onsdag 28 november 2012

Farväl Författarförbundet!

Jag blev medlem i Sveriges Författarförbund 1980 och är det alltjämt – en liten stund till. Det är en sammanslutning där jag mestadels känt mig som en katt bland hermelinerna.

Författarnas eget förbund genomsyras av en syn på det fria ordet som i mina ögon är trångsyn, och en tillämpning av toleransen som jag vågar påstå att Voltaire skulle ge mig rätt i att kategorisera som intolerans. Så det får vara nog nu.

Principiellt är jag fortfarande anhängare av idén om solidaritet, att göra gemensam sak med meningsfränder och medmänniskor för allas bästa, men då måste det vara ömsesidigt. Författarförbundet är djupt nedsjunket i klassamhällets förgiftade världsbild, som ursäktas med finkulturens förlegade värderingar, där fundamentet är: Kultur är finare ju högre upp i pyramiden den har sin hemvist.

Det kallas kvalitet men är inget annat än en mätsticka för klasstillhörighet. De författarskap som förbundet värnar om är de där överklass och burget borgarskap lyser mellan raderna. Paradoxalt nog görs det ofta genom teser som hävdar jämlikhet och folklig rättvisa – men med snäva definitioner som gör vissa så mycket jämlikare än andra.

Det är de privilegierades retorik för att berättiga sina privilegier. Förr kallade man det salongsbolsjeviker. Termen är mer eller mindre utgången, men knappast beteendet.

Jag har varit verksam i diverse ideella föreningar men aldrig stött på så mycken sortering i ”rätt” och ”fel” personer som inom Författarförbundet. Det har varit särskilt beklämmande på förbundets stämmor, där stämningen varit rent hatisk mot den ena eller den andra, utan att skälen för detta presenterats – som om de vore ovidkommande. Somliga var paria, stundtals eller ständigt, beroende på hur osynliga vindar blåste, och detta var något som av princip inte skulle redovisas sakligt. Det skulle man veta ändå, annars var man själv paria.

Självklart framkallade det en paranoid stämning, som nog skulle känts bekant för dem som genomlevde McCarthyismens USA. Författarförbundets stämmor blev uppvisningar i vad vi kallar politisk korrekthet – men dessutom med ett infamt eftertryck som uppmanade till pöbelmentalitet. En kyrka byggd runt inkvisition.

Jag vet att det ovanstående låter som absurda överdrifter, men jag försäkrar att stämningen var kusligt tydlig på de förbundsstämmor jag bevistade. Människor som ansåg sig vara avantgarde i kulturens samhällsbygge paraderade med sin förträfflighet och spottade på envar som inte passerade deras nålsöga, vilket egentligen blott handlade om klasstillhörighet.

Ett exempel på den trångsyn som omhuldas i Författarförbundet är skiljelinjen mellan finkultur och populärkultur, en uppdelning som redan med sin terminologi avslöjar den hierarkiska elitismen: kultur som är populär kan inte vara fin. Det är förstås en kultursyn som sträcker sig långt utanför Författarförbundet, men som sannerligen borde avfärdas inom författarnas egen sammanslutning.

Begreppet kvalitet blir med denna syn lika med finkultur, vilket är hur galet som helst, även i ett historiskt perspektiv. Oftast är det just den litteratur och annan konst som föraktats av överheten och dess smakråd, som med tidens tand visar sig vara den bestående och värdefullaste i vårt kulturarv. Därför brukar den med tiden av överheten definieras om till finkultur, som om det vore dit den alltid hörde. Knappast.

Jag drabbades själv av den där trångsynen, redan från början av mitt medlemskap i Författarförbundet. Vid någon sammankomst när jag var ny och ung, i början på 1980-talet, förklarade förbundets förste vice ordförande Benkt-Erik Hedin förtroligt för mig att de hade ett nyfiket öga till mina romaner, men han rådde mig att när det gällde mina ansökningar till Författarfonden: ”Nämn inte astrologiböckerna.”

Jag har skrivit böcker om astrologi, ett ämne som man förvisso kan ha delade meningar om, men jag ansåg redan då att det inte var författarkårens sak – eller Författarfondens – att bestämma vad som var goda eller dåliga ämnen för litteratur. Det är på sin höjd något för eftervärlden att bedöma. Med den uppstudsighet som kom av förortsuppväxten blev det därför en princip för mig att ständigt nämna och upprepa även mina astrologiböcker. Tilldelningen av fondstipendier blev därefter.

Det var i mina ögon samma sak som när en reporter på TV gjorde ett inslag om mig och min förortsskildring Ikaros över Brandbergen för ett kvällsmagasin i dåvarande TV-monopolet, där Annika Hagström (gift med författaren Anders Ehnmark, bara ännu en länk i kedjan av nepotism inom kulturen) var den tunga programledaren.

När hon såg en förhandsvisning av inslaget sa hon: ”Det där är ingen förortsgrabb. Han har växt upp i stor familj på Östermalm, det ser väl jag!” Hon vägrade också att tro att jag växte upp med en ensamstående mor, hur hon nu kunde slå fast det med sådan visshet. Jag vet tyvärr hur: jag kunde uttrycka mig. Det stämde inte med hennes bild av förortsungar. Man skulle vara dum i bollen, för att därmed vara helt beroende av hennes och hennes gelikars vägledning.

Annika Hagström vägrade att sända inslaget, så det kom i stället i ett annat program senare. Någon tid därefter träffade jag henne på Norstedts förlagsfest – en ”fin” begivenhet. Då skyllde hon ifrån sig och påstod att det var andras beslut över hennes huvud. Så går det till i de fina salongerna.

Jag har mött den där trångsyntheten på mängder av andra sätt i kulturkretsen och Författarförbundet. Mönstret är alltid detsamma. Man är fin om man från födseln hör till de fina, eller spelar med 100% i deras spektakel. Annars är man fördömd. Och de har mage att påstå inte bara att de har ideal, utan att de kämpar på idealens barrikader.

Det var bara när jag skrev musik- och teaterrecensioner i Dagens Nyheter, kulturetablissemangets katekes, som jag märkte en respekt från deras krets och hanterades nästan som en like. Det var förstås bara ännu vämjeligare.

Jag har ideligen varit äcklad men ändå hängt kvar i det där förbannade Författarförbundet, som anser sig ha rätt till genväg till regeringens kassakista och alla möjliga andra stödåtgärder, eftersom det folk de föraktar inte köper tillräckligt många böcker för att betala deras dyra krognotor och Östermalmslyor. De som envisas med att poesi är finare än prosa bara för att så är det, och att Bonniers förlag är lika med kvalitet för det är ju Bonniers.

Varför har jag hängt kvar? Det är nog den lydighet som förväxlats med solidaritet i vår moderna världs nyspråk. Man liksom borde vara med om man nu skriver böcker. I kärnan måste väl ändå Författarförbundet vara det fria ordets Mecka? Med dårens envishet har jag hållit fast vid det hoppet genom decennierna, trots ideliga besvikelser.

Det är dystert. Författarna behöver en sammanslutning som värnar om åsiktsfriheten, även dess mest vildsinta uttryck. Men jag tror inte längre att Författarförbundet kan bli det. Egentligen har jag nog inte trott det sedan min mest ungdomliga blåögdhet på 1980-talet. Förbundet har alltid varit och kommer alltid att vara blott en bastion till försvar för överhetens privilegier.

Ändå kunde jag av blott gammal vana ha hängt kvar till döddagar. Men detta år blev det akut genom snöd penningnöd. Det kostar en duktig slant att vara med i Författarförbundet: 1.400 kronor om året. Sedan jag slutade som krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och därmed halverade min redan blygsamma inkomst är det ett belopp som smärtar att punga ut. Så jag har fortfarande inte betalat årets avgift.

Här om dagen kom en email från Författarförbundet där de förklarade att om jag inte genast betalade skulle jag uteslutas. Det är onekligen tålmodigt, eftersom året snart är slut. Men det stämde mig till ny eftertanke. 1.400 kronor svider i min ekonomi, dessutom svider också åren av besvikelse över Författarförbundets trångsyn. Så varför betala?

Trots allt är det med stor vånda jag beslutar mig för att skriva detta och i samma anda strunta i betalningen. Säkert borde jag i stället med högstämd röst förklara mitt utträde ur förbundet, men det är i mina öron alltför mycket av kulturelitens skådespeleri. Jag föredrar att bli utesluten för att jag inte har råd med avgiften – eller i alla fall inte kan motivera den i min snäva ekonomi. Det är för mig en sannare symbol för hur galet det är.

Inte för att jag tror att de bryr sig. De hade nog gärna varit utan mig redan när jag vägrade att förtiga mina astrologiböcker.

Vi är helt enkelt inte samma sort, även om vi alla kallar oss författare. Det är bättre att jag skriver mina tokiga böcker, så får de hållas med sin teater på den där upphöjda scenen. Åt var och en sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

tisdag 20 november 2012

Fyra grader till Ragnarök


Världsbanken ger sig in i klimatfrågan med en skrämmande rapport om 4° temperaturökning under detta sekel. Det har de inget solitt vetenskapligt stöd för, så de resonerar vagt om hur hemskt det vore om det skulle ske. Och svensk press jönsar med. Inte undra på att klimatkrisen ifrågasätts – annat vore aningslöst.

Här är Världsbankens rapport 4° Turn Down the Heat De koncentrerar sig förstås på världsekonomiska konsekvenser, men det är ändå märkligt att de utgår ifrån en sådan anmärkningsvärd prognos, som strider mot det mesta som hittills sagts – även bland klimatkrisförespråkare.

Svenska tidningar kastar sig glupskt över saken. Heidi Avellan på Sydsvenskan använder rapporten fullständigt okritiskt som ett argument mot klimatskeptiker, som hon menar är ovetenskapliga fast hon själv uppenbarligen inte gör hemläxan.

Svenska Dagbladet publicerar som flera andra media en text från TT om saken, där den framställs som kalla fakta (om uttrycket tillåts i sammanhanget). De har också intervjuat en professor i fysisk geografi, Lennart Olsson, som hävdar att det finns än värre scenarier i vissa studier (6-7° ökning på hundra år). Han hoppar dock över deras sannolikhet.

DN är ändå roligast. Där har deras vetenskapsreporter Karin Bojs tagit sig friheten att anonymt intervjua sig själv, som om hon vore en av experterna. Hon sväljer rapporten med hull och hår, som om den vore gudsord. Det gör hon i och för sig med allt vetenskapligt material hon får i händerna. Hon ser sin roll mer som predikare av naturvetenskapens ofelbarhet än som granskande journalist. Bedrövligt.

DN har också återgett ovannämnda TT-artikel i sin helhet. Där tillfrågas ”miljöprofessorn” Johan Rockström om rapportens betydelse. Lika lite som geografen Olsson är han någon meteorolog. Han är agronom.

Pressen måste lära sig att när de ska ha uttalanden från experter bör det vara experter på ämnet i fråga. De tänker ungefär som med kändisarna: de tillfrågas om allt mellan himmel och jord, som om de begåvats med särskild visdom just för att de blivit kända nunor. Men ansiktet räcker inte in till hjärnbarken.

Sveriges Radio och dess Ekoredaktion, som ska vara saklighetens försvarare i svenska media, går allra längst i sina många artiklar om Världsbankens rapport. Där framställs det som att 4° temperaturökning är ett ofrånkomligt faktum, fast det inte ens hävdas av rapporten i fråga. Här är två citat från SR:s hemsida: ”Världsbanken kom igår med nya siffror som visar att jordens medeltemperatur stiger med fyra grader.” ”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader.” De har inte läst på ett enda dugg.

Genomgående är att den intressanta läsningen i ämnet inte ges i ovannämnda artiklar, utan i kommentarerna under dem. Där är det gott om pålästa inslag. Ytterst pinsamt för en mediabransch i djup kris, som hela tiden hävdar sig vara så viktig just för att den enligt egen utsago har saklig och oberoende journalistik. Knappast i detta fall, eller närhelst det blir häftigare rubriker om man slarvar med granskningen.

Så hur ser det egentligen ut? Man kan ju åtminstone fråga en meteorolog. Här är en av de mest meriterade vi har i Sverige, Lennart Bengtsson, professor i meteorologi. I denna debattartikel i UNT meddelar han till exempel att uppvärmningen sedan år 1900 varit 0,7°. Att den skulle skutta iväg till 4° under de kommande 50 åren eller så blir därmed minst sagt osannolikt. Grönlandsisen, som är ett annat återkommande skrämskott i klimatdebatten, har minskat med blygsamma 1%. Det betyder knappast att den håller på att försvinna.

Lennart Bengtsson irriteras begripligt av okunnigheten i debatten och därmed hos allmänheten, speciellt som det får till följd att felaktiga beslut fattas och galna prioriteringar görs.

Det har de senaste åren kommit otaliga larmrapporter om ett klimat som ger intryck av att skena. De gedigna vetenskapliga rapporterna är förstås mycket mer sansade och försiktiga i sina slutsatser, men det hjälper inte när media tolkar dem som ovan – i synnerhet som politiker och andra beslutsfattare just läser tidningarna i stället för de vetenskapliga rapporterna.

Fördomarna och missuppfattningarna snubblar på varandra i en salig röra. Exempelvis är det ingen som ifrågasätter temperaturökningen. Den har hållit på sedan lilla istiden på 1600-talet. Däremot är det tveksamt om den accelererar eller i vilken grad den beror på mänsklig miljöpåverkan. Likaså är det ingen som ifrågasätter en ökning av koldioxidnivån – däremot åter hur alarmerande det är och vad det betyder för klimatutvecklingen.

Självklart är mänsklig påverkan (och åverkan) på naturen omfattande. Man behöver bara ta en flygtur för att förstå det. En så gigantisk civilisation kan inte gå spårlöst förbi. Men det gäller inte bara klimatet (där dessutom vår påverkan är särdeles svårbevisad och därför mestadels perifer), utan även mängder av andra faktorer. Vi gallrar skoningslöst i naturens bestånd. Vi förgiftar den och oss själva med en hel kemilåda i massproduktion. Vi skapar en värld som på hur många sätt som helst ogenerat kittlar sin egen plötsliga undergång.

Om det går åt fanders misstänker jag att det sker innan klimatet hinner göra det åt oss. Men jag är en så obotlig optimist att jag tror det löser sig innan det går så långt, vad hotet än är.

Katastrofer kommer, det är alldeles säkert, men Ragnarök lär dröja. Utom i pressen, där det sker hela tiden. Men de lever på sensationer och måste därför ständigt hitta på dem, precis som finansekonomin lever på kriser och därför alltid skapar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

torsdag 1 november 2012

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?