Motdemonstrationer är antidemokratiska

Sydsvenskans Per Svensson skriver om Israel-demonstrationen som var tvungen att avbrytas, på grund av hetsiga motdemonstranter. Han ser en stor fara i detta, och jag håller med honom: demokratin förutsätter att folk ska få demonstrera sin ståndpunkt utan att riskera liv och lem.

Motdemonstrationer har under de senaste decennierna blivit ett vanligt fenomen, och de har ofta målsättningen att hindra en annan åsiktsyttring att visa upp sig, genom att sabotera den demonstration de samlas emot.

Bakom sådant tänkande ligger en ideologi som bara kan beskrivas som åsiktsförtryck. Vissa ska få demonstrera ifred, andra inte. Men en sådan urskiljning gör yttrande- och åsiktsfriheten om intet. Majoriteten kväver minoritetsuppfattningar, eller så blir det bara de starkaste och aggressivaste som når ut med sitt budskap.

Tyvärr har samhället visat en flathet mot detta, eftersom det ofta varit fråga om motdemonstranter med en uppfattning som det offentliga Sverige delar, och de demonstrationer som drabbats har ofta representerat ståndpunkter som offentligheten tar kraftfullt avstånd ifrån – såsom t.ex. sverigedemokrater och andra invandringsfientliga grupper.

Därför har åtgärderna till skydd för demonstranter mot aggressiva motdemonstranter varit snåla eller obefintliga och media har rapporterat nästan skadeglatt om hur demonstrationer på detta sätt gått om intet.

Men det är gräsligt, vilka som än drabbas. Vår yttrande- och åsiktsfrihet är inget värd om den bara gäller de som säger vad det offentliga Sverige gillar, om den bara gäller det som är PK.
Alldeles oavsett vilka politiska yttringar som drabbas, behöver vi se motdemonstrationer för vad de är: odemokratiska aktioner mot mötes- och yttrandefriheten. Mot sådant måste demonstranter skyddas, vilka de än är.