torsdag 22 januari 2009

Kyrkornas svepskäl för sin intolerans


De religiösa samfunden kommer med krystade förklaringar på varför de inte ska viga homosexuella. Fördomarna haglar, såväl öppet som än mer fördolt. Det blir alltmer tydligt att kyrkor, med sin reaktionära agenda, har spelat ut sin roll.

Romersk-katolska kyrkan i Sverige meddelar genom sin pressektererare att: “Äktenskapet är ett sakrament, som bygger på att paret kan få barn.”
Men fertilitet har aldrig varit ett krav för deras äktenskap, så det är rent nys. Lika ohederligt argument som dem man brukar höra från kristdemokraterna, som heller aldrig vill bekänna att det är deras förstockade människo- och samhällssyn som är den egentliga agendan.

Ordföranden i Sveriges Muslimska förbund säger att samkönad vigsel aldrig skulle accepteras i muslimska kretsar: “Det är inget som politiker kan ändra på, det har gud bestämt.”
Men vad gud bestämt – också enligt muslimerna – vet bara gud. Den som påstår sig ha guds vilja klar för sig råkar därmed bara bekänna sitt hybris, vilket i alla tider varit vad gudarna föraktat allra mest.

Men de ovanstående samfunden utför blott 300 respektive cirka 100 vigslar om året.
Den svenska trenden är tydligen att allt fler gifter sig borgerligt. År 2007 var det för första gången fler som gifte sig borgerligt än kyrkligt, enligt statistik från Svenska Kyrkan.

Här hittade jag lite mer statistik: År 2005 var det 44.000 par som gifte sig, vilket var cirka 10.000 fler än tio år tidigare. 1995 skedde 63% av vigslarna i Svenska Kyrkan, men knappa 49% 2007. Återstoden gifte sig antingen borgerligt eller (i betydligt mindre grad) i andra samfund – men för sistnämnda saknas statistik.

Här har SCB statistik över bland annat giftermål och skilsmässor sedan år 1749 (för skilsmässor endast från 1831). År 1749 skedde 15.000 vigslar, allihop i Svenska Kyrkan, eftersom andra samfund inte fick viga förrän 1873, och borgerlig vigsel inte kom förrän 1915. Det är en hög siffra med tanke på att den svenska folkmängden var betydligt mindre då.
Flest vigslar skedde under andra världskriget med över 60.000 om året, med undantag för rekordåret 1989 som hade 109.000 vigslar för att nya regler för änkepension infördes. Annars har vigslarna sjunkit i ojämna perioder sedan andra världskriget – i synnerhet om man beaktar befolkningsökningen.

Det är definitivt tradition mer än religiositet som gör att ändå nästan hälften av alla vigslar sker i kyrkan. Men för varje gång kyrkor visar intolerans torde allt fler välja bort dessa, såväl för bröllop som andra högtider. Ja, som ett inslag i deras andliga liv över huvud taget.

9 kommentarer:

  1. Om alla hade samma övertygelse behövde vi inte religionsfrihet, allmän rösträtt, åsiktsfrihet... You tell me... då skulle vi vara en sorglig skara människor som skulle tråka varandra till döds:-)

    Att ha en övertygelse att äktenskapet i andlig mening är ett förbund inför gud (vilken man nu tror på) mellan man och kvinna är inte samma sak som homofobi! Det betyder inte automatiskt att man dömer dem som lever i homosexuella förhållanden.
    Det är ett personligt ställningstagande, på samma sätt som att vissa är muslimer och andra är kristna. För mig är det inte mer laddat än så. Jag dömer inte folk som tror på Islam bara för att jag inte står för samma värderingar som dem.
    Min farbror, som är homosexuell och aktivt kristen, har pratat mycket med mig genom åren om detta.

    Det som blir galet är när människor försöker påtvinga andra sin egen tro med argumentet att alla andra har fel. Jag menar att vi måste ge troende samma möjligheter att följa sin övertygelse som vi ger de homosexuella. Ingen ska ha rätt att kränka någon.

    Kram från pennelina

    SvaraRadera
  2. Pennelina, jag håller faktiskt med dig. Det är också vad jag säger: tro är en personlig sak, som inte ska dikteras av präster och kyrkor.

    När det gäller religiösa ting finns ingen sanning utanför det personliga ställningstagandet och den personliga upplevelsen.
    Kyrkornas principiella avståndstagande mot samkönade äktenskap är därför hybris.

    Alltså: vad jag menar är inte att religiösa ska tvingas till en viss trosuppfattning, utan tvärtom: ingen, inte heller deras kyrkor, ska tvinga dem till det.

    Därför vore det enda raka att präster vigde folk i den bergfasta förvissningen att de vigda själva kan avgöra om de följer eller bryter mot guds bud.
    Det vore väl en kärlekens kyrka?

    SvaraRadera
  3. För det första: din argumentation om de religiösas hybris är mitt i prick. Var och en som uttalar sig å guds vägnar gör sig själv omöjligt som förkunnare. Bara gud vet hur gud tänker, det är ju själva poängen med en gud! Eller om man föredrar en mindre religiöst färgad tolkning: karman vet vad karman vill. Eller något i den stilen.

    Jag tycker nog att kyrkorna ska ha rätt att vara inskränkta och homofobiska, så länge de inte direkt uppmanar till hatbrott eller liknande. Men bara under den förutsättningen att riterna inte har någon juridisk effekt, naturligtvis. På de håren får vi sedan döma hunden; förhoppningsvis vänder de flesta kloka och kärleksfulla människor en sådan kyrka ryggen, eller verkar inom densamma för att ändra dess inställning.

    SvaraRadera
  4. Det var själva tusan att man fortsätter använda begreppet samkönad om enkönade förhållanden. Är människor så okunniga att man inte vet vad samkönad är? Det är en botanisk term om individer med både hanliga och honliga organ. Ett samkönat par är alltså närmast ett förhållande mellan två hermafroditer. Ett förhållande mellan två personer av samma kön är alltså enkönat och ingenting annat!

    SvaraRadera
  5. Anonym, det var faktiskt nytt för mig. Samkönad används vitt och brett om människor för att beskriva att de har samma kön - och den ordbildningen verkar rimlig på mig, även om termen inom botaniken används annorlunda.

    Man får skilja på singularis och pluralis: En samkönad person skulle med botanikens terminologi vara hermafrodit, men mig veterligt används termen aldrig på det sättet om människor.

    Samkönade växter är alltså tvåkönade - så jag förstår inte riktigt varför inte sistnämnda term används. Kanske avses endast växter som med sina båda kön befruktar sig själva?

    Om ordet enkönat används om ett par ger det det underliga intrycket att de delar på ett enda könsorgan. Jag såg på ett forum att termen likkönat föreslogs - det är i så fall det i mitt öra mest korrekta.

    SvaraRadera
  6. Jag broderar vidare på temat med funderingen att vi själsligt sätt, med utgångspunkt från den botaniska sättet att se på saken, är samkönade allihop. Ju kvinnligare man, desto manligare. Ju manligare kvinna, desto kvinnligare. Må vi upprätta en samkönad relation till oss själva, i den mån vi inte har det. Med eller utan påvlig välsignelse (det lär nog få bli utan).

    SvaraRadera
  7. Yin och yang: med yin i yang och yang i yin - det är balans.

    SvaraRadera
  8. Personligen ser jag mig inte som "botanisk" snarare "biologisk". Jag känner faktiskt ingen homo sapiens sapiens ;-), som definierar sig som en "växt", inte ens i den ytterligt mångfaldiga HBTQvärld som jag rör mig i dagligen och stundligen.

    Och de intersexuella som jag mött vill inte kallas hermafroditer, om jag förstått dem rätt, vilket jag tror att jag har...

    SvaraRadera
  9. Men LILLA Stella... Att utgångspunkten från resonmanget är botanisk gör oss väl inte till en VÄXT?? Och sexuell identitet och själslig beskaffenhet har väl inte särskilt mycket med varannat att göra?

    SvaraRadera