Så ska man inte skriva

 Ord som inte gör någon skillnad ska man stryka. Ett ord detta ofta gäller är ”så”. I talspråk halkar det in lite här och där som något slags utfyllnad. Det må vara hänt. Men i skriftspråk är det en styggelse.

Det är lätt att se var ”så” används fel: där det går att ta bort utan att meningens betydelse ändras. Då ska man inte skriva ”så”.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för kvicka nyheter men det är gott om språkfel i texterna, ibland även i rubrikerna. De har nog lite bråttom och verkar inte lägga tid på korrekturläsning. Därför har det inte överraskat mig att även hitta den felaktiga användningen av ”så” där.

Här är några exempel därifrån. Klicka på citaten för att komma till artiklarna på Omni. Jag har markerat felaktigt använda ”så” med fetstil.

I EU:s nya och dyrare vaccinavtal med Pfizer och Moderna så ingår ett ”antal förbättringar och modifieringar”.

Jämförelsevis så hade Sverige mer än 40 000 nya fall per vecka under tredjevågens topp.

I takt med att talibanernas blodiga avancemang i Afghanistan forsätter så flyr nu hundratusentals människor landet i rädsla för sina liv, skriver New York Times.

Och nu ett exempel på när ”så” används rätt, om än det är osnyggt att ordet inleder två meningar i följd:

Så nära att tarmarna vrider sig. Så beskriver Sportbladets krönikör Frida Fagerlund känslorna inför damlandslagets semifinal i OS-fotbollen.

Är trumpet hittepå?

 

På DN:s ledarsida skriver Susanne Nyström att trumpetspel är hittepå, inget sommarjobb för ungdomar. De bör i stället ägna sig åt grönsaksodling eller skogsplantering, ”ett riktigt jobb” som ”verkligen rustar tonåringar för arbetslivet.”

Hon avslutar med att hävda:

”Där utförs arbetsuppgifter som kräver flit och disciplin. Inte kreativitet och entreprenörsanda.”

Förutom den oavsiktliga ironin i att hennes eget jobb är så fjärran från naturen man kan komma, röjer hon en samhällssyn som är minst sagt föråldrad, dessutom en föraktfull syn på ungdomar. De behöver fostras med hårt arbete, minsann.

Som om att lära sig spela trumpet inte krävde hårt arbete, flit och disciplin. Hon kan ju försöka själv.

Kommunerna ska inte ”trolla fram saker som egentligen inte behöver utföras” – men vad behövs mer än kreativitet och entreprenörsanda? De är framgångsrecept som gång på gång i nutid och historien har visat sig åstadkomma underverk.

För många år sedan frågade jag bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, som då var en av näringslivets giganter, om han hade något ord för vad som var allra viktigast och värdefullast i näringslivet. Han svarade utan minsta betänketid: ”Kreativitet!”

Jag blev överraskad för att jag dittills trott att det var något som konstnärer, inte företagare, förstod värdet av. Icke så. För honom var det en ledstjärna och han visste vad han pratade om. Det kunde jag även konstatera när blickade runt på hans imponerande konstsamling.

Han skulle absolut hävda att vi behöver kreativitet – ju mer desto bättre.

Entreprenörsanda är ett snarlikt begrepp, kreativitet i affärer. De största framgångarna kommer av djärvt och innovativt tänkande, inte av att låta sig nöja med att påta i jorden, hur idylliskt och grönt det än må verka.

Det är förvånande hur lite Susanne Nyström begriper dessa två begrepp. Lika förvånande är hennes fördomar om musiken. Det är ju en gigantisk industri där massor av pengar cirkulerar. Långt ifrån alla blir stenrika – men väldigt många kan försörja sig på det, även ett antal trumpetare. Just nu i coronatider är branschen särdeles tuff, men ändå fungerar den och kommer sannerligen inte att dö ut. Vi behöver musik!

De som söker sitt levebröd där kan inte ligga på latsidan. De visar i stället en formidabel envishet och energi, år efter år – först med att lära sig värvet, sedan slita genom magra år innan det leder till inkomster, och många når inte dit. Vår värld är rätt njugg mot musikerna, fast vi inte skulle stå ut utan dem – inte så njugg som Susanne Nyström, förstås, men hennes drapa gör ju inte saken bättre.

En sak är säker: hon skulle inte själv stå ut i den värld hon propagerar för.

Evigt liv ingen nyhet

Visst handlar journalistik om dagsaktuella ting, men det är ingen ursäkt för historielöshet. Skildringen av nuet haltar om den saknar det förflutnas perspektiv. Ändå är det ack så vanligt i media.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för att få reda på vad som hänt i Sverige och världen, dessutom gratis. Men den har sina journalistiska brister, såsom lite väl många språk- och sakfel, ofta till och med i rubrikerna. Jag kan slå vad om att skribenterna där inte ens själva korrekturläser sina texter.

Det kan bli oavsiktligt komiskt, som när Marcus Andersson skriver om attityder till odödlighet. Han börjar med att citera poplåten Forever Young av Alphaville från 1984: ”Vill du verkligen leva för evigt?” Sedan konstaterar han: ”Men trots att det var längesedan 80-talsdängan skrevs är frågeställningen fortfarande högintressant.”

Frågan om evigt liv är förstås betydligt äldre än så. Alphaville var sannerligen inte först att begrunda den. Så långt tillbaka i historien vi kan blicka har evigt liv varit  ett kärt ämne.

Mytologi och religion svämmar över av föreställningar om odödlighet, inte blott för gudar. I kristendomen är idén om den odödliga själen fundamental, likaså i islam och många andra religioner. Det är fullt tänkbart, rentav troligt, att mänsklighetens grubblande över sin dödlighet och längtan efter att undkomma den utgör religionens främsta attraktionskraft.

Även en utsträckt jordisk existens har det spekulerats om hur länge som helst. Redan eposet om Gilgamesh, som är cirka 4000 år gammalt, berättar om metoder att bli odödlig. Legenden om Ahasverus, som vägrade låta Jesus vila mot hans vägg på vägen till Golgata och därför dömdes att evigt vandra över jorden, kan spåras tillbaka till 1200-talet. Modernare myter ger diverse väsen odödlighet, exempelvis vampyrerna.

Sistnämnda figurer har jag själv skrivit om i en av mina romaner: Ever Young, där titeln förstås är inspirerad av Alphavilles sång. Jag tog med ett annat citat från den, som är mer drastiskt: ”Let us die young or let us live forever.”

Haken med evigt liv – såväl i jordisk som utomjordisk gestalt – är förstås kvaliteten på det. Att vara odödlig med stigande ålderskrämpor är knappast lockande. Man vill vara det i ungdomlig spänst och med ungt sinnelag.

Bob Dylan släppte 1974 en sång med samma titel som Alphavilles, ett slags vaggvisa för sonen Jesse, där han sjunger: ”May you stay forever young.” Han syftar just på det ungdomligt obekymrade och uppriktiga sinnelaget, med glädjen i att se ett rikt och lyckligt liv framför sig. Odödlighet är det inte tal om.

Egentligen gäller detsamma för Alphavilles sång. Snarare än evigt liv handlar den om att bevara ungdomen hela livet, att slippa åldrandets våndor: ”It's so hard to get old without a cause, I don't want to perish like a fading horse.”

Även Queens låt på temat, Who Wants to Live Forever från 1986 (som skrevs för filmen Highlander), talar mer om att leva livet än att nödvändigtvis göra det långt. Den slutar: ”Forever is our today. Who waits forever, anyway?”

Inte heller ett evigt liv efter detta är med säkerhet en välsignelse. Många gamla mytologier föreställde sig ett förfärligt dödsrike, såsom kristendomen tänker sig helvetet. Det är en historiskt vanligare föreställning än den om ett paradis.

I den välkända vara-monologen gick Shakespeares Hamlet så långt som att förklara rädslan för döden som en bävan för att den inte skulle vara ett utslocknande, utan en evig fortsättning i något okänt tillstånd man aldrig kom ur:

”To die, to sleep, to sleep, perchance to Dream; aye, there's the rub, for in that sleep of death, what dreams may come, when we have shuffled off this mortal coil, must give us pause.”

Problemet är detsamma vare sig odödligheten är i jordelivet eller hinsides. Vad för evighet blir det?

Marcus Anderssons artikel berättar om en undersökning som visade att 70% av de tillfrågade inte ville bli odödliga. De hade flera olika skäl för detta. Många var oförmögna att komma upp med något särskilt skäl. Kanske var det för dem, liksom för Hamlet, ett alltför stort okänt att kasta sig in i.

Vampyrerna i min roman betalade dyrt för sin odödlighet. Allting har ett pris. En lång följd av år är inte i sig skäl nog att betala. Det beror på vad de innehåller.

En helt annan form av odödlighet är i andras minne. Den fornnordiska ordspråkssamlingen Havamal säger (i Björn Collinders översättning): ”Ett vet jag som aldrig dör; domen som fälls om den döde.” Lao Tzu uttryckte det snarlikt för en bra bit över 2000 år sedan i Tao te ching: ”Den som dör utan att glömmas får ett långt liv.”

Det är den enda odödlighet vi hittills har till förfogande och det borde räcka.

Fusk i Eurovision Song Contest

När granskande journalistik uteblir går saker snabbt överstyr. Så har skett med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, som ogenerat tillämpar ett fascistiskt beslutsförfarande.

Hur skulle det vara om de allmänna riksdagsvalen hade en liten hemlig jury vars röster räknades som 50% av valresultaten – som om det krävdes experter för att valet skulle bli ”rätt”? Så sker i Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest.

I sistnämnda, som har sin final ikväll, finns 39 jurygrupper i lika många länder, var och en om fem personer, alltså totalt 195. Dessa 195 personers röster väger lika tungt som allmänhetens, fast de sistnämnda utgör miljontals röstande. Ett större hån mot de demokratiska principerna går knappast att uppbringa i nationer som kallar sig själva demokratiska.

När det sägs att dessa juryledamöter är professionella kan knappast annat menas än att de tillhör musikindustrin – skivbolag, musikförlag osv. Det gör dem partiska från början, uppfyllda av egenintressen, men knappast mer kompetenta att hitta en hit. Ty vad är en hit, annat än en låt som en stor del av allmänheten gillar? Därför är självklart inget proffs pålitligare än sagda allmänhet.

I stället handlar det om vad dessa professionella tycker vi borde gilla, av diverse obskyra skäl. Ett slags smakråd – fast i denna genre mest en envishet med dålig smak.

Det här förfarandet mörkas förstås, eftersom det är djupt skamligt. SVT nämner inget om jurygruppernas sammansättning eller regelverk på sin hemsida, som annars stolt förklarar att årets Eurovision Song Contest har mottot ”We are one”. Somliga, dock, räknas långt mer än som en...

Sångtävlingens officiella hemsida är inte mycket bättre på att informera om jurygrupperna, hur de tillsätts och varför de ska ha så absurt stort inflytande över resultatet. Vad som nämns i Eurovisions FAQ är:
”You will shortly be able to download the Rules of the 56th Eurovision Song Contest in the About 2012 section of this website.”
Notera att de fortfarande pratar om förra årets tävling – och fortfarande har de reglerna inte publicerats.

Något mer om juryn nämns på denna sida: Time now for the all important Jury Final. Där avslöjas att juryn i motsats till allmänheten fått se en generalrepetition på fredagen, på vilken de baserar sin röstning – dagen innan den direktsända finalen. Där står också att jurymedlemmarnas namn offentliggörs under finalen, vilket återstår att se...

Jag har för mig att det under de närmast föregående åren var allmänhetens röster som gällde till 100%. Med modern röstningsmetod via telefon och SMS är det både genomförbart och därmed det enda rimliga. Varför backar Eurovision Song Contest från detta?

Kan det vara den svenska modellen som tränger igenom för hela Europa? Sveriges Melodifestivalgeneral Christer Björkman sitter som en av blott sex personer i tävlingens referensgrupp, så nog har han haft möjlighet att trycka på för sin modell. Det är också uppenbart att Christer Björkman lider av ett sådant hybris att han tror sig veta bättre än allmänheten vad för musik den gillar.

Det är mycket skumrask i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så varför förbigås detta med fullständig tystnad av pressen och alla andra nöjesjournalister? De låter sig uppslukas helt av glitter och skvaller, men gör inte ett enda handtag för att granska underligheterna.

Det är en förfärlig journalistisk slapphet, som är precis vad som gör det möjligt för de här musiktävlingarnas ledningar att vara hur lumpna och korrupta som helst. När pressens granskning uteblir växer vansinnet.

Förmodligen anser redaktionerna med viss snobbism att dessa schlagertävlingar inte ska tas på allvar, bara ses som jippon. Men det är riktiga pengar i omlopp och riktig makt missbrukas, samtidigt som en stor del av allmänheten engagerar sig.

Då borde det vara alldeles självklart för journalisterna att bry sig på riktigt, i stället för att bara glassa sig med en kader uppklädda figurer som får sina femton minuter i rampljuset.

Mer i pressen om Eurovision Song Contest (men utan journalistisk granskning): AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om eurovision song contest, ESC, melodifestivalen, Christer Björkman. Intressant?

All forskning är inte vetenskap

Gentemot astrologi och horoskop ska man förhålla sig skeptiskt, eftersom vetenskapliga belägg saknas – men det betyder inte att allt kan avfärdas innan det har prövats på vederhäftigt vetenskapligt sätt. Avfärdar astrologin gör ändå ideligen självutnämnda förnuftets profeter, som så gott som alltid begår misstaget att hasta till slutsatser på väldigt svaga grunder.

Generellt tenderar dessa att kräva betydligt mindre (för att inte säga obefintligt) vetenskapligt stöd för att avfärda astrologin än de skulle behöva för att acceptera den. Därför sprider de okritiskt påstådda fakta utan att göra sig besväret till det minsta källkritik. Inte särskilt vederhäftigt.

Tyvärr är det ett mönster som återfinns överallt där etablerade paradigm existerar. De accepteras okritiskt medan anomalierna mot dem avfärdas alldeles för lättvindigt. Just denna attityd gör att vetenskapens stora landvinningar alltid först måste ta sig igenom en mur av fördomar och motvilja.

Jag stötte nyss på ett typiskt exempel på denna okritiska hållning till argument mot astrologin, i en text av vetenskapsreportern Tomas Lindblad: Paranormala fenomen. Där ger han exempel på vad han anser är vetenskapliga belägg för att avfärda bland annat astrologin.

Tomas Lindblad har ägnat sig åt vetenskapsjournalistik på flera tidskrifter om forskning, Sydsvenskan och Sveriges Radio. Han har också varit journalistlärare på Skurups folkhögskola. Så han borde ha god kläm på källkritik och granskande reportage.

Men när han ska visa hur vetenskapliga undersökningar har bevisat att astrologi är nys, då snubblar han redan från starten:
”I januari 2011 åstadkom en astronomiprofessor i Minneapolis en viss uppståndelse när han räknade ut att de datum som anger vilket stjärntecken en person är född i ligger ungefär en månad fel i tiden.”

Tomas Lindblad är dåligt bevandrad i elementär astronomi när han tror att detta var en upptäckt som gjordes 2011. Det handlar om precessionen, som har varit känd av astronomer och astrologer i sådär två tusen år. Den används i astrologin vid talet om tidsåldrarna – att vi går från Fiskarnas till Vattumannens tidsålder.

Det har långt före 2011 förekommit astrologer som justerar zodiaken i sina horoskop efter precessionen. De flesta västerländska astrologer gör dock som astronomerna – betraktar zodiaken som ett fixt koordinatsystem i rymden, oavhängigt stjärnbilderna.

Därmed råkar Tomas Lindblad röja att han inte bara är illa bevandrad i astronomi, utan ej heller har bemödat sig att ta reda på särskilt mycket om astrologi.

Nästa vetenskapliga undersökning han hänvisar till är en studie över ”tidstvillingar” (människor födda ungefär samtidigt), som ska ha visat att inga särskilda likheter förelåg mellan dem:
”Kanadensarna Dean och Kelly vid Universitetet i Saskatchewan beskrev i en rapport 2003 de studier av tidstvillingar som gjorts, och bidrog med en egen, där 2.101 personer födda i London i mars 1958, med i genomsnitt 4,8 minuters intervall deltog. De här personerna beskrevs vid tre punkter i livet – 11, 16 och 23 års ålder – med 110 olika egenskaper, inklusive IQ, läsförmåga, matematikkunskaper, personlighetstyp, längd, vikt, syn och hörsel. Dessutom fick de berätta om sina intressen, hobbyer, yrkesval, val av partner, olyckor och andra viktiga händelser i livet.”

Några saker i det ovanstående borde Lindblad själv ha reagerat på, såsom att personer mellan blott 11 och 23 års ålder tillfrågas om yrkesval, partnerval och viktiga händelser i livet. Vad vet en 11-åring om yrkesval, eller för den delen en 23-åring? Det där med IQ är också något som i sig allvarligt kan ifrågasättas. För att inte tala om det vaga begreppet personlighetstyp.

Över huvud taget blir man nyfiken på en så oerhört omfattande undersökning över så lång tid. Bara att IQ-testa över 2.000 personer är så tidskrävande och dyrt att få utöver statliga myndigheter mäktar med det. Att även t.ex. matematikkunskaper och läsförmåga ingår indikerar att det torde vara fråga om ett undersökningsmaterial från skolans värld, som alltså sammanställts i helt andra syften. Redan därmed är det mycket tveksamt om det går att använda för en studie om astrologins trovärdighet, som är något helt annat.

Rapporten från 2003 som Lindblad hänvisar till heter Is Astrology Relevant to Consciousness and Psi? Den siktar egentligen på frågan om astrologer använder sig av extrasensorisk förmåga och i så fall om det ger resultat. Där refereras till undersökningen av tidstvillingar, som dock ej är inkluderad. I stället anges den som ”forthcoming”, vilket betyder att den ännu är opublicerad. Att den ändå refereras till i denna text beror på att den ska vara genomförd av den ene författaren till rapporten, Geoffrey Dean.

Geoffrey Dean är en engelsman som huvudsakligen skrivit om astrologi – initialt som astrolog, senare som skeptiker. Det är oklart vad han har för akademisk bakgrund, kanske geolog eller kemist men inget sägs om hans meriter, ej heller i ovannämnda rapport. Hans opublicerade undersökning anges i litteraturförteckningen som: Dean, G. (forthcoming), ‘Does birth induction affect the subsequent life?’.

Det är ett märkligt förfarande att i en vetenskaplig rapport förlita sig på en opublicerad undersökning, eftersom den därmed inte har kunnat granskas av sakkunniga (peer review) och ej heller kan synas av rapportens läsare. Undersökningen verkar fortfarande tio år senare vara opublicerad, om det inte bara är så att den är ogooglebar, vilket är osannolikt för en publicerad vetenskaplig text. Andra källor på nätet (dock pro-astrologiska) säger detsamma – att varken undersökningen eller materialet den ska vara baserad på har publicerats.

Därmed är den ingen trovärdig källa, vilket borde vara uppenbart för varje vetenskapsjournalist.

Även titeln som Geoffrey Dean har angivit för sin opublicerade undersökning är märklig. Den ger snarare intryck av att vara något slags medicinsk studie. ”Birth induction” är inte något etablerat begrepp men leder tankarna till ”labor induction”, att påskynda förlossning. Vad astrologi har med det att göra är svårt att avgöra, likaså vad för kompetens Dean besitter i en sådan undersökning.

Man behöver inte vara granskande journalist för att ana en anka.

Slutligen använder Tomas Lindblad en test av astrologers förmåga som argument mot astrologin:
”I ett holländskt test från 1996 tävlade 44 erfarna astrologer om 5 000 holländska gulden i uppgiften att para ihop sju stjärnkartor med rätt individ.”

Testen presenteras av Rob Nanninga, som också lett genomförandet av den, här: The Astrotest. A tough match for astrologers. Den har ursprungligen publicerats i Correlation, Journal of Research into Astrology men återges på en webbplats för holländsk kritik av s.k. pseudo-vetenskap och det paranormala, där Nanninga ingår i styrelsen. Han är också redaktör.

Nanninga publicerade 1988 en bok med kritik mot det paranormala, men mycket mer har jag inte lyckats utröna om honom. Han är en av de ledande skeptikerna i Holland och det verkar vara hans yrke. Hur det är med hans forskarmeriter är oklart.

Det kan verka tjurigt att begära att han ska ha vetenskapliga meriter för att hans Astrotest ska vara trovärdig – men eftersom han både utformat och lett den blir det ofrånkomligt, om han vill hävda dess vetenskapliga värde, att han genomfört den kompetent. Det är ingen lätt sak.

Det visar sig när Rob Nanninga redogör för den – ytterst ofullständigt och delvis rent missvisande, såsom när han vill belägga hur erfarna och kunniga de 44 astrologer var som genomförde testen:
”Half of the participants had read at least fifty books on astrology. Three quarters had taken a course in astrology and one quarter was training others. At least half of the participants had analyzed over a hundred astrological charts and one-third was frequently paid for its services. One quarter was member of the Dutch Society of Practising Astrologers (NGPA).”

Dessa siffror är ointressanta om de inte jämförs. Förmodligen är det den fjärdedel som är medlemmar i NGPA som också är den fjärdedel som hållit kurser och merdelen av den tredjedel som får betalt för att tolka horoskop. Det kan också vara så att den fjärdedel som inte gått någon kurs ej heller har läst 50 böcker eller analyserat mer än hundra horoskop – och vad har de i så fall i undersökningen att göra?

Rob Nanninga är lika vag vad gäller urvalsprocessen för astrologerna, som verkar ha ett besvärande inslag av slump och improvisation. Sammalunda med de sju personer vars horoskop används.

Mest besvärande är att han inte redogör för de frågor som de sju hade att besvara. Mycket verkar vara rent nonsens, framkommer i förbifarten:
”Ten respondents complained that the answers of the subjects were often similar. For instance, in reply to a multiple choice question about their job, all subjects claimed to be reliable workers. But again, there were many more differences than similarities. Moreover, even in those cases when most subjects expressed a similar opinion, there were usually dissenters. For example, although four subjects had a vivid imagination and were fond of aesthetic experiences, there was one subject who showed not the slightest appreciation for such experiences. Why didn't his chart stand out from the others?”

Pålitlig arbetskraft, livlig fantasi, estetiska upplevelser – vad är det för gegga? Om frågeformuläret hölls på den nivån vore det ett under om svaren gick att skilja åt, vad Nanninga än påstår.

Hans försvar må vara att astrologerna själva godkänt frågorna – men där är den springande punkten för hela undersökningen. Den förutsätter inte bara att astrologers kompetens är bevis för eller emot astrologin som sådan, utan också att astrologer ska vara kapabla att utforma en rättvisande test av deras förmåga. Varför skulle de klara det? Så som testen är utformad jobbar de ju aldrig normalt.

Liknande tester av astrologer har gjorts förr och senare, vad jag vet med för dem föga smickrande resultat. Inte konstigt, eftersom det inte finns formella utbildningar och krav för astrologer. De är ett brokigt släkte av mer eller mindre autodidakta, med vitt skild syn på astrologin och dess verktyg.

Intressantast i Ninningas undersökning var jämförelsen av de 44 astrologernas resultat, som visade att de gissade hur olika som helst. Men Ninninga misstolkar detta som bevis på att astrologi inte fungerar, fast det i stället är just ett bevis på att astrologer inte har en homogen uppfattning om astrologin.

Det råder ringa samstämmighet om astrologin bland dess utövare, så hur ska den kunna granskas med dem som försökskaniner?

Tomas Lindblad faller i en liknande fälla som den där Rob Nanninga fastnat. När han försöker belägga att vetenskapen avfärdat astrologin råkar han med sina exempel i stället visa att astrologin inte prövats på ett vederhäftigt vetenskapligt vis. Därmed röjer han också sin okritiska syn på det som ger sken av vetenskap.

Läs även andra bloggares åsikter om astrologi, pseudovetenskap, skeptiker, vetenskapsjournalistik. Intressant?

Ingen granskning av Melodifestivalen

Jag har sett stumpar här och där av Melodifestivalen, vilket inte är något jag direkt skryter med. Men det måste påpekas igen: svensk journalistik fallerar fullständigt inför detta spektakel. Ingen granskning alls, bara pladder och joller. Ändå finns det så mycket att undersöka.

Inte ens Uppdrag granskning, TV-programmet som anser sig så tufft, gjorde minsta ansträngning när de förra året behandlade Melodifestivalens general Christer Björkman. De nöjde sig med att parasitera lite på hans kändisskap. Jag skrev om det här.

Övriga media gör ingenting annat än glitterreportage och skvaller från efterfester. All riktigt journalistik är som bortblåst. Det bottnar måhända i att ingen reporter med självaktning vill ta Melodifestivalen på allvar – men vad har de då i yrket att göra? Och varför går de i så fall med på att sjunga med i kören, som om allt vore frid och fröjd?

Det stinker om Melodifestivalen. Hur tas låtarna ut, varför ständigt några få återkommande och dominerande låtskrivare, skivbolag och framför allt musikförlag, doldisarna som hela evenemanget kretsar runt, för att inte säga betjänar?

Melodifestivalen har ett minimum av transparens, fast den är i statliga televisionen SVT, som ska vara befriad från kommersiella intressen. Och journalisterna tar det med ro.

Jag såg denna lördagkvälls återkvalsprogram, som var samma lömska soppa som föregångarna, förstås. Röstsiffrorna hölls hemliga – också för dem som röstades ut. Ännu underligare: kriterierna för vilka låtar som skulle duellera mot varandra av de fyra i kvällens semifinal nämndes det inte heller något om.

Självklart kan en producent i hög grad styra vilka låtar som går vidare till den stora finalen, genom hur de ställs mot varandra. Det är en baggis när man har röstsiffrorna från föregående omgång. Så varför inte ett ord om hur duellanterna kombinerades? Det är bara ytterligare ett exempel på mörkläggningen som är Melodifestivalens främsta kännetecken.

Den mest alarmerande mörkläggningen är förstås den som gäller när de tusentals inkomna bidragen ska reduceras till de 32 som väljs att framföras i TV. Där får inte tittarna rösta, vilket förstås skulle vara komplicerat – men urvalsprocessen borde vara fullständigt genomlyst. Det bryr sig inte pressen ett dugg om att ens efterfråga.

Efter kvällens program tittade jag till DN:s bevakning av programmet. Den tunga draken är inte ett dugg bättre än andra media. Bara glam och blaj, skrivet av deras särskilda Melodifestivalskribent Hanna Fahl, som i artiklar och blogginlägg är lika ytlig och obekymrad som Christer Björkman själv. Så här avslutar hon sin rapportering från kvällens avsnitt:

“Dags att packa ihop och dra till efterfesten nu. Gissningsvis kommer både Ewald och Stjernberg att riva dansgolvet. Fahl på festival ska äta buffé och dricka en drink. Hörs snart!”

Där gör hon ett flagrant övertramp gentemot pressetikens regler. Och skryter med det. Hon ämnar låta sig bjudas på party av festivalledningen. Inte undra på att hon struntar i den kritiska granskningen.

Jag har själv jobbat på DN som rockrecensent för ett stort antal år sedan, så det smärtar mig att se detta förfall. Visst kämpar DN som alla andra tidningar mot det tynande som Internet innebär för pressen – men inte är journalistiskt förfall någon räddningsplanka. Tvärtom.

Så när kommer en riktig journalistisk granskning av det korrupta spektaklet Melodifestivalen? Och vad är det för fel på svenska nöjesjournalister, som aldrig ens kommer på tanken att göra en sådan granskning?

Det har jag efterlyst i flera blogginlägg genom åren, t.ex. här, här och här. Jag skrev även i skråets egen facktidning Journalisten om det. Men väntar alltjämt. Det är svårt att ta pressen på allvar när den inte tar sitt eget jobb på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om meldoifestivalen, pressen, journalistik. Intressant?

Tidningarna dör hellre än att tänka om

Pressens kris diskuteras alltmer öppet – och ensidigt. Det handlar mest om att hålla liv i tidningarna med statsbidrag. Som museer.

Kulturminstern intervjuas i DN om presstödet, som är under utredning. Några chefredaktörer tillfrågas om lägets allvar. I båda fallen står den gamla tryckta tidningen i centrum, som om god journalistik blott kunde räddas genom bevarandet av den. Det är förnekelse.

En betydligt mer nyanserad och eftertänksam syn står presstödsutredaren Åke Wredén för. Han grunnar också läsvärt på långsiktiga konsekvenser av Internets ökande betydelse.

Vi måste hålla isär teknik från innehåll. Den tryckta tidningen håller på att förlora sin betydelse, men inte den kompetenta journalistiken. Internet har gjort vår värld än mer globaliserad och mediaintensiv. I denna smältdegel är det klart att behovet av seriös journalistisk bevakning och rapportering växer fram med förnyad angelägenhet. Det kommer också att generera intäkter, som gör sådan journalistik såväl möjlig som lönsam.

Men det kräver nya idéer, nya utformningar och nya vägar till läsarna.

Reklamen, som länge varit den tryckta pressens huvudsakliga inkomst, kommer självklart att flytta sina pengar till Internet. Den är bara långsam med det, eftersom de flesta tidningarna fortfarande trycks och knycker det mesta av reklambudgetarna.

Pressens gny om bristen på reklamintäkter för nätupplagorna är bara girigt, eftersom de fortfarande håvar in reklampengar för papperstidningarna och inte vill att de ska minska. De drömmer om en fördubbling av reklamintäkterna och denna trånad förblindar dem.

I och med att de fortsätter att måla in sig i detta hörn blir jag alltmer tvivlande på att nuvarande bamsar bland pressens aktörer har en chans att överleva. Framtiden hör snarare till de nydanande äventyrare som inte släpar med sig ett gammal bagage. De som oreserverat vågar satsa nytt är bättre rustade för Internet, där det hör till vardagen.

Alltså: i stället för att försöka både bevara den gamla tynande täckningen för tryckta tidningar och breda ut måttligt omsminkade versioner på nätet, borde satsningar göras på nyhetsmedia helt skapade för nätet och därför formbara efter dess förutsättningar och behov. Och den dominans som ett fåtal tidningsbolag hittills haft på nyhetsrapporteringen är bara att glömma. Äntligen.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningskris, presstöd, internet. Intressant?

Fyra grader till Ragnarök

Världsbanken ger sig in i klimatfrågan med en skrämmande rapport om 4° temperaturökning under detta sekel. Det har de inget solitt vetenskapligt stöd för, så de resonerar vagt om hur hemskt det vore om det skulle ske. Och svensk press jönsar med. Inte undra på att klimatkrisen ifrågasätts – annat vore aningslöst.

Här är Världsbankens rapport 4° Turn Down the Heat De koncentrerar sig förstås på världsekonomiska konsekvenser, men det är ändå märkligt att de utgår ifrån en sådan anmärkningsvärd prognos, som strider mot det mesta som hittills sagts – även bland klimatkrisförespråkare.

Svenska tidningar kastar sig glupskt över saken. Heidi Avellan på Sydsvenskan använder rapporten fullständigt okritiskt som ett argument mot klimatskeptiker, som hon menar är ovetenskapliga fast hon själv uppenbarligen inte gör hemläxan.

Svenska Dagbladet publicerar som flera andra media en text från TT om saken, där den framställs som kalla fakta (om uttrycket tillåts i sammanhanget). De har också intervjuat en professor i fysisk geografi, Lennart Olsson, som hävdar att det finns än värre scenarier i vissa studier (6-7° ökning på hundra år). Han hoppar dock över deras sannolikhet.

DN är ändå roligast. Där har deras vetenskapsreporter Karin Bojs tagit sig friheten att anonymt intervjua sig själv, som om hon vore en av experterna. Hon sväljer rapporten med hull och hår, som om den vore gudsord. Det gör hon i och för sig med allt vetenskapligt material hon får i händerna. Hon ser sin roll mer som predikare av naturvetenskapens ofelbarhet än som granskande journalist. Bedrövligt.

DN har också återgett ovannämnda TT-artikel i sin helhet. Där tillfrågas ”miljöprofessorn” Johan Rockström om rapportens betydelse. Lika lite som geografen Olsson är han någon meteorolog. Han är agronom.

Pressen måste lära sig att när de ska ha uttalanden från experter bör det vara experter på ämnet i fråga. De tänker ungefär som med kändisarna: de tillfrågas om allt mellan himmel och jord, som om de begåvats med särskild visdom just för att de blivit kända nunor. Men ansiktet räcker inte in till hjärnbarken.

Sveriges Radio och dess Ekoredaktion, som ska vara saklighetens försvarare i svenska media, går allra längst i sina många artiklar om Världsbankens rapport. Där framställs det som att 4° temperaturökning är ett ofrånkomligt faktum, fast det inte ens hävdas av rapporten i fråga. Här är två citat från SR:s hemsida: ”Världsbanken kom igår med nya siffror som visar att jordens medeltemperatur stiger med fyra grader.” ”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader.” De har inte läst på ett enda dugg.

Genomgående är att den intressanta läsningen i ämnet inte ges i ovannämnda artiklar, utan i kommentarerna under dem. Där är det gott om pålästa inslag. Ytterst pinsamt för en mediabransch i djup kris, som hela tiden hävdar sig vara så viktig just för att den enligt egen utsago har saklig och oberoende journalistik. Knappast i detta fall, eller närhelst det blir häftigare rubriker om man slarvar med granskningen.

Så hur ser det egentligen ut? Man kan ju åtminstone fråga en meteorolog. Här är en av de mest meriterade vi har i Sverige, Lennart Bengtsson, professor i meteorologi. I denna debattartikel i UNT meddelar han till exempel att uppvärmningen sedan år 1900 varit 0,7°. Att den skulle skutta iväg till 4° under de kommande 50 åren eller så blir därmed minst sagt osannolikt. Grönlandsisen, som är ett annat återkommande skrämskott i klimatdebatten, har minskat med blygsamma 1%. Det betyder knappast att den håller på att försvinna.

Lennart Bengtsson irriteras begripligt av okunnigheten i debatten och därmed hos allmänheten, speciellt som det får till följd att felaktiga beslut fattas och galna prioriteringar görs.

Det har de senaste åren kommit otaliga larmrapporter om ett klimat som ger intryck av att skena. De gedigna vetenskapliga rapporterna är förstås mycket mer sansade och försiktiga i sina slutsatser, men det hjälper inte när media tolkar dem som ovan – i synnerhet som politiker och andra beslutsfattare just läser tidningarna i stället för de vetenskapliga rapporterna.

Fördomarna och missuppfattningarna snubblar på varandra i en salig röra. Exempelvis är det ingen som ifrågasätter temperaturökningen. Den har hållit på sedan lilla istiden på 1600-talet. Däremot är det tveksamt om den accelererar eller i vilken grad den beror på mänsklig miljöpåverkan. Likaså är det ingen som ifrågasätter en ökning av koldioxidnivån – däremot åter hur alarmerande det är och vad det betyder för klimatutvecklingen.

Självklart är mänsklig påverkan (och åverkan) på naturen omfattande. Man behöver bara ta en flygtur för att förstå det. En så gigantisk civilisation kan inte gå spårlöst förbi. Men det gäller inte bara klimatet (där dessutom vår påverkan är särdeles svårbevisad och därför mestadels perifer), utan även mängder av andra faktorer. Vi gallrar skoningslöst i naturens bestånd. Vi förgiftar den och oss själva med en hel kemilåda i massproduktion. Vi skapar en värld som på hur många sätt som helst ogenerat kittlar sin egen plötsliga undergång.

Om det går åt fanders misstänker jag att det sker innan klimatet hinner göra det åt oss. Men jag är en så obotlig optimist att jag tror det löser sig innan det går så långt, vad hotet än är.

Katastrofer kommer, det är alldeles säkert, men Ragnarök lär dröja. Utom i pressen, där det sker hela tiden. Men de lever på sensationer och måste därför ständigt hitta på dem, precis som finansekonomin lever på kriser och därför alltid skapar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om världsbanken, klimatkrisen, klimatskeptiker, pressen. Intressant?

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, journalistik, tidningar, tidningsdöden, DN. Intressant?

Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, pressen, Barack Obama, Mitt Romney, presidentvalet, USA

Pressens framtid är på nätet, annars har de ingen

Newsweek, den stora amerikanska veckotidningen, upphör vid årsskiftet med sin pappersupplaga. Därefter ska den bara finnas på nätet. Det är ett drastiskt steg, som de allra flesta tidningarna knappast kan undgå, förr eller senare.

I och med Internets framväxt sitter pressen i en lustig rävsax. De lever på annonsintäkter, som beräknas på upplagorna – men dessa minskar på grund av att det mesta går att hitta på Internet.

I sina nätupplagor får tidningarna dock inte lika bra betalt för sina annonser som i tryckt form, så de vågar inte stänga tryckpressarna. Därmed befinner de sig i ett slags limbo, där de tryckta upplagorna dalar accelererande och inkomsterna tar samma väg. Det slutar illa, om de inte vågar göra vad verkligheten kräver av dem.

I stället jönsar de. Newsweek ska från 2013 bara finnas i en nätupplaga som man måste prenumerera på. Varför skulle någon större skara göra det, när nyheter är gratis på hur många webbsidor som helst?

Det är gratissidorna på Internet som får de stora besökartalen och därmed kan ta ordentligt betalt för annonser där. Betalsajter kan knappast leva på annonser, så de måste få ihop ekonomin på blott prenumeranter.

Det har tidningar aldrig lyckats med. Även under den tryckta pressens glansdagar var det annonserna som utgjorde lejonparten av inkomsterna. Prenumerationer och lösnummerförsäljning stod för smulor i kassakistan. Så hur kan de inbilla sig att det ska gå bättre på nätet?

Ändå är det i samma riktning de flesta tidningar tänker sig framtiden, också i Sverige. De hoppas kunna ta så pass betalt för sina nätupplagor från prenumeranter att det ska gå ihop, fast annonsintäkterna knappast kan bli så tilltagna som de varit förr.

Det handlar om dominans. Före Internet dominerade tidningarna nyhetsflödet så gott som fullständigt – även i jämförelse med radio och TV, som saknade såväl bredden som djupet. Dessutom var det även etermedia inräknat ganska få aktörer som delade på kakan. Det är slut nu.

Eftersom tidningarna inte längre har samma dominans över nyhetsflödet kan de inte räkna med samma inkomster – vad de än hittar på. Det är enkel matematik. De måste göra vad så många andra branscher redan gjort: dra åt svångremmen och anpassa sig.

Vad de inte vill kännas vid är att de är sina egna värsta konkurrenter om annonspengarna. Deras nätupplagor har minimala annonsintäkter för att reklampengarna går till de tryckta tidningarna, där annonspriserna fortsätter att vara orimligt höga.

I den grad de för över sin verksamhet till nätet – om de fortsätter att låta nätupplagorna vara gratis – kommer också annonspengarna att slussas dit. Då blir det mer, men bara under förutsättning att de fortsätter att nå riktigt många människor.

Ändå är ofrånkomligen matematiken sådan att pressen inte kan räkna med samma resurser som i fornstora dagar. De måste dra ner. En hel del av snålandet kommer med automatik: produktion och distribution är betydligt enklare och billigare när man slipper trycka tidningarna. Kostnaden som återstår är den journalistiska, som det borde gå för en driftig tidning att få ihop med annonsintäkter när inte papperstidningarna längre tar för sig av dem.

Men, som sagt, det kräver mod att ta steget. Svenska tidningar avvaktar och tittar oroligt på varandra. Ingen vill börja. Så jag misstänker att framtidens nätbaserade press kommer att utgöras av nya företag, som från början jobbar på det viset och därmed lär sig hur man gör, utan att streta emot i varje vrå.

Saxat ur pressen (nätupplagorna, förstås) om Newsweeks metamorfos: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om newsweek, internet, pressen, media, nätupplagor, tidningar. Intressant?

Baksmälla på DN?

Även på DN har det uppenbarligen firats midsommar. Rubriksättningen är sådär kryptisk som den lätt blir när man inte riktigt orkar tänka efter. Se ovan.

Redan huvudrubriken om 200 sovrum förbryllar. Är det just blott sovrummen i en lång rad olika lägenheter som en privatperson på något sätt har tilldelats? Underrubriken i blått blir än mer besynnerlig. ”Vanlig människa” – alltså inte en ovanlig människa? Är det månde ett politiskt korrekt sätt att markera någon som inte hör till överklassen?

Själva artikeltexten förklarar att det är en gammal militär anläggning i Norge, något slags mastodontiskt skyddsrum i fjällen, som sålts till en privatperson för 1,3 miljoner fast den skulle kosta 100 miljoner att nybygga.

DN försöker göra nyhet av det faktum att priset var så lågt, men försvaret har försökt få lokalen såld i fyra år utan att lyckas, så inte undra på. Dessutom – klart att det skulle vara svindyrt att bygga något dylikt nu, men vad har det med saken att göra när norska försvaret inte anser sig behöva det?

Nyhetstorka och allt det där. DN toppade förstås nätupplagans förstasida med ”nyheten” att midsommarnatten varit bråkig, beledsagad av ett fotomontage minst lika kryptiskt som ovannämnda rubrik. Någon som kan gissa vad högra bilden föreställer?



Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, DN, bakfylla. Intressant?

Höger blir vänster

Jag läser inte dagstidningarna med hög regelbundenhet, så jag missar en del tossigheter. Men nu stötte jag på en riktig praktvurpa: Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, menar att Breivik är lärjunge till kulturmarxisterna. Och han är inte ironisk.

Dagspressen lever i panik numera. Tidningarnas upplagor krymper och allt mer av reklambudgetarna spenderas på andra media. Det är framför allt en effekt av internet, förstås. Deras desperation märks tydligt i spalterna, där det mesta handlar om att skapa sensation. Spektakel för att locka den allmänhet pressen envisas med att odla fördomar om.

Krönikörer och andra journalister med bild-byline tar i från tårna för att säga något som hörs i flödet. Det blir sällan särskilt kloka ord, för att uttrycka det milt (och just därmed mot strömmen).

Ändå är det sällan jag ser sådana magplask som Johan Hakelius begår i sin Aftonbladetkrönika Breivik är lärjunge till kulturmarxister. Där landar han i tesen som blev textens rubrik, men hinner även innan dess komma med påståenden som tävlar med slutklämmen om kalkonpriset.

I textens inledning undrar han retoriskt, apropå frågan om Breivik är tokig: ”Men krig, kanske ni säger. Är inte det massmord? Var Churchill tokig? Bush? Thatcher?” Sedan förklarar han med en magisters ton varför enskilda individers massmord inte är jämförbara med krig.

Men nej, Hakelius. Vi säger inte det, inte ens kanske. Du slår in vidöppna dörrar. Det är bara du som gör jämförelsen – för att genast avfärda den. Nonsensretorik.

Han fortsätter ogenerat med en hastig analys av Breiviks retorik, fastän han hellre borde nagelfara sin egen, och landar i att jämställa honom med vad han kallar "politiskt och kulturellt avantgarde i väst" under de senaste hundra åren. Han gör ingen hemlighet av att han därmed syftar på vänsterrörelsen. Baader-Meinhofligan nämns som ett exempel. Sedan landar han i kulturmarxismen.

Varför inte fascismen, som syns vara den ideologi Breivik står närmast? Eller nationalismen? Breivik har med väldigt många ord formulerat en uppenbar extremhögerideologi. Så varför vill Hakelius göra den till vänster?

Det är ingen hemlighet vilka strömningar i vår tid som Breivik förvridit till sitt manifest. Kanske är chauvinism det mest passande ordet för hans övertygelse. Låt oss inte blanda bort korten.

Vad gäller Breiviks retorik sammanfattar Hakelius den så här: ”Det här är en person som dels anser sig ha genomskådat ett förljuget samhälle, dels ser det som ett kall att provocera fram en reaktion. Han menar att samhället är sjukt, inte han.”

Nå, den synen har vänstern knappast monopol på, ej heller var de först med den. Varje rebell i alla tider har resonerat likadant. Det måste de, eftersom de inte kan göra uppror utan att bryta mot det sittande styrets lagar.

Skillnaden är förstås stor mellan ett folkuppror och en ensam människas ”korståg”. Breivik, som verkar vara exempel på det sistnämnda, hävdar med eftertryck att han inte gör det ensam. Han menar att han är del i en rörelse. Det måste han för att kunna hävda att hans handlande var osjälviskt, för en högre sak.

Hakelius gör vad han kan för att försöka kalla en högerextremist för vänsterextremist. Jag vet inte om det är särskilt relevant. Vansinnesdåd begås med alla möjliga ursäkter – oftast religiösa, och då sannerligen inte bara muslimska. Den som är så lagd hittar – eller hittar på – en ideologi att ta till ursäkt. Det är svårt att vaccinera samhället emot.

Men vi kan börja med att sansa tonen i det offentliga samtalet och vara försiktiga med hur infamt vi beskriver diverse motsättningar. Då blir det mindre ved till fanatikernas brasor.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Hakelius, kulturmarxism, högerextremism, chauvinism, Breivik. Intressant?

Om inte...

Nätupplagorna av dagstidningarna må vara pigga men de är inte alltid vakna. Med anledning av den avblåsta strejken bland Handels medlemmar puffar DN på sin förstasida för två artiklar om vad som skulle han hänt om det blivit strejk. Om inte om hade varit...

Se bilden från nätupplagan ovan. Huvudnyhet är att strejkvarslet avblåstes. Men därunder puffas för två artiklar som gjorts i ett slags beredskap för den tänkbara strejken: De här 34 butikerna skulle ha berörts och Så skulle strejken ha slagit – fast de är helt överspelade.

Kanske var det någon nätredaktör som tyckte att det vore synd att inte använda materialet när det nu var framtaget. Kanske är det DN:s sätt att uttrycka besvikelse över att strejken – som skulle ha genererat många sköna rubriker – ställdes in.

Men effekten är snarast en övertydlig bild av massmedia på deken. Man gör nyheter av vad man redan vet varken har hänt eller kommer att hända. Det ligger i tiden.

Fordom gnydde media över att verkligheten allt som oftast var nyhetsfattig. Sedan kom redaktionerna på att de kunde lika gärna hitta på egna nyheter, så att de alltid hade något att uppmärksamma. Då blev det en nyhet i sig att media uppmärksammade något – en perpetuum mobile, fullständigt oberoende av den så kallade verkligheten, som media ändå alltid har varit obekväma med.

Men dokusåpakändisar och TV-skvaller har till och med pressen tröttnat på. Då kläcker DN reportaget om vad som inte kommer att hända. Det är mycket det, så hädanefter råder aldrig nyhetstorka.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, nyheter, media. Intressant?

Christer Björkman är inte den största skurken

Äntligen görs tillstymmelsen till grävande journalistik om Melodifestivalen. Det har jag längtat efter i åratal. Men Uppdrag granskning på SVT siktar in sig på Christer Björkman, som om han vore diktatorn. Nej, han är bara den lakej som profitörerna funnit följsam nog.

År efter år är det samma lilla gäng av låtskrivare som ligger bakom så gott som alla bidrag till Melodifestivalen och inga särskilt stora överraskningar var gäller artisterna heller.

Men kärnan ligger i låtskrivandet, precis som tävlingen också hävdar: nyskrivna låtar tävlar – inte deras artister eller scenshower, även om det förstås betyder mycket för att värva tittarröster. Det är de som skrivit låtarna som äger dem, jämte deras musikförlag och skivbolagen som ger ut dem. Där ligger makten och pengarna.

Det handlar förstås om pengar bakom kulisserna. Stora pengar, bekänner Bert Karlsson ogenerat i Uppdrag gransknings program – och ändå håvar han bara in en bråkdel av dem. Mer forsar in i form av STIM-ersättningar och liknande, eftersom bidragen till Melodifestivalen pluggas hårt i etermedia såväl under som i än högre grad efter TV-tävlingen.

Det blir stora pengar, i synnerhet för de låtar som är med i finalomgången – för att inte tala om vinnaren där.

Så en liten kartell av skivbolagsbossar, musikförlagsdoldisar och schlagerkompositörer håller hela Melodifestivalen i ett hårt grepp, närmast en befästning, där ingen släpps in – utom några alternativ som är så utflippade att de ytterst sällan hävdar sig i tävling och därför får medverka som alibi.

Så har det varit väldigt länge – redan innan Christer Björkmans tid i ledningen. Det är så svenskt. I denna lilla ankdamm är det mesta kontrollerat av små karteller och oheliga allianser. SVT är fullständigt infekterat av det sedan sådär 50 år tillbaka: nepotism och kamaraderi.

Uppdrag granskning är SVT-programmet som kittlar men knappast bits. De ”granskar” Melodifestivalen när den just pågår, men aktar sig för att följa pengarna längre än till Bert Karlsson, för han är ju redan en pajas, och de ser ingen annan eventuell maktmissbrukare än Christer Björkman, som förmodligen inte tjänar ett öre mer än sin reguljära lön för jobbet och inte skulle kunna rubba den korrupta ordningen om han så ville.

Det vill han inte, för han lever i den förvridna föreställningen att tro sig veta hur Melodifestivalen ska skötas för att vara bäst, fast det är länge sedan den svenska finalisten gjorde väsen av sig internationellt. Om han vore det minsta resultatorienterad skulle han säga upp sig efter alla dessa fiaskon i Eurovisionstävlingen.

Men hans perspektiv är blott det svenska. Eurovisionen trånar inte efter hans tjänster eller böjer sig för hans vilja. General är han bara för den svenska tävlingen, så mer förstår han sig inte på.

Att peka ut honom som den eventuella skurken är Uppdrag gransknings sedvanliga populism: de vill locka tittare genom att fokusera på det mest spektakulära – i detta fall den mest omtalade nunan i sammanhanget.

Den dolda eminensen i Melodifestivalen är musikförlagen. Bidrag måste vara representerade av något musikförlag för att få medverka. Det är företag som lever gott i skuggan. Att inte ens Uppdrag granskning snappar detta avslöjar hur lite de egentligen är ute efter att exponera myglet. De vill, som Christer Björkman, göra ett underhållande TV-program.

Inte för att någon av dem lyckas. Uppdrag granskning är pinsamt med sina brösttoner och sin fuskjournalistik där de aldrig drar sig för slag under bältet och alla möjliga melodramatiska knep. Melodifestivalen är en utdragen smet av riktigt dålig och fullständigt förutsägbar musik framförd av falskt smilande, konstlösa artister i en smaklös dekor belamrad av desperata visuella effekter.

Med andra ord: Melodifestivalen blir mer och mer som Idol, frid över dess minne. Bara ännu plastigare. Men samma lumpna mygel och kommers i bakgrunden. Musiken äger rum någon helt annanstans.

Här skriver Uppdrag granskning om sitt TV-program. Här behandlar Aftonbladet programmet sedvanlig ytligt och slarvigt med blott klipp ur det. Här gör Expressen pyttelite mer. Inte heller morgontidningen Svenskan orkar längre. De pratar förstås också blott om Christer Björkman. Så mycket för journalistiken.
Läs även andra bloggares åsikter om Christer Björkman, Melodifestivalen, Uppdrag granskning, musikförlag. Intressant?

Friskolor fuskar, men det gör TV också

Det är ingen nyhet att den svenska skolan befinner sig i kris. Den har fallit långt ner på den internationella topplistan, från 2:a till 17:e plats om jag minns rätt. Men när UR ger sig på friskolorna – säkert inte utan god anledning – går det väldigt fel, för att svensk TV-journalistik brister om möjligt ännu mer.

UR-reportern Natanael Derwinger gjorde ett entimmas TV-program med få fakta och många insinuationer, i en försåtligt kamratlig ton som om han ledde ett barnprogram. Hans retorik var ofta direkt olustig.

Derwinger påpekade ideligen att ”utländska riskkapitalister” plockat många miljoner i vinst ur svenska friskolor. Han ville få det att låta riktigt ruskigt.

Men vad spelar det för roll att de är utländska? Vi är med i EU och våra företag tjänar pengar utomlands. Det måste ju få vara ömsesidigt. Dessutom handlade det framför allt om ett danskt företag och när man som jag bor i Malmö är det knappast särskilt utländskt.

”Riskkapitalister” är ett annat märkligt uttryck, eftersom det antyder cyniskt åstadkommen profit för några enstaka redan stormrika kräk. Visst kan det ofta vara så – men om det inte fanns kapital berett att ta risker skulle hela vår nuvarande ekonomi kollapsa och samhället upphöra att utvecklas. Själva grunden för aktiemarknaden är just att några som har pengar är villiga att riskera dem på ny företagsamhet eller nya storslagna projekt inom gamla branscher.

Om det gäller stora nya skolsatsningar är det betydligt lättare att genomföra dem med hjälp av stort riskkapital än att försöka bygga denna nya verksamhet från grunden med två tomma händer. Allt kapital som befinner sig i rörelse är riskkapital och det är generellt sett av godo för vårt samhälles utveckling.

Förutom att Derwingers fras är nonsens visade hans eget TV-program att den stora vinnaren inte alls har varit ”utländska riskkapitalister”, utan en svensk kommunalpolitiker, som i sin friskolekoncern genom åren har klämt ut en kvarts miljard kronor. Han kan knappast kallas varken utländsk eller riskkapitalist, eftersom han byggde rörelsen från grunden.

En kvarts miljard är stora pengar, men Derwinger ville inte berätta hur många år det gällde. Min grova uppskattning av ledtrådar som skymtade förbi under programmet är sådär tio års verksamhet. Det är 25 miljoner om året. Fortfarande mycket pengar, men knappast lika alarmerande.

Derwinger undvek också att meddela oss omsättningen hos friskolekoncernen, så vi vet inte vilken procent av omsättningen som var vinst. Det är förstås alldeles avgörande för hur vi ska se på vinstens skälighet. Någon siffra studsade förbi, en dryg miljard om året. Om det är blott denna friskolekoncerns omsättning så är vinsten endast 2,5% om året. Inte mycket att yvas över. Men jag vet inte, för det ville Derwinger inte berätta.

I stället gjorde han som TV-reportrar brukar – stor sak av att makthavare var svåra att få tag på eller inte ville medverka. Inget att förvånas över. Han hade också pratat med elever som spelade dataspel på lektionstid och kände att de kastat bort sina år på dessa gymnasier. Han jagade emotionella argument i stället för kalla fakta. TV-reportrar tycker att det blir så mycket bättre TV.

Jag blir trött på sådant. De som tar till moraliska brösttoner borde, som det heter, först ta bjälken ur det egna ögat. TV-reportrar gör underhållning för att locka tittare och skapa effekter. De är fjärran från ideellt arbetande människor. Så sluta med teatern!

När det gäller friskolorna är det säkert så att många problem finns, även skandaler. Mer kompetenta journalister har på sistone t.ex. visat att pennalism accepteras på flera internatskolor och att i synnerhet friskolor tenderar att betygssätta så generöst de bara kan komma undan med – och det är en hel del. Än ruskigare blir det om man tittar på hur undervisningen ser ut på religiösa friskolor...

Jag tar det där med dataspel på lektionstid med jämnmod. Det är snarare symptom på att skolan fortfarande är dålig på att vara relevant och intressant för en uppväxande generation. Det var den även på min tid, när den var uteslutande statlig och kommunal. Läroplanens författare borde studera Rousseau.

Dessutom: Elever som tränar sig på datoranvändning, även i spelmiljö, lär sig något som tveklöst hör framtiden till. Kanske ska det visa sig att de inte kunde ha använt tiden meningsfullare för sin egen karriär.

Vad som oroar är att friskolorna konkurrerar ut den kommunala skolan – och detta förmodligen delvis genom orent spel. Marknadsföring i stället för pedagogik, populism i stället för kompetens, och så vidare. Å andra sidan – den kommunala skolan blev med åren allt sömnigare, en kvarleva från svunna epoker, illa kapabel att anpassa sig till en snabbt föränderlig tid. Dessutom sargad av ständigt förändrade okunniga regeringsdirektiv.

Det går snett hit och dit, men jag tror att skolan behöver experimenten och misslyckandena för att finna framgångsrika former och innehåll för framtiden. Derwingers program gjorde mig uppmärksam på att det svenska försöket med friskolor som kapitalet vill investera i (för att de får vara vinstgivande) kanske ändå ska få fortgå ett tag till.

Friskt vågat, hälften vunnet. Vi behöver förnyelse och det får vi inte om vi inte vågar förändra villkoren.

Det fina med åtskillnaden mellan stat och kapital är att den förra kan reglera den senare. Staten är förstås dålig på att vakta på sig själv, medan verksamhet den inte själv driver kan granskas hårt och åläggas alla möjliga krav som staten själv skulle ha svårt att leva upp till. På så vis kan friskolorna utvecklas till något värdefullt för svensk utbildning.

Men det förutsätter att myndigheternas kontroll av friskolorna är aktiv, närgången och handfast. Om myndigheterna velar och slappar går det åt fanders, för kapitalismens svaghet är att den obevakad går precis hur långt som helst blott och bart i syftet att maximera profiten. Det har vi sett otaliga exempel på i de senaste århundradenas historia.

Alltså, om friskolor fortlöpande slarvar med plikterna är det framför allt de övervakande myndigheterna som klantar sig. Det kan också vara så att regeringen har gett sina myndigheter alltför svaga verktyg för att ålägga friskolorna skärpning.

Så kan det gå när man prövar något nytt. Det viktiga är att nu när det uppmärksammas – vad gör myndigheterna och regeringen åt saken?

Här är TV-programmets hemsida: Världens bästa skitskola. SVT skriver om programmet här. Aftonbladet skriver om saken här.

Läs även andra bloggares åsikter om friskolor, skola, UR, journalistik, kapitalism. Intressant?

Varken värsta eller enda kålsuparen

Håkan Juholt må ha myglat eller begått en begriplig miss med sitt bostadsbidrag, det är fortfarande svårt att avgöra. Men oavsett dessa turer: varför ska människor med så saftig lön alls ha ett fulltäckande bostadsbidrag? Och det är ändå bara toppen på isberget.

Riksdagsmännen skäms bort med höga löner, vilket de flesta av oss glatt skulle hålla tillgodo med. Därutöver kan de få både bostadsbidrag och traktamenten som är betydligt generösare än vad som gäller för allmänheten. Skattefria pengar, dessutom.

Dessa bidrag tuggar de flesta riksdagsmän glatt i sig, helt enligt regelverket, men det är föga mer moraliskt än vad Håkan Juholt anklagas för. Därmed inte sagt att Juholt borde slippa detta drev, snarare att det borde granska även övriga riksdagsmäns privilegier och hur ogenerat de frossar i dem.

Deras lön är 672.000 kronor om året (56.000/månad). Talmannen och statsministern har 144.000:-/månad. Traktamentet är 360:- per dag vid Sverigeresor, men sedan 2006 110:- om det är fråga om Stockholmsresor, vilket torde vara fallet för det allra mesta.

För bostad gäller att riksdagsledamöter som bor mer än 5 mil från Riksdagshuset (vilket säkert mäts noga) kan få högst 8.000:- mer månad i ersättning för en ”övernattningsbostad” i Stockholm.

Såväl vad gäller bostadsbidraget som traktamentet är den gamla principen att riksdagsmän som är hemmahöriga utanför Stockholm inte ska drabbas ekonomiskt av att sitta i riksdagen. En självklar princip för att inte Sverige ska styras blott och bart av stockholmare.

I praktiken är dock frågan hur ofta det är fråga om ”övernattning” i Stockholm, snarare permanent boende där riksdagsmän ändå väljer att fortsätta vara skrivna på sina ursprungliga hemorter för att på så sätt berättigas till både bostadsbidrag och traktamente.

Vad gäller Håkan Juholt publicerade Aftonbladet den blankett som han fyllde i för sitt bostadsbidrag. Det märkliga är att den saknar en rad för önskat bidrag eller för att notera exempelvis att bostaden delas med någon annan. Sistnämnda står i stället på det hyreskontrakt som Juholt bifogade ansökan. Rimligen hade han därmed all anledning att räkna med att riksdagens kansli justerade ersättningen enligt gällande regler och uppgifter.

Inte för att jag har något särskilt förtroende för Håkan Juholts moral. Han ser ju ut som en begagnad bilhandlare och resonerar ungefär som en sådan. Redan vid hans utnämnande kom jag att tänka på kampanjen mot Richard Nixon – en bild på honom med texten: ”Skulle du köpa en begagnad bil av den här mannen?”

Ändå ska ingen dömas i media, som varken har domstolarnas kompetens eller känner deras ansvar. Ej heller ska våra politiker åläggas någon vag plikt att agera ofelbart, likt påven i Rom anses göra av sin kyrka. Påven klarar det bara på så sätt att vad han än gör anses det ofelbart, som om Gud hade ordnat det så.

Ingen människa är ofelbar. Inte Gud heller, när man tänker efter.

Jag är inte ett dugg förtjust i Håkan Juholt. När han tillsattes som socialdemokratisk partiordförande var det för mig blott ett ytterligare bevis på att partiet styrs av ett gammalt toppskikt, en nomenklatura, som inte släpper ett uns av makten ifrån sig, om det så är det enda sättet att rädda partiet från att tyna bort, likt gamla generaler.

Ändå ska han inte dömas av något slags pöbelmentalitet, utan baserat på kalla fakta. I den här affären är det ont om dem. Förmodligen framgår det med tiden att han varken varit mer eller mindre ärlig än andra riksdagsmän, i alla fall inte vad gäller bostadsbidraget. Då återstår för oss väljare att avgöra om det betyder att han är god nog eller hela riksdagen sorgligt otillräcklig.

Tidningarna har skrivit så mycket i saken att jag inte orkar annat än ett exempel från var och en av de största: AB, DN, SvD, Expressen, GP, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, bostadsbidrag, drevet, riksdagen, socialdemokraterna. Intressant?

Fel på alla sätt

DN:s kulturchef Björn Wiman gör inte några tunga avtryck där han klampar fram i spalterna. Nå, det är ingen lätt roll att spela. Men nog borde han kunna klämma ur sig lite mer eftertanke?

I sin veckorapport eller vad det är kommenterar han DN:s, Expressens och Aftonbladets samtidiga nya tag vad gäller kommentarer på deras artiklar och drar den lustiga slutsatsen:
”Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya.”

Så mycket är tokigt med detta yttrande. ”Beslutet” är med sitt singularis ytterst bestickande – var det verkligen ett enda beslut att de tre största dagstidningarna i Sverige gjorde likartade åtgärder mot kommentarer på sina nättidningar? I så fall har de en kartell, vilket för pressen är till och med ännu mer alarmerande än när det förekommer inom övrigt näringsliv.

Pressens fria granskning av maktspelet i Sverige förutsätter att de också är helt och hållet fria i förhållande till varandra. När de allierar sig om policybeslut – vilket tyvärr sker då och då i svensk press – råkar de röja att de inte ser sig som granskare av makten, utan tillhöriga den. De anser sig deltaga i något slags folkfostran.

I den grad det sker kvävs svensk press i sin egen garrott.

Beslutet är välkommet, säger han. Välkommet av vem? Pressen, uppenbarligen, som ägnar spaltmeter åt att rusa till dess försvar. Men vem mer? Där använder sig Wiman av klassisk överhetsretorik. Vad makten än ställer till med hävdar den alltid att det är efterlängtat och nödvändigt – utan att med argument kunna belägga det.

Lustigast är ändå att han hävdar åtgärden vara ”en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya”. Inte. Tvärtom var det precis vad vi väntade oss. Terrordåd plägar alltid leda till:
1) Försäkringar om att de minsann inte ska leda till ett mer slutet samhälle.
2) Beslut som ofrånkomligen leder till ett mer slutet samhälle.
3) Försvar av dessa beslut som hävdar att de i stället är tillkomna som värn om det öppna samhället.

De tre tidningarnas åtgärder mot kommentarer till deras artiklar är precis i linje med det ovanstående. Likaså Björn Wimans patetiska försvarstal.

Jag har i ett tidigare blogginlägg uttryckt förståelse för DN:s beslut att ta bort anonymiteten för kommentarer. Men Wimans resonemang – och de tre tidningarnas synkroniserade aktion, som jag då inte var medveten om – får mig att ompröva.

Det kräver mognad och ansvar att uttrycka sina åsikter i offentligheten – men det kräver än större mognad och ansvars att censurera dessa åsikter. Det är tveksamt om någon människa har den kompetensen. Därav det fria ordets benhårda princip: åsikter ska aldrig censureras, vilka de än är.

PS: Även Mattias Hermansson skriver ett nytt försvar för DN:s åtgärd, men där blir inget nytt sagt. Skåpmat, som om tjat skulle göra halvsanningar sannare.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Björn Wiman, kommentarer, censur, pressen. Intressant?