måndag 29 juni 2009

Musik föddes ur inspiration


En 35.000 år gammal flöjt har hittats vid en utgrävning i Tyskland. Det var dessförinnan okänt - men anat – att musik går så långt tillbaka i vår historia. Jag kan slå vad om att det är betydligt längre än så. Konsten är ingen sentida lyx, utan en mänsklig livsnödvändighet.

Det äldsta konstföremålet som hittills har upptäckts är en sten i Sydafrika som dekorerades med geometriska mönster för 77.000 år sedan. Se bilden nedan. Det finns ingen anledning att anta att musiken skulle vara yngre än bildkonsten, snarare tvärtom – eftersom rösten är ett instrument vi föds med.


Jag tror att vi i framtiden kommer att ta för självklart att människan varit konstnärligt skapande allraminst sedan hennes hjärna började svälla sig betydligt större än andra apors. Det skedde för två miljoner år sedan.

Att vi inte hittar belägg på det beror på att sådana ting förgås genom tiden. Allt är inte hugget i sten, om man säger så. Flera gamla flöjter har hittats för att de gjorts av ben, som ofta står emot tidens nötning. Det har förmodligen också funnits trummor väldigt länge, men de var av trä och skinn, som inte består.

Sammalunda med bildkonsten. Bara sådant som fastnade på beständiga material finns kvar sedan lång tid tillbaka, men säkert gjordes långt innan dess andra målningar, som nöttes bort av naturens krafter.

När det gäller litteraturen är det nog så att skriftspråket inte är så många tusen år gammalt, men säkert talspråket. Poem och historier bevarades genom muntlig tradering, vilket fortfarande sker hos många naturfolk. Åldern på dessa är ofta rena gissningen. Jag misstänker att en del av dem, såsom skapelsemyter och vissa hjältesagor, kan vara väldigt gamla.

Mänskligheten värderar och bevarar sin historia, det är ett universalt fenomen – i alla kulturer vi känner till. De har säkert också värnat om sin konst, så gott det gick. Kanske är många myter sprungna ur den talande människans barndom, och många tongångar ända från den sjungande människans begynnelse.

Hur musik uppstod
När det gäller just musiken har antropologerna några olika teorier om dess framväxt. Redan Charles Darwin jämförde mänsklig musik med fåglarnas lockläten i parning, och trodde att musik hade med sexualiteten att göra.

Det finns liknande nutida teorier om att musik är hanars sätt att locka honor, men det förklarar inte kvinnors musicerande. Jag tvivlar på att musik var förbehållet män fram till vår tid, men nog är det sant att mången rockartist börjar med musikbanan för att imponera på det motsatta könet.

En annan teori är att musik växte fram som ett sätt att skapa samhörighet i en grupp eller flock. Inom evolutionsteorin har det börjat komma idéer om att evolutionen inte bara är en individuell mekanism, utan också social. Där passar denna tanke väl in.

Men långsökt är det. Musik uppstår först hos individen, vare sig det är att ta ton eller trumma med handflatorna på magen. Därför måste musiken först ha växt fram som något individuellt innan det blev något kollektivt, även om det kan ha skett i tät följd.
Förmodligen har det alltid gjorts skillnad på solist och kör. Men allt borde ha börjat med solot.

Självklart har musiken ofta i historien använts för att gjuta grupper samman. Det sker i högsta grad alltjämt. Men det var knappast så allt började.

Dansande goja
En tredje teori har hittat belägg i en videosnutt på YouTube (så visst är internet en guldgruva för mänskligheten), där en papegoja dansar i takt till Backstreet Boys Everybody:



Gojan har i vetenskapliga undersökningar visat sig kunna hålla takten även när den har ändrats. Detsamma kan andra djur som kommunicerar genom ljud och lär sig sin arts läten genom att härma varandra, t.ex. elefanter och delfiner. Dit hör också människan.
Övriga djur, t.ex. hundar, kan inte hålla takten.

Forskarna menar därför att musiken har kommit som ett slags bonus i och med att människan har utvecklat språk att kommunicera med. En bieffekt.

Det låter rimligt men kräver i så fall att språket är äldre än musiken, och det återstår att bevisa. Kanske, kanske inte. Tar inte spädbarn ton innan de börjar säga “mamma” och “pappa”? Uppfattar de inte takt och rytm innan de börjar bli hemma i syntax?
Det utvecklas nog ganska jämsides, men vi tenderar att vara mer uppmärksamma på våra barns språkutveckling, eftersom vi helt enkelt längtar efter att kommunicera med dem.

Homo inspiratus
Men alla tre teorier gör det vanliga misstaget att vägra erkänna människans konstnärliga behov. Vi törstar efter konstnärliga upplevelser. De är bryggan mellan dröm och vakenhet, mellan fantasi och realitet. I och med att vi fick en hjärna kapabel till så mycket mer än att styra kroppen efter instinkterna, fick vi också en längtan efter allt detta mer.
Kanske var det denna längtan som skyndade på hjärnans utveckling och ledde den in absurdum.

Jag tvivlar på att vi kan rätt förstå konstens ursprung innan vi medger dess fundamentala roll – att fylla livet med mening. Människan är inte främst homo sapiens, den förnuftiga människan, utan snarare homo inspiratus, den inspirerade människan.

Inspirationen är en grundläggande kraft i oss, lika ursprunglig som andningen den hämtat sitt namn ur (ordet betyder ursprungligen inandning). Så snart vi föds tar vi in genom alla våra sinnen, och vi hänförs. Jordelivet är märkligt, också ruskigt, men framför allt överväldigande. Det vi först och mest känner är förundran, och det lockar oss till sång, dans, måleri, litteratur och alla de andra konstformerna.

Vi föds, vi ser och vi svarar. Konst är vårt sätt att kommentera vår upplevelse. Innan det sker är upplevelsen halv och längtar efter sin kompletterande halva. Konst är oemotståndlig och oundgänglig eftersom vi är medvetna om att vi finns till och därför behöver förhålla oss till det.

Alltså: konst föddes samtidigt med medvetandet.

DN har en serie artiklar om musikens ursprung här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

lördag 27 juni 2009

Fel stjärna hedrad


Varje tragedi har åtminstone ett stänk av komedi. Det är en välsignelse, som hjälper oss att gå vidare. Fans som samlades vid Michael Jacksons stjärna på Hollywoods Walk of Fame för att hedra honom hamnade vid fel stjärna.

Det är den amerikanska kändissiten TMZ som berättar det. Därifrån är också bilden ovan.

Den stjärna som fansen vallfärdat till och dekorerat gäller i själva verket en av Los Angeles gamla radiostjärnor med samma namn. Sångaren Michael Jacksons stjärna är dold under dekorationer och skyltning i samband med premiären av filmen Brüno, vilket också låter som ett skämt – speciellt som en scen i filmen med La Toya Jackson har klippts bort på grund av Michaels död.

TMZ bidrar förresten till skämtet genom att dess artikel om just det ovanstående stavar fel på Michael i filnamnet: De har haft bråttom, så det blev “Micahel”.

Vi måste få skoja om allt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

fredag 26 juni 2009

Infernaliskt kämpande sångare


Michael Jackson har lämnat en fascinerande musikskatt efter sig. Hans suveräna dans och gigantiska produktioner gömmer grunden i hans konstnärskap: den infernaliskt kämpande sångaren. Det hörs i de många a capella-versioner av hans sånger som givits ut, och som ibland överträffar de orkestrerade versionerna.

När jag var rockrecensent på DN på 1980-talet fick vi en klase maxisinglar till redaktionen, som bland annat innehöll a capella-versioner av några låtar från albumen Thriller och Bad. Jag lyssnade med häpnad. Där visade det sig oomtvistligt vilken fenomenal sångare Michael Jackson var.

Rösten var inte den största i populärmusikens historia, men som han jobbade med den! Inte en stavelse halkade förbi slumpmässigt. Han knådade varje ton, varje ord, så att låten inte kunde bli annat än just den skulptur han avsåg.

Varje sångare borde studera hur hängivet han slet och kämpade med sångerna. Man blir matt, urlakad, bara av att lyssna på det.

Här är några exempel:

Another part of me från Bad, 1987, är inte en av de mest spännande sångerna, varför Michael slet lite extra med fraserna för att blåsa liv i dem. Han fick verkligen kavla upp armarna, eftersom sången inte i sig själv lyfte.
Det är inte ren a capella. Lite trummor finns med, likaså kören här och där. Precis lagom för att det ändå ska gå att dansa till (filmbilderna är från ett liveframförande av samma låt, men a capellan är förstås från studioinspelningen av albumet):



The way you make me feel, också från Bad 1987, är en betydligt starkare låt med sin oemotståndliga svängighet, liksom svävande i en lätt euforisk dimma. Märk hur tydligt Michael artikulerar stroferna och ändå accentuerar rytmen. Han håller sig inte slaviskt till takten, utan improviserar lite i smyg med rytmen, som om det vore jazz.
Det är faktiskt väldigt mycket jazz. Och sex förstås:



Earth song från History, 1995, får bli den pampiga finalen på detta lilla urval. Sången är ohyggligt mäktig i sin orkestrerade version (och i den monumentala videon, som syns i bild). Jag tror att det är denna sång han helst själv skulle göra till sitt testamente.
A capella-versionen har inga trummor eller körer, i stället kommer då och då påträngande ljudeffekter från den dramatiska videons scener. Det blir väldigt effektfullt i sin sparsamhet.

Men lyssna framför allt på hur passionerat Michael Jackson sjunger, som om det vore i ett tempel. Han såg det nog så. Rösten innehåller sorg, vädjan, raseri, triumf. Det är gränslöst.
Artister brukar fnysa åt frågan om deras musik kan förändra världen – men om det någonsin är möjligt så måste det ske genom en sånginsats som denna. Det är inte blott sång, det är besvärjelse:



Jag har också skrivit detta inlägg om Michael Jackson:
Michael Jackson dog när han lämnade scenen

Här är dagens skörd i tidningarna om Michael Jacksons död:
DN här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Michael Jackson dog när han lämnade scenen


Michael Jacksons plötsliga död bildade ett sorgligt pukslag på ett liv som trots all fenomenal framgång måste beskrivas som ett tilltagande lidande. Underhållningsbranschen är alltför lik Romarrikets gladiatorspel. Det är ont om riktiga vinnare.

Michael Jackson piskades till sina stora prestationer som barnstjärna och verkade sedan stå för piskandet själv, under resten av den makalösa karriären – upp till den absoluta toppen, för att sedan falla till den absoluta botten. Måttlöshet på alla sätt.

Trots de många skandalerna behöll han en beundrarskara, som dessutom för varje år obehindrat föryngrades, fast det hann gå decennier sedan hans största skivframgångar och storslagna konsertturnéer. Det fanns onekligen något i hans artisteri som aldrig slocknade, och som säkert kommer att fortsätta fånga nya generationer en lång tid framöver.

Även om han hann bli 50 år, vilket är en aktningsvärd ålder bland de i förtid avlidna pop- och rockidolerna, sällar han sig tveklöst till deras arketyp. Ett slags populärkulturellt martyrium, guldkalvarna som offrades för allmänhetens gränslösa törst efter spektakel och sensation.

Jag tycker att hans musikaliska höjdpunkt var albumet Bad och tillhörande världsturné, som jag hade turen att se live i Göteborg i mitten på 1980-talet. Då var han med sin besynnerliga androgyna gestalt en rockig sagofigur som det inte gick att förhålla sig likgiltigt till.

Hans magra gestalt där på scenen var närmast hypnotisk. Man kunde inte slita blicken ifrån den, fast det fanns gigantiska monitorer på båda sidor om scenen som visade honom i närbild. Hans sång var lika mästerligt intensiv som dansen. Det kändes som blod, svett och tårar inneslutna i en dröm – kanske en mardröm, som man ändå inte ville vakna ur.

Inte han heller. Michael Jackson levde för scenen. Han började nog dö när han lämnade den. Därför är det ytterligare tragiskt att han dog strax innan han skulle upp på den igen, för en sista serie konserter.

Jag skrev faktiskt en pjäs om honom, som jag kallade Sad. Den gick i radio där på 1980-talet, utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Den Michael Jackson jag skisserade i teatermanuset var precis så ohjälpligt olycklig som det med tiden blev klart att också originalet var.
Allting har ett pris. Han vann en hel värld men på bekostnad av sitt eget liv.

Det var vi andra som vann – ett makalöst artisteri. Se t.ex. nedanstående framförande av Man in the mirror från den amerikanska Grammisgalan 1988:



Jag har också skrivit detta inlägg om Michael Jackson:
Infernaliskt kämpande sångare

Aftonbladet skriver om Michael Jacksons död här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om .

Domare friade domare


Hovrätten har slagit fast att domaren Tomas Norström inte var jävig i rättegången mot The Pirate Bay. Han får viss kritik, men det är allt. Hovrätten tänker mer på rättvisans representanter än på rättvisan.

Norström kritiseras för att han inte i förväg meddelade sitt medlemskap i organisationer som stöder upphovsrätten i enlighet med t.ex. skivbolagens tolkningar av den. Några av deras representanter var också medlemmar i samma organisationer.

Reglerna om jäv säger att även en situation som kan leda till misstanke om jäv ska vara nog för att en jävsituation ska föreligga. Alldeles uppenbart har det varit så i detta fall, varför hovrättens beslut är minst sagt beklagligt. Hur mycket misstanke måste det vara fråga om – och från vem?

Det är svårt att se hovrättens beslut som annat än ett försvar av en kollega.

Norström anser sig som en expert på upphovsrättsfrågor och har agerat flitigt som sådan redan före rättegången mot The Pirate Bay.
Jag håller det för alldeles osannolikt att han inte norpade åt sig den rättegången – fast detta är i strid mot reglerna – och sedan malde på som rättens mest “sakkunniga” för att få en dom som han och hans kamrater i de nämnda organisationerna var nöjda med.

Man måste inte vara särskilt konspirationsteoretiskt lagd för att se mönstret. Det är en skam för svenskt rättsväsende att han har fått godkänt för sitt agerande.

De mäktiga håller varandra om ryggen och kallar det rättvisa. Andra ord faller sig naturligare.

DN skriver här, Aftonbladet här, Svenskan här, Expressen här och här om Hovrättens beslut.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

torsdag 25 juni 2009

Forntiden dömer framtiden


Tingsrätten dömde till bokförlagens fördel, att namnet bakom en fildelande IP-adress ska lämnas ut. Ingen överraskning. När det gäller så gott som allt på internet står den gamla världen mot den nya. Rättsväsendet är gammalt så det förslår.

Det blir allt tydligare när det gäller fildelning och annat kopplat till internet, att forntidens principer slåss mot framtidens möjligheter. Det gamla systemet vill inte ha några som helst ändringar och kämpar emot utvecklingen, vägrar till och med att erkänna den.

Det håller inte i längden, alldeles oavsett vad domstolarna beslutar. Framtiden har aldrig i historien kunnat kuvas, så det lär inte ske nu heller. Det är en lika dålig strategi av skivbolag och bokförlag som av rättsväsendet att stå och kämpa emot. Bolagen riskerar att gå i graven, rättvisan riskerar att bli perifer och överspelad.

Varför kan inte makthavarna sätta sig ner och på allvar begrunda hur man skapar win-win av detta, en situation som alla kan gilla – i stället för ett utsiktslöst krig mot hela de kommande generationerna?
Därför att de har för många barn ihop, alla dessa samhällstoppar – i politiken och i näringslivet. De känner för varandra, men inte för den väldiga allmänhet som de blott odlar fördomar om.

Domstolarna dömer efter de lagar som regeringarna skriver. Vill vi ha en ändring så ska vi inte bry oss så mycket om dessa enskilda domar, utan välja en regering som stiftar lagar vi kan leva med.

Svenska Dagbladet skriver om domen här, här, här, här och här, DN här, Aftonbladet här, Expressen här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Nakenhet är inte skamlig


Fritidsnämnden i Malmö har beslutat att kvinnor ska få vara topless på alla kommunens bad. Det är inte bara en jämställdhetsfråga, utan handlar om vilken attityd vi vill ha till oss människor. Nakenhet bör inte vara något skamligt.

Det är sorgligt att hyckleriet och moralpaniken han kommit i retur under de senaste decennierna. På 1960-talet och det tidiga 1970-talet växte en bejakande och positiv attityd till nakenhet fram, men de senaste åren har utvecklingen vänt. På alla möjliga sätt bekämpas nakenhet och beskrivs i negativa ordalag, som om människokroppen vore något att förakta och skämmas för. Absurt!

Ett positivt förhållande till den nakna kroppen är en nödvändighet för att vi ska kunna uppskatta oss själva och varandra utan ångest, utan hämningar som förgiftar våra sinnen. Det är en kuslig hatiskhet mot livet självt som ligger bakom de grumliga moraliska argument som tas till mot nakenhet.

Konsten har genom hela världshistorien visat den enkla sanningen: den nakna människokroppen är vacker och ska hyllas för det. Vi borde jubla åt nakenhet i stället för att fnysa åt den, prisa i stället för att fördöma den. Annat är lika absurt som sjukligt illvilligt.

Självklart ska de som vill klä sig från topp till tå få göra det, men lika självklart ska de som så önskar få klä av sig – utan att den förra gruppen ska kunna hindra det för att de anser det olustigt eller omoraliskt. Det är rent nonsens.

Det är utmärkt om kvinnor får friheten att välja om de vill skyla sina bröst eller ej. Jag tycker att vi lika gärna kan fortsätta med att låta folk gå spritt språngandes nakna om de har lust med det. Nakenhet är ingen synd, människokroppen är inget monster.

Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, Svenskan här och Expressen här om beslutet i Malmö kommun.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Femton sorters tomater i en sallad


Siesta på gamla Väster i Malmö är en av de restauranger jag oftast besöker numera – utan att behöva skriva om det, sedan jag slutade som Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong. Men på sin sommarmeny har de blandat till en sallad med cirka 15 olika tomater, som förtjänar några ord.

Tomaten är en flitigt använd men ändå sorgligt underskattad grönsak i svenska kök, av den anledningen att det är så himla svårt att hitta riktigt läckra tomater i butikerna. De må vara röda som stoppljus och stora som tennisbollar, men smakar ofta föga mer än vatten.

En tomat som fått slicka i sig ordentlig med solljus och växa i sin egen takt, som inte är föraktlig, har en klang i smaken och en ljuvlig sötma. Sådana tomater stöter man alltför sällan på i livsmedelsaffärerna.

De tomater jag minns med störst behag odlade jag själv på balkongen, när jag hade en lägenhet i söderläge, sju trappor upp i ett höghus i Brandbergen. Jag minns vilket sjå det var att hålla dem vederbörligt vattnade – men det hade sin belöning. Sådan friskhet och lustfylld sötma minns man länge.
Uppenbarligen, för det var sådär 25 år sedan.

Siesta har sina hyss för sig med maten. De lägger större besvär på råvaror, ingredienser och tillredning än man kunde begära – i synnerhet till de ganska modesta priserna. I sommarmenyn finns en tomatsallad, som blygsamt ackompanjerar gösen, och som innehåller runt 15 olika tomatsorter.

En fröjd för både gom och öga. Se bilden ovan, där salladen på min enträgna bön serverades i särskild skål helt för sig själv. Den har blandats med fläderblommor, chili, samt en apelsin- och gräslöksdressing, som förstärker friskheten och breddar smakupplevelsen.

Bredd är det i och för sig ändå på de olika tomaterna, som skiljer sig från varandra lika mycket i smak som i utseende. Ett riktigt spektakel för gommen, och hur mycket sommar som helst.

Klicka på bilden för att låta munnen vattnas av en förstoring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

onsdag 24 juni 2009

Ekonomi har blivit religion


Nu har frågan om det eventuella klimathotet hoppat från meteorologer och geologer till ekonomer. De uttalar sig tvärsäkert, fast det ligger utanför deras expertis – och de är lika oense som klimatforskarna.

I DN förklarade två ekonomer att klimathotet från koldioxiden inte existerar och därför är satsningarna för att råda bot på det riktigt galna investeringar, som kommer att drabba i synnerhet fattiga länder hårt.

I nästa dags DN deklarerade två andra ekonomer bestämt att det är tvärtom: klimathotet är verklighet och kraftåtgärder behövs. De menar också att ekonomer inte har kunskap i ämnet och därför inte kan ha egna åsikter om saken, vilket tydligen inte hindrar dem själva.

Och här kan DN:s läsare diskutera saken. Men det är ingen lätt sak, när ord står mot ord.

Den nya religionen
Jag har mina tvivel vad gäller skräckbilden av klimathotet, men jag går inte i första hand till ekonomer för att komma till klarhet. Att de alls lägger sig i debatten med så tvärsäkra uttalanden är ett tecken på att ekonomin blivit något av den nya religionen.

Ekonomer borde kunna berätta vad en klimatkris kan komma att kosta, likaså aktioner för att stävja den. Men det är allt. Faktum är att de är rätt dåliga på ekonomi också, för det är ytterst sällan som ekonomer klarar det vetenskapligt självklara att med sina teorier förutsäga med någon träffsäkerhet.
Ekonomi är ingen vetenskap, så det kanske är rimligt att kalla det en religion?

Val mellan två onda
Det finns ett stort allvar bakom dessa gnabbanden. Om vi lägger våra resurser på att dämpa koldioxidutsläppet kommer det att kosta vår värld – särskilt de fattiga regionerna – stora resurser, som kanske kunde användas bättre, såväl för miljön som för människors välfärd.
Å andra sidan: om klimathotet är en realitet, då kan det bli ofantligt kostsamt för världen om vi inte agerar.

Det sorgliga är att naturvetenskaperna inte är enade. Det beror på hur vetenskap fungerar i praktiken. Forskare och institut jagar pengar och vill därför att deras rön ska vara viktigast i världen.

Meteorologer vinner just nu massor på klimathotet, eftersom det i viss mån är deras bord. Biologer vinner massor på miljöhotet, för det är i hög grad deras bord. Protesterna kommer mest från geologerna, men man vinner inte mycket i vår moderna, hysteriska värld på att säga att det inte är någon kris, så de har väldigt svårt att göra sig hörda.

Och här sitter vi, stackars allmänhet, och vet bara en sak: vad det än kostar så är det vi som får betala.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

tisdag 23 juni 2009

Rökningen bör bekämpas fördomsfritt


Barack Obama skärper kraven på tobaksindustrin i USA och inför en del tuffa regler. Det hade varit radikalt för sådär 30 år sedan, men är förstås fortfarande angeläget. Mina drömreformer missade han dock.

Tobaksindustrin bekämpade under 1900-talets andra hälft frenetiskt forskningsresultat om rökningens skadeverkningar. Det har lett till hur många dödsfall som helst. Sådan är kapitalismen när den är som värst.

Det är länge sedan tobakslobbyn hade grepp om Washington (möjligtvis med undantag för när George W Bush var president, för han var en riktig medlöpare på alla dumheter). Men rökningen förblir ett stort problem, som det vore skönt att råda bot på.

Drömlösningar
Nu ska nikotinet minskas, lockande smaksättning förbjudas, likaså reklam i barns närhet eller riktad till dem. Varningarna på cigarrettpaketen ska också regleras. Obama är själv rökare sedan tonåren, så han kan problemet.

Det är jag också, men jag drömmer även om andra lösningar. En naiv dröm är cigarretter med ett minimum av gifter. Många av de skadliga kemikalierna i röken kommer från tillsatser – parfymer och allt vad det är. Det finns nu märken som tagit bort en del av dessa, och de är nog inte fullt lika skadliga.

En fortsatt sådan forskning bör tobaksindustrin åläggas. Mindre farliga cigarretter. Politikerna är rädda för det, eftersom det låter som att man vill locka folk att fortsätta röka. Men många människor dör under tiden, så det är dags att se det medmänskligt. Varje gift som avlägsnas från cigarretterna räddar väldigt många liv.

Nikotinet är inte värst
Obama vill sänka nikotinhalten i cigarretterna. Det tror jag är vansinne. Det har redan skett med alla “light”-varianter, men följden är ofta att man bara röker fler cigarretter. Eftersom nikotinet egentligen är den minsta hälsorisken i rökningen borde de kanske i stället pröva att öka nikotindosen i cigarretterna, för att se om det leder till minskad rökning.
Det bör i alla fall prövas.

I många länder ökar ideligen skatten på tobak, med den hycklande ursäkten att det ska avskräcka från rökning. Det handlar nog mer om att fylla på statskassan, för de drogberoende ser sällan till kostnaden. I stället kan följden bli att rökare får både dålig hälsa och dålig ekonomi. Vad är vunnet med det?

Det måste få kosta
Rökningen kostar samhället mer än skatt på cigarretter någonsin kan ta in, så samhället bör nog vara berett att satsa nya fräscha pengar på att få folk att sluta.

Då är det märkligt att apotekens nikotinpreparat är så dyra att en rökare knappast har råd med en sådan kur. Nikotinpreparaten – tuggummin, sugtabletter, plåster osv. – bör förstås vara så billiga att rökare obekymrat kan gå över till dem.
Det skulle spara massor med liv, även för folk som sedan aldrig slutar med preparaten.

Allra viktigast är förstås att nya generationer inte börjar röka. Det är nog mest en fråga om information och attityder. De ungdomar som är i riskzon att börja röka går inte att skrämma bort med bilder på tjäriga lungor, för de slår antingen ifrån sig eller lockas av det farliga och förbjudna.

Gör rökning löjlig
I all propaganda mot drogmissbruk är det nog effektivast att använda humor: att förlöjliga beroendet, se till att det inte alls är cool. Vi står ut med att vara döende, för det är ju varenda människa ändå sedan födelsen, men vi vill helst inte vara löjliga.
När rökning blir löjligt så kommer ytterst få att börja.

Politikerna drivs egentligen inte av viljan att få stopp på rökningen, utan av viljan att uppfattas som att de vill få stopp på den. Det är inte alls samma sak, och leder ofta till olika beslut. Vi behöver beslut som verkligen strävar efter att få stopp på rökningen. Då måste vi betrakta problemet och lösningarna fördomsfritt.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om Obamas aktion mot rökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Titta under stenar är pressens sommarsyssla


DN avslöjar att några riksdagsmän låter sina vuxna barn bo i deras övernattningslägenheter. Aftonbladet och Svenskan hakar på. Det är emot reglerna, men knappast något brott mot mänskligheten. Snarare är det sommarens nyhetstorka som börjar märkas, trots den senaste tidens många regn.

Tidningsredaktionerna gör så då och då. De går runt och lyfter på stenar, som alla vet döljer en huggorm eller två. Även om det visar sig bara vara en liten esping sätter de sedan igång ett liv i spalterna, som om de avslöjat hin håle. De blåser upp ballongen tills den spricker.

Det är inte seriös journalistik, utan raka motsatsen. Att det sker ett och annat litet regelbrott bland 349 riksdagsmän är ingen överraskning. Viktigare är de många privilegier de har helt enligt reglerna – och de många tokiga beslut de tar som blir absurda regler för alla oss andra.

Läs vad den alltid genomtänkte bloggaren Svensson säger om saken. Han ser allt från vänster, men låter sig inte fångas i sådana här enkla fällor.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

Extremt expressiva extremiteter


Jag har startat ett litet konto på Deviant Art med några av mina bilder. Där hittade jag ovanstående foto, lika fascinerande och främmande som en tavla av Salvador Dalí.

Det är ett “självporträtt” av en finsk konstnär som kallar sig Little Silver Bones. Han har gjort flera i samma stil, allihop lika besynnerliga och uttrycksfulla.

Det är inte ovanligt bland konstnärer nu för tiden att använda sig själva som både motiv och verk, men Little Silver Bones gör det ovanligt expressivt – med hjälp av sina långa och smala extremiteter.
Här är ett till exempel på hans fotokonst:


Deviant Art är en intressant webbplats för lite udda bildkonst. Mycket är animeinfluerat, annat är överromantisk flumkonst, men det finns också en hel del härligt udda verk och konstnärer. Ovanstående exempel hör definitivt dit.

Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

måndag 22 juni 2009

Celibat blir man inte helig av


Paraguays president Fernando Lugo tycker att den katolska kyrkan ska avskaffa celibatet för präster. Han har själv varit biskop och gjorde ändå kvinnor med barn, så han talar i egen sak – men rätt har han ändå.

Celibatet för prästerna i katolska kyrkan växte fram så sakteliga genom århundradena. Först på 1100-talet blev det obligatoriskt. Att celibat skulle vara liksom lite mer andligt än ett aktivt sexliv hämtades dels från Paulus (1 Kor.7) och dels från Jesus (Matt.19). Men båda betonar att det inte är för var och en, utan för dem som förmår det och uppsöker det frivilligt. Så här säger Jesus:

”Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.”
Egentligen använder Jesus ett ord som betyder “kastrerade” och syftar på celibat. Den svenska bibelöversättningen har varit lite pryd i sitt ordval – inte särskilt förvånande.

Denna avoghet mot sex inom kristendomen bottnar förmodligen i synen på jordelivet och dess lustar som något lägre, att följas av en paradisisk (och könlös) tillvaro efter döden. En trist syn på existensen, som bara med tvekan kan spåras till Jesus. Paulus, dock, är mer på det spåret. Det var inte många nöjen han godkände.

Jesus bjöd på vin och skämtade mycket i sina liknelser. Han ville inte ens döma en kvinna som avslöjats när hon var otrogen. Min gissning är att han inte skulle förstå poängen med att kräva celibat av någon, men inte heller klandra dem som valde det själva.

Man blir inte helig för att man avstår något som jordelivet bjuder, i synnerhet när det är så behagligt som sexualiteten, en urkraft som gör störst skada när den förtrycks.

Dessutom är det få förunnat att klara avhållsamheten i längden. De flesta har allehanda hyss för sig ändå, men fördolt och i skam. Vad är poängen med det?
Präster som lever så är knappast de mest lämpade att ge sina medmänniskor råd om livet och andligheten.

Bilden är en målning från 1600-talet av Giovanni Lanfranco, föreställande bebådelsen – när Maria får veta att hon är med barn, fast hon är jungfru. Det är ett motiv som har roat många konstnärer genom århundradena. Klicka på bilden för att se en förstoring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

Ännu en upphovsman som tänker med plånboken


I Aftonbladet skriver kolumnisten Ronnie Sandahl att piratpartiet vill ta ifrån honom hans levebröd. Han ignorerar ogenerat de kränkningar mot integriteten som är vad piratpartiet och många andra framför allt reagerar emot.

Sandahl hälsar på den döende bruksorten Hälleforsnäs och jämför med papperstidningarnas hotade bransch. Det är en spekulativt sentimental jämförelse.
Men Ronnie, det är inte fildelning som utgör det stora hotet mot papperstidningarna, utan själva internet, där aktuell information i väldig omfattning presenteras gratis, även av tidningarna själva.

Ytterligare lömskt är det av honom att kritisera piratpartiet för att de vill ha fri fildelning, men inte med ett ord nämna deras främsta anledning: det kusliga övervakningssamhälle som blir följden när man försöker stävja fildelning.

Därmed visar sig Ronnie Sandahl vara ännu en jämförelsevis framgångsrik upphovsman som struntar blankt i de mänskliga rättigheterna när det kommer till hans egen plånbok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

söndag 21 juni 2009

Varför ökar svälten?


Det finns fler svältande nu än någonsin förr, berättar Svenska Dagbladet. Över en miljard människor! Varför minskar inte svälten? Både teknologin och välfärden i världen ökar ju. Något håller på att gå väldigt fel.

När jag var liten grabb i början på 1960-talet pratades det mycket om de svältande i u-länderna, med ideliga reportage på TV, insamlingar och debatter. Hoppet stod till FN, men också lilla Sverige vräkte på med u-hjälp. Då fanns det drygt tre miljarder människor, nu är det nästan 7 miljarder.

Genom decennierna av befolkningsökning har svälten lämnat löpsedlar och politiska dagordningar, med några tillfälliga undantag som t.ex. Band Aid. Den tilltagande tystnaden, jämte välfärdstillväxten i länder som tidigare verkade evigt förvisade till nöd, har fått mig att inbilla mig att problemet varit på väg bort. Att världssvälten snart ska vara blott ett ruskigt minne.

Statistiskt sett kanske man kan hävda det, om man är riktigt cynisk med siffrorna. Att det aldrig varit så många svältande förr beror i hög grad på att det aldrig funnits så många människor som nu. En miljard är trots allt bara en dryg sjättedel av jordens befolkning. På 1960-talet var det nog en betydligt större andel som svalt.

Men för den svältande miljarden är det ringa tröst. Och för vårt världssamfund är det en klen ursäkt. Just nu, i finanskrisens spår, är det de svältande som åter tar de värsta smällarna. Och värre lär det bli vartefter priserna på matvaror skjuter i höjden, och det gör de. Något är fundamentalt fel i vår världsordning.

Vi kan inte enbart lita till marknadskrafterna. Den enorma orättvisa med vilken världens resurser fördelas måste kraftfullt motarbetas med politiska medel.
Lösningarna finns, men de kommer bara att genomföras om vi som proppar våra bukar fulla kräver det – även om det betyder mindre portioner på våra tallrikar, och även om det innebär mindre profit för de multinationella företag som glatt skinnar världens fattigaste för att kunna tjäna ännu mer pengar på oss med pengar i plånboken.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

fredag 19 juni 2009

Religioner blir grymmare ju mäktigare de är

I DN har tolv kändisar skrivit på ett upprop för det sekulära samhället: att religion inte ska få kväva folklig frihet. Det är den ojämförligt angelägnaste frågan i vår värld just nu.

Det är bara några hundra år sedan Newton med sin celesta mekanik visade hur himlakropparna rör sig och därmed lade grunden för vad vi kallar den naturvetenskapliga revolutionen, som inte längre gjorde gud nödvändig för att förklara världens existens.

Något har säkert gått förlorat i och med guds detronisering, såsom en lyhörd ödmjukhet inför världens underverk och en längtan hos människan efter högre värden – men mest har vi vunnit på förändringen, faktiskt också på nyss nämnda punkter.

Politisk flathet
Det finns en ohygglig egenskap hos många religioner: ju mäktigare de är, desto grymmare blir de. När kyrkor kan styra över samhället går det mestadels åt fanders. Man behöver inte vara särskilt historiskt bevandrad för att konstatera det.
Och det är lika sant i dagsläget.

Ändå finns en tilltagande flathet hos den politiska makten gentemot religionerna och deras samfund. Mänskliga rättigheter som vi nyss slagit fast som självklara viftas bort bara för att några religiösa utövare skulle kunna bli förnärmade.
Det stiftas till och med lagar som ska skydda religionernas vansinnen mot offentlig debatt och kritik.

I Sverige sker detta mestadels för att politikerna är livrädda för att underblåsa främlingsfientlighet – men deras skydd av den hatiskhet som en del religioner visar det öppna samhället kan inte leda till annat än eskalerande konflikter och tilltagande fientlighet mellan olika befolkningsgrupper. Där den öppna diskussionen förbjuds tar förnuftet slut. Fördomar och hat kommer i dess ställe.

Det öppna samhället
Vi måste tro tillräckligt mycket på det öppna samhället och de medborgerliga rättigheterna för att inte begränsa dem under några som helst omständigheter. Annars kan vi inte få annat än förtrycket i retur och hatet ut på gatorna.

Den sorgliga situationen nu är att alla vet hur tokigt det går, men de flesta känner att de inte får prata om det. Den politiska korrektheten har blivit ett fängelse, rentav en tortyrkammare. Vi blir allihop offer. Politikerna aktar sig för att ta i dessa brännheta frågor och kallar det reform, kulturdebattörerna och journalisterna tävlar om att vara mest politiskt korrekta och kallar det radikalt.

Dumheter! Vi måste kunna prata om allt. Vi måste också kräva att samhället styrs av förnuft och medmänsklighet, inte av dogmer som det är förbjudet att ifrågasätta och som redan har bevisat att de leder käpprätt åt helvete.
Och då menar jag helvetet på jorden. Något annat vet vi inte om, men den jordiska varianten har vi alltför många konkreta exempel på.

Jag är övertygad om följande:
Religion ska inte under några omständigheter tillåtas påverka hur vi utformar vårt samhälle. Ej heller ska de tillåtas lägga munkavle på åsikts- och yttrandefriheten.

När vi ser oss om i världen är det lätt att konstatera att religioner antingen utgör roten till de svåraste problemen och de största hemskheterna i den, eller används som argument för dem. Sak samma.
Religion har för mycket länge sedan förverkat sin rätt att ha inflytande över samhället och dess medborgare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .


Jordgubbars ådring


Nu är det midsommarafton, vilket med naturnödvändighet innebär sill och nubbe, men även jordgubbar. Därav bilden ovan.

Regnet har just börjat smattra mot rutan. Och nu kom en åskknall. För en gångs skull med god timing. Jag är precis hemkommen från en tur på stan, som inkluderade en silltallrik och efterföljande jordgubbar med grädde.

Bilden ovan är dock från ett annat restaurangbesök. Jag minns tyvärr inte var. Jordgubbshalvorna dekorerade en crème brûlée. Desserten var behaglig, så gott jag minns, men det som fick mig att ta fram kameran var de vackra mönstren på jordgubbarnas insidor, som blottats så artistiskt av snittet.

Jordgubbars friska sommarsmak är ingen nyhet, men jag har nog inte förr tänkt på hur vackra deras innanmäten är. Jag har förmodligen hanterat dem för glupskt för det. Men se den fina ådringen, som på löv. Jag blir sugen igen, fast jag nyss fått i mig ett fat.

Glad midsommar, vad för väder ni än har!

Klicka på bilden för att se en förstoring.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

torsdag 18 juni 2009

Ett skämt dåligt nog att få sparken för


David Letterman kan få sparken från sin talkshow för att ha skämtat om fel dotter till Sarah Palin. Men om han ska få sparken borde det vara för att skämtet var så dåligt.

Sarah Palin har en dotter, Bristol, som födde barn redan i tonåren – trots moderns bestämda offentliga åsikter om tonårssex, dessutom före äktenskapet. När Sarah Palin var i New York och såg en baseballmatch med sin dotter skojade David Letterman till det på sin show:
“I sjunde inningen blev dottern på smällen med Alex Rodriguez.”

Rodriguez är en baseballstjärna känd för sina kvinnoaffärer – men den dotter som Sarah Palin hade med sig var Willow, som bara är 14 år. I USA får man inte ens skoja om sex mellan unga som inte nått age of consent, så nu rasar det högröstade konservativa Amerika och kräver Lettermans avgång, fast han har bett om ursäkt i alla möjliga kulörer.

Men det pinsammaste för Letterman i den här historien är att hans skämt var så dåligt, även som underlivshumor betraktat. Vilken nesa för honom om han måste gå med ett så platt skämt ekande i den övergivna studion.

Nå, det är ingen lätt sak. Jag försöker komma på ett skämt som vore mer lyckat, men hjärnan strejkar. Någon som har något på lager?

PS: Bilden är från Courtney Loves striptease i Lettermans show. Det var rätt kul.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Aporna lägger ner


Bröderna Schulmans bloggdomän 1000apor läggs ner. Det blev inte så mycket reklamintäkter som de tänkt sig. Ett sundhetstecken i bloggosfären.

Alex och Calle Schulman har fyllt 1000apor med en sorts humor som spekulerar närmast sociopatiskt i förnedring av kändisar och liknande simpelhet. I ett Sverige som annars är neurotiskt PK kan det ge en illusion av att vara befriande, men bara ett kort ögonblick. Sedan är det bara enahanda och parasitalt.

Vi slipper säkert inte herrarna omedelbart i den mediala karnevalen för det, men de torde härmed tyna bort så sakteliga. Gärna det.

Humor ska ha ett innehåll för att vara njutbar i längden. Humorister ska ha något att säga. Komedin är ett av de skarpaste vapnen som finns i den samhälleliga diskussionen, så det duger inte att bara panga vilt omkring sig.
Bröderna Schulman har ursäktat sig med något slags hipp nihilism, men det är svårt att se deras verk som annat än en cynisk ambition att sko sig på de lägsta mänskliga instinkterna.

Förhoppningsvis ska även gammelmedia, som hållit Schulmännen uppe med konstgjord andning, snart ledsna på dem. Tidningar och TV har i pur desperation exploaterat i synnerhet Alex Schulman ungefär lika mycket som han har utnyttjat dem och ett alltjämt jungfruligt internet.
Men korttänkthet kan inte hålla i längden.

Här skriver Aftonbladet, Expressen, DN och Svenska Dagbladet om saken.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

onsdag 17 juni 2009

Grappa i solen


Till tröst efter ett ganska påfrestande besök hos tandläkaren tog jag bland annat ett glas grappa på Siesta i Malmö. Solen sken, vilket grappan syntes njuta lika mycket av som jag gjorde.

Grappaglaset paraderade så ståtligt i motljuset från sommarsolen att jag dröjde med att dricka ur det, fast min svullna kind ropade på lindring. First things first.
När glaset väl hade fastnat på bild var innehållet snart putz weg.

Sedan grappa kom på modet för några år sedan har sortimentet fyllts på med många vackra flaskor av kultiverade och ganska blommiga sorter, men jag håller fast vid det ursprungliga konceptet. Den burdusa basgrappan, tillverkad av resterna efter vinframställning och själva vinbusken, kan närmast beskrivas som flygplansfotogen. An acquired taste.

Klicka på bilden för att se en förstoring.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

tisdag 16 juni 2009

En katt går sina egna vägar


För många år sedan såg jag en rysk animerad film på TV om en katt, som vägrade att bli lydig huskatt. “Jag är katt”, sa den, “och jag går mina egna vägar.” Precis så är det. Jag hade själv en sådan katt en tid, innan den gick sin egen väg.

Det är den katten som syns på fotot ovan, just som den är på väg bort på någon egen väg. Den kunde vara borta i dagar, ibland en hel vecka. Jag hade ingen aning om vart den tog vägen.

En gång följde jag efter katten för att försöka komma underfund med vad den hade för sig under sina långa äventyr. Den blev mäkta irriterad över att ha mig i hasorna och blängde ofta på mig med klander i blicken. Den värnade om sin integritet.

Rätt vad det var gick den rätt ut i gatan. Det var i en ganska brant backe, som en lastbil kom körande nedför. Den bromsade så det skrek om däcken, men katten bara reste rygg och fräste åt den.

Bara någon meter från katten fick föraren stopp på lastbilen, och skällde sedan ut mig för att jag inte höll bättre reda på kattkräket. Det märktes att föraren var lättad över att ha fått stopp på bilen i tid. Jag hade också hjärtat i halsgropen.
Medan vi växlade känsloladdade ord om saken passade katten på att smita.

En gång när katten kom tillbaka efter flera dagar hade den sällskap av två flickor i tioårsåldern, varav den ena förklarade att det minsann var hennes katt. Hon lät angelägen om saken, som om hon redan visste att något inte stämde. Hon berättade att katten varit dagar i sträck i hennes hem, och att det hållit på i minst ett år.
“Vi har haft med katten ut på landet också”, deklarerade hon sturskt, som om det var bevis på saken.

Katten brydde sig inte alls. Den hade slunkit in i lägenheten så fort jag öppnade dörren, med kurs mot köket för att inspektera sin matplats.

Det var inte lätt att trösta flickan när sanningen stod klar för henne. Hon behövde veta vad hon egentligen inte ville veta. Jag lovade att katten kunde hälsa på hemma hos henne så ofta den själv ville. Det gjorde den ju ändå.

Vi hade inte gett katten något annat namn än Kisse. Han var stolt, så redan den saken kan ha gjort honom en smula irriterad på oss.
Sedan blev det fler katter i hemmet, och det störde honom ännu mer. Först en hona, snart också ungar. I början var han respektfullt nyfiken på dem, men när de blev lite större och busigare försvann han – och förblev borta.

Dagarna blev veckor, sedan månader. Kisse dök inte upp. Vi började räkna med att han försvunnit för gott. Då stod han plötsligt där, och snabbt var allt som vanligt igen. Någon dag. Ungarna var för mycket för honom, så han försvann igen.

Nu blev månaderna år. Vid det laget var Kisse kommen till åren, så vi hade inte mycket hopp om att se honom igen. Men en katt går sina egna vägar och ibland leder de tillbaka i gamla spår.

Plötsligt stod han där, ett par år sedan sist. Han gjorde en omsorgsfull husesyn och lät sig skämmas bort med några för katter särdeles kulinariska läckerheter.
Honan hade vi kvar, men nu hade hon nya ungar. Sådan är naturens gång. Jag behövde inte studera Kisse särskilt noggrant för att förstå vad han ansåg om det.

Efter det stillsamma besöket, som inte tog mer än några timmar, gick han sin väg – och det var tydligt på honom att detta var vårt slutgiltiga farväl.

Ytterligare några år senare fick jag veta vilket hem han gjort till sitt. En villa inte alls särskilt långt från vår bostad. Där skämdes han bort så det stod härliga till, och tronade oftast ovanpå den öppna spisen där det var varmt och gott, medan familjen underdånigt lämnade honom ifred. Den där spiselkransen var Kisses livsmål. Ett värdigt slut på färden.

Klicka på bilden för att se en förstoring.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Barn måste skyddas från indoktrinering


Regeringens inför inget förbud mot religiösa friskolor. I stället får dessa delvis stramare direktiv om hur religionen får förmedlas. Det räcker inte. Barn bör få odla sin religiösa grundsyn själva. Det är en privatsak.

Religiösa friskolor är tillkomna av ett enda skäl: att religiösa föräldrar ska kunna få sina barn metodiskt indoktrinerade i föräldrarnas religion. Det är omöjligt att hindra dem i hemmet – därför måste skolan vara en frizon från religiös propaganda.
Religiösa friskolor bör förbjudas.

Regeringen skärper direktiven, med bland annat förbud mot “konfessionella inslag” i undervisningen. En granskning av hur det respekteras är dock så gott som omöjlig. Skolan och dess lärare är religiösa, likaså föräldrarna – så vad annat är att vänta än en religiöst genomsyrad undervisning?

Eleverna blir även fostrade och styrda utefter religionens värderingar, utan att kunna ifrågasätta dem eller fritt studera alternativ. Det är så nära hjärntvätt man kan komma.

Regeringen tillåter dessutom allt möjligt “konfessionellt” utanför den ordinarie undervisningstiden – på morgonsamlingar, raster och så vidare. Det ska vara frivilligt för eleverna att delta, men vad har de för chans att avstå på en sådan skola – och med föräldrar som satt dem där?

Dessutom säger regeringens förslag att vad gäller små barn är det föräldrarna som bestämmer om de ska delta eller ej. Bara gradvis ska barnen själva få bestämma, egentligen inte förrän i tonåren.

Religionsfriheten måste också gälla barnen. De måste besparas propaganda för att fritt kunna ta ställning till om de vill ta över föräldrarnas religion eller ej. Många religiösa föräldrar vänder sig emot det – men det är till barnens skydd mot just sådana föräldrar som samhället behöver agera mot religiösa skolor.

Att tillåta religiösa friskolor är lika illa som att låta politiska partier skapa egna skolor. Skolan ska inte påtvinga eleverna en ideologi, vare sig den är religiös eller politisk.

Sveriges Radio skriver om saken här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet häroch här, Aftonbladet här och här, Expressen här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

måndag 15 juni 2009

Komvux reparerar skolans brister


Skolministern vill sätta stopp för möjligheten att på komvux gå om utbildningar som man inte klarade i den vanliga skolan. Man kan fortfarande tentera ämnen, men inte göra om själva skolundervisningen. Rimligt tänkt – men det är ju inte där problemet ligger.

Det är klart att det är lite konstigt att samhället ska bekosta en och samma utbildning en gång till, för elever som inte fick till det första gången. Men den viktiga frågan är: varför fick de inte till det första gången?

Jag har alltid ansett att grund- och gymnasieskola inte passar de flesta barn och ungdomar särskilt väl. De ska sitta på hårda stolar hela dagarna och lyssna till föråldrad kunskap om sådant som bara ibland är relevant för deras egna liv.
Det är klart att man ledsnar, annars är man en zombie.

Skolan behöver vitaliseras och anpassas till den rådande verkligheten. Om den känns frisk, pigg och relevant får den elever som är likadana. Då blir de engagerade – i alla fall den stora majoriteten av dem. Numera är det skrämmande många som inte får godkänt under grund- och gymnasieskoleutbildningen.
Detta stora antal är ett bevis på att det är skolan det är fel på, inte eleverna.

Ett stort fel med skolan är att politikerna krafsar för mycket i den. Varje ny regering ska reformera skolan, fast den inte ens hunnit förverkliga den föregående reformen ordentligt. Det duger inte. Och kommunerna ska spara varenda krona de får fatt i, hur än elever och undervisning blir lidande. Det håller inte.

Skolan är kaos, framför allt genom makthavarnas ideliga tafsande. Den får aldrig tid och resurser nog att själv finna fungerande former. Då är det inte undra på att många elever faller igenom.
Och då kan man inte ta ifrån dem en ny chans när de vuxit ifrån växtvärken.

Om skolan fungerade skulle det absolut räcka med möjligheten att tentera upp betygen senare, men som det nu är har komvux blivit en ny chans för elever som är att räkna som offer för grund- och gymnasieskolans tillkortakommanden.

Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, Svenska Dagbladet här, Expressen här och här om förslaget.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Abortregister inbjuder till förföljelse


DN Debatt föreslår läkaren Anders Milton diverse åtgärder mot oönskade havandeskap, särskilt bland ungdomar. Bland annat förordar han ett nationellt abortregister, men det är inte ofarligt i denna heta fråga.

Många abortmotståndare har visat sig vara väldigt rabiata, till och med i några fall direkt våldsamma. Att då skapa ett register över samtliga svenska aborter är att inbjuda till förföljelse.

Självklart tänker sig Milton registret för forskningsändamål, och med skydd för den personliga integriteten. Men det fungerar så lagom, har verkligheten visat. De flesta register hos myndigheterna läcker, även de mest hemliga.

Här om året var det en forskare som förstörde sitt register för att han lovat de inskrivna att aldrig lämna det vidare. Så när domstolsbeslut kom på att andra forskare skulle få tillgång till registret förstörde han alltihop, fast det var brottsligt och kunde leda till fängelsestraff.

Man kan diskutera hans bakomligande syften, men man måste respektera en sådan grundsyn. Har folk lovats anonymitet så är det viktigare än framtida forskning på samma material. Andra forskare får helt enkelt skaffa egna försöksgrupper.

Alla register tenderar att läcka – i synnerhet om de innehåller känsliga uppgifter. Det har t.ex. alltid varit sant om Polisens brottsregister.
I ett sådant läge måste man tänka sig för flera gånger innan man upprättar ett register, i synnerhet med känsligt innehåll, och särskilt om folk inte ska kunna säga nej till att finnas i det.

Jag kan inte tänka mig någon forskning i abortfrågan med hjälp av ett sådant register, viktig nog att så flagrant grusa människors rättighet till integritet och privatliv.

Här skriver DN, Expressen, Svenska Dagbladet, UNT och Aftonbladet om abortregistret.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Uppdatering 19 juli
Nu är abortregistret en fråga för regeringen, där bara kristdemokraterna är för, vilket med tanke på deras moral ger anledning till ökad oro. Här skriver Svenskan, Aftonbladet, DN och Expressen om det.

söndag 14 juni 2009

Taoistisk politik


En söndagstanke om den högre politiken, formulerad av Lao Tzu, den kinesiske tänkaren, i klassikern Tao te ching, taoismens källa (17:e versen):

Den förnämsta härskaren är knappt känd av folket,
den mindre värdiga är älskad och hyllad,
den än mindre värdiga är fruktad,
den minst värdiga är föraktad.

Den som inte visar tillit kommer ingen att lita till.

Den som värdesätter orden och ogärna talar
– när hans gärning är fullbordad säger folket:
Det hände av sig självt.


Vår tids politiska ideal är sannerligen annorlunda. Politiker vill värva röster och är därför så högljudda de bara kan om sina förtjänster, även när de sannerligen går att diskutera.

De älskar att ta äran för saker de inte alls själva har åstadkommit, medan de genast skyller ifrån sig på andra om de trampat i klaveret. Längre från Tao är svårt att komma.

Mer om taoismen och Tao te ching här.

Här är min version av Tao te ching på AdLibris och på Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

fredag 12 juni 2009

Skivförsäljningen ökar - men bolagen är ute efter det digitala


Skivförsäljningen ökar för första gången på flera år, meddelar skivbranschen. De första fem månaderna har den ökat med 14% – men knappast beroende på IPRED. Dessutom, det mesta av föregående års minskning har gällt singlar, inte album. Men det förbigås med tystnad.

Att försäljningen av singlar har minskat är ingen överraskning. De ha blivit av allt mindre betydelse ända sedan 1960-talet och Sgt. Pepper, som var startskottet för artisternas stora fokus på hela album, i stället för bara ett radband av singlar att ladda i jukeboxar.

Ifpi, skivbranschens intresseorganisation, har statistik på den svenska skivförsäljningen sedan 1998. Där syns tydligt skillnaden mellan singlar och album.

Mellan 1998 och 2008 har antalet sålda ex av singlar minskat från 4,4 miljoner till 0,8 miljoner – en minskning med över 80%!
Antalet sålda album under samma tid har sjunkit från 22,1 miljoner till 14,7 miljoner, vilket bara är dryga 30%. Den försäljningen ökade fram till år 2003 och har därefter minskat. Störst var denna minskning 2004, med 17%. 2008 var minskningen bara 1,5%.

Fildelning är inte boven
Att minskningen för album var så stor blott 2004 kan inte bero på fildelning, utan måste ha andra skäl – exempelvis minskad utgivning av titlar, eller avsaknad av titlar med stort kommersiellt genomslag.

Att minskningen förra året var så liten som 1,5% visar också att fildelning inte har mycket med saken att göra. Fildelningen ökade definitivt 2008, så om det hade lett till minskad albumförsäljning borde det ha visat sig i siffrorna.

Nej, denna enkla statistik visar tydligt att fildelning inte alls är skälet till minskad skivförsäljning.

Digital försäljning är hjärtefrågan
Här skriver DN slappt och slarvigt om 2009 års försäljning. De meddelar inte ens om sifforna gäller antal skivor eller kronor och ören. Inte heller gör de skillnad på singlar, album och musikvideor.

Just musikvideor har ökat sedan 1998, från 114.000 till 386.000, med en topp 2003 på 860.000 – förmodligen DVD. Att de därefter har minskat beror nog en del på YouTube men mest på att nyhetens behag bedarrade. Det sammanfaller hyfsat med skivfösäljningens mesta minskning, så det är möjligt att folk då lade pengarna på DVD och därmed köpte färre CD.

För den digitala försäljningen finns bara inkomstsiffror i kronor och ören, och endast sedan år 2006, då inkomsterna för detta var 62 miljoner. Under 2008 var den nästan 71 miljoner. Denna lilla ökning är nog det verkliga skälet till branschens krig mot fildelare.

Det är inte minskad CD-försäljning som oroar dem. De drömmer om hur stor den digitala försäljningen kan bli om de tar kål på fildelningen. En försäljning där de dessutom gör sig oberoende av flera mellanhänder.
Där vill de ha samma monopol som de hittills haft på skivmarknaden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

torsdag 11 juni 2009

Sveriges största rockartist någonsin


Imperiet har kommit ut med en samlingsbox, fast bandet lades ner för över 20 år sedan. Men viss skön musik dör aldrig. Det gäller så gott som allt Thåström har gjort. I svensk rock är han oöverträffad.

(Den sköna bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)

Första gången jag såg Imperiet live hette de nog fortfarande Rymdimperiet. Det var väl 1983, strax efter att Ebba Grön lagt av, på fritidsgården i Brandbergen. Ebba hade dragit hur mycket folk som helst till en spelning i samma förort bara något år tidigare, men nu var det bara en handfull i publiken – och ganska svala, dessutom.
Ändå var konserten härlig, och Thåström lika okuvligt energisk som vanligt.

Jag kände honom lite grann sedan innan, så vi språkades lite i deras loge efter konserten. Jag minns att han ville testa lite aikido, så han fick slå mot mig när jag skulle visa. Jag hade bett om ett slag mot magen men det blev mot ansiktet – för då händer det ju mer, förklarade Thåström frankt. Det var tur att jag flyttade på mig.

Vi pratade också om det låga publikintresset, fast han nyss varit legendarisk med sitt Ebba Grön. Han tog det med ro och förklarade att så är det när man börjar på ny kula. Jag tror att han till och med var nöjd med det. Han ville inte fortsätta i invanda spår, utan liksom ta det från början.

Snart nog var Imperiet minst lika stora som Ebba hade varit. De härjade på det härligaste vis i folkparkerna och rockklubbar med ett ganska flitigt turnerande, och släppte skivor som drällde av låtar som inte gick att glömma.

Jag blev rockrecensent på DN och recenserade dem då och då. Här är min recension av deras sista turné 1988. Det var en fröjd – faktiskt en av de genuint goda sidorna med att vara rockrecensent. Band av den kalibern gav jobbet mening. Däremellan var det på tok för många one-hit-wonders, trötta gubbar som sjöng sina gamla hits, och så vidare.

Imperiet var ett skönt band, som skulle ha kunnat lyfta vilken sångare som helst. Men Thåström behövde ingen konstgjord andning. Det har han aldrig gjort. Från starten och fram till nu har han alltid varit den ojämförligt starkaste artisten i svensk rock.
Om han bara hade trivts med att sjunga på engelska och turnera utomlands hade han kunnat bli hur stor som helst. Mick Jagger och andra giganter hade säkerligen häpnat och bleknat.

Vilken vidunderlig röst, vilken brinnande utlevnad! Thåström befinner sig i sitt alldeles eget universum, där ytterst få andra artister platsar. Han är så äkta att han torde bestå av ett eget grundämne och finnas i det periodiska systemet. Han har sådan inlevelse i sitt artisteri att det hade skrämt själve Ingmar Bergman (som faktiskt använde hans musik till en uppsättning på Dramaten av Hamlet, där Peter Stormare spelade titelrollen).

Det finns inte nog med superlativ att ta till för denna makalösa sångare, som dessutom är en fascinerande poet. Hans texter förtjänar att studeras för sin egen skull, som vilka dikter som helst. Förresten, kom det inte en bok med Thåströms sångtexter för några år sedan? Helt riktigt, i så fall.
Han är en genuin poet, som tål att jämföras med Stagnelius, Åkesson, Dan Andersson (en av hans egna favoriter) och de andra höjdarna bland innerliga diktare.

Imperiets skivproduktion blir aldrig urtida, fast några recensenter antyder det när de skriver om denna nysläppta box. Kanske själva produktionen känns akterseglad, som DN:s Nils Hansson nämner, men knappast själva musiken.
Det är inte ett dugg underligt att Thåström får nya fans i varje ny generation efter hans egen.

Det är svårt att välja favoriter i det pärlband som deras inspelningar utgör. Jag vill ändå lyfta fram den skiva som jag har för mig att Thåström själv betraktade som säregen när den kommit ut, fast han inte visste hur det kom sig (vi var rörande överens om saken i ett samtal på någon Söderpub, där vi råkade stöta ihop): 2:a augusti 1985. Det är en liveupptagning där Thåström och hela bandet befinner sig som i trans. Ut kommer en musik som kunde illustrera Domens dag eller för den delen Genesis.

Och min absoluta favorit är sången Blå himlen blues, som är födslovånda och dödsskri i ett. Det optimala katarsis.
Här är den i en liveinspelning från 1986. Låt dig förtrollas. Det blir inte bättre än så här:



Här recenseras samlingsboxen i DN, Svenska Dagbladet, GP och Sydsvenskan. Se också här.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

Alla förlorar på upphovsrätt


Upphovsrätten har ingen samhällsekonomisk poäng, berättar forskaren Magnus Wiberg i DN. Copyright och patent av alla de slag står snarare i vägen för utveckling – även hos dem som äger dessa.

Det är möjligt – men långt ifrån säkert – att immateriell rätt, som copyright och patent, ger upphovsmännen ökade inkomster, men för samhällsekonomin är det en dålig affär. Konsumenter får betala med högre priser och avstannad produktutveckling.

Obegränsad tillgång
Det kan tyckas som en meningslös självklarhet, men Wiberg återkopplar till äganderättens filosof, David Hume, som på 1700-talet konstaterade att ägarkontroll bara var relevant för sådant som det fanns begränsad tillgång till. När det gäller t.ex. musik- och filmfiler på nätet, skulle förmodligen Hume inte anse att de behövde skyddas, eftersom de kan spridas i oändlighet utan att ta slut.

För människans väl och samhällets goda utveckling borde det inte sättas upp hinder för spridning av sådant som det egentligen finns oändlig tillgång till. Det är speciellt angeläget eftersom det också finns väldigt mycket i vår värld som det är ytterst begränsad tillgång på, och som skövlar naturen under framställning och massproduktion.

Det är så mycket vi inte har råd att frossa i, såväl på grund av privatekonomiska begränsningar som jordens resurser. Därför behöver vi göra Humes distinktion och släppa sådant fritt som gynnar oss alla och inte sliter på våra resurser.

Det är en ideologisk fråga, och där hör upphovsrätten naturligt hemma. Vi borde med lätthet kunna hitta system för att kompensera upphovsmännen utan att behöva strypa spridningen av deras alster. Det kan lätt göras med olika typer av fonder och utbetalningar via skattemedel.

Forskning för profit
Det finns också en djungel av patent, som kontrolleras av diverse företag, och som därmed håller samhällsutvecklingen tillbaka på ibland ruskiga vis. Jag tänker t.ex. på nya mediciner, som ofta spärras av patent under en viss period – i Sverige har jag för mig att det är 10 år – för att företaget som utvecklat medicinen ska kunna tjäna igen satsade forskningspengar.

Det är rimligt att företag får igen satsade pengar, men knappat om det innebär att mängder av människor måste lida och dö under tiden, för att de inte har råd med medicinerna.

Jag tycker över huvud taget att det är skrämmande att marknadskrafter kontrollerar så stor del av den nyttiga forskningen. Sådana resurser borde i mycket högre grad ligga hos ideella institutioner, som universitet och högskolor – dels för att resultaten omedelbart ska komma allmänheten tillgodo, men också för att forskningen ska ske med mänsklighetens väl för ögonen, i stället för med sikte på maximal profit.

När näringslivet styr forskningen blir resultaten därefter – likgiltiga för andra värden än vinsten. Jag är övertygad om att det är därför den medicinska forskningen är så fokuserad på artificiellt framställd medicin – eftersom sådan går att patentera. Naturliga preparats nytta utreds inget vidare, eftersom de inte går att sälja med någon ensamrätt.
Inte heller forskas det ordentligt i andra metoder att öka och behålla hälsan, om dessa saknar inkomstmöjligheter för medicinindustrin.

Bilindustrin är ett annat exempel på skadan av att forskningen sker inom företagen. De har varit ytterst långsamma med att utveckla energisnåla och miljövänliga bilar, för att de inte sett någon egen vinst med det. Sådan forskning har bara skett motvilligt, när nya lagar har tryckt på.

Den vinstdrivna forskningen inom industrin och de patent som låser den tekniska utvecklingen är ett mycket större problem än diverse fildelning av musik och filmer. Jag hoppas att debatten om upphovsrätt vidgas till att också omfatta dessa ting.

Konst bör inte begränsas av skiv- och filmbolag som eftersträvar en monopolistisk kontroll. Det vinner inte heller konstnärerna på, varken de som exploateras av nöjesindustrin eller de som inte ens släpps in i den.

Forskning bör inte begränsas av en industri som bara vill ha den sorts utveckling de själva kan tjäna mer på. Vi behöver en omfattande grundforskning som inte har ett sådant urval, och en utveckling som ser till allas väl, inte bara företagens.
Och det brådskar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .