Ingen idrott är svensk

Riksidrottsförbundet (RF) har en satsning på gång där den samlade svenska idrottsrörelsen marknadsförs under en slogan: Svensk idrott – världens bästa. Det går att ifrågasätta.

Tanken bakom satsningen är utmärkt – den svenska idrottsrörelsen behöver presenteras med samlad front för att tillvarata sina intressen effektivt i Sverige. Vi ska stå enade närhelst sådant som berör oss alla kommer på tapeten.

Den slogan man valt, dock, har jag varit tveksam till. ”Världens bästa” är ett luddigt uttryck. Bäst på vad? Dessutom är det på många punkter inte sant. Vi är inte bäst i världen på idrott, att döma av hur det ser ut på VM-prispallarna. Däremot har vi i Sverige ett välutvecklat ideellt föreningsliv som driver idrotterna och det är kanske inte unikt men ändå utmärkande för hur vi gör saker i vårt land.

När det gäller den första delen av RF:s slogan, ”Svensk idrott”, blev jag med tiden mer positivt inställd. Något ska det ju heta och detta begrepp är så att säga minsta gemensamma nämnare. Det vore inte dumt om Riksidrottsförbundet följde efter och bytte namn till Svenska Idrottsförbundet eller liknande. Det där med ”riks” känns lite unket.

Å andra sidan, det finns ju ingen idrott som är svensk. Så gott som samtliga idrotter i RF har sina ursprung i andra länder. I vårt förbund, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, är det bara glima som kommer i närheten men dess ursprung är snarare nordiskt än just svenskt. Likadant ser det ut i övriga idrottssverige. Idrotterna har utländskt ursprung och utövas dessutom internationellt på samma sätt. Idrott är till sin natur internationell, inte nationell.

Det är förstås en väldigt stor poäng med idrotten. Den är, som man sa förr, förbrödrande – skapar kontakter och gemenskap över alla nationsgränser. Då blir det lite udda när just den svenska idrottsrörelsen vill särskilja sig med nationellt förtecken – även om det i sammanhanget är aldrig så oskyldigt.

Vi behöver hitta slagkraftiga uttryck för den svenska idrottsrörelsens gemenskap, men helst inte så att nationalitet ges en huvudroll i förhållande till omvärlden. Det är knepigt. Kanske skulle vi helt enkelt nöja oss med att byta namn på Riksidrottsförbundet – till Svenska Idrottsförbundet – och låta det räcka som gemensam nämnare?

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

1,7 miljarder utan budget

Riksidrottsförbundets (RF) stämma, som ägde rum den gångna helgen, hade förstås också att besluta om de kommande årens verksamhet och ekonomiska plan – men ingen budget presenterades och det var bara vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet som efterfrågade en sådan.

RF erhåller totalt 1,7 miljarder kronor i statsanslag. Det är inga småpengar. Ändå presenterades ingen budget för hur de ska fördelas under de kommande två årens verksamhet. Allt vi fick var två enkla diagram, som sa så gott som ingenting. Det var RF:s ekonomiska plan.

Vi var det enda förbundet som efterlyste en budget, vilket Riksidrottsstyrelsen ignorerade. RS ville inte ens gå med på vårt förslag att behandla den ekonomiska planen som en egen punkt på dagordningen. Tyvärr var det inte heller något annat ombud på stämman som uttryckte samma önskemål, så det rann ut i sanden. Stämman avslutades utan att någon som helst budget ens hade presenterats.

Det hade aldrig varit möjligt, eller ens tillåtet, på vår egen förbundsstämma, förhoppningsvis inte heller på något annat specialidrottsförbunds stämma.

Regleringsbrev

Förr om åren fick RF sitt statsbidrag tillsammans med ett regleringsbrev från regeringen, som angav hur bidraget skulle fördelas mellan olika instanser och verksamheter inom idrottsrörelsen. Det gjorde förstås att en budget inte kunde stuvas om särskilt fritt av RF-stämman, annat än inom varje anvisad pott. Inte för att det ursäktade den kompletta bristen på budget men det förklarade saken nödtorftigt.

Sedan något år har regeringen så gott som avvecklat regleringsbrevet. Nu kan idrottsrörelsen själv avgöra hur statsbidraget ska fördelas mellan de olika verksamheterna. Då är en budget alldeles nödvändig, i synnerhet som det handlar om så stora pengar: 1,7 miljarder kronor!

Jag har svårt att förstå varför budget saknades och varför den inte efterfrågades av fler än oss. Mitt intryck är att det handlar om en auktoritär mentalitet inom idrottsrörelsen, där dess medlemmar förväntas foga sig efter Riksidrottsstyrelsens beslut som om den vore en kung under enväldets tid.

Det är nog också så att många av de mindre förbunden är rädda för att sticka upp huvudet, av rädsla för repressalier av någon sort. De är alltför beroende av RS och RF-kansliet, så de tiger stilla och lyder.

Föråldrade ideal

Idrottsrörelsen har en hel del föråldrade attityder och ideal i sitt bagage, som den inte förmår göra upp med – eller ens verkar intresserad av att ifrågasätta. RF är en hierarki av den gamla sorten, med en ledning som pratar maktspråk och en auktoritär arbetsordning som alltför mycket bygger på pondus och prestige. Inte att förvånas över hos en rörelse som växt fram i det tidiga 1900-talets idéströmningar, särskilt som den aldrig på allvar tagit itu med dem.

Inom RF talas det vackert och ofta om demokrati och transparens, men för att dessa begrepp inte bara ska vara honnörsord måste de tillämpas i verkligheten. Där brister det ideligen. Jag undrar hur idrottsrörelsen skulle klara den ihärdiga granskning som till exempel politikerna och kultursektorn ständigt utsätts för. Vi borde välkomna den.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

Fördomar i idrottsrörelsens topp

Nu är Riksidrottsförbundets (RF) stämma över, efter tre dagars möte med över 700 deltagare allt som allt. Det har varit konstruktivt på flera punkter, ändå är eftersmaken bitter. Både Riksidrottsstyrelsen och styrelsen för SISU, idrottsutbildarna, visade sig kallsinniga mot självklara önskemål om likabehandling inom idrottsrörelsen. Varför då?

På deras förra stämmor, 2009, beslutades att en likabehandlingsplan skulle utarbetas och presenteras 2011. Ändå beslöt båda styrelserna att strunta i det, trots stämmobesluten. De motiverade detta på samma sätt: de har fått för sig att den nya diskrimineringslagen inte gäller för ideella föreningar.

Mot detta kan man resa två självklara invändningar: dels är det inte alls så enkelt som att föreningslivet är undantaget från diskrimineringslagen, och även om så vore – det betyder inte att det är fritt fram att diskriminera.

Det har dessutom visat sig att idrottsrörelsen inte alls är fri från diskriminering av olika grupper, så RF och SISU borde ivrigt ta sig an dessa frågeställningar och leta efter lösningar.

Diskrimineringslagen säger att man inte får diskrimineras på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. RF:s stadgar har en snarlik skrivning.

Detta är förstås väldigt viktiga frågor. Diskriminering förekommer bevisligen i vårt samhälle – även inom idrotten. Därför behöver RF och SISU i allra högsta grad arbeta för likabehandling. Jag begriper inte hur de båda styrelserna kan vara så ovilliga till det.

Om inte vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet hade lyckats få igenom förnyade direktiv om saken på de båda stämmorna skulle både RF och SISU i realiteten ha tagit avstånd från ett samlat och aktivt arbete mot diskriminering. Det hade varit skamligt.

Religion och etnicitet

På ännu en punkt har Riksidrottsstyrelsen agerat mycket märkligt utifrån diskrimineringsperspektivet. De föreslog stämman en särskild skrivning om att förbund baserade på en viss religion eller etnicitet inte ska tillåtas i RF. Det är egentligen självklart och är redan angivet i RF:s stadgar. Det gäller förstås även kön, sexualitet, och så vidare.

Varför då ett särskilt beslut om saken på RF-stämman – och varför bara om religion och etnicitet? Det är ett sätt att peka ut några grupper i samhället, som om de utgjorde ett akut problem. Det är inget annat än ett uttryck för fördomar.

Vi påtalade detta på stämman och yrkade på att formuleringen skulle strykas, men det ville inte Riksidrottsstyrelsen gå med på. Tyvärr ej heller stämman. Nu har denna besynnerliga och insinuanta skrivning fastställts och kommer att ingå i RF:s regelverk. Utan att ens något skäl presenterades för varför denna skrivning skulle behövas.

Det är djupt olustigt. Sammantaget – oviljan mot en likabehandlingsplan samt detta utpekande av religion och etnicitet – är detta svårt att tolka på annat sätt än som ett uttryck för envisa fördomar inom svensk idrotts ledning och en ovilja att komma tillrätta med dem.

Runt om i idrottsrörelsen ser vi ofta tendenser till fördomar och avoghet gentemot vårt förbunds idrotter, från människor som vet inget eller ytterst lite om dem. De verkar ändå anse sig berättigade att stå fast vid sina fördomar. RF-stämman har tyvärr blottlagt att detta inte är ett fenomen isolerat till hur de ser på olika idrotter, utan verkar vara en utspridd attityd inom idrottsrörelsen. Vi vet att den innehåller en del föråldrat gods, men vi var före denna stämma inte medvetna om att det gäller i så hög grad och så högt upp i idrottsrörelsen.
Det är sorgligt. Det är också oacceptabelt.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

RF och häcklare på YouTube

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Här om veckan hölls Riksidrottsförbundets stämma i Uppsala, där svensk idrott samlades och fattade beslut om framtiden. Det spelar inte så väldigt mycket roll för den vanliga träningen på klubbarna, men desto mer för förbundets möjligheter att verka för våra idrotter. Så vi var där och kämpade som om det vore SM-final.

Hela materialet till stämman var uppemot två kilo papper. Som Hamlet sa: Ord, ord, ord.

Genom hela läsningen påmindes jag ideligen om vad jag uppfattar som grundproblemet med RF: Det har blivit en stor byråkratisk apparat som slukar massor av pengar för att skriva en massa opportunistiska dokument och sedan insistera på att de blir katekes för våra idrottare. Ni har ingen aning om hur mycket det är, men det får vårt stackars kansli brottas med dagligen och vi i förbundsstyrelsen när vi inte kan undgå det.

Tjänstemännen på RF – och tyvärr även stora delar av RF:s valda ledning från idrottsrörelsen – befinner sig långt från själva idrottsutövningen men har ingen självinsikt på den punkten. De tror att de kan sitta på sina kontor och räkna ut hur idrott ute i klubbarna ska bli bättre. Och det kostar pengar när de gör det. Dessutom har de inte sällan en mästrande ton när de predikar för oss i förbundet om hur vi borde göra.

Jag känner igen det från många organisationer. När administrationen växer blir den ett självändamål och ord ersätter handling. Dessa många ord uttrycker vad som är gångbart i tiden men inte lika omsättbart i praktiken. RF formulerar visioner, värdegrunder och idéprogram på löpande band. So what? I de österländska kampkonsterna får man lära sig att ingen filosofi är något förrän den kan omsättas i praktik. Filosofi är inte att tala, utan att göra.

Det vet varenda idrottare. RF borde buga och ödmjukt lyssna på de erfarenheter som görs på träningsgolvet i själva idrotterna. Det är verkligheten. Vad RF håller på med är i alltför hög grad ett tyckande från kontorsstolen.

Jag känner igen det från YouTube, där jag har en del aikidovideor upplagda. Mängder av häcklare skriver föraktfulla kommentarer om att det där minsann inte funkar i ”verkligheten” eller att jag skulle få så mycket stryk av den och den. På deras YouTube-konton finns förstås inga som helst egna kampsportsvideor. De vet allt, fast de aldrig själva prövat.

Nå, det finns både på YouTube och RF många vettiga människor också. De vettiga på YouTube är förstås de som skriver smickrande om mina videor... På RF är det de förtroendevalda och anställda som envetet verkar för idrottens själ och mening, som söker de vettiga lösningarna och aldrig glömmer att idrott är inte att prata, utan att göra. De som gör det sistnämnda må vara sparsamma med orden men det är dem vi behöver lyssna på.

Om ni blev nyfikna är detta mitt YouTube-konto:
Aikidostenudd
Välkomna att häckla! Om det kommer från utövare är det alltid uppskattat.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

”Pole dance”

En annan form av dans runt stången.
Fast jag tränat aikido i flera decennier och allt det där, är det mycket i denna föreställning som jag skulle tro var trickfilmning, om det inte spelats in vid ett scenframträdande.

Men det är inte bara den akrobatiska skickligheten som imponerar. Det sprakar av fyndiga idéer och överraskningar. Och de svåra tricken framförs med en illusion av lätthet och avslappning, som om vem som helst kunde göra detsamma. Knappast.

Det finns fler föreställningar med än fler överraskningar. Följ bara YouTube-länkarna. Här är en solodans i badkar, framförd av en av de ovanstående stångdansarna:



Läs även andra bloggares åsikter om pole dance, akrobatik, dans.

Media mobbar kampsporterna

Svenska Budo & Kampsportsförbundet höll sin allra första Kampsportsgala i lördags, där en lång rad framgångsrika idrottare firades ståtligt – men pressen brydde sig inte, fast det drällde av världsmästare. Sportjournalister är lika lata som de är konservativa.

Dolph i glatt samspråk med Michael Söderkvist, en av seniorerna i svensk kyokushin.

Det var inte bara idrottsstjärnor där. Även allas vår Holywoodhjälte Dolph Lundgren var på plats och talade med många varma ord om hur hans hjärta alltjämt klappar för budo och kampsport. Han tränar dessutom på, precis som vi andra.

Musse Hasselvall var galans konferencier. Bland prisutdelarna fanns t.ex. Doreen Månsson, själv passionerat förtjust i kampsporterna sedan många år, Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber, Erik Åsbrink, George Scott, med flera. En diger samling.
Läs mer om galan på förbundets hemsida:
budokampsport.se

Musse Hasselvall och undertecknad växlar några ord på scenen.

Så varför fanns inte pressen på plats?
Vi har i alla år inom våra idrotter funnit att vi varit märkligt styvmoderligt hanterade av sportjournalisterna. De pratar fortfarande om pyjamassporter och skriver bara om oss när de tycker sig ha något att slå ner på. Sällan rapporteras resultat från våra tävlingar – inte ens när våra utövare tar EM- och VM-medaljer, vilket händer titt som tätt.

Sportjournalistiken är väldigt konservativ. Normalt skrivs det enbart om de gamla vanliga sporterna, allom bekanta i västvärlden – fastän kampsporterna får en allt större och alltmer entusiastisk publik, dessutom en flod av utövare.
På bilden visar Jesper Waldestål tameshirigiri. Han tog EM-silver i både iaido och jodo 2009.

Det är tydligt att sportjournalistiken är grovt etnocentrisk. Främmande idrotter med ursprung i främmande kulturer göre sig icke besvär. Det är snudd på rasism, förstås, i synnerhet om man betänker att kampsporterna i högre grad än det mesta i vårt samhälle lockar just ungdomar med utrikes härkomst.

Bara i sportjournalistiken är detta gamla tröga tänkande alls möjligt, och det fortgår decennium efter decennium. I stället bevakas våra idrotter väldigt intensivt – och kunnigt – av en mängd bloggar, på högaktiva forum, samt några enstaka media som har specialiserat sig på just kampsport, framför allt tidningen Fighter Mag och Nyheter24, som har en hel avdelning för kampsport, kallad Kampsport24.

Att övrig press skolkar är särskilt alarmerande eftersom många svenska kampsportare gör så bra ifrån sig i mycket tuff internationell konkurrens. Förra året togs i Svenska Budo & Kampsportsförbundet 25 medaljer i officiella internationella mästerskap – dessutom oräkneliga ytterligare priser i andra internationella stortävlingar. Flera av våra utövare är internationellt kända och respekterade hjältar inom MMA, thaiboxning, kickboxning och flera andra av våra sporter.
Det stinker att svensk press håller tyst om dessa prestationer – och nog stinker det av fördomar.

Rasmus Kellerman var en av dem som uppträdde på galan.

Foto: Hamid Shokatyan och Alexandra Blomqvist. Klicka på bilderna för att se förstoringar.

Läs även andra bloggares åsikter om budo, kampsport, kampsportsgalan, Dolph Lundgren, sportjournalistik, sportjournalister.

Anonyma medaljörer prisas

Lördag den 20 mars hålls den allra första Kampsportsgalan, där de stora idrottsprestationerna inom budo och kampsport firas och prisas. Det är många ståtliga segrar att välja på. Sverige hävdar sig mycket väl i dessa idrotter, vilket är ringa känt av den breda allmänheten. Dags att ändra på den saken.

Den första Kampsportgalan sammanfaller med att Svenska Budo & Kampsportsförbundet fyller 50 år, vilket också är något att fira. Dessa exotiska idrotter är inte längre nymodigheter i vårt land, inte heller så främmande fåglar som de var för några decennier sedan. Förr pratades det förbryllat om pyjamasbrottning och så vidare, men nu vet många till och med skillnad mellan olika stilar inom karate eller aikido, och tävlingar drar storpublik till såväl TV-kanaler som sportarenor, särskilt inom relativt nya kampsporter som MMA och Thaiboxning.

Det märks inte i pressens bevakning, som fortsätter att vara väldigt försumlig vad gäller dessa idrotter, även när deras utövare drar hem EM- och VM-medaljer, vilket sker härligt ofta. Sportjournalistik är besynnerligt konservativ och dessutom lider den av något slags chauvinism, så idrotter som inte känns förankrade i den svenska folksjälen göre sig icke besvär.

Det ska nog ändra sig med tiden, men Kampsportsgalan är ett sätt att springa före. De många imponerande insatser som gjorts av utövarna premieras vid en galakväll lördag den 20 mars på Clarion Sign hotell, vid Norra Bantorget i Stockholm. Det blir middag, fest och uppträdanden, samt utdelning av tolv olika priser till förtjänta kampsportare.
Ungefär som Oscarsgalan eller Idrottsgalan, fast i mindre skala – än så länge. Vem vet hur det utvecklar sig med åren?

Alla som har lust att vara med på galan kan boka biljett på Biljettnu.se (senast nu på söndag den 14 mars).

Mer information om galan finns på kampsportsgalan2010.se. Nyheter om den publiceras fortlöpande på Svenska Budo & kampsportsförbundets hemsida budokampsport.se, även på Nyheter24:s Kampsport24 och på Fightermag.se.

Det är hög tid att budons och kampsporternas idoga och framgångsrika utövare uppmärksammas efter förtjänst. Märkligt att det ska vara så snålt med den saken i media hittills.

Läs även andra bloggares åsikter om kampsportsgalan, kampsport, budo, kampsportsgalan 2010. Intressant?

Blodigt allvar i snön

Aftonbladet berättar att ett snöbollskrig i den lilla byn Rhuddlan, Wales, slutade med ett dödsfall. Det 20-åriga offrets 19-åriga bane är häktad för mord, men än så länge är det oklart hur det kunde sluta så illa.

Kan det verkligen vara blott en snöboll som ledde till döden? Den måste i så fall ha kramats hård som is och kastats med väldig snärt. Kanske var det i stället så att en upphetsade motståndare kvävde offret med ett bestialiskt envetet mulande?

Lek blir ibland blodigt allvar, men också motsatsen sker. Bilden ovan (klicka på den för att se en förstoring) är från ett snöbollskrig i USA 1863, mitt under det amerikanska inbördeskriget. Över 10.000 sydstatssoldater passade på vid ett ymnigt snöfall att förbyta allvar i lek och utkämpa ett muntert snöbollskrig i dagar.
Men det var på lek hela tiden. Soldater mitt i krigets fasor förstår skillnaden.

Läs även andra bloggares åsikter om snöbollskrig.

Alla idrotter har skador

En hel klase hjärnforskare skriver i DN att kampsporten MMA borde förbjudas. De verkar inte ha sett en enda MMA-match i sin helhet, bara elaka klipp i TV och en bild på Svenska Budo & Kampsportsförbundets hemsida. Att de ändå kräver förbud visar att de inte anser sig behöva veta mer, vilket är väldigt ovetenskapligt, fast allihop är professorer på Karolinska.

Drivande är Martin Ingvar, hjärnforskaren som också yttrade sig i förra veckans alla TV-program om MMA. Han har tidigare gått till storms mot boxning. Jag har för mig att han t.o.m. vill förbjuda amatörboxningen.

Det är väl hans jobb som hjärnforskare att ge sig på all form av våld mot huvudet, men då är det märkligt att han inte går till storms mot t.ex. tackling i hockey, nickar i fotboll, fallrisken i ridning och så vidare. Han menar att där är det inte fråga om avsiktligt våld mot huvudet, men vad gör det för skillnad för huvudet om skadan var avsiktlig eller ej?
Idrotter som i regelverk och utförande medger stora risker för skador måste i praktiken allihop betraktas som avsiktliga.

Kampsporterna skildras fördomsfullt
Och det dräller av skaderisker i idrotten. Inom kampsporterna – även MMA – är de faktiska skadorna få, jämfört med många andra idrotter. Det betyder förstås att om samhället vill att idrottares skador ska minska är inte kampsporterna viktigast att förbjuda eller reglera ytterligare. Andra sporter ligger betydligt sämre till – men de är mycket populärare, med miljonpublik och stort stöd hos media, makthavare och allmänhet.

Kampsporterna – i synnerhet de österländska och de nya – är så gott som ignorerade av media, har i de flesta fall ringa publik och ringa stöd hos makthavarna. Därför är de lätta byten. Framför allt för att de inte är särskilt välkända och därför lätta att ge missvisande bilder av.

SVT har haft några program om MMA på sistone, där de om och om igen visade bilder blott på några slag mot huvudet, och Martin Ingvar förfasade sig. Men så ser inte MMA-matcher ut. Mest är det brottning. Det blev lika missvisande som att från en mängd hockeymatcher bara visa tacklingarna.
Det går förstås inte att göra på det viset med hockey och låtsas att idrotten ser så ut. Alla har sett hockeymatcher, så den bluffen skulle genast avslöjas.

MMA har höga säkerhetskrav
Professorerna förfasar sig över att man i MMA får slå på en liggande – men till skillnad från boxning betyder inte liggande att man är utslagen. Tvärtom. De flesta MMA-tävlare vill komma ner till golvläge för brottning, eftersom de flesta matcherna vinns med olika låsningar. Golvläget är alltså aktivt, vilket är orsaken till att matchen kan fortsätta. Det har Martin Ingvar fått veta tidigare, men vägrade att berätta för DN:s läsare.

MMA bryter dock omedelbart om någon av de tävlande inte aktivt försvarar sig. Det är den gränsen som är den viktiga, och då bryts det oavsett om slag har utdelats eller ej. De ombesörjer också att alla tävlare är mycket vältränade och jämbördiga, vilket ökar säkerheten förmodligen mer än någon annan åtgärd. Och de har ett strängt karenssystem, som träder in även innan skador skett.

Jag är ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet, där MMA ingår, och jag har hela tiden imponerats av dess representanters kunniga säkerhetstänk och deras eget initiativ för att göra svensk MMA betydligt säkrare och mildare än en del motsvarande tävlingsformer som finns i andra länder.

Jag har också kunnat konstatera att MMA-utövare har precis samma sköna omsorg om varandra och respekt för former, domare och regler, som kännetecknar våra andra kampsporter och som vi inom de japanska arterna brukar kalla budoanda. Jag har skrivit om det här.

Skaderisk i alla idrotter
Visst går det tufft till i MMA-tävlingar (dock inte i vanlig träning, som är vad de allra flesta enbart ägnar sig åt) och visst förekommer slag mot huvudet – även knockout enstaka gånger. Men jag har inte kunnat se att det skulle finnas skäl att särbehandla just denna idrott. Alla idrotter har skador, de allra flesta idrotterna har tuffa tag.

Frågan är större. Hjärnforskare och andra läkare ivrar gärna för förbud, vilket utifrån deras perspektiv är rimligt, för att inte säga deras jobb att göra. Men i vårt samhälle finns det så många värden i idrotten att inte blott skaderisken kan få avgöra vilka idrotter som ska tillåtas – i så fall är det, som sagt, inte framför allt kampsporterna som skulle drabbas, utan snarare flera av de betydligt populärare idrotterna med väldigt många fler utövare.

Vårt samhälle dräller av skaderisker. Det är ofrånkomligt. Därför behöver vi alltid göra avvägningar mellan dessa och andra faktorer. Det är förstås beklagligt, eftersom vi gärna hade sett en tillvaro helt fri från skador – men det är knappast realistiskt.

Det viktigaste är förstås att skaderisken ska vara medveten och frivillig. Om den har en omfattning som inte är försumbar ska man vara vuxen för att kunna välja en idrottsutövning med särskilda risker. Därutöver är det av nödvändighet flytande gränser. Hur långt kan man gå i regelverk för att minska skador, utan att idrotten förlorar sin karaktär och sitt intresse? Vilka säkerhetsarrangemang kan man begära, som inte är för omständliga eller kostsamma? Och så vidare.

Kampsportsdelegationen
Vad gäller kampsporterna finns sedan några år Kampsportsdelegationen, en myndighet som har till uppgift att granska alla kampsporter som innehåller något slags våld mot huvudet och se till att deras regler och tävlingar har godtagbar säkerhet. Någon motsvarande övervakning finns inte för andra idrotter, fast det finns idrotter med fler och allvarligare skador – även dödsfall.

Vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet är väldigt nöjda med denna ordning. Innan den infördes motsatte vi oss den, för att vi med rätta ansåg att det inte fanns några skäl för sådan särbehandling av just kampsporter. Men Kampsportsdelegationens övervakning och sakkunskap har blivit en stor tillgång, som hjälper oss att bedriva tävling på bästa sätt och med ständig vaksamhet på skaderisken. Myndigheten har blivit ett stort stöd i vårt fortsatta säkerhetstänkande.
Och de baserar sina beslut på fakta, inte fördomar om våra idrotter.

Jag tror faktiskt att en liknande ordning vore försvarlig för hela idrotten, samtliga sporter och tävlingsformer. Inom idrottsrörelsen finns förstås ett omfattande säkerhetstänkande, som ändå skulle ha mycket att vinna på en myndighet där sakkunskap samlades och just själva säkerhetsaspekten var i fokus. Det skulle hjälpa idrotten att öka säkerheten och att vara ännu mer vaksam på skaderisker.

Jag tror också att det skulle stimulera en viktig debatt i vårt samhälle, som på saklig grund och med fakta i ryggen bedömer skaderisker och andra avigsidor inom idrotten. På det viset kan vi bättre jämka samman de flytande frågorna om var vi ska sätta gränserna – och varför.

Läs även andra bloggares åsikter om idrott, skador, Martin Ingvar, MMA, kampsport, kampsportsdelegationen. Intressant?

Regler måste vara mänskliga

Svenska Fotbollförbundet har ändrat sig om banderollen för Dawit Isaak på en Örgrytematch. Förbundets disciplinnämnd beslöt tidigare om böter på 10.000 kronor, men styrelsen har nu stoppat det. Men det var dålig timing, det skedde som en uppenbart motvillig eftergift åt opinionen. Det övertygar inte.

Fotbollförbundets attityd var först att idrott och politik inte hör ihop, vilket är dumheter. Idrott, som allt annat i vårt samhälle, är politik. Även att påstå annat är politik. Idrotten måste, som alla andra samhällsfenomen, acceptera att politik är överallt, eftersom det är hur vi förhåller oss till vårt samhälle och alla dess inslag.
Att hävda idrotten eller någon annan del av vårt samhällsliv som ett slags fredad zon är antingen naivt eller manipulativt.

Några Örgrytesupporters hade hängt upp en banderoll som uttryckte sympati för Dawit Isaaks sak på läktaren, och Fotbollförbundet gick i taket. De har ett generellt förbud mot politiska manifestationer vid fotbollsevenemang, som om dessa evenemang inte vore politik i sig.

Vad de möjligen kunde kräva vore att inga partipolitiska manifestationer sker på matcherna, eftersom idrott ska vara partipolitiskt obunden. Men om fallet Dawit Isaak råder djup enighet tvärs över partipolitiska gränser. Dessutom förstod jag det så att han har en viss förankring just i Örgryte, vilket gör manifestationen hur förståelig som helst.

Det finns en beklämmande mentalitet gömd i Fogtbollförbundets ursprungliga agerande, som visade noll förståelse och bara hänvisade till paragrafer – som om människorna vore till för paragraferna, i stället för det omvända. Nu rättar de sitt beslut, men så sent att alla förstår att det blott är en eftergift åt en opinion som blev starkare än de anade. Förbundet blev så att säga övermannat och erkänner sig motvilligt besegrat.

Det räcker inte. Nu behöver de ta itu med mentaliteten inom sin verksamhet och ombesörja att den bejakar sina föreningars och deras supporters engagemang för goda saker. Idrottsrörelsen behöver gå hand i hand med de välvilliga krafterna i vårt samhälle och det demokratiska engagemanget. Visst är det politik, precis som idrottens ideal är genomsyrade av politik.

Det är just med politik, var den än framträder, som vi verkar för ett allt mänskligare samhälle. Idrotten har en självklar plats i denna strävan.

Jag är själv ordförande i ett idrottsförbund (Svenska Budo & Kampsportsförbundet), så jag vet hur knivigt det kan vara att förhålla sig till situationer där regelverk och verklighet krockar. Men då måste vi komma ihåg att reglernas intention är att gynna verkligheten, inte fjättra den. Vi måste prioritera med hjärtat.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om Fotbollförbundets beslut.
Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, Dawit Isaak, Örgryte, fotbollförbundet. Intressant?

Förresten, varför har Fotbollförbundet skippat binde-s i sitt namn? Det borde heta Fotbollsförbundet. Det är måhända en yrkesskada, men jag kan inte låta bli att störa mig på det...

Idrotten gör massor för pengarna

I Expressen kritiserar Anders Rönnmark att idrotten via RF, Riksidrottsförbundet, får nästan två miljarder kronor i statliga bidrag. Men pengarna stannar inte hos RF, utan regnar ut till idrotten och dess utövare. Där gör de stor nytta.

Rönnmark menar att RF blivit en pompös organisation av högt betalda anställda, som slår ifrån sig kritik och i stället pratar maktspråk. Delvis kan han ha rätt, men det har inte mycket med de två miljarderna att göra.
Det allra mesta av de pengarna går ut till idrotten i förbunden och klubbarna, där de används för den livsviktiga verksamheten att hålla svenska folket i rörelse.

Och det är vansinnigt mycket vi får för pengarna, eftersom idrottsrörelsen i högsta grad är ideell. Barn, ungdomar och vuxna kämpar på ute i klubbarna, utan att få så mycket som en kopp kaffe för besväret.
Det är i detta ljus bidragspengarna måste ses: två miljarder låter mycket, men det leder till en väldigt omfattande verksamhet, eftersom den sker mest genom ideella krafter. Och de största pengarna till idrotten kommer direkt från de aktivas egna plånböcker.

Om Rönnmark får sin vilja igenom med ytterligare kontroller av vart pengarna går och vad de åstadkommer, då blir följden bara att alla dessa ideella krafter tyngs ännu mer av meningslös byråkrati i stället för att kunna koncentrera sig på idrotterna. Och RF:s redan nu ganska tilltagna kansli skulle behöva svälla ut, med ännu fler administratörer som skriver rapporter och pillar med statistik.
Det är ingen betjänt av.

Läs även andra bloggares åsikter om idrott, RF, Riksidrottsförbundet.

Karate blev eget förbund på RF-stämman

På RF-stämman i Visby, som avslutades idag, blev svensk karate invald som nytt förbund inom Riksidrottsförbundet. Hittills har den ingått i Svenska Budo & Kampsportsförbundet. Det var framför allt karatens gedigna arbete som ledde till beslutet, som är en framgång för såväl karaten som SB&K.

Det var mycket som skulle hinnas med på den välbesökta RF-stämman, innan det var dags för karatens medlemsansökan. Den behandlades inte förrän sådär halvtimmen innan stämmans slut, på söndagsförmiddagen, praktiskt taget “fem i tolv”.

Full aktivitet
Men karatens representanter och förbundskansliets personal var väldigt aktiva hela tiden. De pratade med delegater och slipade fortlöpande på sina presentationer och argument.

Dessutom hade vi ett stånd där karaten presenterades med trycksaker och en DVD-film, och en trupp från Botkyrka höll uppvisningar flera gånger under lördagen – mäkta uppskattade sådana, med en imponerande barnkarate och en trupp tjejer som tagit SM-guld i lagkata. De framförde en dramatisk och konstfärdig kata som fullständigt hypnotiserade publiken – mig också.

22 idrotter till

Riksidrottsstyrelsen hade rekommenderat avslag på karatens ansökan, med motiveringen att likartade idrotter bör vara i samma förbund. Men karaten är förstås en unik idrott som lika mycket som någon annan förtjänar att få organisera sig själva. Dessutom är den så stor, med 16.000 medlemmar, att den gott och väl klarar det.

SB&K med sina 22 övriga idrotter har inte möjlighet att stimulera karatens fortsatta utveckling lika väl som de kan göra med ett eget förbund. Snarare vore risken stor att de återstående 22 idrotterna alltmer hade hamnat i skuggan av karaten, som länge varit ojämförligt störst i förbundet.

Dessa argument och flera andra presenterades för RF-stämman när det äntligen var dags att behandla denna fråga. Vi var ett fullödigt team som stod för argumentationen.

I talarstolen
Först talade Birgitta Lindblom, ett charmtroll till karatemorsa, som berättade om idrotten med ett engagemang och en entusiasm som verkligen grep mötesdeltagarna. Hon fick varma applåder. Förbundskassören Michael Bergman redogjorde kort och sakligt för några kompletterande fakta.

Karatens ordförande Urban Andersson och jag kom överens om att bara jag skulle avsluta vår argumentation, för att spara mötesdeltagarnas tid – och för att det blivit en lång talarlista av andra förbunds representanter: skolidrottsförbundet, boxningen och taekwondo uttryckte sitt stöd. Skidförbundets representant var den ende som talade för avslag.

I egenskap av ordförande i SB&K betonade jag bland annat att vårt förbund enhälligt ställde sig bakom karatens ansökan.
Riksidrottsstyrelsens representant insisterade på avslag, men varken med nya argument eller särskilt eftertryck. Snarare betonade han att det förstås var stämmans sak att besluta i frågan.

Och det gjorde den, men tydlig övervikt för godkännande av karatens ansökan.
Vi var rätt euforiska då.

Tredje gången gillt
Det är tredje gången en av våra idrotter får eget förbund: på 1980-talet var det judo, på 1990-talet taekwondo. Det är hur naturligt som helst när idrotterna växer i storlek och egen kompetens.
Svenska Budo & Kampsportsförbundet lider ingen nöd. Vi har 22 idrotter till att ta hand om, och för alla dessa är karatens seger också en framgång, eftersom det betyder att vårt förbund kan koncentrera mer energi på dem.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om RF-stämmans beslut.
Läs även andra bloggares åsikter om karate, RF, Riksidrottsförbundet, RF-stämman, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, budo.

Svenskan gör samma anka som DN

Igår hade DN en artikel om att kvinnoidrotter missgynnas av bidragssystemet, som var rent nonsens. Idag svarar Svenska Dabladet med en artikel där man hävdar att idrottsklubbar fuskar med sina bidragsansökningar. Lika mycket nonsens. Den enda skandalen är den cyniska journalistiken.

Svenska Dagbladet konstaterar att det finns klubbar som fuskar med aktivitetsbidragen, genom att lämna delvis oriktiga uppgifter. Säkert. Det fuskas med bidrag. Ska det vara en nyhet?

Dessutom är det så att Svenskan baserar sina uppgifter på den kontroll som görs av RF (Riksidrottsförbundet) – alltså fusk som har avslöjats. Det finns ett kontrollsystem, som uppenbarligen fungerar. Så vad är problemet?

Svenskan försöker bara skapa rubriker inför RF-stämman, som sätter igång idag. Detsamma gjorde DN igår med sitt “avslöjande” om att kvinnoidrotten missgynnas något av samma bidragssystem, eftersom de inte har lika många aktiviteter per vecka. Jag skrev om det här.

Det är pinsamt hur manipulativa de stora morgontidningarna är och hur cyniskt deras journalister fejkar nyheter för att försöka skapa spektakel. Där ligger den enda skandalen i sammanhanget.

Det är inte bara oansvarigt, det är direkt omoraliskt. Noll pressetik. Tyvärr finns inga tidningar som har lust att granska den saken.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, idrott, bidrag.

Idrottens bidrag är ingen jämställdhetsfråga

Under den kommande helgen håller RF (Riksidrottsförbundet) sin stämma. Därmed är idrott och politik på tapeten. DN slår till med en undersökning som visar att damidrotterna får mindre bidragspengar än herrarna – men beror det inte helt enkelt på att det är fler män som idrottar, och gör det mer?

DN redovisar inte sin statistik mer än med några få belopp, som de påstår visar att tjejer missgynnas i idrotten. Men de enstaka siffrorna och luddiga påståendena kan lika gärna förklaras med att det fortfarande är fler grabbar än tjejer som idrottar, och att de gör det oftare.

DN är ute efter en billig poäng och tillåter sig att vara så släpphänta med bevisningen att det snarast är desinformation. Det är falskspel i avsikt att skapa skandal.
Se DN:s artiklar här, här och här.

Lagsport
Några av bidragen till idrotten är så utformade att de stora lagsporterna tenderar att få mer pengar än de flesta individuella sporter. Det märker förstås vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet, som består av uteslutande individuella sporter.

Men bara för att lagsporterna har större övervikt av grabbar än många andra sporter betyder inte det att bidragen därmed är ojämställda. Det är inte där problemet ligger – utan just i att lagsport premieras framför individuella sporter.
Eller hårdraget: svensk idrott är till väldigt stor del en fråga om fotboll.

Dela på kakan
RF har under de senaste åren kämpat med att försöka få fram en ny fördelningsmodell för bidragen till idrotten, men en sådan måste godkännas på RF-stämman, där alla idrottsförbund samlas – och det är svårt att hitta en modell som vinner ett brett stöd. Inga förbund vill få sämre fördelning än hittills, men gärna bättre – vilket förstås är en matematisk omöjlighet.
Bidragen är en kaka av förutbestämt format. Om någon får mer får en annan mindre.

En kategorisk könsfördelningsgrund för beräkningarna skulle bli väldigt orättvis på många andra punkter – den skulle i orimlig grad gynna de idrotter som är populära bland tjejer och lika orimligt missgynna killarnas favoritsporter.

En modell för dessa bidrag får inte vara kategorisk, utan uppdelad på flera självständiga variabler, så att inga idrotter – oavsett deras särart – offras.

Det måste förstås handla om kvantiteter som är överblickbara och lätta att beräkna: hur många tränande, träningstillfällen och klubbar, och så vidare. Om vi börjar kvalitativt värdera idrotter mot varandra, då går vi mot slutet på idrottsgemenskapen.
Dessutom torde det inte leda till något annat än att fotbollen får ännu mer pengar, beroende på sin popularitet, som makthavarna knappast kan ignorera.

23 idrotter i ett förbund

Vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet har 23 olika idrotter i vårt förbund, vilket förstås gör förbundets verksamhet särdeles kostsam och krävande. Tänk bara alla dessa landslag!
Jag tror att det är alldeles unikt inom RF. Som ordförande i vårt förbund ser jag förstås gärna att bidragsfördelningen tar ordentlig hänsyn till det.

Men en så sällsynt situation kan knappast bli en variabel i beräkningarna av alla bidrag. Då är det bättre att RF har en rörlig pott att fördela just till särskilda avvikande fall, som inte täcks in av de generella fördelningsprinciperna.
Och så har jag för mig att det redan är.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, idrott, jämställdhet, RF-stämma.

Ett mobbat S

Svensk fotbolls riksorganisation bytte namn för ett antal år sedan, och valde då att strunta i svenska språkregler: det fick heta Fotfollförbundet i stället för det korrekta Fotbollsförbundet. Ett litet s försvann. Varför var det så avoga mot den lilla bokstaven, som krummar sig så blygt?

Själv har jag på grund av mitt namn ett särdeles kärleksfullt förhållande till denna bokstav. Detsamma borde förstås gälla för allt svenskt.

DN:s språkvårdare Catharina Grünbaum skriver i sin spalt om Svenska Fotbollförbundets rebelliska stavning, som förmodligen beror på att de vill komma så nära engelsk stavning de bara kan.

Dessutom är detta förbund så stort och rikt att de förmodligen tycker sig kunna strunta i allt. Jag fick höra skvallras att av alla pengar som flödar genom idrotterna i världen är uppemot 80% fotbollens.

Men andra sporter tar efter, t.ex. Handbollförbundet, Bilsportförbundet och Ridsportförbundet. Däremot skriver Amerikanska Fotbollsförbundet sitt namn med binde-s.

Språkregeln med detta fognings-s (också kallat binde-s) är att det ska in när ett sammansatt ord, som fot-boll, fogas till ett annat ord. Det finns förstås undantag, men fotboll med förbund hör inte dit.

Kampsportsförbundet
När vi i Svenska Budoförbundet för några år sedan skulle inkludera kampsport i vårt namn dryftade vi frågan i styrelsen. Jag kollade för säkerhets skull med Svenska Språkrådet, den myndighet som sköter språkvården.
De var solklara med att vi behövde ett s, och beklagade sig över Fotbollförbundets avvikelse.

Så vi döpte om oss till Svenska Budo & Kampsportsförbundet. Jag busade in ett & i stället för att skriva det med bindestreck, för att göra namnet lite roligare. Jag minns inte om jag kollade den saken med Språkrådet.

Vi beslöt också att det skulle förkortas SB&K, återigen för att ge det lite karaktär. SBKF hade blivit förfärligt tråkigt, som något fackförbund. På Google hittar man t.ex. Svenska Baptisternas Kvinnoförbund med den förkortningen, men också några hänvisningar till vårt förbund, eftersom inte alla har anammat den gällande förkortningen.

Kanske är det så att även & tenderar att mobbas, för att tecknet krummar sig lika blygt som s? En hård värld föredrar raka staplar.

Läs även andra bloggares åsikter om språk, svenska, fotbollförbundet, kampsportsförbundet.

Fråga spelarna!

I morgon börjar Davis Cup-matchen i tennis mot Israel, som spelas i Malmö. Alla möjliga pampar har yttrat sig om eventuell bojkott, publikförbud, protester och så vidare. Men har någon frågat tennisspelarna?

Idrottsrörelsen har växt fram ur ideologier som idag knappast kan anses rumsrena – chauvinism, socialdarwinism, krigsromantik, elitism... Idrottsevenemang har alltid använts i det storpolitiska spelet, och idrott som social fostran har alltid varit ett sätt att göra medborgarna till lydiga arbetsmyror.
Idrott och politik hör ihop. Det är minst sagt naivt att påstå annat.

Men det betyder inte automatiskt att idrott ska bedrivas med politiska syften. Jag har t.ex. alltid varit tveksam till när det talats om bojkott av rent politiska skäl – framför allt för att sådana diskussioner förs över idrottarnas huvuden och att besluten fattas av andra än idrottarna.

Det går inte att avpolitisera idrotten, men det går att flytta om makten inom den. Jag vill att idrottarna själva ska få bestämma hur de vill ha det. Om idrottare vill bojkotta matcher av politiska skäl, eller om de absolut inte vill det, så ska detta respekteras. Ingen annan ska fatta besluten åt dem – särskilt eftersom det alltid sker utan att lyssna på deras synpunkter.

Det riktigt otäcka är att när idrottare protesterar av egen ideologisk övertygelse, då blir de straffade. Det hände till exempel med de svarta olympier som gjorde Black Power-gesten med knuten näve på prispallen (se bilden). Deras idrottskarriärer avslutades prompt och för evigt.

Så, vad gäller Davis Cup-matchen i Malmö: låt spelarna själva bestämma om de vill bojkotta, bära en bindel, eller bara spela på. Och respektera deras beslut.
Demokratisera idrottsrörelsen! Låt idrott styras av idrottare.

Det har skrivits massor om Davis Cup-matchen. Här är några av de senaste dagarnas tidningstexter: Sydsvenskan, som är hemmahörig i Malmö, skriver här, här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, DN här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om davis cup, tennis, Israel.

Match om Israel i Malmö

Malmö kommuns överhuvud, Ilmar Reepalu, svarar bitskt på kritiken han fått av Sydsvenskan för sin vilja att ställa in tennislandskampen mot Israel i staden. Visst är kritiken delvis befängd, men Reepalu tillåter sig en maktutövning som måste ifrågasättas.

Ilmar Reepalu, som i vad som känns som evigheter har varit Malmö kommuns starke man, har medverkat till att tennismatchen mot Israel inte ska få ha någon publik, av säkerhetsskäl. Han gör ingen hemlighet av att han helst vill ställa in matchen helt – i protest mot Israels militära agerande i Gaza.
Reepalu har framför allt reagerat på att så många barn har dödats i Israels attacker. Han säger t.o.m. att de har mördats.

Det fick – inte oväntat – den oförblommerat reaktionära ledarskribenten Mats Skogkär på Sydsvenskan att anklaga Reepalu för antisemitism. Argumenten är minst sagt krystade:

”Anklagelser om barnamord har när det riktas mot judar – och Israel definierar sig som bekant som en judisk stat – en alldeles särskild historia och en alldeles speciell klangbotten. Att judar mördar barn, till exempel för att använda deras blod i religiösa ritualer, är en klassisk antisemitisk myt som genom historien lett till otaliga pogromer.“

Visst var Reepalus ordval hårt, men Skogkär är absurd när han påstår att Reepalu därmed deltar i en skrockfylld svartmålning av judar.
Resonemang av detta slag kan inte annat än göda antisemitismen, eftersom de innebär att man inte kan kritisera Israel alls utan att anklagas för att vara antisemit.

Men Reepalus ståndpunkt är minst sagt betänklig av ett helt annat skäl. Han tar sig rätten att hantera Malmös kommunalpolitik i affekt, efter helt personlig övertygelse, och att då strunta i andra intressen eller ståndpunkter. Han låter rent maktfullkomlig när han avslutar sitt inlägg med:
”Jag, personligen, kommer att använda de möjligheter som är mina att fördöma krigsförbrytelser och tala för fred och för en återgång till de gränser som gällde före 1967.”

Han ger sig alltså rätten att använda alla sina befogenheter som kommunstyrelsens ordförande för att genomdriva sin personliga övertygelse. Så kategoriskt får man inte agera i maktställning. På riksnivå skulle det kallas ministerstyre.

Sedan kan man undra vad poängen skulle vara med en återgång till 1967 års gränser i Mellanöstern. Måste inte en varaktig lösning innebära en stat för palestinierna? Vad jag minns var de ungefär lika rättslösa 1967 som de är nu, om inte värre.

Läs även andra bloggares åsikter om Ilmar Reepalu, Gaza, Israel, Malmö.

Diskrimineringsombudsmannen diskriminerar

DO, Diskrimineringsombudsmannen, ska se till att vi inte blir diskriminerade på grund av ras, religion, kön, sexuell läggning, osv. Men detta arbete leder lätt till annan form av diskriminering. Det hindrar inte DO att braka på med hot och höga straffavgifter, även där lagstödet är väldigt tveksamt. DO gör sig därmed skyldig just till diskriminering.

Det är inte i alla samhällssituationer som diskriminering kan förekomma. DO har en lista på tänkbara instanser, företag och institutioner som lagarna mot diskriminering gäller. Dit hör inte, enligt DO:s lista, ideella föreningar.
Ändå driver DO flera fall mot föreningar för att skrämma dem att betala saftiga ersättningar för diskriminering, som alltså enligt DO:s egen tolkning inte kan äga rum i föreningslivet.

DO räknar med att föreningarna inte ska förstå det, utan bli rädda för hot om rättegång och betala avgifterna för att komma undan.
Men DO är en myndighet. Därför förväntar sig allmänheten – med all rätt – att dess utövning ska vara neutral och korrekt, inget tjuv- och rackarspel för att lura pengar av folk.

Vad DO förmodligen ursäktar sig med är att lagarna i fråga är en smula vaga och flera tolkningar av dem har inte prövats i domstol. Men det är inte DO:s sak att försöka driva lagarna åt annat håll än deras syfte ger skäl att antaga – och framför allt inte som ett utpressningsmoment mot en godtrogen allmänhet.
Dessutom har DO på sin egen hemsida visat vad de själva anser att lagarna gäller, och dit räknar de inte ideella föreningar.

Slöja
Inom de idrotter där jag är verksam, kampkonsterna, känner jag till två fall där DO på detta lömska sätt driver skadeståndskrav mot föreningar, för att de inte tillåter att man tränar med slöja på. Det kan verka som en struntsak, men det finns minst två viktiga skäl till detta:

1 Säkerhet: Kamsport är inte ofarligt, så det måste utövas under stort ansvar och med flera försiktighetsåtgärder som det hålls hårt på. Därför har kampsporterna väldigt få skador. Slöja på träningen utgör en väldig riskfaktor – till exempel för att det ger skymd sikt, för att det är ett plagg som kan fastna på många olika sätt, och för att eventuella skador inte ögonblickligen syns. Därför är varje form av huvudbonad uttryckligen förbjuden i flera internationella tävlingsreglementen inom kampsporterna.

2 Klädsel: De flesta kampkonsterna har regler för enhetlig klädsel, som bottnar i vad de står för historiskt och vad plaggen symboliskt och traditionellt representerar. Det är inte religion, men djupt förankrad sed. Och varför ska man inte ta seden dit man kommer? Det ska inte i första hand vara kampsportens sak att foga sig efter andra seder, som gäller i helt andra sammanhang. Den kan välja att göra det, men det är kampsportens godtycke som ska gälla inom dess egen verksamhet – inte andra intressen som ej är hemmahöriga där.

Observera att ovanstående invändningar mot slöja inte utgör någon diskriminering på grund av religion, utan regler av helt andra skäl.

När DO väljer att se slöjan som en religiös rättighet, vilken enligt DO alla andra ska foga sig efter – då förvägrar DO alla andra sina rättigheter. Det är en prioritering och värdering som i allra högsta grad kan ifrågasättas.

Pengar

Dessutom är det så att i båda nämnda anmälningar mot kampsportklubbar kräver DO stora skadestånd av föreningarna – pengar som delvis (men bara delvis) ska tillfalla de personer som vägrades träna med slöja på.

Det handlar alltså om pengar, i vanlig ordning. DO tar en stor andel av sådana skadestånd, och personerna som de driver saken åt gör sig också en hacka. I ett av de nämnda fallen (kanske båda) har det ekonomiska intresset uppenbart varit drivkraften för DO-anmälan.

Därför riskerar mängder av idrottsföreningar att lycksökare går runt och kammar in storkovan genom att kräva skadestånd för att de inte får ha slöja på träningarna – utan att de alls är intresserade av att faktiskt delta i dessa träningar, eller ens att bli medlemmar i föreningarna.

Föreningsfriheten
Föreningsfriheten innebär att människor fritt ska kunna bilda sammanslutningar där de själva bestämmer reglerna för hur deras verksamhet ska se ut. Det är en väldigt viktig rättighet, som inte ska kullkastas utan noga överväganden.
Framför allt ska föreningarna inte skrämmas till att betala pengar för krav som är ytterst tveksamma, och DO ska inte vilseleda föreningar om detta bara för att lyckas pressa av dem pengar.

Kvinnoförtryck
När det gäller slöja finns ett till problem, som är av ännu större betydelse: Vad för religiösa skäl som än förs fram till stöd för slöja är det ett klädtvång som endast drabbar kvinnor, och som dessutom bottnar i den oacceptabla tanken att kvinnor ska skyla sig för att inte fresta män till sexuella närmanden.

Det är en föråldrad syn på könen – inget annat än ett flagrant kvinnoförtryck. Vårt samhälle ska inte stifta lagar som stöder – till och med uppmuntrar – sådant.

Slöja, burka och liknande kvinnoförtryck behöver avskaffas, precis som en del kristna uttryck för kvinnoförtryck har förpassats till historien.

DO:s tillämpning av diskrimineringslagarna är inget annat än ett stöd för diskriminering av kvinnorna, eftersom den stöder och uppmuntrar ett klädtvång som endast gäller kvinnor.
Därmed bryter DO mot lagen om könsdiskriminering.

Motsägelser
Det finns många absurditeter bland diskrimineringslagarna, eftersom de är tillkomna i en politiskt opportun hast. Det här är komplicerade ting, där vi egentligen måste börja med att fråga oss vad samhället ska sträva efter och hur olika intressen ska vägas mot varandra. Som det nu är riskerar DO och diskrimineringslagarna att direkt motarbeta de syften som både DO och lagarna ämnades för.

För några dagar sedan mailade jag till DO en fråga om varför de ger sig på ideella föreningar på detta sätt. Jag har ännu inte fått något svar. Jag meddelar förstås här om det kommer, och vad det i så fall innehåller.

Expressen har publicerat en mycket intressant debattartikel av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt i ämnet. De har skrivit en bok som belyser problemet med det överdrivna diskrimineringstänkandet.

Skumma ideal i idrottens skrymslen

Sydsvenskan behandlar i två artiklar homofobin inom idrottsrörelsen. Det är kanske så att inom “grabbiga” världar odlas machoideal – såsom i sport och i lumpen. Det är nog inte lika enahanda inom kvinnlig idrott. Men homofobi är långt ifrån det enda som behöver belysas och bearbetas i idrotten. Där ryms många olustigheter.

Sydsvenskans sportchef Anja Gatu har intervjuat skådespelaren Mårten Svedberg, som i sin enmansföreställning Fotbollsbögen belyser problemet med mansroll och homofobi inom idrotten. Fast han erbjuder föreställningen gratis till idrottsklubbarna är det hittills bara en som har nappat.
Redan det säger en hel del om hur det är fatt med idrottens vilja till självkritik...

Anja Gatu har också skrivit en tankfull krönika där hon resonerar om inställningen till homosexualitet i idrotten, speciellt vad gäller damfotboll, som enligt henne har många homosexuella spelare och just därför betraktas med minst sagt underliga ögon av omvärlden.

Kampsport

Jag har tränat aikido i 36 år och därmed även haft flitig kontakt med flera kampsporter och kampkonster. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någon enda gång inom dessa idrotter sett några flagranta exempel på homofobi. Snarare tvärtom. Ganska nyligen förklarade en kamrat som tränar MMA skämtsamt att där fick man minsann inte vara homofob, eftersom det är halvnakna karlar som kravlar runt varandra på golvet.

Man skulle kanske tro att kampsport med så mycken närkontakt mellan utövarna skulle vara speciellt “allergisk” mot homosexualitet, men snarare verkar det dämpa sådan skräck. Man kan inte hålla på och bry sig om det på träningen – varken att oroa sig över motståndarens sexualitet eller vara angelägen om att inte ge tvetydiga signaler om sin egen. Då kan man inte koncentrera sig tillräckligt på själva träningen och den egna utvecklingen.

Dessutom tränar män och kvinnor tillsammans i de allra flesta kampsporterna, vilket säkert gör en hel del för att lösa upp överdrivna könsrollstankar. Grabbar kan inte uppträda lika macho under mixad träning som de ibland gör när man klumpar ihop dem för sig.

Lagsport
Eventuellt är det också skillnad på individuella sporter och lagsport. I de sistnämnda sker omedvetet ett slags samgående, där man letar sig fram till ett gemensamt sätt att vara som lätt kan bli stereotypt och överdrivet.
Individuella sporter tenderar i stället att framhäva det individuella, vilket i förlängning torde ge högre tolerans mot alla sorters olikheter.

I lagsporter finns också en hård utslagningsmekanism. Man ska platsa i laget – och det kan lätt gå på tok för långt.

Tävling
Idrottsrörelsen har en del synnerligen tveksamma inslag, även homofobin förutan. Den förfaller lätt till något slags socialdarwinism, det vill säga de starkas rätt över de svaga. Det är tävlingen mer än själva idrottandet som riskerar att skapa sådana obehagliga ideal. Som Abba sjöng: “The winner takes it all.”

Tyvärr är det så illa ordnat att bara en kan vara bäst, bara en vinnare – så alla andra är i högre eller mindre grad förlorare. Det är ingen bra matematik, precis.

Återigen ser jag en fördel inom kampsporterna. Där är nämligen tävling inte så dominerande. Många tränar kampsport år efter år utan att tävla, och får ändå ut allt de behöver av sin träning. Inom t.ex. de österländska kampsporter där tävling alls förekommer brukar det inte vara mer än sisådär 5% som faktiskt tävlar. Dessutom finns några arter helt utan tävling.

De flesta andra idrotter har så gott som ingenting utöver tävlandet. De går ofta inte ens att utöva utan ett dominerande tävlingsinslag – det gäller särskilt lagsporterna. Träningen är så gott som lika med tävling.

Det finns många faror med den mentalitet som sådant föder och göder. Därför borde idrottsrörelsen ta ett mycket större ansvar och försäkra sig om inslag som motverkar det negativa i tävlandets mentalitet.
Annars kan det urarta till rena gladiatorspelen, dessutom läktarvåld, intolerans eller rentav hat gentemot det avvikande, och utslagningsmekanismer som skadar självkänslan hos alla utom de största vinnarna.

Idag är det alltför många klubbar och idrottsförbund som bara nöjer sig med att göra vad de kan för att vinna, och tycker att den inställningen är den föredömliga. Därmed trissar de upp och stöder utslagningstänkandet. Homofobi är bara en av riskerna med det.

Idrottens mörka ideal

Per T. Ohlsson på Sydsvenskan skriver i en ledare om de Olympiska spelens politiska sida och konstaterar att det sannerligen inte är någon nyhet. Nationalistisk yra har rått sedan starten i antika Grekland.

Han vill ändå hävda en särskild likhet mellan OS i Kina och det i Berlin 1936, varvid han tar till ett minst sagt vagt argument: “Den här gången, precis som 1936, är det värdlandets interna förhållanden som står i fokus.”
Goddag yxskaft.

Antingen är han för naiv eller för räddhågsen för att i stället granska de ideal som idrotten i sig innehåller och propagerar – och de stämmer alldeles utmärkt med nationalistisk förhävelse. Därför används alla sorters idrottsevenemang – ja, hela idrottsrörelsen – med särskild förtjusning av varje nation som strävar efter att prisa sig själv. Se bara hur de svenska idrottarna skildras i svensk press – som om de vore kämpar för själva svenskheten.

Vad annat är att vänta av en rörelse som baseras på att en ska bli vinnare och alla andra förlorare? Och förskönar atletiska ideal, som ligger mycket nära rasbiologins principer. Och som vardagsmat kräver att unga människor ska tuktas till en självdisciplin och ett självuppoffrande slit som man inte ens begärd av soldater. Och tillämpar en skoningslös utslagning redan på barn som knappt hunnit lära sig läsa ännu.

Det finns förstås en anledning till att just idrott används med sådan iver av mörka politiska krafter. Idrottens ideal bör granskas ingående och ifrågasättas på allvar. Men det törs nog ingen ledarskribent, särskilt inte mitt under ett OS, var det än hålls.