lördag 30 augusti 2008

Kulturknutte som chef


Daniel Sandström är nyutnämnd chefredaktör för Sydsvenskan. Han har tidigare varit tidningens kulturchef. Bara det är något av en sensation.

Sällan ges kulturarbetare sådant förtroende utanför det egna gebitet. Bara därför finns det skäl att hålla tummarna för honom.

Ändå är jag tveksam. Chefer inom kulturen brukar – tvärs emot vad som kunde förväntas av dem – vara särdeles opportunistiska, konventionella, fega och lata. De är så måna om sin image att de mest blir pompösa med åsikter som helt saknar självständighet. Ofta blir det riktigt larvigt. De bröstar upp sig, slår näven i bordet och hävdar med emfas precis bara det som alla inom kulturlivet för stunden bör tycka. Villiga slavar under tidsandan.

Sydsvenskans kulturredaktion är inget undantag. Där luftas stolt precis vad alla andra kulturredaktioner också anser – och alla är lik förbannat övertygade om sin intellektuella självständighet. Jag kan inte minnas att Daniel Sandström i egna texter höjt sig över detta självbekräftande brus.

Ändå är Sydsvenskans kulturbevakning till som tätt ganska flärd- och chosefri, med en nyfikenhet också på sådant som andra redaktioner inte skulle anse fint nog. Där finns en viss friskhet – om än blott i sprickorna mellan de självklara sjoken.

Roligast att läsa på Sydsvenskans kultursidor är Rakel Chukri, med schwung i pennan och i åsikterna. En frisk fläkt, som egentligen är ämnad för större uppgifter. Nu när tidningen behöver en ny kulturchef vore hon sannerligen ett lyft – men bara under förutsättning att hon kan fortsätta skriva sina spänstiga och genuint självständiga texter.

Daniel Sandström har en väldig uppförsbacke framför sig som chefredaktör för tidningen. Alla dagstidningar har kris. Internet gör dem i allt högre grad överflödiga – i alla fall inte längre så dominerande som de en gång var. Och det är svårt att kränga på sig en mindre kostym.
Det troligaste är att de vägrar den nödvändiga förnyelsen ända till det är på tok för sent för den – och sedan bara ivrigt skyller ifrån sig.

Kulturen är nyckeln, det är jag övertygad om. En tidning som på ett passionerat och begåvat sätt kan bevaka samhället som ett antal kulturyttringar hittar säkert en plats också i framtiden. Då borde en före detta kulturchef sitta som handen i handsken.
Men jag fruktar att han i stället gör allt han kan för att lära sig det gamla sättet att se på tidningsmakeri, där man ständigt går vilse mellan träden i stället för att se skogen, och värderar nyheters vikt efter makthavarnas önskemål och världsbild.

Just för att han kommer från kulturen är det risk att han drar sig för att hävda kulturens och dess perspektivs stora betydelse. Vi får se.
Han har dessutom handikappet att ha jobbat på tidningens redaktion så länge att han nog inte kan motstå att värna mer om sina kollegor på arbetsplatsen än om tidningen som helhet.

Ändå håller jag tummarna. Det är inget lätt jobb. Jag misstänker att han själv inte har en aning om vidden av dess omöjligheter. Kanske sker något skojigt när han stångas med dem.

måndag 25 augusti 2008

Jämställd eller jämlik?

Sydsvenskan har ett stort reportagetema kallat “Jämlikhet i skolan”, som i själva verket handlar enbart om jämställdhet.
Vet de inte skillnaden?

Jämställdhet handlar om lika värde för könen, medan jämlikhet är dito för samhällsklasserna. Det är en stor tragedi att båda orden används – om vartannat – för att blott beskriva genusperspektivet.

Orättvisorna mellan samhällsklasserna är ofantligt mycket större än mellan könen. När båda termerna används om blott det sistnämnda blir de allra största sociala orättvisorna bortglömda.

Och så är det förstås även ett rent språkligt fel.

Det är inte alls bara Sydsvenskan som syndar med detta. Jag har sett det på hur många håll som helst. Som om jämlikheten vore uppnådd och avklarad i Sverige. Långt ifrån!

lördag 23 augusti 2008

Xbong på Malmöfestivalen


Nu är Malmöfestivalen 2008 förbi. Det var si och så med musikutbudet detta år, sammalunda med maten. Jag prövade några olika varianter på multikulturell snabbmat, utan att någon enda gång bli riktigt entusiastisk.

Det är ju inte ens särskilt billigt numera. Även skamligt enkla lösningar med billiga råvaror går lös på 50 eller 60 kronor. Då är det betydligt bättre ekonomi i dagens rätt på vilken restaurang som helst. Och för mycket går i repris. År efter år en tröttande mängd langos, grillspett och thailändska nudeltallrikar. Sådant höll jag mig undan.

Bland det jag prövade under festivalveckan var fisksoppan från Pim för 50 kronor, som i och för sig hade mustig smak men var snål med just fisk. Victor Jara-föreningens burgare för samma pengar är både läckrare och mer passande på detta jippo. Den är populär så det förslår. Det stora gänget kockar syns på bilden ovan.

Ett chocolateri erbjöd entrecote med två chokladsåser – en mörk och en vit. Jag vill minnas att det gick på 60 kronor. Entrecoten var faktiskt riktigt hyfsad, i lagom tjock skiva, dessutom grillad till sitt bästa tillstånd. Den var ett större glädjeämne än såserna, som i och för sig gjorde sitt till.

Det fina caféet på S:t Gertrud höll stängt under festivalveckan för att i stället servera sina sötsaker på Gustaf Adolfs torg. Där njöt jag stort av ett perfekt portugisiskt bakverk för 20 kronor, tillsammans med ett litet glas portvin för några tior till. Inte fy skam. De förmådde också en skön espresso.

Ett annat glädjeämne var festivalölen, denna gång Ysta. Trots den ringa alkoholstyrkan på folköl hade denna brygd en rik smak, dito färg. Den syns på bilden tillsammans med raggmunk med fläsk och rårörda lingon i halvportion för 25 kronor, vilket råkar vara samma pris som ölens.



Nästa år är det sannerligen dags för nyordning på festivalen, såväl vad gäller musiken som maten. Men jag har inga stora förhoppningar. Den verkar sedan några år göras i sömnen av höga vederbörande.

Här kan du läsa mer om min svunna tid som Sydsvenskans krogrecensent Bong.

onsdag 20 augusti 2008

Moto Boy – gränslöst gripande


Malmöfestivalen har ovanligt tunt med musik detta år. De sparar pengar och satsar i stället på “folkliga” fånerier.
Men några pärlor blev det i alla fall.
På söndagen såg jag Moto Boy, som fyllde ett tält på Mölleplatsen så till den grad att han var tvungen att ta fram sin mobilkamera och dokumentera det från scenen. Jag tog också en bild, som syns ovan.

Jag har inte hört honom förut – så illa uppdaterad är jag numera på rock- och popmusiken. Därför var jag alldeles oförberedd på upplevelsen. Jag blev så gripen att jag blev tårögd.

Han tog sig anspråkslöst igenom sin repertoar av ohöljt romantiska låtar, spelandes på en elgitarr som var hårdmetalltaggig i formen, sjungandes mestadels som en gossopran. Illrött läppstift och sminkade ögonlock, skinnjacka som sedermera byttes mot en röd sak, som hänger på mikrofonstativet på bilden ovan.

Det vore så lätt att förlöjliga. Själv var han i sitt personliga och öppenhjärtliga mellansnack inte ett dugg rädd för självironi. Men det ändrade inte faktum: Detta var tilltagande hypnotiskt och förtrollande för varje låt. Även en ärrad före detta rockrecensent som jag blev helt såld.
Moto Boy fortsatte fullständigt kompromisslöst med sin sentimentala musik, innerligt komponerad och framförd med tonsäker bravur och oomtvistlig inlevelse. Storslaget.

Många vet det säkert redan, så jag får sälla mig till kören: Moto Boy, eller Oskar Humlebo som han egentligen heter, kan gå precis hur långt som helst. Här är hans MySpace.

tisdag 19 augusti 2008

Cowboytänk


Jag vet att jag ofta kritiserar Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär på min blogg, men herrejösses – det går inte att motstå.

I dagens Sydsvenskan menar han att bara USA:s dominans i världen är ett skydd mot mörkare krafter. Han skriver:

"För om USA:s inflytande minskar - vems ökar?
Det lär inte bli EU:s. I utrikesfrågor är unionen alltför splittrad och förmågan att utöva verklig makt saknas eftersom man i det en gång så krigiska Europa numera tycks betrakta våldsanvändning som omodern och otänkbar."


Denna cowboyromantik är så enfaldig att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Dessutom full av felaktigheter.
Det kan väl inte vara en nyhet för Skogkär att USA:s vapenskrammel ställt till med minst lika många komplikationer som det påstått sig lösa?

Tror han verkligen på USA:s retorik om att vara världssamvete och räddare av friheten?
Och förstår han inte alls att det i långa loppet inte är krig som löser världsproblemen, utan helt andra satsningar – som EU har mängder av, medan USA alltför ofta ser på omvärlden som något att plundra.

söndag 17 augusti 2008

Mygel med VD-löner

Sydsvenskans ledarsida brukar snarare vara oberoende moderat än dito liberal. Men dagens ledare om de höga VD-lönerna skriver jag glatt under på.

De gigantiska löneklyftor som existerar är inte alls uttryck för kompetensskillnader, utan för klassamhället. De som bestämmer i samhället ser till att sko sig gott på det, med alla möjliga falska argument till försvar.

På de stora börsföretagen är det dessutom så att det inte finns någon enskild ägare som håller emot, utan ett nätverk av personer som ömsom är VD och ömsom styrelseordförande, och ogenerat hjälper varandra uppför lönetrappan. Mellan 2006 och 2007 steg svenska toppchefslöner med hysteriska 21%.

Oftast används tveksam statistik till att visa att chefslöner internationellt ligger högre, och att Sverige därför bör anpassa sig. Dels går statistiken att ifrågasätta, dels är det i så fall märkligt att motsvarande jämförelser inte görs med löner för vanliga anställda, och dels är det absolut så att chefslöner är på tok för höga i vilket land som helst.

Jag håller med Sydsvenskan: Om våra VD:ar är så sugna på internationella löner får de gärna söka jobb i andra länder. I Sverige finns det gott om folk som kan ta deras jobb och göra det betydligt bättre. Det finns en konservatism och all möjlig slags nepotism som står i vägen för en sund anställningspolitik för toppchefer.

torsdag 14 augusti 2008

Inflationsspöket


I modern marknadsekonomi anses inflationen som det värsta hotet. Visst är det skönt att slippa galopperande priser, men jag frågar mig ändå vad det kostar att bekämpa den, vilka politiska preferenser som ligger bakom denna enkla grundsyn. Alltså: vilka förlorar mest på inflation, och vilka förlorar mest på de metoder med vilka den bekämpas?

Jag är en lekman när det gäller ekonomi, men det är i hög grad de så kallade experterna också. Den ekonomiska vetenskapen lyckas ytterst sällan med det mest grundläggande inom all vetenskap: förmågan att förutsäga. A leder till B. Inom ekonomin är det så gott som aldrig så enkelt.
Strängt taget det enda som ekonomer lyckas med är att i efterhand förklara varför det inte blev som de förutsade.

Det dominerande verktyget mot inflation är Riksbankens justering av reporäntan. Sammalunda i de flesta länder med en modern kapitalistisk ekonomi. När priser stiger höjs räntan, och när de sjunker så sänks den. Egentligen är det ett verktyg mot överhettning av ekonomin, vilket i praktiken betyder att när det flödar så mycket pengar att även vanligt folk blir rikare, då stramas det åt med räntehöjningar.

Jag kommer inte ifrån misstanken att såväl inflationsspöket som ränteändringarna framför allt handlar om att flytta pengar från allmänheten till storfinansen.

Hur som helst verkar räntejusteringarna fungera rätt dåligt. Kom ihåg dot-com-krisen i början på detta millennium. Ideligen sänktes räntan för att sätta fart på ekonomin, men det tog sina år ändå. Gjorde då verkligen räntesänkningarna någon skillnad?
Bara möjligen en: börsmarknaden blev sakta mer optimistisk vartefter, det vill säga bidrog till en självuppfyllande profetia – och det är inte ekonomi, utan psykologi.

Nu är det samma sak, fast omvänt. Inflationen stiger, trots höjda räntor. Det är inte konstigt, eftersom höjda räntor självklart leder till höjda priser och kostnader. Ändå används räntejusteringarna med en närmast religiös övertro, som om det vore en trollformel. Ekonomisk vetenskap behöver återvända till skolbänken.

Jag är övertygad om att det finns effektivare sätt att motverka prishöjningarna. De åstadkoms oftast av storfinansen och myndigheterna själva. Se var höjningarna är som störst – energi och livsmedel, med 17% respektive 8% på bara ett år. Dessa branscher styrs av några få gigantiska företag med märkligt likvärdig prispolitik. Där döljer sig karteller, förstås. Men svenska myndigheter slår dövörat till. De har ändå ytterst små resurser att agera.

Näringslivet har ett enda syfte: att maximera sin profit. Därför har de förstås alltid en strävan att höja sina priser, oavsett vad. De vill även minska sina kostnader, så de befinner sig i en omöjlig paradox, men den löser de genom att helt enkelt skinna konsumenterna.

Ekonomi är politik. Numera låtsas alla makthavare att det är fråga om naturlagar, där alla är oskyldiga och ideologierna saknar betydelse. Det är fel. Vi får den ekonomi vi strävar efter, och vi kan i högsta grad välja. Det finns många olika vägar att gå.

Pressen är pinsamt flat i allt detta. De köper glatt överhetens argument och påståenden, kanske egentligen för att de som “tredje statsmakten” själva hör till den. Se t.ex. Sydsvenskan, som tar Riksbankens räntepolitik i stenhårt försvar, fast den har ifrågasatts blott in en bagatellartad detalj – dessutom av en så kallad ekonomisk expert.

Kristdemokratisk opportunism

Magnus Jiborn presenteras i Sydsvenskan (den tryckta tidningen, ej på nätet) som filosof och lobbyist. Det förstnämnda är pretentiöst som sjutton. Inte är man filosof bara för att man har läst ämnet på universitet. Det andra är en skumrasksyssla. Men när han kombinerar dem för att beskriva sig själv är det säkert med en god portion självironi.

I sin text om kristdemokraternas förslag att lagstifta om medborgaringripande tar han i och för sig stöd hos filosoferna Hobbes och Locke. Sådant applåderar jag. Kloka tankar från förr är ofta precis lika relevanta idag, och det är en stor sorg för vårt samhälle när varken makthavare eller debattörer vill kännas vid dem. Då begås historiens alla misstag igen och igen.

Magnus Jiborn går klart och tydligt igenom farorna med kristdemokraternas förslag. Det kan verka lovvärt med en lag som tvingar oss att ingripa när vi ser oförrätter ske – i synnerhet när det är fråga om våld. Men i verkligheten är det inte så lätt.
Magnus Jiborn nämner alla de invändningar jag kan komma på, så läs gärna hans text. Den är här.

Vad jag kan lägga till är några varningens ord om kristdemokraterna, som med sin murrigt pingstkyrkliga ideologi borde hållas långt borta från den lagstiftande församlingen.
De hittar på alla möjliga gulliga argument för sin reaktionära strävan, men det är falskspel. De är ute efter ett samhälle som följer pingströrelsens predikningar i hälarna. Tyvärr gör en slapp mediabevakning att de alltför sällan synas.
Ut med religionen ur politiken!

tisdag 12 augusti 2008

Xbong äter oxbringa


Oxbringa är gedigen och klassisk husmanskost. Sådant tröttnar man inte på. Den på bilden ovan är en lunchrätt jag glufsade i mig på Malmökrogen Siesta igår, i det relativt trevliga vädret. Klicka på bilden för att se en större version av den.

Jag föredrar ganska tjocka skivor av oxbringa. Ibland skärs de så tunt som om det skedde med osthyvel, vilket gör att tänderna inte har mycket att bita i. Å andra sidan är det viktigt att köttet är lättuggat, nästan sönderkokt. Det var inte riktigt Siestas bitar, men nära nog.

Och fettet får inte vara helt bortskuret. Där finns skön smak – och jag vägrar tro att så naturliga fetter kan vara skadliga.

Siesta kombinerade oxbringan med några rotfrukter som var modigt al dente, ungefär som Dreijing profilerade sig på Petri Pumpa. Det är skoj för tänderna men också en svår balansakt. Bara aningen för hårda rotfrukter bjuder mer motstånd än smak, vilket kvickt blir tröttande.

Viktigast med oxbringa är senap. De ropar på varandra. Siesta hade lite i såsen, men det räcker inte. Jag vill ha en rejäl klick ren senap, gärna av starkare sort, att doppa köttet i. Det var förstås lätt ordnat – Dijonsenap, till på köpet, så att två olika matkulturer fick omfamna varandra.
Inget dumt sätt att bli präktigt mätt.

Här kan du läsa mer om min svunna tid som Sydsvenskans krogrecensent Bong.

måndag 11 augusti 2008

Festivalhäng i stället för musik


Sydsvenskan har intervjuat Christian Dahl, “generalen” för Malmöfestivalen, som sätter igång på fredag. Att döma av hans ambitioner verkar det inte bli särskilt skoj eller spännande.

Han vill ha mindre musik och mer “interaktiva” arrangemang. Det låter trendriktigt, men vad innebär det i praktiken? Lite lekstuga med pyssel för barn? Interaktivitet kan vara spännande men är knappast någon nyhet för internetgenerationen. Det får vara något riktigt finurligt och kreativt för att göra festivalen minnesvärd.
Han ger inga ledtrådar.

Något liknande har nyligen gjorts: Det interaktiva spelet “Lost in Malmö” kostade 4,5 miljoner men lockade bara 30 ungdomar. Tala om fiasko. Till den svindlande kostnaden av 150.000:- per deltagare. De hade blivit mycket lyckligare om de helt enkelt hade fått pengarna i handen.

Borde han inte lära sig av läxan, och tänka om?
I stället pratar han om att det saknade en “naturlig hängplats” och så har de flyttat projektet till internet – säkert blott för att kunna påstå att de nått fler än de 30 ungdomarna.

Annars tjatar han om “livsstil” och berättar att han ägnar sig åt livsstilsidrott – vad nu det är. Där är “hänget” lika viktigt som idrotten, förklarar han själv. Ska man gå omkring och se cool ut? Festivalhäng...
Ska det vara interaktivt?

Han minskar begivenheterna för ungdomar. Mer till barnen och till 40-talisterna som förväntas bli aktiva pensionärer. Nästa år vill han ha något med mode.
Hur kul låter det?

Christian Dahl bor på Gamla Väster och är 38 år. Han har senast jobbat som kulturchef i Svalöv och som avdelningschef på Malmö stadsbibliotek. Hur kunde han få jobbet som Malmö stads arrangemangschef?

söndag 10 augusti 2008

Journalistik under bältet


SVT har visat en dokumentär om Peter Bratt, som var med om att avslöja IB 1973, med mera. Bilden ovan är från FiB/Kulturfronts redaktion när det begav sig, med Peter Bratt längst till höger och medförfattaren Jan Guillou i mitten.

IB-affären är fortfarande en av Sveriges största rättsskandaler, dels för att regeringen i trots mot grundlagen använde en hemlig organisation för sina egna partipolitiska syften, och dels för att journalisterna i en hemligstämplad rättegång bakom lyckta dörrar dömdes till fängelse – för spioneri. En absurditet som fortfarande inte har rättats till.

Bratt fortsatte sedan med diverse avslöjanden i DN, men då gick han allt som oftast under bältet – sexskandaler, den ena efter den andra.
Geijeraffären är den mest omtalade. Den förre justitieministern var kund hos prostituerade. Olof Palme med flera förnekade kraftfullt, så DN fegade ut och dementerade – samma gjorde Peter Bratt, som till och med skvallrade om vem som var hans källa: Leif GW Persson.
Senare avslöjade han att fackpampen Björn Rosengren gick på porrklubb, och några år därefter bedrev han en hetsjakt mot bastuklubbar, där homosexuella hade spontan sex.

Jag tycker genuint illa om Peter Bratts gärning efter IB-affären. Det kändes som han spekulerade i det offentliga samhällets fjantiga dubbelmoral om allting sexuellt. Vi är allihop kåtbockar, innerst inne. Än sen?

Dessutom slogs jag ofta av hans bristande civilkurage. Han överklagade inte IB-domen av rädsla för att som straff placeras i isoleringscell, vilket är mänskligt – men när han försökte försvara det med moraliserande floskler blev det rätt beklämmande. Och han fegade ur när det blåste i Geijeraffären, så till den grad att han försökte sätta dit sin källa, vilket inom journalistiken bör vara fullständigt otänkbart. Och så alla dessa sexartiklar.

Nej, det är svårt att beundra honom i längden. Även om jag har en del allvarliga betänkligheter också gentemot Jan Guillou har han imponerat betydligt mer med vad han har haft för sig efter IB-affären 1973.
Inte konstigt att de är ovänner alltsedan dess.

Xbong: Broderstugan


Det är inte bara på guldkrogarna som man blir positivt överraskad och får igång salivavsöndringen i gommen. Bland mer alldagliga krogar kan man stöta på större upplevelser än man förväntar sig – och betalar för.

Broderstugan på Östra Förstadsgatan 33 i Malmö är en äkta kvarterskrog. Hit kommer de som bor i området för att ta ett glas, äta sig mätta och pladdra med varandra. Anspråkslösheten är ristad i väggarna och matoset ligger tidvis tjockt i luften.

Denna typ av krog gör sannerligen inte sken av att bjuda på kulinariska sensationer, men det händer titt som tätt att de ändå får en kock i köket som med kärlek och kreativ lusta får till något som vida överträffar prislappen i menyn.

Jag frossade förtjust i den marinerade fläskfilén med chèvrepotatis och rostad paprikasås för ynka 124 kronor som syns på bilden ovan. Observera de vackra skulpturer som formats av potatisen.

Det var inte blott betagande som visuell upplevelse. Fläskfilébitarna var saftigare än bruklig på vilken krog som helst – och det hör med just detta köttstycke inte till vanligheterna. Därför brukar jag notoriskt undvika fläskfilé på krogen, men här ångrade jag inte avsteget från principerna.

Såsen var såväl behaglig som sofistikerad. Med sitt försiktiga anslag hävdade den sig inte helt mot övriga karaktärsfulla inslag på tallriken, men det gjorde samtidigt att den blev en smått förhöjande inramning till köttet, potatisen och grönsakerna. En snygg kombination.
Inte något mästerverk, men för 124 kronor ändå ett glädjande fynd.

Dessutom bjuder krogen en genuint familjär stämning och ett typgalleri bland både personal och gäster, som en romanförfattare skulle betala betydligt mer för att smygtitta på.

Det är synd att de flesta krogrecensenterna gör ett alltför snobbigt urval av krogar de bevärdigar med sin uppmärksamhet. De missar många små sköna pärlor.

Här kan du läsa mer om min svunna tid som Sydsvenskans krogrecensent Bong.

Bedrövlig filmrecensent


Film är väl i stort sett det enda jag inte har recenserat i pressen. Det vore kul, framför allt för att de flesta filmrecensenter jag läst är så enahanda och förutsägbara. De tycks allihop ha 40-talisternas kvasiradikala övertygelse (oavsett deras egen ålder) och ser på film som om de alltjämt gick på en utbildning i filmvetenskap.

Ett riktigt bedrövligt exempel är Michael Tapper på Sydsvenskan, som skriver så gott som idel nedsättande och moraliserande drapor, vad han än tittar på. Tyvärr är det ofta underhållningsfilmer från Hollywood, som varken han eller majoriteten av hans kollegor står ut med – av princip.

Hans stora fel är att ha något slags outtalad idealfilm han jämför allt han ser med, och blir därför fullständigt okänslig för filmernas genre, ambitioner, formspråk eller stil. Underhållning anser han uppenbart vara av ondo i sig – men det borde inte hindra honom från att bedöma sådan film utifrån dess egna förutsättningar. Det gör det.

Hans oduglighet är inte ens originell – han delar den tyvärr med hur många filmrecensenter som helst. De är stöpta i samma träiga form.
Vi behöver en ny generation filmkritiker, med förståelse för andra filmer än gamla Cykeltjuven, och med modet att förtjusas också av lekfullhet på vita duken.

Här är några senare exempel på Michael Tappers recensioner: The Dark Knight, Arkiv X, Mumien, Kung Fu Panda.

Men det finns undantag – även på Sydsvenskan. Martin Andersson skriver med förtjusning och öppet sinne, dessutom ofta riktigt roligt. Han vågar uppenbart låta sig förföras också av Hollywoods mesta publikfriare, när han tycker att de förtjänar det, och han förstår sig på nutida films former och innehåll.
I tidningen skriver han så gott som alla DVD-recensioner, ofta föredömligt kortfattat, men alltför sällan de stora biopremiärerna. Tyvärr.

Ingen tidning är oberoende

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan berättar att morgontidningarnas prenumeranter minskar raskt i antal, och ger sig sedan på vad hon nog uppfattar som en stor konkurrent: bloggarna.

Hon skriver: “Ledarsidorna står för något annat än bloggar: en konsekvent hållning som är tidningens till skillnad från bloggarens personliga åsikter – eller osynliga uppdragsgivares budskap.”

Vilket nonsens!
Naturligtvis är inte tidningars hållning mer konsekvent än bloggares, om sådant alls är mätbart – och om det har någon mening i en föränderlig värld.

Att en tidning har en hållning i stället för personliga åsikter går också att diskutera – har de omröstning på redaktionerna? Och vad är vitsen? En personlig åsikt är ärligare och mer konsekvent, eftersom den inte behöver kompromissa. Och när ledare skrivs anonymt, vilket är den envisa traditionen, blir det mest ett hån mot yttrandefriheten – kollektiva ståndpunkter är dess största fiende.

Osynliga uppdragsgivare dräller det av i tidningarnas värld, men bara då och då bland bloggare. Tidningarnas ägare ställer sina krav, till exempel just på grundinriktingen hos tidningarnas ledare. Bonnierpressens alla tidningar är “oberoende liberala” - en självmotsägelse som förstärks av att de naturligtvis inte är oberoende av sina ägare.
Det är djupt vilseledande av en tidnings skribenter att kalla sig oberoende, och dessutom ha mage att anklaga andra för att inte vara det.

Heidi Avellan vill behålla sitt välbetalda jobb och sina skriveriers särställning i mediaflödet. Men inget hon säger berättigar det.

Idrottens mörka ideal


Per T. Ohlsson på Sydsvenskan skriver i en ledare om de Olympiska spelens politiska sida och konstaterar att det sannerligen inte är någon nyhet. Nationalistisk yra har rått sedan starten i antika Grekland.

Han vill ändå hävda en särskild likhet mellan OS i Kina och det i Berlin 1936, varvid han tar till ett minst sagt vagt argument: “Den här gången, precis som 1936, är det värdlandets interna förhållanden som står i fokus.”
Goddag yxskaft.

Antingen är han för naiv eller för räddhågsen för att i stället granska de ideal som idrotten i sig innehåller och propagerar – och de stämmer alldeles utmärkt med nationalistisk förhävelse. Därför används alla sorters idrottsevenemang – ja, hela idrottsrörelsen – med särskild förtjusning av varje nation som strävar efter att prisa sig själv. Se bara hur de svenska idrottarna skildras i svensk press – som om de vore kämpar för själva svenskheten.

Vad annat är att vänta av en rörelse som baseras på att en ska bli vinnare och alla andra förlorare? Och förskönar atletiska ideal, som ligger mycket nära rasbiologins principer. Och som vardagsmat kräver att unga människor ska tuktas till en självdisciplin och ett självuppoffrande slit som man inte ens begärd av soldater. Och tillämpar en skoningslös utslagning redan på barn som knappt hunnit lära sig läsa ännu.

Det finns förstås en anledning till att just idrott används med sådan iver av mörka politiska krafter. Idrottens ideal bör granskas ingående och ifrågasättas på allvar. Men det törs nog ingen ledarskribent, särskilt inte mitt under ett OS, var det än hålls.

onsdag 6 augusti 2008

Institutet bekräftas oanandes


Den provokativa teatergruppen Institutet måste skratta gott när de läser Mats Skogkärs kritik av dem i Sydsvenskan. Han är provocerad och förstår inte att det är själva vitsen.

Vilken annan teatergrupp skrivs det om på tidningars ledarsidor? Skogkär tjänstgör omedvetet i deras föreställning, som naturligtvis inte begränsar sig till teaterlokalen på Norra Vallgatan i Malmö.
Så gör förstås också kommunens beslutsfattare, som minskat teaterns bidrag och ämnar slänga ut den ur lokalen.

Mellan politik och konst råder en naturlig motsättning, som bara är skandal när den är frånvarande. Konst ska provocera, annars är det på sin höjd underhållning – och hur tråkigt som helst i längden.
Institutet är uppenbart mycket mer än så. All heder åt dess gärning.

En undran till Institutet, dock: Är det inte på tok för lätt att provocera trångsynta politiker och politiska skribenter av Mats Skogkärs ynkliga kaliber?

lördag 2 augusti 2008

Guld till Kina


Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan blottar det orimliga i IOK:s vägran att se politik i idrotten, men hon verkar tro att det bara gäller för totalitära stater. Idrott är politik överallt, och OS är alltid storpolitik var det än äger rum.

OS I Berlin 1936 är den moderna tidens tydligaste exempel på detta. Nazisterna kramade ur evenemanget allt som gick att få av propaganda och nationellt paraderande – men de flesta värdländer för evenemanget har gjort sitt bästa för att skapa samma slags spektakel. Chauvinism är mer regel än undantag, och oftast förbi löjets gräns. Tyvärr håller sig de flesta för skratt när det gäller idrott, som inte sällan uppträder som vår tids kyrka.
Men dess ideal är mörka och dess historia delvis ganska rutten.

När det gäller just Kina förvånas jag av att Heidi Avellan inte med ett ord nämner det största stödet dess regim får från resten av världen: de gigantiska och närmast desperata investeringar som görs av storföretagen, som dreglar av tanken på att fånga en miljard konsumenter.
De kritiserar inte med ett ord regimen, utan fogar sig i stället glatt efter dess maktfullkomliga villkor. Som om pengar inte luktade.
Gör inte det Heidi Avellan minst lika bestört?