måndag 31 maj 2010

Naturen är klimatets största fiende


FN:s klimatchef anser att det var danskarna som saboterade möjligheten till en överenskommelse om klimatet på Köpenhamnskonferensen i slutet av 2009. Men var det inte snarare klimatet som slog sista spiken i kistan, genom den kyla och snö som samtidigt drabbade staden?

Danskarna tabbade sig genom att komma med ett kompromissförslag som de hade visat för några viktiga staters representanter innan de presenterade det offentligt. Men så går det alltid till i storpolitiken. Stormakterna vill ha en förhandstitt – dessutom är det inte mycket vits att komma med ett förslag som de avfärdar.

Nej, danskarna gjorde nog allt de kunde för att få till en överenskommelse och därmed göra sin konferens till en succé. Men samtidigt som den ägde rum drabbades Köpenhamn av osedvanligt sträng kyla och ett väldigt snöfall. Då är det inte lätt att få igenom dyra förslag till skydd mot påstådd global uppvärmning.
Det största bakslaget var alltså naturen själv.

För övrigt är det besynnerligt att FN:s klimatchef, som är anställd av världens någorlunda förenade nationer, ska peka ut en av dessa som skyldig i en fråga där samtliga nationer spretar åt alla möjliga håll och slingrar sig allt vad de kan för att slippa betala vad ett verkningsfullt miljöarbete kostar.

Ny prognos
Och så fortsätter jag att tvivla på de rapporter om klimatkrisen som duggar tätt och helt okritiskt citeras av massmedia. Idag startar nya klimatförhandlingar, denna gång i Bonn, och nu kommer nya prognoser som hävdar att detta år ser ut att bli det varmaste sedan mätningarna startade på 1800-talet. Visserligen har det varit mycket kallare än normalt i USA och Europa, medger rapporten, men i resten av världen har det varit så varmt att det ändå förmodligen blir rekord.

Det vill jag allt ha belagt på ett vederhäftigt sätt – som inte bara väljer en mätmetod för att den denna gång ger det ruskigaste resultat. Det finns så många sätt att ljuga och vilseleda med statistik, och klimatfrågan har alltmer delats upp i två läger som kämpar mer för att hävda sin rätt än att hitta den undflyende sanningen: klimatförespråkarna och klimatförnekarna, som de brukar kallas. Men rättare: de som tror att mänskligt utsläpp av koldioxid leder till en stegrande global uppvärmning, och de som inte tror det.

Forskarsamhället har delats in i intressegrupper, varvid vetenskapligheten får stryka på foten. Och pressen, som lever på katastrofer, har förstås förtjust tagit ställning för det mest skrämmande alternativet. Det motiverar fetare rubriker, dessutom i en anda av att vara världssamvete.
För allmänheten blir det allt svårare att komma till en pålitlig slutsats.

Här skriver DN om Köpenhamnskonferensen och om de nya klimatprognoserna. Här har Aftonbladet en debattartikel om Köpenhamnsmötets fiasko.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

torsdag 27 maj 2010

Digital herre på täppan


De gamla dödsfienderna Apple och Microsoft befinner sig i ständig tävlan. Just nu har Apples börsvärde gått om konkurrentens, om än med vad som i sammanhanget måste ses som en spottstyver. Striden är långt ifrån över.

Gårdagens kursförändring på den amerikanska börsen slutade med ett totalvärde för Apple på 222 miljarder dollar, medan Microsoft landade på 219 miljarder. Ingen stor skillnad, men det är första gången sedan 1989 som Apple värderas högre än Microsoft.

Rivaliteten dem emellan har sedan länge gällt också deras användare. Sedan persondatorernas barndom har grälen mellan Apple- och Microsoftanhängare pågått, mestadels med samma argument genom åren. På senare tid har sistnämnda mest haft problem med sina nya Windowsversioner, även om den sista, Windows 7, verkar ha gått hem. Apple har däremot haft stora framgångar med all möjlig kringutrustning som börjar på i, och inte brottats med mycket annat än frågan om de har mer rätt till frukten än Beatles gamla skivbolag.

Själv har jag kört med PC och Microsoft i alla år, om än långt ifrån alltid med förtjusning. Men vanans makt är stor. Många kunniga kamrater har på sistone berättat för mig att de gått över till Appledatorer och hyllar deras stora förtjänster, och de vet säkert vad de pratar om. Förvisso stångas jag inte sällan med Microsofts programvarors megalomani och inbyggda snubbeltrådar, men Apples estetik har aldrig lockat mig, ej heller deras prisnivå och begränsade valmöjligheter.

Börskurser är fantasier, som likt drömmar ändrar sig på ett ögonblick. Dataåldern har visserligen visat att giganter faller för mindre angrepp än den lilla stenen i Davids slunga, men det är inte de två jättarna jag är mest nyfiken på för framtiden – snarare de smått anarkistiska alternativen som sprudlar i Linux och all open source. Kanske är det snart så att pengarna inte ligger i programvaror och datahårdvaror, utan i vad de används till.
Då torde de stora elefanterna ersättas av en massa vilt springande möss, och det är den bästa garantin för en fortsatt utveckling.

Här skriver DN, Svenskan och E24 om kursförändringen. Här bloggar Jöran Fagerlund klargörande om det där med börskurser.

Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

onsdag 26 maj 2010

Inga hemligheter på Internet


Nu ska Facebook ändra rutinerna så att folk med konto där lättare bevarar sina hemligheter. Men vad har de med hemligheter på Facebook att göra till att börja med?

Internet är inte precis berömt för att hålla på sekretessen, varken att vilja eller att kunna det. Lägger man upp konton på diverse sociala nätverkshemsidor får man allt räkna med att alla möjliga människor kan se dem – det är till och med själva idén med dessa sidor.

Och Facebooks blunder med sekretessen gällde framför allt statusraden, den lilla lekfullhet som användarna kan uppdatera närhelst de har lust med en liten fras, sällan annat än på skoj. Ska det vara något att ”rasa” över?

Nej, den som vill vara hemlig bör helt enkelt hålla sig ifrån Internet. Där ges inga garantier – i alla fall inga som man kan lita hundra på.

Annars tycker jag det är märkligt att Facebook, som till en början var föga mer än en tristare och sömnigare form av MySpace har vunnit så mycket terräng – även bland unga. Jag tyckte först att det mest var terapi för håglösa kontorsmänniskor, men det finns något med Facebook som vinner i längden, i synnerhet sedan de där fåniga ”poke” och andra meningslösa klickanden har tonats ner.

Kanske får vi i Facebook ett kontaktnät som omfattar så gott som alla människor med dator och nätuppkoppling. Alla blir vänner i en stor, varm värld med konstant omfamning. Eller dyker det upp något annat...

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenskan och Expressen om ”säkerhetsskandalen”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Bong på radio


Idag sände radio P4 i Malmö en intervju med mig som gamla Bong med anledning av att boken om det äventyret har kommit ut. Intervjun gjordes över en lunch på krogen Atmosfär. Skojig grej.

Det var redaktörerna på morgonprogrammet som föreslog platsen och delade lunch med mig där under samtalets gång. Bilden ovan togs där av Ebba Granath, en av reportrarna. Den andra reportern (till höger i bild) var Erik Börén. De var sprakande nyfikna och ställde roliga frågor. En hel del hann bli sagt, varav blott bråkdelen kom i radio.

Här är intervjun i två delar, som den lät i radioprogrammet:
Krogspion berättade bara för mamma

Här är mer om boken:
Bong. Tolv år som hemlig krogrecensent

PS: Radio P4 har så mager budget att vi fick betala för maten själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

måndag 24 maj 2010

Välvilligt djur på Djuret


På krogen Djuret serveras ett djur i taget, styckat och tillrett på diverse fyndiga vis. Kul idé, som ställer omfattande krav på köket – ibland även på gästernas djärvhet.

Vid mitt första besök där, dock, var temat ett så pass tillmötesgående djur som anka, så det fanns ingen anledning att oroa sig. Men trots att denna fågel är en av de allra tacksammaste i matlagning hade de fuskat med temat och även inkluderat primörkyckling – ett ganska lamt bihang till den underbara ankan.

Bland förrätterna fanns ankägg i en nässelskottssoppa och självklart anklever, men den senare hade bakats in i en terrin, vilket är synd på så rar råvara. För min del räcker det gott att hastigt halstra den. Så vi hoppade det där med förrätter – en lättnad jag aldrig kunde unna mig när jag var krogrecensent.

De två varmrätter vi föll för var ankbröstet “old school” à l’orange, som man alltid bör unna sig när man då och då stöter på det, samt ett anklår bräserat i 32 timmar – ju längre desto bättre – och serverat med en örtrisotto som dock var lika lös i konsistensen som Uncle Ben. Med andra ord ingen risotto, vilket jag inte kunde motstå att påpeka för kyparen, som därefter inte längre var vår vän.


Ankbröstet à l’orange serverades med potatiskroketter. Det kändes lite väl 1970-tal, även om det var ganska läckert. Jag hade också önskat något mer knaprighet på bröstskivornas skinn, men annars hittade jag inte mycket att sura över.

Till dessert tog vi en minigräddtårta. Det var ju ändå min födelsedag... Glatt och festligt.


Mest glädjande på Djuret var nog ändå den omfattande vinlistan, med många rariteter för vad som måste betraktas som småpengar i sammanhanget. Hade vi firat ståtligare och med tjocka börser skulle vi nog sitta kvar där än, förtjust prövande flaska på flaska. Många av de stora vinupplevelserna går numera blott att hitta på välförsedda krogar, om ens där.

PS: En krog i Malmö med snarlik inriktning är Bastard. Också värd ett besök.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

torsdag 20 maj 2010

Besvärat möte mellan kollegor


På tåget till Stockholm stötte jag ihop med författarkollegan Torgny Lindgren. Vi språkades en stund men kom inte runt den besvärade känslan av att inte ha ett dugg att säga varandra.

Första gången jag träffade honom var i Vimmerby, när han bodde där, vilket torde ha varit i början på 1980-talet. Vi hade ett muntert samtal. Jag minns särskilt hans lakoniska konstaterande att det inte var någon höjdare att vara författare i Vimmerby med efternamnet Lindgren men ett förnamn som inte var Astrid.

Han har flyttat runt en hel del sedan dess, även uppåt: strax efter vårt möte slog han igenom brett med den komprimerade romanen Ormens väg över hälleberget och 1991 blev han ledamot i Svenska Akademien. Det var till deras torsdagsmöte (och en förlagsfest) han var på väg när vi möttes på X2000.

Konversationen haltade från början. Sådant händer. Man släpper ur sig någon fråga, får ett pliktskyldigt svar och en fråga i retur. Det är ett ömsesidigt letande efter ett samtalsämne, som fiskaren hoppas på att få napp. Kanske var det bara jag som letade, men det är lika möjligt att Torgny tyckte sig vara i samma sits.

Men allt möjligt var i vägen. Jag misstänker att det mesta var prestige på ett eller annat sätt. När ord trillar fram, som fladdermusens läten för att orientera sig, uppstår lätt sprickor i diplomatin. Jag frågade om han trivdes i Akademien och lät då som om jag trodde han var nyinvald (och visst hade jag glömt hur länge han suttit där). Efter att ha berättat att jag numera skriver mycket på engelska undrade jag lite klumpigt om han bara skrev på svenska, varvid han med all rätt betonade att hans böcker finns på 31 språk utan hans egen försorg, så det är knappast nödvändigt för honom. Och så vidare.

Jag brukar vara rätt duktig på att konversera när andan faller på, men det gjorde den inte. Vi var helt enkelt två kollegor som inte trodde oss ha särskilt mycket gemensamt, och inget brännande intresse för våra olikheter heller. Ändå var vi överens om ett och annat, såsom stämningen Svenska Akademien förmedlar och svårigheten att hitta sköna krogar med annat än affärsmän vid borden.

Torgny Lindgren är en utmärkt författare, som inte behöver skämmas för sig bland övriga ledamöter av de aderton. Dessutom bär han sina år med resning och gnista. Roligast var när han frågat mig om jag fortfarande skriver och jag returnerade samma fråga - då kom svaret rappt, som vad japanerna kallar kiai: Alltid!
Det är lättare att beundra honom än att umgås med honom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

torsdag 13 maj 2010

”Pole dance”



En annan form av dans runt stången.
Fast jag tränat aikido i flera decennier och allt det där, är det mycket i denna föreställning som jag skulle tro var trickfilmning, om det inte spelats in vid ett scenframträdande.

Men det är inte bara den akrobatiska skickligheten som imponerar. Det sprakar av fyndiga idéer och överraskningar. Och de svåra tricken framförs med en illusion av lätthet och avslappning, som om vem som helst kunde göra detsamma. Knappast.

Det finns fler föreställningar med än fler överraskningar. Följ bara YouTube-länkarna. Här är en solodans i badkar, framförd av en av de ovanstående stångdansarna:



Läs även andra bloggares åsikter om , , .

fredag 7 maj 2010

Bokbål i ständig repris


Dags att återgå till det gamla bokbålet, tycker en predikant i Vetlanda, som vill använda det till Jonas Gardells böcker om Jesus och gud. Han får medhåll av en pastor på samma ort. Kan förtjusningen i eld vara en längtan efter helvetet?

Alltför många som paraderar med sin religiositet talar i termer av hat, hämnd och intolerans. De ursäktar sig med att de verkar för något större – gud och hela saligheten – och anser sig veta precis när det krävs.

Sådan blir förstås följden av en överhet som håller sig gömd, kanske inte ens existerar, varför dess tjänare glatt gör sig till språkrör. Det är nog också så att de med dylika hårda ord vill demonstrera för sina församlingskamrater hur troende och trogna de är. De slår sig för bröstet med vapenskrammel, för att alla ska höra dem.

Bokbålets princip är åsiktsförtryckets: inga andra ord än de godkända ska få yppas. Man måste vara religiös – eller politiskt rabiat – för att få för sig att det skulle kunna vara motiverat. Ändå dyker det upp då och då, som om den mänskliga civilisationen vägrade att lära sig av historiens läxa.

Denna gång är det två frireligiöst verksamma i Vetlanda, Holger Nilsson och Bengt Isaksson, som i ett religiöst närradioprogram inom Allianskyrkan har framfört uppmaningen till bokbål av Jonas Gardells böcker Om Jesus och Om Gud. Isaksson verkar dock uttrycka det något mildare, vad jag förstår av den knapphändiga nyhetsrapporteringen. De är inte glada i Gardells TV-program Åh, herregud! heller.

De anser att han hädar – ett bekvämt begrepp för att kräva tystnad av alla med avvikande åsikter. Ordet var på modet i det kristna Europa under medeltiden fram till och med upplysningens 1700-tal, när det började stöta på patrull. Man kan förstå att fanatiska kristna längtar tillbaka till den era då ingen vågade säga emot kyrkan eller tänka i avvikande banor om Jesus och gud. Men de glömmer en viktig omständighet: fordom var frikyrkor, deras eget luftrum, en förbjuden otänkbarhet, som straffades på strängaste sätt.

Än så länge är det tunt i pressen om saken, blott samma knapphändiga text från TT i DN och Aftonbladet. Om Jonas Gardell orkar kommentera, eller om de två predikarna fortsätter med lösmyntheten, kan det bli mer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

torsdag 6 maj 2010

Krogrecensenter recenserade


Det har varit en storm i krogkritikens mineralvattenglas. En välkänd krögare klagade på anonymiteten och inkompetensen, vilket skapade diskussion framför allt i bloggosfären. Sedan blev andra krögares missnöje statistik.

Diskussionen ägde mest rum i bloggosfären, där den också startade med krögaren Erik Videgårds sågning av krogrecensenter på Newsmill i november förra året. Han tyckte framför allt att krogrecensenter ska framträda med namn och påstod lite väl blåögt att krogarna inte skull bemöta dem annorlunda för det.

Han fick snabbt svar på tal av bland andra krogskribenten Clara Block Hane och alldeles förträffligt av Lisa Förare Winbladh, vilket han själv besvarade aningen retirerande. Plura Jonsson kom med ett slags ickekommentar, och ansåg sig snarast skriva krogkåserier. Jag skrev själv ett blogginlägg om saken.

Liten undersökning
Den diskussionen har klingat ut för denna gång, men ämnet fortsätter att pocka på alla inblandade. Krogarnas eget branschorgan Restauratören gjorde i december en egen liten undersökning, där 20 krögare anonymt (se där...) fick betygssätta och kommentera krogkritiken på de största tidningarna. Tyvärr upptäckte jag inte det förrän nu, i samband med att jag jobbade med releasen av Bong-boken. Det blev förstås ont om toppbetyg från krögarna.

Restaurangguiderna White Guide och Sveriges bästa bord fick mest beröm, men även de viss kritik för att vara ensidiga med siktet mot så gott som uteslutande lyxkrogar. Onekligen. Deras texter är också särdeles inställsamma med krögarnas trender och ideal. De måste väl, eftersom de ekonomiskt är ytterst beroende av dessas välvilja.

Annars fick Dagens Industri högst betyg med 3,9 av vad jag förmodar vara 5 möjliga. De fick beröm för att de ”etablerar en dialog med restaurangen”, vilket jag tycker snarare är oroande. DN:s Krogkommissionen kom tvåa med 3,0 och prisades för att de lär göra tre besök på varje krog, något som jag undrar om de har råd att hålla hela tiden. GP fick 2,9 och Svenskan 2,6. Metros Björn af Kleen fick 2,5 och uppskattades främst för att han inte är anonym, vilket onekligen är bekvämt för krögarna.

Bong 2,0
Därefter kom Sydsvenskans Bong, som fick 2,0 med följande kommentarer: ”Ojämn nivå. Jämför ofta restauranger från olika genrer. Orättvis bedömning.” Jag får vara tacksam för att det torde gälla Bong efter min tid på tronen, men ska nog inte känna mig helt utanför. Ojämn nivå kan det knappast ha varit under de tolv år jag höll på, eftersom det var samma huvud och samma penna, men i och med att jag slutade och sedan även min efterföljare har det förstås varierat. Hur bedömningarna har varit orättvisa är svårt att gissa – förmodligen för stränga, enligt krögarna. Vad annat är att vänta, om inte alltid toppbetyg delas ut?

Det där med ”jämför ofta restauranger från olika genrer” är allra underligast. Bong har – framför allt under min tid – skrivit om krogar på alla möjliga nivåer, från hamburgerhak till de mest prisade gourmetkrogarna, och om alla tänkbara matkulturer. Är det olika genrer? I så fall erkänner jag mig glatt skyldig och anser även att de går att jämföra, exempelvis när det gäller kvaliteten på maten, servicen, prisvärdet och så vidare. Perspektivet är gästens, inte krögarnas, och då är det både rimligt och riktigt att behandla krogar av alla möjliga sorter med samma attityd – om än förstås lyhört för vars och ens särart.

Magert underlag
Men det jag mest undrar över är hur Restauratören har genomfört sin undersökning, och hur tillförlitlig den kan vara. Blott 20 krögare betyder förmodligen minst tio i Stockholm, förmodligen fler, och resten i Göteborg och Malmö – alltså inget vidare underlag för de senare två städerna. Det märks också på urvalet av bedömda tidningar, som övervägande är Stockholmsbaserade.

Sydsvenskans Bong kom långt ifrån sist på listan. Där under hamnade Stockholm City (1,9), Aftonbladet (1,9), Expressen (1,8), Nöjesguiden (1,7) och de stockholmska stadsdelstidningarna Mitt i (1,0). Sistnämnda har jag läst några gånger. Där skriver signaturerna Gourmet & Gourmand ganska intetsägande och lågbudgetmässigt, men inte alldeles odugligt. Det är lite kåseri över dessa texter, alltså ungefär vad Plura eftersträvar, får jag förmoda.

Den andra stadsdelstidningen i Stockholm, Vi i, har en lunchpatrull som jag tycker skriver riktigt dugligt. Dessutom är det lovvärt att det finns några som recenserar luncher, något jag har för mig att jag var först med bland krogrecensenter 1995.

Nej, de 20 krögarnas snålhet med betygen tar jag inte särskilt allvarligt. Och det är från början bakvänt. Krogrecensioner skrivs inte för krögarna, utan för deras gäster. Jag undrar hur de skulle betygsätta samma tidningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Intressant?