onsdag 30 september 2009

Hitler på vift


En DNA-undersökning av vad som hävdats vara ett fragment av Hitlers skalle har visat att det är från en kvinna på mellan 20 och 40 år. Knappast Hitler, alltså. Men skallens autenticitet har ifrågasatts tidigare.

DNA-undersökningens resultat verkar solitt och avfärdar förstås skallen (se bilden ovan) som Hitlers fullständigt. Men tvivlen uppstod redan när Ryssland först berättade att de hade skallen. Se t.ex. BBC:s artikel om det från år 2000, när skallen första gången visades på en utställning.

Skallen kan knappast vara Eva Brauns heller, eftersom hon ska ha tagit gift i bunkern, inte blivit skjuten, som kulhålet i skallen visar har skett med dess ägare.

Det sätter förstås igång en våg av spekulationer, men inte heller detta är någon nyhet. Det har drällt av rykten och teorier om Hitlers överlevnad och flykt från Tyskland, praktiskt taget sedan dagen han sköt sig.

Hur som helst skulle han idag vara 120 år, så problemet är inte längre särskilt överhängande. Han torde inte utgöra något omedelbart hot, var han än befinner sig.

Vandrande skomakaren
Indirekt, dock, är oklarheterna runt hans död frustrerande för en värld som sannerligen behöver vad vi kallar avslut. Ögonvittnen till hans självmord i all ära, men det hade så att säga slagit sista spiken i kistan om hans lik bevarats i tillräckligt skick för att kunna identifieras säkert.

Nu är det risk att han blir ett slags vandrande vålnad, ungefär som Ahasverus, den vandrande skomakaren, som sågs på hur många platser som helst i Europa under dess kristna historia. Ahasverus ville inte låta Jesus vila sig i sitt mödosamma släpande av korset upp till Golgata, och dömdes därför till att evigt vandra utan rast genom världen. Förvisso ett öde man blott önskar blott de vedervärdigaste människorna.

Ska kanske i framtida myter den om Ahasverus blandas med den om Hitlers överlevnad? Det vore skön ironi, eftersom Ahasverus också kallas den vandrande juden. Har någon händelsevis stött ihop med en fårad vegetarian som påminner lite om Charlie Chaplin?

Här skriver Aftonbladet, Svenskan och Expressen om Hitlers skalle. DN har inte brytt sig.
Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

tisdag 29 september 2009

Det sitter i bubblorna


DN berättar att forskare kommit fram till att smaken i champagne sitter i bubblorna. Ingen överraskning. Bubblorna är själva grejen, och det är noga med dem.

Det är tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences som har publicerat undersökningen. Där konstateras att de cirka 100 miljoner bubblorna av ungefär en halv millimeters diameter spricker när de når luften och då ger ifrån sig dofter som inte är identiska med dem i själva vätskan.

Nog är bubblorna grejen med skumpa, det är ingen nyhet – men nu har vi det vetenskapligt bevisat. Även dessförinnan var finsmakarna noga med bubblorna. I en fin champagne ska de vara små och många, samt ihärdigt färdas i ganska samlad trupp rakt uppför glasets mitt – i ett långsmalt champagneglas, förstås. Den gamla breda och låga sorten ger ingen sådan ordnad dans på bubblorna.

För övrigt får man bara gratulera de forskare som fick pengar för en så lustfylld undersökning. Jag anar att de drog ut på den, ej blott för att säkerställa resultaten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Bergmans magiska lampa


Auktionen av Ingmar Bergmans kvarlåtenskap slår rekord. Så gott som allt säljer betydligt över inropspris. Hade jag råd skulle jag skaffa det föremål Bergman själv torde ha sett som en symbol för hela hans väsen och verk: bilden på en sönderbränd laterna magica.

Det är ett kopparstick av okänd konstnär, från 1700- eller 1800-talet. Inget konstverk som normalt skulle få samlare att höja ögonbrynen, men det råkar vara laddat med symboler mycket nära Ingmar Bergmans personliga mytologi.
Här är verket på Bukowskis hemsida.

Klicka på bilden ovan för att se en förstoring, där detaljerna framgår. Draperiet i bakgrunden får det att se ut som en scen – och Bergmans mesta och intensivaste konstnärliga verksamhet var faktiskt på teaterscenen. Ljusbildsapparaten är sönderbränd, som varje artist blir av sin egen inlevelse och utlevelse. Den har trillat ner från bordet, såsom en avgudabild faller från sin sockel. Det är konstens förgänglighet, där ingen vet hur länge ett verk varar.
Ut ur apparaten kliver en liten djävul.

Jag vågar slå vad om att Bergman hade ett väldigt laddat och förtjust förhållande till det lilla konstverket. Utropspriset var 4.000, tavlan såldes för 27.000. En spottstyver i jämförelse med dess betydelse för Bergman själv och som en bild av hela hans konstnärsväsen.

DN skriver om auktionen här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här och här, Expressen här och här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Sex är nakna fakta, inte statistik


En internationell undersökning fastslår att svenska män är dåliga älskare som har för bråttom. Tyskar luktar illa, engelsmän är lata, och så vidare. Det låter som idel gamla fördomar, men presenteras som om det vore statistiskt fastställda fakta. Knappast.

Undersökningen är genomförd av OnePoll, ett företag som genomför statistiska undersökningar på nätet mot beställning. Den här undersökningen är förmodligen beställd av den engelska tidningen Daily Mail – i alla fall är det därifrån Aftonbladet har hämtat uppgifterna.

15.000 beresta kvinnor från 20 länder har svarat på frågor om vilka nationaliteter som har de bästa och sämsta älskarna. Svenska män var tredje sämst, efter tyskarna och engelsmännen. Därefter kom holländarna som var för dominerande, amerikanerna som var för hårdhänta, och så vidare.

Det finns också en topplista från samma undersökning, men utan några beskrivande kommentarer. Den leds av Spanien, Brasilien, Italien och Frankrike i den ordningen. Danskarna lyckades komma på nionde plats.

Alltihop är förstås rent nonsens, en undersökning blott beställd för att tidningarna ska få en ursäkt för ytterligare rubriker och fjantiga artiklar om sex.

Sex är personligt
Säkert finns mängder av skillnader i olika nationaliteters och kulturers förhållande till sex, speciellt när det kommer till moral och dubbelmoral. Det är lika säkert att dessa attityder har en hel del att göra med hur sex praktiseras. Men när det gäller vad som verkligen sker i sänghalmen är det betydligt större skillnader mellan individer inom en nation än det är mellan nationaliteter.
Ju mer privata vi blir, desto personligare blir vi också.

I mina romaner brukar jag vara noga med älskogsskildringarna, för de säger så mycket om personerna och deras karaktärer. Erotiken är ett språk där man i mycket högre grad än annars säger precis vad man menar. Trots alla tekniker och knep som finns att tillgå är det knappast möjligt att förställa sig i kärleksakten. Där är man naken, oavsett klädsel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

måndag 28 september 2009

Vart tog Felix vägen?


Idol har klarat av slutauditionen och fått ett brokigt tjog deltagare för TV-publiken att börja rösta på. Men vart tog Felix Margulies vägen? Han var med till sista auditionen, där han glänste som få. Se TV4:s klipp nedan (där hans namn är felstavat). Ändå skickades han hem. Obegripligt.



Man hör Andreas och Lailas beundrande kommentarer, som gör hans uteslutning ännu obegripligare.

Också de tidigare auditionerna skåpade han hem med eftertryck. Den kraftiga stämman och den nyanskänsliga hanteringen av melodin skiner fram, men det som i än högre grad gör att han höjer sig över de flesta deltagarna är inlevelsen, som avslöjar den allra viktigaste egenskapen hos en stor artist: livsnödvändigheten.

Han sjunger som om han bara då står ut med livet och höjer sig ur et djupt inre svårmod. Sången är hans tröst, musiken hans himmel. Därför var han också en av de få som sög i sig bandets stöd och njöt som en berusad av att musiken fyllde rummet.
Det är sådana artister jag tror på. De som inte skulle stå ut utan musiken. Katharsis.

Ladies Night
Så varför kom han inte med bland de 20 finalisterna? En Googlesökning visar att han nyss vann Mix Megapols Artistjakt. Var det i vägen? I så fall tragiskt för honom, eftersom den tävlingen bara ledde till att han ska få turnera med Ladies Night under hösten. En fjantighet inte utan likheter med Idoljippot, men med betydligt mindre medialt buller.

Förmodligen var han redan bunden av kontrakt till den turnén. Synd – framför allt för Idol, som missar en riktig pärla. Synd för honom också, men jag kan inte tänka mig att en så fullödig artist förblir perifer särskilt länge.
Det hänger mest på om han får fram intressant eget material. Covers på gamla rockballader räcker inte särskilt långt.

Här är Felix Margulies egen hemsida.

Aftonbladet skriver om Idol här, här och här, Expressen här och här, Svenskan här, här och här. DN verkar inte bry sig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

söndag 27 september 2009

Statistik som propaganda


DN rapporterar om en världsomfattande statistisk undersökning som har kartlagt folks synpunkter på klimatkrisen och hur den ska hanteras – men det är många märkligheter med den. Är det, som så ofta med statistik, bara propaganda?

Undersökningen har gjorts i 38 länder över hela världen, men bara cirka 4.400 personer har tillfrågats – i medeltal blott dryga hundra i varje land. Det är ju så gott som ingenting.

Dessutom är det oklart hur urvalet av tillfrågade har skett. Undersökningen har utförts av något som heter World Wide Views on Global Warming, vilket redan det låter som en intresseorganisation för teorin att mänskligt framställd koldioxid leder oss mot en klimatkatastrof. Om jag begriper dem rätt har de samlat ett urval människor i olika länder för samtal om frågorna – och därefter genomfört enkäten.

Hur har det urvalet egentligen skett, speciellt om man krävt mer tid av deltagarna än att bara svara på frågorna? Är det då inte redan från början människor med ett intresse för teorin om klimatkrisen, alltså i hög grad anhängare av den? Och vad har det varit för samtal innan de fick svara på frågorna?

Partiska frågor
Jag har också tagit en titt på frågorna, som är så formulerade att de verkar förutsätta klimatkristeorins riktighet – i alla fall visar de inte att den går att ifrågasätta. Exempelvis är första frågan:
”To what extent were you familiar with climate change and it’s consequences before joining WWViews?”

Den formuleringen implicerar att klimatförändringen är ett oomtvistligt faktum. Det går sannerligen att ifrågasätta, vilket många forskare också gör.
Andra frågan är ännu mer avslöjande:
”Having been presented with various assessments of climate change and its consequences, to what extent are you concerned about climate change?”

Den formuleringen röjer att de tillfrågade har fått klimatkristeorin “presenterad” för sig, men knappast invändningarna mot den. Så gör man propaganda, men inte en seriös statistisk undersökning.
De följande frågorna är lika ensidigt partiska i vad de förutsätter, och därför lika odugliga som statistiskt underlag.

DN helt okritisk
DN gör som vanligt när det gäller den så kallade klimatkrisen. De återger fullständigt okritiskt den ena sidans ståndpunkter och agenda, som om allt vore fastställda fakta.

Inte ens det låga antalet tillfrågade i en undersökning som omfattar 38 länder har DN reagerat på. I stället återger de glatt procentsiffrorna som om de vore representativa för hela dessa länders befolkningar, när i själva verket 100% i många länder bestod av blott hundra personer.

Undersökningen ska presenteras på klimatkonferensen i Köpenhamn. DN avslutar sin artikel med att citera en svensk forskare som var med om att genomföra den svenska undersökningen:
”?För första gången kommer de politiska ledarna att veta vad världens medborgare tycker.”

Men den svenska undersökningen skedde på ett möte i Borlänge, där förmodligen högst 100 personer samlades för “intensiva rundabordsdiskussioner och omröstning”. Vem tror att kritiker av klimatkristeorin fick vara med och framföra sina synpunkter då?

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

lördag 26 september 2009

Cannabis finns ändå


Politiker i Köpenhamn diskuterar om cannabis ska legaliseras. Det är långt ifrån att gå igenom, men att frågan denna gång väcks av politiker är ändå tänkvärt. Och det finns tyngre skäl för legalisering än mot den.

Alldeles säkert är det bäst för människans fysiska hälsa om alla droger försvinner – men det är inte realistiskt. Vi må dämpa spridningen av några, men genast är där andra som tar deras ställe, och det kan bli ur askan i elden.

Droger har uppenbarligen en stark plats i människors liv. Det märks i varje kultur, även om drogerna varierar. Jag tror att de spelar roll i hur vi sköter vår mentala och emotionella hälsa. Ungefär som det skådespelets katarsis Aristoteles underströk vikten av. För den delen varje konstforms befriande påverkan på människor. Drogerna är kanske vår säkerhetsventil, så att vi i övrigt förmår vara sociala, välordnade varelser.

Alkohol är värst
Många människor klarar inte ett behärskat drogbruk, eller inte just den drog de använder. De flesta drogerna är definitivt skadliga i långa loppet, om inte snabbare. Så de medför sina egna problem. Men det är långt ifrån säkert att vi människor skulle klara oss bättre utan dem.

Cannabis är inte den farligaste eller värsta drogen. Den platsen innehas i realiteten av alkohol – för dess spridning, dess hälsoeffekter och den omdömeslöshet drogen skapar, ofta i kombination med aggressivitet. I jämförelse med vad alkoholen ställer till är cannabis rena geléhallonen.

Kriminalitet gynnas
Men idag är cannabis jämte annan narkotika en omfattande födkrok för allehanda kriminalitet, och det är mycket kostsamt för samhället. Liknande problem har uppstått när alkohol har förbjudits eller ransonerats. Det var skälet till att de flesta länder har tagit bort sådana restriktioner mot alkohol. Kanske är det dags att göra detsamma med cannabis?

Om cannabis blir laglig försvinner definitivt en hel del kriminalitet, och en hel del pengar från den undre världen. Jag är också säker på att det i mindre grad än nu blir så att cannabisbruk leder till användning av annan, tyngre narkotika. Den kopplingen är nu stark, eftersom drogerna säljs och sprids av samma kriminella kanaler.

Eftersom narkotikan och dess kriminalitet fortsätter att vara ett allvarligt problem i vårt samhälle, som hittillsvarande metoder har misslyckats med att stoppa eller ens nämnvärt dämpa, måste det vara dags för nytänkande.
Kanske är legalisering av cannabis ett steg åt rätt håll.

Aftonbladet skriver om det danska förslaget här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

fredag 25 september 2009

Stenålderssex


En ny sexrådgivningsbok tittar 200.000 år tillbaka i människans utveckling för att vi ska förbättra vårt sexuella samliv nu. Stenålderssex, som om vi visste särskilt mycket om det.

Aftonbladet presenterar boken och betonar att den innehåller sex koder för ett bättre sexliv – men länken till dessa sex koder leder bara till en ”teaser” för tidningens betaltjänst Plus. Man måste prenumerera på Plus för att få se sexkoderna.
Det är en lumpen säljtaktik som nog bara gör besökarna på nättidningen förbannade.

Boken heter Relationskoden och är skriven av psykologen Eva Rusz. Jag räknar inte med att de sex koderna innehåller något särskilt revolutionerande, fast hon tagit fram dem genom att grunna på stenålderssex.

Djurisk sex
Men det finns en poäng i att se vad som är nedärvt sedan mycket länge i människans vanor och behov. Det är inte mycket som har förändrats trots all civilisation och teknikens landvinningar. Vi är djur och våra djuriska drifter struntar ganska blankt i vår samhälleliga förfining.

Exempelvis anar jag att det är i djurets logik förklaringen finns till att äldre män såväl lockar som lockas av yngre kvinnor, medan det omvända är betydligt ovanligare. Vi tror att det är manssamhällets fel, men bland djuren är det en vanlig ordning.

Gamla hannar är ofta ledare och har genom sin ålder bevisat sig överlevnadsstarka – alltså förmodligen bra avelsdjur. Unga honor är fertila och därför lockande att fortplanta sig med. Bland djuren är ju fortplantningen hela grejen.
Där förklarar sig också många kvinnors förtjusning inför stora muskler och mäns motsvarande glädje inför stora bröst.

Det är bara om vi medger våra djuriska drifters inflytande över våra känslor som vi kan komma över dem. Om vi vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

onsdag 23 september 2009

Medicin är big bad business


Svenskans medicinreporter Inger Atterstam har skrivit klargörande och kunnigt om lobbying i läkemedelsbranschen, som bland annat visar hur viktigt det är att inte bara läkemedelsföretagen forskar i utvecklingen av nya mediciner.

Socialminister Göran Hägglund har nyss meddelat att 227 miljoner kronor ska satsas på en nationell cancerstrategi – vilket inte så lite beror på att nya cancermediciner har blivit så hiskeligt dyra, trots deras begränsade effekt, att många vårdinstanser tvekar att använda dem. Läkemedelsindustrin trycker på för att nya friska pengar ska sätta fart på försäljningen.

Dålig lönsamhet på mediciner för uländer
Hägglund har också förklarat att han jobbar på en EU-satsning för att få fram antibiotika mot resistenta bakterier, något som läkemedelsindustrin vill slippa, eftersom det är vårt att få ordentlig lönsamhet i sådana satsningar. Därmed får det bekostas av skattemedel.

Detsamma gäller i hög grad medicin för sjukdomar med sin största utbredning i uländerna, såsom malaria, tbc, sömnsjuka och aids. Statliga och tvärstatliga satsningar behövs.

Det går knappast att begära att läkemedelsindustrin ska bära ett samhällsansvar i sin forskning och produktion, som riskerar att ruinera den. Därför måste det även finnas en resursrik medicinforskning inom universiteten och andra skattefinansierade verksamheter.

Läkning utan medicinering
Jag ser ännu ett skäl: Läkemedelsföretagen är bara intresserade av bot som innebär försäljning av massproducerade mediciner med hög vinst. Det är inte alls säkert att den vägen alltid är den bästa, men annan forskning försummas för att det inte är några pengar i den.

Exempelvis forskas knappast alls i naturmedels eventuella läkande eller förebyggande effekter, ej heller särskilt mycket i vårdmetoder som inte innebär medicinering.
Också där är det angeläget att alternativ forskning genomförs, utan vinstintresse.

Ideella organisationer konkurrerar
Inger Atterstam berättar i sin artikel också om hur ideella hälsoorganisationer i praktiken tävlar mot varandra om andelar av skattekakan, med intensiv lobbying. Cancerfonden slåss för att dess sjukdomar ska få mer bidrag än t.ex. hjärtsjukdomar, fast de senare leder till betydligt fler dödsfall.

Det är ingen vacker bild som träder fram, och det är viktigt för oss alla att ha den klar för oss. Hälsa är big business, där särintressen slåss om kronorna – långt ifrån alltid med mänsklighetens bästa för ögonen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Internet är en medborgerlig rättighet


Franska parlamentet har beslutat om en lag, kallad hadopi, som gör det möjligt att stänga av fildelare från internet. Det kan bara ske efter två varningar och domstolsbeslut, men straffet verkar ändå underskatta betydelsen av internet i våra liv.

Jag kommer att tänka på 1980-talets amerikanska domar mot hackare, som innebar förbud att använda datorer. Kanske till och med på livstid, eller så var det bara på film. Hur som helst, det är straff som inte alls står i paritet till brottet, utan till mytologin runt brottet.

Samma sak här, när fildelare ska kunna stängas av från internet, den kommunikationsform som blivit en av de viktigaste i våra liv. Det är lite som forna tiders sed att skära av tungan på brottslingar, för att de hade yttrat sig hädiskt.

Marknadsintressena tränger sig på och knuffar ut rim och reson ur rättvisan. Medborgarrätt heter pengar. Hur absurt ska det bli innan till och med makthavarna får nog? Kanske först när det drabbar dem själva och deras barn.

Fildelning ger inga dödsfall
I Sverige dras körkortet in om man bryter allvarligt mot vissa trafikregler, men det har att göra med att ett så ansvarsfullt beteende riskerar andra människors liv. Och det finns alternativa färdmedel.
Det finns inga alternativ till internet, och fildelning åstadkommer inga dödsfall.

Vad vi behöver är ett grundlagstillägg om att tillgång till internet är en medborgerlig rättighet. Särskilt som starka samhällskrafter drar åt rakt motsatt håll. Grundlagarna är medborgarnas skydd mot maktmissbruk. Det är dags att införa sådant skydd för internet, som är det mest demokratiska mediet i världshistorien.

Här skriver DN, Svenskan och Aftonbladet om franska parlamentets beslut. Expressen verkar inte ha reagerat ännu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

måndag 21 september 2009

Förkväll är prostituerat förspel


TV4 ska i sitt program Förkväll använda “experter” som i själva verket representerar olika företag, som betalar TV4 för deras medverkan. Alltså dold reklam och inget annat. Det blir allt mer sådant i media. Trovärdigheten ruttnar bort.

TV4:s Förkväll är prostituerat förspel. De ansvariga slingrar sig som masken på kroken när DN frågar om det märkliga upplägget. Några journalister på TV-kanalen gör detsamma, medan andra uttrycker oro och betänklighet.

Det är tyvärr inget nytt, varken på TV eller i tidningar, som också säljer reklamplats i sina spalter och maskerar det som nyheter. Jag har skrivit om Aftonbladets hyss med sådant här och här.

Desperata gammelmedia
Vi lär få mer av det i takt med att gammelmedia blir allt desperatare, för att deras inkomster dalar och deras inflytande över mediaflödet minskar. Men det är en helt galen väg. Om de inte står för seriösa journalistiska principer har de helt enkelt inget i framtiden att göra. När skillnaderna mellan journalistik och reklam suddas ut finns det inte längre någon anledning för allmänheten att spendera pengar och tid på förstnämnda.

Gammelmedia gräver sin egen grav med sådan korttänkthet. De små inkomster de kan hämta in på att sälja ut pressetiken leder snabbt till stora förluster. Att det gått så galet beror på att ekonomer trängt sig på och fattat beslut om det redaktionella. Förr hölls dessa perspektiv isär, inte nödvändigtvis för att värna om den seriösa journalistiken, utan för att man visste att det var det enda som höll i längden.

Media som förlorat sin trovärdighet förlorar snabbt sin marknad. Det vet inte ekonomerna, och de har tyvärr slutat lyssna på redaktörerna – som i och för sig inte precis verkar gå från klarhet till klarhet de heller.

Morgondagens framgångsrika media är de som vågar ta journalistiken på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Vilken Anka!


Paul Ankas trophy wife Anna sprider sig som ett virus över tidningarna. Det är ingen överraskning i kvällspressen, som lever på att banalisera världen, men nu har också DN blivit sjövild. Anna Anka är ändå blott en tidningsanka, en falsk nyhet uppdiktad av media.

Vulgära media strävar hela tiden efter att visa upp en grovt banaliserad verklighet, som de tror är deras frälsning. Det är därför inget konstigt alls att TV-serien Svenska Hollywoodfruar går på TV3, som alltid varit den mest fördummade av kanalerna (i och för sig i tätstrid med alla andra kanaler).

Inte heller är det något mysterium att kvällspressen hakar på. De har sedan TV:n kom till Sverige på 1950-talet gjort det till sin livsuppgift att skriva om vad som sker i dumburken – ju dummare, desto fler spaltmeter.

Men DN? En morgontidning bör ha en sansad och genomtänkt urskiljning, för det är vad dess läsare förväntar sig. Det är ett utdraget självmord att krypa allt närmare kvällspressens fånjournalistik, men det är precis vad DN förfaller till, vilket tidningens uppmärksamhet på Anna Anka bevisar.

Fem länkar på förstasidan
Idag är det fem länkar till texter och videosnuttar om Anna Anka på nätupplagans förstasida. Som om hon vore nästa års riksdagsval.

På avdelningen Livsstil är det en lång intervju med henne, som om hon skulle ha något vettigt att säga. DN På Stan gör henne till “Veckans lantis” som ursäkt för att också intervjua henne. DN:s webb-TV har en video med scener ur nästa program i serien, som om ytterligare reklam för den behövdes.

I ett annat inslag på DN:s webb-TV pratar tidningens kulturchef om hur Anna Anka “piggar upp” debatten, vilket när det gäller just Schottenius tänkande knappast överraskar. Hon menar till och med att Anna Anka ställer “intressanta frågor”.

Även veckans Nutidstest har Anna Anka bland frågorna och är noga med att poängtera det, fast kvinnan snarare hör hemma i en fjärran forntid.

Inget nytt med denna Anka
Det är verkligen ingenting nytt med Anna Anka, inte heller finns något intressant att debattera i hennes parad av grodor. Hon är bara ännu ett exempel på att media älskar att fördumma mänskligheten och låtsas att de ger en rättvisande bild av verkligheten.

Men i verkligheten går det tusentals vettiga människor med något klokt att säga på en Anna Anka. Hon är inte representativ för någonting annat än den pyttelilla klick av troféfruar som ofta bor i Bel Air och shoppar i Beverly Hills, precis bredvid. Även rent geografiskt en ytterst trång värld, väldigt långt från vår.

Det är lustigt att hon heter Anka, eftersom det är ett gammalt uttryck inom pressen för en nyhet som visade sig vara bluff – ingen nyhet alls.

Det skrivs så mycket om Anna Anka att det är föga mening att länka till allt. Men en koll på DN:s närmaste konkurrent Svenska Dagbladet bör göras som jämförelse. På dess nätupplagas förstasida hittar jag faktiskt ingenting om Anna Anka. Heder åt Svenskan! Fy skäms DN!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

söndag 20 september 2009

DN fegar om jämställdheten


DN:s ledarredaktion skriver diverse fempunktsprogram - som om de vore ett politiskt parti. Senast är det jämställdheten som får sina fem punkter. En samling floskler.

En dagstidnings ledarredaktion ska inte skriva egna politiska program, utan vaket och närgånget granska de politiska partiernas verksamhet. När nu DN håller på med en serie fempunktsprogram – hittills om Europa, kunskap och jämställdhet – har de bytt roll och blivit politiker i stället för deras granskare. Det hämmar tidningens arbete under den kommande valrörelsen, eftersom de har en egen politisk agenda att lansera och bevaka.

Den senaste fempunktaren, om jämställdhet, är förutsägbart politiskt korrekt, utan undantag, och fegt vag – precis som om den kom från ett politiskt parti.

Korttänkt och vagt
Det handlar om att se individen i stället för könet, vilket är mer queer än feminism men självklart angeläget, att de mänskliga rättigheterna också ska gälla kvinnor, som om någon hade ifrågasatt det, att svenskt bistånd ska väga in jämställdheten, vilket är en angelägen men i vissa sammanhang inhuman strategi, att offentlig verksamhet ska privatiseras för att kvinnor ska få fler arbetsgivaralternativ, eftersom de ofta är anställda offentligt – men det blir snarast att konservera könsroller.

En punkt är märkligt konservativ. Den gäller näringslivets fortsatta oförmåga att utnämna kvinnliga chefer. Där säger DN att kvotering inte ska tillämpas, utan marknadsmekanismerna ska få verka – fast de lyckats så dåligt med jämställdheten hittills. Det är därmed en punkt i direkt opposition mot strävan efter jämställdhet. DN visar att de sitter i näringslivets famn. Marknaden ska ingen politik ställa krav på.

Det är en förfärlig feghet av DN:s ledarredaktion, eftersom just näringslivets toppskikt är den sektor av samhället som har lyckats allra sämst med jämställdheten. Jag är sannerligen ingen vän av kvotering, som snarast är ett sätt att för evigt förpassa kvinnor till ett slags andrasortering, men DN borde problematisera frågan i stället för att låtsas att passivitet skulle skapa någon lösning.

Ont om lösningar
Det är över huvud taget ont om lösningar i DN:s fempunktsprogram för jämställdhet. I stället serveras de vanliga vackra orden om hur det borde vara. Det vet vi redan. Vad vi behöver veta är hur vi åstadkommer det i praktiken. Där har DN så gott som ingenting att tillföra.

Stoltheten med vilken de formulerar sina punkter avslöjar att de inte ens begriper att de saknar lösningar. De verkar tro att formuleringen av diverse floskler är allt som behövs. Pinsamt.

För övrigt tycker jag att jämställdhet i Sverige har slutat att vara den angelägna fråga den målas upp till av diverse ledar- och kulturskribenter i gott samförstånd med de politiska partierna.

Vi borde prata jämlikhet, inte bara mellan könen utan också mellan samhällsklasserna, unga och gamla, svenskar och invandrare, religiösa och ateister, rika och fattiga, akademiker och arbetare, och så vidare. Det är i dagsläget många orättvisor som är betydligt större än de mellan könen.

Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

Kyrkan sover och vill inte bli väckt


Idag är det val i Svenska Kyrkan. Särskilt många röster förväntas det inte bli. Ej heller min. Det beror inte på något beslut hos mig, snarare ett ointresse som jag inte har lyckats väcka mig ur.

Det röda röstkuvertet har legat på köksbordet några veckor, utan att jag känt mig mer manad. Det är jag långt ifrån ensam om. Även i massmedia skulle kyrkovalet ha passerat tämligen obemärkt förbi, om det inte vore för några skandalrubriker om att sverigedemokraterna på sina listor har kandidater med mörkbrunt förflutet.

I Malmö har kyrkofullmäktige och dess ansvariga ledare slarvat bort mängder av miljoner i märkliga spekulationer, men allihop är med på listorna även denna gång. Partierna hittar nog inga andra som är intresserade av att ställa upp.

Gråhetens arketyp
Svenska Kyrkan är i hög grad gråhetens arketyp, fast den ska handla om så fantastiska ting som gudomlighet, evigt liv, frälsning, och så vidare. Den gnistrar föga. Den ropar sällan, ryter aldrig, viskar mest – och då dessutom med små ord. Den ska omfatta oss alla och blir därmed så slätstruken att den inte passar någon.
Ska det vara religion, det?

Inte undra på att människor med andliga behov söker sig åt helt andra håll för att få dem tillfredsställda. De anammar främmande religioner hur svårtillgängliga de än är för en svensk, eller nyandliga svador som egentligen blott är hopkok av klipp från de gamla religionerna och deras urkunder.

Mestadels gör nog folk så att de helt enkelt grunnar på de eviga frågorna utan att ta det till någon kyrka. Då kan de resonera fritt och förutsättningslöst, utifrån eget huvud, och prata med vem de vill om saken.
Så gör jag, och har inga som helst planer på att ändra på det. Jag tror inte ett ögonblick att det i Svenska Kyrkan eller några andra samfund går att föra det samtalet mer inspirerat och givande än man förmår i eget och vänners lag.

Inget facit
De andliga frågorna måste man själv ta itu med. Det finns inget färdigt facit där ute, vad än präster av alla de slag må påstå.

I och för sig har Svenska Kyrkan större respekt för det än de flesta samfund jag har skymtat. Den predikar återhållsamt, vilket gör den sympatisk men också tråkig. Och när det kommer till kritan har den ändå alltför snäva ramar för sitt andliga tänkande. Även om den är blygsam med det har den låst sig vid vissa definitioner, som gör dess andliga process ganska banal.

Det märks till exempel på vilka frågor som väcker patos i de egna leden – kvinnliga präster möter mothugg från stockkonservativa kollegor, homosexuell vigsel får dem att vrida sig ut och in i jakt på undanflykter. Ska det vara något att hänga upp sig på i den stora evigheten?

Nej, det förblir så att det bästa sättet jag kan använda min röst på är att avstå från att använda den. Svenska Kyrkan behöver ta itu med det folkliga ointresset och lyssna till hur vår andlighet låter. Först då visar de att de alls har med oss att göra, och inte bara är ett ämbetsverk i Törnrosasömn. Då kan jag känna mig kallad till deras valurnor.

Aftonbladet skriver om kyrkovalet här, här och här, Svenskan här och här, DN här, Expressen flitigt här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

lördag 19 september 2009

Samma överhet, samma översitteri


Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund skriver i DN att den vänsterinriktade kultureliten är den nya överheten, som bedriver åsiktsförtryck och rena förföljelsen av “vanligt” folk. Men överheten är densamma som alltid – förtrycket likaså.

Vi lever i ett klassamhälle där toppskiktet alltid har ansett sig veta hur alla andra borde leva. De predikar nedåt – i vissa perioder högerideal, i andra vänsterideal eller något annat. Det enda som förblir oförändrat är vilka som predikar, och vilka de predikar för.

Hägglund blundar för historien
Göran Hägglund måste ha sovit under historielektionerna, för den delen under hela sitt liv, om han inte märkt att samhällets mäktiga och självutnämnda elit alltid har krävt lydnad och anpassning av resten av befolkningen, ofta in i minst detalj och struntsak.

Om något, så har trycket lättat de senaste decennierna, för att folk genom framför allt IT-samhället har större möjligheter än förr att själva välja vad de vill utsättas för. Det gäller såväl media som skolor och många andra sektorer av vårt vardagsliv. Valmöjligheterna ökar, likriktningen ovanifrån tappar mark och kontroll.

Självklart fortsätter överheten att med all sin kraft bekämpa detta, för den vill fortsätta att vara gud allsmäktig inför befolkningen. Därför fördöms från alla möjliga överhetshåll internet och andra fora som de inte kan kontrollera.

Simpel bild av folket
Överheten odlar en väldigt nedsättande bild av allmänheten, som ursäktar att den ska detaljstyras och hjärntvättas. Det är en evig omyndighetsförklaring, som Göran Hägglund också deltar i. Hans bild av “vanliga svenskar” är hånfullt förenklad, dessutom så populistisk att den snarare hör hemma i sverigedemokraterna.

Han skriver:
”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Dumheter. Det är betydligt fler och “konstigare” ting som diskuteras vid köksborden. Svenska familjer har massor av annat för sig än att oroa sig över mormor och pengarna. Dessutom kan diskussioner om skola, jobb och pengar vara hur djuplodande som helst.

Hägglund borde surfa runt lite bland de tusentals så kallade vardagslivsbloggarna, så märker han snabbt hur mycket som rör sig i huvudet på småbarnsföräldrar och alla andra “vanliga” svenskar.

Lika beklämmande simpelt beskriver han “verklighetens folk” under semestertid:
”I sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.”

Han menar nog ‘i somras’, men frånsett den språkliga detaljen: Hur många har lantställe att åka till, eller prioriterar alls det numera? Hur många gör loppmarknad till det väsentligaste fritidsnöjet? Han målar en bild av svenskheten som är ohyggligt fördomsfull.

Han säger också att “politik kommer i andra hand” för detta “verklighetens folk” – och där är haken. Om han tror svenska folket om denna simpelhet och politiska ointresse, då konstaterar han i nästa sekund att det är han och hans likar som måste styra oss. Eller om han skulle kalla det ta hand om oss. Just denna fördomsfulla syn på folket är vad överheten i alla tider har tagit till för att berättiga sitt styre, in i minsta detalj.

Göran Hägglund presenterar ingen som helst lättnad eller lösning. Han råkar i stället bevisa att han är en del av problemet. Nå, det var ingen nyhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

fredag 18 september 2009

Vad vet Aftonbladet om demokrati?


Aftonbladet vägrar att publicera annonser från sverigedemokraterna. Alla andra partier får dock annonsera där. Argumenten för denna urskiljning är hur krystade som helst – och på kollisionskurs med själva grunden för demokratin.

Jag är över huvud taget väldigt tveksam till att en dagstidning verkar för eller emot något politiskt parti på annan plats i tidningen än dess ledarsida. Då går den från journalistik till manipulation, och detta dessutom riktat mot själva det politiska systemet med representativ demokrati.

Ett skräckexempel på detta är Fox News i USA, ett TV-program som kallar det journalistik när de bedriver hetskampanjer mot demokrater och diktar hyllningskväden till republikaner.

En tidning ska presentera fakta och låta sina läsare dra egna slutsatser. Därför tycker jag egentligen rätt illa om att våra dagstidningar knyter sig politiskt till vissa partier eller block. Deras ledarredaktioner borde vara partipolitiskt obundna, så att de kan debattera och kritisera politiken fritt.

Annonspengarna
Aftonbladet försvarar sig med att det blott är sverigedemokraternas annonser som är förbjudna, men när tidningen gör detta val och skryter om det på sina sidor, då har de i själva verket tagit ställning. De har gjort det klart att sverigedemokraterna inte kommer att behandlas med den respekt de andra partierna åtnjuter, utan fördömas och bekämpas även i redaktionell text. Eftersom det är ett redaktionellt ställningstagande.

Det enda hederliga och opartiska hade varit att förbjuda all partipolitisk annonsering – men det skulle förstås kosta tidningen alltför mycket i uteblivna annonsintäkter. Sverigedemokraterna har knappast råd att annonsera för mer än spottstyvrar, medan socialdemokrater kan ösa på. Även övriga riksdagspartier har betydligt mer pengar att spendera än lilla sverigedemokraterna. Så Aftonbladets beslut kommer knappast att kosta dem några pengar.

Trovärdigheten, däremot, har fått sig en knäck. Å andra sidan, hur har det varit med den hittills för Aftonbladet?

Populism är kvällspressen bäst på
Vad är det då som får Aftonbladet att ta detta steg? De säger själva att det beror på att sverigedemokraterna är “ett populistiskt, främlingsfientligt parti med möjligheter att komma in i riksdagen”.

Om de hade sagt ‘ett bedrägligt, främlingshatande parti’ hade det varit någorlunda mer begripligt, men populism och främlingsfientlighet? Bagateller i förhållande till yttrandefrihetens betydelse.

Alla partier är populistiska – och Aftonbladet är mer populistiskt än något parti skulle drömma om.

Främlingsfientligheten är det bland annat just kvällspressen som har eldat på med skandalskriverier och ett onyanserat prisande av Sverige och svenskheten i dess mest banala former. De pekar numera sällan ut invandrare i sina skräckreportage, men vad de insinuerar räcker gott.

Vad jag förstår har sverigedemokraterna på sitt program att begränsa invandringen och att ställa krav på invandrarna som partiet anser är desamma som ställs på infödda svenskar. Det kan man ha massor av åsikter om, men det är inte illa nog för att partiet ska anses paria och exkluderas från den demokratiska processen.

Demokrati och yttrandefrihet betyder att alla åsikter ska få göra sig hörda och att vi ska förlita oss på folkets förnuft vid valurnorna.

Det fria ordet
Aftonbladets argumentation innehåller en del rent skrattretande korkade resonemang, såsom:
”Sverigedemokraternas valannonser kommer med all sannolikhet att till sitt sakinnehåll vara harmlösa. Ett barn i en Bullerby under ordet ‘frihet’, typ. Att Aftonbladet inte publicerar annonser från Sverigedemokraterna är således med all sannolikhet en hanterbar förlust för det fria ordet.”

Tidningen menar att denna harmlösa och intetsägande retorik gäller all valannonsering, så då borde ju alltihop kunna exkluderas utan att det fria ordet gör någon förlust – men vad tidningen framför allt glömmer är att den inte är satt att välja vilka fria ord som är viktiga och vilka som kan undvaras. Det fria ordets princip är just att det ska den som yttrar dem själv få avgöra.

När man jobbar på en tidning måste man ha denna yttrandefrihetens grund helt klar för sig, annars är man sannerligen i fel bransch. Tidningarna missbrukar yttrandefriheten löpande på så gott som varje löpsedel och i mängder av artiklar.
Det mesta av allt sådant material kunde undvaras och vi skulle allihop må bättre av det – men yttrandefriheten kräver att även korkad journalistik ska få komma till tals. Korkad politik också.

Demokratin och yttrandefriheten bevisar sig inte när det som sägs blott är vad alla vill höra, i synnerhet överheten. Nej, det är impopulära och provokativa åsiktsyttringar som prövar demokratin och yttrandefriheten på allvar. Aftonbladet klarade inte provet. Ingen överraskning.

Min gissning är att Aftonbladet tar till dessa brösttoner mot främlingsfientligheten nu för att reparera skadan efter sin horribla klantighet med skandalartikeln om israeliska organstölder (jag har skrivit om det här). Mer tror jag inte Aftonbladet om.

Aftonbladet skriver också om beslutet här, Sverigedemokraternas ordförande Jimmy Åkesson skriver om det här.
Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

torsdag 17 september 2009

Hur vet de det?


FN presenterar chockerande höga siffror på barnporren i världen: varje ögonblick sitter 750.000 personer och surfar barnporr, kommersen omsätter uppemot 140 miljarder kronor om året, antalet utnyttjade barn är 10.000-100.000, som blir allt yngre. Men är siffrorna verkligen tillförlitliga?

Jag har för mig att experter tidigare har hävdat att det är en liten minoritet som konsumerar barnporr och att det i hög grad är samma bilder som cirkulerar – många av dem flera decennier gamla, från en tid innan barnporr var världsomfattande förbjudet.

Internet leder i och för sig till att även synnerligen perifera ting får uppsving, och på de miljarder som har tillgång till nätet kanske siffran 750.000 inte är otänkbar, om än lite märklig. Normalt brukar man väl i stället ange siffran för antalet individer i stället för hur många som surfar i varje givet ögonblick?

Den siffran måste i så fall vara betydligt större – allra minst tio gånger, men snarare hundra. 75 miljoner barnporrkonsumenter – är den siffran trovärdig? Hur mäter man över huvud taget sådant med någorlunda tillförlitlighet, speciellt som allt det där har gått under jorden?

Stora svarta pengar
Ännu underligare är siffran för vad barnporr omsätter. 21-140 miljarder (3-20 miljarder dollar). Hur vet man det i denna dolda kommers?
På internet är det långt mellan gratis och betaltjänster, så siffran är förhållandevis gigantisk. Speciellt när det gäller något som är olagligt att köpa i så gott som hela världen.

Jag vet inte vad laglig porr omsätter på internet, men utan den siffran att jämföra med är det svårt att bedöma trovärdigheten i de upp till 140 miljarderna. Det betyder sådär 2.000 till 20.000 kronor per barnporrkonsument och år, om ovanstående höftning är riktig.

Antalet barn som utnyttjats i barnporr sägs vara mellan 10.000 och 100.000, vilket åtminstone är en uppgift som medger den stora osäkerheten. Samma osäkerhet borde gälla även övriga siffror.

Den mest behärskade siffran gäller antalet nya barnporrbilder per dag, som FN anger till 200. Den är så låg att den verkar trovärdig, dessutom är det något som polismyndigheterna självklart är särskilt noga med att kartlägga, för att rädda barnen i fråga och komma åt aktiva barnporrproducenter.

Det är oklart hur många nya barn det innebär per dag, men det måste väl i alla fall vara några stycken? Kan det betyda cirka 1.000-2.000 per år? Skrämmande, men över en hel värld ändå en antydan om att problemet inte skenar, som media gärna antyder.

Åldersgräns
Man kan också undra hur barnporr definieras – förmodligen med 18-årsgräns, som i Sverige. Den definitionen är missvisande. När ordet barnporr används tänker vi oss prepubertala barn som utnyttjas, inte ungdomar i de sena tonåren som nog i hög grad har kraft att själva välja om de vill deltaga och på vilka villkor – däremot inte sagt att de har insikten att fatta beslut som de inte sedan ångrar och lider av.

Det måste väl ändå vara skillnad på porr med människor som är i en ålder då de kan förmodas redan ha ett sexliv – och styrkan att säga nej – och människor som är så unga att de inte ens börjat utforska sin sexualitet själva? Samhället bör självklart fokusera resurserna på att i första hand jaga den senare formen av barnporr.
Jag tror nog att polis och andra myndigheter tänker precis så – men vi behöver även statistik som gör samma urskiljning.

Hela FN-rapporten, som jag bekänner att jag inte orkat läsa, finns här: UN Report. Den publicerades redan 13 juli, så svensk press verkar ha tagit tre månader på sig att reagera.

Aftonbladet skriver om barnporr här och här, Svenskan här, DN här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

onsdag 16 september 2009

Nättidningarna har gamla förstasidor


Tidningarnas nätupplagor är slasktrattar. Massor läggs upp, inget tas bort. Det är en poäng på internet – men inte att dagstidningarnas nätupplagor har gammalt material på sina förstasidor. Det är bara slapphet.

Dagstidningarna slarvar med förstasidorna på sina nätupplagor, fast alla som håller på med internet vet att inget är viktigare. En stor majoritet av besökarna på en webbplats bryr sig inte om mer än just förstasidan.

Ändå låter dagstidningarna sina förstasidor på nätet drälla av artiklar som är flera dagar eller någon vecka gamla, ibland flera månader. Här är t.ex. de äldsta artiklarna jag idag hittade på DN:s förstasida:
21 juni, 22 juni, 28 juni. Allihop är uppemot tre månader gamla.

Med papperstidningarna är det självklart att varje dags förstasida innehåller helt nytt material. Sammalunda med alla andra sidor i tidningen. På nätupplagornas förstasidor är sådär hälften av materialet gamla nyheter. Varför denna slapphet på nätupplagorna?

Jag misstänker att en orsak är grötigheten på tidningarnas nätupplagor. Deras förstasidor är en röra av artiklar, bilder, länkar, annonser och allt vad det är. Förmodligen har även nätredaktionerna gått vilse på dem.

Nätupplagornas sidor är så trassliga konstruktioner att det inte är ovanligt att besökarnas webbläsare krånglar och fastnar. Redaktionerna fastnar nog också, ger upp och fyller bara på. Jag gissar också att det är olika avdelningar på dessa redaktioner som matar nätsidorna från olika håll – och då kan det bara bli pannkaka.

De behöver rensa upp. Och de behöver definitivt visa att de är dagstidningar, inte vecko- eller månadsdito. Det gäller framför allt förstasidorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Jury med hjärta och smärta


Mot min vilja har jag fastnat i det där Idol igen. Vi får se hur länge mitt intresse håller i sig denna gång, men hittills är TV-programmets charm oemotståndlig. Går de från klarhet till klarhet?

Den nya juryn, som nu är inne på sitt andra år, är vida överlägsen den gamla, som var en pina. De ville blott göra sig själva märkvärdiga på de stackars deltagtarnas bekostnad – en attityd som stank av inbilskhet och ren skär dumhet.

Den här Idoljuryn är hjärtlig, mer så detta år än förra, förmodligen för att de kan slappna av och har skippat det där med att efterlikna föregångarna. Det är riktigt rörande hur de engagerar sig när hoppfulla sångare tar ton, även i de fall den faller helt fel eller knappt orkar fram ur deras gap.


Juryn sjunger med
Ofta sjunger juryn med lite grann, eller spelar trumma med pennor på glasen – också det även om sången haltar betänkligt. Det är uppenbart att de har en genuin förtjusning för musiken, något som tyvärr inte är så spritt bland branschfolk som det borde. De flesta lyssnar blott till sedlars prassel.

Och när en talangfull artist sjunger ut, då blir Idoljuryn gripen, snudd på extatisk, som av en religiös upplevelse – eller för den delen en sexuell. De vet inte till sig av förtjusning. Det är vackert.

Feel-good
Detta år verkar programmet ha fått en annan ton. Mer av feel-good-TV än förnedrings-TV. Visst får vi se några platta fall men också en hel del talang. Förra året var regin och urvalet elakare. Det här är mycket bättre, vad än cyniska TV-producenter må tro.

Skadeglädjen är inte den sanna glädjen – det är bara något som alla konstaterar om alla andra än sig själva. Den stora och varaktiga glädjen är alltid ömsesidig. Så det är klart att detta är bättre TV. Även i dramaturgin är det en gammal känd sanning: vi bryr oss mer om dem vi bryr oss om.

Sedan återstår ändå att se vad för talanger juryn lyckas samla ihop, och hur det går för dem när de fastnar i underhållningsindustrins kugghjul. Idol är inte fjärran från Romarrikets gladiatorspel. Deltagarna offras, den ena efter den andra, för vårt nöjes skull.
Något är ohjälpligt fel med en idé som bygger på tusentals förlorare men bara en slutlig vinnare.

Aftonbladet skriver om Idol här och här, Expressen här, här och här, Svenskan här och här. DN verkar inte bry sig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

tisdag 15 september 2009

Vem behöver vingar?


Några butikskedjor slutar sälja energidrycker till barn under 15 år. Andra kedjor torde snabbt följa efter. Det är säkert lovvärt och allt det där, men också en smula löjeväckande. Ska vi kanske flytta även sådana drycker till Systembolaget?

Det är klart att något är galet med en dryck som ger vingar... Det låter som centralstimulantia, en brygd för flummare. Likaså är det förstås en vansinnig överloppsgärning att ge barn stora doser socker och andra uppiggande substanser. Det är inte vad de har mest behov av.

Men så ser redan deras kost ut i hög grad, så fort de får välja själva. Coca-Cola, pizza och McDonalds. Socker och kolhydrater, som är socker det också. Energidrycker spär på med koffein och allt vad det kan vara. En ung människa kan inte bli annat än hispig.

Men förbud leder till komplikationer. Framför allt tenderar de att göra det förbjudna än mer lockande. Vi får kanske langare av Red Bull som smyger i kvarteren runt ICA och Coop?

Jag blir inte av med misstanken att dylika förbud är utvalda för att de möter ringa motstånd och är så mycket enklare än åtgärder för att förbättra barns och ungdomars situation på riktigt, där det verkligen behövs.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenskan och Expressen om energidrycksförbudet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

måndag 14 september 2009

Ungdomars sexliv är sansat


Ungdomsstyrelsen presenterar en ny undersökning om ungdomars sexvanor, särskilt vad gäller prostitution och exponering på internet. Tidningarna frossar i skandalrubriker men undersökningen visar ingen ökning. Ungdomar har ett sansat sexliv.

Ungdomsstyrelsens undersökning presenteras här och här, hela undersökningen finns som PDF här.

Den konstaterar att över 90% (i åldrarna 16-25) aldrig har lagt ut sexiga bilder av sig själva på internet. Det framgår inte vad som menas med sexigheten, men det kan knappast endast betyda pornografiska eller nakenbilder. Det kan lika gärna vara en påklädd pose eller ett minspel.
Ungdomar är mycket medvetna om hur internet fungerar och har lärt sig aktsamhet.

Sex mot betalning ökar inte
En undersökning bland gymnasieelever i tredje året visade att 1,7% av killarna någon gång fått ersättning för sex, och 1,2% av tjejerna. Siffrorna var nästan precis desamma 2004, fast internetanvändandet var betydligt mindre då (1,8% respektive 1,0%). Andelen som fler än fem gånger fått betalt för sex hade faktiskt sjunkit obetydligt, från 0,4% till 0,3%.

Internet är inte boven när det gäller ungdomars sex- och umgängesvanor, utan blott ett verktyg. Det ändrar inte i sig deras vanor. Undersökningen sammanfattar det så här:
”Det råder inget tvivel om att internet och mobiltelefoner blivit viktiga för att söka och förmedla information samt för att skapa kontakter. Författarna finner dock inget stöd för att internet i sig bidrar till att unga i större utsträckning säljer sex mot ersättning. Mediet används för att skapa kontakter mellan köpare och säljare men är inte orsaken till att unga säljer sex.”

De som mår sämre
Vad undersökningen anser sig ha funnit är att ungdomar som säljer sex mår sämre på många sätt än de som inte gör det. Ingen överraskning, men ändå något som behöver begrundas noga innan långtgående slutsatser dras.

Exempelvis kan unga som är uppriktiga nog att berätta om sin sexhandel också vara franka om sin livssituation. Det kan också vara så att killar som säljer sex mest gör det till män, och då är det troligt att många av killarna är homosexuella eller i alla fall behöver pröva denna sexualitet. Det bär tyvärr med sig sina egna problem i vårt samhälle, som ännu inte mognat till att acceptera homosexualiteten helt.

Hönan och ägget
Med andra ord är det viktigt att skilja på hönan och ägget. Det är inte säkert att prostitution leder till mer personliga problem. Det kan lika gärna vara så att vissa personliga problem leder till prostitution, vilket också undersökningen poängterar. Troligast är att det finns en ond spiral, som några ungdomar fastnar i.

Undersökningen ger ett solitt och sansat intryck. Den visar på flera sätt att moralpaniken runt internet som ideligen briserar i media är ogrundad. Ungdomar förstår internets faror och ändrar i ringa omfattning sina vanor genom dess inflytande.
Internet är ingen förledare av ungdomen. Det är som vanligt bara vuxenvärlden som förhåller sig hysteriskt till att ungdomar alls har sex.

Aftonbladet skriver om undersökningen här, DN här och här, Svenskan här och här, Expressen här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Upp och ner om YouTube

Regina Lund har fått en nakenvideo censurerad av YouTube och påstår att det beror på att hon är kvinna. Nonsens. YouTube är kinkigare med manlig än med kvinnlig nakenhet – vilket i och för sig är galet, det också.

Videon är bara en stump av hennes nya låt Jag är osynlig, vilket i sammanhanget är en träffande titel. I stället för den censurerade videon finns nu en där klippen med henne naken är hur suddiga som helst:



“Hade samma video gjorts med en man hade den fått ligga kvar”, säger hon till Aftonbladet. Helt fel. YouTube är mycket känsligare mot män som exponerar sig, precis som övrig amerikansk dubbelmoral. Manligt kön anses mer stötande än kvinnligt.
Så egentligen borde hon ha blivit mer feministiskt upprörd om YouTube inte hade censurerat hennes video...

YouTubes rädsla för nakna kroppar är förstås fjantigt från början till slut. Men Regina Lunds förklaring är till och med ännu fjantigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Fyra timmars arbetsdag räcker


Mona Sahlin vill inte sänka arbetstiden till sex timmar om dagen. Det är synd, för det skulle öka människors livskvalitet betydligt och ändå göra ringa skillnad för produktionen. Förr i tiden arbetade folk sällan mer än fyra timmar om dagen. Det räcker.

Före industrialiseringen var det vanliga en arbetsdag på cirka fyra timmar. För bönderna varierade det beroende på årstiden, men normalt var det däromkring. I jägar- och samlarsamhällen arbetar de sådär två till fyra timmar om dagen. Det är det naturliga, som människan mår bäst av.

Arbetsdagar på åtta timmar är inte särskilt effektiva, eftersom människan helt enkelt inte förmår jobba så mycket, dag efter dag. Minskad arbetstid betyder därför inte nödvändigtvis minskad produktivitet, även om det i och för sig kunde vara ett acceptabelt pris.

Nu för tiden är det inte bara betydligt längre arbetstid än förr. Dessutom har folk ofta lång resväg till jobbet och en massa plikter att jämställa med arbete som väntar hemma. I jämförelse med hur det varit i historien arbetar vi så gott som hela vår vakna tid, utom på helger och semestrar. Då jobbar vi bara sådär halvtid...

Det är inte klokt, speciellt som de flesta har jobb som är föga tillfredsställande – och ändå förväntas knega på som maskiner. Vi tror vi lever i ett välfärdssamhälle, men det går att diskutera. Hur bra mår vi egentligen? Och har vi alls tid att leva?

Jag tycker att politikerna på allvar bör pröva möjligheten att föra över en del av det moderna samhällets överflöd av resurser till minskad arbetstid. Förmodligen sparar vi dessutom en massa energi på det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

söndag 13 september 2009

Mobbning är ingen lek


TV-ansiktet Jonas Leksell bekänner i Aftonbladet att han var en mobbare under så gott som hela grundskolan. I anknytning till hans text har tidningen en enkät, som även vid en försiktig läsning visar hur stort problemet är.

Enkäten, som hittills fått över 20.000 svar, frågar: “Hur var du som barn?” Nästan 20% medger att de var mobbare eller med i gäng som mobbade. Drygt 30% säger att de var mobbade. Återstående hälft av de svarande säger sig varken ha varit mobbare eller mobbade – men det hade varit intressant att veta hur många av dem som bevittnat mobbning. Förmodligen så gott som alla.

Man ska förstås läsa en sådan enkät med försiktighet. Den är inte särskilt vetenskapligt genomförd. Men så många som 20.000 svar ger ändå ett bastant underlag, om än inte särskilt slumpmässigt.

Bara pengarna talar
Det kommer ofta avslöjande reportage om grym och långvarig mobbning på skolor som gjort i princip ingenting åt saken – eller ännu värre, bara försökt få den mobbade att anpassa sig, hur nu det skulle gå till.

Problemet verkar vara väldigt stort och kan ha förödande konsekvenser för mängder av barn – förgifta deras barndom fullständigt och kanske även delvis ödelägga hela deras vuxna liv. Ändå behandlas det så gott som uteslutande med vackra ord i diverse handlingsprogram som blir föga mer än skrivbordsprodukter.

Alla ansvariga siktar mest på att kunna skylla ifrån sig. Skolledare säger att de har regler, som om dessa automatiskt skulle bli respekterade, skolstyrelser hävdar att de har handlingsplaner, som om dessa automatiskt skulle bli genomförda.

Det enda som förmodligen har rört om lite i brasan är mobbade elevers ökade möjligheter att stämma sina skolor på ordentliga pengar. Tyvärr tror jag att det är enda anledningen att somliga skolor faktiskt på allvar har försökt komma åt problemet.

Hur många lider?
Vårt samhälle är berett att gå till vilka ytterligheter som helst mot knark, pedofili och andra ruskigheter som drabbar en liten minoritet barn och ungdomar. Men mobbningen skördar offer i tiotusental och hundratusental, människor som får djupa trauman och i många fall inte orkar fortsätta leva.

Varje år begår ungefär 1500 svenskar självmord. Det är tre gånger så många dödsoffer som i trafiken. 20% av alla dödsfall i åldrarna 15-44 är självmord. Hur många av dessa är följder av mobbning?
Och hur många sjunker ner i depressioner eller missbruk av samma skäl?

Samhället är en gemenskap på gott och ont. Vi tar stöd av varandra men vi tenderar också att kräva likriktning. Denna intolerans är mobbningens källa. Alla som avviker det allra minsta från normen riskerar att pekas ut, hånas och fördömas. Vårt samhälle måste därför ha ett helgjutet och kraftfullt handlande som motverkar sådana bieffekter i samhällsbygget.

Annars finns bara en enda konsekvens: varenda medborgare fruktar att plötsligt höra till de mobbade, hämmar och förljuger sig själv in absurdum för att undvika det. Samhällslivet blir en pina för oss alla.

Jag har även skrivit om mobbning här:
Vuxna mobbar också
Läs även andra bloggares åsikter om . Intressant?

Rättvisa svider, men orättvisa ödelägger


Dagens regeringar har registerdille. Nu ska England skapa ett register över alla som har med barn att göra, även om det är på fritiden. För att komma åt pedofiler, sägs det, men det är svårare att visa hur.

Alla som har med andra än de egna barnen att göra, oavsett om det är yrkesmässigt eller på fritiden, måste registrera sig eller betala cirka 60.000 kronor i böter, enligt den nya så kallade VBS-lagen som håller på att genomföras. Det beräknas bli 11 miljoner personer.

Registret ska korsköras med kriminalregister med flera. Man hoppas på det sättet kunna spåra pedofiler innan de begår sina brott. Men frågan är hur, om de dessförinnan inte är dömda. Förmodligen vill man komplettera med spaningsregister och liknande uppgifter, som blott innehåller misstankar eller misstänkt beteende.

Oskyldig tills motsatsen bevisats
Därmed överges rättvisan, som säger att man är oskyldig tills motsatsen har bevisats. In kommer skvallret, angiveriet och spekulationerna, som kan leda till ett skenande misstänkliggörande, inte långt ifrån hur situationen var i gamla öststater med deras nippriga underrättelseorganisationer. Ett samhälle impregnerat av förföljelsemani.

I England tror man att lagen kan leda till att många människor helt enkelt avstår från att jobba med barn, såväl yrkesmässigt som ideellt, för att slippa obehaget att vara registrerade och därmed från början känna sig misstänkta – kanske rentav bli det på väldigt lösa grunder.
Ska det leda till ett bättre samhälle, ens för barnen?

Det är en hysterisk lag, tillkommen i den fasa som England kände efter att en pedofils grymma brott hade uppdagats. Han hade tidigare åtalats men inte fällts för sexbrott mot barn. Det måste ju betyda att han hade friats.

Rättvisa kostar
Rättvisans grund är kostsam, ibland förbi vad vi vill betrakta som uthärdligt. Men vi måste väga in vad motsatsen skulle leda till – summariskt rättsskipande, förföljelse av oskyldiga, och så vidare. Man brukar säga att det är bättre att flera skyldiga går fria än att en enda oskyldig blir dömd. Ju värre brott, desto viktigare att vi orkar hålla på den principen – helt enkelt för att det är värre för den oskyldiga.

Det är svårt att acceptera inför ohyggliga brott, men är inte mindre sant då.

Våra regeringar har en alltför ogenomtänkt iver att ta till övervakningssamhällets ökade tekniska resurser, när datorerna och internet har öppnat portarna till möjligheter de tidigare bara kunde drömma om. Men de måste sansa sig och hålla fast vid det öppna demokratiska samhällets grundprinciper – även när det kokar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Anders Borg slingrar sig


Finansminister Anders Borg slingrade sig som en mask på kroken, när Expressen frågade om regeringen planerade att sänka de lägsta lönerna. Tolv gånger envisades han med att svara på något helt annat. Politiker borde ha ett rättesnöre: vad de inte vågar erkänna borde de låta bli att göra.

Expressen hade kommit över ett dokument som visar att regeringen funderar på att sänka den så kallade reservationslönen, dvs. hur låg lön arbetslösa måste acceptera för att inte förlora sin A-kassa om de tackar nej. En märklig ordning i sig, och dessutom ett väldigt cyniskt sätt av regeringen att medverka till sänkta löner i landet – för de redan fattigaste.

När tidningens reporter frågade Anders Borg om saken, svarade han bara att de planerar skattesänkningar för låginkomsttagarna. Han vägrade att ens nämna det där med reservationslönen, fast reportern upprepade sin fråga tolv gånger. I stället hade han mage att påstå att han med detta hade besvarat frågan.

”Arbetarparti”
De “nya” moderaterna vill låtsas att de är ett arbetarparti, så frågan är känslig, speciellt när det bara är ett år kvar till valet. Men ohederlighet om den egna politiken är helt enkelt ohederlighet.

Inte för att socialdemokraterna de senaste decennierna har varit särskilt angelägna om att minska löneklyftorna. De stiger oavsett regering, och löneutvecklingen hålls nere oavsett regering.

Jag har inga siffror på det, men jag har för mig att svenska löner numera ligger rätt lågt i förhållande till andra länder i EU – ändå envisas näringslivet med att klaga på att svenska löntagare skulle vara så dyra att det försvårar deras internationella konkurrensen.

Men det finns ingen gräns för hur billigt näringslivet vill komma undan, och tyvärr tydligen ingen gräns för hur politikerna spelar med. Man får hoppas att Expressen orkar envisas med sin fråga tills de får ett ärligt svar.

Se också här.
Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

Gud har humor


En österrikare kramade altaret i en kyrka när han tackade gud för att ha räddats ur en hiss som stannat. Altaret rasade och dödade honom. Gud har humor.

Aftonbladet berättar att österrikaren Günther Link räddades ur en hiss som stannat och genast skyndade till en kyrka för att tacka gud. Fingeravtryck visade att han i sin bön hade kramat det stora altaret på 200 kilo, som rasade över honom.

Gud hör bön – men han är skojfrisk. Det märks redan i att han skapade oss så att vi alla ska dö, och vi vet om det. Knepig sits. Likaså att vara världsskapare, kräva tillbedjan och ändå förbli fullständigt osynlig.

Jesus var också en festlig gynnare. Hans många drastiska liknelser var uppenbart skämtsamma och ledde säkert till många skrattsalvor bland lyssnarna. Också att göra vatten till vin tyder på ett nästan studentikost skämtlynne.

Guds humor var rätt rå mot Jesus också, vilket föranledde den sistnämnde att efter flera års umbäranden på guds uppdrag med sitt sista andetag utbrista: “Varför har du övergivit mig?”
Vad annat var att vänta av en sådan lustigkurre?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

lördag 12 september 2009

Kvinnor och män är lika kåta


Aftonbladet berättar att kvinnor har sex av alla möjliga andra anledningar än ren och skär kåthet. Men det är en undersökning från Texas. Där är sex proppad med skuld, dubbelmoral och hämningar.

Bara idén att sex är något som män men inte kvinnor trånar efter är väldigt 1950. Eller rentav 1890. Den ömsesidiga lusten blev självklart under 1960-talets sexuella revolution och 1967 års Summer of Love, men i början av 1970-talet dök militant feminism upp i form av Grupp 8 och påstod att i sexualiteten var kvinnan blott mannens offer.

Detta nonsens fick fäste hos de opportunistiska debattörerna, politikerna och kulturpersonligheterna, som snart gjorde lögnen till en sakral sanning som inte fick ifrågasättas. Egentligen var det blott victorianismens trånga sexualmoral i retur, men nu fick den heta feminism.
Den har gjort väldig skada – både för kvinnosaken och för samhällsklimatet.

Den amerikanska undersökning som Aftonbladet presenterar är rent nys, och det är säkert tidningen medveten om – men kanske kan det sälja något lösnummer och skapa reaktion hos diverse bloggare...

Knasigast är slutklämmen:
”Forskning visar att de flesta männen tycker att nästan alla kvinnor har någon slags sexuell dragningskraft. Men majoriteten av kvinnorna tycker att de flesta männen inte är ett dugg sexuellt attraktiva.”

Förvisso är det en väldig massa män som knappast är Brad Pitt, men lika många kvinnor är inte hans hustru. Vad en sådan undersökning visar är inte attraktionskraften, utan hur män och kvinnor i ett moralistiskt föråldrat samhälle förhåller sig till sina könsroller. Männen förväntas vara kåta på allt som rör sig, kvinnor blott på Jesus.
Men det är inte vetenskap, inte heller ens i närheten av sanningen.

Intressantare vore i så fall att forska i språkbruket. Män förväntas gå dit Petter Niklas pekar, kvinnor förväntas att knipa ihop låren tills de blir kära, vilket i och för sig kan gå lika fort som en man kan få erektion. Skillnaden är hårfin, men de plägar förklara sina känslor olika.
Fastän män pratar om sex där kvinnor pratar om kärlek syftar de på samma sak. De har bara lärt sig olika terminologier.

Vi är kåta djur av naturen – året runt. Män som kvinnor. Resten är uppfostran.

Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

fredag 11 september 2009

Säpo sviker


Länspolismästaren i Stockholm larmade Säpo, men ingenting hände. De som hade jouren låg förmodligen och sov. Så mycket för rikets säkerhet. Säpo dräller av skandaler och har så gjort i en väldig massa år. Bakom hemlighetsmakeriet döljer de sin inkompetens.

Säpo har som motto: “Vi skyddar Sverige och demokratin”. Det måste vara ironiskt menat, för i många stunder av kris är de bara fulla av ursäkter.

Olof Palme var oskyddad när han sköts ihjäl, för Säpo ansåg att ingen risk mot honom förelåg. Sammalunda när Anna Lindh mördades. Säpo hade till och med mage att efter morden insistera på detsamma – ingen risk förelåg mot dem.
Då menar kanske Säpo, i analogi med Tage Danielssons roliga vers om den osannolika kärnkraftsolyckan i USA, att det inte har hänt? Kul för Palme och Lindh.


Olof Palme lärde sig tidigt att Säpo var så lagom att lita på. När han blivit statsminister fick han reda på att Säpo hade registrerat honom som en säkerhetsrisk för att han demonstrerat mot Vietnamkriget. Säpo var väldigt högervridet och frågan är om det har vridit sig åt något vettigare håll nu.

Här berättar Säpo själva i korta ordalag sin historia, som började 1914 men givetvis hade diverse informella föregångare i svenskt polisväsende.

Under andra världskriget ägnade de sig bland annat åt att avlyssna telefoner och granska brev. Astrid Lindgren jobbade med just det sistnämnda under några år, vilket hon har kallat sin tid vid “Statliga snuskbyrån”. Efter världskriget gick Säpo med liv och lust in i det kalla kriget, och dess högervridning var ett faktum.

Varje land behöver någon form av säkerhetspolis, kontraspionage och så vidare – men sådana organisationer måste övervakas noga för att inte falla in i det maktmissbruk som ofrånkomligen blir följden när man får vara hemlig.

Något har gått fel hos Säpo när på bara de senaste decennierna två ministrar har mördats i vårt fridsamma land. Ändå lär de sig inte. Polismästarens larm ignorerades, förmodligen för att det var mitt i natten – som om Säpo tror att skurkar sover då.

De svarar som de brukar. Saken utreds men alltihop är hemligt. De låtsas att saker som vi vanliga medborgare inte kan få veta förklarar och ursäktar alltihop. Knappast. Länspolismästaren Carin Götblad fick rädda sig själv (i och för sig vid blott en olycka i hemmet, men det kunde inte Säpo veta). Palme och Lindh dog.
Har det alls varit något attentatsförsök som Säpo har lyckats avstyra? Det är säkert också hemligt.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenskan och Expressen om Säpos fiasko.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?