Många är värda åtta miljoner – men ingen vd

SAS vd har åtta miljoner kronor i årslön. Då är den ändå sänkt med 20% på grund av flygbolagets kris. Bara några månader efter sänkningen talas det om att höja den igen (DN). Han är värd varken åtta eller tio miljoner. Det är ingen vd.

Det är särskilt tydligt i SAS, som gått från kris till djupare kris de senaste åren, fast de betalat sin företagsledning så rundhänt. Det finns inget samband mellan höga vd-löner och företagsframgångar. Snarare det motsatta, eftersom extremt uppskruvade löner och bonusar tuggar kraftigt på företagens inkomster.

Det finns inte ens någon som helst garanti för att dessa groteska löner och bonusar säkrar att företagen får de bästa krafterna i sina ledningar. Deras skenande ersättningar har blivit norm, så de gynnar lika mycket de många inkompetenta krafter som sätts att styra företagen. Idag är det svårt att hitta en vd som inte först och främst anstränger sig för att öka sin egen inkomst in absurdum, vad det än kostar företaget.

Det finns folk som är värda fantastiska ersättningar, men de sitter inte i företagens ledningar. De skapar vinster i stället för att tära på dem. Dit hör företagsledare som grundat egna företag och lett dem från ingenting till gigantiska framgångar – såsom Steve Jobs på Apple och Bill Gates på Microsoft, Ingvar Kamprad på IKEA (vad man än anser om honom), och så vidare. De förtjänar (och erhåller) ännu större ersättningar, mestadels helt enkelt genom deras andelar av den vinst de själva åstadkommit.

Det finns andra som är värda åtta miljoner om året och mer än så. Tänk bara på Zlatan. Han levererar och det leder bland mycket annat till stort klirr i alla möjliga kassor. Förmodligen får han bara en spottstyver av vad han är värd, fast han samlar miljonerna på hög. En annan svensk som verkligen själv varit instrumentell i sina och andras digra inkomster är Per Gessle, vars skivor sålts i mängder, för att inte tala om konsertbiljetter och alla möjliga royalites.

Det är faktiskt inom kulturen det är lättast att hitta människor tveklöst förtjänta av sina inkomster – oavsett hur stora de är, eftersom dessa bara kommer sig av den omsättning de själva genererar med populariteten hos sitt artisteri. Madonna, Lady Gaga, till och med den där spelevinkern Justin Bieber – de är själva anledningen till sina framgångar och utan dem skulle dessa inkomster försvinna.

Sammalunda med författare som J. K. Rowling, vars Harry Potter har sålt vidunderligt mer än något bokförlag skulle förmå att föreställa sig ens i sin våtaste dröm. Och filmerna på det. Vilket leder oss in på skådespelarskrået, där det finns många som i högsta grad genom sin medverkan bidrar till kassasuccéerna. Daniel Radcliffe hör säkert dit. Det gör onekligen även t.ex. Brad Pitt och hans actionpackade sambo Angelina Jolie. Deras gager må vara astronomiska, men oftast betalar de sig ändå med råge i filmintäkter.

Varför ringa framgångsrika företagsledningar roffar åt sig så orimliga andelar av företagens intäkter beror inte alls på någon rätt därtill. Det beror bara på att de kan. De tjänar varandra i styrelser och ledningar i en stigande spiral av ersättningar, eftersom de är satta att hålla i kassorna. De styr över pengarna och kan därför roffa åt sig oförskämt stora portioner av dem – med stöd av varandra i ett nätverk av kumpaner som kliar varandras ryggar.

Jag har svårt att se dem som annat än rövare.

Låt dem pröva att sparka boll i en fotbollsmatch eller spela in en poplåt eller svinga en trollstav i en Harry Potterfilm – eller för den delen ratta en Boeing 737 från Arlanda till Heathrow. Sedan kan det vara dags för löneförhandling.

Läs även andra bloggares åsikter om SAS, ekonomi, vd-löner, bonusar. Intressant?

Farväl Författarförbundet!

Jag blev medlem i Sveriges Författarförbund 1980 och är det alltjämt – en liten stund till. Det är en sammanslutning där jag mestadels känt mig som en katt bland hermelinerna.

Författarnas eget förbund genomsyras av en syn på det fria ordet som i mina ögon är trångsyn, och en tillämpning av toleransen som jag vågar påstå att Voltaire skulle ge mig rätt i att kategorisera som intolerans. Så det får vara nog nu.

Principiellt är jag fortfarande anhängare av idén om solidaritet, att göra gemensam sak med meningsfränder och medmänniskor för allas bästa, men då måste det vara ömsesidigt. Författarförbundet är djupt nedsjunket i klassamhällets förgiftade världsbild, som ursäktas med finkulturens förlegade värderingar, där fundamentet är: Kultur är finare ju högre upp i pyramiden den har sin hemvist.

Det kallas kvalitet men är inget annat än en mätsticka för klasstillhörighet. De författarskap som förbundet värnar om är de där överklass och burget borgarskap lyser mellan raderna. Paradoxalt nog görs det ofta genom teser som hävdar jämlikhet och folklig rättvisa – men med snäva definitioner som gör vissa så mycket jämlikare än andra.

Det är de privilegierades retorik för att berättiga sina privilegier. Förr kallade man det salongsbolsjeviker. Termen är mer eller mindre utgången, men knappast beteendet.

Jag har varit verksam i diverse ideella föreningar men aldrig stött på så mycken sortering i ”rätt” och ”fel” personer som inom Författarförbundet. Det har varit särskilt beklämmande på förbundets stämmor, där stämningen varit rent hatisk mot den ena eller den andra, utan att skälen för detta presenterats – som om de vore ovidkommande. Somliga var paria, stundtals eller ständigt, beroende på hur osynliga vindar blåste, och detta var något som av princip inte skulle redovisas sakligt. Det skulle man veta ändå, annars var man själv paria.

Självklart framkallade det en paranoid stämning, som nog skulle känts bekant för dem som genomlevde McCarthyismens USA. Författarförbundets stämmor blev uppvisningar i vad vi kallar politisk korrekthet – men dessutom med ett infamt eftertryck som uppmanade till pöbelmentalitet. En kyrka byggd runt inkvisition.

Jag vet att det ovanstående låter som absurda överdrifter, men jag försäkrar att stämningen var kusligt tydlig på de förbundsstämmor jag bevistade. Människor som ansåg sig vara avantgarde i kulturens samhällsbygge paraderade med sin förträfflighet och spottade på envar som inte passerade deras nålsöga, vilket egentligen blott handlade om klasstillhörighet.

Ett exempel på den trångsyn som omhuldas i Författarförbundet är skiljelinjen mellan finkultur och populärkultur, en uppdelning som redan med sin terminologi avslöjar den hierarkiska elitismen: kultur som är populär kan inte vara fin. Det är förstås en kultursyn som sträcker sig långt utanför Författarförbundet, men som sannerligen borde avfärdas inom författarnas egen sammanslutning.

Begreppet kvalitet blir med denna syn lika med finkultur, vilket är hur galet som helst, även i ett historiskt perspektiv. Oftast är det just den litteratur och annan konst som föraktats av överheten och dess smakråd, som med tidens tand visar sig vara den bestående och värdefullaste i vårt kulturarv. Därför brukar den med tiden av överheten definieras om till finkultur, som om det vore dit den alltid hörde. Knappast.

Jag drabbades själv av den där trångsynen, redan från början av mitt medlemskap i Författarförbundet. Vid någon sammankomst när jag var ny och ung, i början på 1980-talet, förklarade förbundets förste vice ordförande Benkt-Erik Hedin förtroligt för mig att de hade ett nyfiket öga till mina romaner, men han rådde mig att när det gällde mina ansökningar till Författarfonden: ”Nämn inte astrologiböckerna.”

Jag har skrivit böcker om astrologi, ett ämne som man förvisso kan ha delade meningar om, men jag ansåg redan då att det inte var författarkårens sak – eller Författarfondens – att bestämma vad som var goda eller dåliga ämnen för litteratur. Det är på sin höjd något för eftervärlden att bedöma. Med den uppstudsighet som kom av förortsuppväxten blev det därför en princip för mig att ständigt nämna och upprepa även mina astrologiböcker. Tilldelningen av fondstipendier blev därefter.

Det var i mina ögon samma sak som när en reporter på TV gjorde ett inslag om mig och min förortsskildring Ikaros över Brandbergen för ett kvällsmagasin i dåvarande TV-monopolet, där Annika Hagström (gift med författaren Anders Ehnmark, bara ännu en länk i kedjan av nepotism inom kulturen) var den tunga programledaren.

När hon såg en förhandsvisning av inslaget sa hon: ”Det där är ingen förortsgrabb. Han har växt upp i stor familj på Östermalm, det ser väl jag!” Hon vägrade också att tro att jag växte upp med en ensamstående mor, hur hon nu kunde slå fast det med sådan visshet. Jag vet tyvärr hur: jag kunde uttrycka mig. Det stämde inte med hennes bild av förortsungar. Man skulle vara dum i bollen, för att därmed vara helt beroende av hennes och hennes gelikars vägledning.

Annika Hagström vägrade att sända inslaget, så det kom i stället i ett annat program senare. Någon tid därefter träffade jag henne på Norstedts förlagsfest – en ”fin” begivenhet. Då skyllde hon ifrån sig och påstod att det var andras beslut över hennes huvud. Så går det till i de fina salongerna.

Jag har mött den där trångsyntheten på mängder av andra sätt i kulturkretsen och Författarförbundet. Mönstret är alltid detsamma. Man är fin om man från födseln hör till de fina, eller spelar med 100% i deras spektakel. Annars är man fördömd. Och de har mage att påstå inte bara att de har ideal, utan att de kämpar på idealens barrikader.

Det var bara när jag skrev musik- och teaterrecensioner i Dagens Nyheter, kulturetablissemangets katekes, som jag märkte en respekt från deras krets och hanterades nästan som en like. Det var förstås bara ännu vämjeligare.

Jag har ideligen varit äcklad men ändå hängt kvar i det där förbannade Författarförbundet, som anser sig ha rätt till genväg till regeringens kassakista och alla möjliga andra stödåtgärder, eftersom det folk de föraktar inte köper tillräckligt många böcker för att betala deras dyra krognotor och Östermalmslyor. De som envisas med att poesi är finare än prosa bara för att så är det, och att Bonniers förlag är lika med kvalitet för det är ju Bonniers.

Varför har jag hängt kvar? Det är nog den lydighet som förväxlats med solidaritet i vår moderna världs nyspråk. Man liksom borde vara med om man nu skriver böcker. I kärnan måste väl ändå Författarförbundet vara det fria ordets Mecka? Med dårens envishet har jag hållit fast vid det hoppet genom decennierna, trots ideliga besvikelser.

Det är dystert. Författarna behöver en sammanslutning som värnar om åsiktsfriheten, även dess mest vildsinta uttryck. Men jag tror inte längre att Författarförbundet kan bli det. Egentligen har jag nog inte trott det sedan min mest ungdomliga blåögdhet på 1980-talet. Förbundet har alltid varit och kommer alltid att vara blott en bastion till försvar för överhetens privilegier.

Ändå kunde jag av blott gammal vana ha hängt kvar till döddagar. Men detta år blev det akut genom snöd penningnöd. Det kostar en duktig slant att vara med i Författarförbundet: 1.400 kronor om året. Sedan jag slutade som krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och därmed halverade min redan blygsamma inkomst är det ett belopp som smärtar att punga ut. Så jag har fortfarande inte betalat årets avgift.

Här om dagen kom en email från Författarförbundet där de förklarade att om jag inte genast betalade skulle jag uteslutas. Det är onekligen tålmodigt, eftersom året snart är slut. Men det stämde mig till ny eftertanke. 1.400 kronor svider i min ekonomi, dessutom svider också åren av besvikelse över Författarförbundets trångsyn. Så varför betala?

Trots allt är det med stor vånda jag beslutar mig för att skriva detta och i samma anda strunta i betalningen. Säkert borde jag i stället med högstämd röst förklara mitt utträde ur förbundet, men det är i mina öron alltför mycket av kulturelitens skådespeleri. Jag föredrar att bli utesluten för att jag inte har råd med avgiften – eller i alla fall inte kan motivera den i min snäva ekonomi. Det är för mig en sannare symbol för hur galet det är.

Inte för att jag tror att de bryr sig. De hade nog gärna varit utan mig redan när jag vägrade att förtiga mina astrologiböcker.

Vi är helt enkelt inte samma sort, även om vi alla kallar oss författare. Det är bättre att jag skriver mina tokiga böcker, så får de hållas med sin teater på den där upphöjda scenen. Åt var och en sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Författarförbund, Författarförbundet, litteratur, klassamhället, kultur. Intressant?

A- och B-lag på arbetsmarknaden

EU-kommissionen morrar till mot svenska regeringen, som trots EU-beslut inte har lagstadgat lika rättigheter för anställda i bemanningsföretag. Vi har fått en arbetsmarknad med A- och B-lag, alltihop för att kringgå LAS, lagen om anställningsskydd. Klassamhället i retur.

Det svenska samhället är inrättat efter de fast anställda, som ständigt gynnas och skyddas av regelverk, arbetsmarknadspolitik och fackförbundens ansträngningar. Men det är allt fler som står utanför denna ordning – dels de helt arbetslösa men också de som anlitas av bemanningsföretag i underliga anställningsvillkor, som arbetsmarknadens parter ignorerar.

Bemanningsföretagen har växt explosionsartat av ett enda skäl: De erbjuder ett sätt för arbetsgivare att komma runt LAS. Många företag föredrar därför att anlita personal som de inte har eget arbetsgivaransvar för. Bemanningsföretagen erbjuder arbetskraft i slit-och-slängmentalitet.

EU har sagt ifrån (se DN). Bemanningsföretagsanställda ska inte ha sämre villkor än den ordinarie personalen på arbetsplatsen där de hamnar. En självklarhet, kan man tycka – om man inte är den svenska regeringen. Inte heller fackförbunden bryr sig. Trots EU-direktiv har Sverige ännu inte infört sådana självklara likabehandlingskrav.

I stället har vi fått ett samhälle med en andra klassens medborgare – de som saknar fast anställning där de faktiskt arbetar och aldrig får det. De är i jämförelse så gott som rättslösa.

Vi har sedan länge förstås också den tredje klassens medborgare, de arbetslösa. Deras villkor är värst och blir bara värre för varje år som går – samtidigt som de i realiteten blir allt fler.

Bemanningsföretagens löntagare är en dold arbetslöshet, på så vis att deras situation är ytterst otrygg och de inte får fasta jobb i sina yrken.

LAS är en märklig konstruktion, vars princip ”sist in först ut” och andra skydd för de redan fast anställda i praktiken innebär att de som har det bra får det allt bättre, medan de som har det sämre får det allt sämre, ofta från de första stapplande stegen på arbetsmarknaden till pensionen med skral pensionsinkomst.

Det är det nya klassamhället. Jag kan slå vad om att vid närmare granskning visar det sig slå på samma sätt och mot samma grupper som det gamla klassamhället gjorde.

Läs även andra bloggares åsikter om bemanningsföretag, arbetsmarknaden, EU, arbetsrätt, LAS. Intressant?

Kön mot klass

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige minskar, uppger DN. I jämförbara yrken är den nu endast 5,9%, vilket knappast beror på någon kvardröjande misogynitet.

Skillnaden är dock större om man slår ihop alla yrken i en klump. Då tjänar männen i medeltal 14,3% mer. Återigen är det knappast fråga om att kvinnor missgynnas, för då skulle det vara ungefär samma skillnad även inom jämförbara yrken.

Ändå döljer sig en gammal fördom där. Traditionella kvinnoyrken, som fortfarande kvinnor i högre grad än män har, värderas lägre än de traditionellt manliga. Exempelvis är vårdyrken lägre avlönade än fabriksarbete och byggjobb, lärare sämre betalda ju yngre barn de arbetar med, och så vidare.

Men de riktigt stora löneskillnaderna är inte mellan könen, utan mellan samhällsklasserna. En VD betalas sjukt mycket mer än alla sina underordnade. Där har skillnaderna till och med ökat de senaste decennierna.

Könssamhället är i avtagande, men klassamhället blir hårdare och dess orättvisor större. Och allvarligt talat: de som fortfarande insisterar på att de största orättvisorna är mellan könen, de medverkar till denna utveckling.

Nu är inte det angelägnaste målet att en kvinnlig VD ska tjäna lika groteskt mycket pengar som en manlig dito, utan att alla människors arbete ska värderas rättvist och rättvisande.

(Siffrorna kommer från en rapport av Medlingsinstitutet och gäller år 2010. Här skriver DN om de större löneskillnaderna.)

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, löneskillnader, klassamhället, ekonomi, rättvisa. Intressant?

Tystnad om fattigas företräden

En amerikansk undersökning visar att fattiga är mer empatiska och generösa än rika. Det förvånar inte alls. Vad som förvånar är att ingen undersökt saken tidigare – och varför bara en av de svenska rikstidningarna nämner saken.

Expressen skriver om undersökningen, men varken i Aftonbladet, DN eller Svenskan nämns den med ett enda ord.

Sökning på deras hemsidor visar att de aldrig har skrivit om Dacher Keltner, sociologen bakom undersökningen. Han forskar sedan flera år på människors medkänsla, sociala band och altruism – så att säga det goda i människan.

Han verkar också i en särskild organisation med detta sikte: Greater Good Science Center. Det låter lite lulligt, vilket kan vara anledningen till tystnaden i svensk press – men forskningen är genomförd enligt alla konstens regler.

Jag anar därför att det är fördomar som hejdar media. De har svårt att föreställa sig annat än att fint folk är fina och pöbeln pöbel. Eftersom journalisterna i hög grad snarare räknar sig till de förra än de senare har de svårt att acceptera annat.

Det delar de med hela överheten. Exempelvis hävdade Fredrik Reinfeldt nyligen att extremism är vanligast hos de ”socioekonomiskt marginaliserade” (ett väldigt fint uttryck för fattiga).

Keltners undersökning visar det motsatta: rika och privilegierade är betydligt mindre empatiska och mer själviska än fattiga. Keltner stöder sig på tolv olika studier som allihop visar detsamma.

Det borde inte vara ett dugg överraskande. Rika har mer att vara själviska om, medan fattiga har större behov av att samarbeta och dela med sig. Klassamhället har genom sin långa existens gjort detta hur tydligt som helst. Att det ska kräva vetenskapliga bevis är bara ytterligare ett beklämmande exempel på vilka som har makten.

Självklart är det så att de som är bäst skickade att styra samhället är de som värnar mest om dess fortlevnad och gemensamma nytta. De som är mest angelägna om att samhället ska vara så mycket som möjligt till godo för alla. Därför är det solklart att det borde styras av de fattiga.

Problemet är bara att de som styr tenderar att bli både rika och privilegierade. Därmed är det risk att de byter inställning. Det har väl hänt?

Läs även andra bloggares åsikter om Dacher Keltner, klassamhället, empati, sociologi, rika, fattiga. Intressant?

Det fria ordet har nyhetens behag

På DN diskuteras den råa ton som läsarkommentarer på tidningarnas nätupplagor kan hålla. Ska de tillåtas eller förbjudas? Intressantare är vad de uttrycker – det fria ordets ojämlikhet.

Förr var tidningarnas läsarröster hänvisade till insändarsidorna, som redigerades hårt och styvmoderligt av redaktörer. Internet har på några få år skämt bort allmänheten med möjligheten att komma till tals i världen även om man varken är journalist eller makthavare på annat sätt.

Tidningarna har infört kommentarsfält under nätupplagornas artiklar i avsikt att locka och engagera sina läsare, men förfäras över den ofta råa tonen i dessa kommentarer. Redaktörerna aktar sig för att delta i kommentarernas ibland långvariga diskussioner, i stället dryftar de vad som bör få bli sagt och vad som borde raderas.

Det är gammaldags maktspråk, förstås, och torde inte göra annat än reta kommentarsugna läsare ännu mer.

Nu när Internet har gjort det fria ordet tillgängligt för alla, för första gången i världshistorien, blir allmänheten förtjust på gränsen till förivring, måhända, vilket är förståeligt. De som tidigare hade ensamrätt på att göra sig hörda med sina åsikter – i detta fall främst tidningarnas journalister – reagerar oftast med fnysningar eller tystnad. Det är också förståeligt men svårare att försvara.

Yttrandefriheten har länge varit parodisk. Vi må ha haft den, men det har bara varit en liten privilegierad och av överheten på ett eller annat sätt godkänd grupp som egentligen har kunnat nå ut med sina åsikter. De som inte blivit publicerade i media har knappast kunnat göra sig hörda utanför den egna umgängeskretsen.

När nu Internet ger oss alla möjlighet att tala till en hel värld – oavsett om den lyssnar eller ej – reagerar de fordom exklusivt privilegierade ofta med ett von-oben-förakt som blott röjer deras aversion mot att inte längre ha monopol på åsiktsmakandet. Och de som tar i för kung och fosterland med sin nyvunna möjlighet att göra sig hörda skärper tonen just i reaktion på den långa historien av åsiktsförtryck via överhetskontrollerade media.

Det är historia nu, men det tar en tid innan bitterheten över det förflutnas munkavle går över. Rabiata kommentarer må verka hatiska men uttrycker bakom detta en genuin glädje över att äntligen få komma till tals. När denna nyhetens behag blir vardag kommer de att sansa sig.

Journalister som ogillar att inte ensamma föra världens talan får helt enkelt vänja sig.

DN skriver här, här och här om denna diskussion. Det torde bli fler artiklar efterhand.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, pressen, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kommentarer.

Fördomar i regeringens syn på extremism

Fredrik Reinfeldt och ett par av hans ministrar skriver på DN Debatt vad som behöver göras preventivt mot våldsam extremism. Men de tänker fördomsfullt, så det är risk att de både missar målet och råkar skapa nya sociala spänningar.

De påpekar att extremism med risk att leda till lika extrema våldshandlingar finns i tre specifika extremistmiljöer: ”den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”. Jag vet inte vad de menar med ”autonom” vänster, ordet betyder ju blott självständig och det är väl på något sätt varje politisk rörelse?

Jag är också förbryllad av att de inte nämner fundamentalistisk kristendom, fast även den har varit grogrund för våldshandlingar. Är det kristdemokraterna som fått denna extremism exkluderad?

Socioekonomiskt marginaliserade

Mest oroande är dock regeringens utpekande av en samhällsgrupp som särskilt i riskzonen för att skapa terrorister. Så här skriver de:

”Forum för levande historia har genomfört värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Resultatet visar att det finns en kärna av omkring 20 procent av eleverna som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Individer inom denna grupp kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Därför är det viktigt att just sårbara individer som kan lockas av antidemokratiska budskap står i centrum för förebyggande insatser för att kunna upptäckas i tid.”

Med det kryptiska uttrycket ”socioekonomiskt marginaliserade” kan de knappast mena annat än fattiga. Klassamhällets bottenskikt. Men är det verkligen där terrorister och extremister oftast har sin bakgrund?

Reinfeldt och hans ministrar inleder förstås sin artikel med det hemska terrordådet i Norge, men Anders Behring Breivik passar inte alls in i deras modell. Hans bakgrund är närmast högborgerlig och välbärgad. Det är långt ifrån sällsynt, i synnerhet bland högerextrema och vitmakt-anhängare. Inte heller är det märkligt: de privilegierade har ju mest att försvara mot vad de anser vara hotbilder i samhället.

För övrigt beskrev Breivik sig själv som kristen.

Fattiga är inte farligast

Från samhällets toppskikt odlas ständigt bilden av de sämst lottade som de mest oregerliga och minst socialt anpassade. Det är en fördom, som tyvärr ständigt bekräftar sig själv genom att rättsapparaten agerar i enlighet med den och samtliga ”statsmakter”, alltså även pressen, ideligen uttrycker den, oavsett hur det tål närmare granskning.

Just Breivik spelade på detta, vilket han på flera ställen stolt redogjorde för i sitt manifest: han kom undan risker och problem genom att uppträda med överklassmanér. Då slapp han misstanke fast han gjorde saker som borde ha skapat uppmärksamhet. Och hela hans vurmande för tempelriddare med mera visar att han såg sig som elit snarare än förtryckt.

Han är långt ifrån ensamt exempel på en extremist med socioekonomiskt gynnad bakgrund.

Regeringen vill påstå att fattiga är farligare än andra. Farligare för de rika, måhända, men knappast ens det. När rika blir fattiga beror det så gott som alltid på att andra rika har kommit över deras pengar.

Det är också ytterst osäkert att fattiga skulle vara mer våldsbenägna än rika. Snarare är det så att deras våld oftare kommer till samhällelig kännedom och leder till långtgående rättsliga åtgärder.

Förmodligen resonerar både regeringen och Forum för levande historia upp och ner. Olika former av extremism har olika procent anhängare i olika sociala grupper, helt enkelt till följd av vilka idéer extremismen i fråga uttrycker. Vitmakt har väl inte särskilt många invandrare bland sina anhängare, våldsbejakande islamism har knappt några kristna anhängare, och så vidare.

Statistik är vansklig. Man kan inte bara leta efter korrelationer och ta fasta på första bästa. Man behöver leta upp de mest tydliga korrelationerna.

Extremism kan dyka upp överallt, precis som andra abnormiteter kan. Det är själva extremismen som är kärnan, inte vilken specifik lära den omfattar. Därför är det ytterst olämpligt att generalisera – i synnerhet på sådant sätt som redan med de mest otäcka exemplen på extremism har visat sig felaktigt.

Bakläxa för regeringen. De behöver tänka bredare och djupare, om de ska hitta verkningssamma motgifter mot extremism. Deras debattartikel presenterar ingen lösning, utan blott deras egen fördomsfulla världsbild – som i viss utsträckning är en del av problemet, inte dess lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, extremism, terrorism, klassamhället, politik, regeringen.

SJ är klantigt men inte populistiskt

Fackförbundet Seko klagar i DN på att SJ:s ledning skyller ifrån sig på personalen i samband med avvisningen av barn från tåg. SJ:s agerande är ”populistiskt”, säger Seko. Det där ordet har blivit en fluga.

Att SJ:s ledning skyller ifrån sig är uppenbart. De hänvisar till luddiga regler, som det dessutom är oklart hur länge de har funnits. Kanske nytillkomna, menar i alla fall Seko. Och när det gäller alla dessa förseningar och inställda tåg plägar de skylla på Banverket, numera kallat Trafikverket. När det gäller märklig prispolitik och vagnstallets förfall skyller de på budgetkrav.

Vid det här laget är det pinsamt uppenbart att SJ:s ledning är inkompetent och saknar handlingsförmåga. De gör reklam i stället för sitt jobb, går och gömmer sig i stället för att gå till verket. Men är de populister?

Inte mer än extremister är det. Ordet populism sprider sig som en löpeld men används galet. Se mitt förra blogginlägg. Populism är strävan att göra sig populär genom att predika uppfattningar man tror att allmänheten vurmar för. Dit hör knappast att skylla ifrån sig, som SJ-ledningen gör.

Det är A och O i mediastrategi att aldrig skylla ifrån sig – även om man de facto skulle vara helt oskyldig. Det saknar ödmjukhet och antyder låg moral. Det är en uppfattning som så gott som hela allmänheten delar. Så SJ-ledningen är inte populistisk, den bara klantar sig. Som vanligt.

Om SJ-personal gör fel, dessutom samma fel mer än en gång, då är det uppenbart att dess ledning har fallerat i instruktioner och utbildning av sin personal. Alltså kan det inte blott vara vad man brukar kalla ”den mänskliga faktorn”, ett uttryck som inom hela transportindustrin är populärt när ledningar vill skylla ifrån sig. Och att skylla ifrån sig är väldigt populärt bland alla sorters ledningar. Höga chefer talar bara om sitt ansvar när de löneförhandlar för egen del. Då något oönskat händer är de plötsligt maktlösa, av ett eller annat skäl.

Det är inte populism det heller. Det är svek. Man frågar sig för n:te gången varför de ska ha så groteskt höga löner.

Läs även andra bloggares åsikter om SJ, avhysning, populism.

Populism är nyspråk

I synnerhet sedan tragedin i Norge har det gått inflation i pressens användning av begreppet populism. De högerextrema tankar som bland andra Anders Behring Breivik hyser kallas högerpopulistiska. Men det är ett både olyckligt och obehagligt ordval, framför allt för att det felaktigt insinuerar att åsikterna delas av väldigt många.

Populism är egentligen att vädja till eller flörta med populära åsikter. Att locka allmänheten genom att försöka låta som den. Men högerextremism, i synnerhet av den bestialiska sort som kom till uttryck i tragedin i Norge, delas av ytterst få. En försvinnande liten minoritet.

Det står klart redan med begreppet ”extremism” – en extrem åsikt fjärran från den allmänna meningen. En extremist kan knappast vara populist. Snarare motsatsen.

Varför används ändå orden som om de vore synonyma i mängder av artiklar och debattinlägg? Det är nog ett försök att förringa extremuppfattningarna, vilket gör det hela ännu obehagligare – för det antyder att brett omfattade folkliga uppfattningar är extrema, intoleranta och farliga.

Elitism

En motpol till populism är elitism, uppfattningen att stå över folkflertalet. Breivik är uppenbart snarare elitist än populist, eftersom han anser sig veta bättre än alla andra och vara berättigad att tvinga på omvärlden sin ståndpunkt, även med de mest brutala våldsgärningar.

När debattörer och diverse självutnämnda experter i pressen föraktfullt beskriver extremism som populism gör de sig också skyldiga till en form av elitism. Som om majoriteten har fel just för att den är i majoritet – som om demokrati ofrånkomligt leder åt fanders.

Det är klassamhället som blottar sig i sådan retorik. Föreställningen att pyramiden, med privilegierad elit i topp och en massa av förtryckta i botten, är den enda pålitliga ordningen. Ändå är det ofta i privilegierade grupper de extrema åsikterna frodas, inte bland ”vanligt folk”. Det gäller såväl vänster- som högerextremism.

Språket är dynamit, så vi bör använda det med försiktighet och eftertanke. Den terminologi vi väljer påverkar sedan hur vi ser på saker och vart våra argument för oss.

Nyspråk är ett begrepp uppfunnet av George Orwell i hans berömda bok 1984 för att peka ut just detta. Storebrorssamhället vände upp och ner på användningen av viktiga värdeord, för att lura folket att överge principerna bakom dem. Frihet var ofrihet och så vidare. Något liknande kan ske om elitism och extremism kallas populism.

Det dräller i pressen av ”populism” och ”högerpopulism”, i synnerhet efter attentaten i Norge. Här är några exempel: Dagen, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, SR, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, GP, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, DN, HD.

Läs även andra bloggares åsikter om populism, högerpopulism, högerextremism, extremism, elitism, klassamhället.

Nobelprisets snäva paradigm

Att Mario Vargas Llosa fick årets Nobelpris i litteratur kan inte någon ha missat, så som det brusat i media – mycket mer än om något annat Nobelpris. Genast startade också diskussionen om han borde ha fått det. Men den diskussionen förs inom Svenska Akademiens paradigm, som redan är alltför snävt.

Jag har inget särskilt personligt förhållande till Vargas Llosa och hans författarskap. En socialist som blev nyliberal, en agitator som blev snuskgubbe – men tveklöst en kompetent penna med många beundrare. Så långt allt väl. ”Supermario”, som flera tidningar skojar om, är väl att ta i, men i alla fall en författare som gjort avtryck.

Vad jag saknar bland Nobelprisen och i diskussionerna om dem är populärlitteraturen. Deckare, science fiction, fantasy, kärleksromaner, rysare, barnböcker och så vidare. Den litteratur som får de allra flesta läsarna och i själva verket gör de största intrycken på vår kultur. Där dräller det förstås av banaliteter – precis som i finlitteraturen – men också av mästerliga författarskap.

Jag tänker på sådana som Ray Bradbury och Kurt Vonnegut inom science fiction, självklart Tolkien inom fantasy men även t.ex. Michael Moorcock. Dorothy Sayers var en deckarförfattare som inte skulle sitta fel med ett Nobelpris, numera är kvantiteten inom genren större än kvaliteten men säkert finns några pärlor. Om spionhistorier ska räknas dit har vi inte bara Le Carré. I skräckgenren är Stephen King herre på täppan och borde åtminstone diskuteras i samband med Nobelpriset. Bland barnböckerna står just nu Harry Potter fram men dessförinnan t.ex. Michael Endes böcker, som var nästan lika populära på sin tid.

De exkluderas allihop beroende på en alltför trång bild av vad för litteratur som är ”bra”. Den snäva definitionen är väldigt konservativt borgerlig, finkulturens paradigm, som framför allt innebär att böckerna ska vara svårtillgängliga för människor utanför akademikernas skara, de som anser sig vara förfinade och därför är rätt hemliga med att också de läser King et al.

Detta gör Akademiens val av litteraturpristagare till en ständigt dammig och unken historia, speciellt som deras prisade författare ofta själva har inspirerats av populärlitteratur från nutid och forntid. I själva verket ansågs såväl Shakespeare som Cervantes fordom vulgära av många ”finsmakare” genom seklerna. Ska på samma sätt Stephen King tas till nåder i de fina salongerna först när några århundraden har gått?
Då lär de allra flesta Nobelpristagarna vara fullständigt glömda.

Det är också slående hur mycket mediatäckning Nobelpriset i litteratur får, som om det vore världskrig eller VM i fotboll. Idag har det drällt av artiklar i pressen – till och med i kvällstidningarna. Detta år kan det ha blivit lite extra beroende på att pristagaren är så pass känd och etablerad, men varje år får litteraturpriset betydligt mer uppmärksamhet i pressen än något av de andra Nobelpriserna. Det är i och för sig kul för en författare (om än jag aldrig kommer i fråga för priset), men jag tvivlar starkt på att det stämmer överens med det verkliga allmänintresset.

Här är dagens skörd om litteraturpriset och Mario Vargas Llosa i de fyra stora drakarna: DN här, här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Mario Vargas Llosa, litteraturpriset, Nobelpriset, Svenska Akademien. Intressant?

Sysselsättning för framtiden

Två ekonomer skriver på DN Debatt att sedan 1960-talet har antalet privatanställda i Sverige inte ökat ett dugg, medan de offentliganställda har fördubblats. Det är något helt annat än hur jag föreställde mig de senaste decenniernas utveckling.

Debattörerna, med förankring i näringslivet, argumenterar för att göra det lättare för näringslivet – märkligt nog utan några tydliga konkreta förslag. Mest upprepar de den uttjatade retorik som känns igen från näringslivet, i synnerhet under valår.

För mig var den enda överraskningen i deras text siffrorna om offentligt och privat anställda. Jag trodde att de senaste decenniernas synbara nedrustning av det offentliga och förflyttning av pengar till den privata sektorn skulle innebära en markant ökning av privatanställda på de offentliganställdas bekostnad. Men så här ser det ut:

Antalet privatanställda har varit ungefär detsamma sedan 1960-talet, cirka tre miljoner (som mest var de 3,3 miljoner – år 1964). Antalet offentliganställda har sedan 1960-talet ökat från cirka 750.000 till 1,5 miljoner – en fördubbling. Denna utveckling visas också i statistik hos Ekonomifakta.

Under samma period har Sveriges befolkning ökat från 7 till 9,3 miljoner, alltså med en tredjedel. Trots den betydande ökningen av befolkningen har det inte blivit fler jobb i den privata sektorn. I stället har den offentliga sektorn svällt, men bara så att den delvis fångar upp befolkningsökningen. Konsekvensen måste rimligen bli en ökande massarbetslöshet.

Det är inte riktigt sant, eftersom tydligen egenföretagare inte räknas med i ovannämnda statistik. De är enligt Ekonomifakta dryga 400.000. Denna siffra har minskat marginellt mellan 1995 och 2009 (jag trodde den var i ständig tillväxt), men Ekonomifakta meddelar tyvärr inte hur det såg ut innan dess.

Hur som helst, varken ökningen av offentliganställda eller andelen egenföretagare kompenserar helt för befolkningsökningen, så den stora arbetslösheten ser idag ut att vara rent matematiskt ofrånkomlig. Det är inte heller rimligt att en större ökning av offentliganställda ska sluka arbetslösheten, för detta skulle då helt finansieras av en privat sektor med måttlig eller ingen tillväxt – i alla fall på personalsidan.

De senaste decennierna har sett en ökad automatisering och datorisering inom alla samhällsfält. Vi behöver allt mindre mänsklig arbetskraft för att uträtta allt mer. Och inom de fält där arbetskraft är av nöden flyttas ofta produktionen till länder med betydligt lägre lönekostnader.

Det kräver onekligen en långsiktig strategi att möta denna utveckling, men jag ser inte att något av de politiska blocken presenterar någon sådan. De pillar i stället i små skattejusteringar hit och dit och blundar för det stora hela.

Vi kan inte slå oss till ro med en gigantisk grupp evigt arbetslösa, som vi faktiskt har idag. Det är ett liv i limbo. I stället bör vi förmodligen bryta upp den gamla ordning, som möjligen fungerade rätt bra före 1960-talet, då storföretag förväntades svälja all arbetskraft och staten kunde sopa upp resterna med diverse bidragssystem.

Jag tror att rörlighet måste till. Det nuvarande ekonomiska systemet är trögt och konserverande, fast världen förändras i rasande fart. Vi har definitivt råd att investera i en friare, experimentell framtid, för näringslivet genererar alltjämt gigantiska överskott, som numera mest används till att göra de rika ännu mer absurt rika.

Jag grunnar också på det egentliga jobb vi moderna samhällsvarelser har, vilket är att konsumera. Hela den globala ekonomin bygger på ett stigande antal konsumenter, där det spelar ringa roll om de har något annat för sig eller ej – bara de konsumerar mer och mer av de varor och tjänster som erbjuds. Annars slutar hjulen rulla.

Det är en udda världsordning, som ändå kanske innehåller ledtråden till hur en framtida arbetsmarknad måste se ut. Ekonomisk politik måste nog handla mer om konsumtion än produktion.

Läs även andra bloggares åsikter om privatanställda, offentliganställda, arbetsmarknaden, ekonomi. Intressant?

IQ säger inget om människans förutsättningar

Karolinska Institutet konstaterar att män med låg IQ oftare tar livet av sig. Det finns så mycket att opponera sig emot i det påståendet att jag knappt vet var jag ska börja. Men slutsatsen är en enda: sådan forskning skrämmer.

Forskaren bakom detta rön, Finn Rasmussen, som är professor i socialmedicin vid Karolinska Institutet, konstaterar: ”Det verkar som att de som har lägre begåvning har lägre kapacitet att hantera svåra livssituationer.”

Men IQ mäter inte begåvning, utan blott en viss specifik förmåga att lyckas med vissa teoretiska knep och knåp. Det är inte annorlunda än att ge folk poäng efter hur kvickt de löser Rubiks kub eller söndagskorsordet eller tusenbitspussel. Det är inte en giltig måttstock för mental kapacitet, snarare ett lika unket som förlegat försök att sortera människor på en vertikal skala ungefär som dess föregångare rasbiologin passionerat ägnade sig åt.

I detta fall, där så många som en miljon män är underlaget, handlar det om testerna som ynglingar genomgått vid mönstring till värnplikten, vilka är förenklade former av den djupt ifrågasatta IQ-testen. Det är inget vetenskapligt tillförlitligt sätt att mäta mental kapacitet av något slag.

Dessutom är det skrämmande att forskaren genast sluter sig till att de som fått lägre poäng i denna skumma test i högre grad begår självmord av inget annat skäl än egen otillräcklighet. Rasmussen röjer därmed blott sin egen elitistiska människosyn. Det är minst lika troligt att hans urval är detsamma som vårt klassamhälle så glatt gör med sina medborgare, varför de med sämre resultat i just denna form av tester (oftast beroende på mindre vana vid dem) är förvisade till betydligt mindre privilegierade livsvillkor och därför helt enkelt – och tragiskt – möter betydligt fler svårigheter i livet. Forskarna påstår att de har exkluderat denna faktor, men hur då?

Att undersökningen snubblar på sig själv bevisas av att de samtidigt har funnit att bland personer med psykos är förhållandet det omvända – högre IQ har högre självmordstal. Det har de ingen förklaring på.

Nej, IQ är en återvändsgränd som borde ha övergivits sedan länge. Dess bas är en människosyn som har växt fram ur rasbiologins perspektiv och principer om överlägsna och underlägsna människor.

Ändå snuddar forskarna vid en smärtande angelägen realitet: Antalet självmordsförsök – särskilt bland ungdomar – har ökat markant de senaste decennierna. Det har knappast med IQ att göra, utan med de allt kärvare framtidsutsikter som ungdomarna ställs inför, där de knappt ens kan räkna med att få jobb efter avslutade studier.

Karolinska Institutet har akut behov av en intern granskning av sin människosyn och sitt humanvetenskapliga paradigm. Det stinker. Visst frestar det att använda Värnpliktsverkets gigantiska statistiska material, men man får inte glömma att det är samlat i avsikt att hitta soldater. Vad kan det lära om den civila människans livsvillkor?

Här skriver DN och Svenskan om undersökningen.

Läs även andra bloggares åsikter om IQ, självmord, vetenskap, psykos. Intressant?

Namnet Skarsgård är ingen garanti

Jag hör inte till Björn Ranelids beundrarskara, utan anser att han mest staplar kladdiga adjektiv på varandra och kallar det aforismer. Men nu har han sagt en viktig sanning om nepotismen: Skarsgårdar och andra har sina berömda fäder att tacka för sina karriärer. Det luktar.

Vi lever i ett klassamhälle, och dess främsta mekanism är att barnen följer i föräldrarnas fotspår. Därför får en Skarsgård genväg till Hollywood, eftersom hans far redan etablerat sig där, och en Alfredsson och en Bergman har halkat in i filmens värld utan att behöva gå den långa vägen med låga odds.

Det är ett elände. Ibland har dessa barn till storheter en viss talang, men sällan så till den grad att de förtjänar den genväg de får – eller så att andra, utan berömda föräldrar, ska skuffas undan. Men så är det ideligen. Och kontentan är solklar: Till den grad vårt samhälle prioriterar släktskap framför genuin talang, till samma grad vittrar vår kultur sönder.

Vi måste komma förbi nepotismen för att kunna berika vår värld med den sällsynthet som bländande begåvning utgör. Annars lyfter vi aldrig ur det mediokra, som är maximum av vad nepotismen kan ge.

Läs även andra bloggares åsikter om nepotism, Björn Ranelid, Skarsgård, Bergman, Alfredsson.

Kapitalister är inga änglar

Jan Guillou ägnar sin senaste krönika i Aftonbladet åt en berättigad uppgörelse gentemot makten och kapitalismen. Framför allt handlar det om ifrågasättande och protest, vid behov reform. Och behovet är stort.

Guillou gör några hastiga historiska nedslag, med början i 1200-talet, för att visa vådan av världslig makt som hävdar sig ha gudomligt stöd. Det är förstås aldrig sant och aldrig gott.

Numera ligger den stora makten hos kapitalismen, som gjort att en procent av världens befolkning äger en fjärdedel av dess resurser – och säkert i praktiken kontrollerar betydligt mer. Även denna makt försvaras som om den vore en naturlag, ett välsignat tillstånd – ungefär som en religion.

Jag håller med Guillou om hans tillspetsade ståndpunkt. Möjligen kunde han betona att det knappast är de breda folklagren som har lanserat någon av historiens mäktiga som av gud given sitt ämbete, även om det tyvärr i varje tid är alltför många som tror på detta nonsens.

Kapitalismen och dess främsta företrädare hänvisar inte till gud, utan till vår tids religion: vetenskapen. De hävdar att marknadens mekanismer är lika orubbliga som fysikens lagar och att allt annat än kapitalism, helst så oreglerad som möjligt, leder till fördärv.

Men kapitalismen är sannerligen kapabel till en hel del fördärv, vilket såväl historien som nuet visar. Den är inte helig och dess härskare är inga änglar.
Världen blir grym och ödelagd om inte deras makt luckras upp och deras privilegier gröps ur.

På Aftonbladets nätupplaga kan man kommentera Jan Guillous artikel men där finns inga blogglänkar. Det är säkert Guillou som har sett till den saken, han är ingen älskare av bloggosfären – ej heller någon förkämpe för det fria ordet, utöver hans egen rätt till det.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, kapitalism, makt. Intressant?

Svenska Akademiens torftiga litteratursyn

Herta Müller fick årets Nobelpris i litteratur. Jag har inte läst ett ord av henne, vad jag kan minnas, och det är inte alls säkert att jag skyndar att göra det nu. Nobelpriset i litteratur har ända sedan sin tillkomst år 1901 missat det mesta av det viktigaste och häftigaste i litteraturen.

De stora och omvälvande författarskapen som har gjort intryck på vår värld har i de flesta fallen blivit utan Nobelpris – såsom James Joyce, Strindberg, Mishima, bara för att nämna några. Priset hamnar liksom bredvid den brännande och levande litterära scenen.

Det beror delvis på att priset ska gälla en hel författargärning, alltså sent i livet, medan författare mitt i den vitala hetluften ofta är ganska unga. Där brukar krönet på deras bana ligga, men priset ges i stället till dem som har det mesta bakom sig.

Elitistisk litteratur
Men den största anledningen till att Nobelpriset i litteratur är så vilset är säkert dess pretention. Det största och finaste litterära priset i världen måste ha så väldans fina och förnäma pristagare, utan minsta inslag av folklighet, popularitet och tillgänglighet. De ska vara svåra, tycker Svenska Akademien, annars kan de inte vara så fina.

Denna besynnerliga vanföreställning om kvalitet – att den är högre ju mer kryptisk och perifer den är – skämmer förstås såväl Nobelpriset som Svenska Akademiens kulturarbete i största allmänhet.

De måste ner från sina höga hästar och förstå att litterär kvalitet även kan finnas i författarskap på topplistorna, författare som vägrar att följa formerna, böcker som är stökiga och till och med trendiga - eller rentav sätter trender. Stora författarskap gömmer sig i genrelitteratur, såsom science fiction, fantasy och thrillers. Precis som den storslagna moderna poesin står att finna i rocktexter, gror den värdefullaste litteraturen ur folkdjupen, inte ur snårig elitism.

Akademien måste också lära sig att se igenom intellektuellt högtravande skriftställare och poserande djupingar, för att upptäcka att många av dem bär kejsarens nya kläder.

Alltså, Svenska Akademien: ner från börshusets höjd och ut på gatorna! Ge inte högborgerligheten fribiljett och gräddfil till litteraturpriset. Läs och fråga er vad som griper er, vilka boksidor som lever, vilka verk som verkligen gör avtryck på kulturen – hela kulturen, från samhällskroppens tinnar och torn ner till dess källarvalv.

DN skriver om Nobelpristagaren här, här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Herta Müller, Nobelpriset i litteratur, litteratur, Svenska Akademien. Intressant?

Bonus är stöld

Svenska storbanker betalar 5,4 miljarder kronor i bonusar till sina egna, trots finanskris och allt vad det är. Ingen överraskning. Denna rövarkultur i näringslivets toppskikt fortgår så länge det finns pengar kvar att ta, eftersom de allihop stöder och smörjer varandra.

Jag har bloggat förut om näringslivets och finanssektorns groteska ersättningar, som deras ledningar betalar ut till sig själva.

De påstår att det är nödvändigt för att stimulera cheferna – sig själva. Som om deras löner vore blott allmosor och som om dessa företag går ett dugg bättre för det. I själva verket snarare sämre, eftersom bonusarna är så konstruerade att de belönar risktagande och kortsiktighet. Sådant spricker, förr eller senare. Oftast förr.

Denna korruption, dessa metodiska stölder av miljardbelopp, tar inte slut förrän näringslivets styre reformeras. Börsnoterade bolag har ingen enskild ägare som säger ifrån. I stället leds de av en ganska liten krets kamrater som hjälper varandra att skövla företagen på allt mer pengar.

Företagen töms
Nu är det så mycket som försvinner i astronomiska löner, ersättningar och bonusar, att beloppen riskerar hela dessa företags framtid. Och vi har tidigare sett, gång på gång, att bonusarna betalas ut hur dåligt det än går för företagen.

Det här året delar de svenska storbankerna ut 5,4 miljarder kronor i bonusar. SEB kastar ut 2,4 miljarder på det sättet, trots att bankens vinst bara var 1,1 miljard. Hur går det ihop? En vinst på 1,1 miljarder ska belönas med mer än det dubbla i bonusar? Det har sedan länge passerat all sans och måtta.

Swedbank, som i år går mot en förlust på 8,9 miljarder kronor, betalar ändå ut 800 miljoner i bonusar. Man frågar sig varför.

Vi måste slå fast att det finns inget så unikt med dessa företagsledare att de förtjänar sådan ersättning. De får den för att det är de själva som bestämmer saken. Det är allt. Och det är kriminellt i kubik.

Allmänheten betalar
Vi får inte glömma att dessa bonuspengar inte uppstår ur intet. De tas från konsumenter och kunder – alltså framför allt från allmänhetens plånböcker. Bankerna ökar sina marginaler på bekostnad av sina kunder. I Sverige verkar dessutom bankerna i ett samförstånd som måste kallas kartell, så kunderna har ingen annanstans att gå.

Klassamhället i retur. Man påminns om forna seklers adel och kungligheter, som frossade obehindrat på böndernas produktion – blott för att de hade beväpningen att kunna ta för sig. De som har makten missbrukar den.
Hur långt är det till rim och reson?

Aftonbladet skriver om bonusarna här, här och här, Svenskan här, DN här.
Läs även andra bloggares åsikter om bonus, bankerna Intressant?

Samma överhet, samma översitteri

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund skriver i DN att den vänsterinriktade kultureliten är den nya överheten, som bedriver åsiktsförtryck och rena förföljelsen av “vanligt” folk. Men överheten är densamma som alltid – förtrycket likaså.

Vi lever i ett klassamhälle där toppskiktet alltid har ansett sig veta hur alla andra borde leva. De predikar nedåt – i vissa perioder högerideal, i andra vänsterideal eller något annat. Det enda som förblir oförändrat är vilka som predikar, och vilka de predikar för.

Hägglund blundar för historien
Göran Hägglund måste ha sovit under historielektionerna, för den delen under hela sitt liv, om han inte märkt att samhällets mäktiga och självutnämnda elit alltid har krävt lydnad och anpassning av resten av befolkningen, ofta in i minst detalj och struntsak.

Om något, så har trycket lättat de senaste decennierna, för att folk genom framför allt IT-samhället har större möjligheter än förr att själva välja vad de vill utsättas för. Det gäller såväl media som skolor och många andra sektorer av vårt vardagsliv. Valmöjligheterna ökar, likriktningen ovanifrån tappar mark och kontroll.

Självklart fortsätter överheten att med all sin kraft bekämpa detta, för den vill fortsätta att vara gud allsmäktig inför befolkningen. Därför fördöms från alla möjliga överhetshåll internet och andra fora som de inte kan kontrollera.

Simpel bild av folket
Överheten odlar en väldigt nedsättande bild av allmänheten, som ursäktar att den ska detaljstyras och hjärntvättas. Det är en evig omyndighetsförklaring, som Göran Hägglund också deltar i. Hans bild av “vanliga svenskar” är hånfullt förenklad, dessutom så populistisk att den snarare hör hemma i sverigedemokraterna.

Han skriver:
”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Dumheter. Det är betydligt fler och “konstigare” ting som diskuteras vid köksborden. Svenska familjer har massor av annat för sig än att oroa sig över mormor och pengarna. Dessutom kan diskussioner om skola, jobb och pengar vara hur djuplodande som helst.

Hägglund borde surfa runt lite bland de tusentals så kallade vardagslivsbloggarna, så märker han snabbt hur mycket som rör sig i huvudet på småbarnsföräldrar och alla andra “vanliga” svenskar.

Lika beklämmande simpelt beskriver han “verklighetens folk” under semestertid:
”I sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.”

Han menar nog ‘i somras’, men frånsett den språkliga detaljen: Hur många har lantställe att åka till, eller prioriterar alls det numera? Hur många gör loppmarknad till det väsentligaste fritidsnöjet? Han målar en bild av svenskheten som är ohyggligt fördomsfull.

Han säger också att “politik kommer i andra hand” för detta “verklighetens folk” – och där är haken. Om han tror svenska folket om denna simpelhet och politiska ointresse, då konstaterar han i nästa sekund att det är han och hans likar som måste styra oss. Eller om han skulle kalla det ta hand om oss. Just denna fördomsfulla syn på folket är vad överheten i alla tider har tagit till för att berättiga sitt styre, in i minsta detalj.

Göran Hägglund presenterar ingen som helst lättnad eller lösning. Han råkar i stället bevisa att han är en del av problemet. Nå, det var ingen nyhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, klassamhället, vänstern, kd, överhet. Intressant?

En till Shakespeare

Nu ska en kista från 1600-talet öppnas, med förhoppningen att hitta bevis på att den som vilar där var författare till Shakespeares pjäser. Varför denna envisa vägran att acceptera att Shakespeare skrev sina egna verk?

Svaret är enkelt: Shakespeare var en “nobody” från en avlägsen småstad. Den akademiska världen vill inte acceptera att någon utan gedigen, dokumenterad utbildning kunde vara så klok och vältalig. Helst borde han ha varit adel också.

Så de har prövat ideliga namn genom åren, utan att hitta minsta belägg för annat än att Shakespeare själv skrev Shakespeares verk.

Kistan de nu ska öppna är så stor att den förutom liket kan innehålla gamla manuskript. Den tillhör Fulke Greville (1554-1628), en engelsk ämbetsman med ett föga uppmärksammat författarskap. Han kallade sig själv Master of Shakespeare, oklart varför, men det har bidragit till att nästan 400 år senare sätta honom på listan över tänkbara upphovsmän till Shakespeares texter.

Återigen är det mest den akademiska motviljan mot att acceptera en man av folket som källa till så skön litteratur som Shakespeares – men faktiskt har Greville ett litet övertag över de andra kandidaterna.

I USA gjordes 1990 en dataundersökning av språkmönstren i Shakespeares texter, som jämfördes med mönstren i andra samtida författares verk. Resultatet visade att samtliga utmanare utom just Greville kunde avfärdas, eftersom deras litterära språk avvek så mycket från Shakespeares. Grevilles texter, dock, visade för stora likheter för att kunna avfärdas på samma sätt. Här är en tidningsnotis om saken, som jag hittade på nätet.

Jag vill fortfarande med eftertryck hävda att Shakespeare måste få chansen att stå för sina egna verk, men jag medger att jag är lite nyfiken på vad de hittar i Grevilles kista.
Deras porträttlikhet har dock mer att göra med bildkonstens konventioner vid tiden för målningarna, än någon delad identitet.

Här skriver DN och Svenskan om Greville. Det är i och för sig samma TT-artikel. Om några fynd görs i kistan torde mediauppmärksamheten tillta, milt uttryckt.

Läs även andra bloggares åsikter om Fulke Greville, Shakespeare.

Uniforma författare

I DN konstaterar Åsa Beckman muntert att sjal är väldigt inne bland svenska författare i år. Det är dock långt ifrån den enda likriktningen bland författarna, vilket inte är lika roligt.

Den svenska författarkåren genomsyras av en borgerlig präktighet, som ofrånkomligt är konservativ och elitistisk till sin natur. De svänger sig gärna med radikala åsikter, men radikaliteten är i själva verket bara PK. Man måste tycka precis så, och sedan uttrycka det med idealistens emfas och lomhördhet.

”Rätt” och “fel”
Viktigast av allt för majoriteten av den svenska författarkåren är att “rätt” människor kommer till tals. Vilka som är “rätt” är diffust. Det rör sig i det outtalade, genom skvaller, fördomar och nepotism. De som är “fel”, vilket avgörs på samma grumliga sätt, ska avfärdas och tystas, vad de än säger.

Författare sägs vara förkämpar för det fria ordet, men det är märkligt ofritt just inom denna kår. Med åsiktsfrihet menar de åter blott att “rätt” åsikter ska framföras av “rätt” personer, igen och igen, medan alla andra röster på något odefinierat sätt anses vara fiender till det fria ordet och därför ovärdiga yttrandefriheten.

Ja, det är en kuslig mentalitet, som upprätthålls av dessa självutnämnt rättrådiga. Ofta yttrar det sig så flagrant att man har svårt att förstå hur tänkande människor kan göra sig själva blinda för det. Det kan inte bero på annat än deras angelägenhet om att fortsätta vara “rätt” och aldrig råka bli “fel”.

Likriktningens nätverk
Det är ett likriktningens nätverk. Samma författare sitter på diverse positioner där de kan verka för varandra och mot alla andra – som redaktörer på radio, TV, tidningar och förlag, som ledamöter i stipendienämnder och statliga stödorgan, som recensenter, som styrelseledamöter i författarorganisationer och så vidare. Ett underförstått kamratskap inte olikt gamla ordenssällskap.

I denna trånga värld gör de allt de kan för att bevara kontrollen över den parodi de själva kallar yttrandefriheten, hela kulturens arena. Internet är det första mediet i vår kultur där röster kan komma till tals utan att först filtreras och godkännas av denna “kulturelit” av fördolt sammansvurna.

Det är därför inte konstigt att de hatar internet och skriker på kontroll och censur av det. De vill förstås ha samma kontroll över internet som de hittills har haft över alla andra media.
Internets många vitt spretande olikheter är bevis på att de ännu inte har lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, kultureliten, PK.

Chef u.p.a.

Gotlands landshövding Marianne Samuelsson blev tvungen att avgå, efter att ha gett en rik man otillåtna fördelar. Själv menar hon att det är alla andras fel. En chef utan personligt ansvar. Det är gott om dem.

Först menade hon att det var någon anställd på Länsstyrelsen som var ute efter henne. Nu säger hon i DN att det är massmedias fel, som gjort affär av saken såhär i sommarens nyhetstorka.

Höga chefer anser sig berättigade till sina extremt höga löner för att det har ett så stort ansvar. Men så gott som varenda en tar inte ansvar när det kommer till kritan. De gör inte vad de borde och skyller sedan ifrån sig på allt och alla.

Sådant skulle anställda på lägre nivå i företag och myndigheter aldrig komma undan med. Så ser klassamhället ut: de rika får allt mer för allt mindre, medan resten av befolkningen kläms åt, varv på varv.

Ledarkultur
Ledarskap är ingen lätt sak. Många dugliga ledare får kritik för struntsaker eller sådant som de faktiskt inte kan göra något åt. Det gäller i synnerhet politiker, som får löpa gatlopp för att de måste fatta nödvändiga men impopulära beslut.

Men det finns också en miserabel ledarkultur, som vuxit sig särskilt stark de senaste decennierna, där de trots makt och pengar smiter undan sina skyldigheter och bara frossar i de egna privilegierna. Med vår tids nyspråk kallas det framgång.
Om de ändå sover gott om nätterna kallar jag det sociopatiskt.

Dessa chefer håller varandra om ryggen med bonusar och fallskärmar, och genom att göra allehanda rockader där de behåller sina privilegier oavsett hur de har missbrukat sina positioner.
Marianne Samuelsson flyttar till regeringskansliet, där hon förmodligen får göra så gott som ingenting – men kassera ut samma höga lön.

Överhetens kompisar håller varandra om ryggen. Det kostar vårt samhälle väldigt mycket, på väldigt många olika sätt.

Här skriver Aftonbladet och Svenskan om Samuelssons avgång.

Läs även andra bloggares åsikter om Marianne Samuelsson, ledarskap, klassamhället, sociopati.