Halvt dolda – helt ömkliga

Nu har jag sett sista delen av Jonas Gardells drama De halvt dolda. Det var inte någon enda munter sekund under hela seriens fyra timmar. Mörker från början till slut. Vad var poängen? Så gör alltför många svenska dramatiker när de vill visa sig seriösa och djupsinninga – bara elände.

Serien var gripande, vilket kommer med automatik när allt är infamt tragiskt. Den var också skickligt regisserad och filmad. Även skådespelarna – speciellt de unga – imponerade med en intensitet och närvaro som stundtals var närmast kuslig.
Men hela historien föll platt. Allt hände som man väntade sig. Klyschorna fortsatte att hagla genom hela serien och föll på plats utan minsta förändring eller nyansering. Strängt taget, och med dramaturgiska mått: inget hände.
Bara elände från början till slut.

Jag tvivlar på att detta är en sann återgivning av Jonas Gardells egen världsbild. Här känns det mer som att han ställt till det för oss andra genom att erbjuda blott detta kompakta mörker.
Och det är en förfalskning av verkligheten – inte som Liza Marklunds när hon påstod att en djupt förvanskad historia är helt och hållet sann, utan en konstnärlig förfalskning som ger sken av att konstnärens öga ser blott mörker i tillvaron. Icke. Därför är det förställning.

Allt det som hjälper oss att fördra tillvarons mörka stunder var så gott som raderat: lustan, njutningen, kärleken, inspirationen, förtjusningen, hänförelsen, och så vidare i all oändlighet. Jonas Gardell bjöd bitterhet i stället för kärlek, skam i stället för lust, självtuktan i stället för njutning, depression i stället för inspiration, fundamentalism i stället för hänförelse.
Det är falskt, även i fantasins värld.

Sexualiteten var också bannlyst från Gardells skildring. Det var nödvändigt för dysterheten, eftersom sexualiteten har förmåga att lysa upp det mest kompakta mörker. Kom en enda kyss i hela serien?
De två tonårspojkarna som faktiskt fann varandra i slutet fick inte göra mer än ångestladdat hålla handen i smyg i mörkret. En vacker liten scen i och för sig, men också en beklämmande manifestation av hur feg den svenska kulturen har blivit med att skildra kärleken som den egentligen är – och därför låtsas att den är något helt annat, närmast blodlöst. Gardell, om någon, borde ha krävt mer.

Dramat var egentligen inget drama, utan vad man inom filmen brukar kalla episkt berättande – inget förändras, allt är detsamma från början till slut. Därför kan man klippa runt i tiden och mellan olika människoöden bäst man vill. Om ingen genuin förändring sker saknar tidsperspektivet och ordningen på scenerna betydelse.

Det hade varit mycket intressantare om t.ex. skinheadgrabben hade upptäckt att den beskyddande värme han kände för sina småsyskon faktiskt längtade efter att sprida sig till resten av världen. Eller om barnen som växte upp med en fanatiskt fundamentalistisk kristen far helt vände kristendomen och honom ryggen.
Det hade också varit sannare. För när saker och ting kommer till sin spets kan man vara säker på att därefter är allt förändrat i grunden.

Jag kan inte låta bli att börja undra om Jonas Gardell egentligen har lärt sig så mycket om livet sedan 1980-talet, när han stod fram som en härligt frisk och kompromisslös skildrare av tillvarons stackare. Nu har han så länge hört till en helt annan grupp i vårt samhälle att han kanske måste gå till dessa överdrifter och förvanskningar för att ge sken av fortsatt empati.

Jag skrev om första avsnittet här.
Alla fyra avsnitt av serien finns att se på SVT:s hemsida.

Här är hela serien som DVD på CDON.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om serien.