söndag 27 november 2011

Så mycket annat än bara bättre


Flera av mina vänner har berättat hur mycket de uppskattar TV4-programmet Så mycket bättre. Inte för pladdret och det uttjatade kändismötet på något ståtligt gods i naturskön miljö, utan för den sköna musik som ofta uppstår när artister framför andra artisters låtar. Nu har jag äntligen tagit mig tid att se några avsnitt och kan bara hålla med.

Förresten, inte bara. Man anar även annat i programmen, såsom flera artisters ogina eller avundsjuka ögonkast när någon kollega hamnar i rampljuset eller kameraobjektivet. Showbiz är en strid på kniven. Det glöms inte bort för att man dricker vin ihop.

Bakom breda leenden skymtar tidvis dunkla tankar. Någon artists karriär är i sluttning, en annans i stigande, någon stapplar i sina tolkningar medan en annan triumferar. Sådant biter på artisters självkänsla. Leendena är ibland mycket ansträngda.

När de framför sina versioner av andras låtar skvallrar de många ögonkasten mot samma punkt i vänster nederkant om att de har fusklapp, för att de inte gitte lära sig texterna utantill. Ändå vet de allihop att innan dess kan man aldrig göra en sång full rättvisa.

TV-programmets koncept måste bestå av en massa fusk, för normalt är det en mycket lång och mödosam process för en artist att göra en låt till sin. Urvalet är ytterst noga, instuderingen tidsödande och arrangemanget ett omständligt trial-and-error. Inget som man får till på någon dag med material som passar en annan likt hand i handske.

Ändå blir det spännande TV och rutinerade artister kan leverera trots de många hindren. Mot alla odds. Det är prestationer som kan jämföras med idrottsliga bragder. Här vaskas eliten fram.


Två i denna säsongs omgång framträder med särskild skärpa och lyster. Först och främst Laleh (mer om henne här), den underbart egensinniga och innerliga trubaduren. Hon är ett svart hål som slukar vilken låt som helst. God tvåa är Tomas Ledin, den gamle räven, som trots den längsta karriären tacklar utmaningarna så energiskt som om han vore purfärsk i landslaget. Han tänder på uppdragets orimlighet – och det han inte klarar maskerar han bakom gamla beprövade knep.

Tomas Ledin ger – kanske genom sin oblyga rad av hits och radioplågor – ett intryck av lättviktighet. Må så vara för en hel del av hans alster. Men jag glömmer aldrig vilket intryck hans andra skiva, Hjärtats rytm, gjorde på mig när den kom 1973. Där fanns en magnetisk sprödhet och en skön vånda som är central i konstens väsen. Han var 20 år.


Ett av spåren där var Blå blå känslor, hans allra mest gripande sång, som näranog dränktes när den många år senare blev ölreklam. Mikael Wiehe hade den stora klokheten att välja just denna låt då det var hans tur i TV-programmet att tolka Ledin. Däremot missade han att dess stora laddning ligger i vers och inte refräng.

Tomas själv förstod nog inte den sångens skönhet. När jag var rockskribent på DN intervjuade jag honom med anledning av ett samlingsalbum där också Blå blå känslor var med, men i en nedkortad version. Jag frågade varför den beskurits och möttes av blott förvåning och några ord om att den ju var så lång annars. Hela den intervjun är här.

Något liknande har han inte förmått sedan dess, men det finns ändå ständigt en rytm i honom som kommer från hjärtat. Det visade han också i detta TV-program när han med sådan lust gav sig i kast med andras låtar. I gruppen var han väl också den som hade minst anledning att vara avundsjuk. Det hjälper.

Förresten slår det mig att jag nog aldrig har hört hans första skiva, Restless mind från 1972. Någon som har gjort det?

Att TV-programmet är populärt bevisas av kvällspressens intresse. Senaste avsnittet har Aftonbladet fyra artiklar om: här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

fredag 25 november 2011

Björn Gustafssons uppgång, fall och saktmodiga återkomst


Det är inte lätt att leva, ens om man får hela världen öppnad för sig. Det hände komikern Björn Gustafsson när han var 22 år och gjorde succé i Melodifestivalen. Sedan gömde han sig under en sten i några år. Nu har han tittat fram i Skavlan och visar med sin bekännelse om svårmodet precis varför han är en så anmärkningsvärd talang. Det är inte över för Björn Gustafsson.

Skavlan gör ett infernaliskt TV-fredagsnöje, där han till synes lättsamt intervjuar diverse kändisar men ändå lyckas klämma ur de flesta av dem vad de hittills lärt sig på sin livsresa. Och det är blodigt allvar, alltid.

Björn Gustafsson, gossen som sprattlade oefterhärmligt i Melodifestivalen och Parlamentet, var första gäst i denna fredags Skavlan. Intervjun i TV-programmet hade klippts ner till under tio minuter – vilket ändå är en väldig massa för att vara på TV – men här är den i sin helhet, nästan 20 minuter:



Det är en innerlig människa som framträder – kännande, lidande, undrande, kämpande. Björn Gustafsson försökte allt vad han orkade att göra vad vi får för oss att man borde, för att inte säga måste, när framgången öppnar sin famn. Men det är en björnkram (om han ursäktar ordvalet). Man kvävs, man riskerar att förgås.

Bara de härdade – eller känslokalla – pallar trycket utan vånda. De tänker väl på allt guld i slutet på regnbågen. Vi andra skärras och våra tankar hamnar i gatlopp som inte verkar ta slut.

Jag har verkligen inte behövt göra Björn Gustafssons resa men har ändå genom åren fått möjligheter, eller med ålderdomligt språk frestelser, där det inte gått att hålla huvudet kallt men inte heller att bara fnysa och vända ryggen till, utan att känna att man försitter sin chans i livet – som om bara en chans gavs.

Det jag har lärt mig är en sak, en formel som skapar lä även i de värsta stormar: Jag har tillåtit mig att när som helst, oavsett vad, säga nej. Vägra och vända ryggen till. Om man ett enda ögonblick föreställer sig att det finns något så viktigt eller storslaget att man inte kan säga nej till det, då är man nog rätt körd.

Björn Gustafsson verkar ha gjort samma upptäckt, för tidigt i intervjun berättade han om sin ungdomliga oförmåga att säga nej. Då blir man överkörd, utnyttjad och förbrukad på nolltid. Otaliga artister har råkat ut för det. Men han föll ihop och fann i sitt fall kraften att vägra.

Det skvallrar om hans särart. Hur många hade i hans situation av att vara den mest omtalade människan i hela nationen gjort detsamma – krupit under en sten och gömt sig tills hysterin lade sig?

Men Björn, du måste förstå att just din förmåga att göra detta och därmed ombesörja din egen renässans, är ett säkert symptom på att den kommer. Du kan inte bli lagom, det är du inte byggd för. Kliver du fram i rampljuset blir det samma spektakel. Kanske är du rustad att klara det denna gång, men inbilla dig inte att det blir mer sansat. Kom bara ihåg att du alltid kan säga nej.

Se också Aftonbladet och Expressen. Morgontidningarna är fortfarande så konservativt snobbiga att de inte skriver om saken förrän den är passé, vilket är när de äntligen kommer till skott med en egen intervju.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

söndag 6 november 2011

Tiden går på TV


Ibland blir man golvad av minnenas anstormning, den flod av dagar som flödar bakom en medan man traskar mot framtiden. Det kommer oförhappandes, en överraskningsattack bakifrån. Senast jag fick den smällen var via TV-testbilden som syns ovan. Man kan inte välja vad som väcker nostalgin.

Den här testbilden var vad SVT (fordom kallat Sveriges Radio eftersom det i TV:s barndom fortfarande var radio som var huvudsaken) visade under de många och långa stunder inga program visades på den enda kanalen, svartvit och rar i sin nybörjartafflighet.

Televisionen var på den tiden – vi pratar sent 1950-tal och tidigt 1960-tal – en statlig angelägenhet och staten hade under den epoken ingen som helst brådska. Vi lydiga svenskar hade ingen aning om vad vi gick miste om.

I den stora vida världen tog televisionen sjumilasprång, medan vi fick hålla tillgodo med några timmar per kväll av välartade herrar och damer som talade om för oss vad vi borde vara nöjda med – vilket var dem, förstås, och deras tafatta lek med mediet. En liten skara kamrater som råkade vara först och råkade vara kompis med varann.

Ändå fick vi oss en del små pärlor till livs. Jag minns skäggen, en bunt finurliga herrar med en humor som inte var särskilt anständig, och en minst lika finurlig Ulf Thorén med räven som raskade över isen. Och så Disneys julshow, förstås, innan pedagogisk och politiskt korrekt ängslighet censurerade Kalle Anka och de andra djuren med kläder blott från midjan och upp – men å andra sidan helt befriade från genitalier.

Det var ett nutida TV-program med kavalkader över mediets svenska barndom som använde denna testbild som ett slags vinjett. Den skapade en omedelbar känslomässig reaktion i mig. Jag blev plötsligt varse alla år som gått – vart tog de vägen? Det blev i ett huj uppenbart för mig hur länge jag har levat. Som om ett långt måttband plötsligt lindades upp framför mig.

Tid är ett mysterium. Vanligtvis bekymrar man sig inte om den, är knappt ens medveten om den. Livet levs i nuet. Men så kommer en doft, ett ljud eller en bild som kastar dig tillbaka genom decennierna och mäter upp avståndet mellan förr och nu. En vidunderlig sträcka.

Det är inte sceneriet jag beskådat under mitt färdande genom den som kommer för mig, utan alla känslor som då och då på vägen har väckts, virvlat, brunnit och sakteliga tynat. Jag känner att jag har levat.

Vad förnuftet än predikar är det känslorna som fyller livet, likt rödvin fyller glaset när kyparen är beredvillig, likt ogräs fyller trädgården när man har viktigare saker för sig. Det är uppenbart närhelst man får en glimt av vad man har bakom sig.

Vi lever inte för minnena men det är de som uppfyller oss. Känslornas kavalkader blåser upp en ballong, som ändå gör de mest banala ting till väckarklockor. Allt stort och makalöst man varit med om är ett töcken, men pausbilden från barndomens TV är knivskarp, mer så än TV-bilden i själva verket var på den tiden.

Här är en till trigger, för er som råkade vara med då. Denna gång en testbild, vilket är en helt annan sak men ändå samma, samma. Ungefär lika gammal. Känner ni årens hastiga flykt?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?