DN gör dessutom så att samtliga dess recensenter involveras i nomineringsprocessen, så hur kan någon av dem efteråt vara ojävig när de ska recensera såväl dessa som andra konstnärer? Känner de inte ett tryck att ge belägg för nomineringarna – eller för att andra utelämnades från dem?
Om jag minns rätt hade vi lite snack om att instifta dylika priser på DN när jag skrev för dess nöjesredaktion. Men vi avfärdade det just för att det skulle bli svårare med opartiskheten för oss som recensenter. En tidnings kritiker bör därför helst hålla sig ifrån sådant – och alla andra sorters jury- och urvalsuppdrag.
På den punkten har den pressetiska nivån sjunkit, för nu dräller tidningarna av priser som deras redaktioner är involverade i.
DN:s kulturchef Maria Schottenius berör inte alls problematiken i sin korta text om saken, som är föga mer än en kopia av tidningens information (Schottenius är inte så mycket till skriftställare som man kunde önska av DN:s kulturchef). Hon urskuldar sig i förbifarten med att det är en “lek, som man inte ska ta på “alltför stort allvar” och hur som helst är alla fem nominerade “på sätt och vis vinnare”. Vilka floskler!
Att hon inte ens verkar medveten om ett tänkbart problem för sina recensenters opartiskhet avslöjar hur illa det är ställt med pressetiken numera. Det handlar om jippo, inte om journalistisk.
De hittills nominerade är serietecknaren med mera Joakim Pirinen och glaskonstnären Åsa Jungnelius.
DN spelar högt. Den etiska trovärdighet som de under så lång tid byggde upp med skribenter som Bang, Jolo (jag sa under LÅNG tid) och... tja, vilka mer som kan tänkas ha varit bra under de senaste tjugo åren, jag har inte läst DN särskilt mycket sen förflackningen började med Jutterström ... håller de på att sälja ut. Ett par allvarliga felsteg i stil med de Expressen gjorde efter att Strömstedt lämnat styrhytten, och den stolta skutan lär börja läcka som ett såll. Än värre än vad den redan under lång tid har gjort. Och det i en situation där läsarna inte precis saknar alternativ.
SvaraRadera(Min påbjudna bloggtystnad blev inte så långvarig som du ser... Jag tror att temat jag dryftade med dig är färdigältat för den här gången.)
Mattias, du glömde Stenudd ;)
SvaraRadera(Och jag är glad att din bloggtystnad inte blev längre.)
*S* Ja hur KUNDE jag!!?? Bang, Jolo... Unge kan väl nämnas i förbifarten... och så Stenudd naturligtvis... Ja då lär du veta betydligt mer än jag om hur det gick till när förflackningen satte in. Men jag ber dig inte att berätta, dels är det historia och dels kan det sätta dig i en lojalitetskonflikt, kanske.
SvaraRaderaMattias, inte bryr jag mig om lojalitetskonflikter.
SvaraRaderaDN hade många brister redan då, som hänger envist kvar. Jutterström blev rätt feg efter smällen de åkte på med justitieminister Geijer (som GW skrev om) och kulturredaktionen var minst lika fisförnäm som nu (men då var den i alla fall inte sammanblandad med nöjesredaktionen, där det var lite friskare vindar - delvis).
Den stora draken DN är tyngd av sin egen storlek och betydelse. Det är förmodligen samma sak med NY Times och andra mediagiganter runt om i världen.
Men om jag jämför med Sydsvenskan i min nuvarande hemstad är DN ändå en mycket mer läsvärd och förtroendeingivande morgontidning, med överlag mycket bättre skribenter och normalt högre tillförlitlighet.
Schottenius imponerar i och för sig inte mycket på mig - då är Sydsvenskans nya kulturchef Rakel Chukri mycket mer spännande.
Men jag tror att DN har en allvarligare och mer genomträngande intern kvalitetsdiskussion än jag har skymtat på Sydsvenskan - det hade de i alla fall på min tid där. Förhoppningsvis ska den diskussionen leda till eftertanke och minska risken för alltför flagranta övertramp - som den ledartext om Marklund jag kommenterar här. I DN som tidningen var förr skulle nog en sådan text skapa rabalder och leda till skärpning. Förhoppningsvis sker det även idag.
Jag vet inte.
Ja min bild av "gamla" DN är också mycket positiv. Mina föräldrar hörde till de fåtaliga prenumeranterna i den lilla smålandsstaden och jag kan verkligen säga att tidningen utgjorde en del av min senare barndom. Bland annat var Namn och Nytt och inte minst Tysta Mari en familjeangelägenhet - då, på den tiden när hon var en blåslampa inställd på makthavare och aldrig skulle komma på tanken att häckla småfolk, som hon kom att göra senare av vad jag har förstått. DN bestämde var den etiska ribban skulle ligga inom journalistiken, kändes det som.
SvaraRaderaSå icke nu... Schottenius pragmatism går kanske att försvara i rådande ekonomiskt klimat, men hon borde åtminstone vara hederlig nog att inte låtsas som det regnar. Klart hon tullar på principerna! Och det måste man göra ibland som vi redan har talat om, men det ska vara ett hederligt tullande.
Först tyckte jag det här inlägget var spännande, men många formuleringar låter mest bittra...
SvaraRaderaAnonym, jag kan inte riktigt känna igen bitterheten, även om jag medger att jag i detta som andra inlägg använder en del tillspetsade formuleringar.
SvaraRaderaJag har inte heller personligen något att vara bitter över - exempelvis ser jag mig varken förbisedd eller förtjänt av kulturpriset, och inte har jag något slags hjärta kvar i DN som skulle göra mig purken på dess eventuella förflackning.
Berätta gärna var du ser bitterheten.