Inget litteraturstöd till författare

 Här om dagen fick jag ett epostmeddelande från Kulturrådet om en ny regel för sina litteraturbidrag: från och med nuvarande månad ”prioriterar” de böcker som bekostats av förlagen och inte alls av författaren. Därmed utesluts egenutgivning.

Att de skriver ”prioriterar” betyder i praktiken inga undantag från regeln.

Det har en god sida – de senaste åren har det dykt upp förlag som tar betalt av författarna för att ge ut deras böcker. Det är förstås en styggelse.

Men det drabbar även författare som valt att ge ut sina böcker själva. Jag är en av dessa och mycket nöjd med det. På så vis har jag fullständig kontroll över såväl bokens innehåll som dess utformning, prissättning, distribution och marknadsföring. Jag styr över mina böcker så att säga hela vägen från ax till limpa. Men jag har inte längre tillgång till Sveriges i särklass mest omfattande litteraturstöd.

Kulturrådets nya regel lägger sina resurser helt i händerna på den så kallade marknaden, i detta fall bokförlagen som får hela bidragen och sannerligen inte delar med sig till författarna.

Dessutom leder det ofrånkomligen till ensidighet i bokutgivningen, då förlagen drivs av vinstintresse. De väljer sina böcker utifrån kommersiella intressen, men kultur handlar om så mycket mer än pengar. Ett statligt stöd borde framför allt ges till den bokutgivning som har minst resurser. Dit hör egenutgivarna.

Det finns säkert många hoppfulla författare som ger ut bristfälliga böcker, men mot detta har redan Kulturrådet ett filter i form av sin kvalitetskontroll. Den nya regeln har ingenting med kvalitet att göra, vilket betyder att en egenutgiven bok kan vara nästa Strindberg utan att ens komma på fråga. Kulturrådet medverkar till att urvalet av böcker som kommer ut är helt i händerna på förlagen.

Detta känns särskilt urtida med tanke på internet och allt det medfört av artisters och konstnärers möjlighet att nå ut till en publik utan att först godkännas av bokförlag, skivbolag eller gallerier. Det vimlar av spännande och nyskapande konstnärskap som nått ut via internet, även många som framgångsrikt fortsätter sitt värv där.

Kulturrådets nya regel är bakåtsträvande. Den medverkar till att tvinga in författarna i förlagens hägn. En levande kultur kräver många vägar för konstnärer att nå sin publik – och kunna få bidrag för det.

Kulturrådets meddelande

Här är Kulturrådets meddelande, som skickades den 2 september (de skriver stadsbidrag men menar statsbidrag):


Kulturrådet har reviderat riktlinjerna för stadsbidrag till litteratur.
 
Liksom tidigare kan litteraturstödet ges till den som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art. Utgivaren ska ansvara för att boken präglas av ett professionellt redaktionellt arbete och är textkritiskt granskad samt att det finns avtal som reglerar ersättning mellan utgivare och upphovspersoner. Bedömningen av ansökningar görs utifrån riktlinjernas utgångspunkter för bedömning och med hänsyn till tillgängliga medel.
 
Från och med september 2024 prioriterar vi ansökningar där bokens produktionskostnader har finansierats av andra källor än av upphovspersonen/författaren. Vid behov begär vi in styrkande avtal gällande detta. Förändringen sker mot bakgrund av att vi har en minskad budget under 2024.

Fulavtal på Sveriges Radio

Sveriges Radio skriver så kallade ”fulavtal” med frilansjournalister, med total brist på respekt för upphovsrätten. Ännu ett exempel på att helt andra aktörer än fildelare är de värsta syndarna.

Sveriges Radio och SVT har länge utnyttjat sin dominerande ställning för att på ett djupt oetiskt sätt parasitera på utomstående krafter. När det gäller frilansande journalister, som gör väldigt mycket av jobbet, kräver Sveriges Radio bland annat:


• Sveriges Radio kan sälja reportaget vidare till vem som helst, utan att upphovsmannen får någon del av förtjänsten eller ens blir informerad.

• Den som ställer upp för en intervju i Dagens Eko måste vara beredd på att kanske också höra sin egen röst i t.ex. ett humorprogram. Den frilansande journalisten som ursprungligen gjorde intervjun kan inte lämna några garantier.

• Ett reportage kan säljas och bli ett reklaminslag hos tredje part, utan att varken reporter eller intervjuad blir informerad.


Den femte november hölls kampanjen Stand up for journalism över hela världen. I Sverige anordnade Journalistförbundet protester mot ovannämnda fulavtal. Se t.ex. här. Vi får se om det leder till ändringar.

Liknande fulavtal förekommer på många håll i mediabranschen. Det beklämmande är att ”public service” nedlåter sig till sådana lömskheter. Med en så dålig affärsmoral är det inte underligt att även SR:s och SVT:s programinnehåll förfaller.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Radio, SR, fulavtal, frilans, journalistik. Intressant?

Fulspelet bakom Idol börjar avslöjas

Äntligen börjar någon media rota ordentligt i Idol-programmets smutsiga byk. Det är SVT:s Kulturnyheter som har fått tag i det kontrakt Idoldeltagarna måste skriva på. Rena slavkontraktet, vilket inte är någon överraskning.

Denna fredagskväll var det Daniel Norberg som åkte ut, förmodligen för att han bröt mot sin stil och sjöng en upptempolåt. Han borde ha förstått att inte lyssna på juryns önskemål utan fortsatt att göra den musik han själv känner varmast för, vilket torde vara sofistikerade ballader med ett tankfullt textinnehåll.

Nå, det är nog bara bra för Daniel, som är en seriös artist med påtaglig konstnärlig nerv och musikalisk talang. Inte en publikfriande karokesångare. Han fortsätter med vad han redan före Idol presterat, med den äran.

Roligast med kvällens program var när Geir, en annan av deltagarna, frankt berättade i direktsändning att TV4 bara gav deltagarna en begränsad (och kanske lite ensidig) lista av låtar att välja på. Deltagarna är slavar under TV-programmets cyniska piska, så mycket av det vi tittare får bevittna är hur fejk och tillrättalagt som helst. Jag får ofta sådana vibrationer även från juryns yttranden.

Dessa dagar har dessutom SVT:s Kulturnyheterna tagit itu med vad jag haft på önskelistan i flera år – närgången granskning av hur Idol egentligen går till bakom kulisserna. De har fått fatt i det kontrakt som alla deltagare måste skriva på. Där finns punkter som är upphovsrättsligt regelvidriga.

En paragraf är särskilt alarmerande:
§6. Produktionen har rätt att använda mitt namn och personliga data såsom avbild, röst, självbiografiskt material liksom inspelade händelser som inträffar under Produktionstiden. Jag är även införstådd med att Produktionen innehar upphovsrätten till allt producerat material och, utan begränsning vare sig i tid, till sätt eller till geografiskt område, kan sända, visa, distribuera, ställa ut eller använda allt material som produceras under Produktionstiden.
Sådant material som jag själv eller tillsammans med andra medverkade under produktionstiden skapar, dvs. text, musik, bilder eller annat, är Produktionens egendom såväl vad avser det fysiska resultatet som därtill hörande immateriella rättigheter, t.ex genom överlåtelse, ändring eller bearbetning, på sätt som Produktionen önskar.

Det absurda är att detta även skulle innefatta sånger som deltagarna skriver under den tid de medverkar i programmet, oavsett om de gör det i eller utanför programtid. Det skulle för all framtid vara i produktionsbolagets (Meter Film & television AB) ägo, vilket sannerligen gör artisterna livegna.

Sådana kontrakt hör inte vår tid till. De förekom på 1960-talet och dessförinnan, men såväl artisternas ökade medvetenhet och rättigheter som ren affärsetisk anständighet har gjort dem obsoleta i skivindustrin – fram till nu. TV-bolagen har inget som helst samvete.

TV4:s ansvarige producent Magnus Karlsson Lamm tycker att kontrakten är helt Ok och påstår att ingen deltagare har haft invändningar, men det sistnämnda är bara sant om TV4 först har sagt att kontraktet var ett absolut villkor för att få medverka – och lita på att TV4 har sagt det. I själva verket har flera deltagare uttryckt oro över denna skrivning.
Lamm har förstås aldrig själv behövt skriva på ett sådant kontrakt...

Han påstår att kontraktet ser likadant ut över hela världen, där Idol produceras, och anser sig därmed hur oskyldig som helst. Men det är ruttet självförsvar. Dessutom är det nog ljug. Hela kontraktet är blott två sidor med tio korta paragrafer. Så kortfattade kontrakt finns inte i USA, eftersom det helt enkelt inte räcker juridiskt för att täcka in något så komplicerat som upphovsrätt. Det vet varje människa som t.ex. gått med i Facebook, MySpace eller YouTube, vars kontrakt med användaren är så långa att ingen orkar läsa dem.

Nej, det är ytterst tveksamt att detta kontrakt skulle hålla om det prövades rättsligt – dels för att det utgår från ocker, alltså ett otillbörligt utnyttjande av en människa i beroendeställning, dels för att det roffar åt sig orimliga fördelar för blott en av parterna, och dels för att det står i konflikt med upphovsrätten som är reglerad via Bernavtalet och andra internationella avtal om upphovsrätt, likaså ett starkt lagligt upphovsmannaskydd även i svensk lag.

Exempelvis skulle en domstol fråga sig vad artisten får i utbyte, eftersom samma kontrakt säger i paragraf 7 att ingen ersättning ska utgå varken för medverkan eller annat utnyttjande. Det räcker inte med att kalla TV-exponeringen för lön för mödan, eftersom också denna är en vinstaffär för TV-bolaget och bara i några få lyckliga fall för deltagarna.

Och när kontraktet ger produktionsbolaget rätt att använda artisternas material hur som helst, sälja det vart som helst och t.o.m. fritt ändra i det, står detta i strid med en av upphovsrättens viktigaste principer – att konstnärer inte ska behöva se sina verk förekomma i sammanhang eller skick som de själva är djupt emot och som bryter mot deras konstnärliga intention.

Nej, jag ger inte mycket för TV4:s kontrakt – utom att det bevisar hjärtlösheten i hela produktionen, det skamlösa utnyttjandet av personer som drömmer om en framtid inom musiken och som skoningslöst offras på TV-underhållningens altare.

Och det finns fler skandaler att blottlägga i Idol och dess bakomliggande lömskheter, fusk och manipulationer. Man får hoppas att fler journalister kavlar upp ärmarna och börjar gräva. Varför har det dröjt så länge?

Här och här yttrar sig kunniga jurister om slavkontraktet. Här ryter Musikerförbundets ordförande om skandalen, och här en ekonomikommentator på SVT. Kontraktet finns här. Länkar till övriga artiklar hos SVT i ämnet finns i texten ovan.
Här skriver Expressen och Aftonbladet om kvällens Idolresultat.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Daniel Norberg, TV4, upphovsrätt, musik. Intressant?

Författarna betalar sina egna stipendier

Jag har nyss fått besked från Sveriges Författarfond om att jag inte får något stipendium den här gången. Det är flera år sedan jag senast fick pengar därifrån, men det som gör mig tveksam till fonden är snarare hur konservativt och konventionellt den tänker i sina beslut - och varifrån pengarna kommer.

Författarfonden fördelar stipendier utifrån den biblioteksersättning som staten betalar för att författarnas böcker lånas ut på biblioteken. Från staten kommer en ersättning som är ungefär 1,28 kronor per boklån. 60% av detta (77 öre) betalas direkt till författarna, medan 40% stannar hos fonden och bildar pott till författarstipendierna som finns i olika storlek och långvarighet.

Fonden får in uppemot 1000 ansökningar varje halvår och beviljar sådär 15-20% av dem. Den här gången var det 928 ansökningar och 166 beviljades. Urvalet gör fonden med hjälp av diverse referensgrupper, men fondens styrelse fattar sedan beslut om alltihop. Där finns representanter för bl.a. Författarförbundet.

Författarnas egna pengar
Riksdag och regering pekar glatt ut dessa stipendier som exempel på statens generositet mot författarna, men stipendierna betalas faktiskt blott av författarna själva. Pengarna kommer ju från den ersättning de i enlighet med sin upphovsrätt ska ha för att deras verk lånas ut på biblioteken – och som redan från början är rätt snål om man jämför med vad de tjänar på sålda böcker.

Stipendier till författarna borde rimligen komma från andra källor än deras egna plånböcker. Det är inte klokt att av den redan dåliga ersättningen för boklån ska de bara få 60%, för att sedan tigga om återstoden via stipendier.

Som jämförelse kan nämnas att Statens Kulturråd delar ut många miljoner kronor direkt från staten i Litteraturstöd – till bokförlagen. Förlagen får alltså fräscha bidrag från statskassan, men författarna betalar sina stipendier själva.

Med andra ord gäller här detsamma som redan Jesus konstaterade: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Matteus 13:12)

Vad är kvalitet?
När Författarfonden fördelar stipendierna gör de en kvalitetsbedömning av författarskapen. “God” litteratur ska premieras. Men vad är det?

Jag gjorde för några år sedan en undersökning av hur stipendierna fördelas och det visade sig – föga överraskande – att de författare som fick ojämförligt generösast tilldelning var poeter utgivna på Bonniers förlag, fast det inte är någon stor skara. Poeter över huvud taget var överrepresenterade gentemot andra författare, likaså författare utgivna på framför allt Bonniers, sedan Norstedts.

Samma sanning gäller så mycket i den svenska litteraturen: poeter på Bonniers får alla möjliga priser och stipendier, de recenseras flitigare och större än några andra författare, och så vidare.

Men Bonniers har sannerligen inte patent på den “goda” litteraturen, och poeter är inte nödvändigtvis bättre författare än andra. Det är bara en gammal förlegad kultursyn som hänger kvar, och Bonniers enorma grepp om den svenska litterära marknaden.

Därför är jag ytterst tveksam gentemot Författarfondens stipendier, oavsett om jag får dem eller ej. De är exempel på en föråldrad och konserverande kultursyn och en kulturpolitik som stinker av överhetstänkande.
Om inte Författarfonden kan ta sig ur denna trångsyn är det bättre att författarna får hela summan av biblioteksersättningen och stipendierna går i graven.

Som det nu ser ut är Författarfonden bara ännu en institution som motverkar den nödvändiga förnyelsen i litteraturen.

Läs även andra bloggares åsikter om Författarfonden, stipendier, litteratur, författare, upphovsrätt. Intressant?

Ingen överraskning

En ny undersökning visar att artisterna tjänar allt mer pengar – trots fildelning, kanske till och med tack vare den. Enbart skivbolagen förlorar på den. Ingen överraskning.

Två forskare på KTH har gått igenom ekonomin i musikindustrin under åren 2000 till 2008. Trots fildelningen har inkomsterna ökat med 35% för artisterna – framför allt genom konserter men också ökad upphovsrättsersättning. Det är endast skivbolagen som har minskade inkomster, eller rättare sagt en minskad andel av den ganska konstanta summa pengar som genereras i musikbranschen.

Det är alldeles utmärkt att pengarna flyttar från skivbolagen till artisterna. Precis så ska det vara. De förra har parasiterat på artister – ofta med rena gangstermetoder – genom hela 1900-talet. Dags för en förändring, som internet och fildelning hjälper till att åstadkomma.

Ju mindre inflytande skivbolagen har över musiken, desto bättre blir den. Och desto bättre blir det för musikerna – för att inte tala om publiken. Alla musiker har inte förstått det ännu, men det kommer att bli allt tydligare. Den ljusnande framtid...

Här skriver DN och Aftonbladet om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, musik, upphovsrätt, skivbolag, artister. Intressant?

Kan majoriteten vara olaglig?

En ny undersökning hävdar att 40% av alla svenskar mellan 15 och 74 års ålder fildelar. Det blir runt 3 miljoner personer. Ifpi, musikbranschens rättighetsorganisation, påpekar förstås att det är olaglig fildelning, men är det inte i en demokrati folket som bestämmer vad som är olagligt?

Om det i den breda åldersgruppen 15-74 är 40% som fildelar, torde det vara sisådär det dubbla i yngre halvan av den gruppen och kanske så mycket som nästan 100% av de yngsta. Ge det några år så är det en majoritet av vår befolkning som fildelar.

Går det då verkligen att säga att det är olagligt? Kan det som majoriteten av den röstberättigade befolkningen i ett land gör vara olagligt?
Det är snarare så att lagen i fråga är odemokratisk, och nog måste demokratin fortsätta att vara lagstiftningens princip och metod? I en demokrati kan inte en antidemokratisk lag vara laglig.

Ändra lagen i stället för medborgarna
Frånsett denna viktiga fråga, som ett land som kallar sig demokratiskt inte kan gå runt hur som helst, måste även en mer auktoritär regim allvarligt fråga sig: om redan nu nästan en majoritet av befolkningen bryter mot en lag – är det då inte lagen som behöver ändras, i stället för dessa miljoner människors beteende?

Det verkar inte rationellt att försöka ändra så många människors beteende med t.ex. skarpare lagar, straff och aktioner från myndigheter. Överheten borde i stället fråga sig hur syftet bakom lagen – upphovsmäns rätt till ersättning – kan lösas utan att en väldigt stor del av befolkningen förklaras kriminella och förföljs med rättsliga verktyg.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenskan om fildelningssiffrorna.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, demokrati, upphovsrätt. Intressant?

Skivbolagen är piraterna

Skivbolagen röjer alltmer att de är de verkliga piraterna. Magnus Ugglas skivbolag hävdar att det är de och inte artisterna som bestämmer vilka artister som ska finnas på Spotify och vad de ska få betalt – nästan inte alls.

De multinationella skivbolagen rövar pengar utan minsta tanke på upphovsrätt eller anständighet. De har köpt in sig i Spotify, som stiger i värde för att artisterna ersätts futtigt, nästan inte alls, när deras musik sprids där.

Skivbolagen hävdar att de har rätt att göra så, men då har de antingen rena piratkontrakt med sina artister eller saknar minsta förståelse för upphovsrätten.

Spotify gör skivbolagen rika
Spotify har ökat så mycket i värde genom denna piratverksamhet att detta blivit en större affär för skivbolagen än de någonsin kunde vänta sig av en hederlig fildelningstjänst, vars ersättning självklart mest skulle gå till artisterna.

Magnus Uggla ville bort från Spotify så fort han insåg att tjänsten utnyttjade hans verk för egen vinning, utan att betala honom annat än småpengar för det. Men hans musik ligger kvar på Spotify, för skivbolaget anser att det är en förhandlingsfråga. De menar att det är de och inte Magnus Uggla som avgör om hans musik ska finnas på Spotify eller ej – likaså hur mycket (eller lite) han ska ersättas för det.

Samma med bokförlagen
Absurt! Skivbolagens skurkaktighet är gränslös. Och de är inte ensamma. Bokförlagen håller på med samma tjuvaktighet. De försöker lura på intet ont anande författare avtalsparagrafer som ska göra att förlagen för all framtid kan utnyttja verken digitalt, utan att betala för det. Författarförbundet håller just nu på med en kampanj för att uppmärksamma sina medlemmar på förlagens lömskheter.

Pröva i domstol
Jag hoppas att denna kriminalitet från skivbolag och bokförlag prövas i rätten, vad det lider. Så får vi se om svensk rättvisa klarar av att döma bolag efter samma lagar som gäller allmänheten.

Hur som helst – alla artister och författare bör nu förstå att fienden inte är fildelande fans, utan bolag som luras och trixar för att skinna såväl artister som fans.

Det är dags att upphovsmän och deras publik hittar former för att nå varandra utan något kriminellt mellanled som bedrar dem. Det är lätt via internet. Så låt inte bolagen diktera villkoren även där.

Här skriver Aftonbladet om Spotify och skivbolagen.
Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Magnus Uggla, skivbolag, upphovsrätt.

Reklam gör ingen CD läckrare

Nu blir det reklam i CD-skivorna. Skivbolaget Def Jam börjar med det på Mariah Careys nya skiva. Frågan är om artisterna får vara med och dela på de inkomsterna.

DN berättar att Def Jam satsar hårt på reklamfyllda CD-konvolut, för att öka på inkomsterna på musiken. Men det framgår inte hur bolaget ämnar dela reklamintäkterna med artisterna.

Skivbolagen har inte varit särskilt medgörliga ens när det gäller artisternas procent på skivförsäljningen, så de torde göra allt de kan för att minimera artisternas andel av reklamintäkterna.
Sådana stjärnor som Mariah Carey får nog sin beskärda del utan alltför stora problem, men artister med mindre publikt genomslag och blygsammare försäljning kan mycket väl helt bli utan.
Vi får se.

Satsningen är ännu ett bevis på att skivbolagen vägrar den självklara lösningen: sänkta skivpriser. De envisas med att ta på tok för mycket betalt för CD-skivorna, vilket inte kan leda till annat än sjunkande försäljningssiffror.
Att CD-skivorna fylls med reklam ökar knappast deras värde för konsumenterna.

Girigheten kör kapitalismen ohjälpligt korkad. Direktörerna borde läsa Aisopos fabel om hunden och köttstycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Def Jam, Mariah Carey, CD, reklam.

Bara upphovsmän ska ha upphovsrätt

Jan Myrdal skriver i Expressen att upphovsrätt som gäller långt efter upphovsmannens död är pervers. Det finns skäl för det starka ordvalet.

Nu ska upphovsrätten gälla 70 år efter upphovsmannens död. Arvingarna – och deras arvingar – får därmed bestämma över hur de efterlämnade verken kan spridas eller ej. De har till och med rätt att ändra i dem. Ingen författare eller annan konstnär skulle medge det så länge de var i livet.

Vår korta historia med en upphovsrätt som går i arv visar på många missbruk av detta. Författare har fått sina verk censurerade av arvingar som inte gillat delar av innehållet. Jan Myrdal nämner några exempel på detta, även ett så sentida som Stieg Larssons romaner, där arvingar har ändrat namn på romanfigurer.

Sistnämnda må vara ett ganska oskyldigt ingrepp i skönlitterära verk, men ändå fullständigt oacceptabelt. Ingen människa ska ha rätt att ändra i en författares verk efter dennes död. Ingen ska heller ha rätt att förbjuda deras fortsatta spridning. Det visar hur galen en upphovsrätt som lever längre än författaren är.

Jag håller helt med Jan Myrdal om att upphovsrätten inte ska överleva upphovsmannen. Den ska inte kunna gå i arv, lika lite som den ska kunna förhandlas eller manövreras bort från upphovsmannen när denne är i livet. Bara upphovsmannen är upphov till verket och är därför den ende som ska ha rätt till det. Allt annat är absurt och gör såväl konsten som konstnärerna en förfärlig otjänst.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, Jan Myrdal, litteratur.

Hollywood bedrar upphovsmännen

I rättegången mot The Pirate Bay tog filmbolagens representanter till brösttoner när de påstod sig kämpa för upphovsrätten, men i Hollywood fuskas det förfärligt just med ersättningen till upphovsmännen. Det har till och med fått ett öknamn: Hollywood accounting.

DN berättar här och här om hur filmbolagen i Hollywood fuskar med redovisningen för att slippa dela med sig av vinsten till upphovsmän och andra medverkande, fast de har kontrakt på att få andelar av vinsten.

Det är rena gangsterfasonerna och det gäller även de stora kassasuccéerna, som Sagan om ringen-trilogin och så gott som varenda storfilm från Hollywood. Vinsterna trollas bort i bokföringen och artisterna får inte utlovade ersättningar. Det har lett till ideliga rättsfall.

Det har gått så långt att delstatssenaten i Kalifornien nu agerar och kommer med lagstiftning för att få stopp på eländet. En av de drivande senatorerna, Sheila Kuehl, säger:
”Filmstudios ska inte tillåtas undervärdera sina produkter i kompisavtal med sina egna ägarbolag på bekostnad av de kreativa krafternas och filmarbetarnas rättmätiga andel av överskottet.”

När ska svenska domstolar och politiker förstå att skivbolag och filmbolag inte alls bevakar artisternas och andra upphovsmäns intressen, utan blott sin egen profit? De största skurkarna är inte fildelarna, utan dessa vedervärdiga bolag som inte har minsta moral eller anständighet. De skor sig ogenerat på att bedra artisterna och skinna publiken.
Om vi pratar rättvisa är saken solklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Hollywood, film, upphovsrätt, fildelning.

Äger en artist sina betraktare?

Britney Spears management kräver att pressfotografer som ska ta bilder på hennes konsert skriver på omfattande kontrakt. Det vägrar de fyra stora svenska tidningarna att göra, så från den konserten kommer det inte att bli några bilder. Det vinner förstås ingen på.

Det har länge varit krångel när tidningarna ska fotografera på konserter. När jag var rockrecensent på DN på 1980-talet blev det allt värre.

Först var det begränsningar för när fotograferna fick plåta. Den gräns som nog fortfarande är vanligast är de tre första låtarna. Därefter måste fotograferna lämna avspärrningen närmast scenen.
Det är ganska begripligt, för annars blir de ett störande moment mellan artister och publik. Fotografer som vill fortsätta ta bilder går bara bakåt i publiken och skruvar på teleobjektiven.

Men sedan kom kraven på alltmer omfattande kontrakt. Artisternas bolag ville bestämma över användningen av bilderna och ha rättigheterna på dem. Det är absurt. Britney Spears management går ännu längre och kräver att de ska få välja vilka av bilderna som används i tidningarna.
Då börjar det likna censur à la totalitära stater. Tidningarna måste vägra.

Det blir i regel så att artisterna får ge sig. Även om man är Britney Spears kan stjärnan dala rätt kvickt när pressen bojkottar. I synnerhet artister av hennes typ, som lever på medial uppmärksamhet, har inte råd med ett sådant krig.
Artister med en mindre poppig framtoning skulle tåla en bojkott mycket bättre – men de brukar sällan ställa några särskilda krav på fotograferna.

Föråldrad upphovsrätt
Bakom dessa konflikter ligger egentligen anomalier i upphovsrätten. Fotografer är konstnärer, som har rätten till sina verk – men när de fotograferar andra konstnärers föreställningar, som måste betraktas som konstverk, varför ska de vara ensamma om denna upphovsrätt?
Om man tar ett foto på en tavla av Picasso – vad är konstverket: tavlan eller bilden av den?

Det är svåra gränsdragningar, som pekar på upphovsrättens problem.

Det borde vara självklart att media i sin nyhetsbevakning ges mycket stora friheter att återge och kommentera i både text och bild, även när det gäller artisters och andra upphovsmäns verk.
Men det betyder egentligen också att allmänheten borde ha ungefär samma rätt. Därmed snuddar vi vid frågan om fildelning.

Hela upphovsrätten och principerna för vad som är konst och hur den ska skyddas behöver tas till gedigen och djupgående omprövning. Vår värld har blivit så komplex att de gamla reglerna och idéerna inte längre passar.

Pressen brukar ofta resonera om allmänintresse. Sådant som är av allmänintresse bör media ha rätt att publicera. Det gäller till exempel bilder från Britney Spears konserter, men kanske borde det gälla varje konstnärligt verk.

Den värsta situationen skulle vara om bara rika och privilegierade kunde ta del av det som sker inom musiken, litteraturen, filmen och så vidare. Med internet finns äntligen chansen att alla människor kan vara publik på lika villkor. Hur ska vi då kunna förneka dem det?

Här skriver DN och Svenskan om bojkotten.
Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears, foto, upphovsrätt, pressen, konsert.

Ännu en upphovsman som tänker med plånboken

I Aftonbladet skriver kolumnisten Ronnie Sandahl att piratpartiet vill ta ifrån honom hans levebröd. Han ignorerar ogenerat de kränkningar mot integriteten som är vad piratpartiet och många andra framför allt reagerar emot.

Sandahl hälsar på den döende bruksorten Hälleforsnäs och jämför med papperstidningarnas hotade bransch. Det är en spekulativt sentimental jämförelse.
Men Ronnie, det är inte fildelning som utgör det stora hotet mot papperstidningarna, utan själva internet, där aktuell information i väldig omfattning presenteras gratis, även av tidningarna själva.

Ytterligare lömskt är det av honom att kritisera piratpartiet för att de vill ha fri fildelning, men inte med ett ord nämna deras främsta anledning: det kusliga övervakningssamhälle som blir följden när man försöker stävja fildelning.

Därmed visar sig Ronnie Sandahl vara ännu en jämförelsevis framgångsrik upphovsman som struntar blankt i de mänskliga rättigheterna när det kommer till hans egen plånbok.

Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, fildelning, upphovsrätt, Ronnie Sandahl.

Alla förlorar på upphovsrätt

Upphovsrätten har ingen samhällsekonomisk poäng, berättar forskaren Magnus Wiberg i DN. Copyright och patent av alla de slag står snarare i vägen för utveckling – även hos dem som äger dessa.

Det är möjligt – men långt ifrån säkert – att immateriell rätt, som copyright och patent, ger upphovsmännen ökade inkomster, men för samhällsekonomin är det en dålig affär. Konsumenter får betala med högre priser och avstannad produktutveckling.

Obegränsad tillgång
Det kan tyckas som en meningslös självklarhet, men Wiberg återkopplar till äganderättens filosof, David Hume, som på 1700-talet konstaterade att ägarkontroll bara var relevant för sådant som det fanns begränsad tillgång till. När det gäller t.ex. musik- och filmfiler på nätet, skulle förmodligen Hume inte anse att de behövde skyddas, eftersom de kan spridas i oändlighet utan att ta slut.

För människans väl och samhällets goda utveckling borde det inte sättas upp hinder för spridning av sådant som det egentligen finns oändlig tillgång till. Det är speciellt angeläget eftersom det också finns väldigt mycket i vår värld som det är ytterst begränsad tillgång på, och som skövlar naturen under framställning och massproduktion.

Det är så mycket vi inte har råd att frossa i, såväl på grund av privatekonomiska begränsningar som jordens resurser. Därför behöver vi göra Humes distinktion och släppa sådant fritt som gynnar oss alla och inte sliter på våra resurser.

Det är en ideologisk fråga, och där hör upphovsrätten naturligt hemma. Vi borde med lätthet kunna hitta system för att kompensera upphovsmännen utan att behöva strypa spridningen av deras alster. Det kan lätt göras med olika typer av fonder och utbetalningar via skattemedel.

Forskning för profit
Det finns också en djungel av patent, som kontrolleras av diverse företag, och som därmed håller samhällsutvecklingen tillbaka på ibland ruskiga vis. Jag tänker t.ex. på nya mediciner, som ofta spärras av patent under en viss period – i Sverige har jag för mig att det är 10 år – för att företaget som utvecklat medicinen ska kunna tjäna igen satsade forskningspengar.

Det är rimligt att företag får igen satsade pengar, men knappat om det innebär att mängder av människor måste lida och dö under tiden, för att de inte har råd med medicinerna.

Jag tycker över huvud taget att det är skrämmande att marknadskrafter kontrollerar så stor del av den nyttiga forskningen. Sådana resurser borde i mycket högre grad ligga hos ideella institutioner, som universitet och högskolor – dels för att resultaten omedelbart ska komma allmänheten tillgodo, men också för att forskningen ska ske med mänsklighetens väl för ögonen, i stället för med sikte på maximal profit.

När näringslivet styr forskningen blir resultaten därefter – likgiltiga för andra värden än vinsten. Jag är övertygad om att det är därför den medicinska forskningen är så fokuserad på artificiellt framställd medicin – eftersom sådan går att patentera. Naturliga preparats nytta utreds inget vidare, eftersom de inte går att sälja med någon ensamrätt.
Inte heller forskas det ordentligt i andra metoder att öka och behålla hälsan, om dessa saknar inkomstmöjligheter för medicinindustrin.

Bilindustrin är ett annat exempel på skadan av att forskningen sker inom företagen. De har varit ytterst långsamma med att utveckla energisnåla och miljövänliga bilar, för att de inte sett någon egen vinst med det. Sådan forskning har bara skett motvilligt, när nya lagar har tryckt på.

Den vinstdrivna forskningen inom industrin och de patent som låser den tekniska utvecklingen är ett mycket större problem än diverse fildelning av musik och filmer. Jag hoppas att debatten om upphovsrätt vidgas till att också omfatta dessa ting.

Konst bör inte begränsas av skiv- och filmbolag som eftersträvar en monopolistisk kontroll. Det vinner inte heller konstnärerna på, varken de som exploateras av nöjesindustrin eller de som inte ens släpps in i den.

Forskning bör inte begränsas av en industri som bara vill ha den sorts utveckling de själva kan tjäna mer på. Vi behöver en omfattande grundforskning som inte har ett sådant urval, och en utveckling som ser till allas väl, inte bara företagens.
Och det brådskar.

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Wiberg, upphovsrätt, fildelning, immateriell rätt, forskning.

Upphovsrätten ska inte gälla för privat kopiering

I Svenska Dagbladet argumenterar forskaren och författaren Henrik Brändén för att vi ska skrota upphovsrätten, eftersom modern teknik gjort den omöjlig att upprätthålla. Han resonerar klokt – men jag saknar en åtskillnad mellan kommersiell och privat kopiering. Det är den stora poängen, oavsett teknikens landvinningar.

Jag har för mig att privat kopiering av upphovsrättsskyddade verk har varit tillåtet – i Sverige fram till 2005, när plötsligt också det gjordes olagligt, hur absurt det än är. Jag tycker absolut att vi ska återgå till att all privat kopiering är tillåten, oavsett omfattningen på den.

Men – och detta är ett väsentligt men – kommersiell användning ska fortfarande kräva upphovsmännens godkännande och ersättning till dem. Om företag kopierar verk för att sälja dem, måste de ha tillstånd från upphovsmännen och betala royalty. Det är högst rimligt.
Ska det tjänas pengar på upphovsmäns verk så ska självklart upphovsmän ha en betydande del av de pengarna.

Fram till dödsdagen
Idag gäller denna rätt inte bara under upphovsmannens hela livstid, utan dessutom 70 år fram (i vissa länder ännu längre). Det är absurt. Jag vill ha upphovsrätten i behåll på mina böcker så länge jag lever, och ska baske mig ha royalty när de säljs. Jag vill också kunna bestämma vilka som får massproducera och sälja dem.

Men efter min död kvittar det lika. Det finns ingen anledning att släktingar ska ärva den rätten. De har inte skrivit böckerna.
Vad som ofta sker är i stället att släktingar i luven på varandra, eller med någon ängslig syn på hur avlidna konstnärers verk ska bedömas, krånglar till den fortsatta spridningen av verken. De kan till och med stoppa den helt.
Det är dumheter, som borde avskaffas.

Men när upphovsmännen är i livet får man anta att de vet bäst hur deras verk ska hanteras på marknaden. Däremot ska de inte ha rätt att hindra läsare, lyssnare och tittare från att obehindrat sprida sina upplevelser vidare till vänner och likasinnade. Det är kulturens näring och mission, det är också varje konstnärs högsta önskan.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, fildelning.

Betalt domslut

The Pirate Bay har fått tips om att en man som dömts för fildelning har fått sina böter och rättegångskostnader betalda av upphovsrättslobbyn – förmodligen för att han inte skulle överklaga tingsrättens dom. Lika skumt som förväntat.

Det är ett märkligt tjuv- och rackarspel som bedrivs av de bolag som ligger bakom kampen mot fildelning. De vill ha prejudicerande domslut i dessa ärenden, som fortfar att vara juridiskt tveksamma. De vill ge allmänheten intryck av att saken är solklar, vilket är långt ifrån sanningen.

Om TPB är rätt informerade, och det är troligt, är det ytterligare en skamfläck på vårt rättssamhälle i hanteringen av hela denna sak. Jag kan bara upprepa Verner von Heidenstams konstaterande från 1899, som tyvärr visar sig lika sant idag:
”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.”

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, TPB, rättegång, fildelning.

Rättvisan ska vara blind

Försvarsadvokaterna i målet mot The Pirate Bay protesterar mot hur domaren Tomas Norström utsågs till rättegången. Sådant ska tydligen lottas – men så “mitt i prick” faller sällan lotten. Ett riggat lotteri.

Jag var så okunnig att jag förr inte hade en aning om att domare till rättegångar ska lottas. Jag trodde att de lika gärna kunde anmäla intresse eller fördelas på målen efter tycke, smak och vilka omständigheter som helst.
Jag var säker på att Tomas Norström valdes till målet mot TPB för att han specialiserat sig på sådana frågor och gärna ville ta den rättegången. Jag hade nog rätt.

Domare ska inte själva välja mål
Det är förstås viktigt för rättssäkerheten att domare inte själva väljer vilka mål de dömer. Annars är de inte neutrala och förutsättningslösa. Man ska helt enkelt inte vara expert på något annat än juridik när man är domare. Annars är lagen inte lika för alla.

Därför är det en skön ordning i svensk rättvisa att domare ska lottas fram till varje rättegång – men därmed en fläck på rättvisan när så inte sker. Självklart är det så att just i mål som vissa domare gärna vill döma kräver rättvisan att de inte kan bestämma det själva.

Bara det faktum att en domare har speciellt intresse för en viss form av juridik, såsom t.ex. upphovsrätten, borde ses som ett mått av jäv. Ju mer man kan ett ämne, desto mindre kan man vara förutsättningslös.
Därför borde principen snarast vara att domare med ett visst specialintresse inte ska få döma i sådana fall.

Nu verkar tingsrätten i Stockholm ha det så ordnat att de har vissa specialavdelningar med just särskild kunskap i avgränsade ämnen, t.ex. immateriell rätt. Dessa domare ses som experter och ges dylika mål. Men expertis betyder nästan alltid ställningstaganden och förutfattade meningar.
Det naggar på rättvisan, som ju ska vara blind.

Rättssamhället spricker i fogarna om Justitia börjar kika genom en glipa under ögonbindeln.

Här skriver Aftonbladet och DN om advokaternas protest.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Norström, The Pirate Bay, TPB, jäv.

Kulturministern kulturfientlig

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hyllade den fällande domen mot The Pirate Bay på en fest för svenska kompositörer av populärmusik. Omdömeslöst – och mycket avslöjande.

Där frotterade hon sig med diverse schlagerlåtskrivare på deras vårfest och sa i sitt tal:
”Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av dem som gladdes över domen i Pirate Bay-målet”

En minister ska förstås inte ta ställning i ett mål som fortfarande befinner sig mitt i rättsprocessen. Dessutom har tingsrätten redan svämmats över av problem med jäv i samband med just denna rättegång.

Hon möttes säkert av applåder från poplåtsmakarna, som är just den grupp upphovsmän skivbolagen delar säng med, men även för deras sak blir detta utspel av ministern mer av ett problem än en tillgång.
Det förstärker allmänhetens misstankar om att hela denna rättsprocess är mäktiga som håller varandra om ryggen. Så sant så.

Hopplös KU-anmälan
Hon är anmäld till KU av miljöpartiet, men den prövningen kommer inte förrän om ett år – och är rena formsaken, eftersom borgarna är i majoritet där och knappast fäller en partikamrat.

Återigen håller mäktiga varandra om ryggen. Vi har ett tätt mönster av dylikt i Sverige, som överheten självklart inte vill låtsas om. I stället försöker de påstå att “sådant händer inte här”.

Det händer här – mestadels fullständigt obehindrat, just för att överheten envisas med att förneka det. Och skaffar allehanda resurser för att kunna dölja det.
I just det ljuset måste vi se sådana märkligheter som FRA-lagen, IPRED och Telekom. Där ingår även det rättsvidriga förfarandet mot The Pirate Bay.

Kulturministern applåderar vad som mer och mer ser ut som justitiemord. Hon kan inte vara särskilt bevandrad i kulturen. Kulturhistorien dräller av exempel på stora konstnärer som brottats med överhetens intolerans – och mestadels förlorat. Men deras verk lever vidare.
Kulturministern blir i detta ständigt upprepade drama blott ännu en av antagonisterna.

DN skriver här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, om kulturministerns utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, The Pirate Bay, TPB, kulturministern, rättegång.

Var finns en domare som inte är jävig?

Hovrätten hade det goda omdömet att ge en helt annan domare uppdraget att pröva om tingsrättens domare var jävig i målet mot The Pirate Bay, eftersom hovrättsdomaren som annars ska leda rättegången kan vara jävig på samma sätt. Men nu visar det sig att även den särskilt utsedda domaren kan vara jävig. Det börjar bli snubblande nära fars, alltihop.

Domaren som ledde tingsrätten i åtalet mot The Pirate Bay, Tomas Norström, visade sig vara djupt involverad i diverse organisationer till skydd för upphovsrätten, där också bolagens advokater är inblandade. Eftersom redan oron för jäv ska vara nog för att en domare ska avsäga sig ett sådant uppdrag, föreligger tveklöst ett övertramp här.

Det är hovrättens sak att ta ställning till, och de har redan utsett en domare för sin rättegång, Ulrika Ihrfelt, som visar sig ha varit involverade i samma organisationer. Pinsamt.

Men hovrätten visade sig handlingskraftig och valde en annan domare från en helt annan avdelning, Anders Eka, att behandla frågan om Norströms jäv separat. Ett lovvärt initiativ av hovrätten, men det sprack på en dag när det visade sig att även Eka har figurerat i sammanhang som kan betraktas som jäviga – och i samröre med bolagens advokater.

Märkligt nog dyker det inte upp någon domarkandidat som har haft något ihop med försvarets advokater. Redan det är bestickande.

Och så måste man fråga sig: ska verkligen domare involvera sig i diverse intresseorganisationer och annat som kan komma att leda till jäv? Är det inte en poäng för dem att hålla sig utanför dylikt, just för att deras yrkesroll kräver det?

I stället verkar domare se det som självklart att de involverar sig på diverse olika vis i samrören som de kallar diskussioner om rättsliga frågor, men som visar sig vara ensidiga i sina vinklingar och ställningstaganden. Vi behöver domare som håller sig ifrån sådant.

Varje yrke har kollegialitet och solidaritet som tenderar att nagga rättvisa och objektivitet i kanten, milt uttryckt. Just domstolarna borde vara införstådda med detta och göra allt de kan för att motverka detta. I stället verkar de ta alltför lätt på jävsbegreppet och därmed har allmänheten all anledning att undra om de tar lika lätt på själva rättvisan.

DN skriver här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här om domarnas jäv.
Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, TPB, jäv, Anders Eka, hovrätten, fildelning.

Bonniers bedrar upphovsmännen

Bokförlagen är med och skriker om att skydda upphovsrätten och därför jaga fildelare med alla tänkbara metoder. Själva tillåter de sig ändå att trampa på upphovsrätten med fulavtal till författarna. Det protesterar nu Författarförbundet emot.

I fildelningsdebatten har vi hört alla dessa bolag gny om ökat skydd för upphovsmän, och nog låter det falskt. Nu har Bonniers, det ojämförligt största av alla svenska bokförlag, visat hur de egentligen tänker: de vill tvinga på sina författare riktigt fula avtal om elektronisk upphovsrätt, för att skinna dem i tid och evighet – utan att behöva göra ett dugg själva.

Läs om skandalavtalet på Författarförbundets hemsida.

Författarförbundet har gått ut med en varning till alla sina medlemmar. Jag har också fått det meddelandet, eftersom jag är medlem i förbundet. Det kom inte som någon överraskning.

I själva verket sa förlagen i Sverige upp avtalen med Författarförbundet för flera år sedan, eftersom de ville exploatera elektroniska rättigheter utan dess iblandning. Då såg internet ut att bli rena guldkalven, vilket sket sig – men det finns pengar att göra på e-böcker osv., och förlagen vill kunna roffa åt sig av dessa intäkter utan att blanda in författarnas organisation.
De vill kunna lura upphovsmännen på både pengar och rättigheter.

Så har de hållit på under hela sin historia. Tjuv- och rackarspel för att mjölka upphovsmännen. Därför klingar det hysteriskt falskt när de i kamp mot fildelning plötsligt påstår att de värnar om upphovsmännen. Det har de aldrig gjort. Förlagen värnar bara om sina egna kassakistor. Sammalunda med skiv- och filmbolag, förstås.

Det är dags att demaskera dessa hycklare. Medborgerliga rättigheter får inte säljas ut för att dessa cyniska bolag ska tjäna mer på upphovsmännens bekostnad.
För upphovsmännens skull bör distributionen av all konst flyttas från bolagen till ett fritt och öppet internet.

Här skriver DN om Författarförbundets protest.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, Bonniers, upphovsmän.

Domaren var avsiktligt jävig

Sveriges Radio har tagit fram nya uppgifter som visar att domaren i målet mot The Pirate Bay, Tomas Norström, är med i organisationer som aggressivt verkar för upphovsrätt. Han är så jävig att det inte kan vara annat än just detta engagemang som fått honom att mörka sitt jäv.

Tomas Norström vill väl göra sig ett namn som Sveriges främsta upphovsrättsjurist, vilket kan leda till alla möjliga inkomster, förutom all publicitet. Därför ville han knappast missa chansen att sitta domare i den spektakulära rättegången mot The Pirate Bay, fast han borde ha avstått på grund av sitt jäv.
Han är därmed ett levande bevis på hur viktigt det är med reglerna mot jäv.

Tomas Norström har uppenbart gått in i rättegången med intentionen att inte bara fälla, utan också döma så det sved för The Pirate Bay. Det är inget annat än ett hån mot rättviseprinciperna.

DN har talat med flera rättsexperter som säger med eftertryck att rättegången måste tas om, eftersom domaren var jävig. Eftersom han själv inte alls tycker det får den frågan avgöras av hovrätten, dit ärendet har överklagats.

I den instansen torde samtliga jurister vara noga med att medge eget jäv, om det föreligger. Frågan är dock om de har kurage nog att genera sin kollega genom att slå fast hans jäv.

Det här är en spännande historia med många överraskningar och pikanta detaljer. Det vore en skön roman, men det är inte så lite pinsamt att detta utspelar sig i verkligheten.

DN skriver här, Svenska Dagbladet här och här, Aftonbladet här om domarens jäv.
Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Norström, The Pirate Bay, TPB, jäv.