söndag 21 november 2010

Premiär för min blogg på engelska

Jag fick ett ryck och startade en blogg på engelska. Den har det föga fantasifulla namnet Stefan Stenudd's Blog men är ändå ämnad att handla mycket om just fantasi och konstens övriga rus. Vi får se hur jag lyckas hålla mig till det.

De senaste åren har jag mestadels skrivit böcker på engelska. Jag tror det har blivit sådär åtta, nio stycken vid detta lag. Och min engelska hemsida stenudd.COM har rätt många engagerade besökare, framför allt dess aikidosidor men även annat där. Så det var dags att även blogga på engelska.

I mitt första blogginlägg ”What makes me tick” berättar jag om min bakgrund och vad jag utifrån detta tänker mig att skriva där. I och för sig tänkte jag ungefär detsamma med denna min blogg på svenska, men det blev betydligt mer politik och debatt än jag hade föreställt mig.

Kanske glider det åt samma håll med den engelska bloggen, men än så länge tänker jag mig att fokusera på konst – egen och andras. De första tre purfärska inläggen får sägas klara målsättningen.

Jag hoppas att ni som gillar att titta in till denna blogg även ska ha lust att göra besök på den engelska varianten, gärna också ge kommentarer på det som dyker upp där.

Välkomna till Stefan Stenudd's Blog!

fredag 19 november 2010

Otrohet är mänsklig, inte manlig

DN har en artikelserie om otrohet, där de frågar sig varför framgångsrika män är mer otrogna än andra. För att de kan?

Svenskt hyckleri vad gäller könsroller och relationer har inga gränser. Framgångsrika personer – vare sig de är män eller kvinnor – har betydligt fler tillfällen till lockande otrohet, eftersom det dräller av människor som gärna lägger sig för dem.

Annars vore de knappast mer eller mindre otrogna än andra. Det är inte så att framgång i sig väcker åtrå utanför äktenskapet – men tillfället gör tjuven. Frestelserna är fler, för att så många människor gärna hoppar i säng med en kändis, en rik, en makthavare. Wikileaks Julian Assange är ett aktuellt exempel.

De experter DN har pratat med är mycket mer nyanserade och insiktsfulla än DN:s rubriker och ingresser ger vid handen. Otrohet är inte ett manligt fenomen, utan ett mänskligt. Vår gamla tvåsamhetsmodell är en rest från ett annat samhälle med andra villkor och behov,och även där var otrohet vanlig. Läs till exempel Decamerone och Canterbury Tales, båda från 1300-talet.

DN skriver om otrohet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

torsdag 18 november 2010

Från Wikileaks till en läckande kondom

Nu är åklagarna igång mot Wikileaks grundare Julian Assange igen. Han är häktad i sin frånvaro för vad som kallas våldtäkt med mera. Mycket är märkligt i dessa turer, och den som riskerar att till slut stå med rumpan bar är nog snarast den svenska rättvisan.

Tidigare i år kom en anmälan från två kvinnor som hävdade att Assange begått sexualbrott mot dem vid en vistelse i Sverige. Först skulle han häktas, sedan icke, och det var en röra av motstridiga påståenden där hönan syntes visa sig vara en fjäder.

Nu är saken återupptagen, denna gång genom att åklagaren begär Assange häktad i sin frånvaro, eftersom han inte är i Sverige. Han ska vara ”på sannolika skäl” misstänkt för våldtäkt med mera, men häktningen verkar mest handla om att man vill ta in honom till förhör.

Märkligt att det kommer först nu, och inte till exempel när han fortfarande var kvar i Sverige. Det är också underligt att det uttrycks så burdust, som om det mestadels handlar om att misskreditera Assange offentligt. Han är alltså inte dömd, inte ens hörd, och kallas ändå av åklagarväsendet en våldtäktsman – vilket basuneras ut till pressen och därmed över världen. En gång till.

Assange kommer även att efterlysas internationellt, meddelar åklagarämbetet på sin hemsida. Där säger de också:
”Av hänsyn till utredningen och de parter som berörs har åklagaren inte möjlighet att lämna närmare information om de misstänkta brotten eller vilka utredningsåtgärder som hittills har vidtagits.”

Det är märkligt, eftersom tidigare offentliggjorda handlingar i fallet redan spritts över världen, om än svensk press verkar hålla tyst om dem, och där redogörs tydligt för händelseförloppet och de ”misstänkta brotten”. Exempelvis presenterade redan i augusti Mail Online vad som verkar vara ett trovärdigt referat av kvinnornas egen beskrivning av vad som skett.

Där framgår det att allt var frid och fröjd tills kvinnorna upptäckte att Assange hade haft sex med båda. Då gick de gemensamt till polisen med sin anmälan. All sex hade i allra högsta grad varit i samtycke – en av kvinnorna hade i själva verket strävat ditåt med en envetenhet som leder tankarna till en stalker.

Vad kvinnorna har anmärkt på är i båda fallen lapsus med kondom. I första fallet gick den sönder och kvinnan anser att Assange gjort det medvetet – man undrar varför. I andra fallet hade de en gång haft sex utan kondom och nu insisterar kvinnan på att Assange ska testas för veneriska sjukdomar – men är det verkligen något som en domstol kan döma honom till, och vore det inte smidigare om hon själv undersöker om hon fått några?
I så fall är det i och för sig inte säkert att det är från Assange, utan det kan lika gärna visa sig att hon smittat honom.

Vi har många gånger sett exempel på att människor på allehanda håll i rättsapparaten agerat spektakulärt för att skapa mediabuller och göra karriär på kända rättsfall, förbi förnuftets och juridikens gränser. Det gäller såväl advokater som åklagare. Säkert gäller det även här. De kan inte låta chansen till internationell uppmärksamhet gå dem förbi, vad det än kostar såväl Assanges som de två kvinnornas anseende.

Men här spökar också den förnyat strama sexualmoral som det offentliga Sverige i hög grad återvänt till under de sista decennierna, och som luktar viktorianism och frireligiös hysteri.

Numera är det rättsliga begreppet våldtäkt så mycket mer än vad vi traditionellt förknippar med ordet. Det är ett nyspråk à la Orwells 1984 som får beklagliga konsekvenser, eftersom vi – speciellt när vi inte delges detaljerna – fortsätter att anta att den gamla betydelsen av ordet åsyftas.

Svensk sexualbrottslagstiftning har gått åt fanders om den innebär att en älskogspartner långt i efterhand kan anmäla för ett grovt sexualbrott, på grund av senkommet missnöje med antingen hur kärleksstunden gestaltade sig eller vad den sedan ledde till i relationen. Något som vid själva tillfället är i samförstånd och inte innehåller brott kan inte sedan bli brottslig bara för att ena parten omvärderar upplevelsen.

I fallet Assange har båda kvinnorna villigt gått in i sexuellt umgänge med en världskändis som just då var ofantligt mycket i ropet. Inget ovanligt. Kändisar råkar ut för det varje dag. Rättsapparaten vill inte låtsas om denna aspekt, fast den är alldeles uppenbar i kvinnornas egen redogörelse.

I stället beter sig rättvisan ungefär som groupies, i det att dess företrädare i denna sak slickar i sig uppmärksamheten även om det sker på bekostnad av Assanges rykte och vandel, och detta innan han ens har förhörts i ärendet.

Om det än en gång visar sig att hela hönan är en fjäder, då är det bevis på den svenska rättsapparatens bedrövliga fördärv. Då måste vi fråga oss hur rättvisan kan ställas inför rätta.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om häktningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

”God hates Sweden”

Detta är i och för sig gamla nyheter, men en knasig kyrka i USA anser att gud hatar Sverige – för vår liberala lagstiftning när det gäller homosexualitet. Enligt denna kyrka hatar gud även USA och resten av världen, av ungefär samma skäl.

Det är Westboro Baptist Church i Kansas, USA, och dess rabiate pastor Fred Phelps som står för allt hatet. De har även hemsidor på dessa teman: God hates Sweden och God hates fags. Dessutom demonstrerar de med skyltar och slagord som man trodde hade gått och gömt sig i historien för flera decennier sedan.

Hatet mot Sverige grundar sig på att homosexualitet blev laglig här redan 1944, men framför allt beroende på att pingstpastorn Åke Green år 2004 åtalades för hets mot folkgrupp när han fördömde homosexuella.

Westborokyrkan och dess pastor är förstås en klase nippertippor, men de spelar på en retorik och ett synsätt som ganska många religiösa grupper delar.

Fördömandet av homosexualitet är mer lag än undantag i religiösa rörelser, om än det inte alltid blossar ut i rent hat. Särskilt märkligt är det hos kristna, eftersom den religionen baseras på budskap om att man ska älska och förlåta varandra. Det hindrar inte en lång rad kristna från att ogenerat hata medmänniskor av diverse skäl.

Än mer förvånande är med vilket hybris monoteistiska troende gör sig till uttolkare av sin guds budskap. Man brukade fordom säga att guds vägar är outgrundliga, men så icke för Fred Phelps och hans likar. De anser sig till och med ha pejl på guds känsloliv.

Högguden i monoteistisk religion är till sin natur ensam om att veta allt och om att kunna sätta sig till doms. Människor som tror på en sådan gud borde därför akta sig för att uttrycka sig bestämt om vad denna gud menar och anser, i synnerhet när det inte bara är fråga om att citera solklara yttranden i urkunden – och sådana är det ont om.

Det är länge sedan jag läste evangelierna, men som jag minns dem pratade Jesus ofta om allt vad gud älskade – i synnerhet människorna, även om de var eländiga syndare – men aldrig om vad gud eventuellt hatade. Den kristna bilden är snarare att gud är just kärlek och inget annat.

De som predikar hat har därför en besynnerlig läsning av de texter de själva påstår är heliga. De står närmast för vad man brukar kalla ”som fan läser bibeln”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Aftonbladet har skrivit en del om Phelps och hans kyrka genom åren: här, här, här, här, här, här, här.

måndag 15 november 2010

Fler än Mona Sahlin borde avgå

Mona Sahlin avgår, efter en tid av det beryktade drevet – såväl i media som inom hennes eget parti. Inte oväntat, inte orimligt, men frågan är om övriga styrelseledamöter i socialdemokraterna fattar samma beslut, eller hänger kvar med näbbar och klor.

Mona sa det själv för några dagar sedan – hela partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande i detta krisläge för socialdemokraterna. Också i samband med sin avgång påminde hon om vikten av det:
– Det är högst rimligt att man tittar på hur partiets ledning ska se ut när vi har förlorat två val i rad. Det hade inte varit rimligt att gå till väljarna igen med samma ansikten.

Det kan mycket väl vara denna idé som ledde till hennes fall. Övriga styrelseledamöter, som inte ville tvingas att erbjuda sina platser, har säkert ihärdigt medverkat de senaste dagarna till påtryckningarna om att hon måste säga upp sig. Därmed tror de sig nog om att ha gjort ett tillräckligt stort offer för att själva få sitta kvar och bevara ”kontinuiteten”, som det så vackert brukar heta.

Men Mona Sahlin har alldeles rätt: efter flera val med dalande siffror är det nödvändigt för ledningen att träda ur och låta andra ta över. Uppenbarligen har de inte lyckats med vad de föresatt sig. Den senaste valrörelsen var rena katastrofen för socialdemokraterna, som kvickt dalade från starka segrarsiffror i opinionsundersökningarna till fiaskovalet.

Wanja Lundby-Wedin, som verkar vara den socialdemokratiska makthavare med det envisaste behovet av makten, har förstås åter markerat att hon inte anser någon personförändring nödvändig. Hennes tidigare ageranden har bevisat att hon inte tänker på något annat än sin egen position, vad det än kostar rörelsen. Har hon på den punkten många meningsfränder i partistyrelsen? Det får vi se inom de närmaste dagarna. Jag misstänker att ingen av dem ställer sin plats till förfogande särdeles lättvindigt.

Mobbad kvinna?
Lars Ohly är övertygad om att det gått så illa för Mona Sahlin för att hon är kvinna. Så säger alltid någon närhelst en kvinnlig makthavare kritiseras offentligt, och det är oftast rent nys.

Ändå undrar jag denna gång om det inte spelar viss roll. Hade en manlig partiledare drabbats lika hårt av kritik för allt mellan himmel och jord? Mona hade mer att bevisa som ledare än de flesta av hennes föregångare behövde, och hon har varje gång fått stå ensam och ta smällarna.

Genom åren har jag märkt hur andra socialdemokratiska partiledare fått många närmast rabiata fiender,som om det vore fråga om Antikrist. Det skedde med Olof Palme, likaså med Göran Persson. Ingvar Carlsson kom dock ganska lindrigt undan på den punkten. Han blev istället hånad och förlöjligad, såsom det där med foten (för dem som inte minns: hans nuna jämfördes med en fotsula).

Kanske började det med Palme och det då hårdnande politiska samhällsklimatet.

Eftersom det även skett män tvivlar jag på att Mona Sahlins kön har varit avgörande för att göra henne närmast fredlös i debatten och hos allmänheten. Ändå har det i hennes fall ofta formulerats som en fråga om inkompetens, som att hon inte alls kunde klara jobbet. Som om hon vore en amatör.

Men Mona Sahlin har en lång erfarenhet av politiskt arbete, även i toppen. Och hon har på flera sätt varit ytterst skicklig, för att inte säga slipad. Mest har hon imponerat på mig med sin konsekvent lediga och folkliga ton, i stället för att gömma sig bakom politiskt fikonspråk. Hon har alltid uttryckt sig lättillgängligt, begripligt och sympatiskt, som en demokratiskt vald ledare bör men få gör. I motsats till sina manliga kollegor och konkurrenter har hon sällan pratat traditionellt maktspråk.

Många av hennes ståndpunkter har också varit medmänskliga förbi det politiskt opportunistiska. Jag tänker särskilt på hennes tidiga och starka engagemang i HBT-frågorna. Där gjorde hon markeringar som var mer tydliga och långtgående än de flesta andra politiker vågade.

Jag har träffat henne några gånger, bland annat intervjuat henne, och då fått stor respekt för hennes politiska klarsyn även i komplicerade frågor och hennes förmåga att uttrycka en bestämd och hedervärd ståndpunkt.

Mona Sahlin har varit en kompetent politiker men skildrats i det offentliga rummet som en odugling, en aningslös klant. Där spökar nog lik förbaskat en del gamla könsroller. I och för sig var det också så att socialdemokraterna när hon tillsattes hade bestämt sig för att det denna gång måste bli en kvinna – i stället för helt enkelt den mest kompetenta eller den med mest förtroende i leden. Det är också sexistiskt, på sitt sätt, och öppnar för ett likadant bemötande.

Inte så kul att vara tjej i politiken när man i första hand väljs för sitt kön – och sedan fördöms ungefär av samma skäl.

Nästa partiledare
Nu har jakten inletts på nästa partiledare åt socialdemokraterna. Thomas Bodström har redan sagt nej, lyckligtvis. Han är blott en karriärist utan några ideal alls. Margot Wallström avböjer också, sin vana trogen. Lika så gott. Det är inte bland befintliga pampar och kändisar som partiet ska leta, utan längre ner i leden – om de vill ha förnyelse.

Tyvärr verkar partiet styras väldigt mycket uppifrån, fast de kallar sig demokrater. Styrelsen bör lämna sina platser för att en förnyelse ska ske, annars är vi snart tillbaka i samma sömniga nomenklatur. Detta blir alltså en prövning av om partiet styrs av sina medlemmar eller av en liten maktklick som ändras föga genom åren – och alltid blott uppifrån. Det är socialdemokraternas verkliga kris.

Förmår inte medlemmarna återta makten från sin majestätiska ledning, där positionerna dessutom ofta går i arv på kungligt vis – då kan det inte gå annorlunda än att partiet ruttnar ovanifrån och snart blir historia. Politiker vägrar förstå det, men demokrati är inte bara modeordet man måste visa läpparnas bekännelse, utan den mekanism med vilken en rörelse förmår såväl förnyelse som ideologisk ihärdighet.

Dagens mediaskörd är förstås omfattande, men också ensidigt snarlik från tidning till tidning. DN skriver här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

torsdag 11 november 2010

Wanja på tvären igen

Mona Sahlin har uppmanat hela sin partiledning att ställa sina platser till förfogande inför den kommande extra partikongressen. LO:s ordförande, Wanja Lundby-Wedin, som också sitter i Socialdemokraternas styrelse, tycker att det är en dum idé. Inget annat att vänta från henne.

Wanja visade våren 2009 hur hon prioriterar. I skandalen om hennes många välavlönade styrelseuppdrag valde hon att ändå sitta kvar – trots skadan det gjorde på hela LO:s trovärdighet. Hon ansåg sina egna privilegier vara mycket viktigare än organisationen hon arbetade för. Jag skrev en del om det i min blogg.

Nu gäller saken det socialdemokratiska partiets framtid och Wanja ser envist blott till sin egen position. Hon vill inte avgå och anser därför att ingen av styrelseledamöterna ska ställa sin plats till förfogande – som om det därmed vore fullständigt otänkbart att sparka dem. Kanske är det så i Socialdemokraterna. Deras topp har sannerligen suttit så länge som om det likt Svenska Akademien vore uppdrag på livstid.

Inte undra på att väljarna blir färre, när partitoppen knappt förändras alls genom decennierna. De har somnat på sina stolar och drömmer om sin egen förträfflighet som de minns den från fornstora dagar.

Wanja sa till TT:
”Socialdemokratins kris handlar i första hand inte om en ledarskapskris, det handlar om att se över politiken och hur vi möter medlemmar och väljare. Allt fokus måste vara på det arbetet.”

Men om nu ledningen på bra många år inte har lyckats vända trenden, ska det inte vara dags för den att gå åt sidan för att ge andra krafter i partiet chansen? Tror Wanja verkligen att blott hon och hennes kamrater i styrelsen är förmögna att leda partiet? De har tusentals medlemmar. Hon måste ha en väldigt trång världsbild för att inbilla sig att just hon ska vara oersättbar – i LO såväl som i Socialdemokraterna.

De behöver nytt blod. Förstår de inte det,och klarar de inte det, då har Socialdemokraterna bara sin egen undergång att se fram emot. Att Wanja med flera sitter så orimligt länge på sina poster visar hur akut det har varit länge – partiet har blivit dess lednings, och den ser först och främst om sitt eget hus. Bokstavligen det egna huset, som oftast är både ståtligt och i välmående grannskap.

Aftonbladet skriver om saken här, här, DN här, här, här, Svenskan här, här, här, här, Expressen här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Datalagringen sker för att det går

Uppgifter om samtliga telefonsamtal och email i Sverige ska lagras i sex månader. Motsvarande ordning finns i hela EU. Denna extrema kränkning av allmänhetens integritet skylls på terrorismen, förstås. Som att skjuta mygg med kanoner.

Makthavarnas iver till all möjlig kontroll och övervakning av internet och teletrafiken har i grunden ingenting med terrorismen att göra – eller någon annan ruskig kriminalitet som alltsomoftast används till försvar för repressiva åtgärder i samhället. Det är i stället överhetens rädsla för det fria ordet som ligger bakom.

Med internet kan plötsligt alla människor framföra sina åsikter och hitta likasinnade över hela världen. Det är en väldig demokratisk kraft, som oroar makthavarna. De kände samma oro när boktryckarkonsten kom på 1300-talet, när dagspressens spridning växte lavinartat på 1800-talet, när telegrafen kom, sedan radion, sedan filmen, sedan TV.

Varje gång mediautvecklingen har gjort kommunikation mellan människor lättare har myndigheter svarat med kontroll- och övervakningsåtgärder. Censuren kommer alltid ovanifrån och visar sig alltid vara överdriven, för att inte säga paranoid.

Så också här. Att lagra all trafik inom tele och epost är en gigantisk överloppsgärning, illa ursäktad med jakten på terrorister. Och lita på att denna kontrollapparat kommer att missbrukas – den ställer till skada redan genom att allmänheten känner oro för vad dess konsekvenser kan bli. Det är inte ens säkert att denna lagring går att hålla fri från obehörigt intrång.

Myndigheterna i Sverige och hela EU ger sig i kast med detta framför allt för att de kan. Tekniken finns för sådan masslagring. Det skulle aldrig ha gått att lagra all snigelpost, fast den oftast förr distribuerades genom en statlig organisation. Datatekniken har nu gjort masslagring av tele- och datakommunikation möjlig, så politikerna faller för frestelsen att genomföra den – om det vill sig illa även att utöka den in absurdum.

Vi måste återvända till den personliga integritetens höga värde och till grundsynen att alla medborgare är oskyldiga – och lämnas ifred – intill motsatsen bevisats.

DN skriver om datalagringen här, här, här, Svenskan här, här, här, Aftonbladet här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

onsdag 10 november 2010

Fulavtal på Sveriges Radio

Sveriges Radio skriver så kallade ”fulavtal” med frilansjournalister, med total brist på respekt för upphovsrätten. Ännu ett exempel på att helt andra aktörer än fildelare är de värsta syndarna.

Sveriges Radio och SVT har länge utnyttjat sin dominerande ställning för att på ett djupt oetiskt sätt parasitera på utomstående krafter. När det gäller frilansande journalister, som gör väldigt mycket av jobbet, kräver Sveriges Radio bland annat:


• Sveriges Radio kan sälja reportaget vidare till vem som helst, utan att upphovsmannen får någon del av förtjänsten eller ens blir informerad.

• Den som ställer upp för en intervju i Dagens Eko måste vara beredd på att kanske också höra sin egen röst i t.ex. ett humorprogram. Den frilansande journalisten som ursprungligen gjorde intervjun kan inte lämna några garantier.

• Ett reportage kan säljas och bli ett reklaminslag hos tredje part, utan att varken reporter eller intervjuad blir informerad.


Den femte november hölls kampanjen Stand up for journalism över hela världen. I Sverige anordnade Journalistförbundet protester mot ovannämnda fulavtal. Se t.ex. här. Vi får se om det leder till ändringar.

Liknande fulavtal förekommer på många håll i mediabranschen. Det beklämmande är att ”public service” nedlåter sig till sådana lömskheter. Med en så dålig affärsmoral är det inte underligt att även SR:s och SVT:s programinnehåll förfaller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

onsdag 3 november 2010

Paparazzi som den borde framföras

Jag skrev nyss något om Justin Bieber, USA:s nya barnstjärna, som lämnar mig oberörd. Det gör dock inte den ännu yngre Greyson Chance, som ser ut att vara på väg mot ett liknande genombrott. Han fullständigt brinner av talang.

Den trettonårige Greyson är också ett YouTube-fynd. I april lade han upp ett klipp där han sjöng Lady Gagas Paparazzi på något slags skolföreställning. Hittills har den fått över 32 miljoner visningar. Här är den:



Det är ett gripande framträdande. Det är också musikaliskt myndigt på ett sätt som inte borde vara möjligt av en så ung artist, som dittills blott spelat för eget nöjes skull. Han kramar fram ur låten en storhet som den inte har i Lady Gagas egen version.

YouTube och andra sociala medier vänder alla våra gamla föreställningar på huvudet vad gäller talang och artisteri, vilket främst beror på att här kan unga musiker nå sin publik utan den förödande omvägen genom skivbolagen, som dessutom alltid gör korkade urval utifrån sitt snöda vinstintresse och sin banala föreställning om ”vad folk vill ha”.

Man får se om Greyson Chandler klarar sin storartade stämma genom puberteten och sitt innerliga uttryck genom musikbranschens korrupta förvridning av artisteri. Men hur det än går finns ovanstående video kvar till beskådan, och det är inte illa det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

måndag 1 november 2010

Några århundraden fel på radio

Jag lyssnade denna morgon på Morgonpasset i P3, ett program där tre personer sitter och pladdrar fullständiga meningslösheter mellan skivorna – precis som i reklamradioprogram. Vad är då vitsen med ”Public Service”?

Det är beklämmande hur både SVT och SR ideligen försöker efterlikna reklamkanalerna, fast de arbetar utifrån helt olika villkor – och uppgifter, hade man hoppats. Morgonpasset hyser tre pratkvarnar som gör vad de kan för att säga absolut ingenting, eftersom det anses vara folkligast. Tala om publikförakt!

Å andra sidan, när de någon gång försöker säga något intressant märks genast att de inte förmår detta, så deras normala banalitet berättar nog mer om deras egen inkompetens än om lyssnarnas önskemål. Denna morgon läste de ur någon lista på vad som hänt i historien den 1 november, dagens datum. Sådana listor finns lite här och där, t.ex. på Wikipedia.

Då de kom till jordbävningen i Lissabon 1755 kommenterade en av dem att var det inte då man började fråga sig hur gud, om han fanns, kunde låta det ske – och därmed satte renässansen igång? Bara några århundraden fel...
Ingen av studiokamraterna visste att rätta henne.

Renässansen pågick mellan 1300-talet och 1600-talet. Vad jordbävningen i Lissabon satte igång, eller snarare bidrog till, var i stället upplysningstidens ifrågasättande av kristna dogmer. Det mest kända exemplet är Voltaires Candide från 1759, som jag antar fortfarande är obligatorisk läsning på gymnasieskolorna. För Candide är jordbävningen bevis på att detta inte är den bästa av världar under beskyddande översyn från en välmenande gud.

Min professor vid idéhistorien i Lund, Gunnar Broberg, har skrivit en bok om jordbävningen i Lissabon och dess stora konsekvenser i den europeiska tankevärlden. Man kan inte begära att radiopratare ska ha läst den, dock trodde jag att de borde vara någorlunda bekanta med Candide. De visar sig vara ungefär lika lärda som de är roliga.

SVT och SR har en historia av nepotism när det gäller personaltillsättningar och populism när det gäller programpolitiken. Det enda som fattas är reklamen för att de ska vara identiska med de kommersiella alternativen.

Några undantag finns förstås, såsom de pretentiösa program där ett förvånande litet gäng diskuterar evinnerligen med varande om ämnen de anser viktiga, varvid de tävlar om att vara mest politiskt korrekta. Man har som publik att välja mellan pest och kolera...

Nå, jag måste avsluta med ett av de få program som ofta gör intryck på mig både för ämnena det tar upp och för hur intellektuellt spänstigt och samtidigt artistiskt de behandlas: Kobra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , . Intressant?

Tisdagen den 9 november har redaktionen på Morgonpasset kommenterat min blogg med viss munterhet. Se också deras korta artikel här. Vi är nog överens om att vi inte är överens.