Astra Zencas vaccin är det sämre alternativet

 Jag börjar bli innerligt trött på myndigheternas brist på empati gentemot folk som känner tvekan inför Astra Zenecas vaccin mot covid-19. Det är inte så att denna tvekan är helt obefogad – och den dämpas sannerligen inte av myndigheternas intoleranta agerande.

Visst är det så att risken för blodkomplikationer är minimal – ungefär en på miljonen som tagit Astra Zenecas vaccin har dött därav, och det är inte alldeles säkert att det berodde på vaccinet. Å andra sidan – med varken Pfizers eller Modernas vaccin har det skett. Så varför skulle folk inte föredra något av dessa?

Dessutom är det så att Astra Zenecas vaccin har betydligt sämre skydd mot covid-19, och nu pratar vi inte en på miljonen. EU:s European Medicines Agency (EMA) ger följande siffror för de olika vaccinens skyddseffekt:

Astra Zeneca (Vaxzevria)           60%
Pfizer/BioNTech (Comirnaty)    95%
Moderna                                       94%

Det betyder att de två mRNA-vaccinen har nästan 60% bättre skyddseffekt än Astra Zenecas. Alltså: 4 av 10 personer som vaccinerats med Astra Zenecas smittas ändå, medan färre än 1 på 10 gör det med de andra vaccinen. Så det är inte konstigt att EU har bestämt att framtida inköp bara ska vara mRNA-vaccin.

"Nyttan större än riskerna"

Ändå fortsätter EU att rekommendera även Astra Zenecas vaccin. Detsamma gör WHO (World Health Organization) och den svenska Folkhälsomyndigheten. De använder allihop samma argument: ”nyttan är större än riskerna”.

Inte för dem som dör av det, hur få de än är.

Argumentet ”nyttan större än riskerna” är svagt. Det beror så på. Exempelvis, hur mycket behöver nyttan överväga riskerna – är förhållandet 51-49 nog? Och hur mäter man det? Nytta för vem, risker för vem?

Dessutom är det i fallet covid-19 falskt, eftersom det finns alternativ till Astra Zenecas vaccin. Valet står alltså inte mellan att ta eller inte ta vaccinet, utan mellan att ta detta vaccin eller ett annat.

De som vill få Pfizers eller Modernas vaccin i stället för Astra Zenecas gör en fullt rimlig kalkyl mellan nytta och risker, inte bara för att undvika den minimala risken för blodkomplikationer, utan också för att Astra Zenecas skydd mot covid-19 är så pass mycket sämre.

Men det vill inte våra myndigheter veta av. I Sverige ska man inte tillåtas att välja vaccin. Tonen i dessa besked är mästrande på gränsen till oförskämdhet. Socialministern sa tidigt ifrån att vaccinerna inte är något "smörgåsbord". Ingen som helst förståelse för folks oro eller för det faktum att skyddet mot covid-19 är sämre med Astra Zeneca.

Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida: ”Om du väljer att inte vaccinera dig med det vaccin du erbjuds, kan du behöva vänta.” Det verkar ändå öppna för ett val, möjligen. Hårdare är tonen i somliga regioner. Så här skriver Region Skåne, där jag själv bor:

”Du kan inte välja vilket vaccin som du kommer att få. Om du väljer att inte vaccinera dig mot covid-19 när du får erbjudandet, så kan du ändå vaccinera dig längre fram. Men du kan inte heller välja vaccin då.”

Ord och inga visor.

Region Stockholm är mer diffus, men syns ha samma princip att inte tillåta något val:

”När du är på vaccinationsmottagningen eller vårdcentralen får du reda på vilket vaccin du erbjuds. Det kan variera från vecka till vecka. Det går inte på förhand att få reda på vilket vaccin som används. Du får information om vaccintyp innan du tar din spruta. Alla vaccinationsmottagningar och vårdcentraler använder de godkända vacciner som levereras till Stockholm.”

Samma Region Stockholm har gått ut med direktiv om att inte meddela patienterna vilket vaccin det är förrän precis innan de får sprutan. Det är absurt, en åtgärd med enda syfte att sätta patienterna på pottkanten. Då är det sannerligen ingen anledning att anklaga dem som säger nej för att de hindrar andra från att få vaccinet – en anklagelse som myndigheterna ofta upprepar. Det problemet skapas av inget annat än deras eget hemlighetsmakeri.

Transparens är alltid bäst

Svenskarnas förtroende för sina myndigheter är stort men inte orubbligt. Ju mer nonchalant myndigheterna hanterar oro och betänksamhet hos allmänheten, desto större misstro väcker det. Bara transparens bevarar förtroendet, men när det gäller verkar myndigheterna vara betydligt mer inriktade på manipulation.

När jag letade efter tillförlitliga uppgifter om de olika vaccinens skyddseffekt lyckades jag inte hitta dessa på Folkhälsomyndighetens eller Läkemedelsverkets hemsidor. Där tjatas i stället om att alla godkända vaccin ger ett utmärkt skydd. Det är inte transparens, snarare dimridå. Betydligt tydligare var det privata vårdbolaget Kry, som i början på sin sida om covid-19-vaccin gav siffrorna för de olika vaccinens skyddseffekt.

När det gäller Astra Zenecas vaccin har buden på kort tid varit motstridiga. Den 2 februari sa Folkhälsomyndigheten att det inte skulle ges till personer över 65, den 4 mars att det skulle ges till alla åldrar, den 16 mars att det inte skulle ges till någon ålder, och den 25 mars att det bara skulle ges till personer över 65.

Skälen må varje gång ha varit goda, men nog måste mydigheten ha förståelse för att allmänheten förbryllas. Det är svårt att inte se alltihop som panikåtgärder, även sistnämnda nu gällande beslut. Om dödsfallen varit så få som ett på miljonen, hur kan man alls lita på en åldersgräns för dem? Det är ett missbruk av statistik.

Man borde definitivt ha någon medicinskt baserad förklaring för åldersgränsen, innan man använder de hittillsvarande enstaka dödsfallen för att släppa vaccinet fritt i en åldersgrupp som annars brukar betraktas som den bräckligaste. De har all rätt att vara oroliga.

Minns svininfluensan

Vi minns hur det gick med vaccineringen mot svininfluensan, som regeringen insisterade på att vi allihop borde ta, trots den milda sjukdomen och trots att vaccinet inte hade testats tillförlitligt – varken vad gällde eventuella skadeverkningar eller ens om det skyddade tillfredsställande mot svininfluensan. Jag skrev några blogginlägg när det begav sig 2009.

Vi vet hur det gick. Några hundra barn och ungdomar drabbades av narkolepsi, mot vilket ingen bot finns. De blev styvmoderligt behandlade av överheten och ålades i stort sett att själva bevisa att deras narkolepsi var en följd av vaccinet. Ersättningen för de drabbade dröjde åratal och var knappast i nivå med skadan.

Denna gång har regeringen i förväg utlovat att alla som tar skada av covid-19-vaccin ska ersättas – vad nu det löftet kan vara värt, med tanke på hur de agerade med narkolepsin.

När överheten i barska ordalag kräver tillit finns det alltid anledning för allmänheten att bli misstänksam.

PS:

Ett sammanträffande som verkar vara ödets ironi: medan jag skrev på denna text damp ett brev från min vårdcentral ner i lådan – det är dags för mig att boka tid för vaccinering mot covid-19. Det tål att tänka på.

Är trumpet hittepå?

 

På DN:s ledarsida skriver Susanne Nyström att trumpetspel är hittepå, inget sommarjobb för ungdomar. De bör i stället ägna sig åt grönsaksodling eller skogsplantering, ”ett riktigt jobb” som ”verkligen rustar tonåringar för arbetslivet.”

Hon avslutar med att hävda:

”Där utförs arbetsuppgifter som kräver flit och disciplin. Inte kreativitet och entreprenörsanda.”

Förutom den oavsiktliga ironin i att hennes eget jobb är så fjärran från naturen man kan komma, röjer hon en samhällssyn som är minst sagt föråldrad, dessutom en föraktfull syn på ungdomar. De behöver fostras med hårt arbete, minsann.

Som om att lära sig spela trumpet inte krävde hårt arbete, flit och disciplin. Hon kan ju försöka själv.

Kommunerna ska inte ”trolla fram saker som egentligen inte behöver utföras” – men vad behövs mer än kreativitet och entreprenörsanda? De är framgångsrecept som gång på gång i nutid och historien har visat sig åstadkomma underverk.

För många år sedan frågade jag bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, som då var en av näringslivets giganter, om han hade något ord för vad som var allra viktigast och värdefullast i näringslivet. Han svarade utan minsta betänketid: ”Kreativitet!”

Jag blev överraskad för att jag dittills trott att det var något som konstnärer, inte företagare, förstod värdet av. Icke så. För honom var det en ledstjärna och han visste vad han pratade om. Det kunde jag även konstatera när blickade runt på hans imponerande konstsamling.

Han skulle absolut hävda att vi behöver kreativitet – ju mer desto bättre.

Entreprenörsanda är ett snarlikt begrepp, kreativitet i affärer. De största framgångarna kommer av djärvt och innovativt tänkande, inte av att låta sig nöja med att påta i jorden, hur idylliskt och grönt det än må verka.

Det är förvånande hur lite Susanne Nyström begriper dessa två begrepp. Lika förvånande är hennes fördomar om musiken. Det är ju en gigantisk industri där massor av pengar cirkulerar. Långt ifrån alla blir stenrika – men väldigt många kan försörja sig på det, även ett antal trumpetare. Just nu i coronatider är branschen särdeles tuff, men ändå fungerar den och kommer sannerligen inte att dö ut. Vi behöver musik!

De som söker sitt levebröd där kan inte ligga på latsidan. De visar i stället en formidabel envishet och energi, år efter år – först med att lära sig värvet, sedan slita genom magra år innan det leder till inkomster, och många når inte dit. Vår värld är rätt njugg mot musikerna, fast vi inte skulle stå ut utan dem – inte så njugg som Susanne Nyström, förstås, men hennes drapa gör ju inte saken bättre.

En sak är säker: hon skulle inte själv stå ut i den värld hon propagerar för.

Evigt liv ingen nyhet

Visst handlar journalistik om dagsaktuella ting, men det är ingen ursäkt för historielöshet. Skildringen av nuet haltar om den saknar det förflutnas perspektiv. Ändå är det ack så vanligt i media.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för att få reda på vad som hänt i Sverige och världen, dessutom gratis. Men den har sina journalistiska brister, såsom lite väl många språk- och sakfel, ofta till och med i rubrikerna. Jag kan slå vad om att skribenterna där inte ens själva korrekturläser sina texter.

Det kan bli oavsiktligt komiskt, som när Marcus Andersson skriver om attityder till odödlighet. Han börjar med att citera poplåten Forever Young av Alphaville från 1984: ”Vill du verkligen leva för evigt?” Sedan konstaterar han: ”Men trots att det var längesedan 80-talsdängan skrevs är frågeställningen fortfarande högintressant.”

Frågan om evigt liv är förstås betydligt äldre än så. Alphaville var sannerligen inte först att begrunda den. Så långt tillbaka i historien vi kan blicka har evigt liv varit  ett kärt ämne.

Mytologi och religion svämmar över av föreställningar om odödlighet, inte blott för gudar. I kristendomen är idén om den odödliga själen fundamental, likaså i islam och många andra religioner. Det är fullt tänkbart, rentav troligt, att mänsklighetens grubblande över sin dödlighet och längtan efter att undkomma den utgör religionens främsta attraktionskraft.

Även en utsträckt jordisk existens har det spekulerats om hur länge som helst. Redan eposet om Gilgamesh, som är cirka 4000 år gammalt, berättar om metoder att bli odödlig. Legenden om Ahasverus, som vägrade låta Jesus vila mot hans vägg på vägen till Golgata och därför dömdes att evigt vandra över jorden, kan spåras tillbaka till 1200-talet. Modernare myter ger diverse väsen odödlighet, exempelvis vampyrerna.

Sistnämnda figurer har jag själv skrivit om i en av mina romaner: Ever Young, där titeln förstås är inspirerad av Alphavilles sång. Jag tog med ett annat citat från den, som är mer drastiskt: ”Let us die young or let us live forever.”

Haken med evigt liv – såväl i jordisk som utomjordisk gestalt – är förstås kvaliteten på det. Att vara odödlig med stigande ålderskrämpor är knappast lockande. Man vill vara det i ungdomlig spänst och med ungt sinnelag.

Bob Dylan släppte 1974 en sång med samma titel som Alphavilles, ett slags vaggvisa för sonen Jesse, där han sjunger: ”May you stay forever young.” Han syftar just på det ungdomligt obekymrade och uppriktiga sinnelaget, med glädjen i att se ett rikt och lyckligt liv framför sig. Odödlighet är det inte tal om.

Egentligen gäller detsamma för Alphavilles sång. Snarare än evigt liv handlar den om att bevara ungdomen hela livet, att slippa åldrandets våndor: ”It's so hard to get old without a cause, I don't want to perish like a fading horse.”

Även Queens låt på temat, Who Wants to Live Forever från 1986 (som skrevs för filmen Highlander), talar mer om att leva livet än att nödvändigtvis göra det långt. Den slutar: ”Forever is our today. Who waits forever, anyway?”

Inte heller ett evigt liv efter detta är med säkerhet en välsignelse. Många gamla mytologier föreställde sig ett förfärligt dödsrike, såsom kristendomen tänker sig helvetet. Det är en historiskt vanligare föreställning än den om ett paradis.

I den välkända vara-monologen gick Shakespeares Hamlet så långt som att förklara rädslan för döden som en bävan för att den inte skulle vara ett utslocknande, utan en evig fortsättning i något okänt tillstånd man aldrig kom ur:

”To die, to sleep, to sleep, perchance to Dream; aye, there's the rub, for in that sleep of death, what dreams may come, when we have shuffled off this mortal coil, must give us pause.”

Problemet är detsamma vare sig odödligheten är i jordelivet eller hinsides. Vad för evighet blir det?

Marcus Anderssons artikel berättar om en undersökning som visade att 70% av de tillfrågade inte ville bli odödliga. De hade flera olika skäl för detta. Många var oförmögna att komma upp med något särskilt skäl. Kanske var det för dem, liksom för Hamlet, ett alltför stort okänt att kasta sig in i.

Vampyrerna i min roman betalade dyrt för sin odödlighet. Allting har ett pris. En lång följd av år är inte i sig skäl nog att betala. Det beror på vad de innehåller.

En helt annan form av odödlighet är i andras minne. Den fornnordiska ordspråkssamlingen Havamal säger (i Björn Collinders översättning): ”Ett vet jag som aldrig dör; domen som fälls om den döde.” Lao Tzu uttryckte det snarlikt för en bra bit över 2000 år sedan i Tao te ching: ”Den som dör utan att glömmas får ett långt liv.”

Det är den enda odödlighet vi hittills har till förfogande och det borde räcka.