fredag 3 oktober 2014

Regering med förhinder

Stefan Löfvén har presenterat den nya regeringen. Därmed säger han en hel del om dess prioriteringar och inriktning på politiken. Det lär inte bli några revolutioner, snarare en försiktighet på gränsen till handlingsförlamning.
    Den nya regering har 24 ministrar. Här är hela listan: De nya ministrarna.
    Det självklara namnet är Margot Wallström som utrikesminister. Ingen kan ifrågasätta hennes kompetens efter alla år i EU-kommissionen och FN. Förmodligen trivs hon betydligt bättre på den posten än som partiordförande och statsminister, så Stefan Löfvén behöver inte uppleva henne som ett hot mot hans egen position.
    Valet av henne är också en intressant parallell till Reinfeldts val av Carl Bildt på samma post – en gestalt som med sin omfattande bakgrund var svår även för en statsminister att tygla. Både Reinfeldt då och Löfvén nu gjorde debut i regeringssammanhang, så de bara måste liera sig med åtminstone någon gammal ringräv.
    I det sammanhanget är jag förvånad över att inte Mona Sahlin bereddes en plats i regeringen. Kanske är även hon det?

De tyngsta posterna är socialdemokratiska
Socialdemokraterna samregerar med miljöpartiet, så ett antal ministerposter måste tillfalla dem. I vanlig ordning, också praktiserad av den förra regeringen, är det inte någon av de traditionellt tyngsta: utrikesminister, finansminister (Magdalena Andersson) och justitieminister (Morgan Johansson).
    Försvarsministern Peter Hultqvist är i den förnyade oron för den lede fi i öst också socialdemokrat. Likaså är arbetsmarknadsministern, en tung funktion för socialdemokratin, hemmahörig i det partiet, dessutom en av de mest luttrade: Ylva Johansson. Också posten som näringsminister tar partiet med en av Löfvéns förtrogna: Mikael Damberg, som även kallas innovationsminister. Det ska vräkas pengar över forskning och utveckling, för att Sverige ska knipa andelar av den internationella handeln.
    En gammal ministerpost gör comeback: inrikesminister, som också blir socialdemokratisk genom Anders Ygeman. Frågan är dock vad som kan ingå i detta departement, med tanke på hur många gamla inrikesfrågor som ligger på andra bord i regeringen.

Mer än miljö för miljöpartiet
Så det är digert med socialdemokrater i regeringens toppskikt. En miljöpartist blir visserligen vice statsminister, men det hör till spelreglerna.
    Den ministern, Åsa Romson, blir också ansvarig för klimat och miljö, inte särskilt överraskande. Därmed markeras hur viktiga dessa frågor är – och ställningstagandet att klimatkrisen är högt på agendan som den angelägnaste miljöfrågan.
    Gustav Fridolin, det andra språkröret för miljöpartiet, blir utbildningsminister men får ett komplicerat departement. Det är fler ministrar med liknande portfölj: Aida Hadzialic blir gymnasie- och kunskapslyftsminister, Helene Hellmark Knutsson blir högre utbildning- och forskningsminister, båda socialdemokrater. Ansamlingen av ministrar torde ha att göra med den senaste tidens brännande debatt om den svenska skolans förfall.
    Men tanken att göra gymnasiet obligatoriskt, som de båda partierna gick ut med gemensamt för några dagar sedan, är nog bara att ge upp. Dum idé hur som helst – det hade snarare gjort grundskola av alltihop, vilket knappast befrämjar utvecklingen av svensk bildningsnivå.
    Mest bullrar det om tillsättandet av Alice Bah Kuhnke som kulturminister. Det kom som en överraskning, speciellt som hon blev medlem i miljöpartiet för blott några dagar sedan, när hon tillfrågades om ministerposten. Och det har redan idag visat sig att hon tidigare i livet varit medlem i Moderaternas ungdomsförbund.
    Hon blir också demokratiminister, vad det nu kan innebära och hur det ska kombineras med kulturarbetet. Man får ju hoppas att varje minister verkar för demokratin, oavsett departement. Kanske är det något hon själv har föreslagit, med idéer om vad hon vill göra av jobbet.

Signifikativa rockader
Tidigare låg idrotten under kulturdepartementet, men har nu flyttats till en minister för folkhälsa, sjukvård och idrott: socialdemokraten Gabriel Wikström. Idrott är självklart kultur, men också en hälsofråga.
    Den nya regeringen vill med detta betona sistnämnda som angelägnast i idrottspolitiken. Gärna det. Därmed ställs skarpare krav på hur idrott utförs – förhoppningsvis ska det också innebära ett erkännande av värdet med idrott även för vuxna, som ofta har ett betydligt mer stillasittande liv än barn och ungdom.
    Jämställdheten får en minister som också ska ansvara för barn och äldre. Det är socialdemokraten Åsa Regnér. Sammantaget antyder det en bild av hur samhällets orättvisor hänger ihop, som är svår att reda ut. På vilket sätt är behandlingen av barn och äldre besläktad med könsfrågorna?
    Kanske är tanken ett slags diskrimineringsdepartement,  eftersom det med denna regering inte längre finns en integrationsminister. Man får innerligt hoppas att den nya regeringen inte anser integrationen av mindre vikt, vilket vore att spela Sverigedemokraterna rätt i händerna.

Svårskötta pastorat
Den nya regeringen har en miljöpartistisk finansmarknads- och konsumentminister i Per Bolund. Det är nog i första hand för att ge miljöpartiet något reellt inflytande i utformningen av den ekonomiska politiken, som ligger mycket högt på dagordningen i varje regering.
    Kopplat till konsumentfrågorna blir detta dock förmodligen en lättviktare, speciellt som regeringen också har ett tungt socialdemokratiskt namn som näringsminister.
    Vi har en civilminister i socialdemokraten Ardalan Shekarabi. Vad är det numera, när det finns såväl en inrikesminister som en näringsminister, med mera? Främst handlar det nog, som i regeringen Reinfeldt, om kommuner och landsting. I synnerhet sistnämnda är i skriande behov av reformer – rentav avskaffande.
    Vi får också en energiminister i socialdemokraten Ibrahim Baylan, som torde behöva samarbeta följsamt med klimat- och miljöministern om inte hela regeringssamarbetet ska krascha.
    Förmodligen är det inte så lite för att värna om kärnkraften som socialdemokraterna viker denna post åt sig. En miljöpartist skulle säkert reformera energipolitiken på ett behövligt sätt, men socialdemokraterna har alltid haft en minst sagt konservativ syn på denna fråga.
    Det är en smula förvånande att landsbygdsministern inte är en miljöpartist, utan socialdemokraten Sven-Erik Bucht. Kanske är det angeläget för miljöpartiet att inte framstå som lantisar...
    Det är ett svårt jobb att blåsa liv i landsbygden, men en norrbottning som Bucht är åtminstone införstådd med problemet.

Heta potatisar
Biståndsminister är miljöpartisten Isabella Lövin. Ett ganska anonymt uppdrag. Vi har ett bistånd och det fördelas över världen. Hur mycket nytta det gör är en annan femma, men ingen har den perfekta lösningen.
    Betydligt hetare är det med den gigantiska kassa som socialförsäkringsministern Annika Strandhäll, socialdemokrat, ska råda över. Och mer ska det bli, har utlovats. Ändå är det kanske i högre grad än biståndet blott att fördela pengar efter diverse tariffer. Och ingen blir nöjd.
    Minst lika hett om öronen kan infrastrukturminister Anna Johansson, också socialdemokrat, få det. Jag antar att det åligger henne att fixa den bedrövliga järnvägstrafiken. Infrastruktur är något varje politiker skyr – det handlar mest om dyrbart underhåll, som sällan ger applåder men omedelbart skapar agg när det fallerar.
    Socialdemokraten Mehmet Kaplan blir bostads- och stadsutvecklingsminister. Sistnämnda allraminst tangerar infrastrukturen. Bostadsbyggandet är en regelbundet återkommande Akilleshäl, eftersom bostäder byggs oregelbundet och sällan i tillräckligt antal. Det är nog dags för ett nytt miljonprogram, men vilken politiker vågar sig på det?

Regering med käppar i hjulet
Sammantaget ger det en ganska splittrad bild. Departement krockar med varandra och förhindrar nödvändig handlingskraft, i synnerhet i så angelägna framtidsfrågor som miljön, skolan, integrationen och att bygga om och ut vårt samhälle efter en värld stadd i radikal förvandling.
    Riksdagens sammansättning kräver förstås kompromisser mer än något annat, men det betyder inte att en regering i sitt dagliga arbete måste hålla tillgodo med det. Jag tvivlar också på att Sverige kan fega sig fram i fyra år utan att det får allvarliga konsekvenser.
    Därför måste en regering ha modet att komma med förslag som den tror på, även om de stöter på patrull i riksdagen. Den måste vara fri att tänka fritt.
    Det verkar som att Stefan Löfvén med denna regeringsbildning duckar för några riktigt stora frågor och även sätter käppar i hjulet för en del skriande behov av förändring.
    Socialdemokraterna är med sin politik och sin samhällssyn alltmer besläktad med moderaterna, vilket inte är osynligt i ovanstående regeringsbildning. Jag undrar om miljöpartiet i längden har tålamod med det.

måndag 15 september 2014

Valet handlade om vilket parti man inte skulle rösta på


Det svenska valresultatet kom att handla om 13% av rösterna i stället för övriga 87%. Det är föga överraskande, eftersom även valrörelsen hade ungefär samma snedfördelning. Den handlade mycket mer om faran med Sverigedemokraterna än nyttan med övriga partier.

Det var inte partiernas talespersoner som skapade den snedfördelningen, även om de allt som oftast sjöng med i kören. Det var media – såväl etablerade massmedier som sociala media – som stod för den omfattande och upphetsade fokuseringen på Sverigedemokraterna. Valet kom att handla om vilket parti man inte skulle rösta på. På så vis blev det ett slags anti-val.

Våra massmedier går så gott som alltid i den fällan. De behöver sensationer och skandaler, för att motivera de fetaste rubrikerna och därmed locka läsare och tittare. De gjorde sammalunda med Ny demokrati inför valet 1991 och de gör det då och då med Fi trots dess marginella plats i politiken. Pressen söker alltid efter spektakel.

Sociala media har i hög grad ungefär samma mekanism. Brösttoner gör sig mer hörda än sansade samtal, undergångsstämningar blir vardagsmat. I denna de sociala mediernas barndom är ilskan om inte kung så i alla fall trendsättare.

Sverigedemokraterna tjänade på det. De mer än fördubblade sina röster från förra valet. Från 5,7% till 12,9%. Denna enorma framgång ledde till ett regeringsskifte, eftersom det framför allt var moderaterna som backade (från 29,9% till 23,2%). Övriga riksdagspartier hade blott marginella skillnader från 2010.

Så Sverigedemokraterna avgjorde valet.

De står ensamma i riksdagen med sin syn på invandringen, som utan tvekan är den fråga de profilerar sig med. I sin första TV-intervju på valnatten förklarade deras partiledare Jimmie Åkesson deras framgång: ”Vi är väldigt profilerade i invandringspolitiken. Det har blivit en fråga för fler, eftersom invandringen har varit så stor.”

Stärkta av framgången tar de genast till ett skarpare tonläge. Det gör de med viss triumf, eftersom deras framgång skett trots att övriga partier tagit kraftigt avstånd från dem, rentav fördömt dem.

Och kanske har just alla dessa fördömanden bidragit till deras framgång. Det är svårt att belägga, men uppenbart är att de inte har förlorat röster på de övriga partiernas avståndstagande. Den stora valframgången har skett detta till trots.

Strängt taget – Sverigedemokraterna har betraktats som ren paria av alla utom deras egna väljare. Så skarpa skiljelinjer är det sällan i politiken. Inte undra på att Sverigedemokraterna spelade huvudrollen i detta val och fick röster därefter.

onsdag 4 juni 2014

Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:


Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.