söndag 11 mars 2012

U-u-u-u-u-u-up


SVT har alla Melodifestivalens låtar online fram t.o.m. 9 april. Där finns även sångtexterna, som utgör en underhållande läsning och ett talande dokument över vår tid.

Tävlingen är sitt eget universum: låtarna som deltar är skrivna enkom för den och det är si och så med deras liv utanför den. Det blir något av ett cirkelbevis: låtarna ska låta som de ska för att hävda sig bland de andra som låter likadant. Goddag yxskaft.

Några undantag medges, jokrar i leken, för att mörka den andefattiga lathunden. Lustigt nog på sistone representeras de av gestalter som snarast hör hemma i den så kallade finkulturen. Det hjälper föga.

Texterna är allra oftast på engelska, vilket är så gott som nödvändigt för att ha minsta chans i Eurovisionsfinalen – likaså för att erövra juryrösterna, som numera allihop är utländska i ett desperat försök att hitta något som slår i Europa. Inte blir det många röster därifrån för sånger på vårt perifera tungomål.

Som skrivande människa blev jag nyfiken på vad det egentligen sjungs om i Melodifestivalen. Själva musiken är närmast outhärdlig i sin monotoni – men kanske är det bättre ställt med texterna?

Nja...

Vinnarlåten Euphoria beskriver lyckan i att vara kär. Här är hela texten:

Why, why can't this moment last forever more
Tonight, tonight eternity's an open door
No, don't ever stop doing the things you do
Don't go. In every breath I take I'm breathing you

Euphoria
Forever, ‘til the end of time
From now on, only you and I
We’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria
An everlasting piece of art
A beating love within my heart
We’re going u-u-u-u-u-u-up

We are here, we are alone in our own universe
We are free, where everything's aloud and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We're higher and higher and higher, we're reaching for divinity

Euphoria...

Forever, we sail into infinity
We're higher, we're reaching for divinity
Euphoria
Euphoria
We’re going u-u-u-u-u-u-up

Euphoria
An everlasting piece of art
A beating love within my heart
We’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria
Euphoria
We’re going u-u-u-u-u-u-up


Titelordet nämns nio gånger under låtens tre minuter, vilket är långt ifrån rekord i denna genre. Det är ett skönt ord, eufori, välfunnet för att skapa positiva känslor och sätta sig i minnet. Det brukar varje schlagerlåt ha som första och främsta komponent, ungefär som affärsprojekt numera brukar börja med att skaffa ett domännamn, som också blir produktnamnet.

Det är inte heller nytt. Betänk Yesterday, som Paul McCartney kallade Scrambled Eggs innan han skrivit texten. Eller slogans à la Springsteen, såsom Born in the USA. Eller det klassiska svenska exemplet Waterloo. Ett välkänt begrepp som låten så att säga ockuperar. Det tjatas i låten för att ockupationen ska bli fullständig.

Euphoria är en lustig text för att den snappar alla möjliga megalomaniska uttryck: forever more, eternity, end of time, everlasting, universe, everything, ever, infinity, divinity. Mestadels synonymer som ska beskriva hur evig denna kärlek och lycka är, i en ton av science-fiction. En Star Wars-schlager.

Eller en berusning, ungefär som Baudelaires uppmaning i den berömda dikten Berusa er! Förälskelsens första svindlande fas.

Men, som inte så sällan i förälskelse, är det inte föremålet för den utan känslan i sig som besjungs. Kontentan är ungefär: Nu mår jag bra, så ändra ingenting!

Det blir förstås lite anonymt, vilket ger en annan och dystrare ton åt raden ”we are alone in our own universe”. Fast de har varandra är de ändå ensamma, för det är den egna berusningen de fångas av – och då är partnern diffus, på sätt och vis oändligt avlägsen. Eller med Hjalmar Söderbergs ord: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.”

Det är sant att stor poesi oftare kommer från melankoli än från eufori, men här verkar det oavsiktligt, implicit. Det gör att textraderna inte biter. Snarare ringer de av desperation: måtte det vara så här! Det är ett medgivande av att så inte är fallet. Texten skulle nog lyfta betydligt om detta medgivande också fanns invävt i raderna.

Här skrivs det om vinnarlåten: DN, AB, Expressen, SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

onsdag 7 mars 2012

Christer Björkman är inte den största skurken


Äntligen görs tillstymmelsen till grävande journalistik om Melodifestivalen. Det har jag längtat efter i åratal. Men Uppdrag granskning på SVT siktar in sig på Christer Björkman, som om han vore diktatorn. Nej, han är bara den lakej som profitörerna funnit följsam nog.

År efter år är det samma lilla gäng av låtskrivare som ligger bakom så gott som alla bidrag till Melodifestivalen och inga särskilt stora överraskningar var gäller artisterna heller.

Men kärnan ligger i låtskrivandet, precis som tävlingen också hävdar: nyskrivna låtar tävlar – inte deras artister eller scenshower, även om det förstås betyder mycket för att värva tittarröster. Det är de som skrivit låtarna som äger dem, jämte deras musikförlag och skivbolagen som ger ut dem. Där ligger makten och pengarna.

Det handlar förstås om pengar bakom kulisserna. Stora pengar, bekänner Bert Karlsson ogenerat i Uppdrag gransknings program – och ändå håvar han bara in en bråkdel av dem. Mer forsar in i form av STIM-ersättningar och liknande, eftersom bidragen till Melodifestivalen pluggas hårt i etermedia såväl under som i än högre grad efter TV-tävlingen.

Det blir stora pengar, i synnerhet för de låtar som är med i finalomgången – för att inte tala om vinnaren där.

Så en liten kartell av skivbolagsbossar, musikförlagsdoldisar och schlagerkompositörer håller hela Melodifestivalen i ett hårt grepp, närmast en befästning, där ingen släpps in – utom några alternativ som är så utflippade att de ytterst sällan hävdar sig i tävling och därför får medverka som alibi.

Så har det varit väldigt länge – redan innan Christer Björkmans tid i ledningen. Det är så svenskt. I denna lilla ankdamm är det mesta kontrollerat av små karteller och oheliga allianser. SVT är fullständigt infekterat av det sedan sådär 50 år tillbaka: nepotism och kamaraderi.


Uppdrag granskning är SVT-programmet som kittlar men knappast bits. De ”granskar” Melodifestivalen när den just pågår, men aktar sig för att följa pengarna längre än till Bert Karlsson, för han är ju redan en pajas, och de ser ingen annan eventuell maktmissbrukare än Christer Björkman, som förmodligen inte tjänar ett öre mer än sin reguljära lön för jobbet och inte skulle kunna rubba den korrupta ordningen om han så ville.

Det vill han inte, för han lever i den förvridna föreställningen att tro sig veta hur Melodifestivalen ska skötas för att vara bäst, fast det är länge sedan den svenska finalisten gjorde väsen av sig internationellt. Om han vore det minsta resultatorienterad skulle han säga upp sig efter alla dessa fiaskon i Eurovisionstävlingen.

Men hans perspektiv är blott det svenska. Eurovisionen trånar inte efter hans tjänster eller böjer sig för hans vilja. General är han bara för den svenska tävlingen, så mer förstår han sig inte på.

Att peka ut honom som den eventuella skurken är Uppdrag gransknings sedvanliga populism: de vill locka tittare genom att fokusera på det mest spektakulära – i detta fall den mest omtalade nunan i sammanhanget.

Den dolda eminensen i Melodifestivalen är musikförlagen. Bidrag måste vara representerade av något musikförlag för att få medverka. Det är företag som lever gott i skuggan. Att inte ens Uppdrag granskning snappar detta avslöjar hur lite de egentligen är ute efter att exponera myglet. De vill, som Christer Björkman, göra ett underhållande TV-program.

Inte för att någon av dem lyckas. Uppdrag granskning är pinsamt med sina brösttoner och sin fuskjournalistik där de aldrig drar sig för slag under bältet och alla möjliga melodramatiska knep. Melodifestivalen är en utdragen smet av riktigt dålig och fullständigt förutsägbar musik framförd av falskt smilande, konstlösa artister i en smaklös dekor belamrad av desperata visuella effekter.

Med andra ord: Melodifestivalen blir mer och mer som Idol, frid över dess minne. Bara ännu plastigare. Men samma lumpna mygel och kommers i bakgrunden. Musiken äger rum någon helt annanstans.

Här skriver Uppdrag granskning om sitt TV-program. Här behandlar Aftonbladet programmet sedvanlig ytligt och slarvigt med blott klipp ur det. Här gör Expressen pyttelite mer. Inte heller morgontidningen Svenskan orkar längre. De pratar förstås också blott om Christer Björkman. Så mycket för journalistiken.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?