juholt må ha myglat eller begått en begriplig miss med sitt bostadsbidrag, det är fortfarande svårt att avgöra. Men oavsett dessa turer: varför ska människor med så saftig lön alls ha ett fulltäckande bostadsbidrag? Och det är ändå bara toppen på isberget.

Riksdagsmännen skäms bort med höga löner, vilket de flesta av oss glatt skulle hålla tillgodo med. Därutöver kan de få både bostadsbidrag och traktamenten som är betydligt generösare än vad som gäller för allmänheten. Skattefria pengar, dessutom.

Dessa bidrag tuggar de flesta riksdagsmän glatt i sig, helt enligt regelverket, men det är föga mer moraliskt än vad Håkan Juholt anklagas för. Därmed inte sagt att Juholt borde slippa detta drev, snarare att det borde granska även övriga riksdagsmäns privilegier och hur ogenerat de frossar i dem.

Deras lön är 672.000 kronor om året (56.000/månad). Talmannen och statsministern har 144.000:-/månad. Traktamentet är 360:- per dag vid Sverigeresor, men sedan 2006 110:- om det är fråga om Stockholmsresor, vilket torde vara fallet för det allra mesta.

För bostad gäller att riksdagsledamöter som bor mer än 5 mil från Riksdagshuset (vilket säkert mäts noga) kan få högst 8.000:- mer månad i ersättning för en ”övernattningsbostad” i Stockholm.

Såväl vad gäller bostadsbidraget som traktamentet är den gamla principen att riksdagsmän som är hemmahöriga utanför Stockholm inte ska drabbas ekonomiskt av att sitta i riksdagen. En självklar princip för att inte Sverige ska styras blott och bart av stockholmare.

I praktiken är dock frågan hur ofta det är fråga om ”övernattning” i Stockholm, snarare permanent boende där riksdagsmän ändå väljer att fortsätta vara skrivna på sina ursprungliga hemorter för att på så sätt berättigas till både bostadsbidrag och traktamente.

Vad gäller Håkan Juholt publicerade Aftonbladet den blankett som han fyllde i för sitt bostadsbidrag. Det märkliga är att den saknar en rad för önskat bidrag eller för att notera exempelvis att bostaden delas med någon annan. Sistnämnda står i stället på det hyreskontrakt som Juholt bifogade ansökan. Rimligen hade han därmed all anledning att räkna med att riksdagens kansli justerade ersättningen enligt gällande regler och uppgifter.

Inte för att jag har något särskilt förtroende för Håkan Juholts moral. Han ser ju ut som en begagnad bilhandlare och resonerar ungefär som en sådan. Redan vid hans utnämnande kom jag att tänka på kampanjen mot Richard Nixon – en bild på honom med texten: ”Skulle du köpa en begagnad bil av den här mannen?”

Ändå ska ingen dömas i media, som varken har domstolarnas kompetens eller känner deras ansvar. Ej heller ska våra politiker åläggas någon vag plikt att agera ofelbart, likt påven i Rom anses göra av sin kyrka. Påven klarar det bara på så sätt att vad han än gör anses det ofelbart, som om Gud hade ordnat det så.

Ingen människa är ofelbar. Inte Gud heller, när man tänker efter.

Jag är inte ett dugg förtjust i Håkan Juholt. När han tillsattes som socialdemokratisk partiordförande var det för mig blott ett ytterligare bevis på att partiet styrs av ett gammalt toppskikt, en nomenklatura, som inte släpper ett uns av makten ifrån sig, om det så är det enda sättet att rädda partiet från att tyna bort, likt gamla generaler.

Ändå ska han inte dömas av något slags pöbelmentalitet, utan baserat på kalla fakta. I den här affären är det ont om dem. Förmodligen framgår det med tiden att han varken varit mer eller mindre ärlig än andra riksdagsmän, i alla fall inte vad gäller bostadsbidraget. Då återstår för oss väljare att avgöra om det betyder att han är god nog eller hela riksdagen sorgligt otillräcklig.

Tidningarna har skrivit så mycket i saken att jag inte orkar annat än ett exempel från var och en av de största: AB, DN, SvD, Expressen, GP, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, bostadsbidrag, drevet, riksdagen, socialdemokraterna. Intressant?

Fel på alla sätt

DN:s kulturchef Björn Wiman gör inte några tunga avtryck där han klampar fram i spalterna. Nå, det är ingen lätt roll att spela. Men nog borde han kunna klämma ur sig lite mer eftertanke?

I sin veckorapport eller vad det är kommenterar han DN:s, Expressens och Aftonbladets samtidiga nya tag vad gäller kommentarer på deras artiklar och drar den lustiga slutsatsen:
”Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya.”

Så mycket är tokigt med detta yttrande. ”Beslutet” är med sitt singularis ytterst bestickande – var det verkligen ett enda beslut att de tre största dagstidningarna i Sverige gjorde likartade åtgärder mot kommentarer på sina nättidningar? I så fall har de en kartell, vilket för pressen är till och med ännu mer alarmerande än när det förekommer inom övrigt näringsliv.

Pressens fria granskning av maktspelet i Sverige förutsätter att de också är helt och hållet fria i förhållande till varandra. När de allierar sig om policybeslut – vilket tyvärr sker då och då i svensk press – råkar de röja att de inte ser sig som granskare av makten, utan tillhöriga den. De anser sig deltaga i något slags folkfostran.

I den grad det sker kvävs svensk press i sin egen garrott.

Beslutet är välkommet, säger han. Välkommet av vem? Pressen, uppenbarligen, som ägnar spaltmeter åt att rusa till dess försvar. Men vem mer? Där använder sig Wiman av klassisk överhetsretorik. Vad makten än ställer till med hävdar den alltid att det är efterlängtat och nödvändigt – utan att med argument kunna belägga det.

Lustigast är ändå att han hävdar åtgärden vara ”en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya”. Inte. Tvärtom var det precis vad vi väntade oss. Terrordåd plägar alltid leda till:
1) Försäkringar om att de minsann inte ska leda till ett mer slutet samhälle.
2) Beslut som ofrånkomligen leder till ett mer slutet samhälle.
3) Försvar av dessa beslut som hävdar att de i stället är tillkomna som värn om det öppna samhället.

De tre tidningarnas åtgärder mot kommentarer till deras artiklar är precis i linje med det ovanstående. Likaså Björn Wimans patetiska försvarstal.

Jag har i ett tidigare blogginlägg uttryckt förståelse för DN:s beslut att ta bort anonymiteten för kommentarer. Men Wimans resonemang – och de tre tidningarnas synkroniserade aktion, som jag då inte var medveten om – får mig att ompröva.

Det kräver mognad och ansvar att uttrycka sina åsikter i offentligheten – men det kräver än större mognad och ansvars att censurera dessa åsikter. Det är tveksamt om någon människa har den kompetensen. Därav det fria ordets benhårda princip: åsikter ska aldrig censureras, vilka de än är.

PS: Även Mattias Hermansson skriver ett nytt försvar för DN:s åtgärd, men där blir inget nytt sagt. Skåpmat, som om tjat skulle göra halvsanningar sannare.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Björn Wiman, kommentarer, censur, pressen. Intressant?

Ledarskribenten som fördömer det fria ordet

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär befinner sig i hetluft och tycker att det är upprörande. Hans egen penna är bitvis vass men det är uppenbart att han själv anser sig stå över all kritik.

På sistone är en liten dispyt igång på Sydsvenskan, som inleddes när Mats Skogkär ondgjorde sig över angrepp mot honom på nätet från vänsterhåll, vilket föranledde honom att tala om Hatet från vänster, som om kritiken av honom vore symptom på en allmän brutalisering inom vänstern. En av de angripna, Erik Svensson, svarade med Självkritik behövs i gammelmedierna, varpå Skogkär genast replikerade med fantasilösa Hatet från vänster 2.

Kännetecknande för Sydsvenskans syn på debatt är att Skogkärs inlägg inte kan kommenteras, men det är fritt fram på Erik Svenssons inlägg. Varför denna urskiljning? För att Sydsvenskans ledarredaktion sedan länge strukit kommentarsmöjligheterna, även när de skriver vad de har mage att kalla bloggar. De vill stå oemotsagda.

Skogkär har sin syn på Internet klar. Allmänheten göre sig icke besvär, för då blir det bara pannkaka. Tyckandet ska han och hans likar ha monopol på.

Mats Skogkär är ett underligt fenomen. Sydsvenskans ledarredaktion ska vara ”oberoende liberal”, likt övriga Bonnierpressen, men han uttrycker snarare reaktionära ståndpunkter. Och elitistiska. Långt till höger.

Det är därför inte konstigt att han retar upp ett antal bloggare och andra tyckare på de delar av nätet som inte stängt av allmänhetens yttranderätt. Han påstår att det har gått över till regelrätta våldshot mot hans person, men där är hans bevisning svag. De exempel han ger, såsom en tändsticksask på hans tomt, ger snarare intryck av paranoida övertolkningar.

Han nämner även en hatgrupp på FaceBook och torde då mena denna: Anti-Mats Skogkär, som har signaturbilden här bredvid och 109 medlemmar.

Det är en sida stängd för utomstående, så man kan bara se vilka som är medlemmar (eller ”vänner”, för att vara korrekt). Det har Skogkär rotat i, men om han vet vad de pratar om där så torde han själv vara medlem, annars får han inte se det. Det vore ett lovande tecken på självdistans, men jag tvivlar.

Utan att ha läst diskussionen som må – eller inte må – försiggå där, insinuerar Skogkär att alla medlemmar i gruppen är hatiska och våldsbenägna vänstermänniskor. Det är minst sagt förhastade slutsatser.

Skogkär nämner också en blogg mot honom, förmodligen denna: Stoppa Mats Skogkär, som är uppenbart satirisk i tonen och inte haft något inlägg sedan juli 2010. Jag antar att samma person ligger bakom YouTube-kontot Stoppa Mats Skogkär med blott en video, uppladdad maj 2009, och ingen inloggning på kontot sedan dess. Videon har bara setts 196 gånger.

Inte precis någon hatkampanj värd namnet och definitivt inget som en dagstidningsredaktör skulle kunna betrakta som aktuellt.

Ändå har han en poäng i att tonen på nätet ofta kan vara betydligt mer rå än hjärtlig. Den gamla publicismens etik är snävare – även om det dräller av övertramp mot den i gammelmedia.

Varför blir det så? Anonymiteten, säger media ideligen. Möjligen i dubbel mening. Människor med åsikter frustreras av att de isoleras i anonymiteten, eftersom etablerade media sällan eller aldrig ger dem utrymme. Mats Skogkär deltar i det och försvarar medias munkavle på allmänheten, så han kan knappast förvånas om det skapar bittra reaktioner.

Han kunde själv pröva att slå pannan mot samma hårda vägg ett tag, så skulle han kanske bli mer förstående.

Men Skogkär kan skriva löpande i en av våra största dagstidningar och får till och med betalt för det. Fråga mig inte varför. Jag tycker han hör till de slöaste skallarna och tristaste pennorna på dagspressens ledarredaktioner (nå, i god konkurrens, förvisso).

Mats, är jag också hatisk vänster för att jag tycker att dina ståndpunkter ofta är reaktionärt stelbenta och illa underbyggda, att du resonerar med allvarligt haltande logik och undermålig retorik, samt att du skriver utan minsta språkliga finess?

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Mats Skogkär, ledarskribenter, hat, vänster, yttrandefrihet, internet. Intressant?

Nu ska nog de många kloka rösterna framträda

DN berättar idag att de har stängt av kommentarsmöjligheterna till sina artiklar, för att de ämnar installera inloggning. Deras åtgärd är beklaglig men förståelig.

Björn Hedensjö, chef på DN.se, skriver:
Orsaken är att vi sedan en tid inte klarar av modereringen av kommentarer på ett tillfredsställande sätt – vi har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats på inlägg som grovt brutit mot vår policy men som ändå legat kvar på sajten under flera dagar.

Det har framför allt handlat om ett mindre antal envisa kommentatorer som yttrat sig ”rasistiskt” enligt DN, men jag anar att det snarare är främlingsfientligt. Hur som helst är DN:s åtgärd förklarlig. De är som utgivare ansvariga för vad som står på deras hemsida, oavsett vem som har skrivit.

Nu ska de ordna med inloggningskrav på kommentarerna – via Facebook, Open-ID och liknande. Man ska inte kunna vara anonym längre, när man kommenterar på DN.

Björn Hedensjö understryker att det inte är ett ställningstagande mot anonymitet på nätet i allmänhet:
Möjlighet till anonymitet på internet är en viktig demokratisk rättighet, något som blivit tydligt inte minst i samband med nätaktivismen under vårens revolutioner i arabvärlden.
DN lever dock under skyldigheter som vid upprepade missbruk hindrar dem från att medge sådan anonymitet på den egna nätupplagan.

Jag tycker att Hedensjö uttrycker sig sansat och förnuftigt. Ändringen ska förhoppningsvis innebära att nivån på diskussionerna i kommentarsfälten höjs och att bombandet med hatiska inlägg från människor som inte begriper de elementära principerna för samtal decimeras.

Det finns mycken klokskap i folkdjupen, har Internet visat. Av demokratiska skäl är det angeläget att dessa många kloka röster inte dränks av några få maniskt rabiata agitatorer, som lomhört bara upprepar sina egna teser.

Jag skäller inte sällan på DN och pressen i allmänhet, i synnerhet på deras inkonsekventa förhållningssätt till Internet och de kanaler för offentligt samtal som det har öppnat – men här får jag ge DN rätt. Något måste de göra. Hellre detta än selektivt avstängda kommentarsfält bara på artiklar i ämnen som är de mest engagerande för stunden.

Om jag på denna blogg fick många lågvattenmärken i kommentarsfälten lika dem som drabbat DN, då hade jag nog begrundat samma lösning. Med sorg, men ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kommentarer, inloggning, open-id, pressen, internet. Intressant?

Skivbolagen i säng med media

Nu vågar skivbolagen satsa på nya artister igen, berättar DN. Men de ger sämre villkor för musikerna och lägger beslag på mer pengar än blott skivförsäljningen. Föga överraskande. Branschen lever fast den stinker.

När Internet kom och på flera sätt berövade skivbolagen deras monopol på musik och dess distribution, skrek de i högan sky och tog till brösttoner om moral och omoral, lag och olagligheter, och så vidare.

Samtidigt började de sprida sina tentakler över fler av de inkomstkällor som artister har att leva på – konserter, franchising, musikförlagsverksamhet och så vidare. Nu vill de äga artisterna helt och hållet.

Även om skivförsäljningen fortsätter att skälva finns numera Spotify, där skivbolagen får betydligt större inkomster från musiken än artisterna, som blott får brödsmulor.

Ändå är skivbolagens satsning inte djärvare eller större nu. De tar bara musiker som redan erövrat en publik genom Internet eller TV och har ett så gott som färdigt material. Så de vill inte ta några risker.

Vad är det då skivbolagen har att erbjuda i motprestation? Egentligen bara en sak: sina etablerade kontakter i media. Tidningar, radio och TV är så gräsligt slappa och flata att de i stort sett bara uppmärksammar artister som skivbolagen presenterar för dem.

Att idoler numera poppar upp på nätet och får stor publik innan skivbolagen får fatt i dem, det går media förbi. De sitter och väntar på att skivbolagen ska komma och berätta för dem vilka nya artister de ska skriva om och ta in som gäster i diverse underhållnings- och lekprogram.

Om media vore lite mer på hugget och själva snokade på nätet efter det som faktiskt händer och händer först där – då blev skivbolagen kvickt förpassade till ett museum. Det vore inte fel, för de har en mörk historia och visar inga tendenser till ett tvättat beteende i framtiden.

Att media är så konservativa och nöjer sig med att tugga blott på vad skivbolagen serverar, beror i sin tur främst på att de till sin struktur och mentalitet är samma andas barn som skivbolagen. Det gamla monopoltänkandet, den gamla missuppfattningen om en bransch som gör det kunniga urvalet – och den elitistiska aversionen mot allt som kommer direkt ur folkdjupen.

Pressen fortsätter att odla sin fördom om att konst inte kan vara bra om den inte har godkänts av och presenteras genom etablerade företag i branschen. Det gäller alla konstformer och hela pressen. Ändå suckar varje rockrecensent över hur ”show business” korrumperar och förstör artisteriet. Dags för lite självkritik, journalistkåren.

Här skriver DN om skivbranschens nysatsningar:
Skivbolag på artistjakt igen
”Talangtävlingar är en väg att gå”


Läs även andra bloggares åsikter om skivbolag, spotify, musik, show business, media. Intressant?

Pressen fortsätter att tyna bort

Pressen pratar numera inte så mycket om sina dalande upplagor. Men det fortsätter nedåt. Allt fler läser hellre deras nätupplagor – men dem minskar de satsningen på. Desperationen tilltar på redaktionerna.

När det gäller antalet läsare av nätupplagorna är siffrorna ganska osäkra. Tidningarna tänjer i dem efter behag. Men de tryckta tidningarnas spridning granskas av Tidningsstatistik, som i många decennier har gjort ett gediget jobb med detta.

För sådär tio år sedan, när Internet-boomen hade blivit en realitet, konstaterades kraftiga minskningar för tidningarnas tryckta upplagor. Därefter har det varit tystare om saken.

Jag blev nyfiken och tog en titt på statistiken för senaste året, 2010, i jämförelse med 2004 (det äldsta året med statistik på TS-hemsidan). År 2004 hade redan upplagorna sjunkit en hel del. Jag ville veta om trenden har fortsatt därefter.

Förvisso. Tidningarnas pappersupplagor fortsätter att sjunka, och detta i alarmerande rask takt. Här är siffrorna för de sju största dagstidningarna:

2010 års siffror (2004 inom parentes) samt förändringen i % i fetstil.
Aftonbladet 320.200 (452.300) -29 %
Dagens Nyheter 298.200 (368.200) -19 %
Expressen/GT/Kvp 286.500 (363.000) -21 %
Göteborgs-Posten 228.200 (248.800) -8 %
Svenska Dagbladet 192.800 (180.800) +7 %
Sydsvenskan 116.600 (138.300) -16 %
Dagens Industri 101.700 (116.700) -13 %

Bara Svenskan har haft en stigande upplaga (om än också den har börjat dala på sistone). Övriga rasar nedåt med en hastighet som de själva inte kan beskriva annorlunda än katastrofal.

Jag har inte sett att de gjort något radikalt för att motverka utvecklingen. Det mäktar de nog inte, för pressen har under sin månghundraåriga existens blivit alltmer konservativ och fastnat i gamla former.

Deras framtid kan knappast ligga någon annanstans än på nätet – vilket också är den miljövänligaste formen. Ändå har de på sistone snålat in på sina nätsatsningar, framför allt för att de fortfarande inte lyckas göra några stora reklamintäkter där.

Men det är de tynande pappersupplagorna som står i vägen för nätupplagornas reklamintäkter. Reklambyråerna törs inte sluta annonsera i papperstidningarna så länge pressen är primärt inriktad på dem, och då är det inte särskilt mycket pengar över för nätupplagorna.

Förmodligen är det också så att tidningarnas annonssäljare prioriterar pappersupplagorna, där de än så länge kan ta mer betalt. Men det är kortsiktigt tänkt.

Även de senaste åren har pressen visat att en professionell journalistik också fortsättningsvis kommer att behövas och att de stora redaktionerna med sin breda bevakning utgör en angelägen granskning av samhället och dess makthavare. Frågan är bara hur det ska finansieras.

Tidningarna måste visa stigande läsarsiffror, oavsett var dessa finns – på papper eller på nätet. Det kämpar de för att åstadkomma, men med vilsna medel.

Jag tror inte ett ögonblick på att dagstidningarnas hemsidor ska efterlikna hur det ser ut i övrigt på Internet, med tjafsiga bloggar (läsaren får avgöra om min hör dit), skandalisering och diverse lekstugor. Tyvärr är det vad redaktionerna mest satsar på.

I stället borde de lita på att den seriösa journalistiken vinner i längden. Professionella media har bara ett värde om de är just professionella, pålitliga och kunniga, om deras granskning är enveten och närgången, om de avslöjar vår samtids fånigheter i stället för att deltaga i dem.

Frågan är om pressen vågar vara seriös i detta krisläge. Hittills ser det inte så ut.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningarna, internet, tidningsstatistik, journalistik. Intressant?

Väldigt hemlig kroggäst talar ut

För bloggens återkommande läsare är det knappast en nyhet att jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong under 12 år. Sedan skrev jag en bok om mina erfarenheter – som Sydsvenskan vägrade att kännas vid. Den föll dem kanske inte i smaken.

Jag började recensera krogar åt Sydsvenskan 1995. Innan dess hade de ingen krogkritiker. Det var nödvändigt att vara hemlig för att inte bli bortskämd av angelägna krögare, så jag skrev under signaturen Bong, som jag hittade på själv. En bong är den interna nota som skickas från serveringen till köket på en krog, för att de ska hålla reda på vilken mat som lagas.

Det blev ett väldigt väsen om Bongs krogrecensioner och jag fick ett slags entourage som roade sig med att göra egna besök på krogarna jag skrev om samma dag recensionen kom ut – oavsett vad jag tyckt om stället. Krögare stönade när de inte fick toppbetyg och undrade med svettdroppar i pannan vem den där förbannade Bong kunde vara.

Nå, efter tolv år fick det vara nog. Framför allt frestade det på att vara så hemlig. Det var ytterst få ens i den egna vänkretsen som fick veta att jag var Bong och jag fick hela tiden gå och passa mig, så att jag inte råkade röja mitt hemliga uppdrag. Lite spionhistoria.

Det låter kanske festligt, som ett äventyr, och det var det onekligen. Men det var även tungt och ett ständigt stressmoment. Besvärande att inte kunna prata med folk om en så viktig del av min sysselsättning. I efterhand är jag förvånad över att ha stått ut så länge som tolv år.

Nå, de många åren gav en hel del erfarenheter och tankar, som jag tyckte förtjänade att sättas på pränt. Så med tiden blev det en bok, Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Den kom ut våren 2010.

Vad jag vet var det första gången en svensk krogrecensent skrev en bok om sina erfarenheter. Det är en intressant del av mediavärlden, som i synnerhet under de senaste 15-20 åren har blivit allt mer i ropet – ibland så att det går till överdrift, måste jag själv konstatera. Restauranger, mat och dryck har blivit heta nyheter som fyller tidningar, TV-kanaler och Internets mest talföra webbplatser. Så viktigt är det ändå inte.

När jag skrev boken hade jag ändå skoj med att berätta hur det gick till bakom och framför kulisserna. Det är ett knepigt jobb att vara krogrecensent och man får räkna med att bli missförstådd – även av andra krogrecensenter och matskribenter, som verkar vara en ytterst ogin skara, tillfreds uteslutande med den egna smaken.

Det var inte heller alltid lätt att ha att göra med min egen tidning Sydsvenskan och dess redaktion, vilket kan förklara varför de sedan bestämde sig för att hålla tyst om min bok.

Skriva för gästerna, inte för krögarna

Många krögare led av ett missförstånd som jag kände igen från när jag tidigare recenserat musik, teater och litteratur. De kunde inte tänka sig annat än att recensionerna var till för dem och deras bransch. I så fall kunde man förstå deras missnöje.

Men recensionerna är förstås till för tidningens läsare, som funderar på om de ska besöka den eller den krogen – eller som varit där och gärna jämför sina intryck med recensentens.

Krogbranschen – alltför ofta även tidningsredaktioner – lider även av den missuppfattningen att en krogrecensent behöver ha sin bakgrund i krogbranschen, som erfaren kock eller krögare. Men det är galet. En krogrecensent ska vara erfaren krogbesökare, inte krögare. Annars ser man det från fel sida skranket och är till ringa nytta för läsarna, som med största säkerhet oftare är kroggäster än krögare eller kockar.

Att en krogrecensent behöver kunna branschen inifrån är lika dumt som att en musikkritiker skulle vara musiker eller en filmrecensent regissör. Det blir inte bra.

Nå, det här blogginlägget riskerar att bli långt som en bok om jag inte hejdar mig. Avslutningsvis får jag konstatera att de tolv åren gjorde mig mätt på jobbet som krogrecensent, om än det hade sina ”benefits”. Men jag är inte mätt på lustfylld och nyfiken förtäring av mat och dryck – vilket denna blogg här och där skvallrar om. Se ämnet/etiketten ”mat och dryck” för mina blogginlägg på temat.

Lustigt nog har det visat sig att jag efter jobbet som krogrecensenten Bong har blivit ännu mer kritisk och kräsen vid mina restaurangbesök, fast jag numera bara försöker njuta av dem. Bongreflexen går inte riktigt att stänga av och det är inte mycket som går den förbi.

På Sydsvenskan har de en annan krogrecensent, som fortsätter att använda min gamla signatur Bong. Jag tycker förstås att jag gjorde ett betydligt bättre jobb, men jag vet ju också att krogskribenter bara uppskattar den egna smaken. Det är ju liksom deras jobb.

Här är mer information om boken Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Här finns den att beställa på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om krog, krogrecension, Bong, böcker, mat, restaurang, restaurangkritik. Intressant?

Det fria ordet har nyhetens behag

På DN diskuteras den råa ton som läsarkommentarer på tidningarnas nätupplagor kan hålla. Ska de tillåtas eller förbjudas? Intressantare är vad de uttrycker – det fria ordets ojämlikhet.

Förr var tidningarnas läsarröster hänvisade till insändarsidorna, som redigerades hårt och styvmoderligt av redaktörer. Internet har på några få år skämt bort allmänheten med möjligheten att komma till tals i världen även om man varken är journalist eller makthavare på annat sätt.

Tidningarna har infört kommentarsfält under nätupplagornas artiklar i avsikt att locka och engagera sina läsare, men förfäras över den ofta råa tonen i dessa kommentarer. Redaktörerna aktar sig för att delta i kommentarernas ibland långvariga diskussioner, i stället dryftar de vad som bör få bli sagt och vad som borde raderas.

Det är gammaldags maktspråk, förstås, och torde inte göra annat än reta kommentarsugna läsare ännu mer.

Nu när Internet har gjort det fria ordet tillgängligt för alla, för första gången i världshistorien, blir allmänheten förtjust på gränsen till förivring, måhända, vilket är förståeligt. De som tidigare hade ensamrätt på att göra sig hörda med sina åsikter – i detta fall främst tidningarnas journalister – reagerar oftast med fnysningar eller tystnad. Det är också förståeligt men svårare att försvara.

Yttrandefriheten har länge varit parodisk. Vi må ha haft den, men det har bara varit en liten privilegierad och av överheten på ett eller annat sätt godkänd grupp som egentligen har kunnat nå ut med sina åsikter. De som inte blivit publicerade i media har knappast kunnat göra sig hörda utanför den egna umgängeskretsen.

När nu Internet ger oss alla möjlighet att tala till en hel värld – oavsett om den lyssnar eller ej – reagerar de fordom exklusivt privilegierade ofta med ett von-oben-förakt som blott röjer deras aversion mot att inte längre ha monopol på åsiktsmakandet. Och de som tar i för kung och fosterland med sin nyvunna möjlighet att göra sig hörda skärper tonen just i reaktion på den långa historien av åsiktsförtryck via överhetskontrollerade media.

Det är historia nu, men det tar en tid innan bitterheten över det förflutnas munkavle går över. Rabiata kommentarer må verka hatiska men uttrycker bakom detta en genuin glädje över att äntligen få komma till tals. När denna nyhetens behag blir vardag kommer de att sansa sig.

Journalister som ogillar att inte ensamma föra världens talan får helt enkelt vänja sig.

DN skriver här, här och här om denna diskussion. Det torde bli fler artiklar efterhand.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, pressen, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kommentarer.

Fulavtal på Sveriges Radio

Sveriges Radio skriver så kallade ”fulavtal” med frilansjournalister, med total brist på respekt för upphovsrätten. Ännu ett exempel på att helt andra aktörer än fildelare är de värsta syndarna.

Sveriges Radio och SVT har länge utnyttjat sin dominerande ställning för att på ett djupt oetiskt sätt parasitera på utomstående krafter. När det gäller frilansande journalister, som gör väldigt mycket av jobbet, kräver Sveriges Radio bland annat:


• Sveriges Radio kan sälja reportaget vidare till vem som helst, utan att upphovsmannen får någon del av förtjänsten eller ens blir informerad.

• Den som ställer upp för en intervju i Dagens Eko måste vara beredd på att kanske också höra sin egen röst i t.ex. ett humorprogram. Den frilansande journalisten som ursprungligen gjorde intervjun kan inte lämna några garantier.

• Ett reportage kan säljas och bli ett reklaminslag hos tredje part, utan att varken reporter eller intervjuad blir informerad.


Den femte november hölls kampanjen Stand up for journalism över hela världen. I Sverige anordnade Journalistförbundet protester mot ovannämnda fulavtal. Se t.ex. här. Vi får se om det leder till ändringar.

Liknande fulavtal förekommer på många håll i mediabranschen. Det beklämmande är att ”public service” nedlåter sig till sådana lömskheter. Med en så dålig affärsmoral är det inte underligt att även SR:s och SVT:s programinnehåll förfaller.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Radio, SR, fulavtal, frilans, journalistik. Intressant?