fredag 23 januari 2009

Halvt dolda – helt ömkliga

Nu har jag sett sista delen av Jonas Gardells drama De halvt dolda. Det var inte någon enda munter sekund under hela seriens fyra timmar. Mörker från början till slut. Vad var poängen? Så gör alltför många svenska dramatiker när de vill visa sig seriösa och djupsinninga – bara elände.

Serien var gripande, vilket kommer med automatik när allt är infamt tragiskt. Den var också skickligt regisserad och filmad. Även skådespelarna – speciellt de unga – imponerade med en intensitet och närvaro som stundtals var närmast kuslig.
Men hela historien föll platt. Allt hände som man väntade sig. Klyschorna fortsatte att hagla genom hela serien och föll på plats utan minsta förändring eller nyansering. Strängt taget, och med dramaturgiska mått: inget hände.
Bara elände från början till slut.

Jag tvivlar på att detta är en sann återgivning av Jonas Gardells egen världsbild. Här känns det mer som att han ställt till det för oss andra genom att erbjuda blott detta kompakta mörker.
Och det är en förfalskning av verkligheten – inte som Liza Marklunds när hon påstod att en djupt förvanskad historia är helt och hållet sann, utan en konstnärlig förfalskning som ger sken av att konstnärens öga ser blott mörker i tillvaron. Icke. Därför är det förställning.

Allt det som hjälper oss att fördra tillvarons mörka stunder var så gott som raderat: lustan, njutningen, kärleken, inspirationen, förtjusningen, hänförelsen, och så vidare i all oändlighet. Jonas Gardell bjöd bitterhet i stället för kärlek, skam i stället för lust, självtuktan i stället för njutning, depression i stället för inspiration, fundamentalism i stället för hänförelse.
Det är falskt, även i fantasins värld.

Sexualiteten var också bannlyst från Gardells skildring. Det var nödvändigt för dysterheten, eftersom sexualiteten har förmåga att lysa upp det mest kompakta mörker. Kom en enda kyss i hela serien?
De två tonårspojkarna som faktiskt fann varandra i slutet fick inte göra mer än ångestladdat hålla handen i smyg i mörkret. En vacker liten scen i och för sig, men också en beklämmande manifestation av hur feg den svenska kulturen har blivit med att skildra kärleken som den egentligen är – och därför låtsas att den är något helt annat, närmast blodlöst. Gardell, om någon, borde ha krävt mer.

Dramat var egentligen inget drama, utan vad man inom filmen brukar kalla episkt berättande – inget förändras, allt är detsamma från början till slut. Därför kan man klippa runt i tiden och mellan olika människoöden bäst man vill. Om ingen genuin förändring sker saknar tidsperspektivet och ordningen på scenerna betydelse.

Det hade varit mycket intressantare om t.ex. skinheadgrabben hade upptäckt att den beskyddande värme han kände för sina småsyskon faktiskt längtade efter att sprida sig till resten av världen. Eller om barnen som växte upp med en fanatiskt fundamentalistisk kristen far helt vände kristendomen och honom ryggen.
Det hade också varit sannare. För när saker och ting kommer till sin spets kan man vara säker på att därefter är allt förändrat i grunden.

Jag kan inte låta bli att börja undra om Jonas Gardell egentligen har lärt sig så mycket om livet sedan 1980-talet, när han stod fram som en härligt frisk och kompromisslös skildrare av tillvarons stackare. Nu har han så länge hört till en helt annan grupp i vårt samhälle att han kanske måste gå till dessa överdrifter och förvanskningar för att ge sken av fortsatt empati.

Jag skrev om första avsnittet här.
Alla fyra avsnitt av serien finns att se på SVT:s hemsida.

Här är hela serien som DVD på CDON.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om serien.

11 kommentarer:

  1. Nu var det ju berättelsen om de halvt dolda och inte som du verkar ha förväntat dig berättelsen som de helt synliga.
    Sedan kan man ju tolka in mycket i det som inte sägs i övrigt, t ex blev ju "tonårspojkarnas" kärleksrelation väsentligt mycket mer än vad du skriver, deras relation höll ju rätt lång tid. Och den andre brorsan föreföll lustfull när han med fru och nyfött barn återvände till barndomshuset.
    Dessa två överlevare visar ju på en oerhörd förändring oavsett om de lyckats bryta med kristendomen eller inte.
    Jag tycker att det var en rätt intressant och ärlig skildring av tillvaron, om än i komprimerad form...

    SvaraRadera
  2. Nej, varje avsnitt presenterades med att det handlade både om dem som fick leva och dem som inte fick det.
    Tonårspojkarna fann varandra i en varaktig relation, men desto större anledning att visa dess lust och ljus.

    Och var där en endaste kyss i hela serien?

    Nej, hela serien var märkligt kysk. Ett tecken på vår tids snöpta attityd inom kulturen, men också på den där gamla vanliga inställningen att det ska vara så dystert när man ska visa sig "svår".

    SvaraRadera
  3. Jag såg första och sista avsnittet och instämmer. Mycket bra skådespeleri och regi.
    Det var lite märkligt att titta igår, inte mycket verkade ha hänt. 60-talseländet hade blivit nutida elände. Jag trodde ett tag att nynazisten skulle få en uppenbarelse, springa därifrån eller använda slagträet till att jaga bort de två andra skinsen, men icke.

    SvaraRadera
  4. Personligen saknade jag inte alls sex men däremot närhet människor emellan. Samtidigt är avsaknaden av empati och kärlek orsak till allt som händer. Jag tror att det är svårare än man tror att gå sin egen väg. Ragnar kände skuld hela sitt liv över sin mammas död, hur skulle han ha kunnat vända kristendomen ryggen när han trodde att det var det enda som kunde rädda honom.
    Slutet var något förutsägbart men samtidigt känns det som att det inte hade kunnat sluta på något annat vis eftersom det inte hade passat in i själva historien om de halvt dolda. Det finns inget förlåtande över berättelsen men något slags hopp förmedlades ändå i slutet.

    SvaraRadera
  5. Intressanta tankar om Jonas Gardells drama. Keep them coming :)

    Jag tycker ändå att ett drama om starka mänskliga känslor blir märkligt utan lusten. Det ger en pryd känsla: massor av hat och våld men ingen kärlek eller erotik.

    Världen är inte sådan, inte ens i någon enda människas fantasi. Däremot skildras den alltför ofta så, framför allt beroende på att sexualiteten fortfarande är så förbjuden i kulturen - men våldet icke.
    Vi lever i en besynnerlig värld.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker din kommentar är väldigt träffande. Särskilt det du säger om förutsägbart och klyschor. Människorna var för de mesta tämligen endimensionella - fast det fanns undantag. T.ex. Linus kärleksfulla relation till sina bröder. Men att David skulle bli ihjälslagen av Linus kunde man ju räkna ut i första avsnittet.
    Sedan blev jag irriterad på det ideliga klippandet och hoppandet mellan scener. Det fyllde sin funktion ibland, t.ex. i sista avsnittet men ofta blev det bara förvirrande. D

    SvaraRadera
  7. Jag tycker att en stor poäng med serien är att människor inte framställs så endimensionellt som annars är brukligt. Nynazisten som blev mördare var ju väldigt ömsint mot både småsyskonen och mamman när hon låg utslagen (hur ofta får man se något sådant?). Och om sönerna till "fundamentalisten" hade vänt både honom och kristendomen ryggen, så hade väl det om något varit förutsebart! Men så enkelt är inte livet. Nu föreslog de två äldre bröderna sin gamle förvirrade far att de skulle be tillsammans i det sista avsnittet. (I vilken annan svensk dramaserie som helst hade de väl väl bett gubben att dra åt helvete...) Till och med den egotrippade hustrutyrannen kunde ju på sitt konstiga sätt visa beskyddande känslor för frun när hon var med barn. Och att hon sedan var kvar hos honom i det sista avsnittet var väl knappast något som man räknat med. Tja... kanske finns det ett slags kärlek som övervinner alla dumheter man utsätts för?

    SvaraRadera
  8. Hugo, jag håller med dig om att det är splittrat när flera parallella historier ska följas. Det är mode nu i film- och TV-dramatik, även i romaner. Och det är rätt tröttande, eftersom det blir så snuttifierat. Jag föredra att en enda historia berättas ingående, nära, noga och utförligt.

    Om man har flera parallella historier behöver en av dem vara huvudsaklig och behandlas på djupet, så kan de övriga vara bihistorier som berörs flyktigare.

    Att det är så här inom drama numera beror på att man vill försäkra sig om så många tittare som möjligt: om det är flera historier parallellt så kanske alla tittare intresserar sig för åtminstone någon av dem.
    I själva verket leder det oftare till att alla parallella historier blir så ytliga att de är tråkiga, och tittarna engageras inte alls.

    SvaraRadera
  9. Per, du har rätt: karaktärerna i Jonas Gardells drama är mer komplexa än man brukar se i TV-dramatik. Han är absolut ingen klant, Jonas.

    Däremot tycker jag att han i detta drama inte låtit komplexiteten i karaktärerna driva handlingen.
    Fast skinheadkillen visar väldig medkänsla med sina syskon går han ut och slår ihjäl en annan ung grabb, som är lika hjälplös som de. Det stämmer inte.

    De två äldre bröderna som vill be med sin far stämmer inte heller, för vi har inte alls fått se hur och varför deras avståndstagande mot hans religiositet har vänt. De gjorde revolution mot honom, så en "kontrarevolution" behöver visas i dramat.

    Det hade förresten också förbättrat dramat att få se varför lillpojken höll fast vid fädernetron, trots hans umbäranden med fadern. Ännu en historia som inte berättades färdigt.

    Faktiskt, de många lösa trådarna i dramat berodde nog mest på att det inte var tid att berätta alla dessa parallella historier färdigt.

    SvaraRadera
  10. Det är inte säkert att bröderna var särskilt troende, men de kanske tänkte att detta skulle kännas bra för den senile pappan (även om hans reaktion på beskedet ju var ganska "måttfull").

    SvaraRadera
  11. Alex, jag tror du har rätt. Det var en intressant, mångbottnad scen - just för att pappan verkade ganska sval i jämförelse med sin forna kristna besatthet.

    SvaraRadera