måndag 26 januari 2009

Stormen i vattenglaset


Direkt efter att Jonas Gardells drama klingat ut i rutan är det dags för ett nytt, denna gång inspirerat av forna års hårda stormar. Dess löjligt lättfunna namn Stormen antyder dess främsta brist: den på fantasi.

Jag trodde först att namnet skulle visa en koppling till Shakespeares formidabla pjäs med samma namn, men knappast. Det handlar helt enkelt om en storm och olika människoöden i densamma.
Och det är – i ännu högre grad än Jonas Gardells drama – inget annat än ett staplande av ytliga stereotyper på varandra. Dessutom, i motsats till Gardell, med rent bedrövlig dialog.
Alla karaktärer i dramat är dumbommar, ingen säger något som är det minsta intressant, tankfullt eller häpnadsväckande. Resultatet är erbarmligt tråkigt, trots ovädret.

Det är ett så bedrövligt dåligt manus bakom denna dramaserie att jag inte förstår hur SVT med alla sina resurser har mage att sända det. Är de både döva och blinda?

Nej, problemet är att varken SVT eller svensk film har någon levande konkurrens, där talang och förmåga får en chans. Det är en liten skara som får göra film i TV och för filmbolagen (som dessutom samarbetar intimt redan i initialskedet). Ett litet gäng som kliar varandras ryggar och låtsas att de skapar konst. De få nya som kommer in där tar bakvägen – i själva verket släpps de bara nådigt in av dem som redan är på plats.

Den trånga krets som håller hårt i kontrollen gör en intressant utveckling av svensk dramatik på film i det närmaste omöjlig. Då och då kan det blixtra till, av ren olyckshändelse – däremellan är det bara eländigt. Som i Stormen.

SVT måste brytas upp så att denna slutna familj spricker. Detsamma kan sägas om filmbolagen, som är lika slutna. Likaså Filminstitutet, den stora finansiären, som med sina pengars makt blott konserverar den bestående ordningen.
Det gäller också Dramatiska Institutet, Sveriges enda rejäla utbildning för filmregissörer med mera – dess trånga urval av enstaka elever gör att man även där har bäst chans genom att gå bakvägen, bli insläppt i branschen via någon släkting eller vän som redan befinner sig i den.

Stormen är bara ännu ett bevis på att något är väldigt unket i svensk TV och film. Upp med fönster och portar, ruska om och se vad som händer! Släpp kontrollen!

Här skriver Sydsvenskan, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om Stormen.

9 kommentarer:

  1. Jag reagerade på liknande sätt när jag såg del 1. Schabloner staplade på varandra. Inte ens Malm/Hirdwall lyckades rädda soppan. Bedrövligt!/Marianne

    SvaraRadera
  2. Glömde kommentera musiken. Dramat/faran/den stundande tragedin underströks ideligen av en jämmerlig kvinnoröst. A-a,A-a-a.
    Istället för ökad spänning orsakade den övertydlighet och kalkonvarning./Marianne (igen)

    SvaraRadera
  3. Marianne, jag håller med dig. En rätt kladdig soppa av alltför banala ingredienser.

    SvaraRadera
  4. Och alla dessa bilder på annalkande mörka moln... "Övertydlig" är ett ord som passar bra i sammanhanget.

    SvaraRadera
  5. Svaret när kompositören Maia Hirasawa sa till regissören att hon inte visste hur man gjorde filmmusik var ganska talande:

    - Jamen, det är ju just därför jag vill ha dig!

    Romantiserad konstnärsmyt, någon? Det här med hantverksskicklighet slängdes verkligen ut med Nya vågen. TACK för den Harry Schein..

    Både manus och regi är verkligen uselt, man undrar om personregi är något som föresvävat Östlund. Skådespelarna kämpar och glimtar till ibland ungefär som i Colin Nutleys filmer som bygger på improvisationer. Ljudläggningen i Stormen är obegriplig - vill inte Östlund att publiken ska känna någon spänning? Serien är i princip tyst. Förutom entoniga rösten som redan nämts med noll gestaltning.

    Man blir så besviken på SVT. Fast inte förvånad. Jag har varit i huset. Betonghäckar är bara förnamnet.

    SvaraRadera
  6. Serien är så dålig och tafflig så att man nästan blir förbannad bara av att tänka på den. Usel regi, bedrövligt manus och illa dåliga skådespelarprestationer. Är t ex bondkvinnan som svär hela tiden verkligen en "riktig skådespelare"? Svårt att tro. Men värst är ändå "den stämningshöjande sången"; AHH - A-A-A. AAArg - vad tänkte man där?

    SvaraRadera
  7. Maria, det var ett talande citat från regissören! Tyvärr är vårt kulturklimat ogint såväl mot hantverksskicklighet som mot talang, fast de hos goda konstnärsskap brukar gå hand i hand.

    SvaraRadera
  8. Avsnitt två tycker jag var värst om man har lust att jämföra delarna. Då sprang folk i en mörk skog o ramlade i vattnet medan stormen yrde. Man såg knappt deras ansikten. Skulle väl vara realistiskt mörkt men hur ofta filmas folk när de springer omkring i skogen? De letade på måfå efter nära o kära.Fullständigt knäppt med tanke på att detta var människor som bodde i en by där flera var beroende av skogen.Inget blev trovärdigt.
    Inger B.

    SvaraRadera
  9. Inger B, kul uttryckt: "De letade på måfå efter nära o kära." Mitt i prick. Också sant att det skär att dessa människor som bor vid skogen ska vara sådana främlingar inför den.

    SvaraRadera