Jag skrev en delvis lekfull betraktelse över det i den idéhistoriska tidskriften Ugglan för ett antal år sedan, där jag använde serierna Blixt Gordon och Prins Valiant som exempel.
Fast serierna jag jämförde var ungefär samtida, var deras kvinnoskildring så gott som motsatt. Blixt Gordon i Alex Raymonds utförande omgavs av kvinnor som allihop blev som vax i hans famn. Det framgick både i berättelserna och i bilderna som illustrerade dem.
Kvinnorna omkring Hal Fosters prins Valiant var däremot framfusiga, rentav busiga, och svårflirtade även för seriens hjälte. Ofta framstod de som starkare och mer handlingskraftiga än männen, som inte sällan blev lite löjliga i jämförelse.
Starka och självständiga kvinnor dräller det av i litteraturhistorien, ända sedan de gamla grekerna. Hos Shakespeare är det mer regel än undantag. I seriernas värld finns det också gott om exempel, men där har dock kvinnor av den typ som flockades runt Blixt Gordon varit de ojämförligt vanligaste. Det låg i tiden.
Så heder åt de konstnärer som vågar göra avsteg från tidsandan, även om de nästan aldrig får annat än förakt av sin samtid för det.
En annan slående skillnad mellan Raymond och Foster är humorn. Blixt Gordon skrattar man på sin höjd åt i den närmast parodiska filmatiseringen med Max von Sydow som otäcking, men prins Valiant är ju rolig från början till slut. Jag har en bestämd känsla av att det hänger ihop med kvinnornas blodfullhet, på något sätt. Som ditt exempel ovan illustrerar.
SvaraRadera